Det klappande hjärtat
Jan Andersson i Skrolycka blev en gammal man. Men hur gammal han än blev, tröttnade han aldrig på att berätta om den dagen när hans lilla flicka kom till världen.
Tidigt på morgonen hade han gått ut och hämtat barnmorskan och några andra som skulle hjälpa till. Sedan hade han suttit på huggkubben i vedskjulet hela förmiddagen och en god bit in på eftermiddagen. Han hade inget annat att göra än att vänta. Ute regnade det så att det stod som spön i backen. Han satt visserligen under tak, men han fick ändå sin del av regnet. Fukten kom in genom de otäta väggarna, och vattnet droppade från det spruckna taket. Vedskjulet hade ingen dörr, bara en öppning. Ibland kastade blåsten in en hel störtsjö av regn över honom genom den.
»Jag undrar just om någon tror att jag är glad över att få det här barnet,» mumlade han där han satt. Samtidigt sparkade han till en liten vedpinne, så att den flög ända ut på gården. »För det är faktiskt den värsta olycka som kunde hända mig. När Kattrinna och jag gifte oss, var det för att vi var trötta på att vara dräng och piga hos Erik i Falla. Vi ville ha ett eget hem och sitta vid vårt eget bord. Men vi gifte oss verkligen inte för att få barn.»
Han böjde ner huvudet i händerna och suckade tungt. Kylan och vätan och den långa, tråkiga väntan gjorde förstås att han var på dåligt humör. Men det var långt ifrån hela orsaken. Han menade verkligen allvar med det han klagade över.
»Arbeta får jag göra,» tänkte han. »Jag får arbeta alla dagar från morgon till kväll. Men hittills har jag åtminstone fått vara i fred på nätterna. Nu kommer väl ungen att skrika, så att jag inte får någon ro då heller.»
Efter det blev han ännu mer förtvivlad. Han tog händerna från ansiktet och vred dem mot varandra, så att det knakade i knogarna.
»Ända tills nu har vi klarat oss bra, för Kattrinna har kunnat gå bort och arbeta, precis som jag. Men nu måste hon sitta hemma och ta hand om barnet.»
Keep reading
Han stirrade mörkt framför sig. Det var som om han såg hungersnöden komma smygande över gården för att tränga sig in i stugan.
»Ja,» sa han, och nu slog han båda nävarna hårt mot huggkubben för att visa att han menade det. »Jag säger bara det. Erik i Falla kom en gång till mig och erbjöd mig att bygga på hans mark. Han gav mig också lite skräptimmer som jag kunde bygga stugan av. Om jag hade vetat då att det skulle sluta så här, hade jag hellre sagt nej till alltihop. Då hade jag bott kvar i stallkammaren i Falla i hela mitt liv.»
Det var starka ord, det kände han själv. Men han hade ingen lust att ta tillbaka dem.
»Om det hände någon sorts …» började han. Nu hade det gått så långt med honom att han ville säga något hemskt. Han ville säga att han inte skulle ha något emot om barnet på något sätt dog innan det kom till världen. Men han hann aldrig säga det. Han blev avbruten av ett litet pipande från andra sidan väggen.
Vedskjulet var byggt ihop med stugan. När han nu lyssnade, hörde han det ena pipandet efter det andra där inifrån. Han förstod förstås genast vad det betydde. Sedan satt han tyst en lång stund och visade varken sorg eller glädje. Till sist ryckte han lite på axlarna.
»Ja, nu har det kommit då,» sa han. »Och nu får jag väl i Guds namn äntligen komma in i stugan och värma mig.»
Men det dröjde innan han fick det heller. Han fick sitta och vänta igen, timme efter timme.
Regnet strömmade ner som förut, och blåsten blev starkare. Det var bara i slutet av augusti, men det kändes lika ruskigt som en dag i november.
Till råga på allt började han snart tänka på något annat, som gjorde honom ännu mer ledsen. Han började känna sig föraktad och bortglömd.
»Det är tre fruar där inne hos Kattrinna, förutom barnmorskan,» sa han halvhögt. »Någon av dem kunde väl ändå ha besvärat sig med att komma ut och säga om det är en pojke eller en flicka.»
Han satt och lyssnade på hur de gjorde upp eld i spisen. Han såg att de sprang till källan efter vatten. Men ingen brydde sig om att han fanns.
Plötsligt slog han händerna för ögonen och började vagga fram och tillbaka.
»Min snälla Jan Andersson,» sa han, »vad är det för fel på dig? Varför går allting så illa för dig? Varför har du det alltid så sorgligt? Och varför fick du inte gifta dig med en vacker ung flicka? Varför fick du den gamla Lagårds-Kattrinna hos Erik i Falla i stället?»
Han var så djupt bedrövad att ett par tårar trängde fram mellan fingrarna.
»Varför har du så lite anseende i socknen, min snälla Jan Andersson? Varför blir du alltid satt efter andra? Du vet att det finns de som är lika fattiga som du. Och de är lika svaga när de ska arbeta. Men ingen blir så förbisedd som du. Vad kan det vara för fel på dig, min snälla Jan Andersson?»
Den frågan hade han ofta ställt sig förut, men han hade aldrig fått något svar. Han hoppades nog inte att han skulle hitta svaret nu heller. Kanske var det inte något fel på honom, när allt kom omkring? Kanske var den rätta förklaringen att både Gud och människor var orättvisa mot honom?
När han hade kommit fram till den tanken, tog han händerna från ögonen. Han försökte se modig och kaxig ut.
»Om du någon gång får komma in i din stuga igen, min snälla Jan Andersson,» sa han, »så ska du inte ens titta på ungen. Du ska bara gå fram till spisen och ställa dig där och värma dig utan att säga ett ord.»
»Eller tänk om du bara skulle gå din väg! Du behöver ju inte sitta här längre, nu när du vet att allt är över. Tänk om du skulle visa Kattrinna och de andra kvinnfolken att du är karl för din hatt …»