# Kejsarn av Portugallien (nivå B1)

*Selma Lagerlöf*

## Det klappande hjärtat

Jan Andersson i Skrolycka blev en gammal man. Men hur gammal han än blev, tröttnade han aldrig på att berätta om den dagen när hans lilla flicka kom till världen.

Tidigt på morgonen hade han gått ut och hämtat barnmorskan och några andra som skulle hjälpa till. Sedan hade han suttit på huggkubben i vedskjulet hela förmiddagen och en god bit in på eftermiddagen. Han hade inget annat att göra än att vänta. Ute regnade det så att det stod som spön i backen. Han satt visserligen under tak, men han fick ändå sin del av regnet. Fukten kom in genom de otäta väggarna, och vattnet droppade från det spruckna taket. Vedskjulet hade ingen dörr, bara en öppning. Ibland kastade blåsten in en hel störtsjö av regn över honom genom den.

»Jag undrar just om någon tror att jag är glad över att få det här barnet,» mumlade han där han satt. Samtidigt sparkade han till en liten vedpinne, så att den flög ända ut på gården. »För det är faktiskt den värsta olycka som kunde hända mig. När Kattrinna och jag gifte oss, var det för att vi var trötta på att vara dräng och piga hos Erik i Falla. Vi ville ha ett eget hem och sitta vid vårt eget bord. Men vi gifte oss verkligen inte för att få barn.»

Han böjde ner huvudet i händerna och suckade tungt. Kylan och vätan och den långa, tråkiga väntan gjorde förstås att han var på dåligt humör. Men det var långt ifrån hela orsaken. Han menade verkligen allvar med det han klagade över.

»Arbeta får jag göra,» tänkte han. »Jag får arbeta alla dagar från morgon till kväll. Men hittills har jag åtminstone fått vara i fred på nätterna. Nu kommer väl ungen att skrika, så att jag inte får någon ro då heller.»

Efter det blev han ännu mer förtvivlad. Han tog händerna från ansiktet och vred dem mot varandra, så att det knakade i knogarna.

»Ända tills nu har vi klarat oss bra, för Kattrinna har kunnat gå bort och arbeta, precis som jag. Men nu måste hon sitta hemma och ta hand om barnet.»

Han stirrade mörkt framför sig. Det var som om han såg hungersnöden komma smygande över gården för att tränga sig in i stugan.

»Ja,» sa han, och nu slog han båda nävarna hårt mot huggkubben för att visa att han menade det. »Jag säger bara det. Erik i Falla kom en gång till mig och erbjöd mig att bygga på hans mark. Han gav mig också lite skräptimmer som jag kunde bygga stugan av. Om jag hade vetat då att det skulle sluta så här, hade jag hellre sagt nej till alltihop. Då hade jag bott kvar i stallkammaren i Falla i hela mitt liv.»

Det var starka ord, det kände han själv. Men han hade ingen lust att ta tillbaka dem.

»Om det hände någon sorts …» började han. Nu hade det gått så långt med honom att han ville säga något hemskt. Han ville säga att han inte skulle ha något emot om barnet på något sätt dog innan det kom till världen. Men han hann aldrig säga det. Han blev avbruten av ett litet pipande från andra sidan väggen.

Vedskjulet var byggt ihop med stugan. När han nu lyssnade, hörde han det ena pipandet efter det andra där inifrån. Han förstod förstås genast vad det betydde. Sedan satt han tyst en lång stund och visade varken sorg eller glädje. Till sist ryckte han lite på axlarna.

»Ja, nu har det kommit då,» sa han. »Och nu får jag väl i Guds namn äntligen komma in i stugan och värma mig.»

Men det dröjde innan han fick det heller. Han fick sitta och vänta igen, timme efter timme.

Regnet strömmade ner som förut, och blåsten blev starkare. Det var bara i slutet av augusti, men det kändes lika ruskigt som en dag i november.

Till råga på allt började han snart tänka på något annat, som gjorde honom ännu mer ledsen. Han började känna sig föraktad och bortglömd.

»Det är tre fruar där inne hos Kattrinna, förutom barnmorskan,» sa han halvhögt. »Någon av dem kunde väl ändå ha besvärat sig med att komma ut och säga om det är en pojke eller en flicka.»

Han satt och lyssnade på hur de gjorde upp eld i spisen. Han såg att de sprang till källan efter vatten. Men ingen brydde sig om att han fanns.

Plötsligt slog han händerna för ögonen och började vagga fram och tillbaka.

»Min snälla Jan Andersson,» sa han, »vad är det för fel på dig? Varför går allting så illa för dig? Varför har du det alltid så sorgligt? Och varför fick du inte gifta dig med en vacker ung flicka? Varför fick du den gamla Lagårds-Kattrinna hos Erik i Falla i stället?»

Han var så djupt bedrövad att ett par tårar trängde fram mellan fingrarna.

»Varför har du så lite anseende i socknen, min snälla Jan Andersson? Varför blir du alltid satt efter andra? Du vet att det finns de som är lika fattiga som du. Och de är lika svaga när de ska arbeta. Men ingen blir så förbisedd som du. Vad kan det vara för fel på dig, min snälla Jan Andersson?»

Den frågan hade han ofta ställt sig förut, men han hade aldrig fått något svar. Han hoppades nog inte att han skulle hitta svaret nu heller. Kanske var det inte något fel på honom, när allt kom omkring? Kanske var den rätta förklaringen att både Gud och människor var orättvisa mot honom?

När han hade kommit fram till den tanken, tog han händerna från ögonen. Han försökte se modig och kaxig ut.

»Om du någon gång får komma in i din stuga igen, min snälla Jan Andersson,» sa han, »så ska du inte ens titta på ungen. Du ska bara gå fram till spisen och ställa dig där och värma dig utan att säga ett ord.»

»Eller tänk om du bara skulle gå din väg! Du behöver ju inte sitta här längre, nu när du vet att allt är över. Tänk om du skulle visa Kattrinna och de andra kvinnfolken att du är karl för din hatt …»

Han skulle just resa sig, när mor i Falla kom fram i öppningen till vedskjulet. Hon neg så vackert och bad honom komma in i stugan och titta på barnet.

Han var så arg att det inte var säkert att han hade gått in, om någon annan hade bett honom. Men med mor i Falla gick han ju, fast han inte skyndade sig. Han gjorde sitt bästa för att se ut och röra sig som Erik i Falla. Så såg Erik ut när han gick över golvet i sockenstugan för att lägga sin röstsedel i valurnan. Och det lyckades ganska bra. Jan såg lika högtidlig och sur ut som han.

»Var så god, Jan!» sa mor i Falla och öppnade dörren till stugan. Samtidigt steg hon åt sidan för att låta honom gå först.

Redan vid första blicken såg han att det var fint och städat där inne. Kaffepannan stod längst ut på spisen för att svalna. På bordet vid fönstret låg en snövit duk, och där stod mor i Fallas kaffekoppar. Kattrinna låg i sängen. Två andra fruar hade varit där och hjälpt till. Nu stod de och tryckte sig mot väggen, så att han skulle kunna se allt som de hade ordnat.

Mitt framför kaffebordet stod barnmorskan med ett bylte på armen.

Han kunde inte låta bli att tycka att han den här gången var den viktigaste personen i rummet. Kattrinna tittade mot honom med en mild blick. Det var som om hon ville fråga om han var nöjd med henne. Alla de andra vände också ögonen mot honom. Det såg ut som om de väntade sig beröm för allt besvär som de hade haft för hans skull.

Men det är inte så lätt att bli glad, när man har suttit arg och frusen en hel dag. Han kunde inte få bort Erik i Fallas min från ansiktet. Han blev stående där utan att säga ett ord.

Då tog barnmorskan ett steg fram. Stugan var så liten att hon med det enda steget kom ända fram till honom. Så kunde hon lägga barnet i hans armar.

»Här ska Jan få se på en liten jänta, och det är en riktigt fin en,» sa hon.

Där stod han nu och höll något varmt och mjukt mellan händerna. Det var inrullat i en stor sjal. Sjalen var så pass undandragen att han såg det lilla rynkiga ansiktet och de små skrynkliga händerna. Han stod och undrade vad kvinnfolken menade att han skulle göra med det här som barnmorskan hade lagt i hans famn. Då fick han en stöt, så att både han och barnet skakade till. Stöten kom inte från någon av de andra. Men om den gick från den lilla flickan till honom eller från honom till den lilla flickan, det kunde han inte reda ut.

Strax efteråt började hjärtat klappa i bröstet på honom, som det aldrig hade gjort förut. Och med detsamma frös han inte längre. Han kände sig inte heller ledsen eller bekymrad eller arg. Allt var bra. Det enda som oroade honom var att han inte kunde begripa varför det dunkade och slog så i bröstet. Han hade ju inte dansat eller sprungit eller klättrat i branta berg.

»Kära ni,» sa han till barnmorskan, »lägg handen här och känn efter! Jag tycker att hjärtat slår så konstigt.»

»Det är riktig hjärtklappning,» sa barnmorskan. »Kanske ni brukar ha det så ibland?»

»Nej, jag har aldrig haft det förut,» försäkrade han. »Aldrig på det här sättet.»

»Mår ni illa då? Har ni ont någonstans?»

Nej, det hade han ju inte.

Då kunde barnmorskan inte förstå vad det var för fel på honom. »Jag ska i alla fall ta barnet ifrån er,» sa hon.

Men då kände Jan att barnet ville han inte lämna ifrån sig.

»Nej, låt mig ha kvar den lilla flickan!» sa han.

I samma ögonblick måste kvinnfolken ha sett något i hans ögon eller hört något i hans röst som gjorde dem glada. Barnmorskan log, och de andra skrattade rakt ut.

»Har Jan aldrig förut tyckt så mycket om någon att ni har fått hjärtklappning för hennes skull?» sa barnmorskan.

»Neej,» sa Jan.

Men i samma stund förstod han vad det var som hade satt i gång hans hjärta. Och inte nog med det. Han började också ana vad som hade varit fel på honom i hela hans liv. För den som inte känner sitt hjärta, varken i sorg eller i glädje, kan inte räknas som en riktig människa.

### Ordlista

- **barnmorskan**: en kvinna som hjälper till när barn föds
- **huggkubben**: en tjock träbit som man hugger ved på
- **vedskjulet**: ett litet hus där man förvarar ved
- **det stod som spön i backen**: det regnade mycket hårt
- **störtsjö**: en stor mängd vatten som kommer på en gång
- **dräng och piga**: manlig och kvinnlig tjänare på en bondgård
- **knogarna**: lederna på fingrarna
- **hungersnöden**: när människor inte har mat och svälter
- **skräptimmer**: gamla trädstammar som ingen annan vill ha
- **stallkammaren**: ett litet rum i stallet där drängen sov
- **Lagårds-Kattrinna**: Kattrinna som arbetade i ladugården, där korna stod
- **anseende**: hur mycket andra människor respekterar en
- **socknen**: området som hör till en kyrka, med alla som bor där
- **förbisedd**: som ingen ser eller bryr sig om
- **kaxig**: som visar att man inte är rädd för någon
- **karl för din hatt**: en modig man som klarar sig själv
- **valurnan**: lådan där man lägger sin röstsedel när man röstar
- **bylte**: något som är inrullat i tyg
- **jänta**: flicka (gammalt eller lantligt ord)
- **sjal**: ett stort tygstycke som man lägger runt kroppen
- **hjärtklappning**: när hjärtat slår hårt och snabbt

## Klara Fina Gulleborg

Nästa dag stod Jan i Skrolycka i stugdörren i flera timmar. Han väntade, med den lilla flickan på armen.

Det var en lång väntan den här gången också, men nu var allt så annorlunda än i går. Nu hade han så gott sällskap att han varken blev trött eller uttråkad.

Han kunde inte beskriva hur skönt det kändes att hålla den lilla varma kroppen tätt intill sig. Han tyckte att han ända tills nu hade varit ganska otrevlig och bitter, också mot sig själv. Men nu fanns det bara lycka och sötma i honom. Han hade aldrig vetat att man kan bli så lycklig av att tycka riktigt mycket om någon.

Han hade förstås inte ställt sig i dörröppningen utan orsak. Det fanns en viktig sak som han skulle försöka få bestämd medan han stod där.

Hela förmiddagen hade han och Kattrinna försökt välja ett namn åt barnet. De hade hållit på länge, men de hade inte kunnat bestämma sig.

»Jag ser ingen annan utväg än att du får ta jäntan och ställa dig på tröskeln med henne,» hade Kattrinna sagt till sist. »Och så får du fråga den första kvinna som går förbi här vad hon heter. Det namnet som hon säger får vi ge flickan, vare sig det är grovt eller fint.»

Men stugan låg lite avsides. Det var inte så vanligt att någon gick förbi där. Jan fick stå länge i dörröppningen utan att någon kom. Det var en grå dag nu också. Men det regnade inte, och det var inte blåsigt och kallt. Luften var snarare lite tung och kvav.

Om Jan inte hade haft den lilla flickan i sina armar, skulle han ha tappat hoppet om alltihop.

»Min snälla Jan Andersson,» skulle han ha sagt till sig själv, »kommer du inte ihåg var du bor? Du bor borta vid Duvsjön i Askedalarna. Där finns bara en enda riktig bondgård, och annars bara små backstugor och fiskarkojor. Vem finns det här som har ett så fint namn att du vill ge det till den lilla flickan?»

Men nu gällde det dottern, och därför tvivlade Jan inte på att allt skulle gå bra. Han stod och tittade ner mot Duvsjön. Han ville inte se hur avstängd från resten av bygden sjön låg, där nere i sin bergkittel. Det kunde ju ändå hända att någon fin herrskapsmänniska med ett grant namn kom roende från Duvnäsbruket vid södra änden av sjön. Bara för den lilla flickans skull var han nästan säker på att det skulle gå så.

Barnet sov hela tiden. Därför kunde han stå där och vänta så länge han ville. Men det var värre med Kattrinna. Hon undrade och frågade gång på gång om ingen kom. Det gick väl inte för sig att han stod ute längre med jäntan, tyckte hon.

Jan vände blicken upp mot Storsnipa. Berget steg rakt upp ur de små hagarna och åkrarna i Askedalarna. Det vaktade över dem som ett fästningstorn, för att hålla alla främlingar borta. Det kunde ju ändå hända att några fina damer hade varit uppe på berget och tittat på den vackra utsikten. Kanske de gick vilse på vägen ner och kom bort till Skrolycka.

Han lugnade Kattrinna så gott han kunde. Det var ingen fara, varken med honom eller med barnet. Nu när han hade stått där så länge, ville han gärna vänta en stund till.

Inte en människa syntes. Men han var säker på att han skulle få hjälp, bara han höll ut. Något annat var inte möjligt. Han skulle inte ha blivit förvånad om en drottning hade kommit åkande i en guldvagn genom berg och buskar för att ge sitt namn åt den lilla flickan.

Det gick en stund till. Men nu kände han att det snart var kväll, och då kunde han inte stå där längre.

Kattrinna kunde se klockan inne i stugan, och hon började igen be honom att komma in.

»Ha bara tålamod ett ögonblick till!» sa han. »Jag tycker att jag ser något borta i väster.»

Det hade varit mulet hela dagen. Men just i den stunden bröt solen fram ur molnen och skickade ett par strålar ner till barnet.

»Jag förstår att du vill titta på jäntan en stund innan du går ner,» sa Jan till solen. »Hon är verkligen värd att titta på.»

Solen bröt fram allt skarpare och kastade ett rött sken över både barnet och stugan.

»Kanske du till och med vill vara gudmor åt henne?» sa Jan i Skrolycka.

Solen svarade inte på det. Hon lyste fram stor och röd en gång till. Men sedan drog hon molnslöjan över sig och försvann.

Då hördes Kattrinna igen. »Var det någon där? Jag tyckte att du talade med någon. Nu får du verkligen komma in.»

»Ja, nu kommer jag,» sa han och gick in med detsamma. »Det var en så fin herrskapsmänniska som gick förbi. Men hon hade så bråttom att jag knappt hann säga god dag innan hon var borta igen.»

»Kära nån! Så förargligt, när vi har väntat så länge. Du hann väl inte fråga henne vad hon hette?»

»Jo, hon hette Klara Fina Gulleborg. Så mycket fick jag ur henne.»

»Klara Fina Gulleborg! Det är väl ett för grant namn, det,» sa Kattrinna. Men hon sa inget mer emot det.

Men Jan i Skrolycka var alldeles förvånad över sig själv. Han hade kunnat hitta på något så fint som att ta solen till gudmor! Ja, han hade blivit en annan människa i det ögonblicket när den lilla flickan blev lagd i hans armar.

### Ordlista

- **tröskeln**: den låga träbiten på golvet under en dörr
- **avsides**: långt borta från andra hus och vägar
- **kvav**: tung och varm luft som är svår att andas
- **backstugor**: små, fattiga stugor, ofta på någon annans mark
- **bergkittel**: en dal som har höga berg runt om sig, som en gryta
- **herrskapsmänniska**: en rik och fin person, inte en bonde
- **fästningstorn**: ett högt, starkt torn i en borg som skyddar mot fiender
- **gudmor**: en kvinna som lovar att hjälpa barnet att växa upp i kristen tro
- **molnslöjan**: ett tunt lager av moln, som ett tyg

## Dopet

Den lilla flickan från Skrolycka skulle döpas hos prästen. Då betedde sig Jan, hennes far, så dumt att han nästan fick skäll både av Kattrinna och av gudföräldrarna.

Det var Erik i Fallas hustru som skulle bära barnet till dopet. Hon åkte till prästgården med den lilla flickan i sina armar. Erik i Falla gick själv bredvid kärran och körde. Den första biten av vägen, ända fram till Duvnäs bruk, var nämligen så dålig att den knappt kunde kallas väg. Erik i Falla ville vara försiktig, eftersom han hade ett odöpt barn med sig.

Jan i Skrolycka hade stått och tittat när de åkte. Han hade själv burit ut barnet ur stugan. Ingen visste bättre än han vilket bra folk det var som nu tog hand om det. Han visste att Erik i Falla var lika säker när han körde som i allt annat. Och om mor i Falla visste han att hon hade fött och tagit hand om sju barn. Han borde alltså inte ha känt den minsta oro.

Men när de väl var borta, och Jan hade börjat dika igen på Erik i Fallas träde, då blev han fruktansvärt rädd. Tänk om Erik i Fallas häst skulle skena! Eller tänk om prästen skulle tappa barnet, när han tog emot det av gudmodern! Eller tänk om mor i Falla skulle linda så många sjalar runt den lilla flickan att hon kvävdes, innan de kom fram till prästgården!

Han sa till sig själv att det var fel att oroa sig så, när han hade Erik i Falla och hans hustru som gudföräldrar. Men oron ville inte ge sig. Och plötsligt ställde han ifrån sig spaden och gav sig i väg till prästgården, precis som han gick och stod. Han tog genvägen över höjden. Han skyndade sig så mycket att han var där först. När Erik i Falla kom körande in på stallgården hos prästen, var Jan Andersson i Skrolycka den första person som han såg.

Det passar sig inte alls att far eller mor är med när ett barn ska döpas. Jan såg genast att Fallafolket blev missnöjda över att han hade sprungit till prästgården. Erik vinkade inte till sig honom för att få hjälp med hästen. I stället spände han själv loss den. Och mor i Falla lyfte barnet högt på armen och gick uppför backen in i prästgårdens kök, utan att säga ett ord till Jan.

När gudföräldrarna inte ville låtsas om honom, vågade Jan inte gå fram till dem. Men han hörde ett litet pip ur byltet när mor i Falla gick förbi. Så han fick åtminstone veta att barnet inte hade kvävts på vägen.

Han tyckte själv att det var dumt att han inte gick hem med en gång. Men nu var han så säker på att prästen skulle tappa barnet att han måste stanna.

En stund väntade han på stallgården. Sedan gick han upp till huvudbyggnaden och steg in i förstugan.

Det är så opassande som något kan vara att fadern följer med in till prästen. Det gäller särskilt när barnet har så fina gudföräldrar som Erik i Falla och hans hustru. Prästen hade just börjat läsa. Då öppnades dörren till hans arbetsrum, och Jan Andersson i Skrolycka smög sakta in i sina smutsiga arbetskläder. Nu gick det inte att köra ut honom. Då lovade båda gudföräldrarna sig själva en sak. Så fort de kom hem, skulle han få höra hur illa han hade betett sig.

Dopet gick som det skulle, utan att det höll på att hända den minsta olycka. Jan Andersson hade inte alls behövt tränga sig in. Strax innan dopet var slut, öppnade han dörren och smög sakta ut i förstugan igen. Han såg ju att allt gick bra utan honom.

Efter en liten stund kom Erik i Falla och hans hustru också ut i förstugan. De skulle gå över till köket, där mor i Falla tidigare hade tagit av barnet alla sjalar som inte behövdes.

Erik i Falla gick före och öppnade köksdörren för sin hustru. Men just då kom två kattungar rusande ut i förstugan. De tumlade över varandra rakt framför fötterna på mor i Falla, så att hon snubblade över dem. Hon höll på att falla framåt, rakt på ansiktet. Hon hann just tänka: »Nu faller jag med barnet, och det slår ihjäl sig, och jag blir olycklig i resten av mitt liv.» Då tog en stark hand tag i henne och höll henne uppe. När hon tittade sig om, såg hon att det var Jan Andersson i Skrolycka som hjälpte henne. Han hade stannat i förstugan, precis som om han visste att han skulle behövas där.

Innan hon hann samla sig och säga något till honom, var han borta. Och när hon och hennes man kom hem, stod han och dikade igen.

Han hade känt på sig att han tryggt kunde gå hem, nu när olyckan hade blivit avvärjd.

Men varken Erik eller mor i Falla sa något till honom om att han hade betett sig opassande. I stället bjöd mor i Falla in honom på kaffe. Hon gjorde det fast han var alldeles lerig och smutsig efter arbetet ute på den sura höståkern.

### Ordlista

- **döpas**: få sitt namn och bli kristen i kyrkans fest, dopet
- **skäll**: arga ord när någon har gjort fel
- **gudföräldrarna**: de personer som lovar att hjälpa barnet att växa upp i kristen tro
- **prästgården**: huset och gården där prästen bor
- **kärran**: en liten vagn med två hjul som en häst drar
- **odöpt**: som inte har blivit döpt än
- **dika**: gräva diken så att vattnet rinner bort från åkern
- **träde**: en åker som inte är sådd i år
- **skena**: springa iväg vilt, så att ingen kan stoppa hästen
- **sjalar**: stora tygstycken som man lindar runt kroppen
- **kvävdes**: dog för att hon inte fick någon luft
- **stallgården**: gården vid stallet där man ställer hästarna
- **spände loss**: tog av hästen remmarna som höll fast den vid kärran
- **huvudbyggnaden**: det största huset på en gård, där familjen bor
- **förstugan**: det första rummet när man kommer in i ett hus, en hall
- **bylte**: något som är inlindat i tyg, här barnet
- **opassande**: som man inte borde göra
- **tumlade**: rullade och föll
- **avvärjd**: stoppad innan den hann hända

## Vaccineringen

Den lilla flickan från Skrolycka skulle vaccineras. Ingen tyckte att det var konstigt att Jan, hennes far, fick följa med, när han själv ville det. Vaccineringen skulle vara en kväll långt fram i augusti. Det var redan så mörkt när Kattrinna gick hemifrån att hon var glad att ha någon med sig. Han kunde hjälpa henne över stättor och diken och alla andra hinder på den usla vägen.

Mötet för vaccineringen var hos Erik i Falla. Mor i Falla hade gjort upp en så stor eld i spisen att hon nog tyckte att det räckte som ljus. Det enda andra ljuset var ett smalt talgljus. Det brann på ett litet bord, där klockarn skulle göra sitt arbete.

Folket från Skrolycka tyckte, precis som alla andra, att det var ovanligt ljust i rummet. Men ändå stod mörkret som en gråsvart mur längs väggarna. Det gjorde att stugan verkade mindre än den var. I mörkret skymtade en mängd kvinnor med barn. Barnen var inte mer än ett år gamla. De måste bäras på armen, gungas, matas och skötas på alla möjliga sätt.

De flesta mödrarna höll på att rulla fram sina små barn ur sjalar och filtar. Sedan drog de av dem deras färgglada stickade tröjor. De knöt också upp banden som höll ihop skjortan. Då skulle det gå lätt att göra överkroppen bar när klockarn kallade fram dem till bordet.

Det var konstigt tyst i rummet, fast det fanns så många små skrikhalsar på ett och samma ställe. De verkade tycka att det var så roligt att titta på varandra att de glömde att föra oväsen. Och mödrarna var tysta för att bättre höra vad klockarn sa. Han satt och småpratade hela tiden.

»Det kan väl inte finnas något roligare än att åka omkring och vaccinera och titta på alla de vackra små barnen,» sa klockarn. »Nu ska vi se om ni har en fin årgång att visa upp.»

Han var inte bara klockare. Han var också lärare i skolan och hade bott i socknen i hela sitt liv. Han hade vaccinerat mödrarna och undervisat dem. Han hade sett dem konfirmeras och gifta sig. Och nu skulle han vaccinera deras barn. Det var första gången som de små träffade honom. Senare skulle han spela en så stor roll i deras liv.

Det verkade bli en bra början. Den ena modern efter den andra kom fram och satte sig på en stol bredvid bordet. Hon höll sitt barn så att ljuset föll på den nakna vänstra armen. Klockarn pratade hela tiden. Samtidigt skar han tre små sår i den släta, vita huden, och barnet gav inte ifrån sig ett ljud.

Sedan gick modern med barnet bort till spisen och stannade nära elden, så att vaccinet skulle torka. Medan hon stod där, tänkte hon på vad klockarn hade sagt om hennes barn. Han hade sagt att det var stort och vackert. Det skulle bli en heder för gården och bli lika duktigt som sin far och farfar, ja, kanske ännu bättre.

Så fortsatte det i lugn och ro. Till sist var det Kattrinna i Skrolyckas tur att sätta sig vid bordet med sin Klara.

Men den lilla flickan ville inte alls bli vaccinerad. Hon skrek och slog och sparkade. Kattrinna försökte tysta henne, och klockarn talade milt och vänligt till henne. Men hon var lika vild av rädsla.

Kattrinna måste bära bort henne och försöka lugna henne. Sedan vaccinerades en stor, stark pojke, och han skrek inte en enda gång. Men när Kattrinna kom fram med flickan igen, blev det samma elände. Hon kunde inte få barnet att sitta stilla så länge att klockarn kunde göra ett enda stick.

Nu fanns det ingen kvar att vaccinera utom Klara från Skrolycka. Kattrinna var alldeles förtvivlad över att hennes barn betedde sig så illa. Hon visste inte vad hon skulle göra. Då kom Jan plötsligt fram ur mörkret vid dörren.

Han tog barnet i sina armar, och Kattrinna reste sig från stolen och lämnade platsen åt honom.

»Ja, försök du, om det går bättre för dig!» sa hon med lite hånfull röst. Hon hade gift sig med den lilla, slitna drängen hos Erik i Falla. Men hon tyckte inte att han var bättre än hon själv på något sätt.

Men innan Jan satte sig, kastade han tillbaka sin tröja. Nu syntes det att han hade kavlat upp skjortärmen där borta i mörkret. Hans vänstra arm var bar.

Han ville så gärna bli vaccinerad, sa han. Han hade bara blivit vaccinerad en gång. Och det fanns ingenting i världen som han var så rädd för som smittkoppor.

I samma ögonblick som flickan såg den nakna armen, blev hon stilla. Hon stirrade på sin far med stora, kloka ögon.

Hon följde noga med när klockarn gjorde de tre röda strecken i hans arm. Hon tittade från den ena till den andra. Och hon märkte nog att det inte gjorde så väldigt ont för hennes far.

När Jan Andersson var klar, vände han sig till klockarn.

»Nu är jäntan så stilla, så klockarn kanske kan försöka med henne.»

Ja, klockarn försökte, och den här gången gick det bra. Flickan satt med samma förståndiga min hela tiden och skrek inte en enda gång.

Klockarn var också tyst, tills han var färdig med sitt arbete. »Om Jan gjorde det där bara för att lugna barnet,» sa han, »så kunde vi ju ha låtsats …»

Men då sa Jan: »Nej, vet klockarn, då hade det aldrig gått. Det finns inte ett barn som hon. Det går inte att få henne att tro på något som inte är vad det säger sig vara.»

### Ordlista

- **vaccineras**: få ett skydd mot sjukdom med ett litet stick i huden
- **stättor**: små trappor över ett staket
- **talgljus**: ett ljus som är gjort av djurfett
- **klockarn**: en man som leder sången i kyrkan och ofta också är lärare
- **konfirmeras**: läsa om den kristna tron och sedan bli välsignad i kyrkan som ung
- **årgång**: alla som är födda samma år
- **smittkoppor**: en farlig sjukdom med blåsor över hela kroppen
- **hånfull**: när man visar att man inte tror på någon och skrattar lite åt den
- **kavlat upp**: rullat upp ärmen
- **förståndig**: klok

## Födelsedagen

Den dagen när den lilla flickan fyllde ett år, gick Jan, hennes far, och dikade på Erik i Fallas träde.

Han försökte komma ihåg hur det hade varit förr. Då hade han inte haft någon att tänka på medan han arbetade ute på åkern. Då hade han ännu inte haft det klappande hjärtat i bröstet. Då hade han aldrig längtat och aldrig varit orolig.

»Tänk att en människa kan leva på det sättet!» sa han, och han föraktade sig själv.

»Ja,» fortsatte han, »det är det enda som betyder något. Jag kunde vara rik som Erik i Falla. Eller jag kunde vara stark som Börje, som går här bredvid mig på åkern och dikar. Men det vore ingenting mot att ha ett klappande hjärta i bröstet.»

Han tittade bort mot sin kamrat. Börje var en väldigt stark karl och kunde arbeta ungefär dubbelt så mycket som Jan. Då märkte Jan att Börje inte hade kommit lika långt med dikningen i dag som han brukade.

De arbetade på beting. Börje tog alltid på sig mer arbete än Jan, och ändå blev han alltid färdig ungefär samtidigt. Men i dag hade det gått långsamt för Börje. Han höll inte ens samma takt som Jan. Han hade kommit långt efter.

Men Jan hade också arbetat med alla sina krafter, för att snart få komma hem till den lilla flickan. I dag längtade han efter henne ännu mer än vanligt. Hon blev sömnig tidigt på kvällen. Om han inte skyndade sig, kunde det hända att hon redan hade somnat för natten.

När Jan var färdig, såg han att Börje knappt hade gjort hälften av sitt beting. Något sådant hade aldrig hänt under alla de år som de hade arbetat tillsammans. Jan blev så förvånad att han gick fram till honom.

Börje stod nere i diket och kämpade med att få loss en jordtorva. Han hade trampat på en glasbit och fått ett djupt sår under foten. Han stod inte ut med att ha stöveln på sig. Man kan förstå vilket elände det måste vara att trycka ner spaden i jorden med en sårig fot.

»Ska du inte sluta med det där?» frågade Jan i Skrolycka.

»Jag måste bli färdig i dag,» sa Börje. »Jag får ingen säd av Erik i Falla förrän betinget är klart. Och rågmjölet är slut hemma hos oss.»

»Ja, god natt då!» sa Jan.

Börje svarade inte. Han var så trött och slut att han inte ens orkade säga den vanliga kvällshälsningen.

Jan i Skrolycka gick bort till kanten av åkern, men där stannade han.

»Vad gör det för den lilla flickan om du kommer hem till hennes födelsedag?» sa han till sig själv. »Hon har det lika bra utan dig. Men Börje har sju barn hemma och ingen mat åt dem. Ska du låta dem svälta, bara för att du ska få gå hem och leka med Klara Gulla?»

Han ställde sig och arbetade bredvid Börje. Men han var redan mycket trött, så det gick inte fort för honom. Det var nästan mörkt innan de var färdiga.

»Nu har Klara Gulla sovit länge,» tänkte han, när han äntligen tog det sista spadtaget.

»God natt då!» ropade han till Börje för andra gången.

»God natt,» sa Börje, »och tack för hjälpen! Nu går jag och hämtar ut råg på en gång. Och jag ska hjälpa dig en annan gång, det kan du vara säker på!»

»Jag vill inte ha någon betalning. God natt nu!»

»Vill du inte ha något för att du hjälpte mig? Vad är det med dig, som är så schangtil?»

»Å, det är … det är jäntans födelsedag i dag.»

»Och därför får jag hjälp med dikningen?»

»Ja, för det, och för en annan sak också. Ja, god natt!»

Han gick snabbt därifrån, så att han inte skulle frestas att förklara vad den andra saken var. Han ville så gärna säga: »Det är inte bara Klara Gullas födelsedag. Det är också mitt hjärtas födelsedag.»

Men det var tur att han inte sa det. Börje skulle säkert ha trott att han hade blivit tokig.

### Ordlista

- **dikade**: grävde diken så att vattnet rann bort från åkern
- **träde**: en åker som inte är sådd i år
- **föraktade**: tyckte mycket illa om, såg ner på
- **beting**: ett bestämt arbete som man får betalt för när det är klart
- **jordtorva**: en bit jord med gräs och rötter
- **säd**: korn som man gör mjöl och bröd av
- **råg**: ett sädesslag som man gör mjöl och bröd av
- **spadtaget**: när man trycker ner spaden i jorden en gång
- **schangtil**: generös och snäll (från franskans »gentil»)
- **jäntans**: flickans (gammalt eller lantligt ord)

## Julmorgonen

När den lilla flickan var ett år och fyra månader gammal, tog Jan Andersson i Skrolycka med henne till kyrkan på julmorgonen.

Kattrinna, hans hustru, tyckte nog att flickan var lite för liten för att gå till kyrkan. Hon var rädd att flickan skulle börja skrika, som hon hade gjort när hon skulle vaccineras. Men Jan fick sin vilja igenom. Det var ju vanligt att de små barnen följde med till julottan.

De gav sig alltså i väg med flickan vid femtiden på julmorgonen. Himlen var mulen, och det var mörkt som i en säck. Men det var inte kallt. Luften var nästan ljum och alldeles stilla, som det brukar vara mot slutet av december.

Först måste de gå en liten smal stig mellan åkrar och hagar i Askedalarna. Sedan måste de följa den branta vintervägen över Snipaåsen. Först efter det kom de ut på en ordentlig väg.

Det stora huset i Falla hade två våningar, och det var ljus i vartenda fönster. Det lyste som en fyr för folket från Skrolycka, så att de hittade fram till Börjes stuga. Där träffade de några av grannarna. Grannarna hade gjort i ordning bloss på julaftonen för att lysa sig med. Jan och Kattrinna gick med dem. Varje blossbärare gick först i en liten grupp människor. De flesta var tysta, men alla var glada. De kände sig som de tre vise männen, som en stjärna visade vägen när de sökte den nyfödde judarnas kung.

När de hade kommit upp på skogshöjden, måste de gå förbi en stor sten. En jätte nere i Frykerud hade en gång kastat stenen mot Svartsjö kyrka, en julmorgon. Men som tur var hade den flugit över kyrktornet och blivit liggande här på Snipaåsen. Nu när kyrkfolket kom närmare, låg stenen som vanligt på marken. Men de visste allihop att den hade varit upplyft på tolv guldpelare under natten. Och under den hade trollen ätit och druckit och dansat.

Det var inte så roligt att gå förbi en sådan sten på julmorgonen. Jan tittade bort mot Kattrinna för att se om hon höll den lilla flickan tätt och säkert intill sig. Kattrinna gick trygg och lugn som vanligt och småpratade med en av grannarna. Hon verkade inte alls tänka på vilken farlig plats det här var.

Granarna här uppe på höjden var mycket gamla och grova. Man såg dem i ljuset från blossen, med stora klumpar av snö på grenarna. Då kunde man inte låta bli att märka en sak. Flera av dem som man hade trott var träd, var i själva verket troll. De hade vassa ögon under de vita snöhättorna. Och långa, skarpa klor stack fram ur de tjocka vantarna av snö.

Det gick bra så länge de stod stilla. Men tänk om ett av dem skulle sträcka ut en arm och rycka till sig någon som gick förbi! För de vuxna och gamla var det nog inte så farligt. Men Jan hade alltid hört att trollen älskade små, små människobarn. Ju mindre barnen var, desto bättre tyckte trollen om dem.

Han tyckte att Kattrinna höll den lilla flickan alldeles för slarvigt. Det vore inte alls svårt för de stora trollhänderna med sina klor att rycka barnet ifrån henne. Men han vågade inte heller ta barnet ur hennes armar här, mitt på det farliga stället. Just det kunde få trollen att börja röra sig.

Det började redan susa och viska från det ena trädtrollet till det andra. Det knarrade uppe i grenarna, som om de försökte börja röra sig.

Han vågade inte fråga de andra om de såg och hörde det som han såg. Det kunde vara just den frågan som väckte trollen till liv.

I sin ångest kom han bara på en sak att göra. Han började sjunga en psalm i skogen.

Han hade dålig sångröst. Han hade aldrig förut sjungit så att någon hörde det. Han var så dålig på att hålla tonen att han inte ens vågade sjunga i kyrkan. Men nu måste han göra det, hur det än gick.

Han såg att grannarna blev lite förvånade. De som gick före knuffade på varandra och tittade sig om. Men det fick inte stoppa honom. Han måste fortsätta.

Strax efteråt viskade en av kvinnorna till honom: »Vänta lite, Jan, så ska jag hjälpa er!» Och så började hon sjunga julpsalmen med rätt melodi och rätt ton.

Det lät vackert i natten mellan träden. De andra kunde inte låta bli att sjunga med, de också.

> Var hälsad, sköna morgonstund,  
> som av profeters helga mund  
> är oss bebådad vorden!

Då gick det som ett sus av rädsla genom trädtrollen. De drog ner snöhättorna, så att man inte längre såg de arga trollögonen. Och de drog tillbaka de utsträckta klorna in under granbarr och snö. När den första versen var slut, kunde ingen se något annat än vanliga, gamla, ofarliga granar på skogshöjden.

Blossen hade lyst folket från Askedalarna genom skogen. Men när de kom fram till landsvägen, hade blossen brunnit ut. Här kunde man i stället gå efter ljuset från bondstugorna. När ett hus försvann ur sikte, syntes snart ett annat en bit längre bort. Folket hade ställt ljus i alla fönster för att visa fattiga vandrare vägen till kyrkan.

Till sist kom de upp på en kulle, där de kunde se kyrkan. Den låg där som en jättestor lykta, och ljuset strömmade ut genom alla fönster. När vandrarna fick syn på den, måste de stanna och hämta andan. De hade gått förbi så många små stugor och låga fönster. Nu tyckte de att kyrkan var så underbart stor och så underbart lysande.

När Jan såg kyrkan, kunde han inte låta bli att tänka på ett fattigt par i Palestina. De hade en natt varit ute och gått och burit på ett litet barn. Barnet var deras enda tröst och glädje. De kom från Betlehem och skulle till Jerusalem, för barnet måste omskäras i templet i Jerusalem. Men de var tvungna att smyga fram i den mörka natten. Det fanns nämligen många som ville döda barnet.

Folket från Askedalarna hade gått hemifrån tidigt för att komma fram före dem som åkte. Men nära kyrkan kom de som åkte ändå ifatt dem. De kom med frustande hästar och klingande bjällror och for förbi i full fart. De stackars fotgängarna blev tvungna att kliva upp i den djupa snön vid vägkanten.

Nu var det Jan som bar barnet. Han måste hela tiden springa undan för dem som åkte. Det blev svårt att gå på den mörka vägen. Men framför dem låg det strålande templet. Bara de kom fram dit, var de trygga och räddade.

Bakom dem hördes ett väldigt ljud av bjällror och hästhovar. Det var en stor släde, och den drogs av två hästar. I släden satt en ung herre i svart päls och hög pälsmössa. Bredvid honom satt hans unga fru. Han körde själv, men bakom honom stod kusken med ett brinnande bloss i handen. Kusken höll blosset högt upp i luften. Farten blåste lågan bakåt, och den lämnade en lång svans av gnistor och rök efter sig.

Jan stod högt uppe på snökanten med barnet i famnen. Det såg farligt ut, för hans ena fot sjönk plötsligt djupt ner i snödrivan. Han var nära att falla. Herren i släden drog hårt i tömmarna och stannade. Han ropade till dem som han hade kört av vägen.

»Ge hit barnet, så ska det få åka med mig till kyrkan!» sa han vänligt. »Det är farligt att gå och bära på en liten, när så många är ute och åker.»

»Tack!» sa Jan Andersson. »Men det går nog bra.»

»Vi ska sätta flickan här mellan oss, Jan,» sa den unga frun.

»Tack! Men det behövs inte.»

»Jaså, du vågar inte lämna ifrån dig henne?» sa herren och åkte skrattande vidare.

Vandrarna fortsatte alltså, men deras väg blev allt farligare och besvärligare. Släde följde på släde. Det fanns inte en häst i hela socknen som inte var ute och körde på julmorgonen.

»Du kunde ha låtit dem ta jäntan,» sa Kattrinna. »Jag är rädd att du faller med henne.»

»Skulle jag ha låtit dem ta barnet? Du vet inte vad du säger. Såg du inte vem det var?»

»Vad skulle det vara för farligt med att låta henne åka med brukspatronen och hans fru på Duvnäs?»

Jan Andersson i Skrolycka tvärstannade. »Var det brukspatronen på Duvnäs?» sa han. Han såg ut som om han hade vaknat ur en dröm.

»Visst var det han! Vem trodde du att det var?»

Ja, var hade Jan haft sina tankar? Vad var det för ett barn som han hade gått och burit på? Vart hade han tänkt gå? I vilket land var det som han hade vandrat?

Han strök sig över pannan med handen och såg lite generad ut när han svarade Kattrinna.

»Jag trodde att det var kung Herodes av Judaland och Herodias, hans hustru!»

### Ordlista

- **julottan**: en gudstjänst mycket tidigt på juldagens morgon
- **ljum**: lite varm
- **fyr**: ett torn med ett starkt ljus som visar vägen
- **bloss**: en brinnande fackla som man lyser med
- **de tre vise männen**: tre kloka män i Bibeln som följde en stjärna till Jesusbarnet
- **jätte**: en mycket stor och stark varelse i gamla sagor
- **guldpelare**: höga stolpar av guld som bär upp något
- **troll**: ett farligt väsen i gamla sagor som bor i skogen och berget
- **snöhättorna**: snön som ligger på trädens toppar, som mössor
- **klor**: vassa, böjda naglar som djur och troll har
- **ångest**: en mycket stark rädsla och oro
- **psalm**: en sång i kyrkan
- **bebådad vorden**: (gammalt språk) har blivit förutsagd, lovad
- **granbarr**: granens tunna, vassa blad
- **landsvägen**: den stora vägen mellan byarna
- **kulle**: en liten, rund höjd i landskapet
- **lykta**: en lampa med glas runt ljuset
- **omskäras**: en gammal judisk ceremoni för nyfödda pojkar
- **templet**: Guds stora hus i Jerusalem; här menar Jan kyrkan
- **frustande**: som blåser hårt och högt genom näsan
- **bjällror**: små klockor på hästarnas seldon som ringer när de springer
- **fotgängarna**: de som går till fots
- **släde**: ett fordon med medar som hästen drar på snö
- **kusken**: mannen som kör hästarna åt någon annan
- **snödrivan**: en hög av snö som vinden har blåst ihop
- **tömmarna**: de långa remmarna som man styr hästen med
- **brukspatronen**: ägaren till ett järnbruk
- **tvärstannade**: stannade helt plötsligt
- **generad**: som skäms lite och känner sig dum
- **Herodes**: en elak kung i Bibeln som ville döda Jesusbarnet
- **Herodias**: en elak drottning i Bibeln

## Scharlakansfebern

När den lilla flickan i Skrolycka var ungefär tre år gammal, blev hon sjuk. Det var nog scharlakansfeber. Hon var röd över hela kroppen och brände som eld när man rörde vid henne. Hon ville inte äta någonting och kunde inte sova heller. Hon låg bara och pratade i feberyra. Jan kunde inte gå hemifrån så länge hon var sjuk. Han satt kvar i stugan dag efter dag. Det såg ut som om Erik i Fallas råg inte skulle bli tröskad det året.

Det var Kattrinna som skötte flickan. Hon bredde täcket över henne varje gång hon hade kastat av sig det. Hon gav henne lite utspädd blåbärssaft att dricka, som hon hade fått låna av mor i Falla. När den lilla flickan var frisk, var det oftast Jan som tog hand om henne. Men i samma stund som hon blev sjuk, vågade han inte komma nära henne. Han var rädd att han skulle skada henne och inte vara försiktig nog.

Men han gick inte ut ur stugan. Han satt i hörnet vid spisen och stirrade bort mot den lilla sjuka.

Hon låg i en egen säng. Men hon hade bara ett par madrasser av halm under sig och inga lakan. Den lilla fina kroppen hade blivit öm av utslag och svullnad. Det var nog strävt och svårt för henne att ligga på de grova överdragen av blågarn.

Det var en konstig sak. Varje gång Jan såg hur hon kastade sig fram och tillbaka i sängen, måste han tänka på det finaste han ägde i hela världen. Det var hans söndagsskjorta.

Han hade bara en sådan skjorta. Den var av vitt, blankt lärft och hade ett styvt skjortbröst. Den var så väl sydd att den kunde ha passat brukspatronen på Duvnäs. Jan höll den mycket högt. De andra kläderna som han hade på sig var lika grova som överdragen som den lilla flickan låg på.

Men det var bara dumt att tänka på den där skjortan. Kattrinna skulle aldrig i livet gå med på att han förstörde den. Det var nämligen hon som hade gett honom den som brudgumsgåva.

Kattrinna gjorde nog ändå allt hon kunde. Hon lånade en häst av Erik i Falla. Hon lindade in den lilla flickan i sjalar och täcken och åkte till doktorn med henne. Det var duktigt gjort av Kattrinna, men Jan kunde inte se att det hjälpte. Den stora flaskan med droppar som hon hade med sig från apoteket hjälpte inte. Och inget av det andra som doktorn hade skrivit ut hjälpte heller.

Det var kanske så att man inte fick behålla en så underbar gåva som den lilla flickan, om man inte var beredd att offra det bästa man hade för henne. Men det var inte så lätt att få en sådan människa som Kattrinna att förstå det.

En dag medan flickan låg sjuk, kom gamla Finn-Karin in i stugan. Hon kunde bota sjuka djur, som alla som var av finsk släkt. Hon var inte heller dålig på att trolla bort vagel och bölder och tandvärk. Men för andra sjukdomar ville man inte gärna be henne om hjälp. Det kändes inte rätt att be en trollkäring om hjälp med annat än små krämpor.

När hon kom in i stugan, såg hon förstås genast att barnet låg sjukt. Kattrinna berättade för henne att det var scharlakansfeber. Men ingen bad henne om något råd.

Hon kunde ändå se att föräldrarna var rädda och oroliga. Kattrinna bjöd henne på kaffe, och Jan gav henne en bit tuggtobak. Då sa hon helt av sig själv:

»Den här sjukdomen kan jag inte bota. Men så mycket ska jag lära er att ni kan få veta om det går mot liv eller död. Håll er vakna till klockan tolv i natt. Sätt då ihop pekfingret och lillfingret på vänstra handen så att de blir en ring. Titta genom den bort mot flickungen! Lägg då märke till vem som ligger bredvid henne i sängen. Då får ni veta vad ni har att vänta!»

Kattrinna tackade henne mycket vänligt. Det är nämligen bäst att hålla sig väl med sådant folk. Men inte ett ögonblick tänkte hon göra som hon hade blivit tillsagd.

Jan brydde sig inte heller om rådet. Han tänkte inte på något annat än skjortan. Om han bara vågade för Kattrinna! Men det var ju omöjligt att be henne om lov att riva sönder brudgumsskjortan. Det skulle inte göra den lilla flickan friskare, det förstod han ju. Och om hon ändå skulle dö, var skjortan bara bortkastad.

När det blev kväll, gick Kattrinna och lade sig vid den vanliga tiden. Men Jan hade inte ro att sova. Han satt uppe i sitt hörn som han brukade. Han såg hur Klara Gulla låg och plågades. Det hon låg på var för grovt och för hårt. Han tänkte att det skulle vara underbart att få bädda en säng åt henne som var sval och fin och slät.

Skjortan låg nytvättad och oanvänd borta i klädkistan. Det gjorde ont i honom att veta att den låg där. Men det var ju inte heller rätt mot Kattrinna att använda hennes gåva som lakan åt den lilla flickan.

Hur det nu var, så gick han bort till kistan när klockan närmade sig midnatt och Kattrinna sov som djupast. Han tog fram skjortan. Först rev han bort det styva skjortbröstet. Sedan slet han skjortan i två delar. Den ena delen lade han försiktigt under den lilla kroppen. Den andra bredde han ut mellan flickan och det varma, tjocka täcket som hon hade över sig.

Sedan kröp han ihop i sitt hörn igen och vaktade på henne som förut. Han hade inte suttit länge när klockan slog tolv. Nästan utan att tänka på vad han gjorde, höll han upp fingrarna på vänstra handen som en ring framför ögonen. Och han tittade mot sängen.

Och se! På sängkanten satt en liten naken Herrens ängel. Han var riven och stucken av de grova sängkläderna, och han hade nog tänkt lämna alltihop och gå sin väg. Men nu vände han sig om och kände på den fina skjortan. Han strök över lärftet med båda händerna. Och plötsligt svängde han in benen i sängen igen och lade sig ner för att vaka över barnet.

Men samtidigt kom något krypande uppför den ena sängstolpen. Det var svart och hemskt. När det såg att Herrens ängel var på väg att ge sig av, stack det upp huvudet över sänggaveln. Det flinade av glädje, för nu skulle det få krypa upp i sängen och lägga sig på ängelns plats.

Men sedan såg det att Herrens ängel började vakta igen. Då vred det ihop alla sina armar och ben, som om det led de värsta plågor i helvetet. Och så drog det sig tillbaka ner mot golvet.

Nästa dag började den lilla flickan bli bättre. Och Kattrinna blev så glad över att sjukdomen gick över att hon inte hade hjärta att säga något om den förstörda brudgumsskjortan. Fast man kan nog vara säker på att hon tyckte att hon hade en stolle till man.

### Ordlista

- **scharlakansfeber**: en barnsjukdom med hög feber och röda prickar
- **feberyra**: när man pratar konstigt och inte vet vad man säger på grund av hög feber
- **tröskad**: när man har slagit ut kornen ur säden
- **utspädd**: blandad med vatten
- **utslag**: röda prickar eller fläckar på huden
- **svullnad**: när en del av kroppen blir tjock och öm
- **blågarn**: grovt tyg av linets sämsta fibrer
- **lärft**: fint tyg av lin
- **skjortbröst**: den styva, fina delen på framsidan av en skjorta
- **brudgumsgåva**: en gåva som bruden ger till mannen hon gifter sig med
- **apoteket**: en affär där man köper medicin
- **offra**: ge bort något som är mycket värt för en
- **vagel**: en liten, öm böld på ögonlocket
- **bölder**: ömma, svullna sår med var i
- **krämpor**: små sjukdomar och besvär
- **trollkäring**: en gammal kvinna som folk tror kan trolla
- **tuggtobak**: tobak som man tuggar på
- **plågades**: hade mycket ont
- **sängstolpen**: en av de höga träpinnarna i hörnen på en säng
- **sänggaveln**: den höga delen av sängen vid huvudet eller fötterna
- **flinade**: log på ett elakt sätt
- **stolle**: en dum och lite tokig person

## Besöket i bondgården

När den lilla flickan från Skrolycka var i sitt femte år, tog Jan Andersson henne i handen en söndagseftermiddag. De gick tillsammans uppåt skogen.

De gick förbi den skuggiga björkhagen, där de annars brukade sätta sig. De gick förbi backen med smultron. Ja, de gick till och med förbi den lilla slingrande Tvättbäcken utan att stanna.

De gick hand i hand. De var tysta och allvarliga, som för att visa att något högtidligt väntade dem.

De försvann österut, in i den allra djupaste skogen. Men de stannade inte där heller. Efter en stund syntes de i en skogsbacke ovanför Lobyn.

Härifrån gick de ner till vägskälet, där landsvägen och byvägen korsade varandra. Nu skulle det väl äntligen bli tydligt vart de tänkte gå.

Men de gick inte till Nästa och inte till Nysta. De tittade inte ens mot Där Fram eller På Valln.

De fortsatte längre och längre in i byn. Det var nästan omöjligt att förstå vart de skulle. Det kunde väl ändå inte vara Björn Hindrikssons i Lobyn som de ville hälsa på?

Det var förstås sant att Björn Hindrikssons hustru var halvsyster till Jans mor. Jan var alltså verkligen släkt med de rikaste i socknen. Han hade rätt att kalla Björn Hindriksson och hans hustru för morbror och moster. Men hittills hade Jan aldrig velat låtsas om det. Han hade knappt ens berättat för Kattrinna att han hade så fina släktingar. Han gick alltid ur vägen för Björn Hindriksson. Han brukade inte ens gå fram och hälsa och ta i hand med honom på talbacken utanför kyrkan.

Men nu hade Jan en så märkvärdig liten dotter. Därför var han inte längre bara en fattig daglönare. Nu hade han en skatt att visa upp och en blomma att smycka sig med. Nu var han rik bland de rika och mäktig bland de mäktiga. Nu gick han rakt fram till Björn Hindrikssons stora huvudbyggnad. För första gången i sitt liv skulle han hälsa på hos sina fina släktingar.

Det blev inget långt besök i bondgården. Efter mindre än en timme gick Jan och den lilla flickan igen över gården mot grinden.

Men när Jan hade kommit så långt, stannade han och tittade tillbaka. Det såg ut som om han hade lust att gå in en gång till.

Det var inte så att han ångrade att han hade gått dit. De hade blivit väl mottagna på alla sätt. Björn Hindrikssons hustru hade genast tagit med sig jäntan till det blåmålade skåpet, som stod mitt på långväggen. Där hade hon gett henne en skorpa och en sockerbit. Och Björn Hindriksson själv hade frågat hur gammal hon var och vad hon hette. Sedan hade han öppnat den stora läderpungen som han hade i byxfickan. Han hade gett henne en blank sexstyver.

Jan hade blivit bjuden på kaffe. Hans halvmoster hade frågat hur Kattrinna mådde. Hon hade undrat om de hade en ko eller en gris och om stugan var kall på vintern. Hon hade också frågat om han fick så mycket betalt för sina dagar hos Erik i Falla att han kunde leva på det, utan att hamna i skuld.

Nej, det var inget med själva besöket som gjorde Jan bekymrad. När han hade suttit och pratat med Björn Hindrikssons en stund, hade de sagt att de var bjudna på kalas den eftermiddagen. De skulle åka om en halvtimme. Och det var inget fel med det heller. Jan hade ju förstått att de behövde den tiden för att göra sig i ordning. Han hade rest sig upp och sagt adjö.

Men då hade hans halvmoster skyndat sig bort till matskåpet. Hon hade plockat fram smör och fläsk. Hon hade fyllt en liten påse med gryn och en annan med mjöl. Sedan hade hon knutit ihop alltihop till ett knyte och gett det till Jan när han gick. Det var en liten present till Kattrinna, hade hon sagt. Kattrinna skulle väl ha någon belöning för att hon satt hemma och passade huset.

Det var det här knytet som Jan stod och tänkte på.

Han förstod att det fanns allt möjligt gott och fint i knytet. Det var sådant som de längtade efter vid varje måltid i Skrolycka. Men det kändes som en orätt mot den lilla flickan att ta emot det.

Han hade ju inte kommit till Björn Hindrikssons som en tiggare. Han hade kommit för att hälsa på sin släkt. Han ville inte att de skulle missförstå det.

Han hade nog tänkt på det redan inne i stugan. Men han hade så stor respekt för Björn Hindriksson och hans hustru att han inte hade vågat annat än ta emot knytet.

Nu gick han tillbaka från grinden. Han ställde ner knytet vid hörnet av stallet, där folket på gården alltid gick förbi. Då kunde de inte undgå att se det.

Det gjorde ont i honom att lämna det där. Men den lilla flickan var ingen tiggarflicka. Ingen fick tro att hon och hennes far gick omkring och bad om saker.

### Ordlista

- **smultron**: små, söta, röda bär som växer vilt i skogen
- **vägskälet**: platsen där två vägar möts eller delar sig
- **halvsyster**: en syster som man bara har en förälder gemensam med
- **talbacken**: platsen utanför kyrkan där folk står och pratar
- **daglönare**: en arbetare som får betalt för varje dag han arbetar
- **skorpa**: en torr, hård bit bröd som man ofta doppar i kaffe
- **sexstyver**: ett gammalt litet mynt
- **gryn**: små korn av säd som man kokar gröt av
- **knyte**: saker som är inslagna och hopknutna i ett tyg
- **grinden**: en dörr i ett staket

## Skolexamen

När den lilla flickan var sex år gammal, gick Jan i Skrolycka en vårdag till Östanby skolhus. Han ville höra på skolexamen.

Det var det första skolhuset i socknen. Alla människor tyckte att det var mycket roligt att det hade blivit byggt. Förut hade klockar Svartling inte haft något annat val. Han hade fått vandra omkring från gård till gård med sina elever.

Ända till år 1860, då det nya huset blev färdigt, hade han fått byta skolsal var fjortonde dag. Många gånger hade han och hans små skolbarn fått sitta i ett rum där husmodern lagade mat. Där stod husbonden vid sin hyvelbänk och snickrade. Där låg de gamla kvar i sängen hela dagen, och hönsen hade sin lilla bur under långbänken.

Undervisningen hade nog gått bra ändå. Klockar Svartling var nämligen en man som kunde hålla respekten uppe i alla väder. Men det måste ha känts underbart för honom att få arbeta i ett rum som bara skulle vara skolsal. Här skulle väggarna inte vara täckta av sängskåp, hyllor med kärl och olika redskap. Här skulle ingen vävstol stå framme vid fönstret och skymma, där ljuset var bäst. Och här skulle ingen grannfru komma in mitt under lektionerna för att prata och dricka kaffe.

Nej, här fick han sätta upp bilder ur bibliska historien på väggarna. Han fick också hänga upp tavlor med djur och porträtt av svenska kungar. Här hade barnen riktiga små pulpeter och låga bänkar. De behövde inte sitta uppklättrade vid höga slagbord, där en del inte ens nådde upp med näsan till bordskivan. Och här hade klockar Svartling en egen kateder med hyllor och fack. Där fanns det plats för hans stora betygsböcker. Där satt han och såg mycket mer myndig ut än förr i världen. Då hade han ofta förhört läxorna sittande på spishällen, med en god brasa i ryggen. Barnen hade suttit framför honom, hopkrupna på golvet. Här hade han en bestämd plats för svarta tavlan. Han hade krokar för kartor och tabeller. Han behövde inte ställa dem mot skåpdörrar och soffor, som man annars hade fått göra.

Nu visste han var han hade sina gåspennor. Nu kunde han äntligen lära barnen att rita raka streck och ovaler. Då skulle hela socknen få lika vacker handstil som han själv. Och nu gick det att lära barnen att resa sig på samma gång och gå ut i jämna led, som soldater. Det fanns inget slut på alla förbättringar som kunde göras nu, när skolhuset var färdigt.

Alla människor var glada åt skolhuset. Ändå kände sig föräldrarna lite främmande för barnen, sedan de hade börjat gå där. Det var som om barnen hade kommit in i något nytt och fint, där de gamla inte fick vara med. Men det var ju fel att tycka så. De måste ju vara nöjda med att barnen fick så mycket gott, som de själva aldrig hade fått.

Den dagen gick Jan i Skrolycka till skolexamen. Han och lilla Klara Gulla gick hand i hand hela vägen. Så brukade de alltid gå, och de var goda vänner och kamrater. Men när Klara Gulla kom nära skolhuset, fick hon se barnen som stod samlade utanför. Då drog hon sin hand ur hans och gick över till andra sidan vägen. Och så snart de hade kommit fram, lämnade hon honom helt. Hon sprang bort och ställde sig i en grupp med andra barn.

Under examen satt Jan i Skrolycka på en stol alldeles nära lärarens kateder. Han satt längst fram bland herrskap och ledamöter i skolrådet. Han var tvungen att ta den platsen. Annars hade han inte fått se något annat än nacken på Klara Gulla. Hon satt på den allra främsta bänken till höger om katedern, där de minsta barnen hade sina platser. Förr i världen skulle han aldrig ha satt sig så högt upp. Men den som var far till en sådan liten flicka som Klara Gulla, behövde inte känna sig sämre än någon annan.

Det var omöjligt att Klara Gulla inte såg sin far där hon satt. Men hon gav honom inte en enda blick. Det var som om han inte fanns för henne.

I stället hängde Klara Gullas blickar vid läraren. Han höll på att förhöra de stora barnen, som satt till vänster om katedern. De fick läsa högt ur boken, peka ut länder och städer på kartan och räkna på svarta tavlan. Han hade knappt tid att titta åt småbarnen på högra sidan. Det hade alltså inte gjort så mycket om Klara Gulla hade kastat en snabb blick på sin far. Men hon vände inte ens huvudet åt hans håll.

Det var ju en liten tröst att alla barnen gjorde likadant. De satt med sina små klara ögon riktade mot läraren. Och de små stackarna låtsades att de förstod när han sa något roligt. Då puffade de på varandra med armbågarna och skrattade.

Föräldrarna blev nog överraskade när de såg hur fint barnen skötte sig på examen. Men klockar Svartling var en märkvärdig man. Han kunde få dem att göra vad som helst.

Jan i Skrolycka för sin del började bli både generad och orolig. Han visste inte längre om det var hans egen lilla flicka som satt där, eller någon annans barn. Plötsligt flyttade han sig bort från sin plats bland skolrådets ledamöter. Han gick och ställde sig närmare dörren.

Till sist hade de stora barnen blivit förhörda tillräckligt. Nu var det de smås tur, de som nyss hade lärt sig att läsa ordentligt. De kunde inte så mycket ännu, men några frågor skulle de väl få, de också. Och så skulle de berätta lite om hur Gud skapade världen.

Först fick de svara på vem det var som skapade världen. Det kunde de klara. Men sedan hände det, till all olycka, att läraren frågade om de visste något annat namn på Gud.

Då blev de alldeles ställda, alla de små nybörjarna. De blev heta i kinderna och rynkade pannan. Men de kunde omöjligt tänka ut svaret på en så svår fråga.

I bänkarna där de stora barnen satt viftade alla med händerna. De viskade och fnissade. Men de åtta små nybörjarna knep ihop munnen och fick inte fram ett ord. Det gjorde varken Klara Gulla eller någon av de andra.

»Det är en bön som vi brukar läsa varje dag,» sa läraren. »Vad kallar vi Gud där?»

Nu kom Klara Gulla på det! Hon förstod att läraren ville att de skulle svara att de kallade Gud för fader. Så hon räckte upp handen.

»Vad kallar vi Gud, Klara Gulla?» sa läraren.

Klara Gulla reste sig upp i bänken. Hennes kinder var alldeles röda, och den lilla korta flätan i nacken stod rakt ut.

»Vi kallar honom Jan,» svarade hon med hög och tydlig röst.

Genast gick det ett litet fniss genom hela skolhuset. Herrskap och skolråd, föräldrar och skolbarn, alla drog de lite på munnen. Till och med läraren såg road ut.

Klara Gulla rodnade och fick tårar i ögonen. Men läraren stötte pekpinnen i golvet och ropade: »Tyst!» Sedan sa han några ord för att förklara saken.

»Det var väl far som Klara Gulla ville säga,» sa han, »och så sa hon Jan i stället, eftersom hennes egen far heter Jan. Men vi ska inte förvånas så mycket över den här lilla flickan. Jag vet knappt om det finns något barn i skolan som har en så god far som hon. Jag har sett honom stå här utanför skolhuset och vänta på henne i regn och rusk. Och jag har sett honom bära henne till skolan när det har varit snöstorm. Då har vägen varit full av snö. Man ska inte undra på att hon säger Jan, när hon ska nämna det bästa hon vet.»

Läraren klappade den lilla flickan på huvudet. Folk skrattade och var rörda på samma gång.

Klara Gulla satt och tittade ner och visste inte var hon skulle ta vägen. Men Jan i Skrolycka var glad som en kung. Han hade plötsligt förstått att den lilla flickan fortfarande var hans och ingen annans.

### Ordlista

- **skolexamen**: en dag när eleverna visar vad de har lärt sig
- **klockar**: klockare, en man som leder sången i kyrkan och ofta också är lärare
- **husmodern**: kvinnan som styr över hemmet på en gård
- **husbonden**: mannen som äger och styr över en gård
- **hyvelbänk**: ett arbetsbord där man gör saker av trä
- **sängskåp**: en säng som är byggd in i väggen, som ett skåp
- **kärl**: burkar, skålar och tunnor som man har saker i
- **vävstol**: en stor ram av trä där man väver tyg
- **pulpeter**: små skolbord med lock
- **slagbord**: ett bord där man kan fälla upp och ner skivan
- **kateder**: lärarens höga bord i skolsalen
- **myndig**: som ser ut att bestämma och vill bli lydd
- **spishällen**: den platta stenen i en öppen spis, där elden brinner
- **tabeller**: stora papper med siffror och rader som man lär sig av
- **gåspennor**: pennor gjorda av fjädrar från gäss, som man doppar i bläck
- **ovaler**: avlånga ringar, som formen på ett ägg
- **herrskap**: rika och fina människor
- **ledamöter**: personer som är med i en grupp som bestämmer
- **skolrådet**: en grupp personer som bestämmer över skolan i socknen
- **förhöra**: ställa frågor för att se vad någon har lärt sig
- **generad**: som skäms lite och känner sig dum
- **ställda**: när man inte vet vad man ska säga eller göra
- **pekpinnen**: en lång pinne som läraren pekar med
- **i regn och rusk**: i dåligt och blött väder

## Skoltävlan

Det var konstigt med den lilla flickan från Skrolycka och hennes far. Det såg ut som om de var gjorda av samma stycke. De kunde läsa varandras tankar.

I Svartsjö fanns det en skollärare som var en gammal soldat. Han undervisade långt borta i socknen. Han hade inget skolhus som klockarn, men alla barn tyckte otroligt mycket om honom. Barnen visste inte ens om att de gick i skola hos honom. De trodde att de bara var tillsammans och lekte.

De två skollärarna var mycket goda vänner. Men ibland hände det att den yngre försökte få gubben att följa med sin tid. Han ville lära honom ljudmetoden och andra nya sätt att undervisa. För det mesta tog gubben det lugnt. Men en gång, av någon anledning, blev han arg.

»Du är så stor på dig, du Svartling, för att du har fått ett skolhus,» sa han. »Men jag ska säga dig att mina barn läser lika bra som dina, fast vi bara har bondstugor att sitta i.»

»Ja,» sa klockarn, »det vet jag, och jag har aldrig sagt något annat. Jag menar bara att om barnen kan lära sig en sak med mindre besvär …»

»Ja, vad då?» sa gubben.

Klockarn hörde på rösten att han hade sårat honom. Han försökte backa.

»Du gör det ju i alla fall så lätt för dina barn. De klagar aldrig över några läxor.»

»Kanske jag gör det för lätt för dem? Kanske jag inte lär dem något?» sa gubben och slog handen i bordet.

»Vad i all världen är det med dig i dag, Tyberg?» sa klockarn. »Du blir ju arg för allt jag säger.»

»Ja, du kommer jämt med så många små pikar.»

Nu kom det andra människor dit, och allt blev bra igen mellan skollärarna. De var lika goda vänner som vanligt när de skildes. Men när gubben Tyberg gick ensam hem, kom han att tänka på klockarns ord igen. Då blev han nästan argare än förut.

»Varför ska den där pojkspolingen komma och säga att jag kunde lära barnen mer, om jag följde med min tid?» tänkte han. »Han tycker nog att jag är för gammal, fast han inte vill säga det rakt ut.»

Han kunde inte bli av med sin ilska. När han kom hem, berättade han alltihop för sin hustru.

»Bry dig inte om vad klockarn pratar,» sa hon. »Yngre är lättare, men äldre är rättare, brukar jag säga. Ni är bra skollärare båda två, både du och klockarn.»

»Ja, vad hjälper det att du säger så?» svarade mannen. »De andra tror vad de tror i alla fall.»

Han gick omkring ett par dagar och såg så dyster ut att hustrun tyckte riktigt synd om honom.

»Kan du inte visa dem att de har fel då?» sa hon.

»Visa dem vad? Vad menar du nu?»

»Jag menar, om du vet att dina skolbarn är lika duktiga som klockarns …»

»Visst vet jag det.»

»Ja, då borde du be att era barn fick bli förhörda på samma gång.»

Gubben låtsades att han inte brydde sig om vad hon sa. Men tanken fastnade nog ändå. Några dagar senare fick klockarn ett brev. I brevet föreslog skolläraren att barnen från de två skolorna skulle få tävla mot varandra.

Klockarn hade inget emot det. Men han ville att tävlingen skulle hållas under jullovet. Då kunde man göra den till lite nöje för barnen. Och då behövde man inte be skolrådet om lov.

»Det här var riktigt bra påhittat,» tänkte klockarn. »Nu slipper jag ge några straffläxor den här terminen.»

Och det slapp han också. Det var alldeles förskräckligt vad barnen läste och slet i de två skolorna.

På kvällen på annandag jul skulle den stora tävlingen äga rum. Skolsalen var pyntad med granar. I granarna lyste alla de ljus som hade blivit över i kyrkan efter julottan. Det fanns så många äpplen att varje barn kunde få ett par. Och det viskades om att föräldrarna skulle bjudas på kaffe. Föräldrar och målsmän hade nämligen kommit för att lyssna på barnen.

Men det viktigaste var ändå den stora tävlingen. På ena sidan av skolsalen satt Tybergsbarnen, och på den andra satt klockarbarnen. Nu gällde det för eleverna att försvara sina lärares heder. Skolmästar Tyberg skulle förhöra klockarbarnen, och klockarn skulle förhöra Tybergsbarnen. Om det kom en fråga eller ett tal som den ena skolan inte klarade, fick den andra skolan svara. Varje sådan fråga skulle räknas. På så sätt kunde man avgöra vilken skola som var bäst.

Klockarn fick börja. Man märkte att han var försiktig i början. Men så snart han förstod hur kunniga barnen var, gav han dem svårare och svårare frågor. Det var riktigt fint att höra Tybergsbarnen. De stod stadigt som berg och lät inte en enda fråga gå ifrån sig.

Sedan blev det Tybergsgubbens tur att förhöra klockarbarnen.

Gubben var inte arg längre. Hans barn hade redan visat att de kunde sina saker. Därför kom skälmen fram i honom. Han ställde några ordentliga frågor till klockarbarnen i början. Men han kunde inte vara allvarlig länge. Snart blev han lika glad och skämtsam som han brukade vara i sin egen skola.

»Ja, jag vet ju att ni har läst mycket mer än vi, som kommer från ett avlägset hörn av socknen,» sa han. »Ni har läst både naturlära och annat. Men jag undrar om det finns någon bland er som kan säga mig hur stenarna är i Motala ström.»

Inte ett enda av klockarbarnen räckte upp handen. Men på den andra sidan for den ena handen upp efter den andra.

På klockarsidan satt Olof Olsson, som visste att han hade det bästa huvudet i socknen. Där satt August Där Nol, från den goda bondsläkten. Ingen av dem kunde säga något. Och där satt Karin Svens, den raska tösen från soldatbostället, som inte hade missat en enda dag i skolan. Hon kunde, precis som de andra, bara undra. Det var konstigt, tänkte hon, att klockarn inte hade lärt dem vad som var så märkvärdigt med stenarna i Motala ström.

Och där satt Klara Fina Gulleborg från Skrolycka, som var uppkallad efter själva solen. I hennes huvud var det lika mörkt som hos alla de andra.

Skolmästar Tyberg stod och såg allvarlig ut. Klockarn satt och stirrade ner i golvet, mycket bekymrad.

»Det blir visst inget annat än att den här frågan får gå ifrån er,» sa skolläraren. »Tänk att så många kloka pojkar och flickor som sitter här inte ska kunna svara på en så lätt sak!»

I sista minuten vände sig Klara i Skrolycka om och tittade bort mot Jan. Det brukade hon göra när hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Jan stod så långt bort att han inte kunde viska svaret till henne. Men när Klara Gulla mötte sin fars blick, visste hon vad hon skulle säga.

Hon räckte inte bara upp handen. Hon reste sig upp, hela flickan, så ivrig var hon.

Alla kamraterna vände sig mot henne. Klockarn såg glad ut, för nu skulle frågan inte gå ifrån hans barn.

»De är blöta!» skrek hon. Hon väntade inte på att få frågan, för det fanns ingen tid till det.

Men i nästa stund tänkte hon att hon hade svarat något väldigt dumt. Nu hade hon förstört alltihop för dem allihop. Hon sjönk ner på bänken igen. Hon kröp nästan ihop under pulpeten, så att ingen skulle se henne.

»Ja se, det var rätt svarat, min tös,» sa skolläraren. »Det var tur för er klockarbarn att det fanns en bland er som kunde svara. Annars hade ni stått där utan svar, hur kaxiga ni än vill vara.»

Då blev det ett väldigt skratt bland barnen på båda sidor, och bland de vuxna också. En del barn fick ställa sig upp för att riktigt kunna skratta ut. Andra måste lägga sig ner med ansiktet mot bänken. Det var slut med all ordning.

»Ja, nu tror jag att vi flyttar undan bänkarna och dansar en runda kring granen,» sa Tybergsgubben.

Så roligt hade de aldrig haft i skolhuset förut, och inte senare heller.

### Ordlista

- **skolmästare**: gammalt ord för lärare i en skola
- **ljudmetoden**: ett nytt sätt att lära barn läsa genom bokstävernas ljud
- **pikar**: små elaka ord som man säger för att reta någon
- **pojkspoling**: en ung pojke eller man som inte har så mycket erfarenhet
- **straffläxor**: läxor som en elev måste göra om, för att han inte kunde dem
- **målsmän**: personer som har ansvar för ett barn, till exempel föräldrar
- **soldatbostället**: ett litet hus där en soldat och hans familj bodde
- **skälmen**: lust att skämta och vara lite busig
- **kaxiga**: stolta och säkra på sig själva
- **tös**: flicka (gammalt eller lantligt ord)

## Fiskafänget

Ingen människa kunde förstås tycka lika mycket om den lilla flickan i Skrolycka som hennes far gjorde. Men så mycket kan man säga, att hon hade en riktigt god vän i den gamla Notbindar-Ola.

Vänskapen mellan dem började på det här sättet. En vår hade Klara Gulla bestämt sig för att lägga ut ståndkrok i Tvättbäcken. Hon ville fånga de små laxöringarna som simmade där. Det gick bättre för henne än man hade trott. Redan första dagen kom hon hem med ett par små fiskar.

Hon var stolt över det, som man kan förstå. Hon fick beröm till och med av sin mor, för att hon kunde skaffa mat till huset fast hon bara var åtta år. För att uppmuntra henne lät Kattrinna henne rensa fisken och steka den. Jan åt av den och sa att så god fisk hade han aldrig smakat. Det var säkert helt sant. Fisken var nämligen så benig, torr och full av rök att den lilla flickan själv knappt kunde få ner en tugga.

Men hon var lika ivrig med fisket för det. Hon steg upp lika tidigt på morgnarna som Jan själv. Hon tog en korg på armen för att bära hem fisken i. Mask hade hon med sig i en liten burk av bleck. Den skulle hon sätta på de krokar där fisken hade ätit upp masken. Så gick hon uppåt längs Tvättbäcken. Bäcken kom dansande ner från höjden med många branta fall och långa ställen där vattnet rann snabbt. Men emellan fanns det också mörka ställen där vattnet stod stilla. Och det fanns klara ställen där vattnet rann sakta och genomskinligt över sand och platta stenhällar.

Men tänk, efter den första veckan tog fiskelyckan slut! Masken var borta nästan överallt, men ingen fisk hade fastnat i stället. Hon flyttade sina saker från det snabba vattnet till det stilla vattnet, och från det stilla vattnet till de branta fallen. Hon bytte också till nya krokar. Men det blev inte bättre.

Hon frågade pojkarna hos Börjes och hos Eriks i Falla. Var det de som steg upp i gryningen och tog fisken från henne? Men de ville knappt svara på en sådan fråga. Ingen pojke skulle sänka sig till att fiska i Tvättbäcken. De hade ju hela Duvsjön att meta i. Det passade för små flickor som inte fick gå ner till sjön, att springa och leta efter fisk i skogsbackarna.

Men hur stöddigt pojkarna än svarade, så trodde hon inte riktigt på dem. Någon måste ju i alla fall ta fisken. Det var nämligen riktiga krokar som hon lade ut i Tvättbäcken, och inte bara knappnålar som man hade gjort krokar av.

Till sist ville hon ta reda på sanningen. En morgon steg hon upp tidigare än både Jan och Kattrinna och sprang bort till bäcken. När hon kom nära, gick hon långsammare. Hon tog små, små steg. Hon var försiktig så att hon inte halkade på stenarna eller prasslade i buskarna.

Och tänk bara! När hon kom fram till bäckkanten, kände hon sig stel i hela kroppen. Hon såg att hon hade haft rätt. På just det ställe där hon hade lagt ut sina krokar förra morgonen, stod en tjuvfiskare och vittjade dem.

Det var inte någon av pojkarna, som hon hade trott. Det var en vuxen karl. Han stod lutad över vattnet och drog just upp en fisk. Hon såg hur fisken lyste till i ljuset när han tog loss den.

Klara Gulla var bara åtta år, men hon var aldrig rädd. Nu rusade hon fram och tog tjuven på bar gärning.

»Jaså, det är ni som går här och tar min fisk!» sa hon. »Det var tur att jag kom på er till slut, så att ni inte kan stjäla mer.»

Nu lyfte karlen på huvudet, så att Klara Gulla fick se hans ansikte. Det var den gamla notbindarn, som bodde i en av stugorna nära dem.

»Jag vet nog att det är dina saker, de här,» sa han alldeles lugnt.

Han blev inte arg och häftig, som folk annars brukar bli när man kommer på dem med att göra fel.

»Men hur vågar ni ta något som inte är ert?» sa den stackars flickan.

Då tittade karlen på henne, och den blicken glömde hon aldrig. Det var som att titta ner i två tomma, öppna avgrunder. Där nere låg ett par ögon som nästan inte hade något ljus kvar. De var bortom både sorg och glädje.

»Jo, ser du, jag vet att du får vad du behöver av dina föräldrar. Du fiskar bara för nöjes skull. Men hemma hos mig håller vi på att svälta ihjäl.»

Den lilla flickan blev röd i hela ansiktet. Hon förstod inte hur det kom sig, men nu var det hon som skämdes.

Notbindarn sa inget mer. Han tog upp sin mössa, som hade fallit av när han lutade sig över vattnet. Sedan gick han sin väg.

Klara Gulla sa ingenting, hon heller. Ett par fiskar låg och sprattlade på stranden, men hon tog inte upp dem. När hon hade stått och tittat på dem en stund, sparkade hon till dem med foten. Då for de tillbaka ut i vattnet.

Hela den dagen var den lilla flickan missnöjd med sig själv, men hon förstod inte varför. Det var ju i alla fall inte hon som hade gjort något fel.

Hon kunde inte få den gamla notbindarn ur tankarna. Folk sa att han hade varit rik en gång i tiden. Han hade ägt sju gårdar, och var och en av dem var lika mycket värd som Erik i Fallas. Men han hade gjort av med alltihop på något konstigt sätt. Nu var han alldeles utfattig.

Nästa morgon gick hon ändå till Tvättbäcken och tittade till sina krokar. Nu hade ingen varit där och vittjat dem. Det satt fisk på varenda en. Hon tog loss fiskarna och lade dem i korgen. Men hon gick inte hem med dem. Hon gick raka vägen till notbindarns stuga.

Den gamla karlen stod ute på backen och högg ved när Klara Gulla kom gående med sin korg. Hon stannade vid stättan och tittade på honom innan hon klev över. Han var mycket fattigt och trasigt klädd. Hon hade aldrig sett sin far se ut så.

Hon hade hört att det fanns rika människor som hade bjudit honom att bo hos dem tills han dog. Men han hade i stället flyttat till en svärdotter här i Askedalarna. Han ville hjälpa henne så gott han kunde. Hon hade många små barn. Hennes man hade gett sig av för länge sedan, och folk sa att han var död.

»Det satt fisk på alla krokar i dag!» ropade den lilla flickan där hon stod på stättan.

»Jaså, du,» sa notbindarn, »det var bra, det, du.»

»Jag vill gärna ge er all fisk som jag får, om jag bara får sköta fisket själv,» sa den lilla flickan.

Hon gick fram till honom och tömde korgen på marken bredvid honom. Hon väntade sig att notbindarn skulle bli glad och berömma henne. Hon var ju van vid att hennes far Jan blev glad över allt hon sa och gjorde.

Men han tog det på samma lugna sätt som allt annat.

»Behåll du det som är ditt!» sa han. »Vi är så vana att svälta här, så nog klarar vi oss utan ett par små fiskar.»

Det var något särskilt med den här gamla fattiga karlen. Klara Gulla kunde inte ge sig förrän han tyckte om henne.

»Ni får ta loss fisken och sätta på ny mask. Ni får ta alltihop,» erbjöd hon.

»Nej du, jag vill inte ta det roliga ifrån dig,» sa gubben.

Men Klara Gulla stod kvar. Hon ville inte gå därifrån förrän hon hade tänkt ut ett sätt att göra honom nöjd.

»Vill ni att jag ska komma hit och hämta er varje morgon? Och att vi ska vittja tillsammans och ta hälften var av fisken?» frågade hon.

Då slutade gubben att hugga. Han vände sina konstiga ögon utan ljus mot henne. Något som liknade ett leende gled över hans ansikte.

»Ja, nu fick du napp till sist,» sa han. »Det förslaget ska jag inte säga nej till.»

### Ordlista

- **notbindare**: en man som gör och lagar fiskenät
- **ståndkrok**: en fiskekrok med lina som man lägger ut och låter sitta kvar
- **laxöringar**: små fiskar som liknar lax och lever i bäckar
- **uppmuntra**: få någon att vilja fortsätta, ge mod och lust
- **rensa**: ta bort det inre ur fisken innan man lagar den
- **benig**: med många små ben
- **bleck**: tunn metall
- **stenhällar**: stora, platta stenar
- **gryningen**: tidigt på morgonen, när det börjar bli ljust
- **sänka sig till**: göra något som man tycker är under ens värdighet
- **meta**: fiska med ett spö och en krok med mask
- **stöddigt**: på ett kaxigt och lite högfärdigt sätt
- **knappnålar**: små, tunna nålar av metall med ett runt huvud
- **prasslade**: gjorde ett torrt, knastrande ljud
- **tjuvfiskare**: någon som fiskar fast han inte har lov
- **vittja**: ta upp fisken från krokar eller nät
- **på bar gärning**: just när någon gör något fel
- **häftig**: som blir arg snabbt
- **avgrunder**: mycket djupa hål eller klyftor
- **sprattlade**: rörde sig snabbt fram och tillbaka
- **utfattig**: mycket fattig, utan någonting
- **stätta**: en liten trappa över ett staket
- **svärdotter**: en sons hustru
- **napp**: när en fisk biter på kroken

## Agrippa

Den lilla flickan var verkligen märkvärdig. Hon var bara tio år gammal när hon kunde klara sig mot självaste Agrippa Prästberg.

Tänk bara på hur han såg ut! Han hade gula ögon med röda kanter under buskiga ögonbryn. Han hade en förskräcklig näsa som slingrade sig i krök efter krök. Hans stora, toviga skägg stod ut runt munnen som styva borst. Han hade djupa rynkor i pannan, en lång och gänglig kropp och en trasig soldatmössa på huvudet. Man måste medge att vem som helst kunde bli rädd för att råka i bråk med honom.

En dag satt den lilla flickan alldeles ensam på den flata stenhällen utanför stugdörren. Hon åt sin kvällssmörgås.

Då fick hon se en lång karl som kom gående på vägen. Det dröjde inte länge förrän hon kände igen honom. Det var Agrippa Prästberg.

Men hon tappade inte huvudet för det. Först vek hon ihop smörgåsen och lade skivorna på varandra, så att de inte skulle smeta. Sedan stoppade hon in dem under förklädet.

Sedan sprang hon inte sin väg. Hon försökte inte heller stänga och låsa stugan, för hon visste att det inte skulle hjälpa mot en sådan karl. Hon blev sittande. Det enda hon gjorde var att ta strumpstickningen. Den hade Kattrinna lämnat på stenhällen när hon för en liten stund sedan gick bort till Jan med hans kvällsmat. Klara Gulla började sticka så att det skramlade i stickorna.

Hon satt som om hon var alldeles lugn och nöjd. Men i smyg tittade hon bort mot grinden. Jo då, hon hade rätt. Han tänkte gå in till dem. Han höll just på att lyfta av kroken på grinden.

Hon flyttade sig lite högre upp på stenen och bredde ut kjolarna. Nu kände hon att det var hon som måste ta hand om hemmet.

Klara Gulla visste förstås en del om Agrippa Prästberg. Hon visste att han inte var en sådan som stal. Han var inte heller en sådan som slogs, om man bara inte kallade honom för »Greppa» eller bjöd honom på smörgås. Han stannade inte heller länge på något ställe, om man inte hade den otur att ha en dalkarlsklocka i huset.

Han gick runt i bygden och lagade klockor. Om han kom in i en stuga och såg ett av de gamla, höga klockskåpen, gav han sig inte. Han måste få lyfta ner urverket och se efter om det var något fel på det. Och fel var det alltid. Han blev helt enkelt tvungen att plocka isär hela klockan. Sedan kunde det ta flera dagar innan han fick ihop den igen. Under tiden var man tvungen att ge honom husrum och mat.

Det värsta var att när Prästberg väl hade fått tag i en klocka, ville den aldrig gå så bra som förut. Och minst en gång om året måste man låta Prästberg se till den, annars stannade den. Gubben försökte nog göra sitt arbete noggrant och ärligt. Men det gick inte att hjälpa: klockorna blev förstörda.

Därför var det bäst om han aldrig kom i närheten av ens klocka. Det visste Klara Gulla mycket väl. Men hon såg ingen utväg att rädda dalkarlsklockan, som stod och tickade inne i stugan. Prästberg visste att den fanns där, och han hade länge haft ögonen på den. Men de andra gångerna när han hade kommit dit, hade Kattrinna varit hemma och stoppat honom.

När gubben kom fram till stugan, stannade han mitt framför den lilla flickan. Han stötte käppen hårt i marken och rabblade:

»Här kommer Johan Utter Agrippa Prästberg, kunglig majestäts och kronans trumslagare. Har stått för kulor och krut och är varken rädd för änglar eller djävlar. Är det någon hemma?»

Klara Gulla behövde inte svara. Han marscherade förbi henne rakt in i stugan och gick genast mot den stora dalkarlsklockan. Flickan sprang in efter honom. Hon försökte berätta för honom hur bra den gick. Den gick varken för sakta eller för fort. Den behövde inte alls lagas.

»Hur ska en klocka kunna gå rätt, när Johan Utter Agrippa Prästberg inte har skött om den?» sa gubben.

Han var så lång att han kunde öppna klockskåpet utan att stiga upp på en stol. I nästa ögonblick hade han tagit loss urtavlan och urverket och lagt dem på bordet. Klara Gulla knöt näven under förklädet och fick tårar i ögonen. Men hon hade ingen makt att hindra honom.

Prästberg hade bråttom att hitta felet på klockan, innan Jan eller Kattrinna kom hem. De skulle ju säga att den inte behövde lagas. Han hade med sig ett litet knyte med verktyg och små burkar med olja. Han rev upp knytet i all hast. Han skyndade sig så mycket att en del av sakerna föll ner på golvet.

Klara Gulla fick order att plocka upp allt som hade fallit. Alla som har sett Agrippa Prästberg förstår nog att hon inte vågade göra annat än lyda. Hon lade sig på golvet och räckte honom en liten såg och en mejsel.

»Är det något mer?» röt gubben. »Du ska vara glad att du får passa upp på kunglig majestäts och kronans trumslagare, din förbaskade torparunge.»

»Nej, inte som jag kan se,» sa flickan.

Hon var nedstämd och olycklig som aldrig förr. Hon skulle ju vakta stugan åt far och mor, och så gick det på det här sättet.

»Nå, men glasögonen då?» frågade Prästberg. »De måste ha fallit, de också.»

»Neej,» sa flickan, »här finns inga glasögon.»

Med detsamma vaknade ett litet hopp inom henne. Tänk om han inte kunde göra något med klockan utan glasögon! Tänk om han hade tappat bort dem!

Just då fick hon syn på glasögonfodralet. Det hade hamnat bakom ett bordsben.

Gubben skramlade och letade bland alla gamla kugghjul och fjädrar som han hade i knytet. Kanske skulle hon ha sådan tur att han inte hittade glasögonen?

»Det blir väl inget annat än att jag får lägga mig själv på golvet och leta,» sa han. »Upp med dig, torparunge!»

Den lilla flickans hand for ut, snabb som en blixt. Hon fick tag i glasögonfodralet och stoppade in det under förklädet.

»Kom upp med dig!» brummade gubben. »Jag litar inte riktigt på dig. Vad är det du håller under förklädet? Fram med det, säger jag!»

Hon sträckte genast fram ena handen. Den andra hade hon hela tiden hållit under förklädet. Nu måste hon visa den också. Och så fick han se smörgåsen.

»Usch! Jag tror att det är smörgås,» sa Agrippa Prästberg. Han ryckte tillbaka, som om flickan hade burit på en huggorm.

»Jag satt och åt på den när ni kom, och jag stack undan den. Jag vet ju att ni inte tycker om smör.»

Gubben lade sig själv på golvet och letade, men det var lönlöst. Han hittade ingenting.

»Ni har väl glömt dem där ni var sist,» sa Klara Gulla.

Det hade han själv också tänkt, fast han inte ville tro att det var så.

I alla fall kunde han inte göra något med klockan när glasögonen var borta. Det fanns inget annat att göra än att knyta ihop knytet och sätta tillbaka urverket i skåpet.

Medan han vände ryggen till, smög den lilla flickan tillbaka glasögonen i hans knyte.

Där hittade han dem sedan. Han hade gått till Lövdala herrgård, där han hade arbetat sist, för att fråga efter dem. Han knöt upp knytet för att visa att de inte fanns där. Och då var glasögonfodralet det första han såg.

Nästa gång han såg Jan och Kattrinna på talbacken vid kyrkan, gick han fram till dem.

»Den där jäntan er,» sa han, »den där lilla händiga jäntan er, den kommer ni nog att få glädje av.»

### Ordlista

- **buskiga**: tjocka och yviga, med mycket hår
- **toviga**: trassliga, med hår som har fastnat i varandra
- **borst**: korta, styva hår, som på en borste
- **gänglig**: lång och smal, med långa armar och ben
- **förkläde**: ett tygstycke som man knyter runt midjan för att skydda kläderna
- **strumpstickningen**: en strumpa som man håller på att sticka av garn
- **grind**: en liten dörr i ett staket
- **dalkarlsklocka**: en hög golvklocka från Dalarna
- **klockskåpen**: de höga skåpen av trä som golvklockor står i
- **urverk**: den inre delen av en klocka som får den att gå
- **husrum**: en plats att bo och sova på
- **rabblade**: sa snabbt, som en läxa man kan utantill
- **kunglig majestäts och kronans**: kungens och statens
- **trumslagare**: en soldat som slår på trumma
- **marscherade**: gick med stora, bestämda steg, som en soldat
- **urtavlan**: den delen av klockan där siffrorna och visarna sitter
- **knyte**: saker som är inslagna och hopknutna i ett tyg
- **mejsel**: ett verktyg med en platt, vass spets
- **torparunge**: (elakt) ett barn till fattiga torpare
- **nedstämd**: ledsen och utan glädje
- **kugghjul**: små hjul med tänder som finns inne i en klocka
- **huggorm**: en giftig orm
- **lönlöst**: utan resultat, till ingen nytta
- **talbacken**: platsen utanför kyrkan där folk står och pratar
- **händig**: duktig och klok att klara saker

## Den förbjudna frukten

Många sa till Jan i Skrolycka att han skulle få glädje av den lilla flickan när hon blev stor. Folk förstod visst inte att hon redan nu gjorde honom lycklig varje dag och varje stund som Gud gav. Det var bara en enda gång under hela hennes barndom som han blev både arg och skämdes för hennes skull.

Den sommaren när den lilla flickan var elva år gick Jan och hon över höjden till Lövdala. Det var den sjuttonde augusti. Då hade ägaren, löjtnant Liljecrona, födelsedag.

Den sjuttonde augusti var en sådan glädjens dag att man längtade efter den hela året, både i Svartsjö och i Bro. Det gällde inte bara herrskapen, som fick vara med om hela firandet. Det gällde också barn och ungdomar ute bland bönderna. De kom i stora skaror till Lövdala. De ville se på fint klädda människor och lyssna på sång och dansmusik.

Det fanns också en sak till som lockade de unga till Lövdala den sjuttonde augusti. Det var allt gott som fanns i trädgården vid den tiden. I alla andra fall hade de lärt sig att vara mycket ärliga. Men det som hängde på buskar och träd ute i det fria, fick man plocka så mycket man ville av. Man måste bara se till att inte bli fast.

När Jan och Klara Gulla kom in i trädgården, märkte han hur stora ögon den lilla flickan fick. Hon såg alla de vackra äppelträden, som var fulla av grön, svällande kart. Jan skulle verkligen inte ha nekat henne att smaka. Men han såg att rättar Söderlind och ett par andra från gården gick och vaktade under träden. De skulle se till att ingen gjorde skada på träden.

Han tog med Klara Gulla till gårdsplanen, där det inte fanns något som lockade. Men han märkte nog att hennes tankar var kvar hos krusbärsbuskarna och äppelträden. Hon tittade varken på de finklädda unga herrskapen eller på de vackra blomsterrabatterna. Han kunde inte få henne att lyssna på de fina talen till löjtnant Liljecrona. Talen hölls av prosten i Bro och av ingenjör Boræus på Borg. Inte ens klockar Svartlings vers till födelsedagsbarnet ville hon lyssna på.

Inifrån rummen hördes Anders Östers klarinett. Den spelade så glad dansmusik att det var svårt att stå still. Men den lilla flickan försökte bara hitta på en ursäkt för att få komma tillbaka till trädgården.

Jan höll henne troget i handen hela tiden. Han släppte inte taget, vad hon än hittade på för att komma loss. Det gick också bra för honom, ända tills det blev mörkt på kvällen.

Då satte man ut kulörta lyktor. De hängdes inte bara uppe i träden. De sattes också nere på marken bland blommorna och i de täta klätterväxterna som slingrade sig uppför husväggen. Det blev så vackert att Jan blev yr i huvudet. Han hade aldrig sett något sådant förut. Han visste inte om han fortfarande var kvar på jorden.

Men han höll fast i den lilla handen i alla fall.

När lyktorna var tända, ställde sig några män och sjöng. Det var handelsmannen nere vid kyrkan och hans bror, och Anders Öster och hans brorson. Medan de sjöng, kände Jan att en underlig glädje strömmade genom luften. Den tog bort allt som var tungt och gjorde en orolig. Den kom så stilla och ljuvligt i den ljumma natten att Jan inte kunde stå emot den. Och så var det för alla. De var så lyckliga över att de fanns till och hade en så vacker värld att leva i.

»Ja, nu märks det att det är den sjuttonde augusti,» viskade de runt omkring honom.

»Så här kändes det väl för dem som bodde i paradiset,» sa en ung man och såg riktigt högtidlig ut.

Jan tyckte som de. Men han hade ändå så mycket förstånd kvar att han inte släppte den lilla barnhanden.

Efter sången sköt man upp några raketer. De små eldkulorna for rakt upp i den mörkblå natthimlen. Sedan föll de sönder i ett regn av röda, blå och gula stjärnor. Då blev Jan både överväldigad och lyft på samma gång. För ett ögonblick glömde han bort Klara Gulla. Och när han kom till sig själv igen, var hon försvunnen.

»Ja, det finns inget att göra åt det,» tänkte Jan. »Vi får väl tro att det går bra för henne, som det brukar. Varken rättar Söderlind eller någon av de andra vakterna får väl tag i henne.»

Det var ingen idé att försöka leta efter henne i den stora, mörka trädgården. Det klokaste han kunde göra var att stå kvar på samma ställe och vänta på henne.

Det blev inte heller någon lång väntan. Det sjöngs en sång till. Den var knappt slut när han fick se rättar Söderlind komma gående med Klara Gulla på armen.

Löjtnant Liljecrona stod med flera andra herrar på översta steget av förstutrappan och lyssnade på sången. Rättar Söderlind stannade framför honom och satte ner den lilla flickan på marken.

Klara Gulla varken skrek eller försökte fly. Hon hade plockat förklädet fullt av omogna äpplen. Hon tänkte inte på något annat än att hålla upp förklädet med ett säkert grepp, så att inget föll ur.

»Den här ungen satt uppe i ett äppelträd,» sa rättar Söderlind. »Och löjtnanten sa ju att om jag fick tag i några äppeltjuvar, så ville löjtnanten själv tala med dem.»

Löjtnant Liljecrona tittade på den lilla flickan. Då började det rycka i de små rynkorna runt hans ögon. Man kunde inte veta om han skulle skratta eller gråta i nästa sekund.

Han hade nog tänkt säga några allvarliga ord till den som stal hans äpplen. Men nu såg han hur flickan höll händerna hårt om förklädet. Då kände han i stället stark medkänsla med henne. Han visste bara inte hur han skulle göra så att hon fick behålla sina äpplen. Om han lät henne gå utan vidare, kunde det sluta med att hela hans trädgård blev förstörd.

»Jaså, du har varit uppe i äppelträden, du,» sa han. »Du har ju gått i skolan och läst om Adam och Eva. Så du borde väl veta hur farligt det är att stjäla äpplen.»

I det ögonblicket kom Jan fram och ställde sig bredvid Klara Gulla. Han var riktigt missnöjd med henne, för hon hade stört glädjen för honom. Men han måste ju stå på hennes sida i alla fall.

»Gör inget åt den lilla flickan, löjtnanten!» sa han. »Det var nämligen jag som gav henne lov att klättra upp i trädet efter äpplena.»

Knappt hade han sagt det förrän Klara Gulla gav sin far en arg blick och bröt sin tystnad.

»Nej, det är inte sant,» sa hon. »Det var jag som ville ha äpplena. Far har stått och hållit mig i handen hela kvällen, för att jag inte skulle få ta ner dem.»

Nu blev löjtnanten mycket nöjd.

»Se, det var rätt, det, flickan min,» sa han. »Det var rätt att du inte lät din far ta på sig skulden. Du vet att när Vår Herre blev så arg på Adam och Eva, så var det inte för att de stal äpplen. Det var för att de var fega och skyllde ifrån sig, den ena på den andra. Du får gå din väg och ta äpplena med dig, för du var inte rädd för att säga sanningen.»

Sedan vände han sig till en av sina söner.

»Ge Jan ett glas punsch!» sa han. »Vi ska skåla med honom, för hans tös svarade bättre för sig än moder Eva gjorde förr i världen. Det hade varit bra för oss alla, om Klara Gulla hade stått i paradisets trädgård i stället för henne.»

### Ordlista

- **herrskap**: rika och fina människor, till exempel på en herrgård
- **kart**: frukt som inte är mogen än
- **rättare**: en förman som leder arbetet på en stor gård
- **prosten**: en präst med högre rang
- **klarinett**: ett blåsinstrument av trä
- **kulörta lyktor**: små färgade lampor av papper
- **förstutrappan**: trappan framför husets ytterdörr
- **förkläde**: ett tygstycke som man knyter runt midjan för att skydda kläderna
- **punsch**: en söt, stark dryck
- **tös**: flicka (gammalt eller lantligt ord)

## Lars Gunnarsson

En kall vinterdag var Erik i Falla och Jan i Skrolycka uppe i storskogen och högg timmer. De hade sågat igenom en grov stam. Trädet höll på att falla. De drog sig åt sidan, för att inte hamna under grenarna när det störtade mot marken.

»Akta er, husbonde!» sa Jan. »Jag tror att den kommer åt ert håll.»

Erik hade haft gott om tid att springa undan medan granen stod och vägde och lutade. Men han hade fällt så många träd i sitt liv. Han tyckte att han borde förstå sig på sådant bättre än Jan. Därför blev han stående på samma ställe. I nästa ögonblick låg han slagen till marken med granen över sig.

Han sa inte ett ljud när han föll. Grangrenarna låg så tätt över honom att han var alldeles dold. Jan stod och såg sig omkring. Han visste inte vart husbonden hade tagit vägen.

Då hörde han den gamla rösten som han hade fått order av i alla sina dagar. Men den var så svag att han knappt kunde förstå vad den sa.

»Gå efter häst och folk, Jan, så att jag kan bli hemkörd!»

»Ska jag inte hjälpa fram er först?» frågade Jan. »Har ni det inte svårt där ni ligger?»

»Gör som jag säger, Jan!» sa Erik i Falla.

Jan visste ju att husbonden framför allt ville att folk gjorde som han sa. Därför sa han inte emot mer.

Jan sprang alltså hem till Falla så fort han kunde. Men gården låg inte precis nära. Det tog honom en lång stund att komma dit.

Den första han träffade av folket på gården var Lars Gunnarsson. Han var gift med Erik i Fallas äldsta dotter. Det var bestämt att han skulle ta över gården när den gamle husbonden dog.

Så snart Lars Gunnarsson hade fått höra vad som hänt, gav han Jan order. Jan skulle gå in i huset till matmodern och berätta för henne hur det var. Sedan skulle Jan gå och hämta drängpojken. Lars själv skulle springa till stallet och sela på en av hästarna.

»Det är väl inte så viktigt att berätta om olyckan för kvinnfolket just nu,» sa Jan. »Det tar så lätt lång tid när de börjar gråta och oroa sig. Han lät så svag på rösten, Erik, där han låg. Så det är bäst att vi skyndar oss.»

Men Lars Gunnarsson hade varit noga med att skaffa sig respekt, ända sedan han kom till gården. Han tog lika sällan tillbaka en order som sin svärfar.

»Gå du genast in till mor!» sa han. »Förstår du inte att de måste göra i ordning sängen? Vi måste ju ha något att lägga ner honom i när vi kommer tillbaka med honom.»

Jan måste alltså gå in till mor i Falla. Hur mycket han än skyndade sig, tog det tid att berätta för henne vad som hade hänt och hur det hade gått till.

När Jan kom ut på gården igen, hörde han hur Lars skrek och svor i stallet. Lars var dålig på att hantera djur. Hästarna sparkade så fort han kom i närheten av dem. Under hela tiden som Jan hade pratat med mor i Falla, hade Lars inte lyckats få ut någon av dem ur båset.

Jan visste att Lars inte skulle tycka om det, om han försökte hjälpa honom. Därför gick han i stället för att göra det andra ärendet och hämta drängpojken. Det var ganska konstigt att Lars inte hellre hade bett honom säga till Börje. Börje stod och tröskade på logen alldeles i närheten. Men Lars skickade honom i stället efter pojken. Pojken gick och gallrade unga träd borta i björkhagen, en bra bit från gården.

Medan Jan gick dessa onödiga ärenden, hörde han hela tiden den svaga rösten under grangrenarna. Nu var den inte lika sträng längre. Den tiggde och bad att han skulle skynda sig.

»Jag kommer, jag kommer,» viskade Jan tillbaka.

Men han hade samma känsla som när man har en mardröm. Man gör allt man kan för att skynda sig, men man kommer inte ur fläcken.

Nu hade Lars fått selen på hästen. Men då kom kvinnorna och sa åt honom att ta med halm och täcken. Det var ju rätt och bra, men det tog förstås ännu mer tid innan det var klart.

Äntligen körde de från gården, Lars och Jan och drängpojken. Men de kom inte längre än till skogskanten förrän Lars stannade hästen.

»Man blir alldeles förvirrad när man får sådana här nyheter,» sa han. »Först nu kommer jag att tänka på att vi har Börje stående på logen.»

»Ja,» sa Jan, »det hade varit bra att ha honom med. Han är dubbelt så stark som någon av oss andra.»

Då fick drängpojken order av Lars att springa ner till gården och hämta Börje. Och så blev det en ny väntan.

Jan satt på släden och kunde inte göra någonting. Då kändes det som om det öppnade sig ett stort, djupt hål inom honom. Det var tomt och iskallt, mörkt och hemskt att se ner i. Men på samma gång var det inget hål. Det var bara en säker känsla av att de skulle komma för sent.

Till slut kom Börje och pojken springande. De hade sprungit så fort att de knappt kunde andas. Och nu kunde de äntligen köra in i skogen.

Men det gick inte fort för dem. Lars hade spänt den gamla, stelbenta Bruningen för släden. Det måste nog vara sant, som han sa, att han var förvirrad i huvudet.

Snart visade det sig igen att han inte tänkte klart. Plötsligt ville han svänga in på fel väg.

»Nej, om ni kör åt det hållet, kommer vi upp på Storsnipa,» sa Jan. »Och vi ska till skogen ovanför Lobyn.»

»Ja, det vet jag,» sa Lars. »Men det finns en avväg längre upp som är bättre att köra.»

»Vad skulle det vara för en avväg?» frågade Jan. »Den har jag aldrig sett.»

»Vänta bara, så ska du få se den!»

Han ville envist fortsätta uppåt berget. Men Börje höll med Jan, och då måste Lars ge med sig. Det hade i alla fall tagit en stund medan de grälade med honom. Jan kände hur den svarta tomheten spred sig genom hela kroppen. Armar och händer kändes tomma inuti och stela av köld. Han tyckte inte att han kunde röra dem.

»Det spelar ingen roll,» tänkte han. »Vi kommer för sent. Erik i Falla behöver ingen hjälp av oss när vi kommer fram.»

Den gamla hästen kämpade framåt på skogsvägen så gott den kunde. Men den hade inte krafter nog för en sådan resa. Den hade dåliga hästskor och snubblade gång på gång. När det gick uppför, måste männen kliva av och gå. När de skulle ge sig in där det inte fanns någon väg i storskogen, var Bruningen nästan mer till hinder än till hjälp.

Till slut kom de ändå fram. Då fann de att Erik i Falla var ganska oskadd. Han var varken krossad eller hade brutit något. En kvist hade rivit upp ena låret, och där hade han ett svårt sår. Men det var inget som han inte kunde bli frisk från.

Nästa morgon när Jan kom till arbetet, fick han höra att Erik låg sjuk med hög feber och svåra smärtor.

Han hade blivit förkyld medan han låg på marken under den långa väntan. Det blev lunginflammation. Fjorton dagar efter olyckan var han död.

### Ordlista

- **storskogen**: den stora, täta skogen långt från gårdarna
- **timmer**: stora trädstammar som man bygger av
- **husbonde**: mannen som äger gården och bestämmer över arbetarna
- **matmodern**: kvinnan som styr hushållet på en gård
- **svärfar**: far till den man är gift med
- **drängpojken**: en ung pojke som arbetar som tjänare på en gård
- **sela på**: sätta på hästen de remmar som den drar en släde eller vagn med
- **båset**: den lilla platsen i stallet där en häst står
- **loge / tröska**: en lada där man slår ut säden / slå ut kornen ur säden
- **gallra**: ta bort en del små träd så att de andra får mer plats
- **släde**: ett fordon med medar som hästen drar på snö
- **förvirrad**: när man inte kan tänka klart
- **stelbenta**: med stela ben, som inte kan röra sig lätt
- **avväg**: en mindre väg som går vid sidan av den vanliga vägen
- **envist**: utan att vilja ge sig
- **grälade**: talade argt med varandra
- **lunginflammation**: en svår sjukdom i lungorna

## Den röda klänningen

Den unga flickan från Skrolycka var sjutton år gammal. En sommarsöndag kom hon gående till kyrkan tillsammans med båda sina föräldrar.

Medan hon gick på vägen, hade hon en sjal över sig. Hon tog av den när hon kom fram till kyrkbacken. Då fick man se att hon hade på sig en klänning som ingen i socknen hade sett maken till.

Det hade gått till så här. En av de där köpmännen som går omkring med stora säckar på ryggen, hade letat sig fram ända till Askedalarna. Där fick han se Klara Gulla i all hennes friska unga skönhet. Då tog han fram ett tyg ur säcken. Han ville få föräldrarna att köpa det åt henne. Tyget var rött, det skimrade i olika färger, och det var nästan som siden.

Tyget var lika dyrt som det var vackert. Jan och Kattrinna hade ingen möjlighet att köpa en sådan klänning åt flickan. Fast man förstår ju att åtminstone Jan inte hade önskat sig något bättre.

Köpmannen bad och tjatade länge, men det hjälpte inte. Och tänk, då blev han alldeles ifrån sig, för att han inte fick sin vilja igenom! Han hade bestämt sig för att deras dotter skulle ha tyget, sa han. Han hade inte sett någon i hela trakten som det skulle bli så vackert på som på henne.

Och sedan mätte han upp så mycket tyg som behövdes till en klänning och gav det till Klara Gulla. Han brydde sig inte om att få betalt. Han bad bara om en sak. Han ville få se henne i den röda klänningen nästa gång han kom till Skrolycka.

Sedan hade klänningen blivit sydd av den bästa sömmerskan i socknen. Det var hon som annars brukade sy åt mamsellerna på Lövdala. När Klara Gulla fick på sig klänningen, blev de så vackra tillsammans, hon och klänningen. Man kunde tro att de hade vuxit fram ur en av de vackra nyponbuskarna uppe i skogsbacken.

Den söndagen skulle Klara Gulla visa sig i den nya klänningen vid kyrkan. Varken Jan eller Kattrinna hade kunnat stanna hemma. De var så nyfikna på att höra vad folk skulle säga.

Och alla människor lade märke till den röda klänningen. När de hade sett på den en gång, vände de sig om och såg på den en gång till. Men andra gången tittade de inte bara på klänningen. De tittade också på den unga flickan som bar den.

En del hade redan hört talas om klänningen. Andra ville veta hur det kom sig att en fattig backstutös stod så fint klädd på talbacken utanför kyrkan. Jan och Kattrinna fick berätta historien om köpmannen om och om igen. Och när folk fick veta hur det låg till, kunde de inte bli irriterade längre. Alla blev glada över att lyckan hade tittat in i det fattiga hemmet borta i Askedalarna.

Det fanns hemmansägaresöner som sa rakt ut vad de tyckte. Flickan kom inte från en sådan släkt att de kunde gifta sig med henne. Men om hon hade kommit från en sådan släkt, skulle hon ha varit förlovad innan hon gick hem från kyrkan.

Och det fanns hemmansägaredöttrar som tänkte för sig själva. Det gällde till och med några av dem som var »e'arva». De ville så gärna få byta till sig ett sådant ansikte. För det skulle de inte ha tvekat att ge ett helt trädeslag i mellangift. Det var så skinande rosigt och strålade av ungdom och hälsa.

Men nu hände det sig att den vanliga prästen inte predikade den söndagen. Det var prosten i Bro som skulle predika i Svartsjö. Prosten var en sträng och gammaldags man. Han blev arg på allt slags slöseri, både med kläder och med annat.

Han fick se den unga flickan i den röda klänningen. Då blev han nog rädd för att den var av siden. Han skickade klockarn efter både flickan och föräldrarna, så att han fick tala med dem.

Han såg nog också att klänningen och flickan passade bra ihop. Men han tyckte lika illa om saken för det.

»Hör du, min flicka, jag ska säga dig en sak,» sa han till Klara Gulla. Han lade handen på hennes axel. »Ingenting hindrar mig från att klä mig som en biskop med guldkors om halsen, om jag vill. Men det gör jag inte, för jag vill inte se finare ut än jag är. Och på samma sätt ska inte du klä dig så fint som en herrgårdsmamsell. Du är ju bara dotter till en fattig backstusittare.»

Det var stränga ord. Klara Gulla blev så chockad att hon inte kunde svara något. Men Kattrinna skyndade sig att berätta att flickan hade fått tyget som present.

»Ja, det kan ju hända,» sa prosten. »Men förstår ni då inte, ni föräldrar, vad som kommer att hända? Ni låter er dotter klä ut sig på det där sättet en gång eller två. Sedan får ni henne aldrig att sätta på sig sådana enkla kläder som ni har råd att skaffa henne.»

Han vände sig bort från dem, för nu hade han sagt sin mening med tydliga ord. Men Jan hade ett svar färdigt innan prosten hade kommit utom hörhåll.

»Den här lilla flickan borde vara klädd på ett sätt som passar henne,» sa han. »Då skulle hon vara fin som solen. För en sol och en glädje har hon varit för oss, ända sedan hon föddes.»

Prosten kom tillbaka och såg tankfullt på dem alla tre. Både Jan och Kattrinna såg gamla och slitna ut. Men ögonen lyste i deras rynkiga ansikten när de vände dem mot den strålande unga flickan mellan dem.

Då sa prosten säkert till sig själv att det vore synd att störa de gamla i deras glädje.

»Du har varit ljus och glädje för dina fattiga föräldrar,» sa han med mild röst. »Om det är så, kan du bära din klänning med heder. För ett barn som kan ge lycka åt far och mor, det är det bästa vi kan se.»

### Ordlista

- **siden**: ett dyrt, blankt tyg
- **sömmerskan**: en kvinna som syr kläder
- **mamsellerna / herrgårdsmamsell**: (gammalt) fina, ogifta unga kvinnor / en sådan ung kvinna på en herrgård
- **backstutös**: en flicka från en backstuga, en liten fattig stuga
- **talbacken**: platsen utanför kyrkan där folk står och pratar
- **hemmansägaresöner / hemmansägaredöttrar**: söner och döttrar till bönder som äger sin gård
- **e'arva**: (dialekt) ensamarvingar, barn som ensamma ska ärva hela gården
- **trädeslag**: en av de delar som en gårds åkrar är indelade i
- **mellangift**: (gammalt) extra pengar eller mark som man ger vid ett giftermål eller ett byte
- **prosten**: en präst med högre rang
- **backstusittare**: en fattig person som bor i en backstuga

## Den nya ägarn

Samma söndag som prosten hade sagt de vackra orden till Klara Gulla, kom folket i Skrolycka hem från kyrkan. Då satt två karlar uppflugna på gärdsgården alldeles intill grinden.

Den ena var Lars Gunnarsson, som nu hade blivit husbonde efter Erik i Falla. Den andra var en bodbetjänt från en handel i Broby, där Kattrinna brukade köpa socker och kaffe. De såg så likgiltiga och främmande ut där de satt. Jan kunde knappt tro att de hade något ärende till honom. Han lyfte bara på mössan och gick förbi dem in i stugan utan att säga något.

De satt kvar på samma ställe. Jan önskade att de snart skulle flytta sig någon annanstans, där han slapp se dem. Han kände på sig att Lars Gunnarsson hade velat honom illa ända sedan den där olycksdagen i skogen. Flera gånger hade han hört Lars antyda att Jan började bli gammal. Snart skulle han inte vara värd sin dagslön längre, menade Lars.

Kattrinna satte fram middagsmaten, och de åt fort. Lars Gunnarsson och bodbetjänten satt kvar på gärdsgården och pratade glatt. Jan tyckte att de satt där som ett par hökar. De väntade i lugn och ro och roade sig åt de små fåglarna, som trodde att de skulle kunna komma undan.

Nu klev de ändå ner från gärdsgården, öppnade grinden och gick fram mot stugan. Det var alltså honom de hade ärende till. Han fick en stark känsla av att de ville honom illa. Han såg sig omkring, som om han letade efter en vrå att gömma sig i. Men då föll hans blick på Klara Gulla. Hon satt också och tittade ut genom fönstret. Då fick han tillbaka sitt mod.

Vad skulle han vara rädd för, när han hade en sådan dotter? Hon var klok och hade alltid en lösning, och hon var inte rädd för någonting. Och hon hade tur i allt hon tog sig för. Det skulle inte bli lätt för Lars Gunnarsson att få bukt med henne.

När Lars och bodbetjänten kom in, var de lika likgiltiga och främmande som förut. Lars sa att de hade suttit så länge på gärdsgården och tittat på den lilla nätta stugan. Till slut hade de fått lust att gå in.

De berömde allt som fanns där. Lars tyckte att Jan och Kattrinna borde vara mycket tacksamma mot Erik i Falla. Det var väl han som hade ordnat både att stugan blev byggd och att de blev gifta.

»Jag kommer att tänka på en sak,» sa han strax efteråt. Samtidigt vände han bort blicken, så att han varken såg på Jan eller Kattrinna. »Erik i Falla var väl så klok att han gav er papper på att marken som stugan står på skulle bli er egendom?»

Varken Jan eller Kattrinna svarade ett ord. De förstod genast att nu hade Lars kommit fram till det han ville prata med dem om. Det var bäst att först låta honom förklara sig ordentligt.

»Jag har visserligen hört att det inte ska finnas några papper,» sa Lars, »men jag kan inte tro att det står så illa till. För då kan det hända att hela stugan går till den som äger marken.»

Jan sa fortfarande ingenting. Men Kattrinna blev så arg att hon inte kunde tiga längre.

»Erik i Falla har gett oss den här tomten som stugan ligger på,» sa hon, »och den kan ingen ha rätt att ta ifrån oss.»

Nej, det var inte heller meningen, sa den nya ägarn med vänlig röst. Han ville bara att allt skulle bli ordnat. Det var det enda han ville. Om Jan kunde ge honom hundra riksdaler till oktobermarknaden …

»Hundra riksdaler!» utbrast Kattrinna. Rösten blev nästan till ett skrik.

Lars sa inget mer. Han drog bara huvudet bakåt och knep ihop munnen.

»Du säger inte ett ord, du Jan!» sa Kattrinna. »Hör du inte att Lars vill ta hundra riksdaler ifrån oss?»

»Det blir kanske inte så lätt för Jan att få fram hundra riksdaler,» sa Lars Gunnarsson. »Men jag måste ju få veta vad som är mitt.»

»Och därför ska ni stjäla vår stuga?» skrek Kattrinna.

»Nej, det vill jag verkligen inte. Stugan är er. Det är bara marken jag är ute efter.»

»Ja, då ska stugan också flyttas bort från er mark,» sa Kattrinna.

»Men det är kanske ingen idé att ni besvärar er med att flytta en sak som ni ändå inte kan behålla.»

»Jaså,» sa Kattrinna, »ni vill alltså ändå lägga vantarna på den?»

Lars Gunnarsson viftade bort det med handen.

Nej, han ville inte alls ta stugan, bevars nej. Det hade han ju sagt att han inte ville. Men det var så att handelsman i Broby hade skickat hit bodbetjänten med några räkningar som inte var betalda.

Bodbetjänten tog fram räkningarna. Kattrinna sköt över dem till Klara Gulla och bad henne räkna ut hur mycket det blev.

De var skyldiga inte mindre än hundra riksdaler. Kattrinna blev alldeles blek där hon satt.

»Jag ser att meningen är att vi ska gå från hus och hem,» sa hon.

»Å nej,» svarade Lars, »det är det verkligen inte, om ni bara betalar vad ni är skyldiga …»

»Ni borde nog tänka på era egna föräldrar, ni Lars,» sa Kattrinna. »De hade det inte så bra, de heller, innan ni blev måg till en hemmansägare.»

Det var Kattrinna som pratade hela tiden. Jan sa ingenting. Han satt och tittade på Klara Gulla. Han tittade och väntade. Det blev så tydligt för honom att allt detta var ordnat för hennes skull. Hon skulle få visa vad hon dög till.

»När de tar stugan från den fattige, då är det slut med honom,» klagade Kattrinna.

»Jag vill ju inte ta stugan,» försvarade sig Lars Gunnarsson. »Jag vill bara att vi ska göra upp om saken.»

Men Kattrinna lyssnade inte på honom.

»Så länge den fattige har en stuga, känner han sig lika god som alla andra. Men den som inte har sitt eget hem, han känner sig inte som en människa.»

Jan tyckte att Kattrinna hade rätt i allt hon sa. Stugan var byggd av skräptimmer och var kall på vintern. Den stod och lutade på sin dåliga grund, och den var trång och liten. Men ändå kändes det som om det skulle vara slut med dem, om de förlorade den.

Jan för sin del kunde inte tro ett ögonblick att det skulle gå så illa. Här satt ju Klara Gulla, och han såg hur det började glänsa i hennes ögon. Snart skulle hon säga eller göra något som skulle driva bort de här plågoandarna.

»Ja, ni ska väl få tid på er att bestämma er,» sa den nya ägarn. »Men kom ihåg att antingen flyttar ni den första oktober, eller så ska handelsman i Broby ha full betalning! Och jag ska ha hundra riksdaler för tomten!»

Kattrinna satt och vred sina gamla, arbetsslitna händer. Hon var så ifrån sig att hon pratade för sig själv. Hon brydde sig inte om vem som hörde henne.

»Hur ska jag kunna gå till kyrkan, och hur ska jag kunna visa mig bland folk, när jag får det så dåligt att jag inte ens har en egen stuga?»

Jan tänkte på annat. Han kom ihåg alla de vackra minnen som hörde till stugan. Det var här som barnmorskan gav honom barnet. Det var där i dörröppningen som han stod, när solen tittade fram ur molnen för att ge flickan namn. Stugan hörde ihop med honom och med Klara Gulla och Kattrinna. Den kunde inte tas ifrån dem.

Han såg hur Klara Gulla knöt ena handen. Hon skulle nog snart hjälpa dem.

Lars Gunnarsson och bodbetjänten reste sig och gick mot dörren. De sa adjö när de gick. Men ingen av dem som satt kvar i stugan svarade på hälsningen.

Så snart de hade gått, kastade den unga flickan stolt med huvudet och reste sig.

»Om ni ville låta mig fara ut i världen!» sa hon.

Kattrinna slutade mumla och vrida händerna. Orden hade väckt ett svagt hopp hos henne.

»Det kan väl inte vara så omöjligt att tjäna ihop tvåhundra riksdaler till den första oktober,» sa Klara Gulla. »Vi har ju nyss haft midsommar, så det är tre månader dit. Om jag bara får fara till Stockholm och ta en tjänst där, så lovar jag er att ni ska få behålla stugan.»

När Jan Andersson i Skrolycka hörde de orden, blev han alldeles blek. Huvudet sjönk bakåt, som om han skulle svimma.

Det var så vackert av den lilla flickan. Det var detta han hade väntat på hela tiden. Men hur, hur skulle han kunna leva om hon for bort från honom?

### Ordlista

- **gärdsgård**: ett staket av trä runt en åker eller hage
- **bodbetjänt**: en ung man som arbetar i en affär
- **husbonde**: mannen som äger gården och bestämmer över arbetarna
- **hökar**: stora rovfåglar som jagar små fåglar
- **tomt**: marken som ett hus står på
- **riksdaler**: gamla svenska pengar
- **lägga vantarna på**: ta något som man inte har rätt till
- **måg**: svärson, en dotters man
- **hemmansägare**: en bonde som äger sin gård
- **skräptimmer**: dåligt virke som blev över och inte duger till mycket
- **plågoandar**: människor som plågar och besvärar andra

## Storsnipa

Jan i Skrolycka kom gående på samma skogsstig där han och hans kvinnfolk hade gått glada och lyckliga för ett par timmar sedan. Då hade de varit på väg hem från kyrkan.

Kattrinna och han hade suttit länge och rådgjort med varandra. De hade kommit överens om en sak. Innan de skickade bort dottern eller gjorde något annat, skulle Jan gå till riksdagsman Karl Karlsson i Storvik. Han skulle fråga om Lars Gunnarsson hade rätt att ta stugan ifrån dem.

Ingen i hela Svartsjö socken visste så mycket om lagar och regler som riksdagsmannen i Storvik. Det fanns de som var kloka nog att ta honom till hjälp när mark skulle delas eller köpas. De tog hjälp av honom vid bouppteckningar och auktioner och när testamenten skulle skrivas. De kunde vara säkra på att allt blev lagligt och riktigt. Efteråt fanns det ingen möjlighet att ställa till med bråk och rättegångar.

Men riksdagsmannen var en sträng och myndig karl. Han såg barsk ut och hade en hård röst. Jan var inte direkt glad över att behöva tala med honom.

»Det första han gör när jag kommer till honom, är att han håller en straffpredikan, för att jag inte har några papper,» tänkte han. »Det är många som han har skrämt så mycket i början att de aldrig vågar komma fram med det som de ville fråga honom om.»

Jan hade gett sig av hemifrån i sådan fart att han inte hade hunnit tänka på vilken fruktansvärd man han skulle möta. Men när han gick genom hagarna i Askedalarna upp mot storskogen, kom den gamla rädslan över honom. Det var dumt att han inte hade tagit Klara Gulla med sig.

Han hade inte sett flickan när han gick hemifrån. Hon hade kanske gått och satt sig på en ensam plats i skogen för att gråta ut sin sorg. Hon ville aldrig visa sig för någon när hon var ledsen.

Just när Jan skulle svänga in i skogen, hörde han någon som trallade och sjöng uppe i berget till höger om honom.

Han stannade och lyssnade. Det var en kvinna som sjöng. Men det kunde väl ändå inte vara den röst som han tyckte att det lät som?

I alla fall ville han ta reda på hur det var, innan han gick vidare. Sången hörde han klart och tydligt, men skogen dolde den som sjöng. Han gick av vägen och trängde sig fram genom några snår för att hinna upp henne.

Men hon var inte så nära som han hade trott. Hon stod inte stilla heller. Hon flyttade sig längre och längre bort ju mer han följde efter. Längre bort och högre upp. Ibland tyckte han att sången hördes rakt ovanför honom.

Det måste vara så att hon som sjöng var på väg upp till Storsnipa.

Han förstod att hon hade tagit en väg som slingrade sig uppför berget, där det var nästan lodrätt brant. Vägen var kantad av unga björkar så tätt att det var helt naturligt att han inte kunde se henne. Men hur brant vägen än var, gick det lika snabbt uppåt för henne. Han tyckte att hon steg uppåt lika fort som en flygande fågel. Och hela tiden sjöng hon.

Jan däremot gick mer snett uppför berget. Men i sin iver hade han kommit bort från vägen. Han måste tränga sig fram genom skog som var i vägen för honom. Därför var det inte konstigt att han blev långt efter. Dessutom fick han en svår tyngd över bröstet. Det kändes mer och mer omöjligt att andas, medan han gick och lyssnade efter sången.

Till slut gick han så långsamt att man knappt kunde se att han rörde sig.

Men det är inte så lätt att känna igen röster. I skogen är det svårare än någon annanstans. Där är det så mycket som prasslar och susar och liksom sjunger med. Han måste komma så långt att han fick se den unga människan. Hon var så glad att hon nästan flög uppför den branta höjden. Annars skulle han gå och tvivla och misstänka i alla sina dagar.

Han visste också att han skulle få veta sanningen, bara han kom upp på bergets topp. Där var det nämligen alldeles kalt och tomt. Där kunde hon inte längre gömma sig för honom.

Det hade nog funnits skog på Storsnipa också en gång. Men för drygt tjugo år sedan hade det gått en skogsbrand över berget. Sedan dess stod den breda toppen naken. Ljung, kråkris och islandsmossa hade sakta krupit fram över hällarna. Men inte ett enda träd hade ännu vuxit upp där och skymt utsikten.

Det var en vacker utsikt där uppe, sedan skogen hade försvunnit. Där såg man hela den långa sjön Löven och hela den gröna dalen runt sjön. Man såg alla de blå bergen som skyddade dalen. De unga från Askedalarna klättrade ibland upp ur sin trånga dal till Snipahöjden. Då tänkte de på berget i Bibeln, dit frestaren förde Vår Herre för att visa honom alla världens riken och deras härlighet.

När Jan äntligen hade lämnat skogen bakom sig och kom ut i det fria, såg han genast den som sjöng. På den allra högsta klippan, där utsikten var vidast, låg ett gränsröse av sten. Och på den översta stenen stod Klara Fina Gulleborg i sin röda klänning. Hon syntes klart och tydligt mot den bleka kvällshimlen. Om folk nere i dalar och skogar djupt under henne hade tittat upp mot Storsnipa, borde de ha kunnat se henne. Där stod hon i sin lysande klänning.

Hon såg ut över mil efter mil av land. Hon såg vita kyrkor på branta kullar vid sjöarnas stränder. Hon såg bruk och herrgårdar, omgivna av parker och trädgårdar. Hon såg bondgårdar i en lång, tät rad längs skogskanten, åkrarnas rutor, långa slingrande vägar och skogar utan gräns och slut.

I början sjöng hon. Men snart tystnade hon och tänkte bara på att se ut över den vida, öppna världen framför sig.

Till sist slog hon ut med armarna. Det var som om hon ville ta allt detta i sin famn. Allt detta stora, mäktiga och rika, som hon hade varit utestängd från ända till den här dagen.

Det blev långt in på natten innan Jan kom hem. Och när han kom, kunde han inte förklara någonting. Han påstod att han hade varit hos riksdagsmannen och pratat med honom. Men vad riksdagsmannen hade rått dem att göra, det kom han inte ihåg.

»Det lönar sig inte att göra något,» sa han gång på gång. Det var det enda svar Kattrinna kunde få.

Jan gick krokig och såg dödssjuk ut. På rocken hade han mossa och jord. Kattrinna frågade om han hade fallit och slagit sig.

Nej, det hade han inte. Men han hade visst legat på marken en stund.

Då var han väl sjuk?

Nej, inte det heller. Det var bara något som hade stannat.

Det hade stannat i samma ögonblick som han förstod en sak. Hans lilla flicka hade inte erbjudit sig att rädda stugan av kärlek till dem. Hon hade gjort det för att hon längtade bort från dem, ut i världen. Men vad det var som hade stannat, det ville han inte säga.

### Ordlista

- **kvinnfolk**: (gammalt) kvinnor; här Jans hustru och dotter
- **riksdagsman**: en man som sitter i riksdagen och stiftar lagar
- **bouppteckning**: en lista över allt en död person ägde
- **auktion**: försäljning där den som bjuder mest får köpa
- **barsk**: sträng och ovänlig att se på
- **straffpredikan**: när någon länge och strängt säger att man har gjort fel
- **kråkris**: en låg buske med svarta bär som växer på kala ställen
- **islandsmossa**: en lav, en låg grå växt som växer på berg och marker
- **gränsröse**: en hög med stenar som visar var gränsen går
- **frestaren**: djävulen, som försöker locka människor till det onda

## Reskvällen

Det var kvällen innan Klara Gulla i Skrolycka skulle resa till Stockholm. Hennes far Jan blev aldrig färdig med allt han hade att göra. Så fort han kom hem från dagsverket, måste han gå upp i skogen och leta efter ved. Sedan började han laga en spjäla i grinden, som hade hängt trasig ett helt år. När det var gjort, började han plocka och ordna med sina fiskesaker.

Hela tiden tänkte han på hur konstigt det var att han inte kände någon riktig sorg. Nu var han samma människa som han hade varit för arton år sedan. Han kunde inte bli glad, och han kunde inte bli ledsen. Hjärtat hade stannat, som ett urverk stannar när det får en hård stöt. Det hade hänt när han såg Klara Gulla uppe på Snipaberget. Där hade hon sträckt ut armarna och tagit hela världen i sin famn.

Det var precis som en gång förr. Då ville folk att han skulle vara glad över att den lilla flickan kom till honom. Men han hade inte brytt sig det minsta om det. Och nu väntade de sig allihop att han skulle vara förtvivlad och ledsen. Men det var han inte heller.

Inne i stugan var det fullt med folk. De hade kommit för att säga adjö till Klara Gulla. Han skämdes faktiskt för att gå in och visa dem att han varken grät eller klagade. Det var bäst att han stannade utanför.

I alla fall var det bra för honom att det hade blivit så här. Om allt hade varit som förut, visste han inte hur han skulle ha stått ut med all längtan och sorg.

När han gick förbi fönstret nyss, hade han sett att stugan var pyntad med löv. Och på bordet stod det kaffekoppar, precis som den dagen han tänkte på. Kattrinna hade velat ordna en liten fest för dottern. Dottern skulle ju ge sig ut i världen och rädda hemmet.

Där inne grät de visst, både de som hade kommit för att säga adjö och familjen. Han hörde Klara Gulla gråta ända ut på gården. Men det rörde honom inte.

»Mina snälla människor,» mumlade han där han stod, »det här är ju som det ska vara. Se på fågelungarna! De blir utkastade ur boet om de inte ger sig av frivilligt. Och har ni sett en gökunge? Det finns väl inget värre än att se honom ligga där tjock och fet i boet. Han bara skriker efter mat, medan fosterföräldrarna sliter ut sig för hans skull.

Nej, det är nog bra som det är. De unga kan inte bli sittande hemma och vara en börda för oss gamla. De måste ut i världen, de, mina snälla människor.»

Till sist blev det tyst i stugan. Nu hade visst alla grannarna gått, och han kunde våga sig in.

Men han fortsatte att pyssla med fiskesakerna en stund till. Helst ville han att både Klara Gulla och Kattrinna skulle ha lagt sig och somnat, innan han klev över tröskeln.

När han inte hade hört något ljud på mycket länge, smög han sig upp till stugan, lika tyst som en tjuv.

Men kvinnorna hade ännu inte gått och lagt sig. När han gick förbi det öppna fönstret, såg han Klara Gulla. Hon satt med armarna utsträckta över bordet och hade lagt huvudet på dem. Det såg ut som om hon grät.

Kattrinna stod längre in i rummet. Hon höll på att svepa sin stora sjal runt Klara Gullas klädknyte.

»Ni kan sluta med det där, mor,» sa den unga flickan utan att lyfta huvudet. »Ni ser väl att far är arg på mig för att jag reser.»

»Han får väl bli snäll igen,» sa Kattrinna lugnt.

»Ja, det säger ni, för ni bryr er inte om honom,» fortsatte Klara Gulla och snyftade. »Ni tänker bara på stugan. Men ser ni, far och jag, vi är ett. Jag reser inte ifrån honom!»

»Men stugan då?» sa Kattrinna.

»Det får gå med stugan hur det vill, bara far vill tycka om mig igen.»

Jan gick sakta bort från dörren och satte sig på tröskeln. Han trodde inte att Klara Gulla skulle stanna hemma. Nej, han visste bättre än någon annan att hon måste resa. Men ändå var det som om det lilla mjuka knytet hade blivit lagt i hans armar igen. Och hjärtat hade kommit igång igen. Det slog så fort, som om det hade stått stilla i flera år och behövde ta igen all förlorad tid.

Med detsamma kände han att nu var han utan skydd.

Nu kom sorgen, och nu kom längtan. Han såg dem som svarta skuggor borta under träden.

Han öppnade sina armar och bredde ut dem. Ett lyckligt leende kom över hans ansikte.

»Välkomna, välkomna, välkomna!» sa han.

### Ordlista

- **dagsverke**: en dags arbete åt någon annan för betalning
- **spjäla**: en smal, lång bräda i ett staket eller en grind
- **grind**: en liten dörr i ett staket
- **urverk**: den inre delen av en klocka som får den att gå
- **pyntad med löv**: prydd med gröna kvistar och löv inför en fest
- **gökunge**: gökens unge; göken lägger sina ägg i andra fåglars bon
- **fosterföräldrar**: personer som tar hand om ett barn som inte är deras eget
- **tröskel**: den låga biten trä i golvet under en dörr
- **knyte**: saker som är inslagna och hopknutna i ett tyg

## På bryggan

Ångbåten »Anders Fryxell» lade ut från bryggan på Borgs udde med Klara Gulla från Skrolycka ombord. Jan och Kattrinna stod och stirrade efter den, ända tills de inte längre såg en skymt av vare sig båten eller flickan. Alla andra människor som hade haft något ärende nere vid bryggan gick sin väg. Faktorn tog ner flaggan och stängde godsmagasinet. Men de två blev stående kvar.

Det var väl naturligt att de stod där så länge de trodde att båten syntes. Men varför de inte gick sin väg sedan, det visste de knappast själva.

Kanske var det så att de var rädda för att komma hem och gå in i den tomma stugan tillsammans.

»Nu är det bara honom jag ska laga mat åt,» tänkte Kattrinna, »bara honom jag ska vänta på. Men vad bryr jag mig om honom? Han kunde lika gärna ha rest, han också. Det var jäntan som förstod sig på honom och hans pjoller, inte jag. Det vore bättre att vara ensam.»

»Det vore lättare att gå hem med sin sorg, om jag inte hade den gamla sura Kattrinna sittande i stugan,» tänkte Jan. »Flickan visste så bra hur hon skulle ta henne, så att hon blev både mild och glad. Men nu får man nog aldrig mer höra ett vänligt ord från det hållet.»

Plötsligt ryckte Jan till. Han böjde sig framåt och slog sig på knäna av förvåning. Ett nytt liv tändes i hans ögon, och hela hans ansikte sken och strålade.

Han höll blicken fäst på vattnet. Kattrinna kunde inte låta bli att tro att han såg något märkvärdigt där. Men själv, där hon stod bredvid, kunde hon inte se någonting. Hon såg ingenting alls utom de små grågröna vågorna. De jagade varandra över vattnet, och leken tog aldrig slut.

Jan sprang så långt ut på bryggan som han kunde. Där lutade han sig ner mot vattnet. Han hade samma min som han alltid hade när Klara Gulla kom emot honom. Den minen fick han aldrig när han talade med någon annan.

Munnen öppnade sig och läpparna ryckte, men inte ett ord hördes fram till Kattrinna. Det ena leendet efter det andra gick över hans ansikte, precis som när flickan stod och retades med honom.

»Men Jan,» sa Kattrinna, »vad är det med dig?»

Han svarade inte. Han gav henne bara tecken med handen att hon skulle vara tyst.

Strax efteråt rätade han lite på sig. Man märkte att han med blicken följde något som rörde sig bort över de små grå vågorna, vad det nu kunde vara.

Det for snabbt bort åt samma håll som ångbåten nyss. Snart stod Jan inte längre framåtböjd. Han stod helt rak och höll handen över ögonen för att se bättre.

Så stod han, ända tills det inte verkade finnas något mer att se. Då vände han sig mot Kattrinna. Han gick till och med ända fram till henne.

»Du såg kanske ingenting, du?» sa han.

»Vad skulle det finnas att se här, annat än sjön och vågorna?» frågade hon tillbaka.

»Det var den lilla flickan som kom roende,» sa han. Med detsamma sänkte han rösten, så att han bara viskade. »Hon hade fått låna en båt av kaptenen. Jag såg att den var märkt på samma sätt som ångbåten. Hon sa att hon hade glömt en sak när hon for. Det var något som hon ville tala med oss om.»

»Käre du, du vet väl inte vad du säger!» sa Kattrinna. »Om flickan hade kommit tillbaka, så skulle väl jag också ha sett henne.»

»Tyst nu, så ska du få höra vad hon ville oss!» viskade Jan, lika hemlighetsfullt och högtidligt. »Jo, hon hade blivit orolig för hur vi två skulle ha det nu. Förr i världen, sa hon, hade hon gått mellan oss, med mig i ena handen och dig i den andra. Och på det sättet hade allt gått bra. Men nu när hon inte gick där och höll ihop oss, visste hon inte hur det skulle gå. ’Nu kommer far och mor kanske att gå åt var sitt håll,’ sa hon.»

»Kors, att hon kunde tänka på det!» sa Kattrinna.

Hon blev så gripen av orden, för det var hennes egna tankar som fanns i dem. Därför glömde hon en sak. Dottern kunde omöjligt ha kommit roende till bryggan och talat med hennes man, utan att hon själv hade märkt det.

»’Så nu har jag kommit tillbaka för att lägga era händer i varandras,’ sa hon. ’Och ni får inte släppa taget. Ni ska hålla fast för min skull, tills jag kommer igen och tar en av er i vardera handen som förr i världen.’ Och så snart hon hade sagt det, rodde hon bort igen.»

Det blev tyst en liten stund där på bryggan.

»Och här är nu min hand,» sa Jan med osäker röst, som om han var både blyg och orolig.

Han räckte fram sin hand. Den var alltid konstigt mjuk, hur hårt han än arbetade.

»Det är för att flickan vill det,» lade han till.

»Ja, och här är min,» sa Kattrinna. »Jag förstår inte vad det kan ha varit som du såg. Men om du och flickan vill att vi ska hålla ihop, så vill jag också.»

Sedan gick de hand i hand hela vägen hem till stugan.

### Ordlista

- **ångbåt**: en båt som drivs av en ångmaskin
- **brygga**: en plattform vid vattnet där båtar lägger till
- **udde**: en smal bit land som går ut i en sjö
- **faktorn**: mannen som har hand om bryggan och godsmagasinet
- **godsmagasinet**: ett hus vid bryggan där man förvarar varor
- **jänta**: flicka (gammalt eller lantligt ord)
- **pjoller**: dumt och barnsligt prat
- **retades**: skämtade och lekte med någon på ett lite busigt sätt
- **min**: uttrycket i ansiktet

## Brevet

Klara Gulla i Skrolycka hade varit borta ett par veckor. En förmiddag gick hennes far Jan och lagade en gärdsgård i beteshagen närmast storskogen. Han var så nära skogen att han hörde granarna susa. Han kunde se tjäderhönan gå och plocka under träden med en lång rad ungar efter sig.

Han var nästan färdig med arbetet, när han hörde ett högt och vilt skrik uppifrån höjden. Det lät så hemskt att han nästan blev rädd.

Han stod stilla och lyssnade, och snart hördes det igen. Men när det kom andra gången, förstod han att det inte var något att vara rädd för. Tvärtom var det säkert någon som ropade på hjälp.

Han kastade ifrån sig vidjor och störar. Sedan gav han sig i väg genom björkhagen in i den svarta granskogen. Där behövde han inte gå särskilt långt förrän han såg vad som hade hänt. Det låg en stor och farlig myr här uppe. Och det var precis som han hade trott. En av korna från Deras i Falla hade sjunkit ner i ett gungfly.

Han såg genast att det var den bästa kon i ladugården. Det var en ko som Lars Gunnarsson hade blivit erbjuden tvåhundra riksdaler för.

Hon hade sjunkit djupt ner i gyttjan. Nu var hon så skrämd att hon låg stilla. Hon gav bara ifrån sig ett svagt ljud med långa mellanrum. Men han kunde se hur hon hade kämpat. Hon var nedstänkt med lera ända upp till hornen. De gröna mosstuvorna var uppslitna runt omkring henne, långt åt alla håll.

Hon hade skrikit så högt att Jan tyckte att det borde ha hörts över hela Askedalarna. Men ingen annan än han hade kommit upp till myren. Han väntade inte ett ögonblick. Så snart han förstod hur det var, sprang han ner till gården för att hämta hjälp.

Det blev ett långsamt arbete. De fick lägga ut brädor och stänger på myren och få rep under kon för att hissa upp henne. När de kom fram till henne, hade hon sjunkit ner ända till ryggen. Bara huvudet var över gyttjan.

Till slut hade de henne på fast mark igen och hade fört ner henne till Falla. Då kom det bud från matmodern att de som hade kämpat med kon skulle gå in och få kaffe.

Ingen hade varit så ivrig i räddningsarbetet som Jan i Skrolycka. Det var helt och hållet hans förtjänst att kon var räddad. Och tänk, det var en ko som var värd minst tvåhundra riksdaler!

Det var en otrolig tur för Jan. Man kunde inte tänka sig att det nya husbondfolket inte skulle bry sig om en sådan bedrift.

En gång under den förra husbondens tid hade något liknande hänt. Då var det en häst som hade rivit upp sig på en gärdsgård. Mannen som upptäckte hästen och såg till att den blev hemförd, fick tio riksdaler av Erik i Falla. Det fick han fast hästen var så svårt skadad att Erik hade måst skjuta den.

Men den här kon levde ju och hade inte skadat sig på något sätt. Det var klart att Jan nästa dag skulle få gå till klockarn, eller till någon annan som kunde skriva. Han skulle be honom skriva ett brev till Klara Gulla och kalla hem henne.

När Jan kom in i storstugan i Falla, kunde han inte låta bli att sträcka på sig. Det var gammalmoran som gick omkring och hällde upp kaffe. Han tyckte inte att det var konstigt att hon räckte honom hans kopp till och med innan Lars Gunnarsson hade fått sin.

Medan de drack kaffe, pratade alla om hur snabb Jan hade varit. De enda som inte sa något var husbondfolket. Varken den nya ägarn eller hans hustru öppnade munnen för att säga ett berömmande ord.

Men Jan visste ju så väl att den svåra tiden var förbi och att lyckan var på väg hem. Därför var det inte svårt för honom att hitta något att trösta sig med.

Det kunde ju hända att Lars var tyst bara för att hans ord skulle märkas så mycket bättre sedan.

Han väntade ganska länge med att komma fram med berömmet. De andra blev också tysta och såg lite generade ut.

När den gamla matmodern i Falla bjöd på påtår, var det flera som krusade, och Jan också.

»Å, drick ni, Jan!» sa hon. »Om inte ni hade varit så snabb i dag, så hade vi förlorat en ko som var värd sina tvåhundra riksdaler.»

Efter det blev det djup tystnad. Allas ögon vändes mot husbonden. Nu kunde man inte vänta sig annat än att han också skulle tacka.

Han harklade sig ett par gånger, som för att hans ord skulle få tillräcklig tyngd.

»Jag tycker att det är lite konstigt med den här saken,» sa han. »Alla vet vi att Jan är skyldig tvåhundra riksdaler. Och alla vet vi att det var just den summan jag blev erbjuden i våras för Stjärna. Det passar liksom alldeles för bra för Jan, att Stjärna skulle hamna i myren i dag och att han skulle få rädda henne.»

Lars tystnade och harklade sig en gång till. Jan reste sig och kom närmare. Men varken han eller någon av de andra hade något svar färdigt.

»Jag vet inte varför det blev så att det just var Jan som fick höra kon där uppe i myren,» fortsatte Lars Gunnarsson. »Kanske var han närmare än han vill låta oss veta, när olyckan hände. Kanske såg han en möjlighet att bli av med sin skuld, och kanske var det han som drev kon …»

Då föll Jans knytnäve ner på bordet så hårt att kaffekopparna hoppade högt från faten.

»Du dömer andra efter dig själv, du,» sa Jan. »Det där är sådant som du kan göra, men inte jag. Fast du ska veta att jag lägger märke till dina rävkonster. Det var en dag i vintras, du …»

Jan höll just på att säga något som bara kunde ha slutat med att han och husbondfolket blev ovänner för alltid. Men just då ryckte mor i Falla honom i rockärmen.

»Se ut, Jan!» sa hon.

Jan gjorde det. Då såg han Kattrinna komma gående över gårdsplanen med ett brev i handen.

Det var väl brevet från Klara Gulla som de hade längtat efter, ända sedan hon reste. Kattrinna visste hur glad han skulle bli, och därför kom hon hit med det.

Jan såg sig omkring med förvirrad blick. Många arga ord brände på hans tunga, men nu hade han inte tid. Vad brydde han sig om att hämnas på Lars Gunnarsson? Vad brydde han sig om att försvara sig själv? Brevet drog honom med en kraft som han inte kunde stå emot. Han var ute ur rummet och framme hos Kattrinna, innan folket i stugan hade hämtat sig. De hade blivit så rädda för vad han skulle våga beskylla husbonden för.

### Ordlista

- **gärdsgård**: ett staket av trä runt en åker eller hage
- **tjäderhönan**: honan av tjädern, en stor fågel i skogen
- **vidjor / störar**: smala, böjliga kvistar / långa raka käppar, som man bygger gärdsgårdar av
- **myr / myren / gungfly**: blöt mark där man kan sjunka ner
- **gyttjan**: mjuk, blöt lera på botten av en myr eller sjö
- **mosstuvorna**: små kullar av mossa på en myr
- **beskylla**: säga att någon har gjort något fel
- **husbondfolket**: husbonden och hans hustru, de som äger gården
- **gammalmoran**: den gamla matmodern på gården
- **påtår**: en andra kopp kaffe
- **krusade**: tackade nej av artighet, fast man egentligen ville ha
- **harklade sig**: gjorde ett ljud i halsen innan man talade
- **rävkonster**: sluga och elaka knep

## August Där Nol

Klara Gulla från Skrolycka hade varit borta en dryg månad. En kväll kom August Där Nol i Prästerud gående till Askedalarna.

Han hade gått i Östanby skolhus tillsammans med Klara Gulla i många år. Han hade också gått och läst samma sommar som hon. Han var en allvarlig och bra pojke, och folk talade väl om honom. Hans föräldrar var rika. Ingen kunde ha en lugnare och bättre framtid framför sig än han.

Under det senaste halvåret hade han varit bortrest. Först när han kom hem, fick han veta att Klara Gulla hade gett sig ut i världen för att tjäna ihop tvåhundra riksdaler.

Det var hans mor som råkade berätta det för honom. Innan hon hade pratat färdigt, tog han sin mössa och gick ut på vägen. Sedan stannade han inte förrän han stod vid grinden till den lilla gröna gårdsplanen vid Skrolycka.

Men när han hade kommit så långt, gick han inte vidare. Där blev han stående och tittade bort mot stugan.

Kattrinna lade märke till honom där han stod. Hon hittade på ett ärende och gick till källan efter vatten. Men han varken hälsade eller visade det minsta tecken på att han ville prata med henne.

Efter en stund kom Jan ner från skogen med en famn ved. När August Där Nol såg honom komma mot grinden, drog han sig åt sidan. Men så snart Jan hade gått igenom grinden, ställde han sig på samma plats igen.

När han hade stått där en stund, öppnades fönstret i den lilla stugan. Stugan låg bara ett par armlängder bort. Han såg hur Jan satt med sin pipa på ena sidan av fönstret och Kattrinna med en strumpstickning på den andra.

»Ja, min snälla Kattrinna,» sa Jan, »nu har vi det riktigt bra på kvällskvisten. Det är bara en enda sak som jag önskar mig.»

»Jag önskar mig hundra saker, jag,» sa Kattrinna. »Och om jag fick dem allihop, skulle jag ändå inte bli nöjd.»

»Nej, jag ville bara att notbindarn eller någon annan som kan läsa skulle titta in i stugan,» sa Jan, »och läsa upp Klara Gullas brev för oss.»

»Det brevet har du väl hört så många gånger sedan du fick det, att du kan läsa upp det utantill ord för ord,» svarade Kattrinna.

»Det kan väl vara sant,» sa Jan, »men det är ändå så skönt att höra det läsas. Då tycker jag att den lilla flickan står och talar med mig. Och jag ser hur hennes ögon lyser mot mig för varje ord jag hör.»

»Ja, inte har jag något emot att höra det en gång till,» sa Kattrinna och tittade ut genom fönstret. »Men en sådan här ljus och vacker kväll har folk nog sina vägar åt andra håll. Man kan inte vänta sig att någon ska komma till vår stuga.»

»Det skulle smaka mig bättre än vetebröd till kaffet, om jag fick höra Klara Gullas brev medan jag sitter här och röker,» sa Jan. »Men jag har visst tröttat ut alla människor här i Askedalarna med att be dem läsa upp brevet. Nu vet jag inte vem jag ska vända mig till.»

Han hade knappt pratat färdigt, när dörren gick upp och August Där Nol stod på tröskeln. Jan ryckte till av förvåning.

»Kors, här kommer du som om vi hade skickat efter dig, min snälla August,» sa Jan, sedan han hade hälsat och bett gästen sätta sig. »Jag har ett brev här, som jag ville be dig läsa upp för oss gamla. Det är från en skolkamrat till dig. Du har kanske inget emot att höra hur det går för henne.»

August Där Nol tog brevet helt lugnt och läste upp det. Han sa orden långsamt, som om han ville suga i sig dem samtidigt.

När han hade läst färdigt, sa Jan:

»Det var märkvärdigt så bra du läser, min snälla August. Aldrig har jag hört Klara Gullas ord låta så vackert som i din mun. Vill du inte göra mig den glädjen och läsa brevet en gång till?»

Pojken läste brevet en andra gång, med samma andakt. Det var som om han hade kommit till en källa med en strupe som var torr av törst.

När han hade läst färdigt, vek han ihop brevet och strök med handen över det. Han skulle lämna tillbaka det. Men då märkte han visst att det inte var tillräckligt väl hopvikt, så han måste göra om det.

Sedan blev han sittande helt tyst. Jan försökte få igång ett samtal, men det lyckades inte. Till slut reste sig pojken för att gå.

»Det är så skönt när man kan få lite hjälp ibland,» sa Jan. »Jag skulle behöva hjälp med en annan sak också. Det är den här kattungen, som är Klara Gullas. Den måste nog dö nu, för vi har inte råd att behålla den. Men jag kan inte förmå mig att ta livet av den. Och Kattrinna har inte hjärta att dränka den, hon heller. Vi har just sagt att vi får be någon utomstående.»

August Där Nol stammade fram ett par ord som ingen kunde höra.

»Du får lägga kattungen i en korg, Kattrinna,» fortsatte Jan, »så tar August den med sig och ordnar så att vi aldrig behöver se den mer.»

Hustrun fångade en liten vit kattunge som låg och sov i sängen. Hon lade den i en gammal korg och band ett tygstycke över. Sedan gav hon alltihop till den stackars pojken.

»Den här kattungen är jag glad att bli av med,» sa Jan. »Den är så glad och kvick. Den är alldeles för lik Klara Gulla själv. Det är bäst att den kommer bort.»

Pojken från Där Nol gick mot dörren utan att säga något. Men plötsligt vände han sig om, tog Jans hand och tryckte den.

»Tack!» sa han. »Ni har gett mig mer än ni själv vet.»

»Det ska du inte tro, min snälla August Där Nol,» sa Jan i Skrolycka för sig själv, när pojken hade gått. »Det där är saker som jag förstår mig på. Jag vet vad jag har gett dig, och jag vet vem som har lärt mig det.»

### Ordlista

- **gått och läst**: gått i undervisning hos prästen inför konfirmationen
- **förmögen**: rik, med mycket pengar
- **grind**: en liten dörr i ett staket
- **källan**: ett ställe där vatten kommer upp ur marken och där man hämtar vatten
- **kvällskvisten**: på kvällen, när dagens arbete är slut
- **notbindarn**: notbindaren, en man som gör och lagar fiskenät
- **utantill**: så att man kan säga något utan att läsa det
- **andakt**: stilla och allvarlig uppmärksamhet, som i en kyrka
- **strupe**: halsen inuti, där man sväljer
- **dränka**: döda ett djur genom att hålla det under vatten

## Den första oktober

Den första oktober låg Jan i Skrolycka på sängen hela eftermiddagen. Han hade kläderna på sig och ansiktet vänt mot väggen. Det gick inte att få ett ord ur honom.

På förmiddagen hade han och Kattrinna gått ner till bryggan för att möta den lilla flickan. Hon hade inte skrivit att hon skulle komma, det hade hon verkligen inte. Det var bara Jan som hade räknat ut att det måste bli så.

Det var ju den första oktober som pengarna skulle betalas till Lars Gunnarsson. Därför borde Klara Gulla komma hem med dem just den dagen. Han trodde inte att hon skulle resa hem tidigare. Hon behövde nog stanna i Stockholm så länge som möjligt för att tjäna ihop en så stor summa. Men han kunde inte heller tro att hon skulle stanna borta längre. Även om hon inte hade lyckats samla ihop pengarna, hade hon ju ingen orsak att vara borta efter den första oktober.

Medan Jan stod på bryggan och väntade, hade han sagt till sig själv hur det skulle bli. När den lilla flickan fick se dem från båten, skulle hon nog göra en ledsen min. Och så fort hon kom i land, skulle hon säga att hon inte hade fått ihop tillräckligt med pengar.

När hon sa det, skulle både Jan och Kattrinna låtsas att de trodde på henne. Och Jan skulle säga att han inte kunde förstå att hon hade vågat komma hem. Hon visste ju så väl att Kattrinna och han inte brydde sig om något annat än pengarna.

Han var säker på att hon skulle ta fram en tjock plånbok med sedlar ur kjolfickan. Det skulle hon göra innan hon ens hade gått över bryggan. Och hon skulle lägga plånboken i deras händer.

Han hade tänkt att han då skulle låta Kattrinna ta emot sedlarna och räkna dem. Själv skulle han bara stå och titta på Klara Gulla.

Hon skulle nog märka att han inte brydde sig om något annat än att hon hade kommit tillbaka. Och hon skulle säga till honom att han var lika tokig nu som när hon reste.

Så hade Jan drömt om hur de skulle träffas igen. Men drömmen hade inte blivit sann.

Den dagen hade de inte behövt stå och vänta så länge på bryggan, Kattrinna och han. Båten hade kommit i god tid. Men den var full av varor och folk som skulle till den stora marknaden i Broby. Därför gick det först inte att se om Klara Gulla fanns ombord eller inte.

Jan hade väntat att hon skulle vara den första som sprang över landgången. Men det var bara ett par karlar som kom. När hon inte syntes, försökte Jan leta efter henne på ångbåten. Men han kom ingenstans i trängseln. Ändå var han så säker på att hon fanns där. När de började dra in landgången, ropade han till kaptenen att han inte fick åka. Det var en till som skulle i land!

Kaptenen frågade sjömännen. De svarade att det inte fanns någon mer passagerare till Svartsjö brygga, och båten lade ut. Jan och Kattrinna hade fått gå hem ensamma. Så fort han kom in i stugan, hade han kastat sig ner på sängen. Han var så trött och slut att han inte förstod hur han någonsin skulle orka stiga upp igen.

Folket i Askedalarna hade sett dem komma tillbaka från bryggan utan Klara Gulla. Alla undrade hur det nu skulle gå. Den ena grannen efter den andra hittade på ett ärende till Skrolycka för att höra hur det stod till där.

Var det sant att Klara Gulla inte hade varit med på båten? Och var det sant att de inte hade fått något brev eller någon hälsning från henne under hela september?

Jan svarade inte ett ord på alla frågorna. Han låg stilla, vem som än kom in.

Kattrinna fick svara dem så gott hon kunde. Grannarna trodde nog att han låg där för att han var ledsen över att förlora stugan. Det fick de gärna tro. Det brydde han sig inte om.

Kattrinna grät och klagade. De som hade kommit in tyckte att de måste sitta kvar. De ville visa att de tyckte synd om henne, och de ville säga något som kunde trösta.

Det var ju inte möjligt att Lars Gunnarsson skulle få ta stugan ifrån dem, sa de. Den gamla mor i Falla skulle inte låta det hända. Hon hade alltid varit en rättvis och hederlig människa förut.

Och dagen var inte slut än. Klara Gulla kanske ändå skulle höra av sig innan det blev för sent. Det skulle förstås vara mycket om hon hade lyckats tjäna två hundra riksdaler på knappt tre månader. Men den flickan hade alltid haft en sådan otrolig tur.

De satt och tänkte på vad som talade för och emot. Kattrinna påminde dem om att Klara Gulla inte hade kunnat tjäna något de första veckorna. Hon hade bott hos en familj från Svartsjö som hade flyttat till Stockholm. Men hos dem hade hon fått betala för sig.

Men sedan hade hon haft den stora turen att träffa handelsmannen på gatan. Det var samma handelsman som hade gett henne den röda klänningen. Han hade hjälpt henne och skaffat henne en plats.

Kunde man då inte tänka sig att han skaffade henne pengar också? Det var ju inte omöjligt.

Nej, omöjligt var det inte, sa Kattrinna. Men nu hade hon varken kommit själv eller skickat något brev. Då kunde man förstå att hon hade misslyckats.

Alla som satt i stugan blev mer oroliga och rädda för varje minut som gick. De kände på sig att något hemskt snart skulle hända med dem som bodde där.

När sorgen var som störst, öppnades dörren en gång till. In kom en man som nästan aldrig hade setts i Askedalarna. Han brukade inte ta sig till sådana avlägsna ställen.

Det blev lika tyst och stilla i stugan som i skogen en natt på vintern. Alla tittade på honom, utom Jan. Han rörde sig inte, fast Kattrinna viskade till honom vem det var. Det var riksdagsman Karl Karlsson i Storvik som hade kommit in.

Riksdagsmannen hade ett hoprullat papper i handen. Alla trodde att den nya ägarn i Falla hade skickat honom. Han hade väl kommit för att tala om för folket i Skrolycka vad som skulle hända dem. De kunde ju inte betala det som de var skyldiga.

Många tittade oroligt på Karl Karlsson. Men han såg sträng och viktig ut, som han alltid gjorde. Ingen kunde gissa hur hårt slaget skulle bli som han hade kommit för att ge dem.

Han tog först Kattrinna i hand och sedan de andra. De reste sig och hälsade, en i taget. Den enda som inte rörde sig var Jan.

»Jag känner inte till den här trakten så väl,» sa riksdagsmannen. »Men det här är väl det stället i Askedalarna som heter Skrolycka?»

Ja, det var det ju. Alla nickade, men ingen i stugan kunde få fram ett ord. De blev förvånade över att Kattrinna kunde tänka klart. Hon knuffade till Börje, så att han reste sig och riksdagsmannen fick sätta sig.

Han drog fram stolen till bordet. Där lade han först ner pappersrullen. Sedan tog han upp sin snusdosa och ställde den bredvid papperen. Därefter tog han fram glasögonen ur fodralet och torkade dem med den blårutiga näsduken.

När han var klar med allt detta, tittade han från den ena till den andra igen. De som satt där var så fattigt och enkelt folk att han inte ens visste säkert vad de hette.

»Jag ska tala med Jan Andersson i Skrolycka,» sa han.

»Det är han som ligger där borta,» sa notbindarn och pekade på sängen.

»Är han sjuk?» frågade riksdagsmannen.

»Nej då,» sa flera på en gång.

»Han är inte full heller,» lade Börje till.

»Och han sover inte heller,» sa notbindarn.

»Han har gått så långt i dag, så han är trött,» sa Kattrinna. Hon tyckte att det var bäst att förklara det på det sättet.

Samtidigt böjde hon sig ner över sin man och försökte få honom att stiga upp.

Men Jan låg stilla.

»Förstår han vad jag säger?» frågade riksdagsmannen.

»Jo då, det gör han,» sa alla som satt där.

»Han väntar sig kanske inga goda nyheter, när det är riksdagsman Karl Karlsson i Storvik som kommer på besök,» sa notbindarn.

Riksdagsmannen vände på huvudet. Han tittade på notbindarn med sina små röda ögon.

»Ol' Bengtsa i Ljustersbyn har väl inte alltid varit så rädd för att träffa Karl Karlsson i Storvik,» sa han.

Sedan vände han sig mot bordet igen och började läsa i ett brev.

Men de andra blev alldeles förvånade. Han hade låtit vänlig, ja, man kunde nästan säga att han hade lett!

»Saken är den,» sa riksdagsmannen, »att jag fick ett brev för ett par dagar sedan. Det var från en som kallar sig Klara Fina Gulleborg Jansdotter i Skrolycka. I brevet skriver hon att hon har rest hemifrån för att tjäna ihop två hundra riksdaler. Hennes föräldrar ska betala dem till Lars Gunnarsson i Falla den första oktober. Då får de äga marken som deras stuga är byggd på.»

Här gjorde han en paus, så att de som lyssnade lättare skulle kunna följa med.

»Och nu skickar hon pengarna till mig,» fortsatte riksdagsmannen. »Hon ber mig att åka hit till Askedalarna. Jag ska ordna saken ordentligt med den nya ägarn i Falla, så att han inte kan börja krångla igen efteråt. Det här är en klok flicka,» sa han och vek ihop brevet. »Hon vänder sig till mig från första början. Om alla gjorde som hon, skulle det stå bättre till i den här socknen.»

Innan han hade sagt det färdigt, satt Jan på sängkanten.

»Men flickan då? Var är hon?»

»Och nu ska jag fråga om föräldrarna håller med sin dotter. Ger de mig i uppdrag att göra klart …»

»Men flickan, flickan?» avbröt Jan. »Var är hon?»

»Var hon är?» sa riksdagsmannen och tittade i brevet. »Hon skriver att hon inte har kunnat tjäna ihop alla de här pengarna på bara ett par månader. Men hon har fått en plats hos en snäll fru. Frun har gett henne en del av lönen i förväg. Och hos henne måste hon nu stanna tills hon har betalat tillbaka.»

»Hon kommer inte hem då?» sa Jan.

»Nej, inte nu i första taget, efter vad jag kan förstå,» sa riksdagsmannen.

Jan lade sig ner i sängen och vände sig mot väggen som förut.

Vad brydde han sig om stugan och allt det andra? Vad brydde han sig om att leva, när den lilla flickan inte kom tillbaka?

### Ordlista

- **landgången**: en bräda eller bro mellan båten och land
- **ångbåten**: en båt som drivs av en ångmaskin
- **marknaden**: en stor dag när folk kommer till en plats för att köpa och sälja
- **riksdaler**: gamla svenska pengar
- **handelsmannen**: en man som köper och säljer varor
- **riksdagsman**: en man som sitter i riksdagen och stiftar lagar
- **snusdosa**: en liten ask för snus, tobak som man lägger under läppen
- **fodralet**: ett litet skydd som man förvarar glasögonen i
- **notbindarn**: en gammal man som gör och lagar fiskenät
- **i förväg**: innan man har gjort arbetet

## Drömmen börjar

De första veckorna efter riksdagsmannens besök kunde Jan i Skrolycka inte göra någonting. Han låg bara i sängen och sörjde.

Varje morgon steg han upp och tog på sig kläderna. Han tänkte gå till Falla och göra sitt dagsverke. Men innan han hade kommit ut genom dörren, kände han sig så dödstrött och svag att han måste lägga sig igen.

Kattrinna försökte ha tålamod med honom. Hon visste ju att trånsjuka är som andra sjukdomar. Den måste få ta sin tid innan den går över. Men hon undrade hur länge det skulle dröja innan en sådan längtan gick över. Jan längtade ju så mycket efter Klara Gulla. Kanske skulle han ligga så här ända till jul, ja, kanske hela vintern?

Så hade det säkert också gått, om inte den gamla notbindarn hade kommit in i Skrolycka en kväll. Han ville höra hur de mådde, och han blev bjuden att stanna på kaffe.

Notbindarn var alltid tystlåten. Han var som en människa som har tankarna långt borta och inte riktigt följer med i det som händer runt omkring. Kaffet hälldes upp i koppen. Han hällde ut det på fatet för att låta det svalna. Då tyckte han visst att han borde säga något.

»Jag tror ändå att det ska komma brev från Klara Gulla i dag. Det känner jag på mig,» sa han.

»Vi fick ju hälsningar från henne för fjorton dagar sedan, i brevet till riksdagsmannen,» svarade Kattrinna.

Notbindarn blåste på kaffet ett par gånger innan han sa något mer. Sedan tyckte han igen att han borde säga ett par ord, så att det inte blev så tyst.

»Hon kunde ju ha varit med om något roligt, så att hon hade fått något att skriva om.»

»Vad skulle det vara för roligt?» sa Kattrinna emot. »När man går och sliter i tjänst, är den ena dagen lik den andra.»

Notbindarn bet av en bit socker och svalde sitt kaffe i stora klunkar. När han var klar, blev det så tyst i stugan att han blev alldeles skrämd.

»Det kunde ju ha hänt att Klara Gulla hade mött en människa på gatan,» sa han plötsligt. Han stirrade trött framför sig med sina döda ögon. Man kunde knappt tro att han visste vad han sa.

Kattrinna tyckte inte att det var något att svara på. Hon fyllde på hans kopp utan att säga något.

»Det kunde ju ha hänt att den hon mötte var en gammal fru. Frun hade svårt att gå, och hon föll just omkull när Klara Gulla gick förbi,» fortsatte notbindarn på samma frånvarande sätt.

»Skulle det vara något att skriva om?» sa Kattrinna. Hon lät trött på att han inte gav sig.

»Ja, men tänk om Klara Gulla nu stannade och hjälpte upp henne,» sa notbindarn. »Och den gamla frun blev så glad över hjälpen att hon tog upp plånboken på en gång. Och så gav hon flickan en hel tioriksdaler! Det skulle väl ändå vara något som var värt att berätta om.»

»Det skulle det verkligen,» sa Kattrinna och lät ganska otålig, »om det vore sant. Men det är ju bara sådant som ni sitter och hittar på.»

»Det är skönt så länge man kan ha fest i tankarna,» sa notbindarn, som om han bad om ursäkt. »De festerna smakar bättre än de riktiga.»

»Ja, ni har varit med om båda sorterna, ni,» sa Kattrinna.

Strax efteråt gick notbindarn sin väg. När han väl hade gått, tänkte Kattrinna inte mer på hela historien.

Jan trodde först också att det bara var tomt prat. Men han låg i sängen och hade inget att göra. Då började han undra om det kunde finnas en dold mening i orden.

Hade inte notbindarn låtit konstig när han pratade om brevet? Skulle han sitta och hitta på en så lång historia bara för att ha något att säga? Kanske hade han hört något? Kanske hade han fått brev från Klara Gulla?

Det var ju möjligt att hon hade fått en så stor lycka att hon inte vågade skicka nyheten direkt till föräldrarna. Hon hade kanske skrivit till notbindarn och bett honom förbereda dem. Det var det han hade försökt göra i kväll, fast de inte hade förstått någonting.

»I morgon kommer han igen,» tänkte Jan, »och då får vi höra hela sanningen.»

Men notbindarn kom inte tillbaka den dagen, och inte nästa dag heller. På tredje dagen blev Jans längtan så stark att han steg upp. Han gick över till grannens stuga för att få veta om det fanns någon mening i hans ord.

Gubben satt ensam och arbetade med ett gammalt fiskenät. Någon hade bett honom att laga det. Han blev glad när Jan kom. Han hade haft så ont av sin gikt, sa han, att han inte hade kunnat gå hemifrån de senaste dagarna.

Jan ville inte fråga honom rakt ut om han hade fått brev från Klara Gulla. Han trodde att det skulle gå lättare om han började på samma sätt som notbindarn själv hade gjort.

»Jag har tänkt på det där som ni berättade om Klara Gulla, när ni var hos oss sist,» sa han.

Gubben tittade upp från arbetet. Det dröjde en stund innan han förstod vad Jan menade.

»Det var ju bara något jag hittade på,» sa han.

Jan kom tätt intill honom.

»Det var ändå väldigt roligt att höra,» sa han. »Ni hade kanske haft mer att berätta, om inte Kattrinna hade varit så misstänksam.»

»Åja,» sa notbindarn, »det är sådana nöjen som man har råd med här i Askedalarna.»

»Jag har tänkt,» sa Jan, som blev modig när gubben höll med honom, »att historien kanske inte var slut när den gamla frun gav Klara Gulla tioriksdalern. Kanske hon också bad henne komma och hälsa på?»

»Ja, kanske det,» sa notbindarn.

»Kanske hon var så rik att hon ägde ett helt hus av sten?» sa Jan.

»Det var inte så dumt påhittat, du Jan,» berömde gubben.

»Kanske den rika frun betalar Klara Gullas skuld?» började Jan. Men där slutade han. Gubbens svärdotter kom nämligen in i stugan, och henne ville han inte berätta hemligheten för.

»Jaså, ni är ute och går i dag, Jan?» sa hon. »Vad bra att ni har blivit bättre.»

»Det har jag min snälla Ol' Bengtsa att tacka för,» sa Jan med hemlighetsfull röst. »Det är han som har botat mig.»

Han sa adjö och gick genast. Gubben satt länge och stirrade efter honom.

»Jag vet inte vad han menar med att jag har botat honom, du Lisa,» sa han. »Han håller väl aldrig på att …»

### Ordlista

- **dagsverke**: en dags arbete åt någon annan för betalning
- **trånsjuka**: sjukdom som kommer av stark längtan
- **notbindarn**: en gammal man som gör och lagar fiskenät
- **tystlåten**: som inte pratar mycket
- **sliter i tjänst**: arbetar hårt som tjänare hos någon
- **tioriksdaler**: en sedel som är värd tio riksdaler, gamla svenska pengar
- **gikt**: en sjukdom som gör ont i lederna
- **misstänksam**: som inte tror på det andra säger
- **svärdotter**: en sons hustru

## Arvklenoderna

En kväll på hösten var Jan på väg hem från Falla. Han hade stått och tröskat där hela dagen. Efter samtalet med notbindarn hade han fått tillbaka lusten att arbeta. Han tyckte att han måste göra vad han kunde för att klara sig. Den lilla flickan skulle inte behöva skämmas när hon kom tillbaka. Hennes föräldrar fick inte ha blivit så fattiga att socknen måste försörja dem.

Jan hade gått så långt att han inte längre syntes från fönstren på gården. Då kom en kvinna emot honom på vägen. Det var redan skumt, men Jan såg genast att det var matmodern själv. Det var inte den nya, som var gift med Lars Gunnarsson. Det var den gamla, riktiga mor i Falla.

Hon var insvept i en stor sjal, som räckte ända ner till kjolens kant. Jan hade aldrig förut sett henne så varmt klädd. Han undrade om hon var sjuk. Hon hade sett dålig ut på sista tiden. När Erik i Falla dog i våras, hade hon inte haft ett enda vitt hårstrå. Och nu, ett halvt år efteråt, trodde Jan knappt att hon hade ett enda svart hårstrå kvar.

Hon stannade och hälsade, och sedan blev de stående och pratade. Hon sa inget som visade att hon hade gått ut just för att vänta på Jan. Men han kände på sig att det var så. Han tänkte plötsligt att hon kanske ville tala med honom om Klara Gulla. Därför blev han ganska förvånad när hon började tala om något helt annat.

»Säg, Jan,» sa hon, »kommer ni ihåg den gamla ägarn i Falla, min far? Han som var herre på gården innan Erik kom dit?»

»Skulle jag inte komma ihåg honom?» sa Jan. »Jag var väl minst tolv år gammal när han dog.»

»Han fick en god måg, han,» sa den gamla matmodern.

»Ja, det är säkert att han fick,» sa Jan.

Hon var tyst en stund och suckade ett par gånger innan hon började igen.

»Jag skulle vilja be er om råd i en sak, Jan. Ni är ju inte en sådan som går och skvallrar om vad jag säger till höger och vänster?»

»Å nej, jag kan nog tiga.»

»Ja, det tycker jag att jag har märkt i år.»

Nu fick Jan nya förhoppningar. Det vore ju inte så konstigt om Klara Gulla hade vänt sig till mor i Falla. Hon kunde ha bett henne berätta för föräldrarna om den stora sak som hade hänt henne.

Den gamla notbindarn hade fått giktfeber strax efter samtalet som svärdottern hade avbrutit. Han hade varit så sjuk att Jan inte hade kunnat prata med honom på flera veckor. Nu var han uppe igen, men han var fortfarande mycket svag. Och det värsta var att han verkade ha tappat minnet efter sjukdomen. Jan hade väntat på att han själv skulle säga något om Klara Gullas brev. Men det gjorde han inte, och han förstod inte heller när Jan försökte ge honom små tips. Till sist hade Jan frågat honom rakt ut.

Då hade gubben påstått att han inte hade fått något brev. Han hade till och med dragit ut lådan i bordet och öppnat locket till klädkistan. Han ville visa Jan att det inte fanns något brev.

Han hade förstås glömt var han hade lagt det. Då var det inte konstigt om den lilla flickan nu hade vänt sig till mor i Falla. Det var synd att hon inte hade gjort det från första början.

Mor i Falla hade stått tyst och tvekat ganska länge. Under tiden hade Jan blivit så säker på sin sak att han nästan inte kunde följa med när hon igen började tala om sin far.

»När far låg för döden, kallade han fram Erik till sängen. Han tackade honom för att han hade varit så god mot honom. Far hade ju varit svag i många år och inte kunnat göra någon nytta. ’Tänk inte på det, far,’ sa Erik. ’Hur länge ni än vill stanna hos oss, så är vi glada att få ha er kvar.’ Ja, så sa han, och det menade han också.»

»Jo, det är säkert att han gjorde,» sa Jan. »Erik höll inte på med några rävkonster.»

»Vänta, Jan!» sa mor i Falla. »Vi ska bara tala om de gamla än så länge. Kommer ni ihåg den långa käppen med silverknoppen som far brukade gå med?»

»Ja, både den och den höga mössan som han satte på sig när han gick till kyrkan.»

»Jaså, ni kommer ihåg kasketten också? Vet ni vad far gjorde där han låg? Jo, han skickade mig efter både käppen och mössan, och han gav dem till Erik. ’Jag kunde ha gett dig något som var mer värt,’ sa han. ’Men jag ger dig de här sakerna, för det är en större ära för dig att få dem. Alla känner igen dem och vet att jag har använt dem. Det visar alla vad jag tycker om dig.’»

»Ja, det är säkert att det gjorde, och han förtjänade det också.»

Just när Jan sa det, märkte han hur mor i Falla drog ihop sjalen. Hon hade säkert något gömt under den. Det kunde ju vara en sändning från Klara Gulla. Ja, hon skulle nog komma till det när det var dags. Det här talet om hennes far och hans gåva var bara ett sätt att börja.

»Jag har berättat det här för barnen många gånger, och för Lars Gunnarsson också,» sa mor i Falla. »Och i våras, när Erik låg sjuk, tror jag att både Lars och Anna väntade på en sak. De trodde att Lars skulle bli kallad fram till sängen, som Erik en gång blev. Jag hade tagit fram sakerna, så att Erik skulle ha dem nära, om han ville ge dem till Lars. Men han tänkte inte alls på det.»

Mor i Fallas röst darrade, och när hon började tala igen, lät hon orolig och osäker.

»Jag frågade honom en gång, när vi var ensamma, hur han ville ha det. Då sa han att jag fick ge sakerna till Lars när han var död, om jag ville. Han orkade inte hålla något tal, sa han.»

Nu öppnade mor i Falla den stora sjalen. Jan såg att hon höll en ovanligt lång käpp under den. Käppen hade en stor knopp av silver. Hon höll också en styv kaskett med hög topp.

»Det finns vissa ord som är för tunga att säga,» sa hon mycket allvarligt. »Svara mig bara med ett tecken, om ni vill, Jan. Kan jag ge det här till Lars Gunnarsson?»

Jan tog ett steg tillbaka. Det där hade han alldeles glömt bort. Han tyckte att det var så länge sedan Erik i Falla dog att han knappt kom ihåg hur det hade gått till.

»Ni förstår, Jan, att jag inte vill veta något mer. Jag vill bara veta om Lars har samma rätt som Erik att ta emot käppen och mössan. Och det vet ni ju, ni som var med honom i skogen.»

Jan var fortfarande tyst.

»Det vore nog bra för mig om jag kunde ge dem till Lars,» sa hon. »Jag tror att jag skulle få det bättre efteråt där hemma bland de unga.»

Rösten svek henne igen, och Jan började förstå varför hon hade blivit så gammal. Själv tänkte han nu så mycket på annat att han inte längre kom ihåg att han en gång hade velat hämnas på den nya husbonden.

»Det är bäst att hålla frid och förlåta,» sa han. »Då kommer man längst.»

Den gamla kvinnan tog ett djupt andetag.

»Jaså, säger ni det? Då är det alltså så som jag trodde,» sa hon. Hon rätade på sig, så att hon blev alldeles otroligt lång. »Jag frågar er inte hur det gick till. Det är bäst för mig att inte veta något. Men en sak är säker. Lars Gunnarsson ska inte få fars käpp i sin hand.»

Hon hade redan vänt sig om för att gå, när hon tvärstannade.

»Hör, Jan,» sa hon. »Ni kan ta käppen och mössan. Jag vill att de ska vara i goda och trogna händer. Jag vågar inte bära hem dem igen. Jag kunde bli tvungen att ge dem till Lars. Ta dem ni, som ett minne av den gamla husbonden, som alltid ville er väl!»

Hon gick sin väg, lång och stolt. Jan stod kvar med käppen och mössan i handen.

Han förstod knappt hur det hade gått till. En så stor ära hade han aldrig kunnat vänta sig. Skulle de här fina sakerna, som hade gått i arv på gården, nu bli hans?

Men plötsligt hittade han en förklaring. Det var Klara Gulla som låg bakom alltihop. Mor i Falla visste att han snart skulle få en så hög ställning att ingenting var för fint för honom. Ja, om käppen hade varit av silver och mössan av guld, hade de kanske passat ännu bättre för Klara Gullas far.

### Ordlista

- **arvklenoder**: fina saker som går i arv i en familj
- **tröskat**: slagit ut kornen ur säden
- **matmodern**: kvinnan som styr hushållet på en gård
- **måg**: svärson, en dotters man
- **giktfeber**: feber och värk i lederna
- **rävkonster**: sluga och elaka knep
- **kaskett**: en mössa med skärm
- **husbonden**: mannen som äger gården och bestämmer över arbetarna
- **hämnas**: göra något ont mot någon för att han har gjort en själv illa

## Klädd i siden

Det kom inget brev från Klara Gulla, varken till hennes far eller till hennes mor. Men det gjorde ju inte så mycket. Man visste ju att hon bara var så tyst för en sak. Hon ville att de skulle bli så mycket mer överraskade och glada när det var dags för henne att berätta den stora nyheten.

Men det var ändå bra för Jan att han hade fått kika lite i hennes kort. Annars kunde han lätt ha blivit lurad av andra människor. De trodde att de visste mer än han om vad Klara Gulla gjorde.

Man kan till exempel tänka på när Kattrinna var i kyrkan.

Kattrinna hade gått till kyrkan på första söndagen i advent. När hon kom tillbaka, var hon både rädd och ledsen.

Hon hade sett ett par unga karlar som hade arbetat med att bygga hus i Stockholm under hösten. De stod och pratade med några andra ungdomar, både flickor och pojkar. När Kattrinna såg dem, tänkte hon att hon kanske kunde få veta något om Klara Gulla. Därför hade hon gått fram till dem för att fråga.

De höll visst på att berätta några roliga historier. Karlarna skrattade i alla fall så högt att Kattrinna tyckte att det var opassande. De stod ju så nära kyrkan. Det förstod de nog själva också. När Kattrinna kom närmare, knuffade de på varandra och blev tysta.

Hon hörde bara ett par ord från en karl som stod med ryggen mot henne. Han hade inte sett henne.

»Och tänk att hon gick klädd i siden!» sa han.

I samma ögonblick fick han en så hård knuff av en ung flicka att han tystnade direkt. Han tittade sig om och blev röd som eld i ansiktet. Kattrinna stod ju alldeles bakom honom. Men strax efteråt kastade han med huvudet och sa med hög röst:

»Vad är det med dig? Varför får jag inte säga att drottningen gick klädd i siden?»

När han hade sagt det, började alla ungdomarna skratta ännu högre än förut. Kattrinna gick bara förbi dem. Hon kunde inte förmå sig att fråga dem om något.

Hon kom hem från kyrkan så bekymrad att Jan nästan berättade för henne hur det egentligen var med Klara Gulla. Men han tänkte sig för. Han bad henne bara berätta en gång till vad de hade sagt om drottningen.

Det gjorde hon. »Men du förstår väl att de bara sa så för att jag inte skulle förstå vad de pratade om,» sa hon sedan.

Jan sa fortfarande ingenting. Men han kunde inte låta bli att le lite.

»Vad tänker du på?» sa Kattrinna. »Du ser så konstig ut nu för tiden. Du kan väl ändå inte veta vad de menade?»

»Nej, det vet jag verkligen inte,» sa Jan. »Men vi får väl lita så mycket på den lilla flickan, min snälla Kattrinna, att vi tror att allt går som det ska.»

»Jag blir så orolig …»

»Det är inte dags att tala än, varken för dem eller för mig,» avbröt Jan. »Det är Klara Gulla själv som har bett dem att inte säga något till oss. Och vi ska hålla oss lugna, du Kattrinna, ja, det ska vi.»

### Ordlista

- **siden**: ett dyrt, blankt tyg
- **kika i någons kort**: få veta lite om någons hemliga planer
- **advent**: de fyra veckorna före jul
- **opassande**: som man inte borde göra, inte artigt
- **knuff**: en hård stöt med handen eller armbågen
- **drottningen**: en kungs hustru, eller en kvinna som styr ett land
- **lita på**: tro att någon är ärlig och gör det rätta

## Stjärnor

Den lilla flickan i Skrolycka hade varit borta i nästan åtta månader. Då kom Stoll-Ingborg en vacker dag in på logen i Falla, där Jan stod och tröskade.

Stoll-Ingborg var Jans syskonbarn, men han träffade henne sällan. Hon var nämligen rädd för Kattrinna. Det var nog för att slippa möta hans hustru som hon kom och sökte upp honom i Falla mitt under arbetstiden.

Jan blev inte särskilt glad när han såg henne. Hon var ju inte riktigt galen, det var hon verkligen inte. Men det fanns ingen ordning i det hon sa, och hon pratade alldeles förfärligt mycket. Han fortsatte att slå med sin slaga utan att låtsas om henne.

»Sluta tröska, Jan,» sa hon, »så att jag kan berätta vad jag drömde om dig i natt!»

»Det är bäst att du kommer igen en annan gång, Ingborg,» sa Jan. »Så fort Lars Gunnarsson hör att jag vilar mig från tröskningen, kommer han hit och ser efter vad som händer.»

»Jag ska vara så snabb, så snabb,» sa Stoll-Ingborg. »Du minns väl att jag var den snabbaste av syskonen där hemma. Ja, de andra var så dåliga på alla sätt, förstås, så det är inte mycket att skryta med.»

»Du skulle ju berätta en dröm,» påminde Jan.

»Strax, strax, du! Du ska inte vara rädd. Jag förstår, förstår. Sträng husbonde nu i Falla, sträng husbonde. Men var inte orolig för min skull, du! Du ska inte få skäll för min skull. Det är ingen fara när man har att göra med en som är så klok som jag.»

Jan ville gärna höra vad hon hade drömt om honom. Han var visserligen säker på sina stora förhoppningar. Men han sökte ändå efter tecken från alla håll som kunde visa att han hade rätt. Men nu var Stoll-Ingborg inne på sina egna tankar, och då var det inte lätt att stoppa henne.

Hon kom tätt intill Jan. För varje ny mening böjde hon sig framåt, knep ihop ögonen och skakade på huvudet. Hon pratade så att orden sprutade ur munnen.

»Du ska inte vara rädd,» sa hon. »Skulle jag ställa mig och prata med en som tröskar i Falla, om jag inte visste att husbonden har gått till skogen? Och att matmor är borta i bygden och säljer smör? ’Alltid hava dem för ögonen,’ står det i katekesen. Det är det jag vet. Jag passar mig nog för att komma när de kan se mig.»

»Flytta dig, Ingborg!» sa Jan. »Annars kan jag råka träffa dig med slagan!»

»Tänk vad ni pojkar slog mig förr i världen!» sa hon. »Och stryk får jag än i dag. Men när vi skulle läsa på husförhöret, då var det jag som var duktig. ’Ingen kan lura Ingborg,’ säger prosten, ’hon kan sina stycken.’ Och jag är så god vän med de små fröknarna på Lövdala. Jag läser upp katekesen för dem, både frågor och svar, från början till slut. Tänk vilket minne jag har! Jag kan Bibeln också, och hela psalmboken, och alla prostens predikningar. Ska jag läsa upp något för dig, eller vill du hellre att jag sjunger?»

Nu svarade Jan inte mer. Han började tröska igen.

Men hon gick inte för det. Hon satte sig på en bunt halm. Först sjöng hon en psalm som hade nästan tjugo verser. Sedan läste hon upp ett par kapitel ur Bibeln. Till sist gick hon sin väg utan att säga adjö, och hon var borta en lång stund. Men plötsligt stod hon i dörren till logen igen.

»Tyst nu, tyst nu!» sa hon. »Nu säger vi inget annat än det som vi skulle säga. Bara, bara tyst!»

Hon sträckte upp pekfingret. Hon höll kroppen stilla och ögonen öppna.

»Inga andra tankar, inga andra tankar!» sa hon. »Vi håller oss till saken. Tyst med slagan nu!»

Hon väntade tills Jan lydde henne.

»Du kom till mig i natt i drömmen, så var det, ja. Du kom till mig, och jag sa så här: ’Är du ute och går, Jan i Askedalarna?’ ’Nej,’ sa du, ’nu heter jag Jan i Längtedalarna.’ ’Jaså, välkommen!’ sa jag. ’Där har jag bott i hela mitt liv.’»

Sedan försvann hon ur dörröppningen. Jan blev förvånad över hennes ord. Han började inte arbeta igen på en gång. Han stod kvar och funderade.

Efter ett par ögonblick var hon där igen.

»Nu kommer jag ihåg varför jag kom hit,» sa hon. »Jag skulle visa dig mina stjärnor.»

Hon hade en liten korg på armen. En duk var knuten runt den. Medan hon slet och drog i knuten, pratade hon hela tiden.

»Det är riktiga stjärnor, det här. När man bor i Längtedalarna, nöjer man sig inte med sakerna här på jorden. Då måste man ge sig ut och leta efter stjärnor. Det finns ingen annan råd. Du får nog gå ut och leta efter dem nu, du också.»

»Å nej, vet du, Ingborg,» sa Jan. »Jag håller mig nog till det som finns på jorden.»

»Tyst, för all del!» sa Stoll-Ingborg. »Tror du att jag är så tokig att jag letar efter dem som sitter kvar på himlen? Jag letar bara efter sådana som har fallit ner. Jag är väl en förnuftig människa, vet jag.»

Hon öppnade korgen. Jan såg att den var full med olika sorters stjärnor. Hon hade nog tiggt ihop dem på herrgårdarna. Det var stjärnor av tenn och papper och glas. De hade suttit som pynt i julgranar och på karameller.

»Det är riktiga stjärnor,» sa hon. »De har fallit ner från himlen. Du är den ende som har fått se dem. Och du ska få ett par av dem när du behöver dem.»

»Tack ska du ha, Ingborg!» sa Jan. »När den tiden kommer att jag behöver stjärnor, och det kan bli snart nog, så tänker jag inte be dig om dem.»

Nu gick hon äntligen. Men det dröjde en stund innan Jan började tröska igen.

Det här var också ett tecken. Inte för att en så tokig människa som Ingborg visste något om vad Klara Gulla gjorde. Men hon var sådan att hon kände i luften när något märkvärdigt skulle hända. Hon kunde se och höra sådant som kloka människor aldrig anade.

### Ordlista

- **logen**: en lada där man tröskar
- **tröska**: slå ut kornen ur säden
- **syskonbarn**: barn till ens bror eller syster, eller kusin
- **slaga**: ett redskap av trä som man slår ut säden med
- **husbonde**: mannen som äger gården och bestämmer över arbetarna
- **katekesen**: en liten bok med frågor och svar om den kristna tron
- **husförhöret**: ett möte där prästen förhör folket i kristendom och läsning
- **prosten**: en präst med högre rang
- **Längtedalarna**: Ingborgs eget ord för en plats där man alltid längtar
- **tenn**: en mjuk, grå metall

## I väntan

Ingenjör Boræus på Borg brukade nästan varje förmiddag ta en liten promenad ner till bryggan för att möta ångbåten. Det kunde ingen undra över. Han hade bara en kort bit att gå genom den vackra granparken. Och det kom nog alltid någon med båten som han kunde byta ett par ord med. På så sätt fick han lite omväxling i det tråkiga livet på landet.

Precis där parken slutade, gick vägen mycket brant ner mot bryggan. Där stack några stora, nakna klippor upp ur marken. Folk som kom långväga ifrån satte sig ofta på dem medan de väntade. Det var alltid många som väntade vid Borgs brygga. Man var nämligen aldrig riktigt säker på när båten skulle komma. Den kom sällan före tolv. Men man kunde inte heller vara säker på att den inte låg vid bryggan redan klockan elva. Det var inte heller helt omöjligt att den dröjde ända till ett eller två. Försiktiga människor som gick ner till bryggan vid tiotiden kunde alltså bli sittande där hela förmiddagen.

Ingenjör Boræus hade god utsikt över sjön Löven från fönstret i sitt rum på Borg. Han såg när ångbåten kom fram bakom uddarna. Därför kom han aldrig ner till bryggan för tidigt. Han behövde alltså inte själv sätta sig på väntestenarna. Han gav bara dem som satt där en snabb blick när han gick förbi.

Men en sommar kunde han inte låta bli att lägga märke till en liten man. Mannen såg mild och snäll ut, och han satt där och väntade dag efter dag. Han satt alldeles stilla och brydde sig inte om något, ända tills ångbåten syntes. Då hoppade han upp, och ansiktet lyste av glädje. Han rusade nerför backen och ställde sig längst ut på bryggan. Det såg ut som om han var säker på att han skulle få ta emot någon. Men det kom aldrig någon till honom. När båten åkte, stod han där lika ensam som förut.

Nu var glädjen borta. När han gick hemåt, såg han gammal och trött ut. Man kunde nästan vara rädd att han inte skulle orka gå uppför backen.

Ingenjör Boræus kände inte mannen. Men en vacker, solig dag såg han honom igen sitta där och stirra ut över sjön. Då började han prata med honom. Han fick snart veta att mannen hade en dotter som hade rest bort. Hon väntades komma hem i dag.

»Vet ni så säkert att hon kommer i dag?» frågade ingenjören. »Jag har sett er sitta här och vänta i ett par månader. Hon måste ha gett er fel besked förut.»

»Å nej, det har hon väl inte,» sa mannen stilla. »Hon har inte gett fel besked, inte.»

»Men i Herrans namn,» sa ingenjören. Han blev lite arg, för han var en man som lätt blev het. »Vad menar ni? Ni har suttit här och väntat dag efter dag, utan att hon har kommit. Och ändå ska hon inte ha gett fel besked!»

»Nej,» sa den lilla mannen och tittade upp på ingenjören med sina vänliga ögon, som var klara som vatten. »Det har hon inte kunnat göra. Hon har inte gett något besked alls.»

»Har ni inte fått något brev?» frågade ingenjören.

»Nej, vi har inte fått något brev sedan den första oktober i fjol.»

»Men varför går ni hit ner då?» undrade ingenjören. »Här sitter ni varje förmiddag utan att göra någonting. Har ni tid att gå ifrån arbetet på det sättet?»

»Å nej, det är väl inte rätt av mig,» sa mannen och log för sig själv. »Men det blir nog bra med den saken.»

»Men är det möjligt att ni är en sådan dumskalle?» ropade ingenjör Boræus, och nu var han riktigt arg. »Sitter ni här och väntar helt utan orsak? Ni borde sättas på dårhus.»

Mannen svarade inte. Han satt med armarna knäppta runt knäna och verkade inte alls bry sig. Det lilla leendet lekte fortfarande runt hans mun. Ja, för varje sekund som gick såg han allt mer ut som en som har vunnit.

Ingenjören ryckte på axlarna och gick ifrån honom. Men när han hade kommit halvvägs nerför backen, ångrade han sig och vände tillbaka. Nu såg han snäll ut. Allt det bittra som brukade finnas i hans stränga ansikte var borta. Och han räckte fram handen mot mannen.

»Jag ville bara skaka hand med er,» sa han. »Förut har jag trott att jag var den i socknen som bäst förstod vad det är att längta. Men nu ser jag att jag har mött någon som är bättre på det än jag.»

### Ordlista

- **ingenjör**: en man som har studerat teknik och kan bygga maskiner och hus
- **ångbåten**: en båt som drivs av en ångmaskin
- **bryggan**: en plattform vid vattnet där båtar lägger till
- **granparken**: en park där det växer många granar
- **uddarna**: smala bitar land som sticker ut i sjön
- **väntestenarna**: de stora stenarna vid bryggan där folk sitter och väntar
- **besked**: ett svar eller ett meddelande om något
- **dumskalle**: en mycket dum person
- **dårhus**: (gammalt) sjukhus för psykiskt sjuka

## Kejsarinnan

Den lilla flickan från Skrolycka hade varit borta i hela tretton månader. Under hela den tiden hade Jan inte sagt ett enda ord om det han visste. Han visste ju om allt det stora som hade hänt henne. Han hade bestämt sig för att tiga, ända tills hon själv kom tillbaka. Om Klara Gulla inte visste att han redan visste något, skulle hennes glädje bli så mycket större. Då kunde hon överraska honom med all sin härlighet.

Men här i världen händer det mer som man inte väntar sig än sådant som man väntar sig. Och det kom en dag då Jan måste säga rakt ut hur det låg till. Det var inte för sin egen skull. Nej, han kunde gärna ha fortsatt att gå omkring i sina slitna kläder. Folk fick gärna tro att han bara var en fattig backstusittare, så länge det behövdes. Det var för den lilla flickans egen skull som han blev tvungen att avslöja den stora hemligheten.

Det var en dag i början av augusti. Han hade varit nere vid bryggan och väntat på henne. För han kunde inte låta bli att gå ner till bryggan varje dag för att se henne komma. Det kunde hon väl inte heller ha något emot.

Ångbåten hade just lagt till, och han hade sett att Klara Gulla inte var med. Han hade ändå trott att hon skulle vara färdig med allt nu och kunna resa hem. Men det hade väl kommit nya hinder, som det hade gjort hela sommaren. Det var inte lätt att komma ifrån för den som hade så mycket att sköta.

Det var ändå mycket synd att hon inte kom i dag. Det var nämligen ovanligt många av hennes gamla bekanta nere vid bryggan. Där stod både riksdagsman Karl Karlsson i Storvik och August Där Nol i Prästerud. Mågen hos Björn Hindriksson var där. Och till och med den gamle Agrippa Prästberg hade råkat komma dit. Agrippa hade varit arg på den lilla flickan ända sedan hon lurade honom med glasögonen. Tänk om Klara Gulla hade stått på båten i all sin prakt den här dagen! Då hade Prästberg fått se henne. Jan måste erkänna att det skulle ha varit mycket roligt.

Men när hon nu inte kom, fanns det inget annat för Jan att göra än att gå hem. Han skulle just kliva ner från bryggan, när den gamle elake Greppa ställde sig i vägen för honom.

»Jaså,» sa Greppa, »du springer här efter din dotter i dag också?»

Med en sådan karl som Greppa var det bäst att inte byta några ord. Jan gick bara åt sidan för att komma förbi honom.

»Ja, jag förstår att du vill möta en sådan fin dam som hon visst har blivit,» sa Greppa.

Nu kom August Där Nol rusande fram till Greppa och ryckte honom i armen, för att han skulle tiga.

Men Greppa gav sig inte.

»Hela socknen vet det,» sa han. »Då är det väl på tiden att föräldrarna också får veta hur det står till. Jan Andersson är en bra karl, fast han har skämt bort sin dotter. Jag står inte ut längre med att han sitter här vecka efter vecka och väntar på en …»

Här sa han ett så fult ord om den lilla flickan i Skrolycka att hennes far Jan aldrig ville upprepa det. Han ville inte ens tänka på det.

Men nu kastade Agrippa Prästberg ordet mot honom med hög röst, så att alla människor på bryggan hörde det. Då kom allt fram i ljuset, allt det som Jan hade burit på i tysthet under hela året. Han kunde inte längre hålla det hemligt. Den lilla flickan fick förlåta honom att han avslöjade henne.

Han sa det han måste säga, utan att vara arg och utan att skryta. Han viftade bort det med handen och log lite. Det var som om han tyckte att det var under hans värdighet att svara.

»När kejsarinnan kommer …»

»Kejsarinnan, vad är det för en?» flinade Greppa. Han gjorde som om han inte hade hört något om att den lilla flickan hade blivit så upphöjd.

Men Jan i Skrolycka lät sig inte störas. Han fortsatte lika lugnt som förut.

»En dag står kejsarinnan Klara av Portugallien här på bryggan med guldkrona på huvudet. Sju kungar går omkring henne och bär upp hennes mantel. Och sju lejon ligger tama vid hennes fötter. Och sju och sjuttio krigsöverstar går före henne med dragna svärd i handen. Då får vi se om du vågar säga detsamma till henne själv, Prästberg, som du har sagt till mig i dag.»

När han hade talat färdigt, stod han stilla ett ögonblick. Han njöt av att se hur förskräckta de såg ut allihop. Sedan vände han på klacken och gick sin väg. Men han skyndade sig inte, det förstås.

Så snart han hade vänt ryggen till, blev det bråk och oväsen på bryggan. I början brydde han sig inte om det. Men sedan hörde han en tung duns, och då måste han se sig om.

Den gamle Greppa låg slagen till marken på bryggan. August Där Nol stod lutad över honom med knutna nävar.

»Du visste nog, din skurk, att han inte skulle stå ut med att höra sanningen,» sa August. »Det finns visst inget hjärta i kroppen på dig.»

Så mycket hörde Jan i Skrolycka. Men allt sådant som strid och bråk tyckte han illa om. Han gick vidare uppför backen och blandade sig inte i det.

Men nu kom det märkvärdiga. Han kom bort till ett ställe där ingen kunde se honom. Då kom en stark och tung gråt över honom. Han kunde inte förklara vad den betydde. Det var väl glädjetårar över att han hade fått avslöja hemligheten. Han tyckte att han hade fått tillbaka den lilla flickan.

### Ordlista

- **kejsarinna**: en kvinnlig kejsare, en härskare över ett stort rike
- **backstusittare**: en fattig person som bor i en liten stuga på någon annans mark
- **brygga**: en plattform vid vattnet där båtar lägger till
- **måg**: svärson, en dotters man
- **upphöjd**: som har fått en mycket hög och fin ställning
- **mantel**: en lång, fin kappa som kungar och drottningar bär
- **krigsöverstar**: höga chefer i en armé
- **vända på klacken**: vända sig om snabbt och gå

## Kejsaren

Den första söndagen i september fick kyrkfolket i Svartsjö verkligen något att förundras över, kan man tro.

I Svartsjö kyrka finns det en stor och bred läktare. Den går tvärs över hela kyrkan. I den första bänken på läktaren har herrskapen alltid suttit, så långt tillbaka som någon kan minnas. Herrarna satt till höger och fruarna och de unga fröknarna till vänster.

Det var inte förbjudet för andra att sitta där. Alla platser i kyrkan var lika fria. Men en fattig backstusittare skulle förstås aldrig ha kommit på tanken att sätta sig i den bänken.

Förr i världen hade Jan tyckt att de som satt där var både vackra och fina att se på. Än i dag ville han inte förneka att de var ståtliga karlar. Det gällde brukspatronen på Duvnäs, löjtnanten på Lövdala och ingenjören på Borg. De såg bra ut. Men vad var det mot den härlighet som folk nu fick se? Någon riktig kejsare hade väl aldrig förr suttit där uppe i herrskapsbänken.

Men nu satt det i alla fall en sådan stor man på den främsta platsen, längst ut i bänken. Han stödde båda händerna mot en lång käpp med en stor silverknopp. På huvudet hade han en hög, grön läderkaskett. Och på bröstet blänkte två stora stjärnor, en som liknade guld och en som liknade silver.

När orgeln började spela, höjde kejsarn sin röst och sjöng. En kejsare får nämligen sjunga högt och klart i kyrkan, även om han inte kan hålla melodin. Folk är ändå glada att få höra honom.

Herrarna som satt bredvid honom vände sig åt sidan och tittade på honom gång på gång. Men det var ju inte konstigt. Det var nog första gången som de hade en så hög person bland sig.

Kasketten måste han ju ta av sig. Det måste till och med en kejsare göra när han kommer till kyrkan. Men han lät den sitta på så länge som möjligt. Folk skulle få titta på den så mycket de ville.

Det var också många nere i kyrkan som vände på huvudet den dagen. De tittade upp mot läktaren. Det var som om de tänkte mer på honom än på predikan. Men det fick man ju förlåta dem. Det skulle nog gå över, bara de blev vana vid att det satt en kejsare i kyrkan.

De var kanske lite förvånade över att han hade blivit så upphöjd. Men de borde ju förstå att den som var far till en kejsarinna, måste själv bli kejsare. Något annat var inte möjligt.

Efter gudstjänsten kom han ut på talbacken. Där var det flera som gick fram mot honom. Men han hann inte tala med en enda av dem, för klockar Svartling kom och bad honom följa med in i sakristian.

När Jan och klockarn kom in, satt prästen där inne i en hög länstol med ryggen mot dörren. Han pratade med riksdagsman Karl Karlsson. Man hörde på rösten att prästen var ledsen för något. Han var nära att gråta.

»Det är två av de själar som jag skulle ta hand om,» sa han, »som jag har låtit gå förlorade.»

Riksdagsmannen försökte trösta honom.

»Pastorn kan väl inte ha någon skuld i den ondska som finns i de stora städerna,» sa han.

Men prästen lät sig inte lugnas. Han lutade sitt vackra unga ansikte i händerna och grät.

»Nej, det kan jag ju inte,» sa han. »Men vad har jag gjort för att vaka över den unga artonåriga flickan? Hon blev ju kastad ut i världen utan skydd. Och vad har jag gjort för att trösta hennes far, som bara hade henne att leva för?»

»Pastorn är ju så ny i församlingen,» sa riksdagsmannen. »Om vi ska tala om ansvar här, så gäller det väl mer oss andra, som visste hur det låg till. Men vem kunde tro att det skulle gå så illa? De unga måste ju ge sig ut i världen. Vi har blivit utkastade på samma sätt allihop här i socknen, och för de flesta har det gått bra.»

»Å Gud, om jag ändå kunde tala med honom!» bad prästen. »Om jag kunde fånga det förstånd som håller på att fly från honom!»

Klockar Svartling harklade sig där han stod bredvid Jan, och prästen vände sig mot dem. Han reste sig genast, tog Jans hand och höll den i sin.

»Kära Jan!» sa han.

Prästen var lång och ljus och vacker. Han hade en god röst och milda blå ögon som lyste av medkänsla. När han kom emot en så, var han inte lätt att stå emot. Men här fanns det inget annat att göra än att rätta honom redan från början. Och det gjorde Jan också.

»Det finns ingen Jan längre, min snälla pastor, utan nu är det kejsar Johannes av Portugallien. Och den som inte vill ge honom hans rätta namn, den har han inget att göra med.»

Sedan gav Jan prästen en liten kejsarnick till avsked och satte kasketten på huvudet. Han sköt upp dörren och gick sin väg. De tre som stod kvar i sakristian såg ganska snopna ut.

### Ordlista

- **läktare**: en hög plats i kyrkan där man kan sitta
- **herrskap**: rika och fina människor, till exempel på en herrgård
- **brukspatron**: ägaren till ett järnbruk
- **läderkaskett**: en mössa med skärm, gjord av läder
- **talbacken**: platsen utanför kyrkan där folk står och pratar
- **sakristia**: prästens rum i kyrkan
- **länstol**: en stor stol med armstöd och hög rygg
- **kejsarnick**: en liten, fin nick med huvudet, som en kejsare gör
- **snopna**: besvikna och förvånade på ett lite dumt sätt

## Kejsarvisan

I skogsbacken ovanför Lobyn fanns det fortfarande en bit kvar av den gamla landsvägen. Förr i världen hade alla människor måst köra på den. Men nu användes den inte längre. Den bara gick uppför och nerför alla möjliga kullar och berg. Den hade aldrig vett att gå runt dem. Den bit som fanns kvar var så brant att ingen längre körde där. Men folk som gick till fots tog sig ibland uppför den, för den var en bra genväg.

Vägen var fortfarande lika bred som en riktig stor landsväg. Den hade fortfarande fint, gult grus. Ja, den var till och med finare nu än förr, för det fanns inga hjulspår, ingen smuts och inget damm. Längs kanten blommade vägblommorna än i dag. Hundkäx, gökärter och smörblommor stod där i jämna rader. Men dikena hade vuxit igen, så att en hel rad granar hade kunnat kliva ner i dem. Det var bara unga granar som växte där, alla lika höga. De hade grenar ända från roten till toppen. De stod tätt intill varandra, som en häck vid en herrgård. Men inte en enda var torr eller ful. Alla var ljusa i topparna av nya skott. Och alla spelade och surrade de som humlor, på vackra sommardagar när solen sken på dem från en klar himmel.

Det var den söndagen när Jan i Skrolycka för första gången hade visat sig i kyrkan i sina kejsarkläder. När han gick hem från kyrkan, kom han att ta den gamla landsvägen. Det var en varm och solig dag. När han gick uppför backen, hörde han granarna spela så starkt att han blev förvånad. Han tyckte att han aldrig hade hört granar sjunga på det sättet. Han kom på att han borde ta reda på varför de lät så högt just i dag. Han hade ingen brådska. Därför satte han sig mitt bland dem på den fina grusvägen. Han lade käppen bredvid sig och tog av kasketten för att torka svetten ur pannan. Sedan satt han stilla med knäppta händer och lyssnade.

Luften var alldeles stilla. Det fanns ingen vind som fick alla de små instrumenten att röra sig. Nej, man måste tro att granarna stod där och spelade för att visa sin glädje. De var glada över att de var så friska och unga. De var glada över att de fick stå i fred här vid landsvägen som ingen längre använde. Och de var glada över att de hade så många år framför sig. Det skulle dröja länge innan någon människa kom på tanken att hugga ner dem.

Men även om det var så, förklarade det inte varför träden spelade så kraftigt just i dag. Över alla de där goda sakerna kunde de ju glädja sig varenda vacker sommardag. För dem behövde de inte ordna någon extra musik.

Jan satt tyst mitt på landsvägen och lyssnade.

Det var vackert att lyssna på granarnas sus. Men de höll hela tiden samma ton och slutade aldrig. Därför blev det inte minsta spår av takt eller melodi.

Ja, det var härligt och skönt i skogsbacken, det var det. Man kunde inte undra på att träden kände sig glada och lyckliga. Det märkvärdiga var att granarna inte kunde spela bättre än de gjorde. Han tittade på deras små kvistar. Där var vartenda barr fint och grönt och vackert och satt på sin rätta plats. Han andades in doften av kåda som strömmade ut från dem. Ingen växt på ängen och ingen blomma i hagen doftade så gott. Han lade märke till deras halvvuxna kottar. Där satt de små fjällen så fint ordnade för att skydda fröna.

De här träden förstod sig så bra på allting. Då borde de väl kunna spela och sjunga så att man förstod vad de menade.

Men de kom bara med samma sak hela tiden. Han blev sömnig av att sitta och lyssna på dem. Det vore kanske inte så dumt att lägga sig på den fina, rena grusvägen och sova en liten stund.

Men vänta! Vad var det här? Just när han lade huvudet på marken och hade stängt ögonen, tyckte han att de började med något annat. Nu kom det takt, och nu kom det melodi.

Allt det andra hade bara varit ett förspel, som man har i kyrkan innan psalmen börjar. Nu kom det ord också, ord som han kunde förstå.

Ja, det var ju detta som han hade känt på sig hela tiden. Fast han hade inte velat säga det ens i tankarna. Men träden visste också allt som hade hänt. Det var för hans skull som de hade spelat så högt redan när han kom.

Nu sjöng de om honom, det gick inte att ta miste på. Nu, när de trodde att han sov. De ville kanske inte att han skulle höra hur de firade honom.

En sådan visa, en sådan sång! Han låg med stängda ögon, men just därför hörde han så mycket bättre. Inte ett enda ljud gick honom förbi.

När de första verserna var sjungna, kom det ett mellanspel utan ord. Och just det var det härliga.

Det var musik, det! Det var inte bara de små unga träden vid den gamla landsvägen. Hela skogen spelade med. Det var orglar och trummor och trumpeter. Det var små flöjter av trastar och pipor av bofinkar. Det var bäckar och näckar. Det var blåklockor som klingade och hackspettar som dundrade.

Aldrig hade han hört något så fint. Och aldrig hade han lyssnat på musik på det sättet. Den fastnade i hans öron, så att han aldrig kunde glömma den.

När sången var slut och skogen blev tyst igen, for han upp som ur en dröm. Genast började han sjunga skogens kejsarvisa, för att han inte skulle glömma den.

> Kejsarinnans fader  
> är så hjärtans glader.

Här kom omkvädet. Det hade han inte riktigt kunnat uppfatta. Men han sjöng det ändå ungefär som han tyckte att det hade låtit.

> Som tidningen haver sagt.  
> Österrike, Portugal, Metz, Japan, som det var.  
> Bom, bom, bom, å rulla bom, bom.

> Gullkronan blir hans mössa,  
> gullsabeln blir hans bössa.  
> Som tidningen haver sagt.  
> Österrike, Portugal, Metz, Japan, som det var.  
> Bom, bom, bom, å rulla bom, bom.

> Gulläpplena de flyta  
> som rovor i hans gryta.  
> Som tidningen haver sagt.  
> Österrike, Portugal, Metz, Japan, som det var.  
> Bom, bom, bom, å rulla bom, bom.

> Då han går ur sin stuga,  
> hovfröknar stå och buga.  
> Som tidningen haver sagt.  
> Österrike, Portugal, Metz, Japan, som det var.  
> Bom, bom, bom, å rulla bom, bom.

> Då han i skogen träder,  
> vart litet blad sig gläder.  
> Som tidningen haver sagt.  
> Österrike, Portugal, Metz, Japan, som det var.  
> Bom, bom, bom, å rulla bom, bom.

Just det här »bom, bom» var det som hade låtit finare än allt det andra. Han stötte käppen hårt i marken för varje bom. Han gjorde rösten så djup och stark som det gick.

Han sjöng och sjöng om igen, så att det ekade i skogen. Det var något så underbart med den här visan. Han kunde inte tröttna på att sjunga den gång på gång.

Men den var ju också gjord på ett ovanligt sätt. Det var väl ett tecken på hur bra den var. Det var nämligen den enda gången i hela hans liv som han lyckades få en melodi att fastna i öronen.

### Ordlista

- **hjulspår**: märken i vägen efter hjulen på vagnar
- **hundkäx / gökärter**: vanliga vilda blommor som växer vid vägkanter
- **smörblommor**: små gula blommor som växer på ängar och vid vägar
- **häck**: en rad buskar eller träd som står tätt, som ett staket
- **humlor**: stora, lurviga insekter som surrar och flyger mellan blommor
- **kåda**: en klibbig saft som kommer ut ur granar och tallar
- **kottar / fjällen**: granens frukter / de små hårda bladen som sitter på kotten
- **förspel / mellanspel**: musik före en sång / musik mitt i en sång
- **trastar / bofinkar**: små fåglar som sjunger vackert
- **näckar**: i gamla sagor: vattenväsen som spelar fiol i bäckar och forsar
- **blåklockor**: små blå blommor som ser ut som klockor
- **hackspettar**: fåglar som hackar hål i träd med näbben
- **dundrade**: lät högt och mullrande
- **ekade**: ljudet kom tillbaka från skogen och bergen
- **omkväde**: en del av en sång som upprepas efter varje vers
- **haver**: (gammalt) har
- **gullsabeln / bössa**: svärdet av guld / ett gevär
- **rovor**: runda grönsaker som växer i jorden
- **hovfröknar stå och buga**: fina unga kvinnor vid ett kungligt hov står och bockar
- **i skogen träder**: (gammalt) går in i skogen
- **vart litet blad sig gläder**: (gammalt) varje litet blad blir glatt

## Den sjuttonde augusti

Jan i Skrolycka hade en gång tidigare gått till Lövdala den sjuttonde augusti. Det besöket hade inte gått så hedersamt för honom som han hade önskat. Han hade inte heller gått dit en enda gång till. Han hade ändå hört folk säga att det blev roligare och högtidligare på Lövdala för varje år som gick.

Men nu, när den lilla flickan hade blivit så upphöjd, hade ju allt blivit annorlunda för honom. Nu trodde han att löjtnant Liljecrona skulle bli mycket besviken, om inte kejsar Johannes av Portugallien kom. En så stor man borde göra honom den äran att gratulera honom på födelsedagen.

Han satte alltså på sig kejsarstassen och gav sig iväg. Men han var noga med att inte komma bland de första gästerna. Han var ju kejsare. Därför passade det bäst att inte visa sig för tidigt. De många gästerna skulle först hinna känna sig lite hemma, och det roliga skulle ha kommit igång.

Vid det förra besöket hade han inte vågat gå längre än till trädgården och grusgången framför huset. Han hade aldrig gått fram och hälsat. Men nu kunde det ju inte bli tal om att han skulle bete sig så ohövligt. Nu gick han genast rakt mot den stora bersån till vänster om förstutrappan. Där satt löjtnanten med en hel mängd herrar, både från Svartsjö och från andra ställen. Jan tog honom i hand och önskade honom många goda år.

»Jaså, Jan, är du ute och går?» sa löjtnant Liljecrona och lät lite förvånad.

Han hade nog inte väntat sig en sådan ära. Det var väl därför som han glömde sig och gav honom det gamla namnet.

Men en så snäll karl som löjtnanten menade inget illa med det, det visste Jan. Därför rättade han honom alldeles stilla och milt.

»Vi ska väl inte räkna så noga med löjtnanten, eftersom han fyller år i dag,» sa han. »Men annars borde det med rätta heta kejsar Johannes av Portugallien.»

Han hade sagt orden med så mild röst han kunde. Men de andra herrarna började ändå skratta åt löjtnanten, för att han hade burit sig dumt åt. Den förargelsen hade Jan inte velat ge honom på hans högtidsdag. Han skyndade sig att vända sig till de andra, så att de skulle tänka på något annat.

»God dag, god dag, mina snälla generaler och biskopar och landshövdingar!» sa han och lyfte på mössan med den stora kejsarsvängen.

Sedan tänkte han gå runt och skaka hand med dem allihop, som man ska göra när man kommer på kalas.

Närmast löjtnanten satt en liten, tjock man. Han hade en vit väst, guld på kragen och en värja vid sidan. När Jan kom för att hälsa, räckte mannen inte fram hela handen. Han gav honom bara två fingrar.

Han menade kanske inget illa med det. Men se, en sådan man som kejsar Johannes visste att man måste hålla på sin värdighet.

»Du får nog ge mig hela handen, min snälla biskop och landshövding,» sa han.

Men han sa det mycket vänligt, för han ville inte störa glädjen på den här stora dagen.

Men nu ska man tro att mannen satte näsan i vädret.

»Jag hörde nyss att du inte tyckte om att Liljecrona kallade dig vid namn,» sa han. »Men nu undrar jag hur du kan våga säga du till mig. Ser du inte de här?»

Med detsamma pekade han på tre små fattiga stjärnor som han hade på sin frack.

När sådana ord blev sagda, var det dags att sluta vara ödmjuk. Snabbt upp med rocken, så att västen syntes! Den var full av stora, fina »maljonger» av både guld och silver. Annars gick han alltid med rocken knäppt över dem. De var nämligen ömtåliga och blev lätt blekta och skadade. Dessutom brukade folk bli så konstigt generade när de var tillsammans med stora män. Därför ville han inte skrämma dem genom att visa all sin härlighet i onödan. Men nu måste den fram.

»Se hit, du!» sa han. »Lull lull lull! Så ska man ha det när man vill skryta. Tre fattiga stjärnor, vad är det att komma med?»

Och nu ska man tro att mannen fick respekt. Det hjälpte väl också till att många nästan dog av skratt åt honom. Det var alla de som visste hur det låg till med kejsarinnan och kejsarriket.

»Kors för tusan!» sa mannen och reste sig och bugade. »Det är visst ett riktigt majestät som jag har framför mig. Det kan ju till och med ge svar på tal.»

Ja, så går det när man vet hur man ska umgås med folk. Efteråt var ingen av herrarna så glad att få prata med härskaren i Portugallien som just den här mannen. Och han hade ändå varit så fin på sig i början. Han hade inte velat ge mer än två fingrar, när kejsaren räckte fram hela handen.

Det är nästan onödigt att berätta att ingen annan i bersån vägrade att hälsa på kejsarn som han förtjänade. Snart var den första förvåningen och generade känslan över. Herrarna började förstå att han inte var svår att komma överens med, fast han var kejsare. Då blev de lika ivriga som alla andra att få höra om den lilla flickans upphöjelse. De ville också höra om att hon snart skulle komma tillbaka till socknen. Till slut blev det en stor vänskap mellan honom och dem. Han sjöng till och med visan som han hade lärt sig i skogen för dem. Det var kanske att sänka sig lite för mycket för deras skull. Men de var så glada för varje ord han sa. Då kunde han inte neka dem nöjet att också få höra honom sjunga.

Men när han höjde rösten och sjöng, då ska man tro att det blev uppståndelse. Då hade han inte bara de gamla herrarna som publik. Här kom också de gamla grevinnorna och generalsfruarna. De hade suttit i soffan i salongen och druckit te och ätit godis. De unga baronerna och hovfröknarna hade hållit på att dansa i balsalen. Alla kom rusande för att höra honom. De ställde sig i en tät ring runt omkring honom. Och alla ögon var riktade mot honom, så som det ska vara när man är kejsare.

En sådan visa hade de förstås aldrig hört. Så fort han hade sjungit den till slut, ville de att han skulle börja om igen. Han sa nej en bra stund, för man får ju inte vara alltför lätt att övertala. Men de gav sig inte förrän han gjorde som de ville. När han kom till omkvädet, började de sjunga med. Och när »bom, bom» kom, stampade de unga baronerna i marken, och hovfröknarna klappade takten med händerna.

Ja, det var en märkvärdig visa. Nu sjöng han den igen, och så många fint klädda människor sjöng med. Så många vackra unga flickor gav honom vänliga blickar. Och så många käcka unga herrar ropade bravo efter varje vers. Då började han känna sig så yr som om han hade dansat. Han tyckte att något tog honom i sina armar och lyfte honom högt upp i luften.

Han tappade inte förståndet. Han visste hela tiden att han stod kvar på jorden. Men samtidigt kände han hur underbart det var att kunna stiga så högt att han kom över alla andra. På ena sidan bars han upp av äran och på den andra av härligheten. De tog honom på starka vingar. De satte honom på en kejsartron som svävade långt borta bland de röda kvällsmolnen.

Det var bara en enda sak som fattades. Tänk om den stora kejsarinnan, den lilla Klara Gulla från Skrolycka, också hade varit med där!

Han hade knappt tänkt tanken förrän ett rött skimmer spred sig över gården. När han tittade närmare, såg han var det kom ifrån. Det kom från en rödklädd ung flicka som hade kommit ut ur huset och stod på förstutrappan.

Hon var lång och hade stort, gult hår. Hon stod så att han inte kunde se hennes ansikte. Men det kunde inte vara någon annan än Klara Gulla.

Nu förstod han varför han hade känt sig så lycklig i kväll. Det hade bara varit ett tecken på att hon fanns i närheten.

Han slutade mitt i sången. Han knuffade undan dem som stod i vägen och sprang upp mot huset.

När han kom fram till det nedersta trappsteget, måste han stanna. Hjärtat slog så våldsamt att det nästan sprängde bröstet.

Så småningom fick han kraft att röra sig framåt igen. Det gick sakta uppför, trappsteg efter trappsteg. Äntligen var han uppe på förstutrappan. Samtidigt bredde han ut armarna och viskade hennes namn.

Då vände sig den unga flickan om. Och det var inte Klara Gulla! Det var en främling som tittade förvånat på honom.

Han kunde inte säga ett enda ord, men tårarna kom strömmande. Han kunde inte hålla dem tillbaka. Han gick nerför trappan igen. Han vände sig bort från all glädje och prakt och började gå uppför allén.

Folk ropade efter honom. De ville att han skulle komma tillbaka och sjunga för dem. Men han lyssnade inte på dem. Så fort han kunde skyndade han sig in i skogen. Där kunde han gömma sig med sin sorg.

### Ordlista

- **hedersamt**: så att man får ära och respekt
- **upphöjd / upphöjelse**: när någon får en mycket hög och fin ställning
- **kejsarstassen**: kejsarns fina kläder och prydnader
- **ohövligt**: inte artigt
- **bersån**: en plats i trädgården med ett tak av växter, där man kan sitta
- **förstutrappan**: trappan framför husets ytterdörr
- **förargelsen**: det som gör en arg och ledsen
- **landshövding**: den högsta chefen för ett län
- **värja**: ett smalt svärd
- **frack**: en fin svart rock för herrar
- **ödmjuk**: som inte tycker att man själv är förmer än andra
- **maljonger**: (gammalt) medaljer
- **ömtåliga**: som lätt går sönder eller blir skadade
- **härskaren**: den som styr över ett land
- **uppståndelse**: när många människor blir ivriga och upprörda på en gång
- **generalsfruarna**: fruarna till generalerna, de högsta cheferna i armén
- **hovfröknar**: fina unga kvinnor vid ett kungligt hov
- **omkväde**: en del av en sång som upprepas efter varje vers
- **käcka**: glada och modiga
- **skimmer**: ett svagt, vackert ljus
- **prakt**: stor och fin skönhet
- **allén**: en väg med rader av träd på båda sidor

## Jan och Kattrinna

Aldrig förr hade Jan i Skrolycka haft så mycket att tänka på och fundera över som nu, när han hade blivit kejsare.

För det första måste han ju vara otroligt vaksam, sedan storheten hade kommit över honom. Han fick inte låta högmodet komma in i honom. Han måste alltid komma ihåg att vi människor alla är gjorda av samma ämne. Vi härstammar alla från samma föräldrapar, och vi är alla svaga och syndiga. Så i grund och botten har ingen något att skryta med inför någon annan.

Hela sitt liv hade han varit trött på att se hur människor försökte göra sig förmer än varandra. Och nu ville han inte göra likadant. Men han märkte nog att det inte var så lätt att vara lagom ödmjuk. Han hade ju blivit så upphöjd att det inte längre fanns någon i hela socknen som var hans like.

Mest orolig var han förstås för att göra eller säga något som fick de gamla vännerna att känna sig bortglömda. De gick ju kvar i sitt dagliga slit. Han gick nu på alla bjudningar och kalas i hela trakten, för det var hans plikt. Men det var nästan bäst att inte säga ett ord till vännerna om det som hände honom där. Han kunde inte anklaga dem för att vara avundsjuka. Å, långt därifrån! Men han borde ändå inte tvinga dem att jämföra sig med honom.

Han fick inte heller begära av sådana karlar som Börje och notbindarn att de skulle kalla honom kejsare. Så gamla vänner fick ju säga »Jan», som de alltid hade gjort. De skulle aldrig ha kunnat få sig att säga något annat.

Men mest av allt måste han tänka på den gamla hustrun som han hade hemma i stugan. Med henne måste han vara mest försiktig. Det hade varit en stor lättnad, och en glädje också, om hon hade fått något bud om upphöjelse. Men det hade hon inte. Hon var samma som förut. Och det var kanske inte möjligt på något annat sätt. Klara Gulla förstod väl att det inte gick att göra en kejsarinna av Kattrinna. Man kunde inte tänka sig att hon skulle sätta en guldmaljong i håret när hon gick till kyrkan. Hellre hade hon stannat hemma än visat sig där med något annat än den vanliga svarta sidenduken på huvudet.

Kattrinna sa rakt ut att hon inte ville höra talas om att Klara Gulla hade blivit kejsarinna. Och det var kanske det bästa, när allt kom omkring, att låta henne få som hon ville i den saken.

Men man förstår nog att det inte var så lätt för honom. Varje förmiddag gick han ner till bryggan. Där var han omgiven av alla som väntade på ångbåten, och där kallades han kejsare hela tiden. Då var det svårt att helt lägga bort sin höghet när han klev över tröskeln till sitt eget hem. Det var påfrestande att bära ved och vatten åt Kattrinna. Och dessutom pratade hon till honom som om han hade gått bakåt i livet och inte framåt.

Om Kattrinna hade nöjt sig med det, hade det ändå gått an. Men hon klagade också över att han inte ville gå på dagsverke som förr i världen. Men när hon kom med sådant, låtsades han inte höra. Han visste ju att kejsarinnan av Portugallien skulle skicka honom mycket pengar. Det skulle bli så mycket att han aldrig mer behövde sätta på sig arbetskläderna. Det hade till och med varit orätt mot henne att ge efter för Kattrinna i den saken.

En eftermiddag i slutet av augusti satt Jan på stenen framför dörren och rökte ur en liten pipa. Då skymtade han ljusa klänningar och hörde unga röster uppe i skogen. Kattrinna hade gått ner i björkhagen för att skära kvistar till en kvast. Men innan hon gick, hade hon sagt något till honom. Från och med nu fick de väl ordna det så att hon gick till Falla och grävde diken. Han hade ju blivit för fin för att arbeta hos andra. Då kunde han stanna hemma och laga mat och lappa kläder. Han hade inte svarat henne ett ord. Men det hade ändå varit svårt att höra, så han blev riktigt glad att få tänka på något annat. Så fort han kunde sprang han in efter kejsarmössan och käppen. Han hann fram till grinden just när de unga flickorna skulle gå förbi.

Det var inte mindre än fem stycken. De tre små fröknarna från Lövdala var med i gruppen. De andra var väl några gäster som hade kommit på besök.

Jan slog upp grinden på vid gavel och gick ut mot dem.

»God dag, mina snälla hovfröknar!» sa han. Han svängde så stort med mössan att den nästan rörde vid marken.

De tvärstannade och såg lite blyga ut i början. Men han fick dem snart att sluta känna sig generade.

Då blev det »god dag» och »vår snälla kejsare». Man såg mycket väl att det var en verklig glädje för dem att få träffa honom igen.

De här små fröknarna var inte som Kattrinna och de andra människorna i Askedalarna. De hade inte alls något emot att höra talas om kejsarinnan. De frågade genast hur hon mådde och om hon inte snart skulle komma hem.

De undrade också om de kunde få gå in i stugan och se hur det såg ut där. Det behövde han inte säga nej till. Kattrinna höll nämligen alltid så rent och snyggt att vem som helst kunde komma på besök.

Så kom de små herrgårdsfröknarna in. Då blev de nog förvånade. Den stora kejsarinnan hade alltså vuxit upp på ett så litet ställe! Det gick väl bra förr, när hon var van vid det, sa de. Men hur skulle det bli om hon kom tillbaka? Skulle hon bo här hos föräldrarna, eller skulle hon resa tillbaka till Portugallien?

Jan hade också tänkt på det. Klara Gulla hade ju ett helt rike att styra. Han hade förstått att hon inte kunde stanna kvar i Askedalarna.

»Det blir väl så att kejsarinnan kommer att resa tillbaka till Portugallien,» sa han.

»Då kommer väl ni att följa med henne?» frågade en av de små fröknarna.

Jan visste att han helst hade önskat att hon inte hade frågat om det. Han svarade inte heller något i början. Men den unga flickan ville inte ge sig.

»Ni vet kanske inte än hur det ska bli?» sa hon.

Jo, det visste han nog. Men han var inte riktigt säker på hur folk skulle ta hans beslut. De kanske inte skulle tycka att en kejsare gjorde rätt.

»Nej, jag blir väl kvar hemma, jag,» sa han. »Det går ju inte an att jag far ifrån Kattrinna.»

»Jaså, reser inte Kattrinna med?»

»Nej, det går nog inte att få Kattrinna att lämna stugan. Och jag blir väl kvar hos henne. Se, när man har lovat att vara trogen i nöd och lust.»

Den fröken som var ivrigast att fråga om allting svarade honom.

»Ja, ett sådant löfte förstår jag att man inte kan svika,» sa hon. »Hör ni det, ni andra? Jan vill inte fara ifrån sin hustru, fast hela Portugalliens härlighet lockar honom.»

Och tänk, de blev riktigt glada över det! De klappade honom på axeln och sa att han gjorde rätt. Det var ett gott tecken, sa de. Det var inte slut ännu med den gamla, snälla Jan Andersson i Skrolycka.

Han förstod inte riktigt vad de menade. Men de var väl glada över att få ha honom kvar i socknen.

De sa adjö och gick strax efteråt. De skulle gå bort till Duvnäs bruk på kalas.

Men tänk, knappt hade de gått förrän Kattrinna kom in! Hon måste ha stått alldeles utanför dörren och väntat. Hon hade väl inte velat gå in till gästerna. Men hur länge hon hade stått där och hur mycket hon hade hört av samtalet, det kunde ingen veta.

Hur det nu var med den saken, så såg hon mildare och snällare ut än hon hade gjort på länge.

»Du är en kopstolle,» sa hon. »Och jag undrar vad andra kvinnor skulle säga om de hade en sådan man. Men det var ändå bra att du inte ville fara ifrån mig.»

### Ordlista

- **högmod**: när man tror att man är bättre än andra
- **ödmjuk**: som inte tror att man är bättre än andra
- **guldmaljong**: (gammalt) en medalj eller ett smycke av guld
- **dagsverke**: en dags arbete åt någon annan för betalning
- **björkhagen**: en hage där det växer björkar
- **på vid gavel**: helt och hållet öppen
- **hovfröknar**: fina unga kvinnor vid ett kungligt hov
- **i nöd och lust**: i svåra och i glada tider, som man lovar när man gifter sig
- **kopstolle**: en stor dumbom

## Begravningen

Björn Hindriksson i Lobyn skulle begravas. Men Jan Andersson i Skrolycka hade inte fått något bud eller någon hälsning om att han skulle komma. Nej, det hade han inte. Men de efterlevande kunde inte riktigt veta om han ville räkna släkt med dem längre. Han hade ju stigit upp till en sådan ära och härlighet som han nu levde i.

De tänkte kanske också på att det skulle bli svårt att ordna både det ena och det andra, om en sådan man kom på begravningen. Björn Hindrikssons närmaste släktingar ville förstås åka först i liktåget. Men där borde man med rätta göra plats för honom, som var kejsare.

De visste ju inte att han aldrig brydde sig om det som andra tyckte var viktigast. Han var i alla fall den han var, han. Han kom aldrig på tanken att stå i vägen för dem som var glada att få sitta först vid festerna.

Han ville inte ställa till med något förargligt. Därför gick han inte till gården där begravningen skulle vara på morgonen, innan liktåget gav sig av. I stället gick han direkt till kyrkan. Och först när klockorna ringde och det långa tåget ställde upp sig på talbacken, steg han fram. Då tog han plats bland de andra släktingarna.

De i begravningsföljet såg lite förvånade ut när han kom. Men nu var han så van vid att folk blev överraskade över att han sänkte sig till dem. Sådant fick man ta med lugn. De hade säkert velat ställa honom i första ledet. Men det fanns ingen tid till det, för tåget hade redan börjat röra sig bort mot kyrkogården.

När jordfästningen var över, följde han med begravningsgästerna in i kyrkan. Han satte sig i samma bänk som de, nere i kyrkan. Då såg de återigen lite generade ut. Han hade ju flyttat ner från den fina platsen på läktaren för deras skull. Men de hann inte säga något om det. Det gick inte att be om ursäkt just när den första psalmen började.

När gudstjänsten var slut, körde alla vagnar som hörde till begravningsföljet fram på talbacken. Då gick han och satte sig på den stora flakvagnen, där kistan hade stått på vägen till kyrkan. Han visste att vagnen skulle gå tom hem nu. Där tog han alltså inte någons plats. Björn Hindrikssons måg och dotter gick förbi ett par gånger och tittade på honom där han satt. De var kanske oroliga för att de inte kunde bjuda honom att åka i någon av de främsta vagnarna. Men han ville ju inte att någon skulle behöva flytta på sig för hans skull. Han var den han var i alla fall, han.

Medan han åkte från kyrkan, kunde han inte låta bli att tänka på en gång för länge sedan. Då hade han och den lilla Klara Gulla gått för att hälsa på de rika släktingarna. Ja, nu var allt förändrat, det var det. Vem var det nu som var mäktig och ansedd? Vem var det nu som gjorde de andra en ära genom att besöka dem?

Allt eftersom gästerna kom fram till gården, fick de gå in i det stora vardagsrummet på nedervåningen. Där tog de av sig ytterkläderna. Sedan kom några grannar till Björn Hindrikssons, som hade fått i uppdrag att vara värdar. De bad de finaste gästerna att gå upp till övervåningen, där middagsbordet stod dukat.

Det var ett viktigt uppdrag att välja ut dem som fick gå dit upp. På en så stor begravning fick inte alla gäster plats vid middagsbordet samtidigt. Man måste ha flera bordsättningar. Men många skulle ha tagit det som en stor förolämpning om de inte fick vara med i den första omgången. Det skulle de aldrig ha kunnat förlåta.

Och när det gällde honom som var upphöjd till kejsare, så kunde han ju gå med på mycket. Men att han skulle få sitta med i den första bordsättningen, det måste han hålla fast vid. Annars skulle folk tro att han inte visste om att han hade rätt att gå före alla andra.

Men det var förstås ingen fara, fast han inte blev ombedd att gå upp bland de allra första. Det var ju så självklart att han skulle få äta samtidigt som prästen och herrskapen. Det behövde han inte oroa sig för.

Han satt tyst och ensam på en bänk, för här var det ingen som kom fram och ville prata om kejsarinnan. Han kände sig nog lite modfälld. När han gick hemifrån, hade Kattrinna sagt till honom att han inte borde gå på den här begravningen. Folket på den här gården var av så fin släkt, sa hon, att de varken bugade för kungar eller kejsare. Nu såg det ut som om hon skulle få rätt. Det var gamla bönder som hade bott på samma gård sedan världen skapades. De tyckte att de var finare än alla andra höga herrar.

Det gick inte fort att samla ihop dem som skulle vara med i den första bordsättningen. Värden och värdinnan gick länge omkring och letade efter de finaste gästerna. Men fram till honom kom de inte.

Bredvid honom satt ett par ogifta kvinnor. De hade inte minsta hopp om att bli uppropade redan nu, så de satt och pratade i lugn och ro. De talade om Linnart Björnsson, Björn Hindrikssons son. Det var så bra att han hade hunnit hem i tid och fått bli sams med sin far.

Det hade egentligen inte varit någon riktig osämja mellan dem. Det hade gått till så här. För ungefär trettio år sedan var Linnart drygt tjugo år gammal och skulle gifta sig. Då hade han frågat gubben om han inte ville låta honom ta över gården. Eller om han kunde ordna saken på något annat sätt, så att Linnart fick bli sin egen herre. Men gamle Björn hade sagt nej till både det ena och det andra. Han ville att sonen skulle bo kvar hemma som förut. Sedan skulle han ta över gården när gubben var död.

»Nej,» skulle sonen då ha sagt, »jag vill inte gå hemma och vara dräng under er, fast ni är min far. Jag går hellre ut i världen och skaffar mig något eget. För jag måste vara en lika god karl som ni, annars blir det snart slut på vänskapen mellan oss.»

»Den kan ta slut ändå, om du vill gå dina egna vägar,» hade Björn Hindriksson svarat.

Sedan hade sonen dragit upp i de stora skogarna norr och öster om Duvsjön. Där hade han slagit sig ner i den värsta vildmarken och röjt upp en gård åt sig. Hans gård låg i Bro socken, och han visade sig aldrig i Svartsjö. På trettio år hade föräldrarna inte sett honom. Men för åtta dagar sedan hade han råkat komma hem, just när gamle Björn låg för döden.

Jan i Skrolycka blev riktigt glad. Det här var goda nyheter. Förra söndagen hade Kattrinna kommit hem från kyrkan med beskedet att det snart var slut med Björn Hindriksson. Då hade Jan genast frågat efter sonen. Han hade undrat om någon hade skickat bud efter honom. Men det hade ingen gjort. Kattrinna hade hört att Björn Hindrikssons hustru hade bett och bett att få skicka bud till honom. Men det hade hon blivit strängt förbjuden. Gubben hade sagt att han ville ha fred när han låg för döden.

Men Jan hade inte kunnat slå sig till ro med det. Han hade inte kunnat låta bli att tänka på Linnart Björnsson. Linnart gick där borta i sin skog och visste ingenting. Och så hade han, Jan, bestämt sig för att göra tvärt emot gamle Björns vilja. Han skulle själv gå med bud till sonen.

Han hade inte hört något om hur allt hade gått förrän nu, här på begravningen. Han blev så upptagen av att lyssna på de två kvinnorna. Därför glömde han helt bort både den första och den andra bordsättningen.

Ja, när sonen hade kommit hem, hade de varit så vänliga mot varandra, både han och fadern. Gubben hade skrattat och tittat på hans kläder.

»Du kommer i dina arbetskläder,» hade han sagt.

»Ja, jag borde väl vara finklädd, eftersom det är söndag,» hade Linnart Björnsson svarat. »Men ser ni, det har regnat så mycket uppe hos oss i sommar. Jag hade just tänkt köra in lite havre på söndagseftermiddagen.»

»Nå, hann du få in något?» frågade gubben.

»Jag hann lasta på ett lass, men det lämnade jag kvar på åkern när budet kom. Jag gav mig iväg genast och brydde mig inte om att byta kläder.»

»Vem var det som kom med bud till dig?» frågade fadern efter en stund.

»Det var en karl som jag aldrig har sett förut,» svarade sonen. »Jag tänkte inte på att fråga honom vem han var. Han såg mest ut som en liten tiggargubbe.»

»Den karlen ska du leta upp och tacka från mig,» hade gamle Björn sagt med stor kraft. »Honom ska du hedra, var du än träffar honom. Han har menat väl med oss.»

Så lugnt och gott hade det varit mellan dem ända till slutet. De var så lyckliga över att de hade blivit sams. Det var som om döden hade gett dem glädje och inte sorg.

Jan hade ryckt till av obehag när han hörde att Linnart Björnsson hade kallat honom en tiggargubbe. Men han förstod ju varför. Han hade varken haft kasketten eller kejsarkäppen med sig dit upp i vildmarken.

Det fick honom att tänka på sitt bekymmer igen. Han hade säkert väntat tillräckligt länge nu. Nu borde han redan ha blivit uppropad, om det inte skulle bli för sent. Det här var verkligen inte rätt.

Han reste sig och gick bestämt genom rummet och hallen. Han gick uppför trappan och öppnade dörren till den stora salen på övervåningen.

Han såg genast att middagen redan var i full gång. Det stora bordet, som var format som en hästsko, var fullsatt med människor. Den första rätten hade redan blivit serverad. Det hade inte varit meningen att han skulle få komma med bland de finaste gästerna. Där satt prästen, där satt klockarn, där satt löjtnanten från Lövdala och hans fru. Där satt alla som borde sitta där, utom han.

Så fort han hade kommit in genom dörren, skyndade en ung flicka fram till honom. Hon var en av dem som bar omkring maten.

»Vad ska ni här och göra, Jan?» sa hon med låg röst. »Gå ner med er!»

»Men min snälla matvärdinna!» sa Jan. »Kejsar Johannes av Portugallien skulle väl vara med i första omgången.»

»Å, tyst nu, Jan!» sa flickan. »I dag passar det sig inte att ni kommer med era dumheter. Gå nu ner, så ska ni få mat när det blir er tur!»

Jan hade mer respekt för det här huset än för något annat i socknen. Och just därför hade det betytt så mycket för honom att bli mottagen här på det sätt som passade honom. Där han stod nere vid dörren med mössan i handen, kom det en underlig modlöshet över honom. Han kände själv hur hela kejsarvärdigheten föll av honom.

Men mitt i den här svåra stunden hörde han hur Linnart Björnsson borta vid bordet ropade till.

»Där står ju den karlen som kom till mig förra söndagen med bud om att far var sjuk!» sa han.

»Vad säger du?» frågade hans mor. »Är du säker på det?»

»Ja visst, det kan ju inte vara någon annan. Jag har sett honom förut i dag, men jag har inte känt igen honom. Han var nämligen så konstigt utklädd. Men nu ser jag att det är han.»

»Ja, är det han, så ska han inte stå där borta vid dörren som en tiggare längre,» sa den gamla matmodern. »Då får vi göra plats för honom här vid bordet. Honom är vi skyldiga både heder och tack. Det var han som gjorde döden lätt för gamle Björn. Och åt mig har han gett den enda tröst som kunde lindra min sorg. Jag har ju förlorat en sådan man.»

Och plats blev det, fast det redan verkade vara trångt nog. Jan fick sitta längst in i hästskon, mitt emot prästen. Bättre kunde det inte vara.

I början kände han sig lite bortkommen. Han hade ju bara sprungit ett par mil genom skogen med bud till Linnart Björnsson. Han kunde inte förstå att de gjorde så stor affär av det. Men sedan förstod han ju hur det hängde ihop. Det var förstås kejsarn som de ville hedra i alla fall. De gjorde det kanske på det här sättet, för att ingen annan skulle känna sig förbigången.

Någon annan förklaring fanns det ju inte. För snäll och vänlig och hjälpsam hade han varit i alla sina dagar. Men aldrig någonsin hade han blivit det minsta hedrad eller firad för det.

### Ordlista

- **begravning**: när en död människa begravs och man äter tillsammans efteråt
- **liktåg**: raden av människor som följer en död till graven
- **talbacken**: platsen utanför kyrkan där folk står och pratar
- **jordfästning**: prästens ceremoni när en död läggs i graven
- **läktare**: en hög plats i kyrkan där man kan sitta
- **flakvagn**: en stor vagn med ett platt golv utan kanter
- **bordsättning**: en omgång gäster som äter vid bordet samtidigt
- **vildmark**: skog och mark långt från människor, där ingen bor
- **mil**: ett gammalt svenskt längdmått, ungefär tio kilometer
- **matvärdinna**: kvinnan som har hand om maten på en fest

## Det döende hjärtat

Ingenjör Boræus på Borg gick varje dag en kort promenad ner till ångbåtsbryggan. Då kunde han förstås inte undgå att se alla människor som nu för tiden alltid samlades kring den lilla gubben från Skrolycka. Nu behövde gubben inte längre sitta ensam och jaga bort tråkigheten med tysta drömmar. Det hade han fått göra förut under sommaren. I stället kom alla som väntade på ångbåten fram till honom. De ville höra honom berätta hur det skulle bli när kejsarinnan kom hem. Framför allt ville de höra hur det skulle bli när hon steg i land här vid Borgs brygga. Varje gång ingenjör Boræus gick förbi, hörde han tala om guldmaljongen som kejsarinnan skulle bära i håret. Han hörde också om guldblommorna som skulle slå ut på träd och buskar, så fort hon satte foten på land.

Det var långt fram i oktober. Ungefär tre månader hade gått sedan den dagen när Jan i Skrolycka hade berättat nyheten om Klara Gullas nya höga ställning, här vid Borgs brygga. En förmiddag såg ingenjören att en ovanligt stor grupp människor hade samlats runt honom. Ingenjören hade tänkt gå förbi med en kort hälsning som vanligt. Men han ändrade sig och stannade för att se vad som hände.

Först kunde han inte se något särskilt. Jan satt på väntestenarna, som han brukade. Han såg mycket värdig och högtidlig ut. Bredvid honom satt en stor kvinna. Hon pratade så fort och ivrigt att orden nästan sprutade ur munnen. Hon skakade på huvudet och knep ihop ögonen. Och hon böjde sig långsamt framåt, så att hon hade ansiktet ända nere vid marken när hon hade sagt det hon ville säga.

Ingenjör Boræus kände förstås genast igen Stoll-Ingborg. Men först kunde han inte alls höra vad hon sa. Han måste fråga en av dem som stod runt omkring vad det handlade om.

»Hon ber honom ordna så att hon får följa med kejsarinnan till Portugallien, när hon reser tillbaka dit,» sa mannen. »Hon har pratat med honom om det en lång stund nu, men han vill inte lova henne något.»

Nu var det inte svårt för ingenjören att följa med i samtalet. Men han blev inte glad av det han hörde. Rynkan mellan hans ögonbryn blev djup och röd medan han lyssnade.

Här satt den enda människan i världen, utom Jan själv, som trodde på Portugalliens härlighet. Och hon fick inte resa dit! Den gamla stackaren visste hur det var i det landet. Där fanns ingen svält och ingen fattigdom. Där fanns inga elaka människor som hånade den som var olycklig. Där fanns inga barn som följde efter ensamma, hjälplösa vandrare långa vägar och kastade sten på dem. Där var det alltid fred och goda år. Dit ville hon bli förd, bort från allt elände i sitt fattiga liv. Hon bad och hon grät. Hon använde alla sina krafter för att övertala honom. Men hon fick bara nej och åter nej till svar.

Och den som inte ville lyssna på hennes böner hade själv levt hela det här sista året i längtan och sorg! Han skulle kanske inte ha sagt nej för några månader sedan, när hans hjärta fortfarande levde. Men nu verkade det som om hjärtat hade blivit hårt som sten under den tid när allt gick honom väl.

Till och med hans utseende visade att han hade förändrats mycket. Han hade fått feta kinder och en hakpåse. Han hade fått en tjock, mörk mustasch på överläppen. Ögonen hade trängt ut lite ur sina hålor, och blicken hade blivit stel och stirrande. Ja, ingenjören undrade om inte näsan till och med hade höjt sig. Den verkade ha blivit större och fått en finare form. Håret verkade ha fallit av helt. Inte ett hårstrå stack fram under läderkasketten.

Ingenjören hade hållit ögonen på honom ända sedan de pratade första gången i somras. Det var inte längre hans stora längtan som drev honom till bryggan. Han tittade knappt efter ångbåten. Han kom bara dit för att träffa folk som gick med på hans galenskaper. De kallade honom kejsare, för att få höra honom sjunga och berätta om det han inbillade sig.

Men vad var det att bli arg över? Karlen var ju galen.

Men kanske hade galenskapen aldrig behövt få ett så hårt grepp om honom som den nu hade fått? Ingenjören tänkte på en sak. Man kunde ha dragit ner honom från hans kejsartron med kraft och utan nåd, redan i början. Då hade han kanske kunnat räddas.

Ingenjören tittade noga på Jan i Skrolycka en gång till. Jan såg nådig ut, som om han tyckte lite synd om henne. Men han gav inte med sig.

I det fina landet Portugallien skulle det förstås bara finnas prinsar och generaler, bara fint klädda människor. Det var nog sant att Stoll-Ingborg inte skulle passa in där med sin bomullsduk på huvudet och sin hemstickade kofta. Men, Herre Gud! Ingenjören tyckte verkligen …

Det såg ut som om han hade lust att själv ge Jan den läxa som han behövde. Men sedan ryckte han på axlarna. Han var inte rätt man för det. Han skulle bara göra det värre.

Han gick tyst bort från folkmassan och ner till bryggan. Där syntes ångbåten just bakom den närmaste udden.

### Ordlista

- **kejsarinnan**: en kvinnlig kejsare, en drottning över ett stort rike
- **guldmaljongen**: (gammalt) en smyckesbit, en medalj av guld
- **väntestenarna**: de stora stenarna vid bryggan där folk sitter och väntar
- **härlighet**: stor glans och skönhet
- **hånade**: skrattade elakt åt
- **hakpåse**: en hängande bit fett under hakan
- **läderkasketten**: en mössa av läder med skärm
- **kejsartron**: den fina stolen där en kejsare sitter
- **kofta**: en stickad tröja som man knäpper framtill
- **udden**: en smal bit land som sticker ut i sjön

## Avsättning

Långt innan Lars Gunnarsson gifte sig med Anna Eriksdotter i Falla, var han en gång med på en auktion.

Det var ett fattigt folk som hade ordnat auktionen. De hade kanske inte några lockande saker att sälja till köparna, för det gick konstigt dåligt med försäljningen. De hade haft rätt att vänta sig något bättre. Jöns i Kisterud var nämligen auktionist, och han var så rolig att folk brukade gå på auktioner bara för att få höra honom. Men den här gången kunde Jöns inte få fart på buden, fast han drog alla sina vanliga skämt. Till sist visste han ingen annan utväg. Han lade ifrån sig klubban och sa att han hade blivit så hes att han inte orkade ropa mer.

»Riksdagsmannen får skicka fram någon annan som kan ropa ut sakerna,» sa han till Karl Karlsson i Storvik, som ledde auktionen. »Jag har skrikit mig så hes på de där stenstoderna som står här runt omkring mig. Nu måste jag gå hem och sitta tyst i flera veckor innan jag får tillbaka rösten.»

Det var en allvarlig sak för riksdagsmannen att vara utan utropare, när de flesta sakerna ännu inte var sålda. Han försökte flera gånger övertala Jöns i Kisterud att fortsätta. Men det var ju klart att Jöns inte kunde ge med sig. Han ville inte förlora sitt goda rykte genom att hålla en dålig auktion. Och han blev plötsligt så hes att han inte ens kunde viska fram orden. Han bara väste.

»Ja, kanske det finns någon annan här som kan ropa ut sakerna en stund, medan Jöns vilar sig?» sa riksdagsmannen.

Han tittade sig om bland folket. Han hoppades inte mycket på att hitta någon som kunde hjälpa honom. Men då trängde sig Lars Gunnarsson fram och sa att han ville försöka. Han såg så ung ut på den tiden att Karl Karlsson bara skrattade åt honom. Han sa att han inte hade någon nytta av pojkar som inte ens hade gått och läst. Men Lars svarade att han till och med hade exercerat. Och han bad så ivrigt om att få sköta klubban att riksdagsmannen gav med sig.

»Nåja, vi kan väl låta dig försöka en stund,» sa han. »Det kan väl inte gå sämre än det har gjort hittills.»

Nu steg Lars upp på Jöns i Kisteruds plats. Han tog en gammal smörbytta i handen för att sälja den. Men han hejdade sig och blev i stället stående och bara tittade på den. Han vände den upp och ner. Han knackade både på botten och på sidorna. Han såg förvånad ut över att han inte hittade det minsta fel på den. Sedan ropade han ut den med ledsen röst, som om han var olycklig över att behöva sälja en så dyrbar sak.

Själv ville han helst att ingen skulle bjuda på den, det syntes tydligt. Han trodde att det var bättre för ägaren om ingen förstod hur fin den här smörbyttan var. Då fick ägaren ju behålla den.

När det ena budet kom efter det andra, kunde man se att det gjorde riktigt ont i honom. Det gick bra så länge buden var så låga att han inte behövde lyssna på dem. Men när de steg och steg, blev hela hans ansikte förvridet av sorg. Det var ett tungt offer när han till slut gick med på att sälja den gamla sura smörbyttan.

Sedan var det dags för vattenhinkar, såar och bykar. Lars Gunnarsson var ganska medgörlig när det gällde de gamla. Han sålde dem utan att sucka alltför mycket. Men en del var nyare, och dem ville han inte ens ropa ut.

»De är för bra,» sa han till mannen som ägde dem. »De är så lite använda att ni kunde sälja dem som nya på marknaden.»

De som var på auktionen förstod inte alls varför de började bjuda allt ivrigare. Det var säkert inte för att göra Lars Gunnarsson glad. Han såg ju så orolig ut för varje nytt bud. Men på något sätt hade de förstått att det fanns ett verkligt värde i det som han ropade ut. De tänkte på att de behövde både det ena och det andra där hemma. Här fanns riktiga affärer att göra. Nu köpte de inte bara för skojs skull, som när Jöns i Kisterud var auktionist.

Efter det där mästarprovet blev Lars Gunnarsson alltid anlitad som utropare. Auktionerna blev inte lika roliga som förr, sedan han hade börjat sköta klubban. Men ingen kunde som han få folk att längta efter att äga gammalt, onyttigt skräp. Ingen kunde heller som han locka ett par rika gubbar att bjuda över varandra. De tävlade om saker som de inte alls behövde, bara för att visa hur mycket de hade råd med.

Lars Gunnarsson brukade också sälja rubb och stubb på alla auktioner där han arbetade. Bara en enda gång höll det på att gå illa för honom. Det var på auktionen efter Sven Österberg i Storstuga i Bergvik. Där hade han ett fint bo att sälja, och det hade kommit mycket folk. Det var sent på hösten, men vädret var så vackert att auktionen kunde hållas utomhus. Ändå ville försäljningen inte lyckas. Lars kunde inte få folk att bry sig om utropen eller att bjuda. Det såg ut som om det inte skulle gå bättre för honom än för Jöns i Kisterud, den dagen när Lars hade fått ta över klubban efter honom.

Men Lars Gunnarsson hade ingen lust att lämna över sitt uppdrag till någon annan. I stället försökte han ta reda på varför folk var så ouppmärksamma och inte ville göra några affärer. Och det dröjde inte länge innan han förstod orsaken.

Lars hade ställt sig på ett bord, så att alla skulle kunna se vad han sålde. Därifrån var det inte svårt för honom att se den nya kejsarn. Det var han som bodde i den lilla stugan bredvid Falla och hade gått på dagsverke där i hela sitt liv. Nu gick han omkring bland folket. Lars såg hur han hälsade till höger och vänster med nådiga små leenden. Han lät folk titta på den fina käppen och på stjärnorna. En lång rad av barn och ungdomar följde efter honom vart han gick. Och gamla människor tyckte inte heller att de var för fina för att prata med honom. Det var inte konstigt att auktionen gick dåligt, när en så stor man var där och drog allas blickar till sig.

Först avbröt Lars inte auktionen. Han bara följde Jan i Skrolycka med blicken. Han tittade tills Jan hade trängt sig fram till den främsta raden, närmast den som ledde auktionen. Man behövde inte vara rädd att Johannes av Portugallien skulle stanna i bakgrunden. Han skakade hand med alla han kände och sa några vänliga ord till dem. Men samtidigt trängde han sig förbi dem. Snart stod han allra längst in i ringen.

I samma ögonblick som han hade kommit så långt, hoppade Lars Gunnarsson ner från bordet. Han rusade rakt mot honom och ryckte till sig både läderkasketten och kejsarkäppen. Sedan var han uppe på bordet igen med dem, innan Jan ens hann tänka på att göra motstånd.

Jan ropade högt. Han ville kasta sig upp på bordet för att ta tillbaka sina stulna skatter. Men Lars svängde käppen mot honom, så att han måste dra sig tillbaka. Samtidigt hördes ett missnöjt mummel bland folket. Men Lars lät sig inte skrämmas.

»Jag förstår att ni är förvånade över att jag beter mig så här,» ropade han med sin starka auktionsröst, som hördes över hela gården. »Men den här mössan och käppen hör till oss i Falla. Min svärfar, Erik Ersa, har ägt dem. Och han hade ärvt dem av den gamla husbonden som styrde gården före honom. De här sakerna har alltid varit mycket ärade där hemma. Jag kan inte tåla att en tokstolle går och bär dem. Jag kan inte säga hur han har fått tag i dem. Men det vet jag, att han inte ska få gå och göra sig fin med det som är vårt igen.»

Jan hade snabbt lugnat sig. Medan Lars höll sitt tal, stod han med armarna i kors över bröstet. Han såg ut som om det inte spelade någon roll vad Lars pratade om. Så fort Lars tystnade, vände sig Jan till alla som stod där. Han gjorde en gest som en som är van att bestämma.

»Nu, mina snälla hovherrar,» sa han, »nu får ni skaffa tillbaka mina ägodelar åt mig.»

Men inte en enda människa rörde sig för att hjälpa honom. Flera skrattade till och med åt honom. Nu hade alla gått över till Lars sida.

Det fanns bara en enda som tyckte synd om honom. Han hörde en kvinna inne i folkmassan ropa till auktionisten:

»Å, Lars, låt honom få behålla kejsargrannlåten! Ni kan ju inte själv använda varken käppen eller mössan.»

»Jag ska ge honom en av mina egna mössor så fort jag kommer hem,» sa Lars. »Men näggum att han får gå omkring längre med de här arvklenoderna och göra dem till ett åtlöje.»

Folket skrattade högt åt det han sa. Jan blev så förvirrad att han bara stod kvar på samma ställe och tittade sig omkring. Han vände sig från den ena till den andra och kunde inte sluta vara förvånad. Kära nån! Fanns det ingen av alla som hade hyllat och hedrat honom som ville hjälpa honom nu, när han var i nöd? Men de stod alldeles stilla. Han såg att han inte betydde någonting för dem, och att de inte ville göra någonting för honom. Han blev så rädd att hela kejsarvärdigheten föll av honom. Han liknade mest ett barn som snart ska börja gråta, för att det har förlorat sina leksaker.

Lars Gunnarsson vände sig mot den stora högen av saker som låg staplade bredvid honom. Han ville börja sälja igen. Då försökte Jan klara sig på egen hand. Han jämrade och klagade och gick ända fram till bordet där Lars stod. När han kom dit, böjde han sig snabbt ner och försökte välta bordet.

Men Lars blev inte överraskad. Han svängde med kejsarkäppen. Han gav Jan ett så hårt slag över ryggen att han måste dra sig tillbaka.

»Nej, du,» sa Lars, »jag behåller nog de här sakerna så länge. Och nu tycker jag att du har slösat bort tillräckligt med tid på det här kejsarskapet. Nu kan du gärna gå hem och börja dika igen. Sådant folk som du har inget att göra på auktioner.»

Det såg inte ut som om Jan hade särskilt stor lust att lyda. Men då svängde Lars med käppen en gång till. Mer behövdes inte för att kejsaren av Portugallien skulle vända ryggen till och fly.

Ingen gick efter honom för att säga ett tröstande ord. Ingen ropade honom tillbaka. Ja, de flesta kunde inte låta bli att skratta högt. De såg ju hur ynkligt och utan all ära han förlorade hela sin storhet.

Men det tyckte Lars Gunnarsson inte heller om. Han ville att det skulle vara lika högtidligt på hans auktioner som i kyrkan.

»Jag tror att det är bättre att tala allvar med Jan än att skratta åt honom,» sa han. »Det är många som går med på hans galenskaper, och som till och med kallar honom kejsare. Men det kan ju inte vara rätt mot honom. Då är det väl bättre att försöka få honom att förstå vem han är, även om det inte är så trevligt för honom. Jag har varit hans husbonde så länge att jag tycker att det är min sak att se till att han börjar arbeta igen. Annars kommer han snart att ligga socknen till last.»

Efter det höll Lars en riktigt fin auktion. Buden kom tätt, och priserna blev höga. Och han blev inte mindre nöjd när han kom hem nästa dag. Då fick han höra att Jan i Skrolycka hade tagit på sig arbetskläderna och börjat dika på trädet.

»Då ska vi aldrig mer påminna honom om hans galenskap,» sa Lars Gunnarsson. »Så kanske han får behålla sitt förstånd. Det har aldrig varit större än att han behöver ha kvar allt han har av det.»

### Ordlista

- **avsättning**: när någon blir tvingad att lämna sin höga plats, till exempel en kung
- **auktion**: försäljning där den som bjuder mest får köpa
- **auktionist / utropare**: den som säljer på en auktion och ropar ut sakerna
- **klubban**: hammaren som auktionisten slår med när en sak är såld
- **stenstoderna**: bilder av människor gjorda i sten; här ett skämt om folk som står stilla
- **gått och läst**: läst om den kristna tron hos prästen och blivit konfirmerad
- **exercerat**: övat som soldat
- **smörbytta**: ett kärl av trä för smör
- **såar och bykar**: stora kärl av trä som man hade vatten och tvätt i
- **rubb och stubb**: allt, utan att något blev kvar
- **hovherrar**: fina herrar vid ett kungligt hov
- **kejsargrannlåten**: de fina sakerna som kejsaren klär sig med
- **näggum**: (gammalt) aldrig i livet
- **arvklenoderna**: fina saker som går i arv i en familj
- **åtlöje**: något som alla skrattar åt
- **ligga socknen till last**: bli så fattig att socknen måste betala för en

## Husförhöret

Ingenting gjorde Lars Gunnarsson så glad som att han hade kommit på idén att ta käppen och läderkasketten från Jan i Skrolycka. Det såg nästan ut som om han hade tagit galenskapen ifrån honom på samma gång.

Ett par veckor efter auktionen i Bergvik skulle det vara husförhör i Falla. Människor kom dit från hela trakten runt Duvsjön, och folket från Skrolycka kom tillsammans med de andra. Och tänk, det gick inte att märka på Jan att det var något fel med hans förstånd!

Alla bänkar och stolar som fanns i Falla hade flyttats in i det stora rummet på nedre våningen. Här satte sig nu folket i täta rader, och Jan satte sig med dem. Men han trängde sig inte fram till en bättre plats än den som han hade rätt till. Lars höll ögonen på honom hela tiden. Han måste erkänna att det var sant att galenskapen hade gått tillbaka. Jan betedde sig precis som alla andra.

Han var ganska tyst. Den som hälsade på honom fick inget annat svar än en kort nick. Men det kunde ju också bero på att han inte ville störa den fromma stämningen på husförhöret.

Innan själva förhöret började, skulle alla som var där skrivas upp. När prästen ropade upp Jan Andersson i Skrolycka, svarade Jan ja utan att tveka det minsta. Det var som om kejsar Johannes av Portugallien aldrig hade funnits.

Prästen satt vid ett bord längst fram i rummet, med den stora husförhörsboken framför sig. Bredvid honom satt Lars Gunnarsson och hjälpte honom. Han berättade vilka som hade flyttat från trakten under året och vilka som hade gift sig.

När Jan nu svarade så riktigt och rätt, såg alla att prästen vände sig till Lars. Med låg röst frågade han honom något.

»Det var inte så farligt som det såg ut,» svarade Lars. »Jag tog det ur honom, jag. Han arbetar här i Falla varje dag, som han alltid har gjort.»

Lars hade inte varit klok nog att tala tyst, som prästen. Alla förstod vem han talade om, och många tittade bort mot Jan. Men han satt lika lugn som om han inte hade hört något.

Sedan började förhöret. Då hände det sig att prästen bad en av de darrande ungdomarna som skulle förhöras att läsa upp fjärde budet.

Det var inte helt av en slump som prästen valde att tala om just det budet den här kvällen. Han satt i en trygg och ståtlig gammal stuga med fasta bänkar längs väggarna och gammaldags möbler. Vart han än tittade, såg han tydliga tecken på rikedom. Därför kände han att han måste påminna folket om en sak. Det går bra för dem som håller ihop, släkte efter släkte. Det går bra för dem som låter de gamla bestämma så länge de orkar. Och sedan ska man vörda och ära de gamla under alla år som de har kvar att leva.

Han hade just börjat tala om de stora löften som Gud har gett dem som hedrar sin far och sin mor. Då reste sig Jan i Skrolycka.

»Det är någon som står utanför dörren och inte vågar komma in,» sa han.

»Se efter hur det är, ni Börje, som sitter närmast dörren!» bad prästen.

Börje reste sig, öppnade dörren och tittade ut i förstugan.

»Nej, det finns ingen här,» sa han. »Jan har nog hört fel.»

Förhöret fortsatte. Prästen förklarade för dem som lyssnade att det här budet inte var så mycket en befallning. Det var snarare ett gott råd. Man borde följa det noga, om man ville att det skulle gå bra i livet. Han var bara en ung man, sa han. Men han hade redan sett och lärt sig så mycket att han kunde intyga en sak. Den som föraktar sina föräldrar och inte lyder dem, lägger säkrast grunden till olycka i hela sitt liv.

Medan prästen talade, vände Jan i Skrolycka gång på gång huvudet mot dörren. Han gjorde tecken till Kattrinna att hon skulle gå och öppna. Hon satt på den bortersta raden och hade lättare än han att ta sig fram. Hon satt stilla så länge hon kunde. Men på den här tiden var hon också lite rädd för att inte göra som Jan ville. Till sist lydde hon honom. Men när hon väl hade öppnat dörren, såg hon lika lite som Börje någon människa i förstugan. Hon skakade på huvudet åt Jan och gick tillbaka till sin plats.

Prästen hade inte låtit sig störas när Kattrinna gick fram och tillbaka. De läsepliktiga blev mycket glada, för han hade nästan slutat ställa frågor. I stället talade han om alla de vackra tankar som kom till honom.

»Tänk,» sa han, »så gott och klokt det är ordnat med de kära gamla som sitter hos oss i våra hem! Är det inte underbart för oss att få vara ett stöd för dem som hjälpte oss, när vi inte kunde någonting? Att få göra livet lätt för dem som kanske både svalt och frusit för att skaffa oss bröd? Det är en ära för ett ungt par att ha en gammal far eller mor som sitter där lycklig och nöjd …»

Just när prästen sa det, hördes en stilla gråt från ett hörn i andra änden av rummet. Lars Gunnarsson hade suttit med huvudet fromt nerböjt. Nu reste han sig genast. Han gick på tå över golvet för att inte störa. Han lade armen om sin svärmor och tog henne med sig fram till bordet där prästen satt. Här fick hon sitta på Lars Gunnarssons plats, medan han själv ställde sig bakom henne och tittade ner på henne. Han gjorde också ett tecken till sin hustru. Hon kom och ställde sig på andra sidan. Det såg vackert ut. Alla förstod att Lars ville visa dem att det var här hos honom precis som prästen sa att det borde vara.

Prästen såg glad och strålande ut när han tittade upp på den gamla modern och hennes barn. Det enda som oroade honom lite var att den gamla kvinnan fortsatte att gråta, som om hon skulle smälta bort. Han hade aldrig förut lyckats röra någon i församlingen så djupt.

»Ja,» fortsatte prästen, »det är inte svårt att hålla det fjärde budet så länge vi är unga och måste lyda våra föräldrar. Men det är senare som det blir svårt. När vi själva har blivit vuxna och tycker att vi är lika kloka …»

Här blev prästen störd av Jan igen. Nu hade han äntligen själv trängt sig fram till dörren och öppnat den.

Jan hade bättre tur än de andra. Man hörde hur han sa god dag till någon som stod ute i förstugan.

Alla vände blicken mot dörren. De ville se vem det var som hade stått där ute under hela husförhöret utan att våga komma in. De hörde hur Jan bad och lockade. De såg honom öppna dörren på vid gavel. Men den som stod där ute sa visst emot nu också. Till sist stängde Jan dörren och kom ensam in i rummet. Men han gick inte tillbaka till sin plats. I stället trängde han sig med stort besvär fram till bordet där prästen satt.

»Nå, Jan,» sa prästen lite otåligt, »får vi nu veta vem det är som har stört oss hela kvällen?»

»Det var den gamla husbonden här i Falla som stod där ute,» sa Jan. Han var inte det minsta förvånad eller upprörd över det han hade att berätta. »Han ville inte komma in. Men han bad mig hälsa till Lars att han skulle se upp för den första söndagen efter midsommar.»

Först var det inte många som förstod vad orden betydde. De som satt på de bakre bänkarna hade inte hört ordentligt. Men de märkte på hur prästen ryckte till att Jan hade sagt något hemskt. De hoppade upp och trängde sig närmare. De frågade till höger och vänster vem i all världen det var som Jan hade hälsat ifrån.

»Men, Jan!» ropade prästen med sträng röst. »Vet du vad du säger?»

»Visst vet jag det,» sa Jan och nickade för att visa att det var sant. »Jag har ju hört honom där ute hela tiden. Jag bad honom komma in, men det ville han inte. Han ville bara skicka en hälsning till sin måg, och sedan gick han sin väg. ’Säg honom,’ sa han, ’att det inte är jag som vill honom något ont för att han lät mig ligga i snön i mitt elände och inte kom med hjälp i tid! Men det fjärde budet är ett strängt bud. Hälsa honom från mig att det är bäst att han ångrar sig och bekänner! Han får tid på sig till söndagen efter midsommar.’»

Jan talade så klart och berättade det märkvärdiga budskapet så trovärdigt att alla trodde honom i flera sekunder. Både prästen och de andra kände sig tvungna att tro att Erik i Falla verkligen hade stått utanför dörren till sitt gamla hem och talat med honom. Och utan att tänka på det vände de blicken mot Lars Gunnarsson. De ville se hur Jans ord skulle påverka honom.

Men Lars stod och skrattade.

»Jag trodde att Jan var frisk,» sa han, »annars skulle jag inte ha låtit honom komma på husförhöret. Pastorn får vara snäll och ursäkta att vi blev störda. Det är galenskapen som bryter fram igen.»

»Ja visst!» sa prästen lättad och strök handen över pannan. Han hade varit nära att tro att han hade varit med om något övernaturligt. Det var skönt att det inte var något annat än något som en galning hade hittat på.

»Jan tycker nog inte särskilt mycket om mig, ser pastorn,» fortsatte Lars att förklara. »Och det visar han nu, när han inte har förståndet som håller honom tillbaka. Jag måste ju erkänna att det är mitt fel att dottern måste ge sig ut i världen och tjäna pengar, om man ska räkna noga. Det är det som han inte kan förlåta mig.»

Prästen blev visst lite förvånad över hur ivrigt Lars talade. Han tittade forskande på Lars med sina djupa blå ögon. Lars mötte inte blicken, utan tittade åt sidan. Han märkte att det inte såg bra ut. Han ansträngde sig för att se prästen rakt i ansiktet, men han kunde inte. Han vände sig bort med en svordom.

»Lars Gunnarsson!» ropade prästen. »Vad är det med er?»

Lars samlade sig genast.

»Kan jag inte bli av med den där tokstollen?» sa han, som om det var åt Jan han hade svurit. »Här står pastorn och alla mina grannar och ser på mig som om jag vore en mördare. Och det bara för att en galning är arg på mig sedan länge. Jag säger ju att det är för dotterns skull som han vill åt mig. Inte visste jag att hon skulle resa bort och råka illa ut, bara för att jag ville ha mina pengar. Finns det ingen här som kan ta hand om Jan, så att vi andra kan fortsätta andakten?»

Prästen strök sig över pannan igen. Han kände sig illa till mods när han hörde Lars ord. Men han vågade inte tala strängt till honom, när han inte visste något säkert. Han tittade sig om efter den gamla matmodern, men hon hade smugit sig ut. Sedan tittade han ut över församlingen, men där fick han ingen hjälp. Han var säker på att varenda en av dem visste om Lars var skyldig eller inte. Men när prästen vände sig mot dem, verkade deras ansikten stänga sig. De visade inte längre några känslor alls. Kattrinna hade kommit fram och tagit Jan under armen. De var på väg mot dörren. Och prästen ville i alla fall inte förhöra en galning.

»Jag tror att det kan räcka för i dag,» sa prästen stilla. »Vi ska avsluta.»

Han bad en kort bön, och de sjöng en psalm. Sedan gick alla som inte bodde på gården därifrån.

Prästen var den sista som gick. Lars följde honom till grinden. Då började han själv tala om det som just hade hänt.

»Märkte pastorn att det var söndagen efter midsommar som jag skulle se upp för?» sa han. »Det visar just att det är flickan som Jan tänker på. Det var söndagen efter midsommar i fjol som jag var hemma hos Jan för att göra upp om stugan.»

Prästen kände sig allt mer obehaglig till mods av alla de här förklaringarna. Plötsligt lade han handen på Lars Gunnarssons axel. Han försökte se in i hans ansikte.

»Lars Gunnarsson!» sa han med varm röst, som om han ville övertala honom. »Jag är ingen domare. Men glöm inte att ni kan komma till mig, om ni har något på ert samvete! Jag väntar på er, Lars Gunnarsson, varje dag. Låt det bara inte bli för sent!»

### Ordlista

- **husförhör**: ett möte där prästen förhör folket i kristendom och läsning
- **fjärde budet**: Guds bud: »Hedra din fader och din moder»
- **vörda**: visa djup respekt för någon
- **förstugan**: det första rummet när man kommer in i ett hus, en hall
- **de läsepliktiga**: (gammalt) de som måste komma och bli förhörda av prästen
- **svärmor**: mor till ens hustru eller man
- **måg**: svärson, en dotters man
- **bekänner**: erkänner att man har gjort något ont
- **övernaturligt**: något som inte kan förklaras, som spöken och andar
- **svordom**: ett fult ord som man säger när man är arg
- **samvete**: känslan inom en som säger vad som är rätt och fel

## Ett gammalt troll

Det var den andra vintern som den lilla flickan från Skrolycka var borta hemifrån. I slutet av januari blev det fruktansvärt kallt. Kylan var så svår att folk måste skotta upp snö runt de små stugorna i Askedalarna. Snön skulle hjälpa till att hålla kvar värmen. Och varje natt måste man bädda halm över korna, för att de annars kunde frysa ihjäl.

Det var så kallt att brödet frös och osten frös, ja, till och med smöret blev en isklump. När kylan var som värst, verkade det som om inte ens elden kunde hålla sig så varm som den brukade. Hur stor eld man än gjorde i spisen, ville värmen inte sprida sig längre än till kanten av spishällen.

En dag var kylan ännu hårdare än annars. Då gick Jan i Skrolycka inte till arbetet. Han stannade hemma och hjälpte Kattrinna att hålla elden vid liv. Varken han eller hans hustru hade vågat gå ut genom dörren sedan morgonen. Och ju längre de satt inne, desto mer frös de. När det började skymma, vid femtiden, sa Kattrinna att de lika gärna kunde gå och lägga sig. Det var ingen mening med att sitta uppe längre och plåga sig.

Jan hade gått fram till fönstret flera gånger under eftermiddagen. Han hade tittat ut genom ett litet hörn av glaset som fortfarande var klart. Resten av rutorna var täckta med tjocka isblommor. Nu gick han dit igen.

»Du kan gärna gå och lägga dig, min snälla Kattrinna,» sa han, medan han stod och tittade ut. »Men jag måste stanna uppe en stund till.»

»Jaså, minsann!» sa Kattrinna. »Vad har du att göra uppe? Varför kan du inte gå och lägga dig, precis som jag?»

Jan svarade inte direkt på frågan.

»Det är konstigt att jag inte har sett Agrippa Prästberg gå förbi än,» sa han.

»Är det honom du väntar på?» sa Kattrinna. »Han har inte precis varit så snäll mot dig att du behöver sitta uppe och frysa för hans skull.»

Jan viftade med handen. Det var det enda av alla de sätt att bete sig som han hade lagt sig till med under kejsartiden som han inte helt hade slutat med. Det var inte tal om att Prästberg skulle komma in till dem. Men Jan hade hört att han var bjuden på fest med brännvin hos en av de gamla fiskarna här i Askedalarna. Och nu undrade Jan varför han inte hade sett honom gå förbi.

»Han har väl varit så klok att han har stannat hemma,» sa Kattrinna.

Det blev kallare och kallare ju längre dagen gick. Det small i husets hörn, som om kylan ville knacka på och be att få komma in. Alla buskar och träd var täckta av så tjocka pälsar av snö och rimfrost att de inte hade någon form. Men de var väl tvungna, precis som alla andra, att ta på sig allt de kunde få tag i för att skydda sig mot kylan.

Efter en stund kom Kattrinna tillbaka till sitt förslag.

»Jag ser nog att klockan inte är mer än halv sex,» sa hon. »Men jag sätter ändå på grötgrytan och lagar kvällsmaten. Sedan kan du lägga dig eller sitta uppe och vänta på Prästberg, precis som du vill.»

Jan hade inte gått från fönstret på hela tiden.

»Jag tycker att det är helt omöjligt att han kan ha gått förbi här utan att jag har sett honom,» sa han.

»Det kan väl kvitta dig om en sådan karl kommer eller inte,» sa Kattrinna med skarp röst. Nu var hon trött på att höra om den där gamla landstrykaren.

Jan suckade tungt. Kattrinna hade mer rätt än hon själv visste. Jan brydde sig inte det minsta om den gamle Greppa gick förbi. Han hade bara pratat om honom för att ha en ursäkt att stå vid fönstret.

Han hade inte fått något tecken eller något bud från den stora kejsarinnan, den lilla flickan från Skrolycka. Inte sedan den dagen när Lars i Falla tog makten och härligheten ifrån honom. Han visste att det inte kunde ha hänt utan att hon tillät det. Därför förstod han att han måste ha gjort något som hon inte tyckte om. Men vad det var, kunde han inte alls lista ut. Det funderade han på under de långa vinterkvällarna. Han funderade på det under de långa, mörka morgnarna när han stod och tröskade på logen i Falla. Och han funderade på det under de korta dagarna när han körde ner ved från den stora skogen.

Han kunde inte tro att hon hade ogillat själva kejsarskapet. Allt hade ju gått lyckligt och bra i hela tre månader. Han hade haft en tid som han aldrig hade kunnat drömma om att få uppleva, han som var en fattig karl. Det kunde ju inte vara emot Klara Gullas vilja.

Nej, han hade gjort eller sagt något som hon hade blivit missnöjd med. Det var därför som straffet hade kommit över honom.

Men hon kunde väl inte vara så långsint att hon aldrig skulle förlåta honom? Om hon bara ville tala om för honom vad hon var arg över! Han skulle göra vad som helst för att blidka henne, utan att klaga. Hon såg ju själv att han hade tagit på sig arbetskläderna och gått till sitt dagsverke. Det hade han gjort så fort hon hade låtit honom förstå att hon ville ha det så.

Han ville inte prata med Kattrinna eller med notbindarn om hur han hade det. Han skulle ha tålamod och vänta tills det kom ett säkert tecken från Klara Gulla. Många gånger kände han också att tecknet var så nära att han borde kunna nå det bara genom att sträcka ut handen.

Just den här dagen hade han suttit instängd. Och han hade känt så säkert på sig att det var nyheter från Klara Gulla på väg. Det var dem som han stod och spanade efter genom det lilla klara hörnet av rutan. Han kände att om de inte kom snart, skulle han inte stå ut med att leva.

Men nu hade det blivit så mörkt att han knappt kunde se ända till grinden. Därför var allt hopp slut för i dag. Han sa inte längre emot att de skulle lägga sig. Kattrinna satte på gröten, och de åt kvällsmat. Innan klockan var kvart över sex, hade de redan gått och lagt sig.

De somnade nog också, men de sov inte länge. Den stora dalkarlsklockan hade knappt hunnit bli halv sju när Jan hoppade upp ur sängen. Han skyndade sig att lägga mer ved på elden, som inte hade slocknat helt. Sedan började han klä på sig.

Han försökte vara så tyst som möjligt, men han väckte ändå Kattrinna. Hon satte sig upp och frågade om det redan var morgon.

Nej då, det var det verkligen inte. Men den lilla flickan hade kallat på honom i en dröm. Hon hade befallt honom att gå upp i skogen.

Nu var det Kattrinnas tur att sucka. Det var väl galenskapen som hade kommit tillbaka. Hon hade väntat på den varje dag på sista tiden, för Jan hade varit så nedstämd och orolig.

Hon försökte inte få honom att stanna hemma. I stället steg hon upp och klädde på sig, hon också.

»Vänta lite!» sa hon, när Jan stod färdig borta vid dörren och skulle gå. »Om du ska ut i skogen i natt, så vill jag följa med dig.»

Hon hade trott att Jan skulle säga emot, men det gjorde han inte. Han stod kvar vid dörren tills hon var färdig. Han verkade ha mycket bråttom. Men samtidigt var han klarare i huvudet och lugnare nu än tidigare på dagen.

Jo, det var verkligen en kväll att gå ut i! Kylan stod emot dem som en mur av glasskärvor som rev och stack. Det stack i huden. Det kändes som om näsan skulle slitas bort från ansiktet. Det sved i fingertopparna. Och tårna kändes som om de hade huggits av. Man märkte inte längre att man hade några.

Men Jan klagade inte, och inte Kattrinna heller. De bara gick på. Jan tog vintervägen över höjden. Det var samma väg som de hade gått med Klara Gulla en julmorgon, när hon var så liten att hon måste bäras.

Himlen var klar, och en smal, vit bit av månen lyste i väster. Det var alltså långt ifrån mörkt. Men det var ändå svårt att hålla sig på vägen, för allt var så vitt. Gång på gång kom de för långt ut mot kanten och sjönk djupt ner i snödrivan.

De kämpade sig ändå fram ända till den stora stenen, som en jätte en gång hade kastat mot Svartsjö kyrka. Jan hade redan gått förbi den, när Kattrinna, som gick bakom, skrek till.

»Jan!» ropade hon. Jan hade inte hört henne låta så rädd sedan den dagen när Lars hade kommit för att ta stugan ifrån dem. »Ser du inte att det sitter någon här?»

Jan vände och gick fram till henne. Och det var nära att de hade sprungit därifrån, både han och Kattrinna. För där satt sannerligen ett stort, gammalt troll, lutat mot stenen. Det var nästan helt täckt av vit rimfrost. Det hade ett borstigt skägg och en näsa som en snabel.

Det satt alldeles orörligt. Man kunde inte tro något annat än att det hade blivit stelt av kylan. Det hade väl inte hunnit ta sig tillbaka ner till sin håla i jorden, eller var det nu bodde.

»Tänk att det ändå finns sådana här kvar!» sa Kattrinna. »Det hade jag inte velat tro, hur mycket jag än har hört talas om dem.»

Men den som först samlade sig och förstod vad det var de såg, var inte Kattrinna. Det var Jan.

»Det är inget troll, Kattrinna,» sa han. »Det är Agrippa Prästberg.»

»Kära nån, vad säger du?» ropade Kattrinna. »Ja, han ser ju sådan ut att det är lätt att ta fel.»

»Han har satt sig här och somnat. Han kan väl ändå inte vara död!»

De ropade gubbens namn, och de skakade honom. Men han satt där stel och orörlig.

»Spring du tillbaka och hämta kälken, så att vi kan dra hem honom!» sa Jan. »Jag stannar här och gnider honom med snö tills han vaknar.»

»Bara du inte fryser ihjäl, du också!» sa Kattrinna.

»Min snälla Kattrinna,» sa Jan, »jag har inte varit så varm som i kväll på mången god dag. Jag är så lycklig över den lilla flickan. Var det inte vackert av henne att skicka ut oss för att rädda livet på den som har gått omkring och spridit så mycket lögner om henne?»

Ett par veckor senare var Jan på väg hem från arbetet. Då kom Agrippa Prästberg emot honom.

»Jag är frisk och kry nu igen,» sa Greppa. »Men jag förstår nog att det inte hade funnits mycket kvar av Johan Utter Agrippa Prästberg vid det här laget, om inte du och Kattrinna hade kommit och hjälpt mig. Därför har jag funderat på hur jag skulle kunna göra er en återtjänst.»

»Det behöver ni inte alls tänka på, min snälla Agrippa Prästberg,» sa Jan och viftade med handen.

»Tyst nu, så ska du få höra!» sa Prästberg. »När jag säger att jag tänkte göra er en återtjänst, är det inte tomt prat. Jag menar allvar. Och nu är det redan gjort. Häromdagen träffade jag den där handelsmannen som gav er tös den röda klänningen.»

»Vem?» sa Jan. Han blev så upprörd att han började flämta efter luft.

»Den karlen som gav tösen klänningen, och som sedan ordnade så att hon råkade illa ut i Stockholm. Först gav jag honom så mycket stryk för er skull som han kunde tåla. Och sedan sa jag till honom att han skulle få lika mycket till nästa gång han visade sig i det här häradet.»

Jan trodde inte att han hörde rätt.

»Men vad sa han? Frågade ni honom inte om Klara Gulla? Hade han inga hälsningar?»

»Vad skulle han säga? Han tog emot stryket och teg. Och nu har jag gjort er en återtjänst, så nu är vi kvitt. Johan Utter Agrippa Prästberg vill inte ha några skulder.»

Han marscherade vidare. Men Jan stod kvar på vägen och jämrade sig högt. Den lilla flickan, den lilla flickan! Hon hade velat skicka honom ett budskap. Den här handelsmannen hade säkert haft hälsningar från henne. Men nu skulle Jan inte få veta någonting. Karlen hade blivit bortjagad.

Jan vred sina händer. Han grät inte, men han hade ont i hela kroppen, värre än om han hade varit sjuk.

Nu förstod han vad Klara Gulla hade menat. Prästberg var ju alltid ute och vandrade på vägarna. Han skulle ha fått en hälsning av handelsmannen och fört den vidare till Jan. Men det var med Prästberg som med trollen. Vare sig de ville hjälpa eller stjälpa, så ställde de bara till olyckor.

### Ordlista

- **troll**: ett farligt väsen i gamla sagor som bor i skogen och berget
- **rimfrost**: vit is som sätter sig på träd och saker när det är kallt
- **isblommor**: mönster av is på fönsterrutor när det är mycket kallt
- **landstrykaren**: (gammalt) en man utan hem som vandrar omkring på vägarna
- **blidka**: göra någon mindre arg
- **dalkarlsklockan**: en hög golvklocka från Dalarna
- **snabel**: elefantens långa näsa
- **kälken**: en liten släde som man drar för hand
- **återtjänst**: något gott som man gör tillbaka mot någon som har hjälpt en
- **häradet**: (gammalt) ett område på landet med flera socknar
- **hjälpa eller stjälpa**: göra gott eller göra ont

## Söndagen efter midsommar

Den första söndagen efter midsommar blev allt folket i Askedalarna bjudet hem till notbindarn. Han och hans svärdotter brukade nämligen ha ett stort kalas varje år vid den här tiden.

Man kunde ju undra varför två så fattiga människor ordnade ett gästabud varje år. Men alla som kände till orsaken tyckte nog att det var ganska naturligt.

Saken var nämligen den att notbindarn en gång hade varit en rik man. Då hade han gett sina två söner var sin gård. Den äldste sonen hade gjort ungefär som Ol' Bengtsa själv med sin egendom, och han hade dött fattig. Den andre sonen var stadigare och ordentligare. Han hade behållit sin gåva och till och med fått den att växa. Han hade blivit ganska förmögen.

Men det som han nu ägde var ju ingenting mot vad han kunde ha haft. Fadern hade levt så slösaktigt och slarvigt. Han hade gjort av med både pengar och gårdar utan att det var till någon nytta alls. Om en sådan rikedom hade kommit till sonen när han var ung, var det omöjligt att säga hur långt han skulle ha nått. Han kunde ha ägt alla skogar i Lövsjö härad. Han kunde ha haft en affär i Broby och en ångbåt på Löven. Ja, han kunde kanske till och med ha varit brukspatron på Ekeby.

Sonen hade förstås haft svårt att förlåta fadern att han hade skött sina pengar så illa. Men han hade alltid hållit inne med det, så att det aldrig hade blivit något gräl mellan dem. När Ol' Bengtsa gick bankrutt, hade en hel del folk väntat att sonen skulle hjälpa honom med det han ägde. Fadern själv hade också väntat sig det. Men vad skulle det ha varit bra för? Allt skulle ju bara ha gått till dem som fadern var skyldig pengar. Sonen hade behållit det han hade fått just för att fadern skulle ha någonstans att ta vägen, när allt hans eget var slut.

Nu hade Ol' Bengtsa flyttat till den äldste sonens änka. Där försökte han försörja sig och henne genom att knyta nät. Men det var inte sonens fel. Han hade bett fadern att komma och bo hos honom, inte en gång utan minst hundra gånger. Det var nästan en ny orätt som fadern gjorde mot honom. Sonen fick nämligen dåligt rykte hos dem som visste att gubben hade det svårt.

Men det hade ändå inte blivit någon ovänskap mellan sonen och fadern. För att visa sin vänskap tog sig sonen fram på den livsfarliga vägen till Askedalarna en gång varje sommar. Han kom med sin hustru och sina barn och stannade där en hel dag.

Folk visste inte hur nedstämda han och hans hustru kände sig varje gång. De såg den lilla stugan och det usla, fallfärdiga uthuset. De såg den steniga potatisåkern och svägerskans alla trasiga ungar. Om folk hade vetat det, skulle de ha förstått vilket hjärta han hade för sin far, eftersom han gick igenom detta en gång om året för att få träffa honom.

Det allra värsta tyckte både han och hans hustru var att det skulle ordnas kalas för dem. Varje gång de reste därifrån, bad och tiggde de om en sak. Nästa år skulle han inte bjuda in grannarna för att fira dem. Men gubben gav sig inte. Han ville inte låta bli att ha kalas, fast han verkligen inte hade råd. När man såg hur gammal och slocknad han gick där, trodde man inte att det fanns mycket kvar av den gamle Ol' Bengtsa i Ljustersbyn. Men lusten att slå på stort, den hade han kvar. Den hade gjort honom olycklig, och han verkade aldrig kunna bli fri från den.

Sonen hade fått höra av andra, och det förstod han ju också själv, hur det låg till. Gubben och svägerskan sparade och snålade hela året. De gjorde det bara för att kunna ha ett fint gille den dagen när han kom. Men då var det också mat hela tiden, hela tiden. Kaffe och ett stort smörgåsbord innan de ens hade klivit ur vagnen. Och middag för alla grannarna med fisk och kött och risgrynskaka och saftkräm och massor att dricka. Det var så sorgligt att man ville gråta. Han och hans hustru gjorde ingenting för att uppmuntra galenskapen. De tog bara med sig sådan mat som man äter till vardags som gåva. Men kalaset kom de ändå inte undan.

Ibland sa de till varandra att de kanske till sist måste sluta att åka dit. Annars kunde fadern ruinera sig en gång till för deras skull. Men de var rädda att ingen skulle förstå att de menade väl, om de stannade hemma.

Och tänk vilket sällskap de fick vara med på de där kalasen! Gamla smeder och fiskare och backstusittare. Om inte så fint folk som de i Falla också hade brukat komma, hade det inte funnits en enda människa som de kunde prata med.

Sonen till Ol' Bengtsa hade förstås tyckt bäst om Erik i Falla själv. Men han hade också mycket stor respekt för Lars Gunnarsson, som hade tagit över gården efter sin svärfars död. Lars var ju inte av någon fin släkt. Men han var en karl som hade varit klok nog att gifta sig rikt. Och han skulle nog arbeta sig fram till både rikedom och anseende innan han gav upp.

Det var alltså en stor besvikelse för sonen när han kom till Askedalarna det tredje året efter Erik i Fallas död. Han fick höra direkt när han kom att Lars Gunnarsson förmodligen inte skulle komma på kalaset den här gången.

»Det är inte mitt fel,» sa den gamla notbindarn. »Han är inte precis av mitt slag, men jag gick ändå över till Falla i går och bjöd honom för din skull.»

»Han är kanske trött på de här kalasen,» sa sonen.

»Å nej,» sa gubben, »jag tror nog att han mer än gärna ville vara med här. Men det är nog något annat som hindrar honom.»

Gubben förklarade inte närmare vad han menade. Men när de drack det första kaffet, kom han tillbaka till saken.

»Du ska inte vara så ledsen för att Lars inte kommer hit i kväll,» sa han. »Det är inte säkert att du skulle tycka om att vara i hans sällskap nu för tiden. Han har nämligen börjat sköta sig illa på sista tiden.»

»Ni menar väl inte att han har börjat dricka?» sa sonen.

»Å jo, det är nog inte så dåligt gissat,» svarade gubben. »Det kom över honom nu i våras. Och sedan midsommar har han visst inte varit nykter en enda dag.»

Vid de här besöken brukade det gå till på ett visst sätt. Så fort kaffet var drucket, tog fadern och sonen var sitt metspö och ställde sig vid sjön för att meta. Då var gubben oftast alldeles tyst, för att inte skrämma bort fisken. Men det här året var det annorlunda.

Han började prata med sonen gång på gång. Det gick förstås trögt som vanligt, med korta meningar. Men det märktes tydligt att det fanns mer liv i honom än de tidigare åren.

Man kunde nästan tro att det var något särskilt som han ville säga. Eller rättare sagt, att det var något som han ville att sonen skulle svara på. Han var som en som står utanför ett tomt hus och ropar och kallar. Han ger inte upp hoppet om att någon ska komma ut och öppna.

Flera gånger kom han tillbaka till Lars Gunnarsson. Han berättade lite om hur det hade gått till vid det senaste husförhöret. Och han berättade också om allt prat om Lars som hade gått i Askedalarna efter Erik i Fallas död.

Sonen höll med om att Lars nog inte var helt oskyldig. Och om han nu hade börjat dricka, var det ju dåliga tecken.

»Ja, jag är nyfiken på hur han ska klara den här dagen,» sa gubben.

I samma ögonblick nappade det för sonen, så han behövde inte svara. Det fanns ju ingenting i hela den historien som liknade det som fanns mellan honom och fadern. Men han kunde ändå inte låta bli att tro att gubben menade något särskilt med det han sa.

»Jag hoppas att han åker till prästen i kväll,» sa gubben. »För det finns förlåtelse, bara han söker den.»

När han hade sagt det, blev det tyst en lång stund. Sonen hade så bråttom att sätta en ny mask på kroken att han inte tänkte på att svara. Och det fanns ju inte heller något som han behövde svara på. Men då kom en suck från gubben som var så djup att sonen måste titta bort mot honom.

»Ser ni inte att det nappar, far?» sa han. »Jag tror att ni låter abborren ta metspöet ifrån er.»

Gubben ryckte till. Han tog fisken av kroken, men han var så fumlig att den föll tillbaka i sjön.

»Det går nog inte för mig att få upp någon fisk i dag, hur gärna jag än vill,» sa han.

Jo, det var säkert något som han ville att sonen skulle säga och erkänna. Men han kunde väl ändå inte begära att sonen skulle jämföra sig med en som var misstänkt för att ha dödat sin svärfar.

Gubben hade inte satt någon ny mask på kroken. Han stod på en sten med händerna knäppta. Med sina döda ögon stirrade han ut över det blanka vattnet.

»Jo, det finns förlåtelse,» sa han. »Det finns förlåtelse för alla dem som låter de gamla ligga och vänta och frysa i isande kyla. Det finns förlåtelse ända till den här dagen. Men sedan är det slut.»

Det kunde ju inte vara sagt till sonen. Gubben tänkte väl bara högt, som gamla människor brukar göra.

I alla fall kom sonen nu på att han skulle försöka få honom att prata om något annat.

»Hur står det till med den där karlen här i Askedalarna som blev tokig i höstas?» sa han.

»Jaså, Jan i Skrolycka!» sa gubben. »Jo, han har varit frisk hela vintern. Han tänker inte komma på kalaset i dag, han heller. Men honom kommer du väl inte att sakna. Han är bara en fattig backstusittare, precis som jag.»

Det kunde nog vara sant. Men sonen var så glad att få prata om någon annan än Lars Gunnarsson. Därför frågade han med stort intresse vad det var för fel på Jan i Skrolycka.

»Å, det är bara att han har blivit sjuk av längtan efter en dotter. Hon reste bort för två år sedan och låter inte höra ett ord ifrån sig.»

»Hon som råkade illa ut …»

»Jaså, du kommer ihåg det. Men det är inte därför som fadern sörjer sig till döds. Det är den stora kärlekslösheten som han inte kan bära.»

Det var för oroande, allt det här pratet. Fadern pratade visst mer än vad som var bra för honom.

»Vet ni, jag tror att jag ska gå ut på den yttersta stenen där borta,» sa sonen. »Jag ser hur fisken hoppar runt den.»

När han flyttade sig, kom han så långt bort att gubben inte kunde höra honom. Sedan pratade de inte mer med varandra under hela förmiddagen. Men vart sonen än gick, kände han hur de matta ögonen utan glans följde honom.

Den här gången blev han riktigt glad när gästerna kom.

Det var dukat utanför stugan. När fadern väl hade satt sig vid middagsbordet, försökte han kasta bort sorger och bekymmer. När han satt som värd vid ett kalas, kom så mycket av den gamle Ol' Bengtsa fram att man nästan kunde förstå vilken sorts man han hade varit förr i tiden.

Ingen från Falla var där, men det märktes att alla tänkte på Lars Gunnarsson. Det var förstås inte konstigt, för det var just den här dagen som Lars hade blivit varnad för. Sonen till Ol' Bengtsa fick höra mer än han tyckte om. Folk pratade om husförhöret i Falla och om hur märkligt det var att prästen hade talat om plikterna mot föräldrar just den kvällen. Sonen sa ingenting. Men gubben Ol' Bengtsa måste ha sett på hans ansikte att han började bli ordentligt uttråkad. Han vände sig till honom.

»Vad säger du om allt det här, du Nils? Du sitter visst och tänker för dig själv att det är mycket märkligt att Vår Herre inte har skrivit ett bud för föräldrar. Ett bud om hur de ska bete sig mot sina barn?»

Det kom så oväntat för sonen. Han kände att han blev röd i ansiktet, som om han hade blivit tagen på bar gärning.

»Men, käre far!» sa han. »Jag har då verkligen aldrig varken tänkt eller sagt …»

»Nej, det är sant,» avbröt gubben. Nu vände han sig till alla som satt vid bordet. »Jag vet att det är svårt för er att tro på det jag säger. Men sanningen är att den här sonen min aldrig har sagt ett ont ord till mig. Och inte hans hustru heller.»

Gubben hade inte vänt sig till någon särskild med de orden. Och det var inte heller någon som ville ta på sig att svara honom.

»Det har varit hårda prov som de har fått gå igenom,» fortsatte Ol' Bengtsa. »Det är stora rikedomar som de har förlorat. De kunde ha varit fint folk nu, om jag bara hade skött mig rätt. Men de har aldrig sagt någonting. Och varje sommar kommer de och hälsar på mig för att visa att de inte är arga på mig.»

Nu var hela gubbens ansikte dött igen, och rösten var så stilla. Sonen visste inte om han ville komma fram till något särskilt eller om han bara pratade för att ha något att säga.

»Det är annat än Lisa här,» sa gubben och pekade bort mot svärdottern som han bodde hos. »Hon grälar på mig varje dag för att jag har förstört mina pengar.»

Svärdottern blev inte det minsta generad. Hon svarade honom med ett godmodigt skratt:

»Och ni grälar på mig, ni, för att jag inte hinner laga alla hålen i pojkarnas kläder.»

»Ja, det är sant,» sa gubben. »Ser ni, vi är inte blyga för varandra, vi säger vad vi tycker. Vi kan prata om allting. Och allt som jag har är hennes, och allt som hon har är mitt. Så jag börjar tro att det är hon som är mitt riktiga barn.»

Sonen blev generad igen, och orolig också. Det var något som gubben ville tvinga fram. Han väntade på ett svar. Men man kunde väl inte begära att svaret skulle komma här, mitt bland alla främmande människor.

Det blev en verklig lättnad för sonen till Ol' Bengtsa när han tittade upp. Han såg att Lars Gunnarsson och hans hustru stod vid grinden och skulle komma in på gården.

Men det var inte bara han som blev nöjd över att de kom. Alla som var där blev glada. Nu var det som om ingen kom ihåg alla de mörka misstankarna.

Lars och hans hustru bad om ursäkt många gånger för att de kom för sent. Lars hade haft en svår huvudvärk, och de hade inte trott att de skulle kunna komma alls. Nu hade den gått över lite. Då hade han tänkt att han skulle försöka gå på kalaset. Kanske skulle han glömma sin värk, om han kom ut bland folk.

Lars såg lite hålögd ut, och håret hade fallit av vid tinningarna. Men han var lika glad och sällskaplig som han hade varit förra året. Han hade knappt ätit ett par tuggor förrän han och sonen till Ol' Bengtsa började prata om affärer med skog, om stora vinster och om pengar som de hade lånat ut.

Det fattiga folket runt omkring dem satt alldeles häpna över de stora summorna. De vågade inte säga något. Det var bara den gamle Ol' Bengtsa som ville säga något.

»När ni nu pratar om pengar,» sa han, »så undrar jag om du kommer ihåg en sak, Nils. Jag hade fått en revers på 17 000 riksdaler av gamle patron på Duvnäs. Du minns att den hade kommit bort och inte gick att hitta när jag var i min värsta nöd. Jag skrev ändå till brukspatronen och krävde honom på pengarna. Men jag fick det svaret att han låg för döden. Och sedan, när han var död, kunde boutredningsmännen inte hitta något om min fordran i böckerna. De sa att det var omöjligt för dem att betala, när jag inte kunde visa upp reversen. Vi letade efter den, både jag och mina söner, men vi kunde inte hitta den.»

»Ni vill väl inte säga att ni har fått tag i den nu?» ropade sonen.

»Det var för märkvärdigt,» fortsatte gubben. »Jan i Skrolycka kom in hit en morgon. Han sa till mig mycket bestämt att han visste att reversen låg i lönnlådan i min klädkista. Han hade sett mig ta fram den i en dröm.»

»Men där har ni väl letat?»

»Ja, jag har letat i den lönnlåda som fanns till vänster i kistan. Men Jan sa till mig att den skulle ligga på högra sidan. Och när jag nu såg efter, fanns det en lönnlåda på den sidan som jag aldrig hade vetat om. Och där låg den.»

»Ni hade väl lagt in den på den sidan en gång när ni var full,» sa sonen.

»Det hade jag väl, ja,» sa gubben.

Sonen lade ifrån sig kniven och gaffeln ett ögonblick, men han tog upp dem igen. Det var något i gubbens röst som varnade honom. Det var kanske bara lögn alltihop.

»Den var väl för gammal?» sa han.

»Åja,» sa gubben, »det hade den nog varit om det hade gällt en annan gäldenär. Men jag rodde ner med den till unge patron på Duvnäs, och han erkände genast att den var riktig. ’Det är klart som dagen att jag ska betala min fars skuld till er, Ol' Bengtsa,’ sa han. ’Men ni får väl ge mig några veckors anstånd. Det är en stor summa att betala på en gång.’»

»Det var talat som en hedersman,» sa sonen och lade handen tungt på bordet. Han började känna glädje, trots att han inte litade på gubben. Tänk att gubben hade gått och burit på något så fint hela dagen, utan att orka säga det!

»Jag sa till brukspatronen att han inte behövde betala något,» förklarade notbindarn. »Om han bara gav mig en ny revers, kunde pengarna gärna få stå kvar hos honom.»

»Det var ju bra, det också,» sa sonen. Det var svårt för honom att se så lugn ut som han ville. Rösten ville bli så hög och glad. Han visste att man aldrig kunde vara riktigt säker med den gamle Ol' Bengtsa. I nästa ögonblick kunde han säga att alltihop bara var något som han hade hittat på.

»Du tror mig visst inte,» sa gubben. »Vill du se reversen? Gå in och hämta den, du Lisa!»

Strax efteråt hade sonen reversen framför ögonen. Först tittade han på namnet längst ner. Han kände genast igen den klara och tydliga namnteckningen. Sedan tittade han på summan, och den var också rätt. Han nickade till sin hustru, som satt mitt emot honom, att allt var som det skulle. Samtidigt räckte han henne reversen. Han förstod ju hur otålig hon skulle vara att få se den.

Hustrun läste noga igenom papperet från början till slut.

»Vad är det här?» sa hon. »’Betalar till Lisa Persdotter i Askedalarna, änka efter Bengt Olsson från Ljustersbyn’ … Ska Lisa ha reversen?»

»Ja,» sa gubben. »Hon har fått de här pengarna av mig, för hon är mitt riktiga barn.»

»Men det är orätt mot …»

»Nej,» sa gubben med sin trötta röst, »det är ingen orätt. Jag har gjort det jag skulle och är inte skyldig någon något. Det kunde ha varit så,» fortsatte han och vände sig mot sonen, »att jag hade haft en fordringsägare till. Men jag har tagit reda på den saken, och jag vet att jag inte har någon.»

»Ja, ni menar mig,» sa sonen. »Mig tänker ni aldrig …»

Men allt det som sonen nu skulle säga till sin far blev aldrig sagt. Han blev avbruten av ett högt rop från andra sidan bordet.

Där hade Lars Gunnarsson plötsligt ryckt till sig en full flaska brännvin och satt den till munnen. Hans hustru skrek högt av rädsla och försökte ta den ifrån honom.

Han höll henne borta tills han hade druckit upp halva flaskan. Då ställde han ner den på bordet igen och vände sig mot sin hustru. Han var röd i ansiktet, ögonen stirrade vilt, och han knöt händerna.

»Hörde du inte att det var Jan som hittade reversen? Allt som han drömmer är sant. Du förstår väl att han är ’i syne’. Och du ska få se att olyckan kommer över mig i dag, precis som han har sagt.»

»Han har ju bara bett dig att du skulle se upp!»

»Du tiggde och bad att jag skulle gå hit, för att jag skulle glömma vad det var för dag. Och så fick jag den här påminnelsen i stället!»

Han lyfte flaskan till munnen igen. Men hans hustru kastade sig över honom och grät och bad. Han ställde ner flaskan på bordet med ett skratt.

»Behåll den, behåll den gärna för min del!» sa han, medan han reste sig och sparkade undan stolen. »Och adjö med er, Ol' Bengtsa! Ni ursäktar väl att jag går min väg? I dag måste jag åka till ett ställe där jag kan få supa i fred.»

Han gick mot grinden. Hans hustru följde efter honom.

Men när han skulle gå ut genom grinden, knuffade han henne tillbaka.

»Vad vill du med mig? Jag har fått min varning. Jag går mot min undergång.»

### Ordlista

- **notbindarn**: en gammal man som gör och lagar fiskenät
- **gästabud / gille**: (gammalt) en stor fest med mycket mat
- **härad**: (gammalt) ett område på landet med flera socknar
- **brukspatron**: ägaren till ett järnbruk
- **backstusittare**: en fattig person som bor i en liten stuga på någon annans mark
- **saftkräm**: en söt efterrätt av saft som har kokats tjock
- **revers**: ett papper där någon lovar att betala tillbaka pengar
- **boutredningsmännen**: de som ordnar med en död persons pengar och saker
- **fordran / fordringsägare**: pengar som någon är skyldig en / den som har rätt att få pengarna
- **lönnlådan**: en hemlig låda
- **gäldenär**: en person som är skyldig pengar
- **anstånd**: mer tid på sig att betala
- **brännvin**: en stark sprit
- **i syne**: kunna se saker som andra inte ser, se in i framtiden
- **undergång**: när allt går förlorat, döden

## Sommarnatt

Den dagen när det stora kalaset hölls hos notbindarn, hade Jan i Skrolycka stannat inne hela dagen. Men när det blev kväll, gick han ut och satte sig på stenhällen framför tröskeln, som han brukade. Han var inte riktigt sjuk, bara trött och svag. Stugan hade blivit så varm efter den långa, soliga dagen. Därför tänkte han att det skulle vara skönt med lite frisk luft. Han märkte nog genast att det inte var mycket svalare ute heller. Men han satt kvar ändå, mest för att det fanns så mycket vackert att titta på.

Juni hade varit otroligt varm och torr. Skogsbränderna, som brukade härja varje torr sommar, hade redan börjat. Det förstod han av de vackra, vitblå molnen av rök som tornade upp sig över Duvsjöbergen, mitt emot på andra sidan sjön. Snart såg han också ett vitt, glänsande, lockigt moln långt i söder. Och när han vände sig mot väster, mot Storsnipa, steg det upp höga moln blandade med rök där också. Det var som om hela världen stod i brand.

Han såg inga lågor där han satt. Men det var ändå hemskt att veta att elden hade släppts lös och kunde härja som den ville. Man fick väl hoppas att den höll sig till träden i skogen. Den fick inte få chansen att kasta sig över stugor och gårdar.

Det var tungt att andas. Det var som om så mycket luft hade brunnit upp att den höll på att ta slut. Inte hela tiden, men med korta mellanrum, kom en lukt av något bränt som stack i näsan. Men den lukten kom inte från någon spis i Askedalarna. Den var en hälsning från de stora bålen av barr och mossa och ris, som fräste och brann flera mil därifrån.

Solen hade gått ner, röd som eld, för en liten stund sedan. Men den hade lämnat kvar tillräckligt med färg för att måla hela himlen. Himlen blev ljusröd, inte bara i det hörn där solen nyss hade stått, utan överallt. Samtidigt blev vattnet i Duvsjön svart som en spegel där borta under de branta Duvsjöbergen. Och genom det svarta gick strimmor av rött blod och glänsande guld.

Det var en sådan natt när man tycker att jorden inte är värd en blick. Det är bara himlen, och vattnet som speglar himlen, som det är värt att titta på.

Men medan Jan satt och tittade på allt det vackra, började han undra över en sak. Det kunde väl inte vara möjligt att han såg rätt. Men han tyckte att himlavalvet hade börjat sjunka. För hans ögon i alla fall hade det kommit mycket närmare jorden än vanligt.

Det var säkert något som var fel! Han kunde väl inte heller se helt fel. Men det var sant. Den stora, ljusröda kupan var på väg ner mot jorden. Samtidigt blev det kvavare och hetare, så att han höll på att dö. Han kände redan den starka värmen från det smälthetta valvet som kom ner mot honom.

Jan hade ju hört mycket om att jorden en gång skulle gå under. Oftast hade han tänkt att det skulle ske med åska och jordbävningar. De skulle kasta bergen ner i sjöarna. Och sjöarnas vatten skulle drivas upp över dalar och slätter, så att allt levande dog. Han hade aldrig förut tänkt att slutet kunde komma på det här sättet. Att jorden blev begravd under himlavalvet, och att människorna dog av hetta och kvav luft. Han tyckte att det måste vara värre än allt annat.

Han lade ifrån sig pipan, fast den bara var halvrökt. Annars satt han stilla på samma ställe. För vad annat kunde han göra? Det här var inget som man kunde hindra. Det var inget som man kunde gå undan för. Man kunde inte ta till vapen för att försvara sig. Man kunde inte leta efter gömställen att krypa in i. Även om man kunde tömma alla sjöar och hav, skulle deras vatten inte räcka till att kyla himlavalvets glöd. Och även om man kunde rycka upp bergen med rötterna och resa dem som stöd mot himlen, skulle de inte orka hålla upp det tunga valvet, när det var meningen att det skulle sjunka.

Det som var konstigt var att ingen annan än han märkte vad som höll på att hända.

Men se nu! Vad var det som steg upp där borta över bergskammen? Var det inte en mängd svarta prickar som syntes mot de ljusa rökmolnen? De for om varandra så snabbt att de såg ut som korta streck, ungefär som när bin svärmar.

Det var förstås fåglar. Men det märkliga var att de hade flugit upp från grenarna där de sov och stigit upp i luften mitt i natten.

De visste nog mer än människorna. De hade känt på sig att något höll på att hända.

Det blev inte svalare i luften, som det skulle ha blivit en annan natt. Det blev varmare och varmare. Och något annat var ju inte möjligt, för det röda valvet kom allt närmare. Jan tyckte att det redan hade sjunkit så långt att det rörde vid toppen av Snipaberget, där högt uppe ovanför honom.

Men om undergången var så nära, kunde han inte hoppas på att få något bud från Klara Gulla. Och han kunde ännu mindre hoppas på att få se henne innan allt var slut. Då ville han bara be om en enda nåd. Han ville få veta vad det var som han hade gjort emot henne. Då kunde han gottgöra det innan allt som hör till livet på jorden tog slut. Vad hade han gjort som hon inte kunde glömma och förlåta? Varför hade kejsarklenoderna blivit tagna ifrån honom?

Just när han ställde de frågorna, föll hans blick på en liten bit guldpapper. Den låg och glimmade på marken framför honom. Den lyste till, som om den ville att han skulle lägga märke till den. Men han var inte på det humöret nu. Den hade väl hört till en av de stjärnor som han hade fått låna av Stoll-Ingborg. Men han hade inte brytt sig om sådan fåfänga på hela vintern.

Det blev allt hetare och allt svårare att andas. Det var slutet som kom. Och det var kanske ganska bra att det inte drog ut på tiden.

Han kände hur en stor svaghet smög sig över honom. Den blev så stark att han inte orkade sitta upprätt längre. Han lät sig glida ner från stenen och lade sig raklång på marken.

Det var väl fel mot Kattrinna att han inte berättade för henne vad som hände. Men hon var inte hemma. Hon var fortfarande kvar på kalaset hos notbindarn. Om han bara hade orkat släpa sig dit! Han hade också gärna velat säga farväl till den gamle Ol' Bengtsa.

Han blev ganska glad när han i samma stund såg Kattrinna komma gående tillsammans med notbindarn. Han ville ropa till dem att de skulle skynda sig, men han kunde inte få fram ett ord. Strax efteråt stod de båda två och lutade sig över honom.

Kattrinna hämtade vatten och gav honom. Då fick han tillbaka så mycket krafter att han kunde tala om att yttersta domen var nära.

»Jaså, minsann!» sa Kattrinna. »Yttersta domen! Det är du som har fått feber och ligger och pratar i yrsel.»

Då vände sig Jan till notbindarn.

»Ser inte ni heller, Ol' Bengtsa, att himlavalvet sjunker och sjunker?»

Notbindarn svarade honom inte alls. I stället vände han sig till Kattrinna.

»Det här går aldrig bra,» sa han. »Jag tror att vi måste försöka med det som vi pratade om på vägen. Det är lika bra att jag går över till Falla med en gång.»

»Men Lars säger nog emot det,» sa Kattrinna.

»Ni vet ju att Lars har åkt till gästgivargården. Jag tänker att mor i Falla ska ta mod till sig och …»

Jan avbröt honom. Han kunde inte stå ut med att höra dem prata om vardagliga saker, när så stora saker höll på att hända.

»Säg inget mer!» sa han. »Hör ni inte domsbasunerna? Hör ni inte hur det dånar uppe i bergen?»

De tog sig tid att lyssna ett ögonblick för att göra Jan glad. Och nu märktes det att de också hörde något konstigt.

»Det kommer ett åkdon och skramlar uppe i skogen,» sa Kattrinna. »Vad i all världen ska det betyda?»

De blev mer och mer förvånade ju närmare ljudet kom.

»Och söndagskväll är det!» sa Kattrinna. »Om det hade varit en vardag, kunde man ju förstå det. Men vem kör med vagn på skogsvägen en söndagsnatt?»

Hon tystnade igen för att lyssna. Nu hörde man hur hjulen skrapade mot stenhällar och hur hästen halkade nerför tvärbranta backar.

»Hör ni?» sa Jan. »Hör ni?»

»Ja, jag hör,» sa Kattrinna. »Men det angår inte mig vem det är. Först måste jag bädda åt dig. Det är det som jag har att tänka på.»

»Och jag ska gå till Falla,» sa notbindarn. »Det är viktigare än allt annat. Adjö så länge!»

Gubben skyndade iväg så fort han kunde. Kattrinna gick in i stugan för att bädda sängen. Men knappt hade hon kommit in, förrän skramlet var alldeles inpå dem. Hon och notbindarn hade trott att det kom från en vanlig kärra. Men det var ett dån av tunga stridsvagnar, och hela jorden skakade när det kom närmare. Jan ropade högt på Kattrinna, och hon kom genast ut.

»Käre du, var inte så rädd!» bad Kattrinna. »Nu ser jag hästen. Det är den gamla Bruningen från Falla. Sätt dig upp, så ser du honom, du också!»

Hon lade armen under Jans nacke och lyfte upp honom. Mellan albuskarna som stod längs vägen fick Jan se en skymt av en häst. Den rusade i vild fart fram mot Skrolycka.

»Ser du nu?» sa Kattrinna. »Det är bara Lars Gunnarsson som kommer åkande hem. Han har väl suttit och druckit sig så full på gästgivargården att han inte vet vilken väg han kör.»

När hon sa det, for vagnen just förbi deras grind, så att de kunde se den bättre. Både Jan och Kattrinna märkte att kärran var tom. Hästen hade ingen körsven.

I samma ögonblick skrek Kattrinna till. Hon drog bort armen från Jan så snabbt att han föll tillbaka med en duns.

»Gud bevare mig!» sa hon. »Såg du honom, Jan? Han låg på släp!»

Hon väntade inte på svar. Hon rusade över gården och bort längs vägen, där hästen nyss hade skenat fram.

Jan lät henne gå utan att säga emot. Han var glad att bli ensam igen. Han hade fortfarande inte hittat svaret på frågan varför kejsarinnan var arg på honom.

Den lilla biten guldpapper låg nu alldeles under hans ögon. Den glittrade så att han måste titta på den en gång till. Och från pappersbiten gled hans tankar till Stoll-Ingborg. Han tänkte på den gången när han hade träffat henne vid Borgs brygga.

Och nu förstod han plötsligt att här var svaret på det som han hade frågat om. Nu visste han vad den lilla flickan hade varit missnöjd med hela vintern. Det var mot Stoll-Ingborg som han hade gjort orätt! Han skulle aldrig ha sagt nej till att hon fick följa med till Portugallien.

Tänk att han hade kunnat tro så illa om den stora kejsarinnan! Han hade trott att hon inte skulle vilja ha Stoll-Ingborg med sig. Men just sådana som hon ville kejsarinnan helst hjälpa.

Det var inte konstigt att hon hade varit arg. Han borde ju ha förstått att de fattiga och olyckliga alltid var välkomna i hennes rike. Det gick inte att göra så mycket åt saken, om det inte blev någon morgondag. Men om det blev en! Då skulle han gå och prata med Stoll-Ingborg, det första han gjorde.

Han slöt ögonen och knäppte händerna. Det var ändå underbart att den oron hade lagt sig. Nu var det inte alls lika svårt att dö.

Han visste inte hur lång tid som hade gått, när han hörde Kattrinnas röst alldeles bredvid sig.

»Käre du, hur är det med dig? Du ligger väl inte och dör ifrån mig?»

Hon lät så orolig att han måste besvära sig med att öppna ögonen.

Och i samma stund såg han kejsarkäppen och den gröna läderkasketten i Kattrinnas hand.

»Jag bad dem i Falla att jag skulle få ta med det här till dig. Jag sa till dem att det är bättre att du får tillbaka dem än att du alldeles förlorar lusten att leva, hur det än går.»

Jan knäppte sina händer.

Den lilla flickan, den stora kejsarinnan, hon var verkligen märkvärdig! Han hade just fått veta vilken synd han hade gjort och lovat att gottgöra den. Och genast gav hon honom tillbaka sin nåd och sin vänlighet.

Han kände en så märkvärdigt stor lättnad. Det var himlavalvet som höjde sig. Det släppte fram luft och drog bort sin stora hetta. Han kunde sätta sig upp och famla efter kejsarklenoderna.

»Ja, nu kan du ha dem i lugn och ro,» sa Kattrinna. »Nu kommer väl ingen mer och tar dem ifrån dig, för Lars Gunnarsson är död.»

### Ordlista

- **stenhällen**: en stor, platt sten på marken
- **härja**: förstöra mycket
- **tornade upp sig**: steg upp högt, som ett torn
- **bålen**: stora högar av saker som brinner
- **strimmor**: smala band av färg eller ljus
- **himlavalvet**: himlen, som ser ut som ett stort tak över jorden
- **kupan**: ett runt tak, som en skål upp och ner
- **kvav**: tung och varm luft som är svår att andas
- **smälthetta**: så heta att något kunde smälta
- **jordbävningar**: när marken skakar mycket hårt
- **bergskammen**: den översta delen av ett berg
- **svärmar**: flyger många tillsammans i ett stort moln
- **undergången**: när världen eller allt går förlorat
- **gottgöra**: göra något gott för att få förlåtelse för något man har gjort fel
- **kejsarklenoderna**: kejsarens fina saker, här käppen och mössan
- **raklång**: utsträckt så lång man är
- **albuskarna**: buskar av al, ett träd som växer vid vatten
- **skenat**: sprungit iväg vilt, så att ingen kunde stoppa hästen
- **fåfänga**: när man bryr sig för mycket om att vara fin
- **yttersta domen**: världens slut, när Gud dömer alla människor
- **gästgivargården**: ett värdshus där resande kan äta och sova
- **domsbasunerna**: trumpeter som änglarna i Bibeln blåser i på domens dag
- **åkdon**: (gammalt) en vagn eller kärra som man åker i
- **körsven**: (gammalt) den som kör hästen
- **låg på släp**: blev släpad efter vagnen på marken

## Kejsarhustrun

Kattrinna från Skrolycka hade kommit in i köket på Lövdala med spånad. Fru Liljecrona tog själv emot garnet. Hon vägde det, betalade och berömde arbetet.

»Det är bra för er, Kattrinna,» sa hon, »att ni är så duktig på att arbeta. Nu för tiden får ni nog tjäna ihop maten både åt er själv och åt er man.»

Kattrinna rätade lite på sig. Det kom fram lite färg i hennes ansikte, precis ovanför de skarpa kindknotorna.

»Jan gör nog sitt bästa,» sa hon. »Men han har ju aldrig haft samma krafter som en vanlig arbetskarl.»

»Nu gör han väl ändå ingenting alls,» sa fru Liljecrona. »Jag har hört att han bara springer från gård till gård för att visa sina stjärnor och sjunga visor.»

Fru Liljecrona var en allvarlig människa som alltid gjorde sin plikt. Hon tyckte om andra som arbetade hårt och flitigt, sådana som Kattrinna i Skrolycka. Hon kände medlidande med henne, och det var det som hon ville visa.

Men Kattrinna fortsatte att försvara sin man.

»Han är gammal, och han har haft mycket sorg de senaste åren. Han kan behöva lite frihet, när han har slitit hårt i hela sitt liv.»

»Det är ju bra att ni kan ta er olycka så lugnt, Kattrinna,» sa fru Liljecrona med lite skärpa i rösten. »Men annars tycker jag att ni, som är så förståndig, borde försöka få Jan att sluta med det där som han inbillar sig. Ni ska få se att om det här får fortsätta, slutar det med att vi måste skicka honom till dårhuset.»

Då reste sig Kattrinna. Hon såg ganska förnärmad ut.

»Jan är inte tokig,» sa hon. »Men Vår Herre har satt en skärm för ögonen på honom. Då ska han inte behöva se det som han inte tål att se. Och det kan man bara vara tacksam för.»

Fru Liljecrona ville inte tjata. Hon tyckte nog också att det var rätt och riktigt att hustrun tog sin mans parti.

»Ja, då är ju allting bra som det är, Kattrinna,» sa hon vänligt. »Och glöm inte att det finns arbete åt er här hela året!»

I samma ögonblick såg hon hur det gamla, stränga ansiktet framför henne mjuknade och liksom löstes upp. Allt som hade bundit och hållit ihop det gav efter. Sorg och oro och kärlek bröt fram, och ögonen fylldes av tårar.

»Det är min enda glädje att få slita för honom,» sa hon. »Han har blivit så märkvärdig med åren att han är mer än en människa. Men just därför kommer de väl att ta honom ifrån mig.»

### Ordlista

- **spånad**: garn som man har spunnit
- **kindknotorna**: benen i ansiktet under ögonen
- **medlidande**: när man tycker synd om någon och känner med den
- **förståndig**: klok
- **dårhuset**: (gammalt) sjukhus för psykiskt sjuka
- **förnärmad**: sårad och lite arg över det någon har sagt
- **en skärm för ögonen**: något som skyddar ögonen, så att man inte ser
- **slita**: arbeta mycket hårt

## Välkomsthälsningen

Hon hade kommit, den lilla flickan hade kommit. Det är svårt att hitta ord för att beskriva en så stor händelse.

Hon kom inte förrän så sent på hösten att passagerarbåtarna på Löven hade slutat gå. Nu gick bara ett par små lastångare på sjön. Men med dem hade hon väl inte velat åka. Eller kanske visste hon inte ens att de fanns. I stället hade hon tagit skjuts från järnvägsstationen till Askedalarna. Jan i Skrolycka fick alltså inte ta emot henne vid Borgs brygga, där han hade väntat på henne i femton år. För hon hade varit borta i femton år. I arton år hade han haft henne i sitt hem och fått glädja sig åt henne. Och nästan lika länge hade han fått sakna henne.

Det hände inte ens så väl att Jan var hemma vid stugan och fick ta emot Klara Gulla när hon kom. Han hade just gått bort för att prata en stund med gammalmora i Falla. Hon hade nu flyttat ut ur huvudbyggnaden och bodde för sig själv i en kammare. Hon var en av de många ensamma gamla som kejsarn av Portugallien brukade gå och hälsa på ibland. Han sa ett vänligt ord till dem för att de skulle hålla modet uppe.

Det var bara Kattrinna som stod på tröskeln och tog emot när den lilla flickan kom tillbaka till sitt hem. Kattrinna hade suttit vid spinnrocken hela dagen. Hon hade just stoppat hjulet för att vila en stund, när hon hörde skrammel av en vagn borta på vägen. Det hände så sällan att någon åkte genom Askedalarna att hon gick fram till dörren för att lyssna. Då märkte hon att det inte var en vanlig arbetsvagn, utan en fjäderkärra. Och genast började Kattrinnas händer darra. Det ville de göra nu för tiden, varje gång hon blev rädd eller upprörd. Annars var hon pigg och kunde arbeta, trots att hon var sjuttiotvå år. Hon var bara rädd att darrningarna skulle bli värre. Då skulle hon inte längre kunna tjäna ihop maten åt Jan och sig själv, som hon hade kunnat göra ända tills nu.

Vid det här laget hade Kattrinna nästan slutat hoppas att hon någonsin skulle få se sin dotter igen. Hon hade inte tänkt på henne på hela dagen. Men hon sa efteråt att hon visste säkert vem det var som kom, från det ögonblick när hon hörde kärran. Hon gick till dragkistan för att ta fram ett rent förkläde. Men händerna skakade så att hon inte kunde få in nyckeln i nyckelhålet. Hon kunde inte göra sig finare. Hon fick gå ut och ta emot precis som hon gick och stod.

Den lilla flickan kom inte i någon guldvagn. Hon satt inte ens uppe i kärran och åkte. Hon gick till fots. Vägen till Askedalarna var lika dålig nu som på den tiden när Erik i Falla och hans hustru hade kört henne till prästen för att döpa henne. Nu gick hon och skjutskarlen på var sin sida om vagnen och höll emot. Ett par stora koffertar låg staplade bakom sätet, och de fick inte skaka ner i diket. Mer prakt än så var det inte när hon kom. Och mer kunde man kanske inte heller begära.

Kattrinna hade just öppnat dörren när kärran stannade utanför grinden. Hon borde ju ha sprungit fram och öppnat grinden, men det gjorde hon inte. Plötsligt kände hon en sådan tyngd över bröstet att hon inte orkade ta ett enda steg.

Det var Klara Gulla som kom, det visste hon. Fast hon som nu sköt upp grinden såg ut som en fin dam. Hon hade en hatt med plymer och blommor, och kläder av köpt tyg. Men det var ändå den lilla flickan från Skrolycka.

Hon skyndade in på gården före vagnen och kom fram mot Kattrinna med handen utsträckt. Men Kattrinna stod stilla och slöt ögonen. Så mycket bitterhet steg upp inom henne just i den stunden. Hon tyckte att hon inte kunde förlåta sin dotter. Dottern levde och kom frisk och kry, fast hon hade låtit dem vänta förgäves på henne i alla dessa år. Kattrinna önskade nästan att dottern aldrig hade brytt sig om att komma tillbaka.

Hon måste ha sett ut som om hon skulle falla. Klara Gulla slog snabbt armarna om henne och nästan bar in henne i stugan.

»Kära mor, ni ska väl inte bli så förskräckt!» sa hon. »Känner ni inte igen mig?»

Kattrinna öppnade ögonen och tittade noga på henne. Hon var en förnuftig människa. Hon hade aldrig väntat sig att den som hade varit borta i femton år skulle se precis likadan ut som när hon reste hemifrån. Men hon blev ändå rädd för det hon såg.

Människan framför henne såg mycket äldre ut än hon borde, för hon var ju inte mer än några och trettio år. Men det var inte för att håret hade blivit vitt vid tinningarna som Kattrinna blev rädd. Det var inte heller för att pannan var full av små rynkor. Det var för att Klara Gulla hade blivit ful. Hon hade fått en konstig, gråblek och gulaktig färg i ansiktet. Och det var något tjockt och grovt runt munnen. Det vita i ögonen hade blivit grått och fullt av röda ådror. Och under ögonen hängde huden i stora påsar.

Kattrinna hade sjunkit ner på en stol. Där satt hon med händerna hårt knäppta om knät, för att de inte skulle skaka. Hon tänkte på den unga, strålande artonåringen i den röda klänningen. Sådan hade dottern levt i hennes minne ända tills nu. Hon undrade om hon någonsin skulle kunna bli glad över att Klara Gulla hade kommit tillbaka.

»Du skulle ha skrivit,» sa Kattrinna. »Du skulle åtminstone ha skickat oss en hälsning, så att vi hade fått veta att du levde.»

»Ja, det vet jag nog,» sa dottern. Rösten hade hon i alla fall kvar. Den var lika käck och glad som förr. »Men jag råkade illa ut då i början … Ja, det har ni kanske hört?»

»Ja, så mycket vet vi,» sa Kattrinna och suckade.

»Det var därför som jag slutade skriva,» sa Klara Gulla och skrattade till. Hon hade något starkt och duktigt över sig nu, precis som förr. Hon var nog inte en av dem som plågade sig själv med ånger och funderingar över vad hon hade gjort fel.

»Tänk inte på det där nu, mor!» sa hon, när Kattrinna fortfarande var tyst. »Nu har jag det riktigt bra. Jag har varit restauratris. Jag sköter om maten, menar jag, på en stor ångbåt som går mellan Malmö och Lybeck. Och i höst har jag hyrt en bostad i Malmö. Ibland tänkte jag nog att jag borde skriva, men det var svårt att komma i gång igen. Jag tyckte att det fick vänta tills jag hade kommit så långt att jag kunde ta er och far till mig. Och nu, när jag har ordnat så att jag kan ta emot er, var det roligare att resa hit och hämta er själv än att skriva.»

»Och du har inte hört något om oss?» sa Kattrinna. Alla de här nyheterna borde ju ha gjort henne glad. Men hon kände sig fortfarande lika nedstämd.

»Nej,» svarade Klara Gulla. Och hon lade till, som om hon bad om ursäkt: »Jag visste ju att ni skulle få hjälp, om det blev för svårt.»

Just då måste hon ha märkt hur Kattrinnas händer skakade, fast hon höll dem hårt knäppta. Hon förstod att de hemma hade haft det svårare än hon hade trott, och hon försökte förklara sig.

»Jag ville inte skicka hem små summor, som andra gör. Jag ville spara tills jag fick ett riktigt hem och kunde ta er till mig.»

»Vi har inte behövt pengar,» sa Kattrinna. »Det hade räckt för oss om du bara hade skrivit.»

Klara Gulla försökte rycka upp sin mor ur sorgen, som hon brukade göra förr i tiden.

»Ni ska inte förstöra den här stunden för mig, mor!» sa hon. »Nu är jag ju här igen. Kom nu, så tar vi in mina koffertar och packar upp dem! Det finns mat i dem. Vi ska ordna kalas tills far kommer hem.»

Hon gick ut för att hjälpa till att lyfta ner bagaget från kärran. Men Kattrinna följde inte med henne.

Klara Gulla hade inte frågat hur det var med hennes far. Hon trodde inte annat än att han arbetade i Falla, som förr i tiden. Kattrinna visste ju att hon måste berätta hur det var med honom. Men hon sköt upp det och sköt upp det. Det hade ändå kommit friska vindar in i stugan med den lilla flickan. Kattrinna ville inte genast förstöra hennes glädje över att ha kommit hem.

Medan Klara Gulla hjälpte till att lasta av, märkte hon att sex eller sju barn kom fram till grinden och tittade in på gården. De sa ingenting. De bara skrattade, pekade på henne och sprang sin väg.

Men efter ett par ögonblick var de där igen. Den här gången hade de en liten gubbe mitt ibland sig. Han var gulblek och hopskrumpen. Men han gick rak i ryggen med huvudet bakåtkastat. Han satte ner fötterna hårt i marken, som en soldat som marscherar.

»Det var en konstig figur, den där,» sa Klara Gulla till skjutskarlen, just när gubben och barnen trängde sig in genom grinden. Hon hade inte den minsta aning om vem han var. Men hon kunde ju inte låta bli att lägga märke till en karl som var så grant utstyrd. På huvudet hade han en hög läderkaskett med en stor fjäderbuske. Runt halsen och långt ner på bröstet hängde stjärnor och kors av styvt guldpapper. De var hoplänkade till kedjor. Det såg ut som om han bar en krage av guld.

Barnen var inte tysta längre. De ropade »Kejsarinna, kejsarinna!» så högt de orkade. Gubbstackaren försökte inte tysta dem. Han skred fram som om de skrikande och skrattande barnen var hans hedersvakt.

När gruppen nästan var framme vid stugdörren, skrek Klara Gulla till och flydde in till Kattrinna.

»Vem är det?» sa hon och såg alldeles skräckslagen ut. »Är det far? Har han blivit tokig?»

»Ja,» sa Kattrinna. Hon var så upprörd att hon började gråta, och hon förde upp förklädet till ögonen.

»Är det för min skull?»

»Vår Herre ordnade det så av barmhärtighet,» sa Kattrinna. »Han såg att Jan hade det för svårt.»

Mer hann hon inte förklara. Nu stod Jan på tröskeln, och hela barnskaran följde efter honom. De ville se hur det här mötet skulle gå till på riktigt. De hade hört det beskrivas så många gånger.

Kejsarn av Portugallien gick inte ända fram till sin dotter. Han stannade strax innanför dörren och sa sin välkomsthälsning:

»Välkommen, välkommen, du Klara, du Fina, du rika Gullborg!»

De orden sa han med en sådan lugn värdighet som höga personer visar i stora ögonblick. Men samtidigt hade han riktiga glädjetårar i ögonen. Och han hade svårt att hindra rösten från att darra.

När den stora, väl genomtänkta hälsningen var sagd, stötte kejsarn tre gånger hårt i golvet med kejsarkäppen. Han ville att alla skulle vara tysta och lyssna. Och så började han sjunga med en tunn, gnällig röst.

Klara Gulla hade ställt sig tätt intill Kattrinna. Det såg ut som om hon ville gömma sig, krypa undan bakom sin mor. Hittills hade hon varit tyst. Men när Jan höjde rösten och sjöng, skrek hon till av skräck och ville stoppa honom.

Men då tog Kattrinna ett hårt tag om hennes arm.

»Låt honom vara! Han har sett fram emot att få sjunga den här visan för dig, ända sedan du försvann ifrån oss.»

Då höll hon sig stilla och lät Jan fortsätta.

> Kejsarinnans fader  
> är så hjärtans glader.  
> Som tidningen haver sagt.  
> Österrike, Portugal, Metz, Japan, som det var.  
> Bom, bom, bom, å rulla bom, bom.

Men längre stod Klara Gulla inte ut. Hon rusade fram, fick snabbt ut barnen och stängde dörren efter dem.

Sedan vände hon sig mot sin far, och hon stampade till och med i golvet åt honom. Hon var arg på riktigt.

»Tyst med er, för all del!» sa hon. »Är det meningen att göra mig till ett spektakel och kalla mig kejsarinna?»

Jan såg lite snopen ut, men det gick över på ett ögonblick. Hon var ju den stora kejsarinnan! Allt hon gjorde var väl gjort. Allt hon sa var honung och balsam. I sin glädje hade han helt glömt att titta efter guldkronan och guldtronen och översterna i guldkläder. Om hon ville se fattig och hjälplös ut när hon kom, så var det hennes sak. Det var glädje nog att hon hade kommit tillbaka till honom.

### Ordlista

- **lastångare**: en ångbåt som bara fraktar varor
- **skjuts**: resa med häst och vagn som någon kör åt en
- **gammalmora**: (lantligt) den gamla matmodern på gården
- **spinnrocken**: ett redskap med hjul som man spinner garn på
- **fjäderkärra**: en lätt vagn med fjädrar
- **dragkistan**: en byrå med lådor
- **koffertar**: stora resväskor
- **plymer**: stora, fina fjädrar på en hatt
- **restauratris**: en kvinna som sköter maten och serveringen på en båt
- **fjäderbuske**: många fjädrar som sitter ihop, som ett knippe
- **hedersvakt**: soldater som går med en viktig person för att visa respekt
- **fader / glader**: (gammalt) far / glad
- **haver**: (gammalt) har
- **spektakel**: något som alla tittar på och skrattar åt
- **balsam**: en salva som läker och lindrar

## Flykten

Åtta dagar efter att Klara Gulla hade kommit hem, stod hon och hennes mor en morgon nere på Borgs brygga. De var färdiga att resa därifrån för alltid. Den gamla Kattrinna hade hatt och en fin klädeskappa på sig. Hon skulle följa med dottern ner till Malmö och bli en fin dam i staden. Aldrig mer skulle hon behöva träla för maten. Hon skulle få sitta med händerna i knät i en soffa. Hon skulle ha det lugnt och utan sorger i alla de dagar hon hade kvar.

Men trots allt det goda som väntade henne, hade Kattrinna nog aldrig känt sig så eländigt olycklig som när hon stod där på bryggan. Klara Gulla måste ha märkt något. Hon började fråga henne om hon var rädd för sjön. Och så började hon förklara att det inte var något farligt, fast det blåste så att folk knappt kunde stå kvar på bryggan. Klara Gulla var ju van vid sjön, så hon visste vad hon talade om.

»Det här är ju inga vågor,» sa hon till sin mor. »Jag ser nog att det går vita gäss på sjön. Men jag skulle inte vara rädd att ro över den i vår gamla ekstock.»

Klara Gulla brydde sig inte om stormen. Hon stannade kvar på bryggan. Men Kattrinna gick in i det stora godsmagasinet, för att inte blåsa sönder alldeles. Hon kröp undan i ett mörkt hörn bakom ett par packlårar. Här tänkte hon stanna tills ångbåten kom. Hon ville inte gärna träffa någon från socknen innan hon reste. Samtidigt tänkte hon att det hon gjorde nog inte var rätt, eftersom hon skämdes för att visa sig för folk.

En sak kunde hon i alla fall säga till sitt försvar. Hon följde inte med Klara Gulla för att hon ville leva gott. Hon gjorde det bara för att hennes händer svek henne. Vad annat kunde hon göra, när hon kände att de höll på att bli så dåliga att hon inte kunde spinna mer?

Hon såg klockar Svartling komma in i magasinet. Hon bad till Gud att han inte skulle se henne och komma fram och fråga vart hon skulle resa. Hur skulle hon kunna tala om för honom att hon tänkte resa ifrån Jan och stugan och hela det gamla livet?

Hon hade försökt ordna så att hon och Jan kunde bo kvar i Skrolycka. Om dottern bara hade skickat dem lite pengar, kanske tio riksdaler i månaden, hade de ju kunnat klara sig någorlunda. Men det hade inte varit någon idé att tala med Klara Gulla om det. Hon ville inte ge dem ett öre, om inte Kattrinna följde med henne.

Kattrinna förstod nog hur det låg till. Klara Gulla sa inte nej av elakhet. Men nu hade hon hyrt rum och ordnat dem åt båda föräldrarna. Hon hade sett fram emot den stund när hon skulle få visa dem hur hon hade tänkt på dem och arbetat för dem. Och hon ville ha åtminstone en av dem med sig. Då skulle hon få någon belöning för allt sitt besvär.

Det var säkert Jan som hon hade tänkt mest på när hon ordnade hemmet. Hon hade ju varit så särskilt god vän med sin far förr i tiden. Men honom tyckte hon nu att hon omöjligt kunde ta med sig.

Det var just där som hela olyckan låg. Klara Gulla tyckte så illa om sin far. Hon stod inte alls ut med honom. Han fick inte tala med henne om Portugallien eller om hennes rikedom och makt. Ja, hon stod knappt ut med att se honom klädd i kejsardoningen. Han var ju lika glad åt henne ändå och ville alltid vara nära henne. Men hon bara flydde från honom. Kattrinna var säker på att det var för att slippa se honom som dottern inte hade stannat hemma mer än knappt en vecka.

Nu kom Klara Gulla också in i magasinet. Hon var inte rädd för klockar Svartling. Hon gick genast fram för att prata med honom. Redan i de första orden berättade hon att hon nu skulle resa hem till sig och att Kattrinna skulle följa med henne.

Då frågade klockarn, som man ju kunde veta att han skulle göra, vad hennes far sa om saken. Och lika lugnt som om hon talade om en främling, berättade Klara Gulla hur hon hade ordnat för Jan. Hon hade hyrt ett rum åt honom hos Lisa, svärdottern till den gamla notbindarn. Lisa hade byggt ett nytt hus efter Ol' Bengtsas död. Där hade hon en kammare ledig, där Jan kunde bo.

Klockar Svartling hade ett sådant ansikte att det inte visade mer av hans tankar än han ville. Det var alldeles orörligt medan han talade med Klara Gulla. Men Kattrinna visste ändå vad han tänkte, han som var som en far för hela socknen. »Varför ska en gammal man, som har både hustru och dotter i livet, behöva bo hos främmande? Lisa är en snäll människa. Men hon kan ju aldrig ha samma tålamod med honom som hans egna.» Det var vad han tänkte. Och han hade rätt i att tänka så.

Kattrinna tittade plötsligt ner på sina händer. Kanske lurade hon sig själv, när hon skyllde på dem. Den riktiga orsaken till att hon övergav Jan var nog att dottern var för stark för henne. Hon kunde inte sätta sig emot henne.

Klara Gulla stod kvar och pratade med klockarn. Nu berättade hon hur de hade varit tvungna att smyga sig hemifrån, för att Jan inte skulle få veta att de reste.

Det hade varit det värsta av alltihop för Kattrinna. Klara Gulla hade skickat i väg Jan med ett ärende till en affär långt uppe i Bro socken. Så fort han hade gått, hade de packat koffertarna och gett sig i väg. Kattrinna hade känt sig som en tjuv och en brottsling när hon smög sig hemifrån på det sättet. Men Klara Gulla hade sagt att det måste vara så. Om far hade fått veta något om resan, hade han hellre lagt sig framför kärran och blivit överkörd än låtit dem resa. Ja, nu skulle Lisa ta emot honom när han kom hem. Hon skulle nog försöka trösta honom. Men det var ändå mycket svårt att tänka på hur illa han skulle ta det, när han fick veta att Klara Gulla hade rest ifrån honom.

Klockar Svartling stod tyst och lyssnade på Klara Gulla. Kattrinna började just undra om han var nöjd med det han fick höra. Då tog han plötsligt Klara Gullas hand och sa mycket allvarligt:

»Ja, eftersom jag är Klara Gullas gamla lärare, säger jag nu rakt ut vad jag tycker. Klara Gulla vill resa ifrån en plikt, men det är inte säkert att det lyckas. Jag har sett andra som har försökt göra likadant. Men det har hämnat sig.»

Kattrinna reste sig och drog en suck av lättnad när hon hörde det. Det var just de orden som hon själv hade velat säga till sin dotter.

Klara Gulla svarade ganska stilla att hon inte visste hur hon skulle ordna det på något annat sätt. Hon kunde inte ta med sig en galen människa till en främmande stad. Och hon kunde inte själv stanna kvar i Svartsjö. Det hade Jan sett till. När hon gick förbi en gård, kom barnen springande och ropade »Kejsarinna» efter henne. Och vid kyrkan i söndags hade folk varit så ivriga att få se henne att de nästan hade sprungit omkull henne.

Men klockarn stod fast vid vad han tyckte.

»Jag förstår att det kan vara svårt,» sa han. »Men det har funnits ett sådant band mellan dig och din far. Du ska inte tro att du kan hugga av det så lätt.»

När det var sagt, gick de båda två ut ur magasinet, och Kattrinna följde efter dem. Hon hade ändrat sig och ville nu gärna tala med klockarn. Men innan hon gick fram till honom, ställde hon sig och tittade uppåt backen. Hon kände på sig att Jan snart måste komma.

»Är ni rädd att far ska komma?» frågade Klara Gulla och gick från klockarn bort till sin mor.

»Rädd!» sa Kattrinna. »Jag ber bara till Gud att Jan ska hinna hit innan jag har rest.» Hon samlade allt sitt mod och fortsatte: »Det känns, vet du, som om jag hade gjort något ont. Jag tror att jag kommer att få lida för det här i hela mitt liv.»

»Det säger ni bara för att ni har fått sitta i mörker och elände i så många år,» sa Klara Gulla. »Det blir annorlunda när ni väl har kommit härifrån. Far kan ju i alla fall omöjligt komma hit, när han inte vet att vi har rest,» lade hon till.

»Det ska du inte vara så säker på,» sa Kattrinna. »Jan vet ändå det han behöver veta. Så har det varit med honom ända sedan du försvann ifrån oss, och det har blivit mer för varje år. Vår Herre tyckte väl att han måste ge Jan ett nytt ljus att lysa sig med, sedan han hade förlorat förståndet.»

Nu berättade Kattrinna med några få ord för Klara Gulla om Lars Gunnarssons död. Hon berättade också om ett par andra saker som hade hänt de senaste åren. Hon ville visa henne att Jan var i syne, som man säger. Klara Gulla lyssnade mycket uppmärksamt. Förut hade Kattrinna försökt berätta för henne hur god Jan var mot flera fattiga gamla stackare. Men då hade hon inte velat lyssna.

Men det här verkade hon bli så gripen av att Kattrinna började hoppas. Kanske skulle hon börja tänka annorlunda om Jan. Ja, kanske skulle hon till och med vända om och åka hem, hon också.

Men den förhoppningen fick hon inte ha kvar länge.

»Här, mor, kommer ångbåten!» ropade Klara Gulla med glad röst. »Nu går det nog bra för oss ändå, så att vi kommer i väg.»

Kattrinna fick tårar i ögonen när hon såg ångbåten lägga till vid bryggan. Hon hade tänkt be klockar Svartling att säga ett gott ord för henne och Jan till Klara Gulla. Då kanske dottern skulle låta dem stanna i sitt gamla hem. Men det fanns ingen tid till det. Hon såg ingen möjlighet att slippa resan.

Båten måste ha varit försenad, för den hade så bråttom att komma i väg igen. Den hade inte tid att lägga ut någon landgång. Ett par stackars resenärer som skulle stiga av blev nästan kastade upp på bryggan av sjömännen. Klara Gulla tog Kattrinna i armen, en karl tog emot henne, och så var hon ombord. Hon grät och ville vända tillbaka, men ingen tyckte synd om henne.

Just när Kattrinna hade kommit upp på däck, lade Klara Gulla armen om henne, som för att stödja henne.

»Kom, så går vi över till andra sidan!» sa hon.

Men det var för sent. Den gamla Kattrinna såg en karl komma springande nerför backen, och hon kände igen honom.

»Det är Jan!» sa hon. »Å, vad ska han nu göra?»

Jan stannade längst ut på bryggan. Han stod där liten och eländig. Han såg Klara Gulla på båten som var på väg bort. Inget ansikte kunde visa större förtvivlan och sorg än hans gjorde nu.

Men Kattrinna behövde bara se honom för att få den kraft som hon behövde. Nu kunde hon sätta sig emot sin dotter.

»Du får resa, du,» sa hon. »Men jag stiger av vid nästa brygga och går hem igen.»

»Ni får göra som ni vill, mor,» sa Klara Gulla, trött på alltihop. Hon förstod nog att hon inte kunde kämpa emot det här. Kanske tyckte hon också att de hade varit för grymma mot hennes far.

Men de fick ingen tid att göra det gott igen. För andra gången ville Jan inte förlora hela glädjen i sitt liv. Han tog ett språng från bryggan och kastade sig ner i sjön.

Kanske hade han tänkt simma fram till ångbåten. Kanske hade han helt enkelt känt att han inte stod ut med att leva längre.

Folk på bryggan ropade högt. En båt sattes genast ut. Också den lilla lastångaren stannade och skickade ut sin julle. Men Jan hade sjunkit på en gång. Han kom inte ens upp till ytan igen.

Kejsarkäppen och den gröna läderkasketten låg och flöt på vattnet. Men kejsarn själv hade försvunnit så tyst och så spårlöst att man knappt skulle ha kunnat tro att han var borta, om inte de där klenoderna hade legat där.

### Ordlista

- **klädeskappa**: en lång kappa av fint ylletyg
- **träla**: (gammalt) arbeta mycket hårt, som en slav
- **det går vita gäss**: det är vita skumtoppar på vågorna
- **ekstock**: en gammal båt gjord av en urholkad trädstam
- **godsmagasinet**: ett hus vid bryggan där man förvarar varor
- **packlårar**: stora lådor av trä som man packar varor i
- **klockar / klockarn**: en man som leder sången i kyrkan och ofta också är lärare
- **kejsardoningen**: kejsarens kläder och fina saker
- **i syne**: kunna se saker som andra inte ser, se in i framtiden
- **landgång**: en bräda eller bro mellan båten och land
- **julle**: en liten roddbåt som hör till ett fartyg
- **klenoderna**: dyrbara saker, här kejsarens käpp och mössa

## Kvarhållen

Folk tyckte att det var märkvärdigt. Nu var det Klara Gulla från Skrolycka som var tvungen att stå på Borgs brygga dag efter dag och vänta på en som aldrig kom.

Klara Gulla stod inte där och väntade under ljuvliga sommardagar. Hon väntade i den mörka och stormiga november och i den mörka och kalla december. Hon drömde inte heller några vackra drömmar om resenärer från långt borta som skulle stiga i land med prakt och glans. Hon hade bara ögon och tankar för en båt. Båten rodde fram och tillbaka på sjön utanför bryggan och draggade efter en som hade drunknat. Först hade hon trott att den hon väntade på skulle hittas så fort de började dragga. Men så gick det inte. Dag efter dag arbetade ett par tålmodiga gamla fiskare med draggen, men de hittade ingenting.

Det sades att det fanns ett par djupa hålor i sjöbotten alldeles nära Borgs brygga. Flera trodde att Jan hade sjunkit ner i en av dem. Andra sa att det fanns en stark ström här vid udden, och vidare in i den stora Kyrkviken. Han hade kanske blivit förd dit. Klara Gulla lät göra dragglinorna längre, så att de kunde nå ner till det djupaste stället i Löven. Och hon lät draggen gå över varenda bit av Kyrkviken. Men ändå lyckades hon inte få upp sin far i dagsljuset igen.

Redan första dagen efter olyckan hade Klara Gulla beställt en likkista. När den var färdig, tog hon den till bryggan. Där skulle hon kunna härbärgera den döde så fort han blev funnen. Sedan lät hon den alltid stå på bryggan. Hon ville inte ens ställa in den i godsmagasinet. Magasinet låstes när faktorn gick från bryggan. Men kistan måste alltid finnas till hands, så att Jan inte skulle behöva vänta på den.

Den gamla kejsarn hade ofta haft goda vänner runt sig på bryggan, som hade gjort väntan kortare för honom. Men Klara Gulla gick nästan alltid där ensam. Hon talade inte med någon. Och folk lät nog gärna henne vara i fred. Det var något hemskt med henne i folks ögon, eftersom hon hade orsakat sin fars död.

I december slutade båtarna gå, och sedan fick Klara Gulla ha bryggan alldeles för sig själv. Ingen störde henne. Fiskarna som letade ute på sjön ville också sluta. Men det gjorde Klara Gulla alldeles förtvivlad. Hennes enda hopp och räddning var att fadern blev funnen. Så länge sjön var fri från is, måste de fortsätta. De måste leta vid Nygårds udde och vid Storviks. De måste leta igenom hela Löven.

För varje dag som gick, blev Klara Gulla själv allt mer ängsligt ivrig att hitta den döde. Hon hade hyrt ett rum hos en av torparna vid Borg. I början hade hon tagit sig tid att stanna inne åtminstone en stund om dagen. Men så småningom fick hon en sådan ångest att hon knappt hade ro att sova och äta. Hon var hela tiden på bryggan. Hon gick och stod där inte bara under de korta dagarna, utan också under de långa, oändliga kvällarna, ända tills det var dags att gå och lägga sig.

De två första dagarna efter Jans död hade den gamla Kattrinna stått bredvid Klara Gulla på bryggan och väntat på Jan. Men sedan hade hon gått hem till Skrolycka.

Det var inte för att hon inte brydde sig som hon lämnade bryggan. Det var för att hon inte stod ut med att vara tillsammans med sin dotter och höra henne tala om Jan. För Klara Gulla låtsades inte. Kattrinna visste varför Klara Gulla var så ivrig att få hans kropp att vila i vigd jord. Det var inte för att hon brydde sig ömt om honom, och det var inte för att hon hade dåligt samvete. Det var för att hon var rädd, vilt rädd. Hon var rädd så länge den vars död hon var skyldig till låg obegravd på sjöbotten. Om hon kunde få sin far nergrävd i kyrkogårdens mull, skulle han inte vara så farlig för henne. Men så länge han låg där han låg, kände hon en ofattbar skräck för honom. Och hon var rädd för det straff som han skulle ge henne.

Klara Gulla stod på Borgs brygga och tittade ner i sjön, som alltid var orolig och grå. Hennes blick nådde inte längre än till vattenytan. Men hon tyckte ändå att hon kunde se den stora sjöbotten som bredde ut sig under henne.

Där nere satt han, kejsarn av Portugallien. Han satt på en sten med händerna knäppta om knäna. Hans ögon stirrade in i det grågröna vattnet. Han väntade hela tiden på att hon skulle komma till honom.

Han hade lämnat ifrån sig hela kejsardoningen. Käppen och läderkasketten hade aldrig följt med honom ner i djupet. Och pappersstjärnorna hade väl lösts upp av sjövattnet. Han satt där i sin gamla, blanka, slitna rock med två tomma händer. Men i stället fanns det inte längre något falskt eller löjligt med honom. Nu var han bara mäktig och förskräcklig.

Det var inte fel att han hade sagt att han var kejsare. Han hade haft så stor makt i livet att den fiende som han hade hatat hade störtats, och hans vänner hade fått hjälp. Den makten hade han fortfarande. Den lämnade honom inte bara för att han var död.

Det hade aldrig varit mer än två människor som hade gjort honom illa. Den ena hade han redan hämnats på. Den andra var hon, hans dotter. Först hade hon gjort honom galen, och sedan hade hon orsakat hans död. Det var henne han bidade på där nere i djupet.

Nu var hans kärlek till henne slut. Nu väntade han inte på henne för att ge henne beröm och ära. Han ville dra ner henne till dödens mörka land, som straff för allt ont som hon hade gjort mot honom.

Det var något som lockade Klara Gulla. Hon skulle ha velat ta av det stora, tunga locket från likkistan. Sedan ville hon sätta ut kistan i sjön utanför bryggan, som en båt. Därefter ville hon själv kliva ner i den, stöta ut från land och mycket försiktigt lägga sig ner på bädden av sågspån.

Hon visste inte om hon skulle sjunka genast. Eller om hon skulle driva omkring en stund på sjön, tills vågorna fyllde hennes farkost med vatten och drog ner den i djupet.

Hon tänkte också att hon kanske inte skulle sjunka alls. Kanske skulle hon bara föras ut på sjön och kastas i land vid någon av uddarna där det växte alar.

Det var en stor frestelse att göra ett sådant försök. Hon tänkte ligga alldeles stilla hela tiden och inte göra en enda rörelse. Hon skulle inte använda händerna eller armarna för att få kistan att röra sig framåt. Hon skulle lämna sig helt i sin domares makt. Han fick dra henne till sig eller låta henne komma undan, som han ville.

Om hon gav sig helt i hans våld på det sättet, skulle kanske den stora kärleken tala igen. Kanske skulle han förbarma sig över henne och ge henne nåd.

Men hennes skräck var för stor. Hon vågade inte längre lita på hans kärlek. Hon vågade aldrig sätta ut den svarta kistan på sjön.

En gammal bekant och vän till Klara Gulla kom och hälsade på henne under de här dagarna. Han hette August och bodde fortfarande kvar på Där Nol i Prästerud, i sina föräldrars hem.

Han var en lugn och klok karl, och det var bra för henne att prata med honom. Han sa till henne att hon borde resa härifrån och börja med sitt gamla arbete igen. Det var nog inte bra för henne att gå på den ensamma bryggan och vänta på en död. Hon svarade att hon inte vågade resa förrän hennes far låg i vigd jord. Men det ville han inte höra talas om.

Första gången han pratade med henne, bestämdes ingenting. Men nästa gång han kom tillbaka, lovade hon att göra som han sa. De kom överens om att han nästa dag skulle komma och hämta henne med sin egen häst. Han skulle köra henne till järnvägsstationen.

Om han nu hade gjort det, hade kanske allt gått bra. Men han blev hindrad att komma själv. I stället skickade han en ung dräng med hästen. Klara Gulla satte sig ändå upp i kärran och åkte. Men på vägen började hon prata med körsvennen om sin far. Hon fick honom att berätta historier om hur fadern kunde se det som andra inte såg. Det var samma historier som Kattrinna hade berättat på bryggan, och andra också.

När hon hade lyssnat en stund, bad hon pojken att vända. Hon hade blivit så skrämd att hon inte vågade resa vidare. Han var för mäktig, den gamla kejsarn av Portugallien. Hon visste väl hur de döda som inte har blivit begravda i kyrkogårdens mull jäktar och jagar efter sina fiender. Hon måste få upp sin far ur vattnet. Hon måste få honom lagd i kistan. Guds ord måste läsas över honom. Annars skulle hon inte få ro ett enda ögonblick.

### Ordlista

- **kvarhållen**: tvingad att stanna kvar
- **dragga / draggen**: leta på sjöbotten med ett redskap med krokar / själva redskapet
- **likkista**: kistan som man lägger en död i
- **härbärgera**: (gammalt) ge någon en plats att vara på
- **godsmagasinet**: ett hus vid bryggan där man förvarar varor
- **faktorn**: mannen som har hand om bryggan och magasinet
- **torparna**: fattiga bönder som brukar en liten gård på någon annans mark
- **vigd jord**: kyrkogårdens jord, som prästen har välsignat
- **mull**: lös, mörk jord
- **bidade**: (gammalt) väntade
- **sågspån**: små flisor av trä som blir över när man sågar
- **farkost**: något som man färdas i på vattnet, en båt
- **förbarma sig**: tycka synd om någon och hjälpa den
- **körsvennen**: den som kör hästen

## Avskedsorden

Fram mot jul fick Klara Gulla bud om att Kattrinna låg för döden. Det var det som till sist kunde rycka henne bort från bryggan.

Hon gick hem till fots, för det var det bästa sättet att ta sig till Askedalarna. Hon tog den gamla vanliga vägen genom Lobyn och vidare över den stora skogen och Snipahöjden.

Hon gick förbi gården där den gamle Björn Hindriksson i Lobyn en gång hade bott. Där såg hon en stor karl som stod vid vägen och lagade en gärdsgård. Han såg duktig och allvarlig ut. Han hälsade med en kort nick när hon gick förbi. Men sedan blev han stående och tittade efter henne. Och till sist skyndade han sig ikapp henne.

»Det är visst Klara Gulla från Skrolycka?» sa han. »Jag borde egentligen ha sagt ett par ord till Klara Gulla. Jag är Linnart, son till Björn Hindriksson,» lade han till, när han märkte att hon inte visste vem han var.

»Jag har så ont om tid,» sa Klara Gulla. »Så kanske det kan vänta till en annan gång? Jag har fått bud om att mor håller på att dö.»

Men Linnart Björnsson föreslog i stället att han skulle få följa med henne en bit längs vägen. Han hade flera gånger tänkt gå ner till bryggan för att träffa henne där. Och nu ville han inte missa det goda tillfället. Han trodde att det var nödvändigt att hon fick höra vad han hade att säga.

Klara Gulla sa inte emot mer. Men hon märkte att karlen hade svårt att komma fram med sitt ärende. Därför väntade hon sig inget gott. Han harklade sig flera gånger och letade efter orden.

»Jag tror inte att Klara Gulla vet att jag var den siste som talade med Klara Gullas far, kejsarn, som vi brukade kalla honom.»

Klara Gulla svarade att det hade hon inte vetat. Samtidigt började hon gå fortare. Hon tänkte nog att det här samtalet var något som hon helst ville slippa.

»Jag stod ute på gården en dag i höstas och spände för en häst, för jag skulle åka till affären,» fortsatte Linnart Björnsson. »Då fick jag se kejsarn komma springande längs vägen. Han hade mycket bråttom, det märktes nog. Men han stannade ändå när han fick syn på mig. Han ville fråga om kejsarinnan hade rest förbi. Det kunde jag ju inte neka till. Och då kom tårarna strömmande ur ögonen på honom. Han hade varit på väg till Bro, sa han. Men han hade känt sig så orolig att han hade vänt om. Och när han kom hem, var stugan tom. Kattrinna var också borta. De skulle säkert åka med ångbåten, och han visste inte hur han skulle hinna ner till Borg innan de hade rest.»

Klara Gulla tvärstannade.

»Det blev väl så att han fick åka med er?» sa hon.

»Ja,» svarade bonden. »Jan hade gjort mig en stor tjänst en gång i tiden, och nu ville jag betala tillbaka. Det var kanske fel av mig att jag hjälpte honom på vägen?»

»Å nej, allt felet är mitt,» sa Klara Gulla. »Det var jag som aldrig borde ha försökt resa ifrån honom.»

»Han grät som ett barn hela den långa tiden som han satt i kärran,» sa Linnart Björnsson. »Och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga för att trösta honom, så jag var tyst. ’Vi hinner nog fram, Jan,’ sa jag till sist. ’Du ska inte gråta så! De här små båtarna som går på hösten är inte så snabba.’ Men knappt hade jag sagt det, förrän han lade sin hand på min arm. Han frågade om jag trodde att de skulle vara hårda och elaka mot kejsarinnan, de som hade fört bort henne.»

»De som hade fört bort mig!» sa Klara Gulla förvånat.

»Jag blev lika förvånad som Klara Gulla, och jag frågade honom vilka han menade. Jo, han menade dem som hade legat på lur runt kejsarinnan medan hon var hemma. Det var alla de fiender som Klara Gulla hade varit så rädd för. Därför hade hon inte vågat sätta på sig sin guldkrona, eller ens tala om Portugallien. Och nu hade de kastat sig över Klara Gulla och fört bort henne som fånge.»

»Jaså, på det sättet!» sa Klara Gulla.

»Ja, just på det sättet, Klara Gulla,» sa Linnart Björnsson med eftertryck. »Klara Gulla förstår att hennes far inte grät för att han hade blivit övergiven och lämnad ensam. Han grät för att han trodde att Klara Gulla var i fara.»

Linnart Björnsson hade haft lite svårt att få fram de sista orden. De ville fastna i halsen på honom. Han tänkte kanske på gamle Björn Hindriksson och på sig själv. Det var nog något i hans egen historia som fick honom att förstå hur mycket en kärlek som aldrig sviker är värd.

Men Klara Gulla förstod det inte än. Ända sedan hon kom hem, hade hon bara tänkt på sin far med avsmak och skräck. Hon mumlade för sig själv något om att far var en stolle.

Linnart Björnsson hörde vad hon sa, och det sårade honom.

»Jag vet inte om Jan var så tokig,» sa han. »Jag sa till honom att jag inte hade sett några fångvaktare runt Klara Gulla. ’Såg inte min snälla Linnart Björnsson,’ svarade han då, ’hur de gick och vaktade runt henne när hon åkte förbi här? Det var Högfärden och Hårdheten, det var Lasten och Lustan. Det var alla de som hon måste kämpa emot där borta i sitt kejsarrike.’»

Klara Gulla stannade och vände sig mot honom.

»Nå?» sa hon bara.

»Jag svarade honom att de fienderna hade jag också sett,» sa Linnart Björnsson barskt.

Klara Gulla skrattade till.

»Men jag ångrade genast att jag hade sagt det,» fortsatte bonden. »För nu började Jan gråta alldeles förtvivlat. ’Å, be Gud, min snälla Linnart Björnsson,’ sa han, ’att jag ska kunna frälsa den lilla flickan från allt ont! Det spelar ingen roll hur det går för mig, bara hon blir hjälpt.’»

Klara Gulla gick ännu fortare, och hon svarade inte. Det var något som började riva och slita inne i hennes hjärta. Men hon tvingade det att vara stilla. Om det som låg gömt där inne skulle släppas lös, visste hon inte hur hon skulle stå ut.

»Ja, det blev alltså liksom hans avskedsord, det här,» sa Linnart Björnsson. »Och sedan dröjde det inte länge innan han fick visa att han menade vad han sa. Klara Gulla ska aldrig tro att Jan hoppade i sjön för att komma bort från sin egen sorg. Det var bara för att rädda Klara Gulla från hennes fiender som han kastade sig efter ångbåten.»

Allt fortare och fortare stormade Klara Gulla framåt. Hela faderns kärlek, från början till slut, började visa sig för henne. Men hon ville bara fly undan. Hon orkade inte bära den kunskapen.

»Vi håller ganska bra reda på varandra i den här socknen,» fortsatte Linnart Björnsson. Han följde efter henne utan den minsta ansträngning. »Det fanns mycket ovilja mot Klara Gulla i början, strax efter att kejsarn hade drunknat. Och jag för min del tyckte inte att Klara Gulla var värd att få höra hans sista ord och tankar. Men nu har vi ändrat oss. Vi tycker om att Klara Gulla står där nere på bryggan och väntar på honom.»

Klara Gulla stannade. Hon var röd om kinderna, och ögonen glänste av ilska.

»Jag står där bara för att jag är rädd för honom,» sa hon.

»Klara Gulla har aldrig velat se bättre ut än hon är. Det vet vi. Men vi förstår kanske bättre än Klara Gulla själv vad som ligger bakom den där väntan. Vi har också haft föräldrar. Och vi har inte gjort rätt mot dem, vi heller.»

Klara Gulla var så arg att hon ville säga något förfärligt, men det kom inget. Hon ville stampa med foten åt honom för att få honom att tiga, men det kunde hon inte heller. Då såg hon ingen annan utväg än att vända sig bort och springa sin väg.

Linnart Björnsson följde inte efter henne. Han hade sagt det han ville säga. Och han var inte missnöjd med det han hade gjort den förmiddagen.

### Ordlista

- **avskedsord**: de sista orden som någon säger innan han går eller dör
- **låg för döden**: var så sjuk att hon snart skulle dö
- **gärdsgård**: ett staket av trä runt en åker eller hage
- **harklade sig**: gjorde ett ljud i halsen innan han talade
- **låg på lur**: gömde sig och väntade för att anfalla
- **fångvaktare**: personer som vaktar fångar
- **Högfärden och Hårdheten**: högmod och hårdhet, här som fiender med namn
- **Lasten och Lustan**: synd och begär, här som fiender med namn
- **barskt**: strängt och lite ovänligt
- **frälsa**: rädda, särskilt från något ont
- **ovilja**: när man inte tycker om någon

## Kattrinnas död

När Klara Gulla kom in i den lilla stugan i Skrolycka, låg Kattrinna i sängen. Hon var likblek och hade ögonen slutna. Det såg ut som om slutet redan hade kommit.

Men så fort Klara Gulla stod bredvid henne och strök hennes hand, tittade hon upp och började genast tala.

»Jan vill ha mig hos sig,» fick hon fram med stor ansträngning. »Han håller det inte emot mig att jag reste ifrån honom.»

Klara Gulla ryckte till. Hon började förstå varför hennes mor dog. Kattrinna hade varit trogen i hela sitt liv. Nu hade hon sörjt sig till döds, för att hon hade svikit Jan på slutet.

»Ni kan väl inte ligga och oroa er för det!» sa Klara Gulla. »Det var ju jag som tvingade er att resa.»

»Det har ändå varit så svårt att tänka på,» sa Kattrinna. »Men nu är allt gott och väl mellan oss igen.»

Hon slöt ögonen igen och låg alldeles stilla. Det var som om ett litet sken av lycka spred sig över hennes trötta, slitna ansikte.

Men snart började hon tala igen. Det fanns saker som måste sägas. Hon kunde inte få ro förrän de var sagda.

»Var inte så arg på Jan för att han sprang efter dig! Han ville dig bara väl. Du har inte haft det bra sedan ni kom ifrån varandra. Det var det han visste. Och inte han heller. Ni gick vilse, var och en på sitt håll.»

Klara Gulla hade vetat att hon skulle säga något sådant, och hon hade gjort sig hård i förväg. Men det som hennes mor sa rörde henne mer än hon hade trott. Hon försökte ge henne ett gott svar.

»Jag ska tänka på far sådan som han var förr i tiden,» sa hon. »Ni minns väl vilka goda vänner vi alltid var på den tiden?»

Det såg ut som om Kattrinna blev nöjd med svaret, för hon lade sig till ro igen. Hon hade säkert inte tänkt säga något mer. Men plötsligt började hon le mot sin dotter med stor kärlek.

»Jag är så glad, Klara Gulla,» sa hon, »för att du har blivit vacker igen.»

Inför det leendet och de orden gav all Klara Gullas självbehärskning vika. Hon föll på knä bredvid den låga sängen och började gråta. Det var första gången sedan hon kom hem som hon brast ut i riktig gråt.

»Jag vet inte hur ni kan vara så mot mig som ni är, mor. Det är mitt fel att ni dör nu. Och det är mitt fel att far dog också.»

Kattrinna log fortfarande, och hon rörde händerna som för att smeka henne lite.

»Ni är så god, mor, ni är så god mot mig,» sa Klara Gulla, medan hon grät och snyftade.

Kattrinna tog ett hårt tag om hennes hand. Hon lyfte sig upp i sängen för att kunna säga ett sista viktigt ord.

»Allt gott som finns hos mig,» sa hon, »det har jag lärt av Jan.»

Efter det sjönk hon tillbaka. Sedan sa hon inget mer som gick att höra eller förstå. Döendet började, och hon dog nästa morgon.

Men under hela dödskampen låg Klara Gulla och grät på golvet bredvid sängen. Hon låg där och grät bort sin ångest, sina feberdrömmar och sin börda av skuld. Hennes tårar ville aldrig ta slut.

### Ordlista

- **likblek**: mycket blek, som en död människa
- **trogen**: som alltid håller sina löften och inte sviker
- **svikit**: lämnat någon som litade på en
- **självbehärskning**: förmågan att hålla tillbaka sina känslor
- **smeka**: stryka mjukt med handen för att visa kärlek
- **dödskampen**: den sista tiden när en sjuk människa kämpar innan hon dör
- **ångest**: en stark, plågande rädsla och oro
- **börda av skuld**: en tung känsla av att man har gjort fel

## Kejsarns jordafärd

Kattrinna i Skrolycka skulle begravas på söndagen före jul. Då brukar det inte vara så mycket folk i kyrkan. De flesta vill spara sina kyrkbesök till de stora helgdagarna.

Men det lilla likföljet från Askedalarna körde upp på talbacken mellan kyrkan och sockenstugan. Då blev de som åkte med nästan generade. För en så stor mängd människor som hade samlats här den dagen hade man knappt sett ens när den gamla prosten i Bro kom för att predika i Svartsjö en gång om året. Inte ens när det var prästval kom det så många.

Det var ju självklart att folket inte hade kommit allihop bara för att följa den gamla Kattrinna till graven. Det måste vara något annat som hände. Kanske väntade man någon stor och viktig man till kyrkan? Eller kanske skulle en annan präst än den vanliga predika? De bodde ju så avsides där borta i Askedalarna. Mycket kunde hända i socknen utan att de fick veta det.

Begravningsfolket körde som vanligt fram till platsen bakom sockenstugan och klev ur kärrorna. Det var lika fullt med folk där som på talbacken. Men annars såg de inget särskilt. De blev mer och mer förvånade, men de ville inte gärna fråga vad som hände. De som åker med i ett begravningsfölje bör helst hålla sig för sig själva. De ska inte börja prata med dem som inte har del i sorgen.

Kistan lyftes ner från flakvagnen, där den hade stått under resan till kyrkan. Den ställdes på ett par svarta bockar, som hade ställts upp i förväg utanför sockenstugan. Där skulle kistan och de som hörde till den stå och vänta. De skulle vänta tills klockorna började ringa och prästen och klockarn var färdiga att gå ut på kyrkogården.

Det var ett Herrans väder hela tiden. Regnet kom i piskande skurar och smattrade mot kistlocket. En sak var i alla fall säker. Vad det än var som hade lockat hit allt kyrkfolket, så var det inte det vackra vädret.

Men det var som om ingen brydde sig om regn och blåst den här dagen. Folk stod tysta och tålmodiga ute i det fria. De sökte inte skydd, varken i kyrkan eller i sockenstugan.

De sex bärarna och de andra runt Kattrinna märkte en sak. Det stod ännu ett par bockar där, utöver dem som hennes kista vilade på. Det skulle alltså begravas ännu en död. Det hade de inte heller hört talas om förut. Och det syntes inte att något annat likfölje var på väg. Ändå var det så sent att det redan borde ha kommit fram till kyrkan.

Klockan var ungefär tio minuter i tio. När som helst skulle det vara dags att gå till kyrkogården. Då märkte folket från Askedalarna att alla människor gick bort mot Där Nol i Prästerud. Det var en gård som låg bara ett par minuters väg från kyrkan.

Nu såg de något som de inte hade lagt märke till förut. Det låg granris utstrött från sockenstugan ända fram till huvudbyggnaden på gården. Och det stod granar på båda sidor om ingången. Det var alltså där som de hade en död i huset. Men de förstod fortfarande inte hur det var möjligt att ingen hade hört något om ett dödsfall på en sådan gård. Och det hängde inte heller några lakan för fönstren, som det ska göra när det är sorg i ett hus.

Nu öppnades ytterdörrarna på vid gavel. Och ut genom dem kom ändå ett liktåg. August Där Nol gick först med en prestav i handen. Efter honom kom bärarna med kistan.

Sedan gick alla de massor av folk som hade stått och väntat utanför kyrkan med i det här tåget. Det var alltså för den här dödes skull som de hade kommit.

De bar fram kistan till sockenstugan och ställde ner den till höger om den andra, som redan stod där. August Där Nol flyttade på bockarna, så att de två kistorna kom att stå precis bredvid varandra.

Kistan som nu kom var inte lika ny och blank som Kattrinnas. Det såg ut som om den hade fått många regnskurar över sig redan före den här dagen. Den hade blivit vårdslöst hanterad, så att den var både repad och stött i kanterna.

Allt folket från Askedalarna drog ett djupt andetag på en gång. För nu började de förstå. Det var nog ingen släkting till August Där Nol som låg i den här kistan. Det var inte för någon främmande stor mans skull som så många människor hade kommit till kyrkan.

Nu flög allas blickar till Klara Gulla, för att se om hon också förstod. Och det syntes att hon gjorde det.

Hela tiden hade hon stått blek och förgråten tätt bredvid sin mors kista. Nu kände hon igen den andra kistan, som de kom bärande med från Där Nol. Då såg hon ut att bli alldeles utom sig av glad förväntan. Så ser man ut när man får det som man länge har kämpat för. Men hon lugnade sig genast. Hon log bara sorgset och strök sakta ett par gånger över kistlocket. »Nu har du fått det så bra som du någonsin kan önska dig,» verkade hon vilja säga till sin döda mor.

August Där Nol gick fram till Klara Gulla och tog henne i hand.

»Klara Gulla har väl inget emot att vi har ordnat det på det här sättet?» sa han. »Vi hittade honom först i fredags. Jag tänkte att det kunde bli lättare för Klara Gulla så här.»

Klara Gulla svarade bara ett par ord. Läpparna darrade så att orden knappt hördes.

»Tack! Det är nog bra. Jag vet att han inte kommer till mig, utan till mor.»

»Han kommer nog till er båda, ska Klara Gulla få se,» sa August Där Nol.

Den gamla mor i Falla hade också åkt till kyrkan. Hon var åttio år och böjd av många sorger. Hon ville hedra Kattrinna, som under lång tid hade varit hennes trogna tjänare och vän. Hon hade tagit med sig kejsarkäppen och mössan, som hade lämnats tillbaka till henne. Hon tänkte lägga ner dem i Kattrinnas grav. Hon trodde att Kattrinna skulle tycka om att ha något hos sig som påminde om Jan.

Nu gick Klara Gulla fram till henne och bad om kejsarklenoderna. Sedan ställde hon den långa käppen mot Jans kista och satte mössan över knoppen. Folk förstod vad hon tänkte på. Sedan hon kom hem, hade hon inte velat låta Jan klä ut sig i kejsarstassen. Nu ville hon gottgöra det lilla hon kunde. Det är inte mycket man kan göra för en död.

Knappt stod käppen där, förrän det började ringa i kyrktornet. Samtidigt kom prästen, klockarn och kyrkvaktaren ut ur sakristian och ställde sig först i liktåget.

Regnet kom i skurar den dagen. Som tur var blev det uppehåll nu, medan folket ställde upp sig rad efter rad, först männen och sedan kvinnorna. De skulle följa de två gamla ut till kyrkogården.

De som ställde upp sig såg ut som om de var förvånade över att de var med här. De kände egentligen ingen sorg. De ville inte heller särskilt hedra någon av de döda. Men nyheten hade spridit sig genom socknen att Jan i Skrolycka hade hittats precis i rätt tid för att kunna läggas i samma grav som Kattrinna. Då hade alla tyckt att det var något vackert och märkvärdigt med det. Och de hade velat vara med och se hur de gamla makarna förenades i döden.

Man hade ju inte kunnat tro att så många andra skulle få samma tanke. Nu blev det nästan för mycket uppståndelse för två så fattiga och enkla människor. Folk tittade på varandra och skämdes lite. Men när de nu var där, kunde de inte göra något annat än att följa med till kyrkogården.

De måste också le lite för sig själva, när de tänkte på att kejsarn av Portugallien skulle ha tyckt om det här. Två prestaver gick före hans och Kattrinnas kistor, för det fanns en från Askedalarna också. Och nästan hela socknen gick med i liktåget. Det kunde inte ha blivit bättre om han själv hade fått bestämma.

Och det var inte heller så säkert att inte allt var hans verk. Han hade blivit så märkvärdig efter döden, den gamla kejsarn. Han hade nog haft en mening med att låta dottern vänta på honom. Och han hade haft en mening nu, när han kom upp ur djupet precis i rätt tid. Det var säkert och visst.

När alla hade kommit fram till den breda graven och kistorna hade sänkts ner i den, började klockarn sjunga: »Jag går mot döden …»

Klockar Svartling var en gammal man vid den här tiden. Hans sång påminde Klara Gulla om en annan gammal mans sång, som hon inte hade velat lyssna på.

Minnet gjorde henne mycket ont. Hon tryckte händerna mot hjärtat och slöt ögonen, för att de inte skulle avslöja hur hon led.

Medan hon stod så med slutna ögon, såg hon sin far framför sig. Hon såg honom sådan som han var när hon var ung, när de var så goda vänner.

Hon kände igen hans ansikte, sådant som hon hade sett det en morgon efter en natt med snöstorm. Vägen var igensnöad, och han måste bära henne till kyrkan.

Hon kände igen det från den dagen när hon gick till kyrkan i den röda klänningen. Ingen människa hade väl sett så god och lycklig ut som Jan då.

Sedan hade lyckan tagit slut för honom. Och hon själv hade inte heller riktigt varit nöjd sedan dess. Hon kämpade för att behålla det ansiktet framför ögonen. Det gjorde henne gott. En sådan stark våg av ömhet steg upp inom henne när hon såg det.

Det ansiktet ville henne bara väl. Det fanns inget att vara rädd för.

Det här var ju bara den gamla, snälla Jan i Skrolycka. Han ville inte döma henne. Han ville inte dra ner olycka och straff över sitt enda barn.

Hon blev så lugn. Hon hade kommit in i en värld av kärlek, nu när hon kunde se honom som han var förr. Hur kunde hon tro att han hatade henne? Han ville bara förlåta.

Vart hon än gick och var hon än stod, ville han vara runt henne och skydda henne. Det var det enda han ville.

En gång till kände hon den stora ömheten strömma upp ur hjärtat som en stor våg och fylla hela henne. Och i samma ögonblick visste hon att nu var allt gott igen. Nu var hon och hennes far ett, som förut. Nu när hon älskade honom, fanns det inget mer som behövde försonas.

Klara Gulla vaknade som ur en dröm. Medan hon hade stått och sett sin fars goda ansikte, hade prästen förrättat jordfästningen. Och nu höll han på att säga några ord till folket. Han tackade dem alla för att de hade kommit så mangrant till den här begravningen. Det var ingen hög och fin man som här lades till vila, sa han. Men det var kanske den som hade haft det varmaste och rikaste hjärtat i hela trakten.

När prästen sa det, tittade människorna på varandra igen. Nu såg de nöjda och belåtna ut. Prästen hade rätt. Det var just därför som de hade kommit till begravningen.

Sedan sa han också några ord till Klara Gulla. Hon hade fått mer kärlek av sina föräldrar än någon annan som han kände. Och sådan kärlek måste förvandlas till välsignelse.

När prästen sa det, tittade alla människor bort mot Klara Gulla. Och de blev förundrade över det de såg.

Prästens ord verkade redan ha blivit sanna. Där stod Klara Fina Gulleborg från Skrolycka, hon som hade fått sitt namn efter själva solen. Hon stod vid sina föräldrars grav och lyste som en förklarad.

Hon var lika vacker som den söndagen när hon gick till kyrkan i den röda klänningen, om inte vackrare.

### Ordlista

- **jordafärd**: begravning, den sista resan till graven
- **likföljet**: de människor som följer en död till begravningen
- **talbacken**: platsen utanför kyrkan där folk står och pratar
- **sockenstugan**: ett hus vid kyrkan där socknen har möten
- **bockar**: ställningar av trä som man ställer något på
- **ett Herrans väder**: ett mycket dåligt väder
- **prestav**: en fin stav som bärs först i ett begravningståg
- **liktåg**: raden av människor som följer en död till graven
- **kyrkvaktaren**: mannen som tar hand om kyrkan
- **sakristian**: prästens rum i kyrkan
- **försonas**: bli goda igen med varandra, så att det onda är förlåtet
- **jordfästningen**: prästens ceremoni när en död läggs i graven
- **mangrant**: så att alla kom, allihop
- **välsignelse**: något gott som kommer från Gud
- **förklarad**: strålande och ren, som ett helgon