12 juni.
Jag har aldrig sett en sådan sommar. Det har varit rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt dis av damm alldeles stilla över gatorna och torgen.
Först på kvällen vaknar man till liv lite grann. Jag tog nyss en aftonpromenad. Det gör jag nästan varje dag efter mina sjukbesök, och de är inte många nu på sommaren. Det kommer en jämn vind från öster, som känns lite kall. Diset lyfter och seglar långsamt bort. Borta i väster blir det till en lång slöja av rött damm. Man hör inte längre ljudet från de tunga vagnarna som kör varor. Det kommer bara en droska då och då, och spårvagnen som ringer. Jag går långsamt längs gatan. Ibland träffar jag en bekant och står och pratar en stund i hörnet av en gata.
Men varför ska jag jämt möta pastor Gregorius? Jag kan inte se den mannen utan att tänka på en historia som jag en gång hörde om Schopenhauer. Den sure gamle tänkaren satt en kväll i ett hörn på sitt kafé, ensam som vanligt. Dörren öppnas, och en man med ett otrevligt utseende kommer in. Schopenhauer ser på honom med ett ansikte som är förvridet av äckel och skräck. Han rusar upp och börjar slå mannen i huvudet med sin käpp. Det var bara på grund av mannens utseende.
Nå, jag är ingen Schopenhauer. Jag såg prästen komma emot mig långt bortifrån. Det var på Vasabron. Då stannade jag snabbt. Jag ställde mig och såg på utsikten, med armarna mot broräcket. Där låg Helgeandsholmens grå hus. Där låg det gamla badhuset. Det var byggt av trä, i en stil med spetsiga bågar som i gamla kyrkor, och nu var det trasigt. Man såg det i det rinnande vattnet, men bilden bröts sönder av strömmen. Där stod de stora gamla pilarna och lät sina blad hänga ner i vattnet. Jag hoppades att prästen inte hade sett mig. Jag hoppades också att han inte skulle känna igen min rygg. Jag hade nästan redan glömt honom.
Keep reading
Då såg jag plötsligt att han stod bredvid mig. Han hade armarna på broräcket precis som jag, och huvudet lite lutat åt sidan. Det var exakt samma ställning som för tjugo år sedan i Jakobs kyrka. Då satt jag i familjens bänk bredvid min mor, som nu är död. För första gången såg jag detta förskräckliga ansikte. Det sköt upp i predikstolen som en otäck svamp och började med sitt ”abba, käre fader”. Det var samma feta, gråa och smutsiga ansikte. Det var samma smutsgula polisonger, kanske lite gråa nu. Och det var samma låga och elaka blick bakom glasögonen, en blick som man aldrig kan förstå.
Det var omöjligt att komma undan. Jag är ju hans läkare nu, liksom många andras. Han kommer till mig ibland med sina krämpor.
— Se god afton, herr pastor, hur står det till?
— Inte bra, inte riktigt bra. Hjärtat är dåligt. Det slår inte jämnt, och ibland stannar det om nätterna, tycker jag.
Vad bra, tänkte jag. Du kan gärna dö, din gamla rackare, så slipper jag se dig mer. Du har för övrigt en ung och vacker fru. Du plågar säkert livet ur henne. När du dör gifter hon om sig och skaffar sig en mycket bättre man.
Men högt sa jag:
— Jaså, jaha. Pastorn kanske kommer upp till mig en av de här dagarna, så får vi se hur det står till.
Men han hade mycket mer att tala om, viktiga saker. Värmen är ju inte alls normal, sa han. Och det är dumt att man ska bygga ett stort riksdagshus på den lilla holmen där. Och min fru är för övrigt inte heller riktigt frisk.
Till sist gick han, och jag fortsatte min väg. Jag kom in i gamla staden, uppför Storkyrkobrinken och in i gränderna. Det var en tung och varm skymning i de smala springorna mellan husen. Längs väggarna låg konstiga skuggor. Sådana skuggor ser man aldrig nere i våra kvarter.
— — — Fru Gregorius. Det var ett konstigt besök som hon gjorde hos mig häromdagen. Hon kom på min mottagning. Jag såg mycket väl när hon kom, och att hon kom i god tid. Men hon väntade till sist. Hon lät andra, som kom senare, gå före. Till slut kom hon in. Hon rodnade och stammade. Till sist fick hon fram något om att hon hade ont i halsen. Men det var för övrigt bättre nu, sa hon.
— Jag kommer igen i morgon, sa hon. Jag har så bråttom nu …
Hon har inte kommit igen än.
Jag kom ut ur gränderna och ner på Skeppsbron. Månen stod över Skeppsholmen, citrongul i det blå. Men hela min lätta och lugna stämning var borta. Mötet med prästen hade förstört den. Tänk att det ska få finnas sådana människor som han i världen!
Alla minns det gamla problemet. Man diskuterar det ofta när några fattiga stackare sitter tillsammans vid ett kafébord. Tänk dig att du kunde döda en kinesisk mandarin bara genom att trycka på en knapp i väggen. Eller bara genom att vilja det. Sedan skulle du ärva hans rikedomar. Skulle du göra det? Den frågan har jag aldrig brytt mig om att svara på. Kanske är det för att jag aldrig har känt fattigdomens elände riktigt hårt och bittert. Men om jag kunde döda den där prästen genom att trycka på en knapp i väggen, så tror jag att jag skulle göra det.
Sedan gick jag hem i den konstiga, bleka nattskymningen. Hettan kändes lika tung som mitt på dagen. Den var liksom full av ångest. Bortom fabriksskorstenarna på Kungsholmen låg röda moln av damm i lager. De hade mörknat, och de liknade sovande olyckor. Jag gick hemåt med långa steg ner mot Klara kyrka. Jag hade hatten i handen, för svetten rann fram på min panna. Inte ens under de stora träden på kyrkogården fanns det någon kyla. Men på nästan varje bänk satt ett par och viskade. Några satt i knät på varandra och kysstes med ögon som var berusade.
Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta. För vem? Inte för någon vän, varken en man eller en kvinna. Knappt ens för mig själv. Jag läser nämligen inte i dag det som jag skrev i går. Och jag kommer inte att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand. Mina tankar rör sig av sig själva. Jag skriver för att döda en timme när jag inte kan sova. Varför får jag inte sova? Jag har ju inte begått något brott.