# Doktor Glas (nivå B1)

*Hjalmar Söderberg*

## 12 juni.

Jag har aldrig sett en sådan sommar. Det har varit rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt dis av damm alldeles stilla över gatorna och torgen.

Först på kvällen vaknar man till liv lite grann. Jag tog nyss en aftonpromenad. Det gör jag nästan varje dag efter mina sjukbesök, och de är inte många nu på sommaren. Det kommer en jämn vind från öster, som känns lite kall. Diset lyfter och seglar långsamt bort. Borta i väster blir det till en lång slöja av rött damm. Man hör inte längre ljudet från de tunga vagnarna som kör varor. Det kommer bara en droska då och då, och spårvagnen som ringer. Jag går långsamt längs gatan. Ibland träffar jag en bekant och står och pratar en stund i hörnet av en gata.

Men varför ska jag jämt möta pastor Gregorius? Jag kan inte se den mannen utan att tänka på en historia som jag en gång hörde om Schopenhauer. Den sure gamle tänkaren satt en kväll i ett hörn på sitt kafé, ensam som vanligt. Dörren öppnas, och en man med ett otrevligt utseende kommer in. Schopenhauer ser på honom med ett ansikte som är förvridet av äckel och skräck. Han rusar upp och börjar slå mannen i huvudet med sin käpp. Det var bara på grund av mannens utseende.

Nå, jag är ingen Schopenhauer. Jag såg prästen komma emot mig långt bortifrån. Det var på Vasabron. Då stannade jag snabbt. Jag ställde mig och såg på utsikten, med armarna mot broräcket. Där låg Helgeandsholmens grå hus. Där låg det gamla badhuset. Det var byggt av trä, i en stil med spetsiga bågar som i gamla kyrkor, och nu var det trasigt. Man såg det i det rinnande vattnet, men bilden bröts sönder av strömmen. Där stod de stora gamla pilarna och lät sina blad hänga ner i vattnet. Jag hoppades att prästen inte hade sett mig. Jag hoppades också att han inte skulle känna igen min rygg. Jag hade nästan redan glömt honom.

Då såg jag plötsligt att han stod bredvid mig. Han hade armarna på broräcket precis som jag, och huvudet lite lutat åt sidan. Det var exakt samma ställning som för tjugo år sedan i Jakobs kyrka. Då satt jag i familjens bänk bredvid min mor, som nu är död. För första gången såg jag detta förskräckliga ansikte. Det sköt upp i predikstolen som en otäck svamp och började med sitt ”abba, käre fader”. Det var samma feta, gråa och smutsiga ansikte. Det var samma smutsgula polisonger, kanske lite gråa nu. Och det var samma låga och elaka blick bakom glasögonen, en blick som man aldrig kan förstå.

Det var omöjligt att komma undan. Jag är ju hans läkare nu, liksom många andras. Han kommer till mig ibland med sina krämpor.

— Se god afton, herr pastor, hur står det till?

— Inte bra, inte riktigt bra. Hjärtat är dåligt. Det slår inte jämnt, och ibland stannar det om nätterna, tycker jag.

Vad bra, tänkte jag. Du kan gärna dö, din gamla rackare, så slipper jag se dig mer. Du har för övrigt en ung och vacker fru. Du plågar säkert livet ur henne. När du dör gifter hon om sig och skaffar sig en mycket bättre man.

Men högt sa jag:

— Jaså, jaha. Pastorn kanske kommer upp till mig en av de här dagarna, så får vi se hur det står till.

Men han hade mycket mer att tala om, viktiga saker. Värmen är ju inte alls normal, sa han. Och det är dumt att man ska bygga ett stort riksdagshus på den lilla holmen där. Och min fru är för övrigt inte heller riktigt frisk.

Till sist gick han, och jag fortsatte min väg. Jag kom in i gamla staden, uppför Storkyrkobrinken och in i gränderna. Det var en tung och varm skymning i de smala springorna mellan husen. Längs väggarna låg konstiga skuggor. Sådana skuggor ser man aldrig nere i våra kvarter.

— — — Fru Gregorius. Det var ett konstigt besök som hon gjorde hos mig häromdagen. Hon kom på min mottagning. Jag såg mycket väl när hon kom, och att hon kom i god tid. Men hon väntade till sist. Hon lät andra, som kom senare, gå före. Till slut kom hon in. Hon rodnade och stammade. Till sist fick hon fram något om att hon hade ont i halsen. Men det var för övrigt bättre nu, sa hon.

— Jag kommer igen i morgon, sa hon. Jag har så bråttom nu …

Hon har inte kommit igen än.

Jag kom ut ur gränderna och ner på Skeppsbron. Månen stod över Skeppsholmen, citrongul i det blå. Men hela min lätta och lugna stämning var borta. Mötet med prästen hade förstört den. Tänk att det ska få finnas sådana människor som han i världen!

Alla minns det gamla problemet. Man diskuterar det ofta när några fattiga stackare sitter tillsammans vid ett kafébord. Tänk dig att du kunde döda en kinesisk mandarin bara genom att trycka på en knapp i väggen. Eller bara genom att vilja det. Sedan skulle du ärva hans rikedomar. Skulle du göra det? Den frågan har jag aldrig brytt mig om att svara på. Kanske är det för att jag aldrig har känt fattigdomens elände riktigt hårt och bittert. Men om jag kunde döda den där prästen genom att trycka på en knapp i väggen, så tror jag att jag skulle göra det.

Sedan gick jag hem i den konstiga, bleka nattskymningen. Hettan kändes lika tung som mitt på dagen. Den var liksom full av ångest. Bortom fabriksskorstenarna på Kungsholmen låg röda moln av damm i lager. De hade mörknat, och de liknade sovande olyckor. Jag gick hemåt med långa steg ner mot Klara kyrka. Jag hade hatten i handen, för svetten rann fram på min panna. Inte ens under de stora träden på kyrkogården fanns det någon kyla. Men på nästan varje bänk satt ett par och viskade. Några satt i knät på varandra och kysstes med ögon som var berusade.

*

Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta. För vem? Inte för någon vän, varken en man eller en kvinna. Knappt ens för mig själv. Jag läser nämligen inte i dag det som jag skrev i går. Och jag kommer inte att läsa detta i morgon. Jag skriver för att röra min hand. Mina tankar rör sig av sig själva. Jag skriver för att döda en timme när jag inte kan sova. Varför får jag inte sova? Jag har ju inte begått något brott.

*

Det som jag skriver ner på de här bladen är ingen bikt. För vem skulle jag bikta mig? Jag berättar inte allt om mig själv. Jag berättar bara det som jag har lust att berätta. Men jag säger ingenting som inte är sant. Jag kan ändå inte ljuga bort min själs elände, om den nu är eländig.

*

Där ute hänger den stora blå natten över kyrkogårdens träd. Det är tyst i staden nu. Det är så tyst att suckarna och viskningarna från skuggorna där nere hörs ända upp hit. Någon enstaka gång skär ett fräckt skratt igenom. Det känns som om ingen i världen är ensam i denna stund, utom jag. Jag, medicine licentiaten Tyko Gabriel Glas. Jag hjälper ibland andra, men jag har aldrig kunnat hjälpa mig själv. Jag har fyllt trettiotre år, och jag har aldrig varit med en kvinna.

### Ordlista

- **rötmånadshetta**: mycket varmt och kvavt väder på sommaren
- **dis**: tunn, grå luft som gör att man ser sämre, som lätt dimma
- **sjukbesök**: när läkaren går hem till en sjuk person
- **droska**: häst och vagn som man hyr, som en taxi
- **käpp**: en lång pinne som man har i handen när man går
- **broräcket**: det man håller i längs sidan av en bro, så att man inte faller i vattnet
- **predikstol**: den höga platsen i kyrkan där prästen talar
- **polisonger**: hår och skägg som växer på sidorna av ansiktet
- **krämpor**: små sjukdomar och besvär i kroppen
- **rackare**: en elak och dålig människa
- **gränderna**: de mycket smala gatorna i gamla staden
- **mottagning**: tiden när läkaren tar emot patienter hemma
- **mandarin**: hög tjänsteman i det gamla Kina
- **bikt**: när man berättar om sina synder för en präst
- **medicine licentiat**: läkare med en viss examen från universitetet

## 14 juni.

Vilket yrke! Hur kom det sig att jag valde just det yrke som passade mig sämst av alla? En läkare måste vara en av två saker. Antingen en vän till människorna, eller en man med stor ärelystnad. Det är sant att jag på den tiden trodde att jag var båda delarna.

I dag var här igen en liten kvinna som grät och bad mig, om och om igen, att jag skulle hjälpa henne. Jag har känt henne i flera år. Hon är gift med en liten tjänsteman. Han tjänar fyra tusen om året eller något sådant. De har tre barn. Barnen kom ett efter ett, under de tre första åren. Sedan har hon fått vara skonad i fem eller sex år. Hon har fått tillbaka lite av sin hälsa, sina krafter och sin ungdom. Hemmet har hunnit komma i ordning. Det har rest sig lite efter olyckorna. Pengarna räcker förstås knappt till maten, men det går ändå, verkar det. Och så plötsligt är olyckan där igen.

Hon kunde knappt tala för att hon grät.

Jag svarade förstås med samma läxa som jag alltid läser upp i sådana fall. Jag har lärt mig den utantill. Den handlar om min plikt som läkare. Den handlar om respekten för människors liv, också det allra minsta och svagaste.

Jag var allvarlig och lät mig inte påverkas. Till sist måste hon gå. Hon skämdes, hon var förvirrad, och hon var hjälplös.

Jag skrev upp fallet. Det var det artonde i min praktik, och ändå är jag inte specialist på kvinnors sjukdomar.

Det första fallet glömmer jag aldrig. Det var en ung flicka, tjugotvå år eller så. Hon var stor och mörkhårig, en lite vulgär ung skönhet. Man såg genast att hon var av en viss sort. Martin Luther skrev en gång att det är lika omöjligt för en kvinna att leva utan man som att bita av sig sin egen näsa. Om han hade rätt, måste jorden ha varit full av sådana kvinnor på hans tid. Hon hade tjockt borgerligt blod. Hennes far var en rik handlare. Jag var familjens husläkare, och därför kom hon till mig. Hon var upprörd och utom sig, men inte särskilt blyg.

— Rädda mig, bad hon, rädda mig.

Jag svarade med plikten och så vidare. Men det var tydligen något som hon inte förstod. Jag förklarade för henne att lagen inte skämtar i sådana fall.

— Lagen?

Hon såg bara frågande ut.

Jag gav henne rådet att berätta allt för sin mor. Då skulle modern tala med pappa, och så skulle det bli bröllop.

— Å, nej, min fästman har ingenting, och far skulle aldrig förlåta mig.

De var inte förlovade. Hon sa ”fästman” bara för att hon inte kunde hitta något annat ord. ”Älskare” är ett ord från romaner, och det låter fräckt och fult när man säger det.

— Rädda mig! Har ni då inget medlidande? Jag vet inte vad jag gör. Jag hoppar i Norrström!

Jag började tröttna lite. Jag kände inte heller något särskilt medlidande med henne. Sådant ordnar sig ju alltid när det bara finns pengar. Det är bara stoltheten som får lida lite. Hon grät och snöt sig och talade så att man inte förstod henne. Till sist kastade hon sig på golvet och sparkade och skrek.

Nå, det slutade förstås som jag hade tänkt. Fadern var en rå lymmel. Han gav henne ett par örfilar. Sedan gifte han i rasande fart bort henne med hennes medbrottsling, och så skickade han iväg dem på bröllopsresa.

Sådana fall som hennes har aldrig gett mig huvudvärk. Men jag tyckte synd om den lilla bleka kvinnan i dag. Så mycket lidande och elände för ett så litet nöje.

Respekten för människors liv — vad är det i min mun? Det är bara ett lågt hyckleri. Vad kan det annars vara för den som ibland har använt en ledig stund till att tänka? Det finns ju människor överallt, miljoner och åter miljoner liv. Ingen har någonsin på allvar brytt sig det minsta om främmande, okända människors liv, som man aldrig har sett. Kanske med undantag av några filantroper, som är alldeles för tydligt dumma. Man visar det genom vad man gör. Alla regeringar och parlament i världen visar det.

Och plikten! Vilken utmärkt skärm att krypa bakom. Då slipper man göra det som borde göras.

Men man kan ju inte heller sätta allt på spel för att hjälpa främmande människor som man inte bryr sig om. Man kan inte riskera sin ställning, sitt anseende och sin framtid. Att lita på att de håller tyst vore väl barnsligt. En väninna till henne hamnar i samma knipa. Då viskar någon ett ord om var man kan få hjälp. Snart är man känd. Nej, det är bäst att hålla sig till plikten. Även om plikten bara är en målad kuliss, som Potemkins byar. Jag är bara rädd att jag läser upp mitt pliktformulär så ofta att jag till sist tror på det själv. Potemkin lurade bara sin kejsarinna. Hur mycket mer föraktligt är det inte att lura sig själv!

*

Ställning, anseende, framtid. Som om jag inte varje dag och varje stund var beredd att packa de här paketen ombord på det första skepp som kommer lastat med en handling.

En verklig handling.

### Ordlista

- **ärelystnad**: en stark vilja att bli känd och komma högt upp i livet
- **utantill**: när man kan något helt ur minnet, utan att läsa
- **vulgär**: grov och simpel, utan fina manér
- **husläkare**: en läkare som en familj alltid går till
- **lymmel**: en elak och rå man
- **örfil**: ett slag med handen mot kinden
- **medbrottsling**: en person som har gjort något förbjudet tillsammans med någon annan
- **hyckleri**: när man säger en sak men tycker eller gör något annat
- **filantrop**: en person som vill hjälpa andra människor och ger bort pengar
- **kuliss**: en målad vägg på en teaterscen, som bara ser äkta ut
- **Potemkins byar**: falska, vackra hus som en rysk furste lät bygga för att lura kejsarinnan
- **kejsarinna**: en kvinna som styr ett stort rike, som en drottning
- **handling**: något man gör; här: en stor, viktig gärning

## 15 juni.

Jag sitter vid fönstret igen. Den blå natten håller vakt där ute, och det viskar och rör sig under träden.

I kväll på min aftonpromenad såg jag ett gift par. Henne kände jag genast igen. Det är inte så många år sedan jag dansade med henne på baler. Jag har inte glömt hur det var. Varje gång jag såg henne fick jag en sömnlös natt i present. Men det visste hon ingenting om. Då var hon ännu inte kvinna. Hon var jungfru. Hon var den levande drömmen: mannens dröm om kvinnan.

Nu gick hon med stadiga steg längs gatan, vid sin mans arm. Hon var dyrare klädd än förr, men enklare och mer borgerligt. Det var som om ett ljus hade gått ut i hennes blick, och den såg trött och sliten ut. Samtidigt såg hon ut som en nöjd hustru. Det var som om hon bar sin mage framför sig på en bricka av nysilver.

Nej, jag förstår det inte. Varför ska det vara så? Varför ska det alltid bli så? Varför ska kärleken vara trollguld, som nästa dag blir till vissna löv, eller smuts, eller ölsupa?

Ur människornas längtan efter kärlek har ju en hel sida av kulturen vuxit fram. Jag menar hela den del som inte handlar om att stilla hungern eller försvara sig mot fiender. Vår känsla för skönhet har ingen annan källa. All konst, all dikt och all musik har druckit ur den. Det gäller den sämsta moderna historiska målning, men också Rafaels målningar av Jungfru Maria och Steinlens små parisiska arbeterskor. Det gäller ”Dödens ängel”, men också Höga visan och Buch der Lieder. Det gäller koralen i kyrkan och valsen från Wien. Ja, det gäller varje gipsornament på det enkla hus där jag bor och varje figur i tapeten. Det gäller formen på vasen av porslin där och mönstret i min halsduk. Allt som ska göra saker vackrare kommer därifrån, vare sig det lyckas eller misslyckas. Ibland kommer det därifrån på en mycket lång och krokig väg. Och det är inte någon nattlig idé som jag har fått. Det är bevisat hundra gånger.

Men den källan heter inte kärleken. Den heter: drömmen om kärlek.

Och å andra sidan finns det som hör ihop med att drömmen blir verklighet. Det är när driften får det den vill ha, och allt som följer av det. För det allra djupaste inom oss är allt detta något fult och skamligt. Det kan inte bevisas. Det är bara en känsla. Det är min känsla, och jag tror egentligen att det är allas. Människorna behandlar alltid varandras kärlekshistorier som något lågt eller komiskt. Ofta gör de inte ens undantag för sina egna. Och sedan följderna … En kvinna i grossess är något förskräckligt. Ett barn som just har fötts är motbjudande. En dödsbädd gör sällan ett så hemskt intryck som en förlossning. Den är en förfärlig symfoni av skrik och smuts och blod.

Men först och sist själva akten. Jag var barn första gången jag hörde om den. Vi stod under ett av de stora kastanjeträden på skolgården. En kamrat förklarade ”hur det går till”. Det glömmer jag aldrig. Jag ville inte tro det. Flera andra pojkar måste komma och säga att det var sant. De skrattade åt hur dum jag var. Jag trodde det knappt ändå. Jag sprang därifrån i fullt raseri. Hade alltså far och mor gjort på det sättet? Och skulle jag själv göra så när jag blev stor? Kunde jag inte slippa?

Jag hade alltid känt ett stort förakt för de dåliga pojkarna som brukade rita fula ord på väggar och plank. Men i den stunden kändes det som om Gud själv hade ritat något fult på den blå vårhimlen. Jag tror egentligen att det var då jag först började undra om det verkligen fanns någon gud.

Än i dag har jag inte riktigt kommit över min förvåning. Varför måste människan fortsätta att finnas på jorden, och vår längtan stillas, just genom det organ som vi flera gånger om dagen använder som avloppsrör för smuts? Varför kunde det inte ske genom en akt med värdighet och skönhet, som samtidigt gav den högsta vällust? En akt som man kunde utföra i kyrkan, inför allas ögon, lika väl som i mörkret och ensamheten? Eller i ett tempel av rosor mitt i solen, medan bröllopsgästerna sjöng och dansade.

*

Jag vet inte hur länge jag har gått fram och tillbaka genom rummen.

Det ljusnar där ute nu. Kyrktuppen lyser mot öster, och sparvarna piper hungrigt och vasst.

Det är konstigt att det alltid går en rysning genom luften innan solen går upp.

### Ordlista

- **nysilver**: en billig metall som ser ut som silver
- **trollguld**: guld i sagorna som ser äkta ut men snart blir till något värdelöst
- **ölsupa**: en gammal enkel soppa gjord på öl
- **koral**: en psalm som man sjunger i kyrkan
- **gipsornament**: utsmyckning av gips på väggar och tak
- **driften**: den starka naturliga lusten, här lusten till sex
- **i grossess**: gravid
- **symfoni**: ett långt musikstycke för en stor orkester
- **vällust**: stark kroppslig njutning
- **kyrktupp**: figur av en tupp högst upp på kyrktornet som visar vindens riktning
- **rysning**: när man skakar till lite av kyla eller rädsla

## 18 juni.

Det var inte lika varmt i dag. Jag red ut för första gången på över en månad.

Vilken morgon! Jag hade gått och lagt mig tidigt kvällen före. Jag sov hela natten utan att vakna. Jag sover aldrig utan att drömma, men den nattens drömmar var blå och lätta. Jag red ut mot Haga, runt ekotemplet och förbi koppartälten. Det låg dagg och spindelväv över alla buskar och snår. Det blåste och lät starkt i träden. Deva var på sitt allra gladaste och piggaste humör. Jorden dansade fram under oss. Den var ung och frisk som på den första söndagsmorgonen, när världen skapades.

Jag kom till ett litet värdshus. Jag kände till det, för jag var ofta där i våras när jag red ut på morgnarna. Jag steg av hästen och drack en hel flaska öl i ett enda drag. Sedan tog jag den brunögda flickan om midjan och svängde runt henne ett varv. Jag kysste henne på håret och red min väg.

Som det står i visan.

### Ordlista

- **ridtur**: en tur på hästryggen
- **ekotemplet**: ett litet runt hus med pelare i parken vid Haga
- **koppartälten**: byggnader i Hagaparken som ser ut som stora tält av koppar
- **dagg**: små vattendroppar på gräs och blad på morgonen
- **snår**: tätt växande buskar
- **humör**: hur man känner sig, glad eller arg
- **värdshus**: litet enkelt ställe där man kan äta och dricka
- **midjan**: den smala delen av kroppen mellan bröstet och höfterna

## 19 juni.

Så, fru Gregorius. Det var alltså hennes ärende. Lite ovanligt, det är sant.

Hon kom sent den här gången. Mottagningstiden var slut, och hon var ensam kvar i väntrummet.

Hon kom in till mig. Hon var mycket blek. Hon hälsade och blev stående mitt i rummet. Jag pekade mot en stol, men hon blev stående.

— Jag ljög förra gången, sa hon. Jag är inte sjuk, jag är helt frisk. Det var något helt annat som jag ville tala med doktorn om. Jag kunde bara inte få fram det då.

En kärra från ett bryggeri skramlade förbi nere på gatan. Jag gick fram och stängde fönstret. I den plötsliga tystnaden hörde jag henne säga något. Hon talade lågt och bestämt, men orden darrade lite, som om hon var nära att gråta:

— Jag har börjat känna en sådan förfärlig avsky för min man.

Jag stod med ryggen mot kakelugnen. Jag nickade för att visa att jag förstod.

— Inte som människa, fortsatte hon. Han är alltid god och vänlig mot mig. Han har aldrig sagt ett hårt ord till mig. Men jag känner en sådan förfärlig motvilja mot honom.

Hon drog ett djupt andetag.

— Jag vet inte hur jag ska säga det, sa hon. Det som jag tänkte be doktorn om är något så konstigt. Och det strider kanske helt mot det som ni tycker är rätt. Jag vet ju inte vad doktorn tänker om sådana saker. Men det finns något hos er som gör att jag litar på er. Jag vet ingen annan som jag skulle kunna anförtro mig åt i det här fallet. Ingen annan i hela världen skulle kunna hjälpa mig. Kunde inte doktorn tala med min man? Kunde ni inte säga till honom att jag lider av en sjukdom, något underlivslidande? Och att han därför måste avstå från sina rättigheter, åtminstone för en tid?

Rättigheter. Jag strök mig med handen över pannan. Jag ser rött när jag hör det ordet användas på det sättet. Gud i himlen, hur har människorna kunnat tänka så? Hur kunde de göra rättigheter och plikter av detta!

Det stod genast klart för mig att jag måste hjälpa henne här, om jag kunde. Men jag hittade inte genast något att säga. Jag ville höra henne tala mer. Det är också möjligt att min medkänsla för henne var blandad med en dos ganska vanlig och enkel nyfikenhet.

— Förlåt, fru Gregorius, frågade jag, hur länge har ni varit gift?

— I sex år.

— Och har det som ni kallar er mans rättigheter alltid känts lika svårt för er som nu?

Hon rodnade lite.

— Det har alltid varit svårt, sa hon. Men på sista tiden har det blivit outhärdligt för mig. Jag orkar inte mer. Jag vet inte vad det ska bli av mig, om detta ska fortsätta.

— Men, sa jag, pastorn är ju inte längre ung. Det förvånar mig att han i sin ålder kan göra er så mycket … besvär. Hur gammal är han egentligen?

— Femtiosex år, tror jag. Nej, han är kanske femtiosju. Men han ser ju äldre ut.

— Men säg mig, fru Gregorius, har ni aldrig själv talat med honom om detta? Har ni inte sagt hur mycket det plågar er? Har ni inte bett honom vänligt och snällt att skona er?

— Jo, en gång har jag bett honom om det. Men då svarade han med en förmaning. Han sa att vi inte kan veta om Gud tänker ge oss ett barn, fast vi inte har fått något hittills. Därför skulle det vara en mycket stor synd om vi slutade med det som Gud vill att vi ska göra för att få barn … Och han har kanske rätt. Men det är så svårt för mig.

Jag kunde inte hålla tillbaka ett leende. Vilken gammal skojare, som har lärt sig sina fromma fraser så väl!

Hon såg mitt leende, och jag tror att hon missförstod det. Hon stod tyst ett ögonblick, som om hon tänkte efter. Sedan började hon tala igen, lågt och darrande. Rodnaden steg allt högre och blev allt mörkare i hennes ansikte.

— Nej, ni måste få veta allt, sa hon. Ni har kanske redan gissat det. Ni ser ju rakt igenom mig. Jag ber er att ljuga för min skull. Då måste jag åtminstone vara ärlig mot er. Ni får döma mig hur ni vill. Jag är en otrogen hustru. Jag tillhör en annan man. Och det är därför som det har blivit så förfärligt svårt för mig.

Hon undvek min blick medan hon sa detta. Men jag såg henne egentligen först nu. Först nu såg jag att det stod en kvinna i mitt rum. Det var en kvinna vars hjärta var överfullt av lust och elände. Hon var en ung kvinnoblomma med en doft av kärlek omkring sig. Och hon rodnade av skam för att doften var så mäktig och stark.

Jag kände att jag blev blek.

Äntligen såg hon upp och mötte min blick. Jag vet inte vad hon trodde att hon läste i den. Men hon kunde inte stå upprätt längre. Hon sjönk ner på en stol och skakade av gråt. Kanske trodde hon att jag inte tog saken på allvar. Kanske trodde hon också att jag var likgiltig och hård. Då hade hon i onödan blottat sig för en främmande man.

Jag gick fram till henne. Jag tog hennes hand och klappade den sakta: Seså, inte gråta, inte gråta mer nu. Jag vill hjälpa er. Det lovar jag er.

— Tack, tack …

Hon kysste min hand, och den blev våt av hennes tårar. Hon snyftade våldsamt en enda gång till. Sedan lyste ett leende fram genom gråten.

Jag måste också le.

— Men ni var dum som berättade det där sista, sa jag. Ni behöver inte vara rädd för att jag ska missbruka ert förtroende. Men sådant ska man hålla hemligt. Alltid, utan undantag, så länge man kan. Och jag hade förstås hjälpt er ändå.

Hon svarade:

— Jag ville säga det. Jag ville att någon som jag respekterar mycket och ser upp till skulle veta det och ändå inte förakta mig.

Sedan berättade hon en lång historia. För ungefär ett år sedan hade hon hört ett samtal mellan mig och hennes man, pastorn. Han var sjuk, och jag var där på sjukbesök. Vi hade börjat tala om prostitutionen. Hon mindes allt som jag hade sagt, och hon upprepade det för mig. Det var något mycket enkelt och vanligt. De stackars flickorna är också människor och bör behandlas som människor, och så vidare. Men hon hade aldrig hört någon tala så förut. Sedan dess hade hon sett upp till mig. Därför hade hon nu fått mod att anförtro sig åt mig.

Allt det där hade jag glömt, helt och hållet … Gömt i snö, kommer upp i tö.

Jag lovade alltså att tala med hennes man samma dag, och hon gick. Men hon hade glömt sina handskar och sitt parasoll. Hon kom tillbaka och hämtade dem och försvann igen. Hon strålade och lyste. Hon var glad och yr som ett barn som har fått sin vilja igenom och som väntar på något mycket roligt.

*

Jag gick dit på eftermiddagen. Hon hade förberett honom, det hade vi kommit överens om. Jag talade med honom i enrum. Han var ännu gråare i ansiktet än vanligt.

— Ja, sa han, min fru har ju redan berättat för mig hur det står till. Jag kan inte säga hur ledsen jag är för hennes skull. Vi hade så innerligt hoppats och önskat att vi en gång skulle få ett litet barn. Men jag vill inte ha skilda sovrum, det måste jag bestämt säga. Det är ju så ovanligt i våra kretsar. Det skulle bara få folk att prata. Och jag är ju för övrigt en gammal man.

Han hostade med en ihålig hosta.

— Ja, sa jag, jag tvivlar förstås inte på att pastorn sätter sin frus hälsa framför allt annat. Och för övrigt finns det gott hopp om att vi ska kunna göra henne frisk igen.

— Det ber jag till Gud om, svarade han. Men hur länge tror doktorn att det kan ta?

— Det är svårt att säga. Men ett halvt års absolut avhållsamhet blir säkert nödvändigt. Sedan får vi se …

Han har ett par smutsbruna fläckar i ansiktet. Nu blev de ännu mörkare och tydligare mot den färglösa huden. Och det var som om hans ögon krympte ihop.

*

Han har varit gift en gång förut. Det var verkligen synd att hon dog, den första frun! I hans arbetsrum hänger ett porträtt av henne. Det är en stor förstoring, ritad med svart krita. Hon var en enkel och knotig pigtyp, ”fromsinnlig”, inte så olik den goda Katarina von Bora.

Hon passade honom säkert. Synd att hon dog.

### Ordlista

- **kakelugn**: stor ugn av kakel som värmer ett rum
- **underlivslidande**: en sjukdom i kvinnans könsorgan
- **rättigheter**: här: mannens rätt att ha sex med sin fru
- **förmaning**: när någon säger till en att man ska bete sig bättre
- **otrogen**: som har en kärleksrelation med någon annan än sin man eller fru
- **Gömt i snö, kommer upp i tö**: ordspråk: det som är glömt kommer fram igen en dag
- **avhållsamhet**: att inte ha sex
- **pigtyp**: som en enkel tjänsteflicka, piga, ser ut
- **fromsinnlig**: både from och sinnlig på samma gång
- **Katarina von Bora**: Martin Luthers fru

## 21 juni.

Vem är den lycklige? Det har jag frågat mig ända sedan i förrgår.

Det är konstigt att jag skulle få veta det så snart. Och det är konstigt att det just skulle vara en ung man som jag känner, även om jag bara känner honom lite. Det var Klas Recke.

Ja, ja, det är verkligen något helt annat än pastor Gregorius.

Jag mötte dem nyss på min kvällspromenad. Jag gick utan mål genom gatorna i den varma, rosa skymningen. Jag gick och tänkte på henne, den lilla kvinnan. Jag tänker ofta på henne. Jag kom in på en tom gata, långt bort från de stora gatorna. Där såg jag dem plötsligt komma emot mig. De kom ut ur en port. Jag tog snabbt fram näsduken och snöt mig för att dölja mitt ansikte. Det var för övrigt onödigt. Han känner nog knappt igen mig. Och hon såg mig inte. Hon var blind av lycka.

### Ordlista

- **den lycklige**: här: den man som fru Gregorius älskar
- **i förrgår**: dagen före i går
- **flyktigt**: bara lite och kort, inte nära
- **kvällspromenad**: en promenad man tar på kvällen
- **skymning**: tiden när det blir mörkt på kvällen
- **avsides**: långt bort från andra, där få människor kommer
- **port**: stor dörr in till ett hus från gatan
- **dölja**: gömma så att ingen ser

## 22 juni.

Jag sitter och läser sidan som jag skrev i går kväll. Jag läser den om och om igen. Och jag säger till mig själv: Så, gamle vän, du har alltså blivit kopplare?

Dumheter. Jag har befriat henne från något förfärligt. Jag kände att det var något som måste göras. Vad hon sedan gör med sig själv är hennes sak.

### Ordlista

- **kopplare**: person som hjälper andra till hemlig eller förbjuden kärlek
- **gamle vän**: här: så talar Glas till sig själv
- **dumheter**: dumma tankar, inte sant
- **befria**: göra fri, rädda från något
- **förfärligt**: mycket hemskt
- **sak**: här: något som bara gäller en själv

## 23 juni.

Midsommarnatt. Ljusa, blå natt. Jag minns dig från min barndom och ungdom. Då var du den lättaste, yraste och luftigaste av alla årets nätter. Varför är du så kvav och full av oro nu?

Jag sitter vid fönstret och tänker på mitt liv. Jag letar efter orsaken till att det kom att gå i en helt annan riktning än alla andras. Det gick så långt vid sidan av den vanliga vägen.

Låt mig tänka.

Nyss gick jag hem över kyrkogården. Då såg jag igen en av de scener som de moraliska skribenterna i tidningarna brukar kalla omöjliga att beskriva. Det är tydligt att det måste vara en oerhört mäktig och stark drift. Den kan få de här stackars människorna att väcka allmän förargelse på en kyrkogård. Den driver lättsinniga män till alla slags galenskaper. Hederliga och förståndiga män driver den till stora uppoffringar och till att avstå från mycket annat. Och den driver kvinnorna till att övervinna sin skam. All uppfostran av flickor har i generation efter generation försökt väcka och stärka den skammen. Driften får kvinnorna att uthärda förfärliga kroppsliga lidanden. Och ofta får den dem att störta sig rakt ner i det djupaste elände.

Bara mig har den ännu inte drivit till någonting. Hur är det möjligt?

Mina sinnen vaknade sent. Det var vid en tid när min vilja redan var en mans vilja. Som barn var jag mycket ärelysten. Tidigt vande jag mig vid att behärska mig själv. Jag lärde mig att skilja på två saker. Det ena var min innersta vilja, som alltid var densamma. Det andra var viljan för stunden, ögonblickets lust. Jag lärde mig att lyssna på den ena och strunta i den andra. Senare har jag märkt att detta är ganska ovanligt bland människor. Det är kanske ovanligare än talang och geni. Därför känns det ibland som om jag egentligen borde ha blivit något ovanligt och viktigt.

Jag var ju också ett stort ljus i skolan. Jag var alltid yngst i klassen. Jag blev student vid femton år och medicine licentiat vid tjugotre. Men där stannade jag. Jag fortsatte inte med några specialstudier, och jag skrev ingen doktorsavhandling. Folk ville nog låna mig pengar, nästan hur mycket som helst. Men jag var trött. Jag hade ingen lust att specialisera mig mer, och jag ville tjäna mitt eget bröd. Skolpojkens ärelystnad efter fina betyg var mätt och dog bort. Konstigt nog kom aldrig någon vuxen mans ärelystnad i stället. Jag tror att det berodde på att jag började tänka just då. Förut hade jag inte haft tid med det.

Men under hela den tiden låg min drift i ett slags halvsömn. Den var levande nog att väcka oklara drömmar och begär, som hos en ung flicka. Men den var inte stark och krävande som hos andra unga män. Ibland låg jag förstås vaken en hel natt med heta fantasier. Ändå kändes det alltid otänkbart att jag skulle kunna bli tillfredsställd hos de kvinnor som mina kamrater besökte. Ibland hade kamraterna pekat ut sådana kvinnor för mig på gatorna. Jag tyckte att de var motbjudande.

Det spelade nog också in att min fantasi alltid hade fått växa på egen hand. Den hade nästan aldrig kommit i kontakt med kamraternas fantasier. Jag var ju alltid så mycket yngre än de. I början förstod jag ingenting när de talade om sådana saker. Och eftersom jag ingenting förstod, vande jag mig vid att inte lyssna. Så förblev jag ”ren”. Jag lärde aldrig ens känna pojkårens synder. Jag visste knappt vad det var. Jag hade ingen religiös tro som höll mig tillbaka. Men jag hade drömmar om kärleken, åh, mycket vackra drömmar. Jag var säker på att de skulle bli verklighet en gång. Jag ville inte sälja min förstfödslorätt för en grynvälling. Jag ville inte smutsa ner min vita studentmössa.

Mina drömmar om kärleken — en gång kändes det som om de var så nära, så nära att bli verklighet. Midsommarnatt, du konstiga, bleka natt, alltid väcker du det minnet igen. Det minnet är egentligen det enda i mitt liv. Det är det enda som står kvar när allt annat sjunker undan och blir damm och ingenting. Och ändå var det så litet, det som hände.

Jag var på min morbrors lantställe över midsommarhelgen. Där fanns ungdom och dans och lekar. Bland ungdomarna fanns en flicka som jag hade träffat några gånger förut, på fester hos olika familjer. Jag hade inte tänkt så mycket på henne tidigare. Men när jag nu såg henne där, kom jag plötsligt ihåg vad en kamrat en gång hade sagt om henne på en fest: ”Den där flickan har allt ett gott öga till dig. Hon har suttit och tittat på dig hela kvällen.” Det mindes jag nu. Jag trodde inte riktigt på det. Men det gjorde ändå att jag tittade mer på henne än jag annars kanske skulle ha gjort. Och jag märkte att hon också tittade på mig ibland. Hon var kanske inte vackrare än många andra. Men hon var tjugo år och i sin fulla blomning. Hon hade en tunn vit blus över sitt unga bröst. Vi dansade några gånger med varandra runt midsommarstången.

Strax före midnatt gick vi alla upp på ett berg. Vi ville se utsikten och tända en midsommareld. Det var meningen att vi skulle stanna där tills solen gick upp. Vägen gick genom skogen mellan höga, raka tallar. Vi gick två och två, och jag gick med henne. I den mörka skogen snubblade hon på en trädrot. Då räckte jag henne min hand. Jag kände hennes lilla mjuka, fasta och varma hand i min, och en ilning av glädje gick genom mig. Jag fortsatte att hålla hennes hand, också där vägen blev jämn och lätt.

Vad talade vi om? Jag vet inte. Inte ett enda ord har stannat i mitt minne. Jag minns bara att det fanns en hemlig ström i hennes röst och i alla hennes ord. Det var en tyst och bestämd hängivenhet. Det var som om hon länge hade drömt om och hoppats på att få gå där i skogen hand i hand med mig.

Vi kom upp på berget. Andra ungdomar hade kommit före oss och redan tänt elden. Vi slog oss ner i grupper och par här och där. På andra höjder och berg flammade andra eldar. Över oss hängde himlen, stor och ljus och blå. Nedanför låg vikarna och sunden och den breda fjärden, blanka och djupa som is. Jag höll fortfarande hennes hand i min. Jag tror också att jag vågade smeka den sakta. Jag tittade på henne i smyg. Jag såg att hennes hud glödde i nattens blekhet. Hennes ögon var fulla av tårar, men hon grät inte. Hon andades jämnt och lugnt. Vi satt tysta, men inom mig sjöng det. Det var en gammal visa som jag kom att tänka på, jag vet inte hur:

”Det brinner en eld, han brinner så klart, han flammar som tusen kransar — skall jag in i elden gå och med min käraste dansa?”

Vi satt så länge. Några av de andra reste sig och gick hem. Jag hörde någon säga: ”Det är stora moln i öster, vi får inte se någon soluppgång.” Gruppen på berget blev allt mindre, men vi satt kvar. Till sist var vi ensamma. Jag såg länge på henne, och hon mötte min blick utan att vika undan. Då tog jag hennes huvud mellan mina händer och kysste henne. Det var en lätt och oskyldig kyss. I samma stund var det någon som ropade på henne. Hon ryckte till, gjorde sig fri och sprang iväg. Hon sprang på lätta fötter ner genom skogen.

När jag kom ikapp henne var hon redan bland de andra. Jag kunde bara trycka hennes hand i tysthet, och hon tryckte min tillbaka. Nere på ängen pågick dansen fortfarande runt midsommarstången. Pigor och drängar och ungdomarna från herrskapets familjer dansade tillsammans. Så brukar det vara den enda natten på året. Jag dansade med henne igen. Det blev en vild och yr dans. Det var redan fullt dagsljus, men midsommarnattens trolldom fanns kvar i luften. Hela jorden dansade under oss. De andra paren susade förbi oss, ibland högt över oss, ibland långt nedanför. Allt gick upp och ner och runt.

Till sist kom vi ut ur virveln av dansande människor. Vi vågade inte se på varandra. Men utan ett ord smög vi iväg tillsammans och gick bakom en syrenhäck. Där kysste jag henne igen. Men nu var det något annat. Hennes huvud låg bakåtlutat mot min arm. Hon slöt ögonen, och hennes mun blev som en levande varelse under min kyss. Jag tryckte min hand mot hennes bröst. Jag kände att hon lade sin hand över min. Kanske ville hon försvara sig och föra bort min hand. Men i verkligheten tryckte hon den bara hårdare mot sitt bröst. Under tiden steg ett ljus över hennes ansikte. Först var det svagt, sedan starkare. Till sist var det som ett våldsamt eldsken. Hon öppnade ögonen men måste stänga dem igen, för hon var bländad. Äntligen var den långa kyssen slut. Då stod vi kind mot kind och stirrade förvånade rakt in i solen. Den bröt fram ur molnen i öster.

Sedan såg jag henne aldrig mer. Det är tio år sedan, tio år just i natt. Och än i dag blir jag sjuk och galen när jag tänker på det.

Vi bestämde inte något möte till nästa dag. Vi tänkte inte på det. Hennes föräldrar bodde på ett ställe i närheten. Vi tog det som självklart att vi skulle träffas och vara tillsammans nästa dag. Och alla dagar, hela livet. Men nästa dag regnade det. Dagen gick utan att jag såg henne. På kvällen måste jag resa in till staden. Där läste jag ett par dagar senare i en tidning att hon var död. Hon hade drunknat när hon badade, hon och en annan ung flicka.

— — — Ja, ja, nu är det tio år sedan.

Först var jag mycket ledsen. Men jag måste egentligen vara en ganska stark natur. Jag arbetade som förut, och jag tog min examen på hösten. Men jag led också. Jag såg henne framför mig om nätterna, hela tiden. Jag såg den vita kroppen ligga bland sjögräs och lera och lyftas upp och ner av vattnet. Ögonen var vidöppna. Och munnen som jag hade kysst stod öppen. Sedan kom det människor i en båt, med en dragg. Och draggens klo fastnade i hennes bröst. Det var samma unga flickbröst som min hand hade smekt så nyss.

Efter detta dröjde det länge innan jag igen kände att jag var man och att det fanns kvinnor i världen. Men då var jag härdad. Nu hade jag en gång känt en gnista från den stora flamman. Därför ville jag mindre än någonsin nöja mig med talmikärlek. Andra kanske är mindre noga på den punkten. Det får vara deras sak. Och jag vet inte om hela frågan är så viktig. Men jag kände att den var viktig för mig. Och det vore väl naivt att tro att en man inte kan styra sådana småsaker med sin vilja, om viljan bara finns där.

Käre Martin Luther, du som var den värdige läraren till pastor Gregorius! Vilken syndare i köttet måste du inte ha varit, eftersom du pratade så mycket dumheter när du kom in på det kapitlet. Men du var ändå ärligare än de som följer dig nu för tiden. Det ska man väl alltid ge dig beröm för.

Så gick det år efter år, och livet gick förbi mig. Jag såg många kvinnor som väckte min längtan igen. Men just de kvinnorna lade aldrig märke till mig. Det var som om jag inte fanns för dem. Hur kom det sig? Jag tror att jag förstår det nu. En kvinna som älskar har en särskild förtrollning. Den syns i hennes sätt att gå, i hennes hud, i hela hennes väsen. Den förtrollningen tar mig till fånga. Det var alltid sådana kvinnor som väckte mitt begär. Men eftersom de redan älskade andra män, kunde de ju inte se mig. I stället var det andra som tittade på mig. Jag var ju färdig läkare när jag var ung, och jag hade början till en bra praktik. Därför ansågs jag vara ett utmärkt parti. Många försökte förstås fånga mig. Men det var alltid förgäves.

Ja, åren gick, och livet gick förbi mig. Jag arbetar i mitt yrke. Människorna kommer till mig med sina sjukdomar, alla sorter, och jag botar dem så gott jag kan. Några blir friska, andra dör. De flesta släpar sig vidare med sina krämpor. Jag gör inga underverk. Några som jag inte har kunnat hjälpa har gått från mig till kloka gubbar och till kända kvacksalvare. Och då har de blivit friska. Men jag tror att folk tycker att jag är en noggrann och försiktig läkare. Snart är jag väl den typiske husläkaren, han med den stora erfarenheten och den lugna blicken som man litar på. Människorna skulle kanske lita mindre på mig om de visste hur dåligt jag sover.

Midsommarnatt, ljusa blå natt, förr var du ju så lätt och luftig och yr. Varför ligger du nu som en ångest över mitt bröst?

### Ordlista

- **förargelse**: när andra människor blir upprörda över något man gör
- **pojkårens synder**: när en pojke tillfredsställer sig själv
- **sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling**: från Bibeln: ge bort något mycket värdefullt för något litet och billigt
- **studentmössa**: den vita mössan man får när man tar studentexamen
- **lantställe**: ett hus på landet där man bor på sommaren
- **midsommarstång**: hög stång med blommor som man dansar runt på midsommar
- **fjärd**: stort, öppet vatten mellan öar och land
- **dragg**: en krok med flera klor som man drar i vattnet för att hitta något på botten
- **talmikärlek**: billig, falsk kärlek, kärlek man köper
- **kvacksalvare**: person som låtsas vara läkare men inte är det

## 28 juni.

I kväll på min kvällspromenad gick jag förbi Grand Hôtel. Där satt Klas Recke vid ett bord på trottoaren, ensam med sin whisky. Jag gick några steg till. Sedan vände jag och satte mig vid ett bord i närheten för att iaktta honom. Han såg mig inte, eller så ville han inte se mig. Den lilla kvinnan har förstås berättat för honom om sitt besök hos mig och om det lyckliga resultatet. För det är han säkert tacksam. Men det är kanske lite obehagligt för honom att veta att det finns någon som känner till hemligheten. Han satt helt stilla och såg ut över strömmen. Han rökte en mycket lång och smal cigarr.

En tidningspojke gick förbi. Jag köpte ett Aftonblad som jag kunde gömma mig bakom. Sedan tittade jag på honom över kanten på tidningen. Och igen fick jag samma tanke som för många år sedan, när jag såg honom för första gången: Varför har den mannen fått just det ansikte som jag borde ha haft? Ungefär så skulle jag se ut om jag kunde göra om mig själv. På den tiden led jag så bittert av att jag var ful som hin onde. Nu bryr jag mig inte om det.

Jag har knappt sett en vackrare man. Han har kalla, ljusgrå ögon, men de sitter så i ansiktet att de ser drömmande och djupa ut. Hans ögonbryn är helt raka, som två linjer, och de går långt ut mot sidorna av huvudet. Han har en marmorvit panna och mörkt, tjockt hår. Men i den nedre delen av ansiktet är munnen det enda som är helt vackert. Annars finns där några små konstiga drag. Näsan är inte helt rak och fin, och huden är mörk, nästan som bränd. Kort sagt har han allt som behövs för att rädda honom från den sortens felfria skönhet som mest får folk att skratta.

Hur ser den mannen ut inuti? Det vet jag nästan ingenting om. Jag vet bara att folk tycker att han har ett mycket gott huvud, om man ser det från karriärens sida. Och jag tror mig minnas att jag oftare har sett honom tillsammans med sina chefer i departementet, där han arbetar, än med kamrater i hans egen ålder.

Hundra tankar for genom mig när jag såg på honom. Han satt helt stilla och tittade ut i tomma luften. Han rörde inte sitt glas, och hans cigarr höll på att gå ut. Hundra gamla drömmar och fantasier vaknade igen när jag tänkte på hans liv och jämförde det med mitt eget.

Ofta har jag sagt till mig själv: Begäret är det ljuvaste i världen. Det är det enda som kan göra detta sorgliga liv lite vackrare. Men att få det man begär kan inte vara så mycket värt. Det kan man se på alla dessa konsuler och generalkonsuler som inte nekar sig något på det området. På dem har jag aldrig varit avundsjuk. Men när jag ser en man som han där borta, blir jag bittert avundsjuk längst inne.

Det problem som förgiftade min ungdom ligger fortfarande tungt på mig, långt upp i vuxen ålder. För honom har det löst sig av sig själv. Det är sant att det väl också har gjort det för de flesta andra män. Men deras lösning gör mig inte avundsjuk. Den ger mig äckel. Annars skulle problemet för länge sedan vara löst också för mig. Men honom har kvinnornas kärlek ända från början tillfallit som en naturlig rätt. Han har aldrig behövt välja mellan hunger och ruttet kött. Jag tror inte heller att han någonsin har hunnit tänka särskilt mycket. Han har aldrig fått tid att låta tankarna droppa gift i hans vin. Han är lycklig, och på honom är jag avundsjuk.

Och med en rysning tänkte jag också på henne, på Helga Gregorius. Jag såg hennes blick genom skymningen, en blick som var alldeles full av lycka. Ja, de två hör ihop. Det är naturligt urval. Men Gregorius! Varför ska hon släpa det namnet och den människan med sig genom livet? Det är ju meningslöst.

Det började bli mörkt. Ett rött kvällsljus föll över slottets fasad, som var svart av gammal rök. Människor gick förbi på trottoaren, och jag lyssnade på deras röster. Det var smala amerikaner, yankees, med sin otydliga slang. Det var små feta handelsjudar som talade genom näsan. Och det var vanligt borgarfolk som lät nöjda, som man gör en lördagskväll. Någon nickade åt mig, och jag nickade tillbaka. Någon lyfte på hatten, och jag lyfte på min hatt.

Några bekanta satte sig vid ett bord alldeles bredvid mitt. Det var Martin Birck och Markel och en tredje herre. Honom har jag träffat någon gång, men jag har glömt hans namn, eller så har jag aldrig vetat det. Han är mycket flintskallig. När jag har träffat honom förut har vi varit inomhus. Därför kände jag inte igen honom förrän han tog av sig hatten för att hälsa.

Recke nickade åt Markel, som han känner. Strax efteråt reste han sig för att gå. När han kom nära mitt bord, verkade han plötsligt känna igen mig. Han hälsade mycket artigt, men lite främmande. I Uppsala sa vi du till varandra, men det har han glömt.

Så snart han inte kunde höra dem längre, började sällskapet bredvid tala om honom. Jag hörde den flintskallige herrn vända sig till Markel och fråga:

— Jaså, du känner den där Recke. Han ska ju vara en framtidsman. Det sägs att han är ärelysten?

*Markel:* — Ja, ärelysten … Om jag kallar honom ärelysten, så är det väl mest för vår stora vänskaps skull. Annars är det nog riktigare att säga att han vill komma fram. Ärelystnad är något så sällsynt. Vi har vant oss vid att kalla en person ärelysten om han vill bli statsråd. Statsråd, vad är det? Han har inkomster som en mindre grosshandlare. Och han har knappt så mycket makt att han kan hjälpa fram sina släktingar. Än mindre kan han driva igenom sina idéer, om han har några. Det hindrar förstås inte att jag själv gärna skulle vilja bli statsråd. Det är ju alltid en bättre plats än den jag har. Men man ska bara inte kalla det ärelystnad. Det är något annat. På den tiden när jag var ärelysten gjorde jag upp en plan. Den var för övrigt mycket vackert uttänkt. Jag skulle erövra hela jorden och ordna om allting, så att allt blev som det skulle vara. Och när allt till sist blev så bra att det nästan började bli tråkigt, då skulle jag stoppa på mig så mycket pengar som jag behövde och smyga mig bort. Jag skulle försvinna i någon stad med miljoner människor. Där skulle jag sitta i ett hörn på ett kafé och dricka absint. Och jag skulle ha min glädje av att se hur galet allting gick efter att jag hade dragit mig tillbaka … Men jag tycker om Klas Recke i alla fall. Han är vacker. Och han har en ovanlig talang för att göra det ganska bra och trevligt för sig här i jämmerdalen.

Ja, Markel. Han är sig lik på det hela taget. Nu skriver han om politik i en stor tidning. Ofta skriver han artiklar när han är på mycket gott humör. De är menade att läsas på allvar, och ibland förtjänar de det också. På förmiddagarna är han lite orakad och sjaskig. Men på kvällarna är han alltid elegant, och hans humör tänds samtidigt med gaslyktorna. Bredvid honom satt Birck med frånvarande ögon. Han hade en stor regnkappa på sig mitt i värmen. Han drog den omkring sig, som om han frös.

Markel vände sig till mig. Han frågade vänligt om jag ville slå mig ner i en utvald krets av gamla alkoholister. Jag tackade och svarade att jag snart skulle gå hem. Det tänkte jag också göra. Men i verkligheten längtade jag inte efter mina ensamma rum. Jag satt kvar länge till. Jag lyssnade på musiken från Strömparterren. Den hördes tydligt och starkt genom den tysta kvällsstaden. Jag såg hur slottet speglade sina rader av blinda, stirrande fönster i strömmen. För det finns ingen ström just nu. Vattnet ligger blankt som en liten sjö i skogen. Och jag såg på en liten blå stjärna som darrade över Rosenbad.

Jag lyssnade också på samtalet vid bordet bredvid. De talade om kvinnorna och om kärleken. Frågan var vad som är det viktigaste för att man ska kunna ha riktigt roligt med en kvinna.

Den flintskallige herrn sa: Att hon är sexton år, att hon är svarthårig och mager, och att hon har hett blod.

*Markel*, med ett drömmande uttryck: Att hon är tjock och mullig.

*Birck:* Att hon håller av mig.

### Ordlista

- **iaktta**: titta noga på någon under en längre tid
- **cigarr**: tobak som är rullad i ett blad av tobak och som man röker
- **ful som hin onde**: mycket ful; hin onde är djävulen
- **departement**: ett ministeriums kontor
- **konsul**: här: en rik och viktig affärsman
- **generalkonsuler**: konsuler av högsta graden; här: rika och viktiga herrar
- **ruttet kött**: här: kvinnor som säljer sex, köpt kärlek
- **rysning**: när man skakar till lite av kyla eller rädsla
- **naturligt urval**: idén att de starkaste och vackraste hittar varandra i naturen
- **framtidsman**: man som tros få en fin karriär
- **statsråd**: minister i regeringen
- **absint**: en stark grön alkoholdryck
- **jämmerdalen**: världen, livet på jorden med allt sitt elände
- **flintskallig**: som inte har något hår på huvudet

## 2 juli.

Nej, det här börjar bli hemskt. I dag stod fru Gregorius i mitt rum igen, vid tiotiden på morgonen. Hon såg blek och förstörd ut, och hennes ögon stirrade så stora på mig.

— Hur är det? frågade jag utan att tänka. Vad har hänt? Har det hänt något?

Hon svarade, lågt:

— I natt tog han mig med våld. Nästan med våld.

Jag satte mig i min stol vid skrivbordet. Min hand lekte nog med en penna och en papperslapp, som om jag tänkte skriva ett recept. Hon satte sig i ett hörn av soffan.

— Stackars liten, sa jag, nästan för mig själv.

Jag kunde inte komma på något att säga.

Hon sa:

— Jag är gjord för att man ska trampa på mig.

Vi var tysta ett ögonblick. Sedan började hon berätta. Han hade väckt henne mitt i natten. Han hade inte kunnat somna. Han tiggde och bad, och han grät. Han sa att hans frälsning stod på spel. Han visste inte vilka svåra synder han kunde begå, om hon inte gav honom det han ville ha. Det var hennes plikt, och plikten var viktigare än hälsan. Gud skulle hjälpa dem. Gud skulle göra henne frisk i alla fall.

Jag satt tyst. Jag var alldeles förvånad.

— Är han då en hycklare? frågade jag.

— Jag vet inte. Nej, det tror jag inte. Men han har vant sig vid att använda Gud till allt möjligt, så som det passar honom bäst. Det gör de alltid. Jag känner ju så många präster. Jag hatar dem. Men han är ingen hycklare, tvärtom. Han har nog alltid tyckt att det är självklart att hans religion är den rätta. Han tror snarare att de som inte tror är bedragare. Han tror att de är elaka människor som ljuger med flit för att leda andra till undergång.

Hon talade lugnt. Bara rösten darrade lite. Det hon sa förvånade mig på ett sätt. Jag hade inte vetat att den här lilla kvinnan tänkte. Jag hade inte vetat att hon kunde döma en sådan man så klart, liksom utifrån. Hon måste ju känna ett dödligt hat mot honom och ett djupt äckel. Jag kände äcklet och hatet i hennes darrande röst och i alla hennes ord. Det smittade också mig, medan hon berättade slutet. Hon ville stiga upp, klä på sig och gå ut. Hon ville gå på gatan hela natten tills det blev morgon. Men han höll fast henne, och han var stark. Han släppte henne inte — — —

Jag kände att jag blev het. Det bultade i mina tinningar. Jag hörde en röst inom mig så tydligt att jag nästan blev rädd att jag tänkte högt. Rösten viskade mellan tänderna:

Akta dig, präst! Jag har lovat den lilla kvinnan där att jag ska skydda henne mot dig. Den lilla kvinnoblomman med det ljusa silkeshåret. Akta dig! Ditt liv är i min hand, om jag vill. Jag kan skicka dig till himlen tidigare än du önskar. Akta dig, präst! Du känner mig inte. Mitt samvete är inte det minsta likt ditt. Jag är min egen domare. Jag är en sorts människa som du inte ens vet finns!

Satt hon verkligen och lyssnade på mina hemliga tankar? Det gick som is genom mig när jag plötsligt hörde henne säga:

— Jag skulle kunna mörda den mannen.

— Kära fru Gregorius, svarade jag och log lite. Det är förstås bara ett sätt att tala. Men man bör inte säga så, inte ens som ett sätt att tala.

Jag hade nästan sagt: allra minst som ett sätt att tala.

Jag fortsatte nästan i samma andetag, för att byta ämne:

— Men säg mig, hur gick det egentligen till när ni gifte er med pastor Gregorius? Var det föräldrarna som pressade er? Eller var ni kanske lite förälskad i honom när han läste med er för konfirmationen?

Hon skakade till, som om hon frös.

— Nej, ingenting av det där, sa hon. Det hände på ett så konstigt sätt. Det var inget som ni kan gissa eller förstå av er själv. Jag var förstås aldrig kär i honom, aldrig det minsta. Jag var inte ens förtjust i honom på det vanliga sättet, så som flickor ofta är i konfirmationsprästen. Ingenting alls. Men jag ska försöka berätta och förklara alltihop för er.

Hon flyttade sig längre in i soffhörnet. Där satt hon hopkrupen som en liten flicka. Hennes blick gick förbi mig och ut i tomma luften. Och så började hon tala.

— Jag var så lycklig i min barndom och min första ungdom. När jag tänker på den tiden är den som en saga. Alla tyckte om mig. Jag tyckte om alla och trodde gott om alla. Sedan kom den där åldern, ni vet. Men i början förändrade den ingenting. Jag var fortfarande lycklig, ja, lyckligare än förut. Så var det ända tills jag var tjugo år. En ung flicka har också sin sinnlighet, det förstår ni nog. Men i den allra första ungdomen gör den henne bara lycklig. Det var åtminstone så för mig. Blodet sjöng i mina öron, och jag sjöng också själv. Jag sjöng hela tiden när jag gjorde mina sysslor hemma. Och jag nynnade när jag gick på gatan … Och jag var alltid förälskad.

— Jag hade vuxit upp i ett mycket religiöst hem. Men jag trodde ändå inte att det var en så förfärligt svår synd att kyssas. När jag var förälskad i en ung man och han kysste mig, så lät jag honom göra det. Jag visste ju också att det fanns något annat. Det var något som man måste akta sig för, och det var en förfärlig synd. Men det var så oklart och så långt borta för mig. Det lockade mig inte. Nej, inte alls. Jag förstod inte ens att det kunde locka någon. Jag trodde bara att det var något som man måste finna sig i när man var gift och skulle få barn. Jag trodde inte att det kunde betyda något i sig.

— Men när jag var tjugo år blev jag mycket förälskad i en man. Han såg bra ut och var god och fin. Det trodde jag åtminstone då, och jag tror det fortfarande när jag tänker på honom. Ja, det måste han vara. Han gifte sig senare med en väninna som jag har haft sedan jag var liten, och han har gjort henne mycket lycklig. Vi träffades en sommar, på landet. Vi kysstes. En dag tog han med mig långt in i skogen. Där försökte han förföra mig, och han hade nästan lyckats. Åh, om han hade lyckats, om jag inte hade sprungit därifrån! Vad allting kunde ha varit annorlunda då! Då hade jag kanske gift mig med honom. Åtminstone hade jag aldrig gift mig med den som nu är min man. Jag hade kanske fått små barn och ett hem, ett riktigt hem. Då hade jag aldrig behövt bli en otrogen hustru. Men jag blev alldeles vild av skam och skräck. Jag vred mig ur hans armar och sprang därifrån, som om jag sprang för mitt liv.

— Sedan kom en förfärlig tid. Jag ville inte se honom mer. Jag vågade inte se honom. Han skickade blommor till mig. Han skrev brev efter brev och bad mig förlåta honom. Men jag trodde att han var en usling. Jag svarade inte på breven, och blommorna kastade jag ut genom fönstret. Men jag tänkte på honom hela tiden. Och nu var det inte längre bara kyssar som jag tänkte på. Nu visste jag vad frestelsen var. Det kändes som om jag hade förändrats, fast ingenting hade hänt. Jag trodde att man kunde se det på mig. Ingen kan förstå hur jag led.

— På hösten hade vi flyttat in till staden. En eftermiddag i skymningen var jag ute och gick ensam. Vinden ven runt hörnen på husen, och det föll en regndroppe då och då. Jag kom in på den gata där jag visste att han bodde, och jag gick förbi huset. Jag stannade och såg att det lyste i hans fönster. Jag såg hans huvud i lampans ljus. Han satt lutad över en bok. Det drog mig dit som en magnet. Jag tyckte att det skulle vara så bra att vara där inne, hos honom. Jag smög mig in genom porten och gick halvvägs uppför trappan. Där vände jag.

— Om han hade skrivit till mig de dagarna, skulle jag ha svarat. Men han hade tröttnat på att skriva och aldrig få svar. Sedan träffades vi aldrig, inte på många år. Och då var ju allting så annorlunda.

— Jag har visst redan sagt er att jag hade fått en mycket religiös uppfostran. Nu sjönk jag helt ner i religionen. Jag började utbilda mig till sjuksköterska. Men jag måste sluta, för min hälsa hade blivit svag. Så var jag hemma igen. Jag gjorde mina sysslor hemma som förut. Jag drömde och längtade, och jag bad Gud att befria mig från mina drömmar och min längtan. Jag kände att det inte gick att leva så. Något måste förändras.

— Så en dag fick jag veta av far att pastor Gregorius hade bett att få gifta sig med mig. Jag blev alldeles förvånad. Han hade aldrig visat på något sätt att han tänkte så om mig. Han hade länge varit gäst hos oss. Mor beundrade honom, och far var nog lite rädd för honom. Jag gick in i mitt rum och grät. Det var alltid något hos honom som jag kände motvilja mot, på ett särskilt sätt. Och jag tror att det var just därför som jag till sist bestämde mig för att säga ja. Ingen tvingade mig, och ingen övertalade mig. Men jag trodde att det var Guds vilja. Man hade ju lärt mig att Guds vilja alltid var det som vi själva allra minst ville. Natten innan hade jag legat vaken och bett Gud om befrielse och ro. Nu trodde jag att han hade hört mina böner, på sitt sätt. Jag tyckte att jag såg hans vilja alldeles klart framför mig. Jag trodde att min längtan skulle slockna vid den mannens sida och att mina begär skulle dö. Och jag trodde att det var så som Gud hade ordnat det för mig. Och jag var ju säker på att han var en god och bra man, eftersom han var präst.

— Men det gick ju annorlunda. Han kunde inte döda mina drömmar. Han kunde bara smutsa ner dem. I stället dödade han till slut min tro. Det är det enda som jag kan tacka honom för. För jag längtar inte tillbaka till den. När jag tänker på den nu, verkar den bara konstig. Allt som man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans famn var synd, om man längtade efter den och ville den. Men om man tyckte att den var ful och motbjudande, ett straff, en plåga, ett äckel — då var det synd att inte vilja den! Säg, doktor Glas, är inte det konstigt?

Hon hade blivit varm och het av att tala. Jag nickade åt henne över glasögonen:

— Jo, nog är det konstigt.

— Eller säg, tror ni att min kärlek nu är synd? Den är inte bara lycka. Den är kanske mer ångest. Men tror ni att den är synd? Om den är synd, då är allt hos mig synd. För jag kan inte hitta något hos mig som är bättre eller mer värt än den. Men det förvånar er kanske att jag sitter här och talar med er om det här. Jag har ju en annan att tala med nu. Men när vi träffas är tiden så kort. Och han talar så lite med mig … Hon rodnade plötsligt. Han talar så lite med mig om det som jag tänker mest på.

Jag satt lugn och tyst med huvudet i handen. Jag såg på henne genom halvslutna ögon. Där satt hon i mitt soffhörn, röd som en blomma under det stora gula håret. Jungfru Sammetskind. Och jag tänkte: Tänk om det var för mig som hon kände så, så att tiden inte räckte till för att tala. När hon börjar tala nästa gång, tänkte jag, då går jag fram till henne och stänger hennes mun med en kyss. Men nu satt hon tyst. Dörren till det tomma väntrummet stod halvöppen. Jag hörde min hushållerskas steg i korridoren.

Jag bröt tystnaden:

— Men säg mig, fru Gregorius, har ni aldrig tänkt på skilsmässa? Ni behöver ju inte stanna hos er man för pengarnas skull. Er far lämnade ju en förmögenhet efter sig, och ni var enda barnet. Och er mor lever fortfarande, och hon har det bra ställt, inte sant?

— Ack, doktor Glas, ni känner honom inte. Skilsmässa — en präst! Han skulle aldrig gå med på det, aldrig, vad jag än gjorde och vad som än hände. Han skulle hellre ”förlåta” mig sju och sjuttio gånger, och ge mig min ära tillbaka och allt möjligt … Han skulle kunna be för mig inför alla i kyrkan. Nej, jag är gjord för att man ska trampa på mig.

Jag reste mig:

— Ja, kära fru Gregorius, vad vill ni att jag ska göra nu? Nu ser jag ingen utväg längre.

Hon skakade på huvudet. Hon visste inte vad hon skulle göra.

— Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Men jag tror att han kommer hit till doktorn i dag, för sitt hjärta. Han talade om det i går. Kunde ni inte säga något till honom en gång till? Men förstås utan att låta honom ana att jag har varit här i dag och talat med er om det här?

— Ja, vi får se.

Hon gick.

När hon hade gått, tog jag fram ett häfte av en tidskrift för läkare, för att tänka på annat. Men det hjälpte inte. Jag såg henne hela tiden framför mig. Jag såg henne sitta hopkrupen där i soffhörnet och berätta om sitt öde. Hon berättade hur det kom sig att allt hade gått så fel för henne här i världen.

Vems var felet? Var det mannens, han som ville förföra henne i skogen en sommardag? Ack, vad har mannen för uppgift mot kvinnan, om inte att förföra henne? Det kan ske i skogen eller i brudsängen. Och sedan ska han hjälpa och stödja henne i allt som följer.

Vems var då felet? Var det prästens? Han hade ju bara begärt henne, så som miljoner män har begärt miljoner kvinnor. Han hade dessutom begärt henne ”i tukt och ära”, som det heter på hans konstiga språk. Och hon hade sagt ja utan att veta eller förstå. Hon sa ja i förtvivlan, och för att hon var förvirrad av de konstiga idéer som hon hade vuxit upp med. Hon var inte vaken när hon gifte sig med den människan. Hon gjorde det i sömnen. I drömmen händer ju ofta de konstigaste saker, och de verkar helt naturliga och vanliga — i drömmen. Men när man vaknar och minns vad man har drömt, blir man förvånad. Man skrattar högt eller ryser. Nu har hon vaknat!

Och föräldrarna? De borde ju ha vetat vad ett äktenskap är. Ändå sa de ja, och de var kanske till och med förtjusta och kände sig smickrade. Var de vakna? Och prästen själv: Kände han inte det minsta av hur onaturligt och grovt oanständigt det var, det som han gjorde?

Aldrig har jag så starkt känt att moralen är en karusell som går runt. Egentligen visste jag det förut. Men jag hade alltid trott att den snurrade långsamt, ett varv på hundratals år. Nu tyckte jag att den snurrade på minuter och sekunder. Det flimrade för mina ögon. Det var som en häxdans. Det enda som jag kunde hålla mig fast vid var rösten inom mig igen. Den viskade mellan tänderna: Akta dig, präst!

*

Mycket riktigt. Han kom på mottagningstiden.

Jag kände plötsligt en hemlig glädje när jag öppnade dörren och såg honom sitta där ute i väntrummet. Det var bara en patient före honom, en gammal fru som ville ha ett nytt recept. Sedan blev det hans tur. Han bredde ut skörten på sin rock och satte sig långsamt och värdigt. Han satte sig i samma soffhörn där hans fru hade suttit hopkrupen några timmar tidigare.

Han började förstås med att prata en massa strunt, som vanligt. Han ville prata om frågan om nattvarden. Hjärtat nämnde han bara i förbigående, med några ord. Jag fick intrycket att han egentligen hade kommit för att höra vad jag som läkare tyckte om nattvarden. Var den farlig för hälsan? Det diskuteras nu i alla tidningar, omväxlande med storsjöodjuret. Jag har inte följt den diskussionen. Då och då har jag nog sett en artikel om saken i en tidning och läst halva. Men jag visste inte mycket om ämnet. I stället var det pastorn som fick förklara för mig hur frågan låg till.

Hur ska man göra för att folk inte ska smitta varandra vid nattvarden? Det var frågan. Pastorn tyckte att det var mycket tråkigt att någon hade börjat tala om den. Men nu hade man gjort det, och den måste besvaras. Man kunde tänka sig flera lösningar. Det enklaste vore kanske att varje kyrka skaffade ett antal små bägare. Klockaren kunde göra rent dem vid altaret efter varje omgång. Men det skulle bli dyrt. Det kanske till och med var omöjligt för fattiga församlingar på landet att skaffa tillräckligt många bägare av silver.

Jag sa i förbigående att det religiösa intresset ju växer hela tiden i vår tid. Och man skaffar massor av silverbägare till varenda cykeltävling. Då borde det väl inte vara omöjligt att skaffa precis likadana bägare för religionens skull. För övrigt kan jag inte minnas att det står ett enda ord om silver i de ord som Jesus sa när han instiftade nattvarden. Men den tanken behöll jag för mig själv.

— Man hade också tänkt sig en annan möjlighet, fortsatte prästen. Varje gäst vid nattvarden kunde ta med sig sin egen bägare eller sitt eget glas. Men hur skulle det se ut, om den rike kom med en silverbägare som var ett konstverk och den fattige kanske med ett brännvinsglas?

Jag tyckte för min del att det kunde se ganska pittoreskt ut. Men jag var tyst och lät honom fortsätta.

— Vidare hade en präst av den moderna, fria riktningen föreslagit att man skulle ta vår frälsares blod i kapslar.

Först undrade jag om jag hade hört rätt.

— I kapslar, som ricinolja?

— Ja, kort sagt, i kapslar.

Och till sist hade en präst vid hovet konstruerat en helt ny sorts kalk för nattvarden. Han hade tagit patent på den och startat ett aktiebolag. Pastorn beskrev den noga för mig. Den verkade bygga på ungefär samma idé som trollkarlarnas glas och flaskor. Nå, pastor Gregorius är för sin del ortodox och inte det minsta fri i sina åsikter. Därför tycker han att alla de här nyheterna är mycket oroande. Men bacillerna är ju också oroande, och vad ska man göra?

Bacillerna! När jag hörde honom säga det ordet, förstod jag plötsligt. Jag kände mycket tydligt igen hans ton. Jag mindes att jag hade hört honom tala om baciller någon gång förut. Och genast stod det klart för mig att han led av den sjukdom som kallas bacillskräck. I hans ögon står bacillerna tydligen på något hemligt sätt utanför både religionen och den moraliska ordningen i världen. Det beror på att de är så nya. Hans religion är gammal, nästan nittonhundra år. Och den moraliska världsordningen är åtminstone från början av vårt århundrade, från den tyska filosofin och Napoleons fall. Men bacillerna har kommit över honom på hans gamla dagar, helt utan förvarning. Han tror att de först nu, på senare tid, har börjat med sitt otrevliga arbete. Det har aldrig slagit honom att det säkert fanns massor av baciller också i den enkla lerkruka som gick runt bordet vid den sista måltiden i Getsemane.

Det är omöjligt att säga om han är mer får än räv.

Jag vände ryggen åt honom och lät honom prata medan jag ordnade något i mitt instrumentskåp. I förbigående bad jag honom att ta av sig rocken och västen. Och när det gällde nattvardsfrågan bestämde jag mig snabbt för att rekommendera metoden med kapslarna.

— Jag erkänner, sa jag, att den idén först verkade lite chockerande, till och med för mig. Och det fast jag inte kan skryta med någon särskilt varm religiös tro. Men när man tänker efter, försvinner alla tvivel. Det viktiga i nattvarden är ju inte brödet och vinet, inte ens kyrkans silver, utan tron. Och den äkta tron får förstås inte låta sig påverkas av sådana yttre saker som silverbägare och kapslar av gelatin …

Medan jag sa de sista orden satte jag stetoskopet mot hans bröst. Jag bad honom vara tyst en liten stund, och jag lyssnade. Det var inget märkvärdigt som jag fick höra. Det var bara den lilla ojämnheten i hjärtat som är så vanlig hos äldre män. Den kommer när man har vant sig vid att äta lite mer till middag än man behöver, och sedan rulla ihop sig på en soffa och sova. Det kan komma ett slaganfall en dag, det vet man aldrig. Men det måste inte komma, och det är inte ens särskilt troligt.

Men nu hade jag bestämt mig för att göra en allvarlig föreställning av det här besöket. Jag lyssnade mycket längre än jag egentligen behövde. Jag flyttade stetoskopet, knackade och lyssnade igen. Jag märkte hur det plågade honom att sitta tyst och stilla under allt detta. Han är ju van vid att prata hela tiden, i kyrkan, med andra människor och i sitt hem. Han har en tydlig talang för att prata. Troligen var det just den lilla talangen som först lockade honom till hans yrke. Han var lite rädd för undersökningen. Han hade nog helst velat fortsätta en stund till med sina baciller i nattvarden. Sedan skulle han plötsligt titta på klockan och rusa ut genom dörren. Men nu hade jag honom där i soffhörnet, och jag släppte honom inte. Jag lyssnade och var tyst. Ju längre jag lyssnade, desto krångligare blev hans hjärta.

— Är det allvarligt? frågade han till sist.

Jag svarade inte genast. Jag gick några varv över golvet. En plan växte inom mig. Det var en ganska enkel liten plan. Men jag är inte van vid att spela intriger, och därför tvekade jag. Jag tvekade också för att planen helt och hållet byggde på hans dumhet och okunnighet. Var han verkligen dum nog? Skulle jag våga? Eller var det för grovt? Skulle han kanske se igenom mig?

Jag slutade gå och såg på honom ett par sekunder med min allra skarpaste läkarblick. Det gråbleka, slappa och feta ansiktet låg i fromma veck, som hos ett får. Men hans blick kunde jag inte se. Glasögonen speglade bara mitt fönster med gardinerna och fikusen. Men jag bestämde mig för att våga. Han kan vara räv eller får, tänkte jag. Men också en räv är alltid mycket dummare än en människa. Med honom kunde man säkert utan risk spela kvacksalvare en liten stund. Han tyckte om sådana sätt, det märktes tydligt. Min tankfulla promenad över golvet och min långa tystnad efter hans fråga hade redan gjort intryck på honom och gjort honom mjuk.

— Konstigt, mumlade jag till sist, liksom för mig själv.

Och jag gick fram till honom igen med stetoskopet:

— Förlåt, sa jag, jag måste lyssna en liten stund till, för att vara säker på att jag inte tar fel.

— Ja, sa jag till sist, om jag ska döma efter det jag hör i dag, så har pastorn inget bra hjärta. Men jag tror inte att det är lika dåligt till vardags. Jag tror att det har sina särskilda skäl att krångla just i dag!

Han försökte snabbt göra om sitt ansikte till ett frågetecken, men det lyckades inte riktigt. Jag såg genast att hans dåliga samvete hade förstått mig. Han gjorde sig redo att börja tala, kanske för att fråga vad jag menade. Men han fick inte fram något. Han bara hostade. Han ville nog helst slippa en närmare förklaring. Men det ville inte jag.

— Låt oss vara ärliga mot varandra, pastor Gregorius, började jag.

Han hoppade till av skräck när jag började så.

— Pastorn har säkert inte glömt vårt samtal för ett par veckor sedan, om er frus hälsa. Jag vill inte ställa någon oartig fråga om hur pastorn har hållit det som vi kom överens om då. Men jag vill bara säga en sak. Om jag då hade vetat hur det står till med pastorns hjärta, så hade jag haft ännu starkare skäl för det råd som jag gav. För er fru gäller det hennes hälsa, under en längre eller kortare tid. Men för pastorn själv kan det lätt gälla livet.

Han såg förfärlig ut medan jag talade. Han fick en sorts färg i ansiktet, men den var inte röd. Den var grön och lila. Han var så förfärligt ful att se på att jag måste vända mig bort. Jag gick till det öppna fönstret för att få lite frisk luft. Men det var nästan mer kvavt ute än inne.

Jag fortsatte:

— Det jag föreskriver är enkelt och klart: skilda sovrum. Jag minns att pastorn inte tycker om det, men det kan inte hjälpas. Det är nämligen inte bara själva den slutliga tillfredsställelsen som är en stor fara i det här fallet. Det är också viktigt att undvika allt som kan väcka och hetsa begäret. Ja, ja, jag vet vad pastorn vill säga. Att ni är en gammal man, och dessutom präst. Men jag är ju läkare, och jag har rätt att tala öppet med en patient. Och jag tror inte att jag är alltför oartig om jag säger en sak. En ung kvinna som alltid finns nära, också på natten, måste påverka en präst på ungefär samma sätt som vilken annan man som helst. Jag har ju studerat i Uppsala. Jag kände ganska många teologer där. Jag fick inte direkt intrycket att studier i teologi brandförsäkrar unga kroppar mot den sortens eld bättre än något annat. Och när det gäller åldern — ja, hur gammal är pastorn? Femtiosju år. Det är en kritisk ålder. I den åldern är begäret ungefär som förr, men tillfredsställelsen hämnas.

— Nå, det är sant att det finns många olika sätt att se på livet och att värdera det. Om jag talade med en gammal vivör, skulle jag förstås få ett svar som är ganska logiskt från hans synpunkt: ”Det ger jag tusan i! Det är ingen mening med att avstå från det som ger livet värde, bara för att få behålla livet.” Men jag vet ju att ett sådant sätt att tänka är helt främmande för pastorns syn på världen. Min plikt som läkare är i det här fallet att upplysa och varna. Det är allt som jag kan göra. Och nu när pastorn vet att det är allvar, är jag säker på att det också är allt som behövs. Jag har svårt att tro att pastorn skulle vilja dö plötsligt, samma död som salig kung Fredrik I, eller nu senast herr Felix Faure …

Jag undvek att se på honom medan jag talade. Men när jag hade slutat, såg jag att han satt med handen över ögonen och att hans läppar rörde sig. Jag gissade mer än jag hörde: ”Fader vår, som är i himmelen, helgat varde ditt namn … Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo …”

Jag satte mig vid skrivbordet och skrev ut lite digitalis åt honom.

Och när jag räckte honom receptet sa jag också:

— Det är inte heller bra för pastorn att stanna i staden hela den här varma sommaren. En badsejour på sex veckor skulle göra pastorn mycket gott, i Porla eller Ronneby. Men då måste pastorn förstås resa ensam.

### Ordlista

- **frälsning**: när Gud räddar en människa från synden, så att hon kommer till himlen
- **hycklare**: person som säger en sak men tycker eller gör något annat
- **äckel**: en stark känsla av att något är smutsigt och motbjudande
- **tinningarna**: sidorna av huvudet, bredvid ögonen
- **kvinnoblomma**: en ung och vacker kvinna, som en blomma
- **konfirmation**: när unga människor läser om tron och sedan bekräftar den i kyrkan
- **konfirmationsprästen**: prästen som undervisar de unga inför konfirmationen
- **sinnlighet**: lust och känslor i kroppen
- **förföra**: locka någon till sex
- **usling**: en dålig och elak människa
- **skilsmässa**: när ett äktenskap upphör enligt lag
- **i tukt och ära**: på ett anständigt och rätt sätt, i äktenskapet
- **nattvard**: när man i kyrkan får bröd och vin som tecken på Jesus
- **storsjöodjuret**: ett odjur som folk trodde levde i Storsjön i Jämtland
- **bägare**: en liten kopp att dricka ur, ofta av silver
- **klockaren**: en man som hjälper prästen i kyrkan
- **kapslar**: små skal av gelatin med medicin inuti, som man sväljer
- **ricinolja**: en gammal medicin som man tog för magen
- **bacillskräck**: stark rädsla för bakterier och smitta
- **stetoskop**: läkarens instrument för att lyssna på hjärta och lungor
- **slaganfall**: plötslig sjukdom i hjärtat eller hjärnan som kan döda
- **kvacksalvare**: person som låtsas vara en duktig läkare
- **vivör**: en man som lever för att njuta, av mat, vin och kvinnor
- **Fredrik I, Felix Faure**: en svensk kung och en fransk president; man sa att de dog plötsligt av ansträngningen när de hade sex
- **digitalis**: medicin för hjärtat
- **badsejour**: vistelse på en kurort för att bli frisk

## 5 juli.

Sommarsöndag. Damm och tung, varm luft överallt, och bara fattigt folk ute på gatorna. Och fattigt folk är tyvärr mycket osympatiskt.

Vid fyratiden steg jag på en liten ångslup och åkte ut till Djurgårdsbrunn för att äta middag. Min hushållerska var bjuden på begravning. Efteråt skulle de dricka kaffe ute i det gröna. Det var ingen nära släkting eller vän till henne som hade dött. Men en begravning är ändå ett stort nöje för en kvinna av hennes klass. Jag hade inte hjärta att säga nej när hon ville vara ledig. Alltså kunde jag inte få någon middag hemma.

Egentligen var jag också bjuden till bekanta som har en villa i skärgården. Men jag hade ingen lust. Jag tycker inte så mycket om bekanta, eller om villor, eller om skärgården. Framför allt inte om skärgården. Det är ett landskap som är hackat i småbitar, som köttet i en gryta. Små öar, små vatten, små klippor och små magra träd. Det är ett blekt och fattigt landskap. Färgerna är kalla, mest grått och blått. Och ändå är det inte fattigt nog för att vara stort och tomt.

När jag hör folk berömma skärgårdens vackra natur, misstänker jag alltid att de tänker på helt andra saker. Och när man tittar närmare, visar det sig nästan alltid att jag har rätt. En tänker på den friska luften och de sköna baden. En annan tänker på sin segelbåt, och en tredje på abborrarna. Och allt detta kallar de för vacker natur. Häromdagen talade jag med en ung flicka som tyckte mycket om skärgården. Men medan vi pratade visade det sig att hon egentligen tänkte på solnedgångarna, och kanske också på en student. Hon glömde att solen går ner överallt. Och en student kan man ta med sig vart man vill.

Jag tror inte att jag är helt blind för naturens skönhet. Men då måste jag resa längre bort, till Vättern eller Skåne, eller till havet. Det har jag sällan tid med. Och inom tre eller fyra mil från Stockholm har jag aldrig sett något landskap som går att jämföra med Stockholm själv. Med Djurgården och Haga och trottoarkanten vid vattnet utanför Grand. Därför stannar jag oftast i staden, sommar som vinter. Jag gör det ännu hellre för att den som lever ensam alltid vill ha folk omkring sig. Främmande människor, förstås, som jag inte känner och inte behöver tala med.

Jag kom alltså till Djurgårdsbrunn. Jag fick ett bord vid glasväggen i den låga paviljongen. Kyparen skyndade fram med matsedeln. Diskret lade han en ren servett över resterna av kalvstekssås och Battys senap, som några tidigare gäster hade lämnat kvar. I nästa ögonblick räckte han mig vinlistan och frågade kort och snabbt:

— Chablis?

Då visade han att hans minne kanske rymde lika mycket kunskap om detaljer som en professors. Jag går inte ofta på restaurang. Men det är sant att jag nästan aldrig dricker något annat vin än chablis när jag äter middag ute någon gång. Och han hade länge arbetat i yrket och kände sina gäster.

Som ung och vild hade han burit brickor med punsch på Berns. Som äldre och mer allvarlig hade han haft svårare uppgifter som kypare i matsalen på Rydberg och Hamburger börs. Vem vet vilken otur som hade gjort att han nu arbetade på ett lite enklare ställe. Nu hade han mindre hår på huvudet, och hans frack hade fler fläckar av fett. Med åren hade han fått något över sig som gjorde att han hörde hemma överallt där det luktar mat och där man drar korken ur flaskor. Jag blev glad av att se honom, och vi gav varandra en blick av hemlig förståelse.

Jag såg mig omkring bland gästerna. Vid bordet närmast mig satt den trevlige unge mannen som jag brukar köpa cigarrer av. Han åt gott tillsammans med sin flicka. Hon var en söt liten flicka som arbetade i en affär, och hon hade snabba ögon som en råtta. Lite längre bort satt en skådespelare med fru och barn. Han torkade sig om munnen med en slätrakad värdighet, som en präst. Och borta i ett hörn satt ett ensamt gammalt original. Honom har jag känt igen från gatan och kaféerna i minst tjugo år. Han delade sin middag med sin hund. Den var också gammal och lite grå i pälsen.

Jag hade fått min chablis. Jag satt och njöt av hur solstrålarna lekte i den lätta, ljusa drycken i mitt glas. Då hörde jag alldeles nära mig en kvinnoröst som jag tyckte att jag kände igen. Jag tittade upp. Det var ett herrskap som just kom in, en herre, en fru och en liten pojke på fyra, fem år. Pojken var ett mycket vackert barn, men han var dumt och löjligt klädd i en ljusblå blus av sammet och en krage av spets. Det var frun som pratade, och jag tyckte att jag kände igen hennes röst:

— Där ska vi sitta — nej, inte där — där skiner solen — nej, där har vi ingen utsikt — var är vaktmästarn?

Plötsligt kände jag igen henne. Det var samma unga kvinna som en gång hade vridit sig och gråtit på golvet i mitt rum. Hon hade tiggt och bett att jag skulle hjälpa henne. Hon ville att jag skulle befria henne från barnet som hon väntade. Sedan gifte hon sig med det där affärsbiträdet som hon så gärna ville ha, och hon fick sitt barn. Det kom lite för fort efter bröllopet, men det gör ingenting nu. Och här har vi alltså beviset på brottet, i sammetsblus och spetskrage. Nå, min lilla fru, vad säger ni nu? Fick jag inte rätt? Skandalen gick över, men er lilla pojke har ni kvar, och ni har glädje av honom …

Men jag undrar ändå om det verkligen är det barnet. Nej, det kan det ju inte vara. Pojken är fyra, högst fem år. Och det är minst sju eller åtta år sedan den där historien hände. Det var ju i början av min praktik. Vad har det då blivit av det första barnet? Kanske råkade det ut för en olycka på något sätt. Nå, det gör inte heller något, eftersom de verkar ha lagat skadan sedan.

Jag tycker för övrigt inte så mycket om herrskapet när jag ser närmare på dem. Frun är ung och ganska vacker än. Men hon har gått upp lite i vikt, och hennes hy är nästan för blomstrande. Jag misstänker att hon går på konditori på förmiddagarna. Där dricker hon porter och äter bakelser och skvallrar med sina väninnor. Och herrn är en don Juan från en affär. Om jag ska döma honom efter hans utseende och sätt, så tror jag att han är lika otrogen som en tupp. Dessutom har båda det där sättet att skälla på kyparen i förväg, för de fel som de tror att han kommer att göra. Det sättet gör mig illamående. Patrask, med ett ord.

Jag sköljde ner mina blandade intryck med en stor klunk av det lätta, syrliga vinet. Jag såg ut genom det stora öppna fönstret. Där ute låg landskapet rikt och lugnt och varmt i eftermiddagssolen. Kanalen speglade grönskan på stränderna och himlens blå. Ett par kanoter gled snabbt, tyst och lätt in under bron och försvann. Roddarna hade randiga tröjor. Cyklister rullade fram över bron och for iväg åt olika håll. I gräset under de stora träden satt människorna i grupper. De njöt av skuggan och den vackra dagen. Och över mitt bord fladdrade två gula fjärilar.

Jag satt så och lät blicken vila i den djupa sommargrönskan där ute. Då gled mina tankar in på en fantasi som jag ibland roar mig med. Jag har lite sparade pengar, ungefär tiotusen kronor eller lite mer, i säkra värdepapper. Om fem, sex år eller så har jag kanske sparat tillräckligt för att bygga mig ett hus på landet. Men var ska jag bygga det? Det måste vara vid havet. Det ska vara på en öppen kust, utan öar och skär. Jag vill se fritt ut mot horisonten, och jag vill höra havet. Och jag vill ha havet i väster. Där ska solen gå ner.

Men det finns också en annan sak som är lika viktig som havet. Jag vill ha rik grönska och stora träd som susar. Inga tallar och granar. Ja, tallar går ändå an, när de är höga och raka och starka och har lyckats bli det som de var tänkta att bli. Men den taggiga kanten av en granskog mot himlen plågar mig på ett sätt som jag inte kan förklara. Dessutom regnar det ju ibland på landet, precis som i staden. Och en granskog när det regnar gör mig alldeles sjuk och olycklig. Nej, det ska vara en äng som i en idyll från gamla tiders dikter. Den ska slutta långsamt ner mot stranden. Där ska stå grupper av stora träd med mycket blad, som bildar gröna valv över mitt huvud.

Men tyvärr är naturen vid kusten inte sådan. Den är rå och snål. Och av vinden från havet blir träden knotiga och små och förkrympta. Den kust där jag vill bygga och bo får jag aldrig se.

Och så att bygga ett hus. Det är också en historia. Först tar det ett par år innan det blir färdigt, och troligen dör man under tiden. Sedan tar det ytterligare två eller tre år innan allt blir i ordning. Och sedan dröjer det nästan femtio år till innan det blir riktigt trevligt …

En hustru borde väl egentligen också höra till. Men det har sina sidor. Jag har så svårt att tåla tanken att någon ser på mig medan jag sover. Ett barns sömn är vacker. En ung kvinnas också, men knappast en mans. Man säger att det ska vara vackert att se en hjälte sova vid lägerelden, med ryggsäcken som kudde. Det är möjligt, för han är så trött och sover så gott. Men hur kan mitt ansikte se ut när tanken sover? Jag skulle knappt vilja se det själv, om jag kunde. Ännu mindre bör någon annan se det.

Nej, det finns ingen dröm om lycka som inte till sist biter sig själv i svansen.

Ofta undrar jag också vilken natur jag helst skulle välja, om jag aldrig hade läst en bok och aldrig sett ett konstverk. Kanske skulle jag aldrig ens tänka på att välja. Kanske skulle skärgården med sina klippor vara bra nog för mig då. Alla mina tankar och drömmar om natur bygger troligen på intryck från dikt och konst. Av konsten har jag lärt mig min längtan. Jag längtar efter att få vandra på de gamla florentinska målarnas ängar med blommor. Jag längtar efter att gunga på Homeros hav och böja knä i Böcklins heliga lund. Ack, vad skulle mina egna fattiga ögon se i världen, om de var ensamma? Om de inte hade alla de hundra eller tusen lärare och vänner som har diktat och tänkt och sett för oss andra?

I min ungdom tänkte jag ofta: Den som fick vara med! Den som kunde vara med! Den som en gång fick ge något, och inte bara alltid ta emot! Det är så tomt att gå ensam med en själ som inte kan skapa något. Man vet inte vad man ska hitta på för att känna sig som något och betyda något. Man vill ha lite respekt för sig själv. Det är troligen en stor lycka att de flesta inte begär så mycket på det området. Jag gjorde det, och det har plågat mig länge. Men jag tror att det värsta är över nu.

Diktare kunde jag ju inte bli. Jag ser ingenting som inte andra redan har sett och gett form åt. Jag känner ju några författare och konstnärer. Jag tycker att de är konstiga figurer. De vill ingenting. Eller när de vill något, gör de tvärtom. De är bara ögon och öron och händer. Men jag är avundsjuk på dem. Inte så att jag ville ge upp min vilja för deras syner. Men jag skulle vilja ha deras ögon och öron också. Ibland ser jag en av dem sitta tyst och frånvarande och titta ut i tomma luften. Då tänker jag för mig själv: Kanske ser han just nu något som ingen har sett förut. Snart ska han tvinga tusen andra att se det, och bland dem också mig.

Det som de yngsta av dem gör förstår jag visserligen inte. Inte än! Men jag vet redan nu att jag också kommer att förstå och beundra dem, om de bara en dag blir erkända och berömda. Det är som med nya moden i kläder, möbler och allt annat. Det är bara de stela och torra människorna, de som för länge sedan blev färdiga, som kan stå emot. Och diktarna själva, är det verkligen de som skriver lagarna för sin tid? Ja, gud vet. Jag tycker ändå knappt att de ser ut som om de gjorde det. Jag tänker snarare att de är instrument som tiden spelar på. De är som eolsharpor som vinden sjunger i.

Och vad är jag? Inte ens så mycket. Jag har inga egna ögon. Jag kan ju inte ens se på snapsen och rädisorna på bordet där borta med mina egna ögon. Jag ser på dem med Strindbergs ögon och tänker på en sen kvällsmåltid på Stallmästargården som han åt i sin ungdom. Och när kanotisterna nyss for förbi på kanalen i sina randiga tröjor, kändes det ett ögonblick som om Maupassants skugga for före dem.

Och nu sitter jag vid mitt öppna fönster och skriver detta vid ett fladdrande ljus. Jag tycker nämligen inte om att röra vid fotogenlampor. Och min hushållerska sover så gott efter sitt begravningskaffe med dopp att jag inte har hjärta att väcka henne. Lågan fladdrar i draget. Min skugga på den gröna tapeten fladdrar och darrar som lågan och vill bli levande. Nu tänker jag på Andersen och hans saga om skuggan. Och jag tycker att jag själv är skuggan som ville bli människa.

### Ordlista

- **ångslup**: en liten båt som drivs med ånga
- **skärgård**: många små öar utanför kusten
- **kypare**: servitör
- **chablis**: ett torrt vitt vin från Frankrike
- **frack**: en fin svart rock med långa skört bak
- **original**: en person som är mycket annorlunda och lite konstig
- **befria henne från barnet**: här: göra en abort
- **patrask**: simpelt och dåligt folk (ett föraktfullt ord)
- **porter**: ett mörkt och starkt öl
- **värdepapper**: papper som aktier och obligationer, som är värda pengar
- **lund**: en liten skog med vackra lövträd
- **eolsharpa**: ett instrument som spelar av sig självt när vinden blåser genom det
- **dopp**: bullar och kakor som man äter till kaffet

## 6 juli på morgonen.

Jag måste skriva ner drömmen som jag hade i natt:

Jag stod vid pastor Gregorius säng. Han låg sjuk. Den övre delen av hans kropp var bar, och jag lyssnade på hans hjärta. Sängen stod i hans arbetsrum. I ett hörn stod en liten orgel, och någon spelade på den. Det var ingen psalm, knappt ens en melodi. Det var bara toner utan form, som i en fuga, där flera stämmor följer efter varandra fram och tillbaka. En dörr stod öppen. Det oroade mig, men jag kunde inte få mig själv att stänga den.

— Är det allvarligt? frågade prästen.

— Nej, svarade jag, allvarligt är det inte. Men det är farligt.

Jag menade att det som jag tänkte på var farligt för mig själv. Och i drömmen tyckte jag att jag uttryckte mig djupt och fint.

— Men för säkerhets skull, sa jag också, kan vi ju skicka bud till apoteket efter några nattvardskapslar.

— Ska jag opereras? frågade prästen.

Jag nickade.

— Det blir nog nödvändigt. Pastorns hjärta duger inte alls, det är för gammalt. Vi måste ta bort det. Det är för övrigt en helt ofarlig operation. Man kan göra den med en vanlig papperskniv.

Det verkade för mig som en helt enkel vetenskaplig sanning. Och jag hade just en papperskniv i handen.

— Vi lägger bara en näsduk över ansiktet.

Prästen stönade högt under näsduken. Men i stället för att operera honom tryckte jag snabbt på en knapp i väggen.

Jag tog bort näsduken. Han var död. Jag kände på hans hand. Den var iskall. Jag tittade på min klocka.

— Han har varit död i minst två timmar, sa jag för mig själv.

Fru Gregorius reste sig från orgeln, där hon hade suttit och spelat. Hon kom fram till mig. Hennes blick såg orolig och sorgsen ut, och hon räckte mig en bukett mörka blommor. Först då såg jag att hon log på ett sätt som kunde betyda två saker. Och jag såg att hon var naken.

Jag sträckte ut armarna mot henne och ville dra henne till mig. Men hon drog sig undan. I samma stund stod Klas Recke i den öppna dörren.

— Doktor Glas, sa han, i min egenskap av tillförordnad kanslisekreterare förklarar jag er arresterad!

— Det är för sent nu, svarade jag honom. Ser du ingenting?

Jag pekade på fönstret. Ett rött ljus av eld föll in genom rummets båda fönster. Det var plötsligt ljust som mitt på dagen. Och en kvinnoröst, som verkade komma från ett annat rum, jämrade sig och klagade: Världen brinner, världen brinner!

Och jag vaknade.

Morgonsolen sken rakt in i rummet. Jag hade inte dragit ner rullgardinen på kvällen när jag kom hem.

Konstigt. De senaste dagarna har jag ju inte alls tänkt på den fula prästen och hans vackra fru. Jag har inte velat tänka på dem.

Och Gregorius har ju rest till Porla.

*

Jag skriver inte ner alla mina tankar här.

Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. Jag väntar och ser om den kommer tillbaka.

### Ordlista

- **nattvardskapslar**: små kapslar med nattvardens vin, som man sväljer som medicin
- **papperskniv**: en kniv som man öppnar brev och böcker med
- **tillförordnad kanslisekreterare**: en tjänsteman i ett departement, som har fått en högre tjänst för en tid
- **arresterad**: tagen av polisen
- **orgel**: ett stort instrument med pipor, som man ofta spelar i kyrkan
- **fuga**: musik där flera stämmor spelar samma melodi och följer efter varandra
- **jämra sig**: klaga högt med en ledsen röst
- **rullgardin**: tyg för fönstret som man drar ner för att stänga ute ljuset
- **operera**: när en läkare skär i kroppen för att göra någon frisk

## 7 juli.

Det regnar, och jag sitter och tänker på obehagliga saker.

Varför sa jag nej till Hans Fahlén den där gången i höstas? Han kom till mig och bad att få låna femtio kronor. Det är visserligen sant att jag kände honom mycket lite. Men veckan efter skar han halsen av sig.

Och varför lärde jag mig inte grekiska när jag gick i skolan? Det irriterar mig så att jag kan bli sjuk. Jag läste det ju i fyra år. Var det kanske för att min far hade tvingat mig att välja grekiska i stället för engelska? Bestämde jag mig därför för att inte lära mig någonting? Hur kan man vara så dum, dum som ett djur! Allt annat lärde jag mig ju, till och med det nonsens som kallades logik. Men jag läste grekiska i fyra år, och jag kan ingen grekiska.

Och det kan omöjligt ha varit min lärares fel. Han blev nämligen statsråd senare.

Jag har lust att leta fram skolböckerna igen och se om jag kan lära mig något nu. Det är kanske inte för sent.

*

Jag undrar hur det kan vara att ha ett brott att ångra.

*

Jag undrar om inte Kristin har middagen färdig snart …

*

Vinden skakar träden på kyrkogården, och regnet forsar i takrännan. En fattig luffare med en flaska i fickan har sökt skydd under kyrkans tak. Han står i ett hörn bredvid en av de tjocka pelarna som stöder muren. Han lutar sig mot den röda kyrkmuren, och hans blick vandrar from och mild bland molnen som driver förbi. Det droppar från de två smala träden vid Bellmans grav. Snett över hörnet av kyrkogården ligger ett hus med dåligt rykte. En flicka i bara linnet går tyst på tå fram till ett fönster och drar ner rullgardinen.

Men nere bland gravarna går församlingens kyrkoherde försiktigt genom smutsen, med paraply och galoscher. Nu kryper han in genom den lilla dörren till sakristian.

*

Apropå det, varför går prästen alltid in i kyrkan genom en bakdörr?

### Ordlista

- **statsråd**: minister i regeringen
- **logik**: läran om hur man tänker rätt och drar riktiga slutsatser
- **luffare**: en fattig man utan hem som vandrar omkring
- **takränna**: rännan längs taket där regnvattnet rinner
- **Bellmans grav**: graven där skalden Carl Michael Bellman ligger begravd
- **ett hus med dåligt rykte**: här: en bordell, ett hus där kvinnor säljer sex
- **kyrkoherde**: chef för prästerna i en församling
- **galoscher**: skor av gummi som man drar på utanpå de vanliga skorna
- **sakristia**: ett litet rum i kyrkan där prästen gör sig i ordning

## 9 juli.

Det regnar fortfarande. Sådana här dagar är släkt med allt hemligt gift i min själ. Nyss var jag på väg hem från mina sjukbesök. Då hälsade jag snabbt i ett hörn av en gata på en man som jag inte tycker om att möta. Han har sårat mig en gång, djupt och fint. Det hände på ett sådant sätt att jag inte ser någon möjlighet att betala tillbaka.

Sådant tycker jag inte om. Det är dåligt för min hälsa.

*

Jag sitter vid min chiffonjé, med luckan nerfälld. Jag drar ut den ena lådan efter den andra och tittar på gamla papper och saker. Ett litet urklipp ur en tidning, gult av ålder, hamnar i mina händer:

*Finns det ett liv efter detta?* Av teologie doktor H. Cremer. Pris 50 öre.

*John Bunyans uppenbarelser.* En beskrivning av det kommande livet, himlens härlighet och helvetets fasor. Pris 75 öre.

☛**Människans egna kraft**.☚ Rätta vägen till utmärkelse och rikedom av S. Smiles. Pris 3:50, elegant inbunden i tyg med guldkant 4:25.

Varför har jag sparat den här gamla annonsen? Jag minns att jag klippte ut den när jag var fjorton år. Det var det året när min fars förmögenhet gick upp i rök. Jag sparade mina små fickpengar, och till sist köpte jag mr Smiles bok, men inte med guldkant. När jag hade läst den sålde jag den genast till en affär för gamla böcker. Den var alldeles för dum.

Men annonsen har jag kvar. Den är också mer värd.

Och här är ett gammalt fotografi av huset på landet som vi hade i några år. Det hette Mariebo, efter min mor.

Fotografiet är gult av ålder och blekt. Det ligger som en dimma över det vita huset och granskogen bakom. Ja, så såg det ut där på grå och regniga dagar.

Jag hade egentligen aldrig särskilt roligt där. På somrarna fick jag alltid så mycket stryk av min far. Jag var nog ett svårt barn på den tiden när jag inte hade skolan och läxorna.

En gång fick jag stryk orättvist. Det hör nästan till mina bästa minnen från barndomen. Det gjorde förstås ont i skinnet, men det gjorde gott i själen. Efteråt gick jag ner till sjön. Det blåste nästan storm, och skummet flög ända upp i mitt ansikte. Jag vet inte om jag någon gång senare har känt en så härlig flod av ädla känslor. Jag förlät min far. Han hade ett så häftigt humör, och han hade också så mycket bekymmer för sina affärer.

Det var svårare att förlåta honom alla de gånger när han gav mig stryk med rätta. Jag vet inte om jag har förlåtit honom det riktigt än. Som den gången när jag igen hade bitit sönder mina naglar, fast han strängt hade förbjudit det. Vad han slog mig! Och i flera timmar efteråt gick jag omkring i ösregnet i den usla granskogen och grät och svor.

Det var aldrig riktigt lugnt omkring min far. Han var sällan glad. Och när han inte var glad, kunde han inte heller tåla att andra var glada. Men fester tyckte han om. Han var en av de slösare som själva aldrig är glada. Han var rik och dog fattig. Jag vet inte om han var helt hederlig. Han hade ju så stora affärer.

Som barn undrade jag mycket över ett skämt som jag en gång hörde honom säga till en av sina affärsvänner: ”Ja, min kära Gustav, det är inte så lätt att vara hederlig när man tjänar så mycket pengar som vi” … Men han var sträng och hård. Han hade helt klara och bestämda idéer om plikten, när det gällde andra. För sig själv hittar man ju alltid skäl som ursäktar ett undantag.

Men det värsta var att jag alltid kände en så stark kroppslig motvilja mot honom. Hur jag plågades när jag som liten pojke måste bada tillsammans med honom och han ville lära mig att simma! Jag slingrade mig som en ål ur hans händer. Gång på gång trodde jag att jag skulle drunkna. Jag var nästan lika rädd för döden som för att röra vid hans nakna kropp. Han anade nog inte heller hur den här kroppsliga motviljan gjorde mina plågor värre de gånger när han gav mig stryk. Och ännu långt senare var det en plåga för mig när jag måste sova i samma rum som han, på resor eller annars.

Och ändå tyckte jag om honom. Kanske mest för att han var så stolt över att jag hade ett gott huvud. Och också för att han alltid var så fint klädd. En tid hatade jag honom också, för att han inte var snäll mot min mor. Men så blev hon ju sjuk och dog. Då märkte jag att han sörjde henne mer än jag själv kunde, med mina femton år. Och då kunde jag ju inte hata honom längre.

Nu är de båda borta. Och borta är de alla, alla som gick och stod bland möblerna i mitt barndomshem. Ja, inte alla, men de som jag brydde mig om.

Bror Ernst, som var så stark och så dum och så snäll — borta. Han hjälpte och skyddade mig i alla skolpojkens äventyr. Han reste till Australien, och ingen vet om han lever eller är död.

Och min vackra kusin Alice — vad blev det av henne? Hon stod så blek och rak vid pianot och sjöng med ögon som en sömngångare. Hennes röst skimrade och brann. Hon sjöng så att jag skakade som av köld där jag satt hopkrupen i ett hörn av den stora glasverandan. Ingen kommer någonsin mer att sjunga så för mig. Nu är hon gift med fattigdomen, med en lärare i en liten stad. Hon är redan gammal och sjuk och sliten. Förra julen träffade jag henne hos hennes mor. Då började jag plötsligt gråta så att jag inte kunde sluta. Det smittade henne, och vi grät båda två …

Och hennes syster Anna med de heta kinderna. Hon hade samma feber när hon dansade som systern när hon sjöng. Hon rymde från sin lymmel till man med en annan lymmel, och han lämnade henne. Nu lever hon av att sälja sin kropp i Chicago, säger man.

Och deras far, den gode, vackre och kvicke morbror Ulrik. De sa alltid att jag liknade honom, fast jag liknade honom på ett fult sätt. Han drogs med i samma krasch som störtade min far. Och precis som min far dog han i en misär som han knappt kunde dölja …

Vad var det för en pest som tog bort dem alla på några få år? Den förde dem till graven, eller till ett skuggliv i elände. Alla, alla, också de flesta av vännerna som förr fyllde våra rum på festdagarna.

Gud vet vad det var. Men allt är borta.

Och Mariebo heter visst Sofielund nu.

### Ordlista

- **chiffonjé**: gammalt skrivskåp med en lucka (klaff) som man fäller ner och skriver på
- **urklipp**: en bit som man har klippt ut ur en tidning
- **uppenbarelser**: syner av himlen och helvetet, som man tror kommer från Gud
- **guldkant**: guldfärg längs kanterna på sidorna i en fin bok
- **stryk**: slag som straff
- **slösare**: person som gör av med mycket pengar på onödiga saker
- **sömngångare**: person som går omkring medan hon sover
- **lymmel**: en elak och rå man
- **krasch**: när en bank eller en affär plötsligt går under och alla pengar försvinner
- **misär**: mycket stor fattigdom och elände

## 10 juli.

Vid chiffonjéklaffen.

Jag fick lust att trycka på den fjäder som öppnar den lilla lönnlådan. Jag vet ju vad som finns där. Där finns bara en liten rund ask med några piller. Jag vill inte ha dem i mitt medicinskåp. Då kunde jag kanske någon gång ta fel på dem och något annat, och det vore inte bra. Jag har gjort dem själv för flera år sedan, och det finns lite cyankalium i dem. Jag tänkte inte direkt på att ta livet av mig när jag gjorde dem. Men jag tyckte att en klok man alltid bör vara beredd.

Om man häller lite cyankalium i ett glas vin eller något liknande, dör man på ögonblicket. Glaset faller ur handen ner på golvet. Då ser alla tydligt att det är ett självmord. Det är inte alltid bra.

Men om man tar ett av mina piller och dricker ett glas vatten efter, dröjer det en minut eller två. Pillret måste först hinna lösas upp och verka. Under tiden kan man lugnt ställa glaset tillbaka på brickan. Man kan sätta sig i en bekväm stol framför brasan, tända en cigarr och veckla upp Aftonbladet. Plötsligt sjunker man ihop. Läkaren konstaterar att det var ett slaganfall. Om det görs en obduktion, hittar man förstås giftet. Men ibland finns det inga misstänkta omständigheter, och fallet är inte särskilt intressant för läkare. Då görs ingen obduktion. Och man kan inte säga att det finns sådana omständigheter när någon får ett slag i sin stol. Han satt ju bara och läste Aftonbladet och rökte sin cigarr efter middagen.

Det känns ändå lugnt och skönt att veta att de här små kulorna ligger där. De är täckta av mjöl och liknar blyhagel. De ligger och väntar på den dag när de kan behövas. I dem sover en kraft som i sig själv är ond och hatad. Från början av tiden har den varit den största fienden till människan och till allt som lever. Och man släpper den fri först när den är den enda befriaren från något som är värre. Då längtar man hett efter den.

Vad tänkte jag mest på när jag gjorde de här små svarta kulorna åt mig? Självmord av olycklig kärlek har jag aldrig kunnat föreställa mig. Då hellre av fattigdom. Fattigdomen är förfärlig. Av alla olyckor som kommer utifrån är det nog den som går djupast in i människan. Men den verkar inte vara nära mig. Själv räknar jag mig till dem som har det bättre ställt. Och vetenskapen om samhället räknar mig till de rika.

Det som jag närmast tänkte på var nog sjukdom. Lång, obotlig, vidrig sjukdom. Jag har ju sett så mycket … Cancer, lupus i ansiktet, blindhet, förlamning … Hur många olyckliga har jag inte sett! Utan att tveka det minsta skulle jag ha gett dem ett av de här pillren. Men hos mig, som hos andra goda människor, talade mitt eget intresse och respekten för polisen starkare än medlidandet. Och i stället, hur mycket värdelöst och hopplöst förstört människomaterial har jag inte hjälpt till att hålla vid liv? Det var ju min uppgift som läkare. Och jag har inte ens skämts för att ta betalt.

Men så är seden. Man gör alltid klokt i att följa seden. Och i saker som inte berör oss djupt personligen gör vi kanske också rätt i att följa den. Och varför skulle jag bli martyr för en åsikt som i dag fortfarande är ett brott? Förr eller senare blir den ju alla civiliserade människors åsikt.

Den dagen ska och måste komma, när rätten att dö blir erkänd. Den kommer att ses som en mänsklig rättighet som ingen kan ta ifrån oss. Den är mycket viktigare än rätten att lägga en röstsedel i valurnan. Och när den tiden har kommit, ska varje obotligt sjuk ha rätt till läkarens hjälp, om han vill bli befriad. Och varje ”brottsling” också.

Det var något vackert och stort med den bägare med gift som atenarna lät läkaren räcka till Sokrates. De hade ju en gång kommit fram till att hans liv var farligt för staten. Tänk om vår tid hade dömt honom på samma sätt. Då skulle man ha släpat upp honom på en simpel schavott och slaktat honom med en yxa.

*

God natt, du onda kraft. Sov gott i din lilla runda dosa. Sov tills jag behöver dig. Så långt det beror på mig ska jag inte väcka dig för tidigt. I dag regnar det, men i morgon skiner kanske solen. Det kommer kanske en dag när själva solskenet verkar förgiftat och sjukt för mig. Först då ska jag väcka dig, för att själv få sova.

### Ordlista

- **chiffonjéklaffen**: luckan på ett gammalt skrivskåp, som man fäller ner och skriver på
- **lönnlåda**: hemlig låda i en möbel
- **cyankalium**: ett mycket starkt gift
- **piller**: liten rund medicin som man sväljer
- **slaganfall**: plötslig sjukdom i hjärtat eller hjärnan som kan döda
- **obduktion**: när läkare undersöker en död kropp för att se varför personen dog
- **blyhagel**: små kulor av bly som man skjuter med
- **lupus**: en svår sjukdom som kan förstöra huden i ansiktet
- **martyr**: en person som lider eller dör för sin tro eller åsikt
- **schavott**: en hög plats där man förr avrättade människor

## 11 juli.

Vid chiffonjéklaffen en jämngrå dag.

I en av de små lådorna hittade jag nyss en liten lapp. Där stod några ord skrivna med min egen handstil, så som den såg ut för ett antal år sedan. Varje människas handstil förändras nämligen hela tiden, lite grann varje år. Hon märker det kanske inte själv. Men det sker lika säkert som med ansiktet, hållningen, rörelserna och själen.

Där stod:

”Ingenting gör en människa så liten och drar ner henne så mycket som känslan av att inte vara älskad.”

När skrev jag det? Är det min egen tanke, eller är det ett citat som jag har skrivit upp?

Minns inte.

*

De ärelystna förstår jag. Jag behöver bara sitta i ett hörn på Operan och höra kröningsmarschen i ”Profeten”. Då känner jag en het lust att härska över människorna och få en krona på mitt huvud i en gammal domkyrka. Lusten försvinner visserligen snabbt.

Men det ska vara medan jag lever. Resten må gärna vara tystnad. Jag har aldrig förstått dem som jagar efter ett namn som ska leva för evigt. Mänsklighetens minne är dåligt och orättvist. De äldsta och största av dem som har gjort gott för oss har vi glömt. Vem uppfann vagnen? Pascal uppfann skottkärran och Fulton lokomotivet, men vem uppfann vagnen? Vem uppfann hjulet? Det vet ingen. I stället har historien sparat namnet på kung Xerxes kusk: Patiramfes, son av Otanes. Han körde den store kungens vagn. Och den dumma karlen som satte eld på Dianas tempel i Efesus, för att människorna inte skulle glömma hans namn, han nådde verkligen sitt mål. Nu står han i Brockhaus.

*

Man vill bli älskad. Om man inte blir det, vill man bli beundrad. Om man inte blir det, vill man att folk ska vara rädda för en. Om inte det heller går, vill man bli avskydd och föraktad. Man vill väcka någon sorts känsla hos människorna. Själen ryser inför tomheten och vill ha kontakt till vilket pris som helst.

### Ordlista

- **chiffonjéklaffen**: luckan på ett gammalt skrivskåp, som man fäller ner och skriver på
- **handstil**: det sätt som en människa skriver bokstäver för hand
- **ärelystna**: som har en stark vilja att bli känd och komma högt upp
- **kröningsmarsch**: musik som man spelar när en kung kröns
- **domkyrka**: den största och viktigaste kyrkan i en stad med biskop
- **kusk**: man som kör en vagn med hästar
- **Brockhaus**: ett stort tyskt uppslagsverk
- **Profeten**: en känd opera från 1800-talet

## 13 juli.

Jag har grå dagar och svarta stunder. Jag är inte lycklig. Ändå känner jag ingen som jag skulle vilja byta med. Mitt hjärta krymper när jag tänker mig att jag kunde vara den ena eller den andra av mina bekanta. Nej, jag skulle inte vilja vara någon annan.

I min första ungdom led jag mycket av att jag inte var vacker. Jag ville så brinnande gärna vara vacker att jag tyckte att jag var ett monster av fulhet. Nu vet jag ju att jag ser ut ungefär som de flesta. Det gör mig inte heller särskilt glad.

Jag tycker inte särskilt mycket om mig själv, varken om skalet eller om det som finns inuti. Men jag skulle inte vilja vara någon annan.

### Ordlista

- **stund**: en kort tid
- **bekant**: en person som man känner, men som inte är en nära vän
- **krympa**: bli mindre
- **monster**: ett fult och farligt odjur
- **fulhet**: det att vara ful
- **skal**: det hårda utanpå, här: kroppen och utseendet

## 14 juli.

Välsignade sol, som kan hitta ner till oss, ända ner till gravarna under träden …

Ja, det var nyss. Nu är det mörkt. Jag kommer från min kvällspromenad. Staden låg där som om den var tvättad i ett bad av rosor. Över höjderna i söder låg lätta, rosa dimmor.

Jag satt en stund ensam vid ett bord på trottoaren utanför Grand och drack lite sockerdricka med citron. Då kom fröken Mertens förbi. Jag reste mig och hälsade. Till min förvåning stannade hon och räckte mig handen. Hon sa några ord innan hon gick vidare. Det var något om hennes mors sjukdom och om den vackra kvällen. Medan hon talade blev hon lite röd. Det var som om hon kände att det hon gjorde var ovanligt och att man kunde missförstå det.

Jag missförstod det i alla fall inte. Jag har ju många gånger sett hur hon är mot nästan alla människor. Hon är mjuk och vänlig och bryr sig inte om fina regler och former. Det har jag alltid tyckt mycket om.

Men i alla fall — vad hon strålade! Älskar hon någon?

Hennes familj var en av de många som fick lida när min far förlorade allt. På senare år har den gamla överstinnan, hennes mor, ofta varit sjuk och bett mig komma. Jag har aldrig velat ta betalt, och de förstår ju varför.

Hon rider också. På sista tiden har jag sett henne några gånger när jag red ut på morgonen, senast i går. Hon sa ett glatt ”god morgon” och red förbi mig i snabb takt. Sedan såg jag henne sakta ner långt borta, där vägen svängde. Hon lät hästen gå i skritt och red en lång bit med lösa tyglar, som i en dröm … Men jag höll min jämna takt. Därför red vi förbi varandra ett par gånger på kort tid.

*

Hon är inte egentligen vacker. Men det finns något hos henne som på ett helt särskilt sätt hör ihop med min dröm om kvinnan. Den drömmen hade jag i många år, ända tills helt nyligen. Sådant kan inte förklaras. En gång, det är väl två eller tre år sedan nu, ordnade jag det så att jag blev bjuden till en familj där jag visste att hon brukade komma. Det var mycket besvärligt att ordna. Jag gjorde det bara för att få träffa henne. Hon kom också dit, mycket riktigt. Men den gången såg hon mig knappt, och vi sa inte många ord till varandra.

Och nu: henne känner jag igen väl. Hon är densamma som då. Det är mig själv som jag inte längre känner igen.

### Ordlista

- **välsignad**: som Gud har gett sin välsignelse; här: underbar, kär
- **sockerdricka**: en söt läsk med bubblor
- **missförstå**: förstå fel
- **överstinna**: fru eller änka till en överste, en hög officer
- **ta betalt**: vilja ha pengar för det man gör
- **skritt**: när en häst går långsamt, steg för steg
- **tyglar**: remmarna som man styr en häst med
- **i snabb takt**: fort

## 17 juli.

Nej, ibland tycker jag att livet visar ett alltför lågt och fult ansikte.

Jag har just kommit hem från ett sjukbesök mitt i natten. Jag väcktes av att telefonen ringde. Jag fick ett namn och en adress. Det var alldeles i närheten. Jag fick också veta lite om vad det gällde. Ett barn hade plötsligt blivit svårt sjukt, troligen i strypsjuka, hos grosshandlare den och den. Jag skyndade genom gatorna. Runt omkring mig var fulla nattfirare och skökor som drog mig i rocken. Det var fyra trappor upp i ett hus vid en sidogata.

Jag hade hört namnet i telefonen, och nu läste jag det på dörren. Det verkade bekant, men jag kunde inte komma på varifrån. Frun tog emot mig i nattlinne och underkjol. Det var damen från Djurgårdsbrunn, samma kvinna som jag hade känt sedan den där gången för många år sedan. Så, den lilla vackra pojken alltså, tänkte jag. Hon förde mig genom en trång matsal och en idiotisk salong. Där lyste just nu en flottig kökslampa, som stod på hörnet av ett litet fint bord. Sedan kom jag in i sovrummet. Det var tydligen gemensamt för hela familjen. Men mannen såg jag inte. Han var inte hemma.

— Det är vår äldsta pojke som är sjuk, förklarade frun.

Hon förde mig fram till en liten säng. Det var inte den lilla vackra pojken som låg där. Det var en annan, ett vidunder. Han hade enorma käkar som en apa, en hoptryckt skalle och små, onda och tröga ögon. En idiot, det syntes vid första ögonkastet.

Så — det var alltså den förstfödde. Det var honom hon bar under sitt hjärta den gången. Det var det fröet till liv som hon på sina knän tiggde mig att befria henne från. Och jag svarade henne med plikten. Liv, jag förstår dig inte!

Och nu vill döden äntligen förbarma sig över honom och dem. Den vill ta bort honom från det liv som han aldrig borde ha kommit in i. Men det får den inte! De önskar ingenting hellre än att bli av med honom, det kan inte vara annorlunda. Men i sina hjärtans djupa feghet skickar de ändå efter mig, läkaren. Jag ska jaga bort den goda och barmhärtiga döden och hålla missfostret vid liv. Och i min lika stora feghet gör jag ”min plikt”. Jag gör den nu, precis som jag gjorde den då.

Jag tänkte förstås inte alla de här tankarna med en gång, där jag stod, inte riktigt vaken än, i det främmande rummet, vid en sjukbädd. Jag bara gjorde mitt arbete och tänkte ingenting. Jag stannade så länge som jag behövdes, gjorde det som skulle göras och gick. I hallen mötte jag mannen och fadern. Han kom just hem och var lite berusad.

*

Och apgossen kommer att leva, kanske många år till.

Det vidriga djuransiktet följer efter mig ända hit in i mitt rum med sina små onda, tröga ögon. Och jag sitter och läser hela historien i dem.

Han har fått just de ögon som världen såg på hans mor med, när hon var gravid med honom. Och med samma ögon lurade världen henne att själv se på det som hon hade gjort.

Här är nu frukten — se vilken vacker frukt!

Den råa fadern som slog henne. Modern som hade huvudet fullt av vad släktingar och bekanta skulle säga. Tjänarna som tittade på henne i smyg och fnissade. I sina hjärtan var de glada över att få ett tydligt bevis på att de ”bättre” inte är bättre än de sämre. Mostrar och farbröder med ansikten som var stela av idiotisk ilska och idiotisk moral. Prästen som var kort och torr vid det pinsamma bröllopet. Han var kanske lite generad, och det med rätta. Han skulle ju för Gud uppmana brudparet att göra det som tydligen redan var gjort. Alla bar de sitt strå till stacken. Alla har de en liten del i det som blev. Inte ens läkaren saknades — och läkaren, det var jag.

Jag hade ju kunnat hjälpa henne den gången när hon kröp på sina knän i det här rummet, i den största nöd och förtvivlan. I stället svarade jag henne med plikten, som jag inte trodde på.

Men jag kunde ju inte heller veta eller ana …

Hennes fall var ändå ett av dem där jag kände mig säker. Jag trodde inte på ”plikten”. Jag trodde inte att den var den lag som binder oss mer än allt annat, så som den påstod. Ändå stod det helt klart för mig att det rätta och kloka i det här fallet var att göra det som de andra kallar plikten. Och jag gjorde det utan att tveka.

Liv, jag förstår dig inte!

*

”När ett barn föds vanskapt, dränker man det.”

(Seneca.)

*

Varje idiot på Eugeniahemmet kostar mer att ta hand om varje år än vad en frisk ung arbetare tjänar på ett år.

### Ordlista

- **strypsjuka**: farlig halssjukdom hos barn, när de får svårt att andas
- **grosshandlare**: en rik köpman som säljer varor i stora mängder
- **skökor**: kvinnor som säljer sex
- **vidunder**: ett hemskt monster; här ett gammalt ord för ett svårt handikappat barn
- **idiot** (historiskt ord)**: förr om en människa med svår intellektuell funktionsnedsättning
- **missfoster**: gammalt, hårt ord för ett barn som har fötts med svåra fel
- **förbarma sig**: känna medlidande och hjälpa
- **apgossen**: gammalt, hårt ord: pojken som ser ut som en apa
- **bära sitt strå till stacken**: göra sin lilla del i något stort
- **vanskapt**: född med en kropp som inte är som den ska vara
- **Eugeniahemmet**: ett hem i Stockholm för barn med handikapp

## 24 juli.

Afrikahettan har kommit tillbaka. Hela eftermiddagen ligger något som liknar en rök av guldfärgat damm över staden. Luften står tung och stilla. Först när det börjar bli mörkt kommer svalka och lättnad.

Nästan varje kväll sitter jag en stund vid trottoarkanten utanför Grand. Där suger jag i mig en lätt dryck med citron genom ett smalt rör av vass. Jag tycker om den stunden när lyktorna börjar tindra längs vattnets böjda kant. Det är dagens bästa timme för mig. Oftast sitter jag ensam, men i går satt jag där med Birck och Markel.

— Jag prisar Gud, sa Markel, för att de äntligen har börjat tända lyktorna igen. Jag känner inte igen mig själv i det här mörkret. Vi har ju gått omkring i sommarnätterna utan lyktor ganska länge nu. Jag vet att de gjorde så bara för att spara pengar. Det är alltså ett skäl som man måste respektera. Men det smakar ändå lite fult av att vara ordnat för turisterna. ”Midnattssolens land” — fy katten.

— Ja, sa Birck. Man kunde åtminstone nöja sig med att släcka lyktorna två eller tre nätter vid midsommar. Då är det verkligen nästan ljust. På landet är skymningen en sommarnatt som ett trolleri. Men här i staden hör den inte hemma. Tända ljus hör till staden. Jag minns när jag var barn och kom in från landet en höstkväll. Då såg jag ljusen tindra runt kajerna. Aldrig har jag känt mig så lycklig och stolt över att höra hemma i en stad. Nu, tänkte jag, nu måste de stackarna på landet sitta inne i stugan. Annars får de gå omkring i mörker och smuts.

— Men det är sant, sa han sedan. På landet har man en helt annan stjärnhimmel än här. Här förlorar stjärnorna mot gaslyktorna. Och det är synd.

— Stjärnorna, sa Markel, duger inte till att lysa åt oss när vi går omkring i natten och inte hittar vägen. Det är sorgligt hur mycket de har förlorat all praktisk betydelse. Förr styrde de hela vårt liv. Öppnar man en vanlig almanacka för fjorton öre, kunde man tro att de gör det än i dag. Det är svårt att hitta ett bättre exempel på hur seg traditionen är. Den mest spridda folkboken som finns är full av noggranna uppgifter. Men ingen människa bryr sig om de sakerna längre. Tänk på alla tecknen från stjärnhimlen. Den fattigaste bonden för två hundra år sedan förstod dem ungefär. Han studerade dem flitigt, för han trodde att hela hans välfärd berodde på dem. I dag är de okända och svåra att förstå för de flesta bildade människor. Tänk om Vetenskapsakademien hade humor. Då kunde den roa sig med att blanda om Kräftan, Lejonet och Jungfrun i almanackan, som lotter i en hatt. Allmänheten skulle inte märka det minsta. Stjärnhimlen har blivit bara en dekoration.

Han tog en klunk av sin grogg och fortsatte:

— Nej, stjärnorna är inte längre lika populära som förr. Så länge man trodde att ens öde hängde på dem, var de fruktade. Men de var också älskade och dyrkade. Och som barn har vi ju alla tyckt mycket om dem. Vi trodde att de var små vackra ljus som Gud tände om kvällarna för att glädja oss. Vi trodde att de blinkade åt just oss. Men nu vet vi lite mer om dem. Nu är de bara en ständig, plågsam och fräck påminnelse om hur obetydliga vi själva är. Man går till exempel en natt på Drottninggatan och tänker stora, underbara tankar. Ja, tankar som kunde förändra en hel tid. Man känner att ingen människa i världen förr har kunnat eller vågat tänka dem. Visst sitter en gammal erfarenhet djupt nere i ens omedvetna och viskar. Den viskar att man nästa morgon helt säkert har glömt tankarna. Eller så ser man inte längre vad som var så stort med dem. Det gör detsamma. Det minskar inte lyckan i tankeruset så länge det varar. Men man behöver bara råka titta upp. Där sitter en liten stjärna alldeles stilla mellan två plåtskorstenar och lyser och blinkar. Då förstår man att man lika gärna kan glömma tankarna med en gång. Eller man går och tittar ner i rännstenen. Man undrar om det verkligen är rätt att supa ihjäl sig. Kanske kunde man hitta på något bättre att fylla tiden med? Då stannar man plötsligt och stirrar på en liten tindrande punkt i rännstenen. Det hände mig en natt nyligen. Efter en stund förstår man att det är en stjärna som speglar sig. Det var för resten Deneb i Svanen. Och med ens är det klart för en hur löjligt oviktig hela frågan är.

— Nå, sa jag, om jag får lägga mig i. Det här kan man kalla att se på fylleriet från evighetens synvinkel. Men den synvinkeln är knappast naturlig för oss när vi är nyktra. I alla fall passar den inte till dagligt bruk. Tänk om stjärnan Deneb fick för sig att se på sig själv *sub specie æternitatis*, från evighetens synvinkel. Då skulle den kanske tycka att den var alltför obetydlig. Den skulle tycka att det inte var värt mödan att lysa längre. Men den sitter troget kvar på sin plats sedan mycket länge och lyser mycket vackert. Den speglar sig i haven på de okända planeter som den troligen är sol åt. Och ibland speglar den sig också i en rännsten på den lilla mörka jorden. Följ exemplet, käre vän! Ja, jag menar i stort sett och ungefär, och inte bara när det gäller rännstenen.

— Markel tror att hans tanke räcker mycket längre än den gör, sa Birck. Han tror att han kan se på sina groggar från evighetens synvinkel. Inte ens den minsta och svagaste grogg klarar han det med. Han skulle inte överleva det. Jag tror att jag har läst någonstans att den synvinkeln bara är till för Vår Herre. Och det är kanske därför som han har slutat att finnas till. Receptet var nog för starkt till och med för honom.

Markel teg. Han såg allvarlig och sorgsen ut. Det tyckte jag i alla fall av det lilla jag kunde se av hans ansikte. Vi satt i halvmörkret under det stora rödrandiga solskyddet. Han drog en tändsticka för att tända sin slocknade cigarr. Då slog det mig att han hade blivit gammal. Han kommer att dö mellan fyrtio och femtio, tänkte jag för mig själv. Och han är för resten redan ett gott stycke över fyrtio.

Birck satt så att han kunde se ut över trottoaren mot staden. Plötsligt sa han:

— Där borta kommer fru Gregorius, hon som är gift med den där vidriga prästen. Gud vet hur hon kunde hamna hos honom. När man ser de två tillsammans måste man titta bort. Man känner att den enklaste hänsyn mot henne kräver det.

— Är prästen med? frågade jag.

— Nej, hon är ensam …

Ja visst, prästen var ju fortfarande i Porla.

— Jag tycker att hon ser ut som en blond Delila, sa Birck.

*Markel:* Låt oss hoppas att hon förstår sin uppgift i livet rätt. Hon borde sätta väldiga horn på Herrans nazir.

*Birck:* Det tror jag knappast. Hon är naturligtvis religiös. Annars kan man inte förklara det äktenskapet.

*Markel:* Enligt mitt enkla förstånd är det tvärtom. Tänk om hon hade minsta lilla bit religion kvar efter en lagom lång tid som gift med pastor Gregorius. Det vore omöjligt att förklara. Och för resten kan hon i alla fall inte vara mer religiös än madame de Maintenon. Den sanna tron är en ovärderlig hjälp i livets alla lägen. Och den har aldrig stoppat trafiken.

Vi tystnade när hon gick förbi mot museet och Skeppsholmen. Hon hade en enkel svart dräkt. Hon gick varken långsamt eller fort. Och hon såg varken åt höger eller vänster.

Ja, hennes sätt att gå … Jag blundade utan att vilja det när hon gick förbi. Hon går som någon som går mot sitt öde. Hon gick med huvudet lite böjt. En bit av halsen lyste vit under det ljusa håret i nacken. Log hon? Jag vet inte. Men plötsligt kom jag att tänka på min dröm härom natten. Det slags leende som hon hade i den hemska drömmen har jag aldrig sett hos henne i verkligheten. Och jag vill aldrig heller se det.

När jag tittade upp igen såg jag Klas Recke gå förbi åt samma håll. Han nickade åt Birck och Markel när han gick förbi. Kanske nickade han åt mig också, det var lite oklart. Markel vinkade åt honom att sätta sig hos oss. Men han gick förbi och låtsades inte se det. Han gick i hennes spår. Och jag tyckte att jag såg en stark hand som höll dem båda i en och samma osynliga tråd. Handen drog dem åt samma håll. Och jag frågade mig själv: vart leder vägen för henne och honom? — Å, vad har jag med det att göra! Hon skulle ha gått samma väg utan min hjälp. Jag har bara röjt undan lite av den värsta smutsen för hennes små fötter. Men hennes väg är säkert tung ändå, det måste den vara. Världen är inte snäll mot dem som älskar. Och in i mörkret leder vägen ju alltid till sist, för dem och för oss alla.

— Recke är svår att få tag på den sista tiden, sa Markel. Jag är säker på att den lymmeln håller på med något särskilt. Jag har hört att han slår för en liten flicka med pengar. Ja, ja, det måste väl gå den vägen till slut. Han har skulder som en kronprins. Han är i procentarhänder.

— Hur vet du det? frågade jag. Jag var kanske lite onödigt sur.

— Jag vet det inte alls, svarade han fräckt. Men jag förstår det. Låga själar brukar döma en man efter hur hans affärer står. Jag går den motsatta vägen. Jag dömer affärerna efter mannen. Det är mer logiskt, och jag känner Recke.

— Nu får du inte dricka mer whisky, Markel, sa Birck.

Markel hällde upp en ny whisky åt sig själv och en åt Birck. Birck satt och stirrade ut i tomma luften och låtsades inte se något. Min grogg var nästan orörd. Markel tittade på den med en blick full av oro och ogillande.

Birck vände sig plötsligt till mig:

— Säg mig en sak, sa han. Strävar du efter lycka?

— Jag antar det, svarade jag. Jag känner bara en förklaring av vad lycka är. Lyckan är summan av allt som var och en på sitt håll tycker är värt att sträva efter. Då är det ju självklart att man strävar efter lycka.

*Birck:* Ja visst. På det sättet är det självklart. Och ditt svar påminner mig för hundrade gången om en sak. All filosofi lever bara på att orden kan betyda flera saker. Mot den vulgära lyckopannkakan sätter den ene sin frälsningstårta och den andre ”sitt verk”. Och båda säger att de inte alls känner till någon strävan efter lycka. Det är en gåva att avundas, att kunna lura sig själv med ord på det sättet. Man vill ju alltid se sig själv och det man strävar efter i ett fint och idealt ljus. Och den djupaste lyckan ligger kanske till sist i illusionen att man inte söker lycka.

*Markel:* Människan strävar inte efter lycka, utan efter vällust. ”Det är möjligt”, sa cyrenaikerna, ”att det kan finnas människor som inte söker efter vällust. Men orsaken till det är att deras förstånd är missbildat och deras omdöme fördärvat.”

— När filosoferna säger att människan strävar efter lycka, fortsatte han, eller efter ”frälsning” eller efter ”sitt verk”, då tänker de bara på sig själva. Eller i alla fall tänker de på vuxna människor med en viss bildning. Per Hallström berättar i en av sina noveller om när han var liten. Varje kväll brukade han läsa: ”lyktan kommer, lyktan går, den Gud älskar lyktan får”. Han förstod tydligen inte ordet ”lyckan” när han var så liten. Därför bytte han, utan att veta om det, ut det okända ordet mot ett lätt och välkänt ord. Men cellerna i vår kropp vet lika lite som små barn om ”lycka” eller ”frälsning” eller ett ”verk”. Och det är de som bestämmer vad vi strävar efter. Allt organiskt liv på jorden flyr från smärtan och söker vällusten. Filosoferna tänker bara på sin egen medvetna strävan, den som de vill ha. Det vill säga: den strävan som de inbillar sig. Men den omedvetna delen av oss är tusen gånger större och starkare än den medvetna. Och det är den som avgör.

*Birck:* Allt det du säger bevisar bara för mig att jag hade rätt nyss. Språket måste göras om från början om man ska kunna tala filosofi med något resultat.

*Markel:* Ja herregud, behåll du din lycka, jag tar vällusten. Skål! Men även om jag går med på ditt sätt att använda orden, blir det inte sant att alla strävar efter lycka. Det finns människor som helt saknar anlag för lycka. Och de vet det med en pinsam och obarmhärtig klarhet. Sådana människor strävar inte efter lycka. De strävar efter att få lite form och stil på sin olycka.

Och plötsligt, helt oväntat, lade han till:

— Glas hör till dem.

Det kom så överraskande att jag inte kunde svara. Ända tills jag hörde honom säga mitt namn trodde jag att han talade om sig själv. Det tror jag fortfarande. Och jag tror att han slog ner på mig för att dölja det. Det blev en tung tystnad. Jag tittade ut över glittret på vattnet. Över Rosenbad öppnades en ljus spricka i molnen, där månen lyste fram. Ett blekt silver föll över den gamla pelarfasaden på Bondeska huset. Ute över Mälaren seglade ett rödviolett moln långsamt för sig själv. Det hade slitit sig loss från de andra.

### Ordlista

- **tindra**: lysa och blinka svagt, som en stjärna
- **grogg**: drink med sprit och vatten eller läsk
- **almanacka**: liten bok med årets dagar, månens faser och stjärnornas tecken
- **rännsten**: rännan vid kanten av gatan där vattnet rinner bort
- **sub specie æternitatis**: latin: från evighetens synvinkel
- **sätta horn på**: vara otrogen mot sin man
- **Herrans nazir**: Guds heliga man, som Simson i Bibeln (Delila lurade honom); här menas prästen
- **slår för**: uppvaktar, försöker vinna en flicka
- **i procentarhänder**: skyldig pengar till personer som lånar ut mot hög ränta
- **vällust**: stark kroppslig njutning
- **cyrenaikerna**: filosofer i det gamla Grekland som sa att njutning är det viktigaste

## 25 juli.

Helga Gregorius: jag ser henne hela tiden framför mig. Jag ser henne som jag såg henne i drömmen. Hon är naken och sträcker fram ett knippe mörka blommor mot mig. Kanske är de röda, men mycket mörka. Ja, rött blir ju alltid så mörkt i skymningen.

Ingen natt går jag och lägger mig utan att önska att hon ville komma till mig igen i drömmen.

Men det tvetydiga leendet har min fantasi så småningom arbetat bort. Jag ser det inte längre.

*

Jag önskar att prästen vore tillbaka. Då skulle hon säkert komma hit igen. Jag vill se henne och höra hennes röst. Jag vill ha henne hos mig.

### Ordlista

- **knippe**: några blommor som man håller ihop i handen, en bukett
- **sträcka fram**: hålla ut något mot någon med armen
- **skymning**: tiden på kvällen när det blir mörkt
- **tvetydig**: som kan betyda två olika saker
- **leende**: när man ler
- **så småningom**: långsamt, lite i taget

## 26 juli.

Prästen: också hans ansikte förföljer mig. Det förföljer mig med just det uttryck som det fick när vi träffades sist. Det var när jag förde in samtalet på sexuella saker. Hur ska jag kunna beskriva det uttrycket? Det är uttrycket hos någon som luktar på något ruttet och i hemlighet tycker att lukten är god.

### Ordlista

- **förfölja**: komma efter någon hela tiden; här: inte gå att glömma
- **uttryck**: hur ett ansikte ser ut när man känner något
- **sexuell**: som har med sex att göra
- **beskriva**: berätta hur något är eller ser ut
- **ruttet**: gammalt och dåligt, så att det luktar illa

## 2 augusti.

Det är månsken. Alla mina fönster står öppna. I mitt arbetsrum brinner lampan. Jag har ställt den på klaffen till chiffonjén, så att nattvinden inte når den. Vinden susar svagt och fyller gardinen som ett segel. Jag går fram och tillbaka genom rummen. Då och då stannar jag vid klaffen och skriver ner en rad. Jag har stått länge vid ett av fönstren i salen. Där har jag tittat ut och lyssnat efter alla nattens konstiga ljud. Men i natt är det tyst där nere under de mörka träden. Det sitter bara en ensam kvinna på en bänk. Hon har suttit där länge. Och månen skiner.

*

När jag kom hem vid middagstid låg det en bok på mitt skrivbord. Och när jag öppnade den föll ett visitkort ut: Eva Mertens.

Jag minns att hon talade om den boken för några dagar sedan. Då sa jag, utan att mena så mycket, att det skulle vara roligt att läsa den. Jag sa det av artighet. Jag ville inte att hon skulle tro att jag såg ner på något som intresserade henne. Sedan har jag inte tänkt mer på saken.

Men hon har alltså tänkt på den.

Är jag mycket dum om jag tror att hon är lite förtjust i mig? Jag ser ju på henne att hon älskar. Men om hon älskar en annan, hur kan hon då ha så mycket intresse kvar för mig? Hon har två klara, ärliga blå ögon och ett tjockt brunt hår. Näsan är lite illa formad. Munnen — munnen kommer jag inte ihåg. Jo, den är röd och lite stor. Men jag ser den inte riktigt framför mig. Och man känner nog bara riktigt den mun som man har kysst. Eller den mun som man har längtat mycket efter att kyssa. — Jag vet en mun som jag känner.

Jag sitter och ser på det lilla enkla, korrekta visitkortet. Namnet står där i blek tryckt skrift. Men jag ser mer än namnet. Det finns ett slags skrift som bara syns när man håller den mot stark värme. Jag vet inte om jag har den värmen. Men jag läser den osynliga skriften ändå: ”kyss mig, var min man, ge mig barn, låt mig älska. Jag längtar efter att få älska.”

”Här går många unga jungfrur som ännu ingen man har rört. Och det är inte bra för dem att sova ensamma. Sådana ska ha goda män.”

Ungefär så talade Zarathustra. Den riktiga Zarathustra, den gamla, inte han med piskan. Är jag en ”god man”? Skulle jag kunna bli hennes goda man?

Jag undrar vilken bild hon har gjort sig av mig. Hon känner mig inte. Hennes huvud är lätt. Där finns bara plats för några ömma och vänliga tankar om dem som står henne nära. Och dessutom kanske lite skräp. Där inne har det formats en bild som har några yttre drag av mig. Men bilden är inte jag. Och den bilden tycker hon om, ser det ut som. Gud vet varför. Kanske mest för att jag är ogift. Men tänk om hon kände mig. Tänk om hon av en slump fick läsa vad jag skriver på de här papperen om kvällarna. Då tror jag att en skygg men riktig instinkt skulle få henne att hålla sig borta från mina vägar. Jag tror att avgrunden mellan våra själar är lite för stor. Eller vem vet? Om man ska gifta sig, är det kanske tvärtom en lycka att avgrunden är så stor. Om den vore mindre, kunde jag frestas att försöka fylla den. Och det skulle aldrig sluta väl! Den kvinna som jag kan visa hela mig för finns inte! Men ändå: att leva sida vid sida med henne och aldrig släppa in henne i det som verkligen är jag och mitt — får man göra så mot en kvinna? Får man låta henne krama en annan och tro att det är jag?

Ja, visst får man det. Det är väl egentligen alltid så det går till. Man vet så lite om varandra. Man kramar en skugga och man älskar en dröm. Och vad vet förresten jag om henne?

Men jag är ensam, och månen skiner, och jag längtar efter en kvinna. Jag kunde ha lust att gå till fönstret och ropa upp henne hit. Jag menar henne som sitter ensam på bänken där nere och väntar på någon som inte kommer. Jag har portvin och brännvin och öl och god mat och en bäddad säng. Det vore ju himmelriket för henne.

*

Jag sitter och tänker på vad Markel sa om mig och lyckan häromkvällen. Jag kunde verkligen ha lust att gifta mig och bli så lycklig som en julgris. Bara för att reta honom.

### Ordlista

- **chiffonjé**: gammalt skrivskåp med en lucka (klaff) som man fäller ner och skriver på
- **visitkort**: litet kort med ens namn som man lämnar eller skickar till någon
- **förtjust i**: förälskad, kär i någon
- **jungfru**: ung kvinna som inte har haft sex
- **Zarathustra**: en gammal profet från Persien; den andra Zarathustra är en figur hos filosofen Nietzsche
- **avgrund**: ett mycket djupt hål; här: en stor skillnad mellan två människor
- **instinkt**: en känsla som man har utan att tänka
- **lycklig som en julgris**: mycket lycklig och nöjd (ett skämtsamt uttryck)

## 3 augusti.

Ja, månen. Där är den igen.

Jag minns så många månar. Den äldsta som jag minns satt bakom fönsterrutan under vinterkvällarna när jag var mycket liten. Den satt alltid över ett vitt tak. En gång läste min mor Viktor Rydbergs ”Tomten” högt för oss barn. Då kände jag genast igen månen i dikten. Men den hade ännu inget av det som den fick senare. Den var varken mild och sentimental eller kall och hemsk. Den var bara stor och blank. Den hörde till fönstret, och fönstret hörde till rummet. Den bodde hos oss.

Sedan märkte man att jag var musikalisk. Jag fick ta pianolektioner. Till slut kunde jag spela lite Chopin med fingrarna. Då blev månen ny för mig. Jag minns en natt när jag var ungefär tolv år. Jag låg vaken och kunde inte sova. Jag hade Chopins tolfte nocturne i huvudet, och det var månsken. Det var på landet. Vi hade nyss flyttat ut, och det fanns ännu ingen rullgardin i mitt rum. Månljuset rann in i rummet som en stor vit flod. Det rann över sängen och kudden. Jag satt upp i sängen och sjöng. Jag måste sjunga den underbara melodin utan ord. Jag kunde inte komma ifrån den. Den blev ett med månskenet. Och i båda låg ett löfte om något väldigt som en gång skulle bli mitt. Jag vet inte vad. Kanske en plågsam lycka, kanske en olycka som var mer värd än all lycka på jorden. Något brinnande och härligt och stort som väntade på mig. Och jag sjöng tills min far stod i dörren och skrek åt mig att sova.

Det var Chopins måne. Och det var samma måne som senare darrade och brann över vattnet på augustikvällarna, när Alice sjöng. Jag älskade henne.

Sedan minns jag min Uppsalamåne. Aldrig har jag sett en måne med ett så kallt och frånvarande ansikte. Uppsala har ett helt annat klimat än Stockholm. Det är ett inlandsklimat med torrare och klarare luft. En vinternatt gick jag fram och tillbaka med en äldre kamrat på de vita snöiga gatorna. Där stod gråa hus med svarta skuggor. Vi talade filosofi. Jag var sjutton år och trodde knappt på Gud. Men jag satte mig emot darwinismen. Med den tyckte jag att allt blev meningslöst, dumt och simpelt. Vi gick in under ett svart valv och uppför några trappsteg. Där stod vi tätt under domkyrkans murar. Kyrkan hade byggnadsställningar runt sig. Den liknade skelettet av ett väldigt djur från en tid som är död sedan länge. Min vän talade om att vi är släkt med våra bröder djuren. Han talade och bevisade och skrek. Hans röst var hög och skarp och okultiverad och ekade mellan murarna. Och han talade med dialekt. Jag svarade inte mycket, men jag tänkte för mig själv: Du har fel. Men jag har läst och tänkt för lite ännu för att kunna visa att du har fel. Men vänta bara ett år. Då ska jag gå hit med dig, till samma plats, i månsken som nu. Och då ska jag bevisa för dig hur fel du hade och hur dum du var. För det som du säger kan inte vara sant. Det får inte vara sant! Om det är sant, då vill jag inte vara med längre. I en sådan värld har jag ingenting att göra. Men kamraten pratade och viftade med ett litet tyskt häfte som han höll i handen. Där hade han fått sina argument. Plötsligt stannade han mitt i månskenet. Han slog upp häftet på ett ställe där det fanns några bilder och räckte det till mig. Månen sken så klart att man kunde se vad bilderna visade. Man kunde också läsa texten under dem. Det var bilder av tre skallar som var ganska lika varandra. Det var skallen av en orangutang, en australneger och Immanuel Kant. Med avsky slängde jag boken långt bort. Kamraten blev arg och flög på mig. Vi brottades och slogs i månskenet. Men han var starkare och fick ner mig under sig. Sedan ”tvättade” han mitt ansikte med snö, på det gamla sättet som skolpojkar gör.

Det gick ett år och det gick flera år. Men jag kände mig aldrig stark nog att visa att han hade fel. Jag förstod att jag fick låta den uppgiften vara. Och fast jag inte riktigt förstod vad jag hade att göra i den här världen, stannade jag ändå kvar.

Och många månar har jag sett sedan dess. En mild och sentimental måne mellan björkar vid en sjö … Månen som rusar genom dimmorna över havet … Månen som flyr genom trasiga höstmoln … Kärleksmånen som lyste på Gretchens trädgårdsfönster och Julias balkong … En kvinna som inte längre var ung ville gärna gifta sig. Hon sa en gång till mig att hon måste gråta när hon såg månen lysa över en liten stuga i skogen … Månen är liderlig och lysten, säger en poet. En annan poet vill se något moraliskt och religiöst i månens strålar. Han säger att de är trådar som kära döda spinner till ett nät. Med nätet vill de fånga en själ som har gått vilse … För de unga är månen ett löfte om allt det väldiga som väntar. För de äldre är den ett minnesmärke över att löftet sveks. Den påminner om allt som brast och gick sönder …

Och vad *är* månskenet?

Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.

*

Månen som nu kryper fram bakom kyrktornet har ett olyckligt ansikte. Jag tycker att dragen i ansiktet är förstörda och upplösta. De ser ut att vara uppätna av ett lidande som inte har något namn. Stackars man, varför sitter du där? Är du dömd för förfalskning — har du förfalskat solskenet?

Det är sannerligen inget litet brott. Den som bara vore säker på att aldrig begå samma brott.

### Ordlista

- **”Tomten”**: en känd dikt av Viktor Rydberg om en tomte en vinternatt
- **nocturne**: ett lugnt musikstycke för piano, ofta drömmande, som om natten
- **darwinismen**: Darwins lära om att människan har utvecklats ur djuren
- **byggnadsställning**: en ställning av trä runt ett hus när man bygger eller lagar det
- **okultiverad**: utan fin bildning, grov
- **dimmorna**: tunna, grå moln som ligger nära vattnet eller marken
- **australneger**: gammalt och nedsättande ord för en person från Australiens urbefolkning
- **liderlig och lysten**: som hela tiden längtar efter sex
- **förfalska**: göra en falsk kopia av något och låtsas att den är äkta

## 7 augusti.

Ljus!

… Jag satte mig upp i sängen och tände ljuset på nattduksbordet. Jag var kall av svett, och håret klibbade fast vid pannan … Vad var det jag hade drömt?

Samma sak igen. Att jag dödade prästen. Att han måste dö, eftersom han redan luktade lik. Och att det var min plikt som läkare att göra det … Jag tyckte att det var svårt och obehagligt. Något sådant hade aldrig hänt förr i min praktik. Jag ville gärna fråga en kollega om råd. Jag ville inte bära ansvaret ensam i en så allvarlig sak … Men fru Gregorius stod naken i ett hörn långt borta i halvmörkret. Hon försökte skyla sig med ett litet svart flor. Och när hon hörde mig säga ordet ”kollega”, fick hon en så rädd och förtvivlad blick i ögonen. Då förstod jag att det måste ske genast. Annars var hon förlorad, på något sätt som jag inte kunde förstå. Och jag förstod att jag måste göra det ensam, så att ingen någonsin kunde få veta det. Så jag gjorde det med huvudet bortvänt. Hur gick det till? Jag vet inte. Jag vet bara att jag höll för näsan och vände bort huvudet. Och jag sa för mig själv: seså, nu är det gjort. Nu luktar han inte mer. Och jag ville förklara för fru Gregorius att det var ett mycket ovanligt och konstigt fall. De flesta människor luktar ju först efter döden, och då begraver man dem. Men om någon luktar redan medan han lever, måste man döda honom. Så långt som vetenskapen har kommit i dag finns det ingen annan väg … Men fru Gregorius var borta. Det fanns bara ett stort tomrum omkring mig. Allt tycktes vika undan och fly från mig i det … Mörkret blev ljusare och blev en askgrå skymning i månljus … Och jag satt rak i sängen, alldeles vaken, och lyssnade på min egen röst …

Jag steg upp och klädde på mig lite. Jag tände ljus i alla rummen. Jag gick fram och tillbaka, regelbundet som ett urverk. Jag vet inte hur länge. Till slut stannade jag framför spegelbordet i salen. Jag stirrade på mitt bleka och förvridna ansikte som om det var en främlings. Men jag var rädd att plötsligt få en impuls att slå sönder den gamla spegeln. Den spegeln har sett min barndom och nästan hela mitt liv. Den har också sett mycket av det som hände innan jag fanns. Därför gick jag bort och ställde mig vid ett öppet fönster. Det var inte månsken längre. Det regnade, och regnet blåste mig rakt i ansiktet. Det var skönt.

”Drömmar far som strömmar” … Jag känner dig, du gamla visdom från ordspråken. Och det mesta man drömmer är faktiskt inte värt en tanke. Det är lösa bitar av det man har upplevt, ofta av det mest likgiltiga och dumma. Det är sådant som medvetandet inte har tyckt var värt att spara. Men det lever ändå sitt skuggliv för sig självt i något skräprum i hjärnan. Men det finns också andra drömmar. Jag minns en gång när jag var pojke. Jag satt och grubblade en hel eftermiddag på ett problem i geometri. Jag måste gå och lägga mig utan att ha löst det. Men i sömnen arbetade hjärnan vidare för sig själv och gav mig lösningen i en dröm. Och den var rätt! Det finns också drömmar som är bubblor från djupet. Och när jag tänker efter: många gånger har en dröm lärt mig något om mig själv. Många gånger har drömmen visat mig önskningar som jag inte ville önska. Den har visat mig begär som jag inte ville veta av i dagsljuset. De önskningarna och begären har jag sedan vägt och prövat i fullt solsken. Men de tålde sällan ljuset. Oftast tryckte jag ner dem igen i de mörka djup där de hörde hemma. Sedan kunde de komma tillbaka i nattens drömmar. Men jag kände igen dem och hånlog åt dem, även i drömmen. Till slut gav de upp alla krav på att stiga upp och leva i verkligheten och ljuset.

Men det här är något annat. Och jag vill veta vad det är. Jag vill väga och pröva det. Det ligger djupt i min natur att inte tåla något halvklart hos mig själv. Om jag kan, vill jag ta fram det och hålla upp det i ljuset och se efter vad det är.

Alltså, låt oss tänka efter:

En kvinna kom till mig i sin nöd, och jag lovade att hjälpa henne. Hjälpa, ja — vad det betydde eller kunde komma att betyda hade ingen av oss tänkt på då. Det hon bad mig om var ju så enkelt och lätt. Det kostade mig varken möda eller tvivel. Det roade mig nästan. Jag gjorde den vackra unga kvinnan en fin tjänst. Samtidigt spelade jag den vidriga prästen ett elakt spratt. Mitt liv var tjockt och svartgrått av leda. Där lyste den här händelsen upp som en rosa gnista från en värld som är stängd för mig … Och för henne betydde det lyckan och livet, så som hon såg det och fick mig att se det. Så jag lovade att hjälpa henne, och jag gjorde det. Jag gjorde det som måste göras då.

Men sedan har det hela så småningom fått ett annat utseende. Den här gången måste jag gå till botten med saken innan jag går vidare.

Jag lovade att hjälpa henne. Men jag tycker inte om att göra en sak till hälften. Och nu vet jag, och jag har vetat det länge: hon är inte hjälpt förrän hon blir fri.

Om ett par dagar kommer prästen tillbaka. Då börjar den gamla historien igen. Jag känner ju honom nu. Men det är inte bara det. Det skulle hon väl till slut klara av på egen hand, hur svårt det än är. Även om det river sönder hennes liv och gör henne till en trasa. Men något säger mig, lika säkert som om det redan hade hänt, att hon snart ska bära ett barn under sitt hjärta. Som hon älskar nu kommer hon nog inte undan det. Kanske vill hon det inte ens. Och då: om det sker — när det sker — vad då …? Då måste prästen bort. Helt bort.

Det är sant: om det sker, kan det hända att hon kommer till mig och ber mig ”hjälpa” henne. Hon ber då om samma slags hjälp som så många har tiggt mig om utan att få den. Och om hon gör det — ja, då får jag väl göra som hon vill. För jag vet inte hur jag skulle kunna säga nej till henne i något. Men då är jag också trött på det hela. Då får historien vara slut, i alla fall för min del.

Men jag känner, jag känner och vet att det inte kommer att gå till så. Hon är inte som de andra. Hon kommer aldrig att be mig om den hjälpen.

Och då måste prästen bort.

Hur jag än vänder på det, ser jag ingen annan lösning. Få honom att ta reson? Få honom att förstå att han inte längre har rätt att smutsa ner hennes liv? Att han måste ge henne fri? Nonsens. Hon är hans hustru. Han är hennes man. Allt ger honom rätt mot henne: världen, Gud och hans eget samvete. Kärleken är naturligtvis samma sak för honom som för Luther. Den är ett naturligt behov. Hans Gud har en gång för alla gett honom lov att tillfredsställa det med just den här kvinnan. Hon möter hans begär med kyla och olust. Men det kan aldrig för ett ögonblick få honom att tvivla på sin ”rätt”. Kanske tror han för resten att hon i hemlighet känner samma sak som han i de stunderna. Men han tycker att det är helt i sin ordning att en kristen kvinna och prästfru inte erkänner något sådant, inte ens för sig själv. Inte ens för egen del vill han riktigt kalla den saken ett nöje. Han vill hellre att den ska heta ”plikt” och ”Guds vilja” … Nej, bort med en sådan, bort med honom, bort!

Hur var det nu? Jag sökte ju en handling. Jag tiggde om den. Är det här alltså handlingen — min handling? Den som ska göras? Den som bara jag ser måste göras? Den som ingen annan än jag kan och vågar göra?

Man kan säga att den ser lite konstig ut. Men det är inget skäl, varken för eller emot. ”Storheten” och ”skönheten” i en handling är bara en spegelbild av hur den verkar på publiken. Och jag tänker naturligtvis hålla all publik utanför den här saken. Så den synpunkten räknas inte. Jag har bara med mig själv att göra. Jag vill granska min handling noga, i alla sömmar. Jag vill se hur den ser ut inuti.

Först och främst: menar jag alltså verkligen allvar med att jag vill döda prästen?

”Vill” — ja, vad betyder det? En människas vilja är inte en enda sak. Den är en blandning av hundra impulser som strider mot varandra. En sådan blandning är en fiktion. Viljan är en fiktion. Men vi behöver fiktioner. Och ingen fiktion behöver vi mer än viljan. Alltså: vill du?

Jag vill, och jag vill inte.

Jag hör röster som strider mot varandra. Jag måste förhöra dem. Jag måste veta varför den ena säger: jag vill, och den andra: jag vill inte.

Först du som säger ”jag vill”: varför vill du? Svara!

— Jag vill handla. Liv är handling. När jag ser något som gör mig upprörd, vill jag gripa in. Jag griper inte in varje gång jag ser en fluga i ett spindelnät. För spindlarnas och flugornas värld är inte min. Jag vet att man måste begränsa sig. Och jag tycker inte om flugor. Men om jag ser en liten vacker insekt med vingar som skimrar av guld i nätet, då river jag sönder nätet. Då dödar jag spindeln om det behövs. För jag tror inte på att man inte får döda spindlar.

— Jag går i skogen. Jag hör någon ropa på hjälp. Jag springer mot skriket och hittar en man som håller på att våldta en kvinna. Jag gör naturligtvis vad jag kan för att befria henne. Och om det behövs, dödar jag mannen. Lagen ger mig ingen rätt till det. Lagen ger mig bara rätt att döda någon i nödvärn. Och med nödvärn menar lagen bara försvar av mitt eget liv i yttersta nöd. Lagen tillåter mig inte att döda någon för att rädda min far eller min son eller min bästa vän. Den tillåter mig inte heller att döda för att skydda min älskade mot misshandel eller våldtäkt. Kort sagt: lagen är löjlig. Ingen anständig människa låter lagen bestämma hur hon handlar.

— Men den oskrivna lagen? Moralen …?

— Käre vän, moralen är i flytande tillstånd, det vet du lika väl som jag. Den har förändrats märkbart bara under de korta ögonblick som vi två har levt i världen. Moralen är den berömda kritcirkeln runt hönan. Den binder den som tror på den. Moralen är vad andra tycker är rätt. Men här gäller det ju vad jag tycker! Det är sant att min åsikt om vad som är rätt ofta stämmer ganska bra med de andras, med ”moralen”. Kanske gör den det i de flesta och vanligaste fallen. Och i många andra fall tycker jag inte att skillnaden mellan mig och moralen är värd riskerna. Då kan det bli farligt att avvika. Därför underordnar jag mig. På det sättet blir moralen medvetet för mig vad den i praktiken är för alla, även om inte alla vet om det. Den är ingen fast lag som binder allt. Den är ett användbart sätt att leva till vardags, en *modus vivendi*. Den gäller i det ständiga kriget mellan jaget och världen. Jag vet och erkänner en sak. Den vanliga moralen och samhällets lag uttrycker i stora drag en uppfattning om rätt. Den uppfattningen har vuxit fram under oräkneliga tider. Den bygger på erfarenhet som har ärvts från släkte till släkte och långsamt ökat och ändrats. Det är erfarenhet om de viktigaste villkoren för att människor ska kunna leva tillsammans. Jag vet att dessa lagar i stort sett måste respekteras av de flesta. Annars går det inte att leva här på jorden för varelser som vi. Vi kan inte tänkas utanför samhället. Vi är uppfödda med allt som samhället ger: dess olika maträtter, bibliotek och museer, polis och vattenledningar, ljus på gatorna, hämtning av avfall på natten, vaktparad, predikningar, operabalett och så vidare. Men jag vet också något annat. De människor som har varit värda något har aldrig tagit dessa lagar alltför noga. Moralen hör till husgerådet, inte till gudarna. Den ska användas, inte härska. Och den ska användas med förstånd, ”med ett litet saltkorn”. Det är klokt att ta seden dit man kommer. Det är enfaldigt att göra det av övertygelse. Jag är en resande i världen. Jag ser på människornas seder och tar det som jag har nytta av. Och ordet moral kommer av ”mores”, seder. Den vilar helt och hållet på seden, på vanan. Den har ingen annan grund. Och du behöver inte lära mig att det strider mot seden att döda den där prästen. Moralen — du skämtar!

— Jag erkänner att jag frågade mest för formens skull. Jag tror att vi förstår varandra när det gäller moralen. Men jag släpper dig inte för det. Frågan gällde från början inte hur du kan våga göra det vi talar om, fast det strider mot sed och moral. Den gällde varför du vill göra det. Du svarade med bilden av våldsmannen som våldtar en kvinna i skogen. Vilken jämförelse! På ena sidan en rå brottsling, på andra sidan en gammal präst som är oskyldig och aktad!

— Ja, jämförelsen haltar lite. Den gällde en okänd kvinna och en okänd man. Och den gällde ett förhållande mellan dem som man bara känner till hälften. Det är inte säkert att den okända kvinnan är värd att man dödar en man för hennes skull. Tänk på den okände mannen som möter en ung kvinna djupt inne i skogen. Han blir plötsligt besatt och överväldigad av Pan. Det är inte heller säkert att han därför är värd att dödas. Och till sist är det inte säkert att det finns någon fara som gör det nödvändigt att gripa in! Flickan skriker för att hon är rädd och för att det gör ont. Men det är inte sagt att skadan ska mätas efter skriket. Det kan hända att de två blir goda vänner innan de skiljs åt. På landet har många äktenskap börjat med våldtäkt. De har inte blivit sämre än andra. Och en gång i tiden var det normalt att man rövade bort en kvinna för att förlova sig och gifta sig med henne. Säg att jag i mitt exempel dödar mannen för att befria kvinnan. De flesta moraliska människor skulle nog tycka att det var rätt, utom juristerna. Inför en fransk eller amerikansk jury skulle jag bli frikänd, och publiken skulle applådera. Men då handlar jag helt på impuls, utan att tänka efter. Kanske gör jag en stor dumhet. Men vår sak är helt annorlunda. Här gäller det inte ett enda fall av våldtäkt. Här gäller det ett förhållande för livet, som i grunden består av våldtäkt, om och om igen. Här gäller det inte en okänd man av okänt värde. Här gäller det en man som du känner alltför väl: pastor Gregorius. Och här gäller det att hjälpa och rädda inte en okänd kvinna, utan den kvinna som du i hemlighet älskar …

— Nej, tyst, det räcker, var tyst …!

— Kan en man låta den han älskar bli skändad och smutsad och trampad på inför hans ögon?

— Var tyst! Hon älskar en annan. Det här är hans sak, inte min.

— Du vet att du älskar henne. Alltså är det din sak.

— Var tyst! … Jag är läkare. Och du vill att jag i hemlighet ska ge döden åt en gammal man som kommer till mig för att få hjälp!

— Du är läkare. Hur ofta har du inte sagt orden: min plikt som läkare. Här har du den nu. Jag tycker att den är tydlig. Din plikt som läkare är att hjälpa den som kan och bör få hjälp. Och den är att skära bort det ruttna köttet som förstör det friska. Det är visserligen ingen ära att vinna. Du kan inte låta någon få veta det. Då sätter de dig på Långholmen eller på Konradsberg.

Nu efteråt minns jag något. En vindpust tog plötsligt tag i gardinen och förde den mot ljuset. Gardinen fattade eld längst ut i kanten. Men jag kvävde genast den lilla blå lågan i min hand och stängde fönstret. Jag gjorde allt detta automatiskt, nästan utan att veta om det. Regnet piskade mot fönsterglaset. Ljusen brann stelt och stilla. På ett av dem satt en liten grå nattfjäril med prickar.

Jag satt och stirrade på ljusens stela lågor och blev liksom borta. Jag tror att jag sjönk in i ett slags dvala. Kanske sov jag en stund. Men plötsligt for jag upp som av en hård stöt. Då mindes jag allt: frågan som måste lösas. Beslutet som måste fattas innan jag kunde få vila.

Alltså, du som inte vill: varför vill du inte?

— Jag är rädd. Först och främst är jag rädd att bli upptäckt och få ”straff”. Jag vet att du är försiktig och klok. Jag tror nog att du kommer att ordna det så att det går bra. Jag tror att det är troligt. Men risken finns där ändå. Slumpen … Man vet aldrig vad som kan hända.

— Man måste kunna riskera något här i världen. Du ville ha en handling. Har du glömt vad du skrev i dagboken för inte så många veckor sedan? Det var innan vi visste något om allt det som har hänt sedan. Ställning, anseende, framtid — allt det där var du beredd att lasta på det första skepp som kom lastat med en handling … Har du glömt det? Ska jag visa dig sidan?

— Nej. Jag har inte glömt det. Men det var inte sant. Det var skryt. Jag känner annorlunda nu, när jag ser skeppet komma. Du kan väl förstå att jag inte hade tänkt mig ett sådant satans spökskepp! Det var skryt! Det var lögn! Ingen hör oss. Jag kan vara ärlig. Mitt liv är tomt och eländigt, och jag ser ingen mening i det. Men jag håller fast vid det ändå. Jag tycker om att gå i solskenet och titta på folk. Och jag vill inte ha något att gömma och vara rädd för. Låt mig vara i fred!

— Fred, nej — det blir ingen fred ändå. Tänk om jag ser den jag älskar drunkna i en pöl av smuts. Och jag kan dra upp henne med ett enda djärvt och snabbt grepp. Blir det fred då? Kan jag någonsin få fred om jag vänder henne ryggen och går ut i solskenet och tittar på folk? Blir det fred?

— Jag är rädd. Inte så mycket för att bli upptäckt. Jag har ju alltid mina piller. Jag kan dra mig ur spelet om det skulle börja osa katt. Men jag är rädd för mig själv. Vad vet jag om mig själv? Jag är rädd att komma in i något som binder mig och fångar mig och aldrig släpper mig igen. Det du begär av mig strider inte mot mina åsikter. Det är en handling som jag skulle tycka var rätt hos en annan, om jag visste det som jag vet. Men den passar inte mig. Den strider mot mina böjelser, mina vanor, mina instinkter. Den strider mot allt som i grunden är jag. Jag är inte byggd för sådant. Det finns tusentals raska, präktiga karlar som dödar en människa lika lätt som en fluga. Varför kan inte någon av dem göra det? Jag är rädd att få dåligt samvete. Det får man när man försöker krypa ur sitt skinn. Att ”hålla sig i skinnet” betyder att känna sina gränser. Jag vill hålla mig i skinnet. Varje dag handlar människor lätt och glatt tvärt emot sina ärligaste och bäst grundade åsikter. Och deras samveten mår ändå som fisken i vattnet. Men försök att handla mot det som du innerst inne är byggd av. Då får du höra hur samvetet skriker! Då blir det kattmusik! Du säger att jag har tiggt och bett om en handling. Det är omöjligt. Det är inte sant. Det måste vara ett missförstånd. Det är otänkbart att jag kan ha haft en så galen önskan. Jag är född till åskådare. Jag vill sitta bekvämt i en loge och se hur folk mördar varandra på scenen. Men själv har jag ingenting att göra där. Jag vill vara utanför. Låt mig vara i fred!

— Lump! Du är en lump!

— Jag är rädd. Det här är ju en mardröm. Vad har jag att göra med de här människorna och deras smutsiga affärer! Prästen är så vidrig för mig att jag är rädd för honom … Jag vill inte att hans öde och mitt ska blandas ihop. Och vad vet jag om honom? Det som är vidrigt för mig är inte ”han”, inte han själv. Det är det intryck som han har gjort på mig. Han har säkert träffat hundratals och tusentals människor utan att verka så på dem. Den bild som han har lämnat i min själ kan inte suddas ut för att han försvinner. Allra minst om han försvinner genom mig. Redan nu, när han lever, har han ”besatt” mig mer än jag tycker om. Vem vet vad han kan hitta på när han är död? Jag vet hur det kan gå. Jag har läst Raskolnikov, jag har läst Thérèse Raquin. Jag tror inte på spöken. Men jag vill inte ställa till det så att jag kanske börjar tro på dem. Vad har jag med allt det här att göra? Jag vill resa bort. Jag vill se skogar och berg och floder. Jag vill gå under stora gröna träd med en liten vackert inbunden bok i fickan. Och jag vill tänka vackra, fina, goda, lugna tankar. Tankar som man kan säga högt och få beröm för. Släpp mig, låt mig resa, i morgon …

— Lump!

Ljusen brann med smutsröda lågor mot det grå ljuset från gryningen. Nattfjärilen låg på skrivbordet med brända vingar.

Jag kastade mig på sängen.

### Ordlista

- **flor**: tunt tyg som man kan hålla framför kroppen eller ansiktet
- **gå till botten med**: undersöka något helt och hållet
- **nödvärn**: rätt att försvara sig när ens liv är i fara
- **kritcirkeln kring hönan**: man ritar en ring av krita runt en höna, och hon tror att hon inte kan gå ut ur den
- **modus vivendi**: latin: ett sätt att leva tillsammans som fungerar
- **ett litet saltkorn**: man ska inte tro helt på något, utan tänka själv
- **Pan**: en gammal grekisk gud för naturen och den vilda lusten
- **Långholmen / Konradsberg**: ett fängelse och ett sjukhus för psykiskt sjuka i Stockholm
- **osa katt**: börja verka farligt eller misstänkt
- **loge**: litet avskilt rum med platser på en teater
- **lump**: (skällsord) feg och usel person

## 8 augusti.

Jag har ridit och badat. Jag har haft min mottagning och gjort mina sjukbesök som vanligt. Och nu kommer kvällen igen. Jag är trött.

Kyrkans tegeltorn står så rött i kvällssolen. De gröna trädkronorna är så stora och mörka just nu. Och det blå där bakom är så djupt. Det är lördagskväll. Små fattiga barn hoppar hage nere på sandgången. I ett öppet fönster sitter en man i skjortärmarna och spelar flöjt. Han spelar intermezzot ur Cavalleria rusticana.

Det är konstigt med melodier och hur de smittar. För knappt tio år sedan steg den här melodin upp ur kaos. Den smög sig på en fattig italiensk musiker. Kanske var det en kväll i skymningen, kanske en kväll som den här. Melodin gjorde hans själ fruktbar. Den födde andra melodier och andra rytmer. Tillsammans med dem gjorde den honom världsberömd på en gång. Den gav honom ett nytt liv med ny glädje och nya sorger. Och den gav honom en förmögenhet att spela bort i Monte Carlo.

Och melodin sprider sig som en plötslig smitta runt hela världen. Den gör det verk som ödet har bestämt, på gott och ont. Den gör kinder röda och får ögon att glänsa. Otaliga människor beundrar och älskar den. Hos andra väcker den leda och äckel. Ofta är det samma människor som älskade den först. Den ringer envist och utan nåd i öronen på den som inte kan sova om natten. Den retar affärsmannen som ligger och ångrar sig. Han sålde aktier förra veckan, och nu har de stigit. Den stör och plågar tänkaren som vill samla sina tankar för att skriva en ny lag. Eller så dansar den omkring i tomrummet i en idiots hjärna. Mannen som ”skapade” den är kanske mer trött och led på den än någon annan. Men den får ändå publiken att applådera högt kväll efter kväll, på alla världens nöjesställen. Och mannen där borta spelar den med känsla på sin flöjt.

### Ordlista

- **tegeltorn**: ett torn som är byggt av tegel, röda stenar av bränd lera
- **hoppa hage**: en lek där barn hoppar i rutor som de har ritat på marken
- **intermezzo**: ett kort musikstycke mellan två delar av en opera
- **Cavalleria rusticana**: en känd italiensk opera från 1890
- **kaos**: total oordning, där ingenting har form
- **smitta**: när en sjukdom går från en person till en annan; här: när något sprider sig
- **förmögenhet**: mycket pengar
- **led på**: trött på något, så att man inte tycker om det längre

## 9 augusti.

Att vilja är att kunna välja. Å, att det ska vara så svårt att välja!

Att kunna välja är att kunna avstå. Å, att det ska vara så svårt att avstå!

En liten prins skulle göra en utflykt. Man frågade honom: vill prinsen åka med häst eller fara i båt? Och han svarade: jag vill åka med häst och fara i båt.

Allt vill vi ha, allt vill vi vara. Vi vill ha all lyckans glädje och allt lidandets djup. Vi vill ha handlingens stora känslor och lugnet hos den som bara ser på. Vi vill ha både öknens stillhet och larmet på torget. På en gång vill vi vara den ensamma människans tanke och folkets röst. Vi vill vara både melodi och ackord. På en gång! Hur skulle det vara möjligt!

”Jag vill åka med häst och fara i båt.”

### Ordlista

- **avstå**: låta bli att ta något, ge upp något
- **utflykt**: en kort resa för nöjes skull
- **lidande**: smärta och sorg
- **larm**: högt ljud från många människor
- **ackord**: flera toner som spelas samtidigt
- **melodi**: en rad toner som man kan sjunga, en sång

## 10 augusti.

Ett ur utan visare har något slätt och tomt över sig. Det påminner om ansiktet hos en död. Jag sitter just nu och ser på ett sådant ur. Det är förresten inte något riktigt ur. Det är bara en tom boett med en gammal vacker urtavla. Jag såg den nyss i fönstret hos den puckelryggige urmakaren i gränden. Jag gick hem i den heta gula skymningen. Det var en konstig skymning. Så har jag tänkt mig slutet på en dag i öknen … Urmakaren har lagat min klocka en gång. Jag gick in till honom och frågade vad det var för ett ur som inte hade några visare. Han log med sitt koketta puckelryggiga leende. Han visade mig den vackra gamla boetten av silver. Den var fint gjord. Han hade köpt klockan på auktion, men verket inuti var utslitet och gick inte att använda. Han tänkte sätta in ett nytt. Jag köpte boetten som den var.

Jag tänker lägga in några av mina piller i den. Sedan ska jag bära den i högra västfickan, som en pendang till min klocka. Det är bara en ny variant av Demostenes idé med giftet i pennan. Det finns ingenting nytt under solen!

Nu kommer natten. En stjärna blinkar redan genom löven i den stora kastanjen. Jag känner att jag kommer att sova gott i natt. Det är svalt och lugnt i mitt huvud. Ändå har jag svårt att slita mig från trädet och stjärnan.

Natten. Ett så vackert ord! Natten är äldre än dagen, sa de gamla gallerna. De trodde att den korta dagen, som snart tar slut, var född av den oändliga natten.

Den stora, oändliga natten.

Nåja, det är också bara ett sätt att tala … Vad är natten? Vad är det som vi kallar natten? Det är den smala skuggan av vår lilla planet. Den är formad som en kon, en liten spetsig strut av mörker mitt i ett hav av ljus. Och detta hav av ljus, vad är det? En gnista i rymden. Den lilla ringen av ljus runt en liten stjärna: solen.

Å, vad är det för en pest som har gripit människorna, så att de frågar vad allting är? Vad är det för en piska som har drivit ut dem ur kretsen av alla andra varelser på jorden? Alla deras syskon kryper och går och springer och klättrar och flyger. Men människorna har drivits ut för att se på sin värld och sitt liv uppifrån och utifrån. De ser på det med kalla, främmande ögon och tycker att det är litet och inget värt. Vart leder det? Hur ska det sluta? Jag måste tänka på den klagande kvinnorösten som jag hörde i min dröm. Jag hör den fortfarande i mina öron. Det är en gammal kvinnas röst, sliten av gråt: världen brinner, världen brinner!

Du ska se på din värld från din egen plats. Inte från någon tänkt punkt ute i rymden. Du ska blygsamt mäta med ditt eget mått. Du ska mäta efter din egen ställning och dina egna villkor, som en människa som bor på jorden. Då är jorden stor nog och livet en viktig sak. Och då är natten oändlig och djup.

### Ordlista

- **visare**: de små pilarna på en klocka
- **boett**: själva höljet kring ett fickur
- **puckelryggig**: som har en stor kula på ryggen, en puckel
- **kokett**: som vill bli beundrad och visar det med små leenden och rörelser
- **västficka**: liten ficka i västen
- **pendang**: en sak som hör ihop med en annan sak och liknar den
- **Demostenes**: en berömd talare i det gamla Aten; han sägs ha haft gift gömt i sin penna
- **gallerna**: ett gammalt folk i det som i dag är Frankrike

## 12 augusti.

Så klart solen lyser på kyrktuppen i kväll!

Jag tycker om det vackra och kloka djuret som alltid vänder sig efter vinden. Det påminner mig hela tiden om den tupp som vid ett visst tillfälle gol tre gånger. Och den är en klok symbol för den heliga kyrkan, som lever av att förneka sin mästare.

På kyrkogården går församlingens herde långsamt fram och tillbaka i den vackra sommarkvällen. Han stöder sig på armen hos en yngre präst. Mitt fönster står öppet. Det är så stilla att ett och annat ord av vad de säger når ända hit upp. De talar om valet som snart ska hållas, valet till pastor primarius. Jag hörde att kyrkoherden nämnde namnet Gregorius. Han sa namnet utan någon glädje. Och hans sympati var inte helt ren. Gregorius är en av de präster som alltid har haft församlingen på sin sida. Därför har de alltid haft de andra prästerna emot sig. Jag hörde på tonen att kyrkoherden bara nämnde hans namn i förbigående. Han trodde inte att Gregorius hade några allvarliga chanser.

Det tycker jag också. Jag tror inte att han har några chanser. Det skulle förvåna mig mycket om han blev pastor primarius …

*

Det är den 12 augusti i dag. Han reste till Porla den 4 eller 5 juli och skulle vara där i sex veckor. Då dröjer det alltså inte många dagar innan vi har honom här igen, pigg och frisk efter sin badsejour.

### Ordlista

- **kyrktupp**: figur av en tupp högst upp på kyrktornet som visar vindens riktning
- **tuppen som gol tre gånger**: i Bibeln: tuppen gol när Petrus för tredje gången sa att han inte kände Jesus
- **förneka**: säga att något inte är sant, eller att man inte känner någon
- **församlingens herde**: kyrkoherden, chefen för prästerna i en församling
- **pastor primarius**: den högsta prästen i Stockholms församlingar
- **i förbigående**: snabbt och utan att det är viktigt
- **chans**: möjlighet att lyckas
- **badsejour**: vistelse på en kurort för att bli frisk

## 13 augusti.

Hur det ska gå till? Det har jag vetat länge. Slumpen har gjort att lösningen nästan kommer av sig själv. Mina piller med cyankalium ska naturligtvis göra tjänst nu. Jag gjorde i ordning dem för länge sedan, och då tänkte jag inte på någon annan än mig själv.

En sak är självklar: det går inte att låta honom ta dem hemma hos sig. Det måste ske hos mig. Det blir inte trevligt, men jag ser ingen annan väg. Och jag vill få ett slut på det här. Tänk om han tar ett piller hemma hos sig, för att jag har skrivit ut det, och kolar av strax efteråt. Då finns det en fara att polisen kan se ett samband mellan de två sakerna. Och dessutom kunde den som jag vill rädda lätt bli misstänkt. Hon kunde bli indragen i saken och nedsmutsad för resten av livet. Kanske kunde hon bli dömd för mord …

Naturligtvis får ingenting hända som kan göra polisen orolig. Ingen får veta att prästen har fått något piller. Han måste dö en helt naturlig död, av hjärtslag. Inte heller hon får ana något annat. Att han dör hos mig är förstås lite olyckligt för mitt rykte som läkare. Det kommer att ge mina vänner stoff till dåliga skämt. Men det får vara detsamma.

Han kommer upp till mig en dag och pratar om sitt hjärta eller något annat skräp. Han vill att jag ska säga att han är bättre efter badkuren. Ingen kan höra vad vi talar om. Den stora, tomma salen ligger mellan väntrummet och mitt mottagningsrum. Jag lyssnar och knackar. Jag förklarar att han är märkbart bättre. Men det är i alla fall en sak som oroar mig lite … Jag tar fram mina piller. Jag säger att det är ett nytt medel mot vissa hjärtsjukdomar. Ett namn på det får jag väl också hitta på. Och jag råder honom att ta ett med en gång. Jag bjuder honom på ett glas portvin att skölja ner det med. Dricker han vin? Ja visst, jag har hört honom tala om bröllopet i Kana för att försvara vinet … Han ska få ett litet gott vin. Grönstedts grådask. Jag ser honom framför mig. Först smuttar han lite på vinet. Sedan lägger han pillret på tungan, tömmer glaset och sköljer ner det. Glasögonen speglar fönstret och fikusen och döljer hans blick … Jag vänder mig bort. Jag går till fönstret och ser ut på kyrkogården. Jag står och trummar med fingrarna på rutan … Han säger något. Till exempel att det var ett gott vin. Men han stannar mitt i meningen … Jag hör en duns … Han ligger på golvet …

Men om han inte vill ta pillret? Å, han tar det som en godbit. Han älskar medicin … Men om han inte vill? Ja, då kan jag inte hjälpa det. Då får det vara. Jag kan inte slå ihjäl honom med en yxa.

… Han ligger på golvet. Jag plockar undan pillerasken och vinflaskan och glaset. Jag ringer på Kristin: pastorn är sjuk, han har svimmat, det går snart över … Jag känner på pulsen och på hjärtat.

— Det är en slagattack, säger jag till sist. Han är död.

Jag ringer till en kollega. Ja — till vem? Låt mig tänka. Den där duger inte. Han skrev en avhandling för sju år sedan, och jag skrev lite skeptiskt om den i en tidskrift för läkare … Den där: för klok. Den och den och den: bortresta. Den där, ja, honom tar vi. Eller också den där, eller i nödfall den där.

Jag visar mig i dörren till väntrummet. Troligen är jag lagom blek. Lugnt och med låg röst förklarar jag att något har hänt. Därför måste jag avbryta mottagningen för i dag.

Kollegan kommer. Jag förklarar vad som har hänt: pastorn har länge haft en svår hjärtsjukdom. Han beklagar mig vänligt för den elaka otur det var att dödsfallet skulle hända just hos mig. Och han skriver dödsattesten, för att jag ber honom … Nej, jag ger inte prästen något vin. Han kan spilla på sig. Eller så kan det märkas på lukten att han har druckit vin. Det kan bli krångligt att förklara … Han får nöja sig med ett glas vatten. Jag tycker för resten att vin är skadligt.

Men om det blir obduktion? Ja, då får jag ta ett piller själv. Det är en illusion att tro att man kan ge sig in i något sådant utan risk. Det har jag vetat hela tiden. Jag får vara beredd på det värsta.

Egentligen kräver situationen att jag själv ber om obduktion. Någon annan gör det nog knappast — ja, det vet man förresten inte … Jag säger till min kollega att jag tänker begära obduktion. Han svarar förmodligen att det inte behövs, eftersom dödsorsaken är klar. Men han säger nog att det kan vara riktigt för formens skull … Sedan låter jag frågan vara. Hur som helst finns det här ett hål i planen. Jag får tänka närmare på det.

Man kan förresten inte ordna alla detaljer i förväg. Slumpen ändrar ändå något. Lite grann måste man lita på sin förmåga att hitta på något i stunden.

En annan sak — pest och satan, vilken idiot jag är! Jag har ju inte bara mig själv att tänka på. Tänk om det blir obduktion. Jag tar ett piller och försvinner genom min fallucka. Jag gör Gregorius sällskap på resan över Styx. Vad ska man då hitta på för förklaring till det konstiga brottet? Människorna är så nyfikna. Och när de döda har tagit sina hemligheter med sig, kommer man att söka förklaringen hos någon av de levande. Hos henne. Man kommer att släpa henne inför domstol, förhöra henne och plåga henne … De nosar snart upp att hon har en älskare. Och att hon måste ha önskat och längtat efter prästens död är nästan självklart. Kanske orkar hon inte ens förneka det. Det blir svart för mina ögon … Och det skulle vara jag som gjorde detta mot dig, du allra ljuvaste lilla kvinnoblomma!

Jag grubblar på detta tills jag blir blind och grå.

Men kanske — kanske har jag ändå en idé. Om jag ser att det måste bli obduktion, kan jag i god tid visa några tydliga tecken på galenskap innan jag tar mitt piller. Och ännu bättre — ja, det ena goda hindrar inte det andra: jag skriver ett dokument. Jag lägger det öppet på skrivbordet här i rummet, där jag ska dö. Det är ett papper fullt av nonsens som visar förföljelsevansinne, grubbel om religion och så vidare. Prästen har förföljt mig i åratal. Han har förgiftat min själ, därför har jag förgiftat hans kropp. Jag har handlat i nödvärn, och så vidare. Några bibelord kan man också fläta in. Det finns alltid några som passar. På så sätt blir saken klar. Mördaren var galen, och det är förklaring nog. Man behöver inte leta efter någon annan. Jag får en kristen begravning. Och Kristin får veta att hon hade rätt i det som hon alltid i tysthet har misstänkt. Ja, inte alltid i tysthet. Hon har sagt till mig hundra gånger att jag är tokig. Hon kan vittna till min fördel, om det behövs.

### Ordlista

- **cyankalium**: ett mycket starkt gift
- **kola av**: (grovt, vardagligt) dö
- **hjärtslag / slagattack**: plötslig sjukdom i hjärtat eller hjärnan som kan döda
- **bröllopet i Kana**: i Bibeln gör Jesus vatten till vin på ett bröllop i staden Kana
- **dödsattest**: papper där en läkare skriver varför någon dog
- **obduktion**: när läkare undersöker en död kropp för att se varför personen dog
- **fallucka**: en lucka i golvet som man kan falla ner genom
- **Styx**: i grekiska myter: floden som de döda måste resa över
- **nödvärn**: rätt att försvara sig när ens liv är i fara
- **förföljelsevansinne**: en sjukdom där man tror att alla är ute efter en

## 14 augusti.

Jag önskar att jag hade en vän att lita på och berätta allt för. En vän som jag kunde fråga om råd. Men jag har ingen. Och om jag hade någon, så finns det i alla fall gränser för vad man kan begära av sina vänner.

Jag har ju alltid varit lite ensam. Jag har burit min ensamhet med mig bland alla människor, som snigeln bär sitt hus. För en del människor är ensamheten inte något som de bara har hamnat i. Den är en del av hur de är. Och min ensamhet lär bli ännu större genom det här. Hur det än går, bra eller illa, blir mitt ”straff” i alla fall ensam cell på livstid.

### Ordlista

- **lita på**: tro att någon är ärlig och inte sviker en
- **begära**: be om något och vänta sig att få det
- **gräns**: den punkt där något slutar; hit men inte längre
- **snigel**: ett litet djur som kryper och bär sitt hus, ett skal, på ryggen
- **lär**: här: kommer troligen att
- **cell**: ett litet rum i ett fängelse
- **på livstid**: så länge man lever

## 17 augusti.

Narr! Lump! Kretin!

Å, vad hjälper det att skälla — man kan ändå ingenting göra mot sina nerver och sin mage.

Mottagningen var slut för länge sedan. Den sista patienten hade nyss gått. Jag stod vid fönstret i salen och tänkte inte på någonting. Plötsligt ser jag Gregorius komma gående snett över kyrkogården, rakt mot min port. Det blev grått och dimmigt för mina ögon. Jag väntade honom inte. Jag visste inte att han hade kommit tillbaka. Jag kände svindel, yrsel och illamående, alla tecken på sjösjuka. Jag hade bara en tanke i huvudet: inte nu, inte nu. En annan gång, inte nu. Han är i trappan, han står utanför dörren, vad ska jag göra … Ut till Kristin: Om någon frågar efter mig, så säg att jag har gått ut … Hon spärrade upp ögonen och munnen. Då förstod jag att jag måste ha sett konstig ut. Jag rusade in i sovrummet och reglade dörren. Och jag hann nätt och jämnt fram till lavoaren. Där kräktes jag.

*

Min rädsla hade alltså rätt? Jag duger inte!

För det var just nu det borde ha hänt. Den som vill handla måste kunna gripa tillfället. Ingen vet om det kommer igen. Jag duger inte!

### Ordlista

- **narr**: dum person som man skrattar åt
- **lump**: (skällsord) feg och usel person
- **kretin**: (skällsord) mycket dum person
- **svindel / yrsel**: när det snurrar i huvudet och man tror att man ska falla
- **illamående**: när man mår dåligt i magen och tror att man ska kräkas
- **regla**: låsa en dörr med en regel, en järnbit
- **lavoar**: tvättställ med skål och kanna
- **gripa tillfället**: göra något just när man har chansen

## 21 augusti.

I dag har jag sett henne och talat med henne.

Jag gick en sväng ut på Skeppsholmen på eftermiddagen. Strax efter att jag hade gått över bron mötte jag Recke. Han kom ner från höjden där kyrkan ligger. Han gick långsamt och tittade i marken. Underläppen var framskjuten, och han petade undan små stenar med käppen. Han såg inte ut att vara riktigt nöjd med sin värld. Jag trodde inte att han skulle se mig. Men just när vi gick förbi varandra tittade han upp. Han nickade mycket hjärtligt och glatt, och hela hans ansikte ändrade sig blixtsnabbt. Jag fortsatte, men efter ett par steg stannade jag. Hon är säkert inte långt härifrån, tänkte jag. Kanske står hon kvar där uppe på höjden. De har haft något att säga varandra. De har bestämt att träffas där uppe, dit det sällan kommer någon. Hon ville inte bli sedd tillsammans med honom. Därför har hon låtit honom gå ner först. Jag satte mig på bänken som går runt stammen på den stora balsampoppeln och väntade. Jag tror att det är det största trädet i Stockholm. Många vårkvällar satt jag under det trädet med min mor när jag var barn. Far var aldrig med. Han tyckte inte om att gå ut och gå med oss.

… Nej, hon kom inte. Jag trodde att jag skulle se henne komma ner från höjden. Men kanske hade hon gått ner en annan väg. Eller så hade hon aldrig varit där.

Jag gick upp dit i alla fall. Jag tog en omväg förbi kyrkan. Då fick jag se henne. Hon satt hopkrupen på ett av trappstegen utanför kyrkporten. Hon var framåtböjd, med hakan i handen. Hon satt och såg rakt in i solen, som höll på att gå ner. Därför såg hon mig inte med en gång.

Redan första gången jag såg henne slog det mig hur olik hon är alla andra. Hon liknar varken en fin dam eller en fru från medelklassen eller en kvinna av folket. Kanske liknar hon ändå mest den sista. Särskilt nu, när hon satt där på kyrktrappan med det ljusa håret bart och fritt i solen. Hon hade tagit av sig hatten och lagt den bredvid sig. Men hon liknade en kvinna av ett ursprungligt folk. Eller av ett folk som aldrig har funnits. Ett folk där det ännu inte fanns några klasser, där ”folket” ännu inte hade blivit ”underklass”. En dotter av en fri stam.

Plötsligt såg jag att hon satt och grät. Hon snyftade inte, det var bara tårar. Hon grät som någon som har gråtit mycket och knappt märker att hon gråter. Jag ville vända och gå därifrån. Men i samma stund märkte jag att hon hade sett mig. Jag hälsade lite stelt och ville gå förbi. Men hon reste sig genast från det låga trappsteget, lika lätt och mjukt som från en stol. Hon kom fram och räckte mig handen. Hon torkade snabbt bort tårarna, satte på sig hatten och drog ett grått flor över ansiktet.

Vi stod tysta en sekund.

— Det är vackert här uppe i kväll, sa jag till sist.

— Ja, sa hon, det är en vacker kväll. Och det har varit en vacker sommar. Nu är den snart slut. Träden gulnar redan. — Titta, en svala!

En ensam svala flög förbi oss så nära att jag kände en kall fläkt över ögonlocken. Den gjorde en snabb kurva, som för ögat blev en vass vinkel, och försvann i det blå.

— Det blev varmt så tidigt i år, sa hon. Då brukar det bli tidig höst.

— Hur mår pastorn? frågade jag.

— Jo tack, svarade hon. Han kom hem från Porla för ett par dagar sedan.

— Och har han blivit något bättre?

Hon vände huvudet lite bort från mig och knep ihop ögonen mot solen.

— Inte om man ser det från min sida, svarade hon lågt.

Jag förstod. Det var alltså som jag hade tänkt. Nåja, det var inte heller svårt att gissa …

En gammal gumma gick och sopade vissna löv. Hon kom närmare och närmare oss, och vi gick sakta längre ut på kullen. Jag gick och tänkte på prästen. Först skrämde jag honom med hans hustrus hälsa. Det hjälpte i knappt två veckor. Sedan skrämde jag honom med hans egen hälsa och med den bleka döden. Det hjälpte i sex veckor. Och det hjälpte så länge bara för att han var borta från henne. Jag börjar tro att Markel och hans cyrenaiker har rätt. Människorna bryr sig inte om lyckan, de söker vällusten. De söker vällusten även när det går emot deras intressen, deras åsikter och deras tro. Även när det går emot deras lycka … Och den unga kvinnan gick vid min sida med en så rak och stolt rygg. Men nacken, med allt det ljusa, mjuka håret, var djupt böjd av bekymmer. Och hon hade gjort precis samma sak. Hon hade sökt vällusten och inte brytt sig om lyckan. Och för första gången slog det mig något. Det var precis samma sätt att handla som fyllde mig med äckel för den gamle prästen. Och det fyllde mig med en oändlig ömhet för den unga kvinnan. Ja, med en blyg vördnad, som om jag var nära Gud.

Solen lyste svagare nu genom den tjocka, grå luften över staden.

— Säg, fru Gregorius — får jag fråga er om en sak?

— Ja, gärna.

— Den som ni älskar — jag vet ju inte alls vem det är — vad säger han om det här och om alltihop? Vad vill han göra? Hur vill han att det ska bli? För han kan väl inte vara nöjd med det som det är —?

Hon var tyst länge. Jag började tro att jag hade frågat dumt och att hon inte ville svara.

— Han vill att vi ska resa bort, sa hon till sist.

Jag ryckte till av förvåning.

— Kan han det också? frågade jag. Jag menar, är han en fri man? Är han rik och oberoende av tjänst eller yrke, en man som gör vad han vill?

— Nej. Då hade vi ju gjort det för länge sedan. Han har hela sin framtid här. Men han vill skapa sig ett nytt liv i ett främmande land, långt bort. Kanske Amerika.

Jag måste le inom mig. Klas Recke och Amerika! Men jag blev stel när jag tänkte på henne. Jag tänkte: där borta kommer han att gå under. Det kommer han att göra genom precis samma egenskaper som håller honom flytande här. Och vad blir det då av henne …

Jag frågade:

— Och ni själv — vill ni det?

Hon skakade på huvudet. Ögonen var fulla av tårar.

— Jag vill helst dö, sa hon.

Solen drunknade sakta i den grå luften. En kall vind susade genom träden.

— Jag vill inte förstöra hans liv. Jag vill inte bli en börda för honom. Varför skulle han resa? Det skulle bara vara för min skull. Han har hela sitt liv här, sin ställning, sin framtid, sina vänner, allting.

Jag kunde inte svara något på det. Hon hade ju alltför rätt. Och jag tänkte på Recke. Hela förslaget verkade så konstigt från honom. Jag skulle aldrig ha väntat mig något sådant av honom.

— Säg, fru Gregorius — jag får ju vara er vän? Ni ser mig som er vän, inte sant? Ni tycker inte illa om att jag talar med er om de här sakerna?

Hon log mot mig genom tårarna och floret — ja, hon log!

— Jag tycker mycket om er, sa hon. Ni har gjort sådant för mig som ingen annan kunde eller ville ha gjort. Ni får tala med mig om allt som ni vill. Jag tycker så mycket om när ni talar.

— Har han, er vän — har han velat det länge, att ni skulle resa bort tillsammans? Har han talat om det länge?

— Aldrig förrän i kväll. Vi träffades här uppe en kort stund innan ni kom. Han har aldrig talat med mig om det förut. Jag tror knappt att han ens har tänkt på det förut.

Jag började förstå … Jag frågade:

— Har det alltså hänt något särskilt just nu … eftersom han kom på den tanken? Något oroande …?

Hon böjde på huvudet:

— Kanske.

Gumman med kvasten sopade sina löv alldeles intill oss igen. Vi gick tillbaka mot kyrkan, långsamt och under tystnad. Vi stannade vid trappan där vi först hade mötts. Hon var trött. Hon satte sig på trappsteget igen och stödde hakan mot handen. Hon tittade ut i skymningen, som blev allt gråare.

Vi var tysta länge. Det var stilla omkring oss. Men ovanför oss susade vinden genom trädkronorna, med en skarpare ton än nyss. Det fanns ingen värme kvar i luften.

Hon darrade till av köld.

— Jag vill dö, sa hon. Jag vill så förfärligt gärna dö. Jag känner att jag har fått allt mitt, allt som jag skulle få. Jag kan aldrig mer bli så lycklig som jag har varit de här veckorna. Det har sällan gått en dag utan att jag har gråtit. Men jag har varit lycklig. Jag ångrar ingenting, men jag vill dö. Och ändå är det så svårt. Jag tycker att självmord är fult, särskilt för en kvinna. Jag har en sådan avsky för allt våld mot naturen. Och jag vill inte heller göra honom ledsen.

Jag var tyst och lät henne tala. Hon knep ihop ögonen.

— Ja, självmord är fult. Men det kan vara ännu fulare att leva. Det är förskräckligt att man så ofta bara har sådant att välja på som är mer eller mindre fult. Den som kunde få dö!

— Jag är inte rädd för döden, fortsatte hon. Inte ens om jag trodde att det fanns något efter döden skulle jag vara rädd för den. Jag har inte gjort något ont eller något gott som jag kunde ha gjort på ett annat sätt. Jag har gjort det som jag har måst göra, i smått och i stort. Minns ni att jag en gång talade med er om min kärlek när jag var ung? Att jag ångrade att jag inte gav mig åt honom? Jag ångrar det inte längre. Jag ångrar ingenting, inte ens mitt giftermål. Ingenting kunde ändå ha hänt på något annat sätt än det har hänt.

— Men jag tror inte att det finns något efter döden. När jag var barn tänkte jag mig alltid själen som en liten fågel. Min far hade en världshistoria med bilder. Där såg jag att egypterna också målade själen som en fågel. Men en fågel flyger inte högre än luften når, och den når inte långt. Luften hör också till jorden. I skolan hade vi en lärare i naturkunskap. Han förklarade för oss att ingenting som finns på jorden kan komma bort från den.

— Jag är rädd att han hade fått det om bakfoten, sa jag.

— Det är nog möjligt. Men jag gav i alla fall upp min tro på fågeln, och själen blev mer oklar för mig. För några år sedan läste jag allt jag kom över om religionen och sådant, både för och emot. Det hjälpte mig mycket att få ordning på mina tankar. Men jag fick ändå inte veta det jag ville veta. Det finns människor som skriver så väldigt bra. Jag tror att de kan bevisa vad som helst. Jag tyckte alltid att den som skrev bäst och vackrast hade rätt. Viktor Rydberg dyrkade jag. Men jag kände och förstod att ingen ändå visste något om liv och död.

— Men, sa hon, och en stark och varm färg kom över hennes kind i mörkret, men på sista tiden har jag fått veta mer om mig själv än i hela mitt liv förut. Jag har lärt känna min kropp. Jag har lärt mig känna och förstå att min kropp är jag. Det finns ingen glädje och ingen sorg och inget liv alls utom genom den. Och min kropp vet ju att den måste dö. Den känner det, som ett djur kan känna det. Därför vet jag nu att det inte finns något för mig på andra sidan döden.

Det hade blivit mörkt. Sorlet från staden steg starkare upp till oss nu i mörkret. Där nere började lyktorna tändas i kurvorna längs kajer och broar.

— Ja, sa jag, er kropp vet att den ska dö en gång. Men den vill inte dö. Den vill leva. Den vill inte dö förrän den är utsliten och tung av år. Förrän den är förtärd av lidande och bränd av lust. Först då vill den dö. Ni tror att ni vill dö, för att allting ser så svårt ut nu. Men ni vill det inte. Jag vet att ni inte kan vilja det. Låt tiden gå. Ta dagen som den kommer. Allting kan bli annorlunda tidigare än ni tror. Också ni själv kan bli annorlunda. Ni är stark och frisk. Ni kan bli ännu starkare. Ni är en av dem som kan växa och bli ny.

En rysning gick genom hela hennes kropp. Hon reste sig:

— Det är sent, jag måste gå hem. Vi kan inte gå ner härifrån tillsammans. Det vore inte bra om någon såg oss. Gå den där vägen, så går jag åt andra hållet. God natt!

Hon räckte mig sin hand. Jag sa:

— Jag skulle så gärna vilja kyssa er kind. Får jag det?

Hon lyfte på floret och böjde fram sin kind. Jag kysste den.

Hon sa:

— Jag vill kyssa er panna. Den är vacker.

Vinden slet i mitt tunna hår när jag tog av mig hatten. Och hon tog mitt huvud mellan sina varma och mjuka händer och kysste min panna — högtidligt, som en ceremoni.

### Ordlista

- **balsampoppel**: ett stort lövträd som doftar gott
- **hopkrupen**: som sitter ihopböjd, liten och tätt ihop
- **stam**: här: en grupp människor som hör ihop, ett litet folk
- **flor**: tunn tygslöja framför ansiktet
- **svala**: en liten fågel som flyger mycket snabbt
- **cyrenaikerna**: filosofer i det gamla Grekland som sa att njutning är det viktigaste
- **vällust**: stark kroppslig njutning
- **vördnad**: stor respekt, nästan som inför Gud
- **få om bakfoten**: förstå något helt fel, tvärtom

## 22 augusti.

Vilken morgon! Luften är klar som glas, och det känns lite av höst i den. Och det är stilla.

Jag mötte fröken Mertens på min morgonritt. Vi sa några glada ord till varandra när vi red förbi. Jag tycker om hennes ögon. Jag tror att det finns mer djup i dem än man ser med en gång. Och så håret … Men sedan finns det inte så mycket mer på listan över hennes förtjänster. Jo, hon har säkert en god liten karaktär också.

Jag red runt Djurgården. Hela tiden tänkte jag på henne som satt på trappan uppe vid kyrkan. Hon satt och tittade in i solen och grät, och hon längtade efter att få dö. Och det är sant: om ingen hjälp kommer, om ingenting händer — om inte det händer som jag tänker på — då är varje försök att trösta henne med ord bara löjligt prat. Det kände jag själv medan jag talade med henne. Då har hon rätt, hundra gånger rätt, att söka döden. Hon kan varken resa eller stanna. Resa — med Klas Recke? Bli en börda för honom, en tyngd om hans fot? Jag välsignar henne för att hon inte vill det. De skulle gå under båda två. Han har det bra ordnat här, sägs det. Han har ena foten i sitt departement och den andra i finansvärlden. Jag har hört folk kalla honom en framtidsman. Och om han har skulder, så är det nog inte värre för honom än för många andra ”framtidsmän”. Det är ofta så innan deras ställning är klar. Han har precis lagom mycket begåvning för att komma fram. Det gäller förstås i den rätta miljön. Någon naturkraft är han inte. ”Skapa sig ett nytt liv” … nej, det ligger inte för honom. Och hon kan inte heller stanna kvar i sitt gamla liv. En fånge i fiendeland. Föda sitt barn under den främmande mannens tak. Vara tvungen att låtsas och ljuga för honom. Och se hans äckliga glädje över att bli far. Kanske blandad med misstankar som han inte vågar erkänna. Men han kommer att använda dem för att förgifta hennes liv ännu mer … Nej, hon kan helt enkelt inte. Om hon försöker, slutar det med någon katastrof … Hon måste bli fri. Hon ska vara sin egen och bestämma över sig själv och sitt barn. Då ordnar sig allting för henne. Då blir livet möjligt och gott för henne att leva. Jag har svurit en ed vid min själ: hon ska bli fri.

Jag var nyss förfärligt spänd under min mottagning. Jag trodde att han skulle komma i dag. Jag tyckte att jag kände det i huden … Han kom inte, men det gör inget. När han än kommer, ska han inte hitta mig oförberedd. Det som hände i torsdags ska inte hända igen.

Nu går jag ut och äter middag. Jag skulle vilja träffa Markel. Då kunde jag bjuda honom på middag på Hasselbacken. Jag vill prata och dricka vin och se folk.

Kristin har redan middagen färdig och kommer att bli rasande. Men det får vara detsamma.

(Senare.)

Det är klart. Det är gjort. Jag har gjort det.

Så konstigt det kom. Så underligt slumpen ordnade det för mig. Jag kunde nästan frestas att tro på en försyn.

Jag känner mig tom och lätt som ett urblåst ägg. Nyss när jag kom in genom dörren till salen såg jag mig själv i spegeln. Jag ryckte till när jag såg uttrycket i mitt ansikte. Det var något tomt och slätt i det, något som jag inte vet vad det är. Det fick mig att tänka på uret utan visare som jag bär i fickan. Och jag måste fråga mig själv: det som du har gjort i dag — var det alltså allt som fanns i dig? Finns det ingenting kvar där inne nu?

Dumheter. Det är en känsla som går över. Jag är lite trött i huvudet. Det har jag rätt att vara.

Klockan är halv åtta. Solen har nyss gått ner. Klockan var en kvart över fyra när jag gick ut. Tre timmar alltså … Tre timmar och några minuter.

… Jag gick alltså ut för att äta middag. Jag gick snett över kyrkogården. Jag gick genom gränden. Jag stannade ett ögonblick framför urmakarens fönster. Mannen där inne hälsade på mig med ett leende, med sin puckelrygg, och jag hälsade tillbaka. Jag minns att jag tänkte så här: varje gång jag ser en puckelrygg känner jag mig själv lite puckelryggig, av sympati. Det beror nog på att jag som barn fick lära mig att känna med dem som har det svårt … Jag kom upp på Drottninggatan. Jag gick in i Havannamagasinet och köpte ett par riktiga Upmann. Jag vek av runt hörnet vid Fredsgatan. När jag kom till Gustav Adolfs torg kastade jag en blick in genom fönstret på Rydbergs. Jag tänkte att Markel kanske satt där med sin absint, som han brukar ibland. Men där satt bara Birck med ett glas citron. Han är en tungus. Med honom hade jag ingen lust att äta middag på tu man hand … Utanför tidningskontoret köpte jag ett Aftonblad och stoppade det i fickan. Där står kanske något nytt om Dreyfusaffären, tänkte jag … Men hela tiden gick jag och undrade hur jag skulle få tag i Markel. Det var ingen idé att ringa till hans tidning. Han är aldrig där vid den tiden. Och medan jag tänkte det, gick jag in i en cigarraffär och ringde. Han hade nyss gått … På Jakobs torg såg jag på långt håll pastor Gregorius komma emot mig. Jag gjorde mig redan beredd att hälsa. Då såg jag plötsligt att det inte var han. Han liknade honom inte ens särskilt mycket.

— Jaså, tänkte jag, då möter jag honom snart.

För det finns en vanlig folktro om sådant. Om man tar fel på en person på det sättet, ska det vara ett slags varsel. Jag mindes svagt att jag själv en gång hade varit med om att det stämde. Jag mindes till och med en historia som jag hade läst i en tidskrift ”för psykiska undersökningar”. Den tidskriften låtsas vara vetenskaplig. Där berättades om en man som hade fått ett sådant ”varsel”. Han ville slippa ett obehagligt möte. Därför vek han tvärt in på en sidogata — och kom rakt i armarna på den person som han ville undvika … Men jag trodde inte på sådana dumheter. Och mina tankar fortsatte i tysthet att jaga efter Markel. Jag kom ihåg att jag ett par gånger hade träffat honom vid samma tid på dagen i vattenbutiken på torget. Jag gick dit. Han var naturligtvis inte där. Men jag satte mig ändå i en av sofforna under de stora träden vid kyrkogårdsmuren. Jag ville dricka ett glas vichyvatten och titta igenom mitt Aftonblad. Jag hade knappt öppnat tidningen. Jag hade just fäst blicken på rubriken med fet stil, som alltid står där: Dreyfusaffären. Då hörde jag tunga steg som knakade i sanden. Och pastor Gregorius stod framför mig.

— Nej men doktorn, god dag, god dag. Får jag lov att slå mig ner? Jag tänkte dricka ett litet glas vichyvatten före middagen. Det kan väl inte vara farligt för hjärtat?

— Ja, kolsyran är ju inte bra, svarade jag. Men ett litet glas ibland kan inte göra så stor skada. Hur mår pastorn efter badsejouren?

— Mycket bra. Jag tror att den har gjort mig riktigt gott. Jag sökte doktorn för några dagar sedan, i torsdags tror jag att det var. Men jag kom för sent. Doktorn hade gått ut.

Jag svarade att man oftast kan träffa mig en halvtimme eller så efter att mottagningen är slut. Men den dagen hade jag tyvärr varit tvungen att gå ut lite tidigare än vanligt. Jag bad honom komma i morgon. Han visste inte om han hade tid, men han skulle försöka.

— Det är vackert i Porla, sa han.

(Det är mycket fult i Porla. Men Gregorius bor i staden. Därför är han van att alltid tycka att ”landet” är vackert, hur det än ser ut. Dessutom hade han betalat och ville ha så mycket som möjligt för sina pengar. Därför tyckte han att det var vackert.)

— Ja, svarade jag, det är ganska vackert i Porla. Fast mindre vackert än på de flesta andra ställen.

— Ronneby är kanske vackrare, erkände han. Men det är ju en så lång och dyr resa.

En halvvuxen flicka serverade vattnet, två små kvartsflaskor.

Plötsligt fick jag en idé. Eftersom det ändå måste ske — varför inte här? Varför inte nu? Jag såg mig omkring. Det fanns ingen i närheten just nu. Vid ett bord långt borta satt tre gamla herrar. En av dem kände jag, en gammal ryttmästare som hade gått i pension. Men de pratade högt med varandra, berättade historier och skrattade. De kunde inte höra vad vi sa eller se vad vi gjorde. En liten smutsig flicka utan skor tassade fram till oss och ville sälja blommor. Vi skakade på huvudet, och hon försvann lika tyst. Framför oss låg torgets sandplan nästan tom, för det var sent på middagstiden. Från hörnet vid kyrkan gick då och då någon snett ner mot den östra allén. En varm sensommarsol gjorde Dramatiska teaterns gamla gula fasad gyllene mellan lindarna. På trottoaren stod teaterns direktör och pratade med regissören. På så långt avstånd såg de ut som små miniatyrer. Bara ett öga som kände dem kunde förstå deras rörelser. Regissören kände man igen på hans röda fez. Den blev en liten gnista i solen. Direktören kände man igen på hans fina rörelser med händerna. De tycktes säga: ja, herregud, varje sak har två sidor! Jag var säker på att han sa något sådant. Jag såg hur han ryckte lite på axlarna. Jag tyckte att jag hörde tonen. Och jag tog orden på mig själv och min sak. Ja, varje sak har två sidor. Men även om man har ögonen öppna för båda, måste man till sist välja den ena. Och jag hade gjort mitt val för länge sedan.

Jag tog upp urboetten med pillren ur västfickan. Jag tog ett piller mellan tummen och pekfingret. Jag vände mig lite åt sidan och låtsades ta det. Sedan tog jag en klunk ur mitt vattenglas, som för att skölja ner det. Pastorn blev genast intresserad:

— Jag tror att doktorn tar medicin? sa han.

— Ja, svarade jag. Vi har dåliga hjärtan lite till mans. Mitt är inte heller som det ska vara. Det beror på att jag röker för mycket. Om jag bara kunde sluta röka, skulle jag aldrig behöva det här skräpet. Det här är ett ganska nytt medel. Jag har sett att man rekommenderar det mycket i tyska tidskrifter för läkare. Men jag ville gärna pröva det på mig själv innan jag använde det på mina patienter. Nu har jag tagit det i över en månad, och jag tycker att det är utmärkt. Man tar ett piller en stund före middagen. Det hindrar ”matfebern”, den där oron och hjärtklappningen strax efter maten. Får jag lov?

Jag räckte fram dosan till honom med locket öppet. Jag höll den så att han inte kunde se att det var en urtavla. Det kunde ha gett honom stoff till onödiga frågor och prat.

— Tack, det tar jag gärna, sa han.

— Jag kan skriva ett recept på dem i morgon, sa jag också.

Han tog ett piller utan fler frågor och svalde det med en klunk vatten. Jag tyckte att mitt hjärta stod stilla. Jag stirrade rakt framför mig. Torget låg tomt och torrt som en öken. En ståtlig poliskonstapel gick långsamt förbi. Han stannade och knäppte bort ett dammkorn med fingrarna från sin välborstade rock. Sedan fortsatte han sin runda. Solen sken fortfarande lika varmt och gult på Dramatiska teaterns vägg. Direktören gjorde nu en gest som han sällan gör: den judiska gesten med handflatorna utåt. Det är affärsmannens gest. Den betyder: jag vänder ut och in på mig, jag döljer ingenting, jag lägger korten på bordet. Och den röda fezen nickade två gånger.

— Den här vattenbutiken är gammal, sa pastorn. Det är nog den äldsta av sitt slag i Stockholm.

— Ja, svarade jag utan att vända på huvudet, den är gammal.

Klockan i Jakobs kyrka slog tre kvart på fem. Utan att tänka tog jag upp min klocka för att se om den gick rätt. Men min hand fumlade och darrade så att jag tappade klockan på marken. Glaset gick sönder. När jag böjde mig ner för att ta upp den, såg jag att det låg ett piller på marken. Det var det som jag nyss hade låtsats ta. Jag trampade sönder det med foten. I samma stund hörde jag pastorns vattenglas falla omkull på brickan. Jag ville inte titta dit. Men jag såg ändå hans arm falla slapp ner och hans huvud sjunka mot bröstet. Och jag såg de döende ögonen, vidöppna …

Det är löjligt. Nu var det tredje gången sedan jag kom hem som jag reste mig och kände efter om min dörr är ordentligt stängd. Vad har jag att vara rädd för? Ingenting. Inte det minsta. Jag har gjort min sak snyggt och fint, vad man än säger om den för övrigt. Slumpen hjälpte mig också. Det var tur att jag såg pillret på marken och trampade sönder det. Om jag inte hade tappat klockan, hade jag förmodligen inte sett det. Det var alltså tur att jag tappade min klocka …

Prästen dog av hjärtslag. Jag skrev själv dödsattesten. Han hade blivit varm och andfådd av att gå i den starka sommarhettan. Sedan drack han ett stort glas vichyvatten alldeles för fort, och utan att låta bubblorna gå ur det. Det förklarade jag för den ståtliga poliskonstapeln, som hade vänt och kommit tillbaka. Jag förklarade det också för den lilla rädda serveringsflickan och för några nyfikna som hade samlats. Jag hade rått pastorn att låta vattnet stå en liten stund innan han drack det. Men han var törstig och ville inte lyssna på mig. ”Ja”, sa konstapeln, ”jag såg just hur fort och törstigt den gamle herrn drack sitt vatten när jag gick förbi nyss. Och jag tänkte: det där är inte bra för honom” … Bland dem som gick förbi och stannade fanns en ung präst som kände den döde. Han lovade att tala om det för fru Gregorius, så varsamt som möjligt.

Jag har ingenting att vara rädd för. Varför känner jag då hela tiden på min dörr? Därför att jag har en känsla av något väldigt tryck där ute. Det är trycket av vad andra människor tycker, de levande, de döda och de som ännu inte är födda. Det ligger samlat där ute och hotar att spränga dörren och krossa mig, mala mig till pulver … Därför känner jag på låset.

… När jag äntligen kunde komma därifrån, hoppade jag på en spårvagn, den första som jag fick tag i. Den tog mig långt ut på Kungsholmen. Jag gick vidare längs landsvägen ända ner till Tranebergsbro. Vi bodde där en gång, en sommar när jag var fyra eller fem år. Där fick jag min första lilla abborre på en böjd knappnål. Jag mindes precis platsen där jag hade stått. Jag stod där länge nu också. Jag andades in den välkända lukten av stillastående vatten och tjära som har torkat i solen. Nu som då simmade små snabba abborrar fram och tillbaka i vattnet. Jag mindes hur girigt jag hade tittat på dem den gången. Och hur hett jag hade önskat att jag kunde fånga dem. Och till slut lyckades det. En liten, liten abborre, knappt tre tum lång, sprattlade på kroken. Då skrek jag högt av glädje. Jag sprang raka vägen hem till mamma med den lilla fisken sprattlande och darrande i min knutna hand … Jag ville att vi skulle äta den till middag. Men mamma gav den till katten. Och det var också roligt. Att se honom leka med den. Och sedan höra hur benen knakade mellan hans vassa tänder …

På vägen hem gick jag in på Piperska muren för att äta middag. Jag trodde inte att jag skulle träffa någon som jag kände där. Men där satt två läkare som vinkade åt mig att sätta mig hos dem. Jag drack bara ett glas pilsner och gick.

Var ska jag göra av de här papperen? Hittills har jag brukat lägga dem i lönnlådan i chiffonjén. Men det är inte bra. Ett öga med lite erfarenhet ser genast att en sådan gammal möbel måste ha en lönnlåda. Och det hittar den lätt. Om något ändå skulle hända, något som inte gick att förutse, kanske någon fick idén att göra en husrannsakan här. Då skulle de genast hitta papperen där. Men var ska jag då göra av dem? Jag vet. Jag har en massa kartonger på bokhyllan som ser ut som böcker. De är fulla av vetenskapliga anteckningar och andra gamla papper. De är noga ordnade och har etiketter på ryggarna. Jag kan sticka in papperen bland anteckningarna i gynekologi. Och jag kan blanda dem med mina äldre dagbokssidor. Jag har ju skrivit dagbok förut också. Aldrig regelbundet någon längre tid, men i perioder … Förresten kan det kvitta tills vidare. Jag får alltid tid att bränna dem om det skulle behövas.

Det är klart, jag är fri. Nu vill jag skaka av mig det här. Nu vill jag tänka på något annat.

Ja — på vad då?

Jag är trött och tom. Jag känner mig alldeles tom. Som en blåsa som jag har stuckit hål på.

Jag är hungrig, det är hela saken. Kristin får värma middagen och bära in den.

### Ordlista

- **urblåst ägg**: ett ägg som man har blåst ut så att bara skalet är kvar
- **försyn**: Guds plan och vilja med det som händer
- **tungus**: en tråkig person som inte tycker om att vara med andra
- **Dreyfusaffären**: en stor skandal i Frankrike om en officer som blev oskyldigt dömd
- **varsel**: tecken på att något ska hända
- **vattenbutik**: liten kiosk där man köper mineralvatten
- **vichyvatten**: vatten med bubblor (kolsyra)
- **fez**: en röd, rund mössa utan skärm
- **boett**: själva höljet kring ett fickur
- **dödsattest**: papper där en läkare skriver varför någon dog
- **husrannsakan**: när polisen letar igenom ett hem
- **blåsa**: här: en tunn påse, till exempel av en djurblåsa, som man har blåst full med luft

## 23 augusti.

Det har regnat och blåst hela natten. Den första höststormen. Jag låg vaken och hörde två grenar gnissla mot varandra i den stora kastanjen utanför mitt fönster. Jag minns att jag steg upp och satt en stund vid fönstret. Jag såg molntrasorna jaga varandra. Ljuset från gaslyktorna gav dem ett smutsigt sken, rött som tegel och som eld. Jag tyckte att kyrkspiran böjde sig för stormen. Molnen formade sig till figurer. De blev en vild jakt av smutsiga röda djävlar. De blåste i horn och visslade och skrek. De slet trasorna av varandras kroppar och bedrev all slags otukt. Och medan jag satt där började jag plötsligt skratta. Jag skrattade åt stormen. Jag tyckte att den gjorde för mycket väsen av saken. Det var som för juden som åt en fläskkotlett just när åskan slog ner. Han trodde att det var för fläskbitens skull. Jag tänkte på mig själv och min sak, och jag trodde att stormen tänkte på samma sak. Till slut somnade jag på stolen. En kall rysning väckte mig. Jag gick och lade mig, men jag somnade inte mer. Och så blev det till sist en ny dag.

Nu är det grått och stilla på morgonen, men det regnar och regnar. Och jag har en förskräcklig snuva. Jag har redan blött ner tre näsdukar.

När jag vecklade upp tidningen till morgonkaffet, såg jag att pastor Gregorius är död. Helt plötsligt, av slag … i vattenbutiken i Kungsträdgården … En av våra mer kända läkare, som råkade vara i hans sällskap, kunde bara konstatera att döden hade inträffat … Den döde var en av huvudstadens mest omtyckta predikanter, som folk helst ville höra … En sympatisk och vidhjärtad personlighet … Femtioåtta år gammal … Sörjd närmast av hustrun, född Waller, och en gammal mor.

Ack ja, herregud, vi måste alla gå den vägen. Och han hade länge haft dåligt hjärta.

Men han hade alltså en gammal mor. Det visste jag inte. Hon måste vara förskräckligt gammal.

… Det är något dystert och otrevligt med det här rummet, särskilt på sådana här regniga dagar. Allting här är gammalt och mörkt och lite malätet. Men jag trivs inte med nya möbler. I alla fall tror jag att jag måste skaffa nya gardiner till fönstret. De är för mörka och tunga och håller ljuset ute. Den ena är också lite bränd i kanten. Det är sedan den där natten i somras, när ljuset fladdrade till och gardinen tog eld.

”Den där natten i somras” … Låt mig tänka, hur länge sedan kan det vara? — Två veckor. Och jag tycker att det är en hel evighet sedan. Vem kunde ana att han hade sin mor i livet …

Hur gammal skulle min mor vara om hon levde nu? Å, inte så väldigt gammal. Knappt sextio år.

Hon skulle ha vitt hår. Hon skulle kanske gå lite tungt i backar och trappor. Hennes blå ögon var ljusare än alla andras. Nu skulle de vara ännu ljusare av åldern, och de skulle le vänligt under det vita håret. Hon skulle glädja sig åt att det har gått så bra för mig. Men ännu mer skulle hon sörja över bror Ernst, som är i Australien och aldrig skriver. Hon fick aldrig något annat än sorg och bekymmer av Ernst. Därför tyckte hon mest om honom. — Men vem vet, han hade kanske blivit annorlunda om hon hade fått leva.

Hon dog för tidigt, min mor.

Men det är gott att hon är död.

(Senare.)

Nyss, när jag kom hem i skymningen, stannade jag som förstenad på tröskeln till salen. På bordet framför spegeln stod ett knippe mörka blommor i ett glas. Det var skymning. De fyllde rummet med sin tunga doft.

Det var rosor. Mörka, röda rosor. Ett par var nästan svarta.

Jag stod alldeles stilla mitt i det tysta rummet, som verkade stort i skymningen. Jag vågade knappt röra mig och knappt andas. Jag tyckte att jag gick i en dröm. Blommorna vid spegeln — det var ju de mörka blommorna från min dröm.

Ett ögonblick blev jag rädd. Jag tänkte: det här är en hallucination. Jag börjar gå sönder, det går mot slutet med mig. Jag vågade inte gå fram och ta blommorna i handen. Jag var rädd att gripa tag i tomma luften. Jag gick in i mitt arbetsrum. På skrivbordet låg ett brev. Jag öppnade det med darrande fingrar. Jag trodde att det kunde ha något med blommorna att göra. Men det var en middagsbjudning. Jag läste den och skrev ett ord till svar på ett visitkort: ”kommer”. Sedan gick jag ut i salen igen. Blommorna var kvar. Jag ringde på Kristin. Jag ville fråga henne vem som hade kommit med blommorna. Men ingen kom när jag ringde. Kristin hade gått ut. Det fanns ingen annan än jag i våningen.

Mitt liv börjar blanda sig med mina drömmar. Jag kan inte längre hålla isär dröm och liv. Jag känner till det där. Jag har läst om det i stora böcker: det är början till slutet. Men en gång måste ju slutet komma, och jag är inte rädd för något. Mitt liv blir mer och mer en dröm. Och kanske har det aldrig varit något annat. Kanske har jag drömt hela tiden. Drömt att jag är läkare och att jag heter Glas, och att det fanns en präst som hette Gregorius. Och jag kan när som helst vakna som gatsopare eller biskop eller skolpojke eller hund — vad vet jag …

Å, dumheter. Ibland börjar drömmar och varsel slå in. Om det inte gäller pigor och gamla tanter, utan människor på en högre nivå, säger psykiatrin något särskilt. Då är det ett tecken på att själen håller på att falla sönder. Men hur förklarar man det? Man förklarar det så här: i de flesta fall har man aldrig drömt det som ”slår in”. Man tror bara att man har drömt det. Eller så tror man att man har upplevt exakt samma sak förut, in i minsta detalj. Men min dröm om de mörka blommorna har jag skrivit ner! Och blommorna själva är ingen hallucination. De står där och doftar och lever. Någon har kommit hit med dem.

Men vem? Det finns ju bara en att gissa på. Skulle hon alltså ha förstått? Förstått och tyckt att det var rätt, och skickat blommorna som ett tecken på det och som ett tack? Det är ju vansinne, det är omöjligt. Något sådant händer inte. Det får inte hända. Det vore alltför förskräckligt. Det vore inte anständigt. Det finns gränser för vad en kvinna får förstå! Om det är så, då förstår jag ingenting längre. Då vill jag inte vara med i leken längre.

Det är ändå vackra blommor. Ska jag ställa dem på mitt skrivbord? Nej. De får stå där de står. Jag vill inte röra dem. Jag är rädd för dem. Jag är rädd!

### Ordlista

- **kyrkspira**: den spetsiga toppen på ett kyrktorn
- **otukt**: sex som man tycker är fel och smutsigt
- **slag**: plötslig sjukdom i hjärtat eller hjärnan som kan döda
- **vidhjärtad**: generös och vänlig; ordet kan också betyda att någon har ett stort, förstorat hjärta
- **född Waller**: hennes efternamn innan hon gifte sig var Waller
- **malätet**: med små hål i tyget efter små insekter, mal
- **hallucination**: när man ser eller hör något som inte finns
- **varsel**: tecken på att något ska hända

## 24 augusti.

Min snuva blev en hel liten influensa. Jag har stängt min dörr för patienterna för att inte smitta dem, och jag håller mig inne. Jag har skickat återbud till middagen hos Rubins. Jag kan ingenting göra, inte ens läsa. Nyss lade jag patiens med en gammal kortlek som jag har kvar efter min far. Jag tror att det ligger ett dussin gamla kortlekar i lådan till det förtjusande spelbordet av mahogny. Bara den möbeln skulle kunna göra mig fattig, om jag hade minsta lust att spela. När man fäller upp skivan är den klädd med grönt tyg. Den har långa, smala gropar i kanten för spelmarkerna. Och den har de finaste inläggningar i trä.

Ja, mycket mer än så lämnade han inte efter sig till mig, min gode far.

Regn och regn … Och det regnar inte vatten, utan smuts. Luften är inte grå längre, den är brun. Och när regnet ibland minskar en stund, blir den ljusare och smutsigt gul.

Över patienskorten på mitt bord ligger bladen från en ros som jag har plockat sönder. Jag vet inte varför jag satt och plockade bladen av den. Kanske för att jag kom att tänka på något från när vi var barn. Då brukade vi stöta rosenblad i en mortel och rulla dem till hårda kulor. Kulorna satte vi på snören och gav till mamma som halsband på hennes födelsedag. De luktade så gott, de där kulorna. Men efter några dagar torkade de ihop som russin, och då kastades de bort.

Rosorna — ja, det var också en historia. Det första jag såg när jag kom ut i salen i morse var ett visitkort. Det låg på spegelbordet bredvid glaset med blommorna: Eva Mertens. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde missa det i går. Och hur i helvete har den goda, söta flickan kommit på idén att skicka blommor till mig, en syndare som inte är värd det? Den djupare orsaken kan jag visserligen gissa mig till. Men då måste jag anstränga min skärpa och glömma min blygsamhet. Men anledningen? Ursäkten? Hur mycket jag än tänker, hittar jag ingen annan förklaring än den här. Hon har läst eller hört att jag råkade vara med vid det sorgliga dödsfallet. Hon tror att jag är djupt skakad. Därför har hon velat visa mig sin sympati på det här sättet. Hon har handlat plötsligt och på impuls, så som det föll sig naturligt för henne. Hon har ett gott hjärta, den flickan …

Tänk om jag lät henne älska mig? Jag är så ensam. Förra vintern hade jag en grå, randig katt. Men han sprang bort när det blev vår. Jag kommer ihåg honom nu, när skenet från höstens första brasa dansar på den röda mattan. Just där framför kakelugnen brukade han ligga och spinna. Jag försökte vinna hans kärlek, men det gick inte. Han drack min mjölk och värmde sig vid min eld. Men hans hjärta förblev kallt. Vad blev det av dig, Murre? Du hade en dålig natur från början. Jag är rädd att du har kommit på dåliga vägar, om du fortfarande lever här på jorden. I natt hörde jag en katt skrika på kyrkogården. Jag tyckte att jag kände igen din röst.

*

Vem var det som sa: ”Livet är kort, men timmarna är långa”? Det borde ha varit en matematiker som Pascal, men det var nog Fénélon. Synd att det inte var jag.

*

Varför törstade jag efter en handling? Kanske mest för att bota min ledsnad. ”L’ennui commun à toute créature bien née”, som drottning Margot av Navarra sa. Men det är länge sedan den bara var för ”varelser av fin släkt”. Om jag dömer efter mig själv och några som jag känner, verkar den sprida sig också till den vanliga massan. Det sker i takt med att folk får mer bildning och mer pengar.

Handlingen kom till mig som ett stort, konstigt moln. Den sköt en blixt och drog förbi. Och ledsnaden blev kvar.

Men det är också ett riktigt förbannat influensaväder. Sådana här dagar tycker jag att gammal liklukt stiger upp från kyrkogården. Den tränger in genom väggar och fönster. Regnet droppar på plåten utanför fönstret. Det känns som om det droppade på min hjärna för att göra ett hål i den. — Det är något fel med min hjärna. Jag vet inte om den är för dålig eller för bra, men den är inte som den borde vara. I gengäld vet jag åtminstone att jag har hjärtat på rätta stället. Dropp — dropp — dropp. Varför är de två små träden vid Bellmans grav så eländiga och tunna? Jag tror att de är sjuka. Kanske är de förgiftade av gas. Han borde sova under stora susande träd, gamle Karl Mikael. Sova, ja — får vi sova? Riktigt? Den som visste det … Jag kommer att tänka på ett par rader ur en berömd dikt:

L’ombre d’un vieux poète erre dans la gouttière avec la triste voix d’un fantôme frileux.

”En gammal skalds skugga irrar i takrännan med den sorgsna rösten hos ett fruset spöke.” Det var tur för Baudelaire att han slapp höra hur det låter på svenska. Det är på det hela taget ett förbannat språk vi har. Orden trampar varandra på tårna och knuffar varandra i rännstenen. Och allt blir så tydligt och grovt. Inga halvtoner, inga lätta antydningar och mjuka övergångar. Det verkar vara ett språk som är gjort för pöbelns vana, som aldrig går att få bort. Vanan att slänga ut sanningen rakt i alla väder.

Det blir mörkare och mörkare: decembermörker i augusti. De svarta rosenbladen har redan skrynklat ihop sig. Men korten på mitt bord lyser i skrikiga, skrattande färger i allt det grå. Det är som om de ville påminna om något. En gång uppfanns de för att jaga bort sorgen hos en sjuk och galen furste. Men jag ryser bara jag tänker på arbetet att samla ihop dem. Jag måste vända dem rätt och blanda dem till en ny patiens. Jag kan bara sitta och titta på dem. Och jag lyssnar på hur ”hjärterknekt och spaderdam viskar dystert om sin begravda kärlek”, som det står i samma sonett.

Le beau valet de cœur et la dame de pique causent sinistrement de leurs amours défunts.

Jag kunde ha lust att gå upp i det smutsiga gamla rucklet snett över gatan och dricka porter med flickorna. Röka en sur pipa och spela ett parti spader med värdinnan. Och ge henne goda råd för hennes reumatism. Hon var här förra veckan och klagade över sina besvär, tjock och stadig. Hon hade en tjock guldbrosch under dubbelhakan och betalade en femma kontant. Hon skulle bli glad och stolt om jag besökte henne tillbaka.

Det ringde på ytterdörren. Nu öppnar Kristin … Vad kan det vara? Jag har ju sagt att jag inte tar emot i dag … En detektiv? … Som låtsas vara sjuk och kommer som patient … Kom in du, gubben min, jag ska nog ta hand om dig …

Kristin öppnade dörren lite och slängde ett brev med svarta kanter på mitt bord. En inbjudan till jordfästningen …

*

— Min handling, ja … ”Vil Monsieur have den Historie paa heroiske Vers, saa koster det 8 skilling …”

### Ordlista

- **patiens**: kortspel för en person
- **mortel**: en skål där man stöter och krossar saker till pulver
- **ledsnad**: tristess, när allt känns tråkigt och tomt
- **L’ennui commun à toute créature bien née**: franska: tristessen som alla välfödda varelser har
- **skald**: poet
- **L’ombre d’un vieux poète …**: franska: raderna ur Baudelaires dikt, som Glas själv översätter efteråt
- **Le beau valet de cœur …**: franska: ”den vackra hjärterknekten och spaderdamen talar dystert om sin döda kärlek”
- **rucklet**: det gamla, fula huset; här: bordellen mitt emot
- **porter**: ett mörkt, starkt öl
- **jordfästning**: begravningsgudstjänst
- **”Vil Monsieur have den Historie …”**: danska: ”Vill ni ha historien på hjältevers, så kostar det 8 skilling” (som en billig visa)

## 25 augusti.

I drömmen såg jag människor från min ungdom. Jag såg henne som jag kysste en midsommarnatt för länge sedan, när jag var ung och inte hade dödat någon. Jag såg också andra unga flickor som hörde till vårt sällskap på den tiden. En av dem gick och läste för konfirmation det året jag tog studenten. Hon ville alltid tala med mig om religionen. En annan var äldre än jag. Hon tyckte om att stå och viska med mig i skymningen bakom en jasminhäck i vår trädgård. Och en annan gjorde alltid narr av mig. Men en gång när jag gjorde narr av henne blev hon så arg och häftig. Då började hon gråta så att hela kroppen skakade …

De gick bleka i en blek skymning. Deras ögon var vidöppna och rädda, och de gjorde tecken åt varandra när jag kom närmare. Jag ville tala till dem, men de vände sig bort och svarade mig inte. I drömmen tänkte jag: det är helt naturligt, de känner inte igen mig, jag har förändrats så mycket. Men samtidigt förstod jag att jag lurade mig själv. Jag förstod att de mycket väl kände igen mig.

När jag vaknade, började jag gråta.

### Ordlista

- **midsommarnatt**: den ljusa natten vid midsommar i juni
- **sällskap**: en grupp människor som umgås
- **läsa för konfirmation**: gå till prästen och lära sig om kristendomen innan man konfirmeras
- **ta studenten**: bli klar med gymnasiet och få börja på universitetet
- **jasminhäck**: en rad med buskar som har vita, doftande blommor
- **göra narr av**: skämta elakt om någon, skratta åt någon

## 28 augusti.

I dag var jordfästningen, i Jakobs kyrka.

Jag gick dit. Jag ville se henne. Jag ville se om jag kunde fånga en gnista från hennes stjärnögon genom floret. Men hon satt djupt böjd under sitt svarta dok och lyfte inte på ögonlocken.

Prästen som höll i gudstjänsten utgick från orden hos Syrach: ”Från morgon till kväll kan mycket ändra sig, och Herren kan snabbt förvandla allting.” Han sägs vara ett världens barn. Och det är sant att jag ofta har sett hans blanka skalle lysa på parkett på teatrarna. Och jag har sett hans vita händer klappa diskret. Men han är en framstående predikant. Och han var tydligen själv djupt gripen av de gamla orden. De orden har hörts i fler generationer än någon kan räkna, när någon dog oväntat och en grav plötsligt öppnades. De uttrycker så starkt hur människorna darrar under den okända handen. Handen skuggar över deras värld. Och lika hemligt, utan att någon förstår hur, skickar den dem dag och natt, liv och död.

”Att stå stilla och bli kvar är inte givet oss”, sa prästen. ”Det vore inte nyttigt för oss, inte möjligt, inte ens något som vi kunde stå ut med. Förvandlingens lag är inte bara dödens lag. Den är först och främst livets lag. Och ändå står vi varje gång lika överraskade och gripna av rysning inför förvandlingen. Vi ser den så plötsligt fullbordad och så annorlunda än vi hade tänkt … Så borde det inte vara, mina bröder. Vi borde tänka: Herren visste att frukten var mogen, fast det inte syntes så för oss, och han lät den falla i sin hand” …

Jag kände att mina ögon blev fuktiga. Jag dolde min rörelse i hatten. I den stunden glömde jag nästan vad jag visste. Jag visste varför frukten hade mognat och fallit så snabbt … Eller rättare sagt: jag kände att jag i grunden inte visste mer om det än någon annan. Jag visste bara lite om de närmaste orsakerna och omständigheterna. Men bakom dem försvann den långa kedjan av orsaker i mörkret. Jag kände min ”handling” som en länk i en kedja, som en våg i en rörelse. Den kedjan och den rörelsen hade börjat långt före min första tanke. De hade börjat långt före den dag då min far första gången såg med begär på min mor. Jag kände nödvändighetens lag. Jag kände den i kroppen, som en rysning genom hela kroppen, ända in i benen. Jag kände ingen skuld. Det finns ingen skuld. Rysningen som jag kände var densamma som jag ibland får av mycket stor och allvarlig musik. Eller av mycket ensamma och ljusa tankar.

Jag hade inte varit i en kyrka på flera år. Jag mindes en sak från när jag var fjorton, femton år. Då hade jag suttit i samma bänkar. Jag bet ihop tänderna i raseri mot den feta, utklädda skurken vid altaret. Och jag tänkte för mig själv att den där bluffen kanske kunde hålla i tjugu, högst trettio år till. En gång under en lång, tråkig predikan bestämde jag mig för att själv bli präst. Jag tyckte att de präster som jag hade sett och hört var dåliga i sitt yrke. Jag skulle kunna göra allt det där mycket bättre än de. Jag skulle stiga högt, bli biskop, ärkebiskop. Och när jag väl hade blivit ärkebiskop — då skulle man få höra roliga predikningar! Då skulle det bli fullt med folk i Uppsala domkyrka! Men innan prästen hade kommit till amen var min historia redan slut. Jag hade en god vän i skolan som jag talade med om allt. Jag var kär i en flicka. Och så hade jag min mor. För att kunna bli biskop måste jag ju ljuga och spela teater också för dem. Och det var omöjligt. Några människor måste man ha som man kan vara ärlig mot … Ja, herregud, den tiden, den oskyldiga tiden …

Det är konstigt att sitta och tänka sig tillbaka till en känsla och ett sätt att tänka från för länge sedan. Då känner man hur tiden flyr. ”Förvandlingens lag”, som prästen sa. Det har han förresten tagit från någon pjäs av Ibsen. Det är som att se ett gammalt fotografi av sig själv. Och jag tänkte vidare: hur länge till har jag kvar att irra omkring på måfå i den här världen? En värld av gåtor och drömmar och saker som ingen kan förklara. Kanske tjugo år, kanske mer … Vem är jag om tjugo år …? Tänk om jag vid sexton år genom något spökeri hade fått se mitt liv som det är nu. Hur skulle det ha känts? — Vem är jag om tjugo år, om tio år? Vad tänker jag då om mitt liv i dag? Jag har gått och väntat på erinnyerna de här dagarna. De har inte kommit. Jag tror inte att det finns några. Men vem vet … De har kanske ingen brådska. De tycker kanske att de har gott om tid. Vem vet vad de kan göra av mig med åren. — Vem är jag om tio år?

Så fladdrade mina tankar som prickiga fjärilar, medan ceremonin gick mot sitt slut. Kyrkans portar öppnades. Folk trängdes mot utgången medan klockorna ringde högt. Kistan vacklade och gungade som ett skepp i portvalvet. En frisk höstvind slog emot mig. Ute var himlen grå och blandad, och solen var tunn och blek. Jag kände mig själv lite grå och tunn och blek. Så blir man av att sitta länge inklämd i en kyrka, särskilt vid begravning eller nattvard. Jag gick till badhuset vid Malmtorgsgatan för att bada finsk bastu.

När jag hade klätt av mig och kom in i bastun, hörde jag en välkänd röst:

— Här är det varmt och skönt som på ett litet avdelningskontor av helvetet. Stina! Borstning om tre minuter!

Det var Markel. Han satt hopkrupen på en hylla tätt under taket. Bakom ett färskt Aftonblad dolde han till hälften sina magra ben och knotor.

— Titta inte på mig, sa han när han fick se mig. Präster och murvlar ska man inte se nakna, säger predikaren.

Jag lindade en våt handduk runt huvudet och sträckte ut mig på en lave.

— Apropå präster, fortsatte han, så ser jag att pastor Gregorius begravdes i dag. Du var kanske i kyrkan?

— Ja, jag kommer just därifrån.

— Jag hade vakten på tidningen när beskedet om dödsfallet kom. Mannen som kom med notisen hade gjort en lång sensationshistoria av det. Han hade blandat in ditt namn. Det tyckte jag var onödigt. Jag vet att du inte bryr dig så mycket om reklam. Jag gjorde om alltihop och strök det mesta. Som du vet står vår tidning för den upplysta opinionen. Den gör ingen stor sak av att en präst får slag. Men några vackra ord måste i alla fall sägas, och det har alltid varit lite besvärligt för mig … ”Sympatisk” var självklart, men det räckte ju inte. Sedan kom jag att tänka på att han troligen hade fetthjärta eller något sådant, eftersom han dog av slag. Och så hade jag beskrivningen klar: en sympatisk och vidhjärtad personlighet.

— Käre vän, sa jag, du har en vacker livsuppgift.

— Ja, den ska du inte skratta åt! svarade han. Jag ska säga dig en sak: det finns tre sorters människor — tänkare, murvlar och boskap. I hemlighet räknar jag visserligen de flesta så kallade tänkare och diktare till murvlarna. Och de flesta murvlar hör till boskapen. Men det hör inte hit. Tänkarnas uppgift är att ta reda på sanningen. Men det finns en hemlighet med sanningen. Konstigt nog är den mycket lite känd, fast jag tycker att den borde vara uppenbar. Det är så här: sanningen är som solen. Dess värde för oss beror helt på att avståndet är rätt. Om tänkarna fick hållas, skulle de styra vår jord rakt in i solen och bränna oss till aska. Det är inte konstigt att det de gör ibland gör boskapen rädd. Då ropar boskapen: släck solen, släck för satan, släck! Vi murvlar har till uppgift att hålla det rätta och nyttiga avståndet till sanningen. En riktigt god murvel — det finns inte många! — förstår med tänkaren och känner med boskapen. Det är vår sak att skydda tänkarna mot boskapens raseri. Och att skydda boskapen mot för starka doser av sanning. Men jag erkänner gärna att den senare uppgiften är den lättare. Det är den som vi till vardags gör bäst. Och jag erkänner också att vi får värdefull hjälp med den av en massa falska tänkare och klokare boskap …

— Kära Markel, svarade jag, du talar visa ord. Jag misstänker lite att du varken räknar mig till tänkarna eller murvlarna, utan till den tredje sorten. Men ändå vore det ett verkligt nöje för mig att äta middag med dig. Den där olycksdagen när jag träffade prästen i vattenbutiken hade jag just sprungit och letat efter dig överallt. Det var just därför. Kan du komma loss i dag? Då åker vi ut till Hasselbacken …?

— En utmärkt idé, svarade Markel. Bara den idén sätter dig bland tänkarna. Det finns tänkare som är så fina att de gömmer sig bland boskapen. Det är den allra elegantaste sorten, och dit har jag alltid räknat dig. Hur dags? Jaså, klockan sex, det är utmärkt.

Jag gick hem för att bli av med de svarta byxorna och den vita halsduken. Hemma väntade en trevlig överraskning. Min nya mörkgrå redingotekostym, som jag beställde förra veckan, var färdig och hemskickad. Till den hör också en blå väst med vita prickar. Det är svårt att hitta en mer korrekt klädsel för en middag på Hasselbacken en vacker sensommardag. Men jag var lite orolig för hur Markel skulle se ut. Han går nämligen inte alls att räkna med på den punkten. Den ena dagen kan han vara klädd som en diplomat och den andra som en luffare. Han känner ju alla människor och rör sig ute bland folk som hemma i sina rum. Min oro berodde inte på fåfänga eller på att jag var rädd för vad folk tycker. Jag är en känd man, jag har min ställning. Jag kan äta middag på Hasselbacken med en droskkusk om det roar mig. Och när det gäller Markel känner jag mig alltid hedrad av hans sällskap, vilka kläder han än har. Men det sårar min känsla för skönhet att se slarviga kläder vid ett fint dukat bord på en elegant restaurang. Det kan ta bort mer än halva nöjet för mig. Det finns stora män som gärna understryker sin storhet genom att gå klädda som lumpsamlare. Sådant är oanständigt.

Jag hade bestämt att träffa Markel vid Tornbergs klocka. Jag kände mig lätt och fri, yngre och förnyad, som om jag hade blivit frisk från en sjukdom. Den friska höstluften tycktes ha en doft från mina unga år. Kanske kom det av cigaretten som jag rökte. Jag hade fått tag i ett märke som jag tyckte mycket om förr i tiden, men som jag inte hade rökt på många år … Markel var på strålande humör. Han hade en halsduk som liknade ett fjälligt grönt ormskinn. Och han var på det hela taget så uppklädd att kung Salomo i all sin härlighet inte var på långt när så chic som han. Vi satte oss i en droska. Kusken hälsade med piskan och smällde med den för att pigga upp sig själv och hästen. Sedan körde han i väg.

Jag hade bett Markel att ringa och beställa ett bord vid verandaräcket åt oss. Han har nämligen mer auktoritet på stället än jag. Vi fördrev tiden med en akvavit, ett par sardiner och några salta oliver, medan vi gjorde upp programmet: Potage à la chasseur, sjötungsfilet, vaktel, frukt. Chablis; Mumm extra dry; Manzanilla.

— Du kom inte ut till Rubins i torsdags? frågade Markel. Värdinnan saknade dig mycket. Hon säger att du har ett så trevligt sätt att tiga på.

— Jag var förkyld. Det var alldeles omöjligt. Jag satt hemma och lade patiens hela förmiddagen, och vid middagstid gick jag och lade mig. Vilka var där?

— Ett helt zoo. Birck bland andra. Han har lyckats bli av med sin binnikemask. Rubin berättade hur det gick till. För en tid sedan fattade Birck det högtidliga beslutet att strunta i sitt ämbetsverk. Han skulle ägna sig bara åt litteraturen. Och när binnikemasken fick höra om saken, fattade det kloka djuret också sitt beslut. Den gav sig av till en annan marknad.

— Nå, tänker han göra allvar av beslutet? Birck, menar jag?

— Nej. Han nöjer sig med det resultat som han redan har fått, och stannar kvar i tullen. Och nu vill han försöka få det att verka som om det bara var en krigslist …

Jag tyckte att jag såg Klas Reckes ansikte skymta fram vid ett bord långt borta. Det var verkligen han. Han satt i ett sällskap på fyra, med en annan herre och två damer. Jag kände ingen av dem.

— Vilka är det Recke sitter med där borta? frågade jag Markel.

Han vände sig om, men han kunde inte se varken Recke eller hans sällskap. Sorlet steg runt omkring oss och tävlade med orkestern, som började spela Boulangermarschen. Markel blev mörk i ansiktet. Han är en passionerad dreyfusard. I det här musikstycket såg han en demonstration mot Dreyfus, ordnad av något gäng löjtnanter.

— Klas Recke? sa han sedan. Jag ser honom inte. Men han är väl ute och roar sig med sina blivande släktingar. Han seglar snart in i hamnen, tror jag. En flicka med pengar har kastat sina, för övrigt mycket vackra, ögon på honom. Men apropå vackra ögon, så hade jag en ung fröken Mertens till bordet på middagen hos Rubins. En rar flicka, helt förtjusande. Jag har aldrig träffat henne där förut. Jag minns inte hur det kom sig, men jag råkade nämna dig. Och så snart hon förstod att vi var goda vänner, talade hon bara om dig hela tiden. Hon frågade mig om allt möjligt som jag inte kunde svara på … Sedan tystnade hon plötsligt och blev röd ända ut i örsnibbarna. Jag kan inte förstå annat än att hon är kär i dig.

— Du är lite snabb med dina slutsatser, sa jag.

Men jag tänkte på vad han hade sagt om Recke. Jag visste inte vad jag skulle tro. Markel pratar så mycket som det inte ligger något i. Det är nu en gång hans svaghet. Och jag ville inte fråga. Men han fortsatte att tala om fröken Mertens. Han talade så varmt att jag kände att jag måste skämta:

— Du är tydligen kär i henne själv, det bränner ju genom västen! Ta henne, kära Markel, jag blir ingen farlig rival. Mig slår du lätt ur brädet.

Han skakade på huvudet. Han var allvarlig och blek.

— Jag är ur leken, svarade han.

Jag sa ingenting, och det blev tyst. Kyparen serverade champagnen lika allvarligt som en tjänare i ett tempel. Musiken började spela förspelet till Lohengrin. Dagens moln hade drivit bort och lagt sig i rosa strimmor vid horisonten. Men där uppe hade rymden blivit djupt och oändligt blå, blå som den här underbara blå musiken. Jag lyssnade på den och glömde mig själv. Den sista tidens tankar och funderingar, och handlingen som de ledde till, tycktes flyta långt bort i det blå. De var redan borta och overkliga, något avskilt som aldrig mer skulle oroa mig. Jag kände att jag aldrig mer skulle vilja eller kunna göra något sådant. Var det alltså ett misstag? Jag hade ju ändå handlat efter bästa förstånd. Jag hade vägt och prövat, för och emot. Jag hade gått till botten med saken. Var det ett misstag? Det fick vara detsamma.

I orkestern bröt just nu det hemlighetsfulla ledmotivet fram: ”Du skall icke fråga!” Och i den mystiska raden av toner och de fyra orden tyckte jag att jag läste en plötslig uppenbarelse. Det var en uråldrig och hemlig visdom. ”Du skall icke fråga!” Gå inte till botten med sakerna, för då går du själv till botten. Sök inte efter sanningen. Du hittar den inte, och du förlorar dig själv. ”Du skall icke fråga!” Så mycket sanning som du har nytta av får du gratis. Den är blandad med misstag och lögn, men det är för din hälsas skull. Ren och oblandad skulle den bränna dina inälvor. Försök inte att rensa bort lögnen ur din själ. Det följer så mycket annat med som du inte har tänkt på. Du tappar bort dig själv och allt som du håller kärt. ”Du skall icke fråga!”

— När man vill att riksdagen ska ge pengar till operan, sa Markel, måste man lära den att musiken har ett ”förädlande inflytande”. Jag skrev själv något liknande nonsens i en ledare för något år sedan. Det är förresten ett slags sanning, fast översatt så att våra lagstiftare kan förstå den. På originalspråket skulle det heta: musiken hetsar upp och stärker, den höjer och bekräftar. Den bekräftar den fromme i hans oskuld, krigaren i hans mod, den utsvävande i hans laster. Biskop Ambrosius förbjöd kromatiska tongångar i kyrkomusiken. Han hade själv märkt att de väckte otuktiga tankar. På 1730-talet fanns det en pastor i Halle som i Händels musik såg ett tydligt bevis för den augsburgiska bekännelsen. Jag har boken. Och en god wagnerian bygger upp en hel livsåskådning på ett motiv ur Parsifal.

Vi hade kommit till kaffet. Jag räckte Markel mitt cigarretui. Han tog en cigarr och tittade noga på den.

— Den här cigarren ser allvarlig ut, sa han. Den är säkert riktig. Annars var jag lite orolig för cigarrfrågan. Som läkare vet du nog att de goda cigarrerna är de giftigaste. Därför var jag rädd att du skulle ge mig något förbannat skräp.

— Käre vän, svarade jag, ur hälsans synpunkt är hela den här middagen ett hån mot förnuftet. Och vad cigarren beträffar, så hör den till den hemliga skolan inom tobaksindustrin. Den vänder sig till de utvalda.

Det hade blivit färre gäster omkring oss. Det elektriska ljuset skruvades upp, och det började skymma där ute.

— Jo, sa Markel plötsligt, nu ser jag Recke. Jag ser honom i spegeln. Och han är mycket riktigt i sällskap med den dam som jag gissade. De andra i sällskapet känner jag inte.

— Nå, och vem är hon?

— Fröken Lewinson, dotter till fondmäklaren som dog för något år sedan … Hon har en halv miljon.

— Och du tror att han tänker gifta sig för pengar …?

— Visst inte, för all del. Klas Recke är en fin man. Du kan vara lugn, han ser till att han först blir passionerat förälskad i henne. Och sedan gifter han sig av kärlek. Det kommer han att göra så bra att pengarna nästan blir en överraskning för honom.

— Känner du henne?

— Jag har träffat henne ett par gånger. Hon ser mycket bra ut. Näsbenet är bara lite för skarpt, och förståndet förresten också. Hon är en ung dam som med ärlig rättvisa delar sol och vind mellan Spencer och Nietzsche. Hon säger: ”där och där har den ene rätt, men där och där har den andre träffat mitt i prick.” Hon gör mig lite orolig, men inte på rätt sätt … Vad var det du sa?

Jag hade inte sagt något. Jag satt i tankar. Kanske hade mina läppar rört sig med tankarna. Kanske hade jag mumlat något för mig själv utan att veta det … Jag såg henne framför mig, henne som jag ständigt tänker på. Jag såg henne gå fram och tillbaka i skymningen på en tom gata och vänta på någon som inte kom. Och jag mumlade för mig själv: — Kära, det här är ditt eget. Det här måste du gå igenom själv. Här kan jag inte hjälpa dig, och även om jag kunde, skulle jag inte vilja. Här måste du vara stark. Och jag tänkte vidare: Det är gott att du är fri och din egen nu. Då kommer du lättare igenom det.

— Nej, Glas, det här går inte längre, sa Markel oroligt. Hur länge tänker du att vi ska sitta här utan en droppe whisky?

Jag ringde på kyparen och beställde whisky och ett par filtar, för det började bli kallt. Recke bröt upp med sitt sällskap. Han gick förbi vårt bord utan att se oss. Han såg över huvud taget ingenting. Han gick alldeles rakt fram, som en man som har siktat in sig på ett mål. En stol stod lite i vägen. Han såg den inte och stötte omkull den. Det hade blivit tomt omkring oss. Det susade som på hösten i träden. Skymningen blev gråare och tätare. Vi satt insvepta i våra filtar som i röda mantlar. Länge satt vi kvar och talade om både låga och höga saker. Och Markel sa saker som var alltför sanna för att kunna skrivas ner med bokstäver på ett papper. Och dem har jag glömt.

### Ordlista

- **jordfästning**: begravningsgudstjänst
- **dok**: tunn svart tygslöja framför ansiktet vid sorg
- **Syrach**: en bok med visa ord i den gamla bibeln
- **erinnyerna**: hämndgudinnor i grekiska myter
- **murvel**: (nedsättande) journalist
- **lave**: en hög bänk av trä i en bastu
- **vidhjärtad**: generös och vänlig; men också: med ett stort, förstorat hjärta (Markels skämt)
- **redingote**: lång herrkavaj, fin klädsel förr
- **binnikemask**: lång mask som kan leva i tarmen
- **dreyfusard**: person som tyckte att Dreyfus var oskyldig i den stora franska skandalen
- **”Du skall icke fråga!”**: ett förbud ur operan Lohengrin: man får inte fråga vem hjälten är
- **gå till botten**: undersöka allt noga; men också: sjunka och gå under

## 27 augusti.

Ännu en dag har gått. Det är natt igen, och jag sitter vid mitt fönster.

Du ensamma, du kära!

Vet du det redan? Lider du? Stirrar du med vakna ögon ut i natten? Vrider du dig av ångest i din säng?

Gråter du? Eller har du inga tårar kvar?

Men kanske lurar han henne så länge det går. Han är hänsynsfull. Han tar hänsyn till att hon sörjer sin man. Han har inte låtit henne ana något än. Hon sover gott och vet ingenting.

Kära, du måste vara stark när det kommer. Du måste komma över det. Du ska se att livet fortfarande har mycket att ge dig.

Du ska vara stark.

### Ordlista

- **lida**: ha det mycket svårt, ha ont i kropp eller själ
- **stirra**: titta länge och stelt på något
- **ångest**: en stark känsla av rädsla och oro
- **lura**: få någon att tro något som inte är sant
- **hänsynsfull**: som tänker på hur andra mår
- **sörja**: vara ledsen för att någon har dött
- **komma över**: sluta lida av något, bli fri från en sorg

## 4 september.

Dagarna kommer och går, och den ena är den andra lik.

Och osedligheten blomstrar fortfarande, märker jag. I dag var det för omväxlings skull en man. Han ville att jag skulle hjälpa hans fästmö ur knipan. Han påstod att vi hade varit skolkamrater. Han talade om gamla minnen och om rektor Snuffe i Ladugårdslandet.

Jag gav inte med mig. Jag läste upp min läkared för honom. Den gjorde så stort intryck på honom att han bjöd mig två hundra kronor kontant. Dessutom bjöd han en växel på samma summa och en vänskap för livet som aldrig skulle brytas. Det var nästan rörande. Han såg ut att ha ont om pengar.

Jag körde ut honom.

### Ordlista

- **osedlighet**: omoral, när människor gör saker som man tycker är fel, särskilt med sex
- **fästmö**: kvinna som man har lovat att gifta sig med
- **hjälpa ur knipan**: här: göra abort, ta bort ett barn som inte är fött än
- **rektor**: chef för en skola
- **läkared**: det löfte som en läkare ger när han börjar arbeta
- **kontant**: med pengar direkt i handen
- **växel**: papper där man lovar att betala en summa senare

## 7 september.

Från mörker till mörker.

Liv, jag förstår dig inte. Ibland känner jag en yrsel i själen. Den viskar och varnar och mumlar om att jag har gått vilse. Så kände jag alldeles nyss. Då tog jag fram mitt ”rättegångsprotokoll”. Det är de dagbokssidor där jag förhörde de två rösterna inom mig: den som ville och den som inte ville. Jag läste dem om och om igen. Och jag kunde inte komma fram till något annat än detta: rösten som jag till sist lydde var den som hade rätt klang. Det var den andra rösten som var ihålig. Den andra rösten var kanske den klokaste. Men om jag hade gjort som den sa, skulle jag ha förlorat den sista respekten för mig själv.

Och ändå — ändå —

Jag har börjat drömma om prästen. Det kunde man ju förutse, och just därför förvånar det mig. Jag hade trott att jag skulle slippa det just för att jag hade förutsett det.

*

Jag förstår att kung Herodes inte tyckte om sådana profeter som gick omkring och väckte upp döda. Annars hade han stor respekt för dem. Men just den delen av vad de gjorde tyckte han inte om …

*

Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag tror att det är mer troligt att jag är en dålig son än att du är en ovärdig mor.

Och till slut har jag börjat ana något: det är kanske inte meningen att man ska förstå livet. Allt detta raseri att förklara och förstå, all denna jakt på sanningen är kanske en fel väg. Vi välsignar solen för att vi lever på just det avstånd från den som är nyttigt för oss. Några miljoner mil närmare eller längre bort, och vi skulle brinna upp eller frysa ihjäl. Tänk om sanningen är som solen?

Den gamla finska myten säger: den som ser Guds ansikte måste dö.

Och Ödipus. Han löste sfinxens gåta och blev den eländigaste av alla människor.

Gissa inte gåtor! Fråga inte! Tänk inte! Tanken är en syra som förstör. I början tror du att den bara ska förstöra det som är ruttet och sjukt och som ska bort. Men tanken tänker inte så. Den förstör blint. Den börjar med det byte som du helst och gladast kastar till den. Men du ska inte tro att det gör den mätt. Den slutar inte förrän den har ätit upp det sista som du håller kärt.

Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket. Jag borde hellre ha fortsatt med mina studier. ”Vetenskaperna är nyttiga därigenom att de hindrar människan från att tänka.” Det är en vetenskapsman som har sagt det. Jag borde kanske också ha levat livet, som det heter. Eller ”levat lusen”, som man också säger. Jag borde ha åkt skidor och spelat fotboll och levat friskt och glatt med kvinnor och vänner. Jag borde ha gift mig och satt barn till världen. Jag borde ha skaffat mig plikter. Sådant blir något att hålla sig fast i och få stöd av. Det är kanske också dumt att jag inte har kastat mig in i politiken och talat på valmöten. Också fosterlandet har krav på oss. Nåja, det kanske jag hinner med ännu …

Första budet: du ska inte förstå för mycket.

Men den som förstår det budet, han — har redan förstått för mycket.

Jag pratar som i feber, det går runt i cirklar för mig.

Från mörker till mörker.

### Ordlista

- **rättegångsprotokoll**: det som skrivs ner under en rättegång i domstolen
- **förhöra**: ställa många frågor till någon för att få veta sanningen
- **Herodes**: kung i Bibeln på Jesu tid
- **profet**: person som talar för Gud och kan säga vad som ska hända
- **Ödipus**: kung i en grekisk myt som löste en gåta och sedan fick ett förfärligt öde
- **sfinx**: ett djur i myter med lejonkropp och människohuvud som ställer gåtor
- **leva lusen**: leva ett glatt och lätt liv med mycket nöjen

## 9 september.

Jag ser henne aldrig.

Ofta går jag en sväng ut på Skeppsholmen, bara för att det var där som jag talade med henne sist. I kväll stod jag på höjden vid kyrkan och såg solen gå ner. Det slog mig hur vackert Stockholm är. Jag har inte tänkt så mycket på det förut. Det står jämt i tidningarna att Stockholm är vackert. Därför bryr man sig inte om det.

### Ordlista

- **en sväng**: en kort promenad
- **höjd**: en plats som ligger högt, en kulle
- **det slog mig**: jag kom plötsligt att tänka på det
- **jämt**: alltid, hela tiden
- **bry sig om**: tycka att något är viktigt, lägga märke till det

## 20 september.

På middagen hos fru P. i dag talade man om Reckes förlovning, som snart ska bli av. Man talade om den som om en känd sak.

… Jag blir mer och mer omöjlig i sällskap. Jag glömmer att svara när någon talar till mig. Ofta hör jag det inte. Jag undrar om min hörsel börjar bli sämre?

Och så alla dessa masker! Alla går de med mask. Och det är till och med deras största förtjänst. Jag skulle inte vilja se dem utan mask. Nej, och inte heller visa mig själv utan mask! Inte för dem!

För vem då?

Jag gick därifrån så tidigt som jag kunde. Jag frös på vägen hem. Nätterna har plötsligt blivit kalla. Jag tror att det blir en kall vinter.

Jag gick och tänkte på henne. Jag mindes första gången som hon kom till mig och bad om hjälp. Hur hon plötsligt visade sig som hon var och avslöjade sin hemlighet, fast det inte alls behövdes. Hur varmt hennes kind brann den gången! Jag minns att jag sa: sådant ska man hålla hemligt. Och hon sa: Jag ville säga det. Jag ville att ni skulle veta vem jag är. — Tänk om jag nu gick till henne med min nöd, som hon kom till mig? Gick till henne och sa: jag står inte ut med att vara ensam om att veta vem jag är. Jag står inte ut med att gå med mask, hela tiden, för alla! För en människa måste jag få visa mig som jag är. En måste veta vem jag är …

Å, vi skulle bara bli galna båda två.

Jag drev omkring på måfå genom gatorna. Jag kom till huset där hon bor. Det lyste i ett av hennes fönster. Ingen rullgardin var nerdragen. Hon behöver ingen. På andra sidan gatan finns stora tomma tomter med brädgårdar och sådant. Ingen kan se in. Jag såg inte heller något. Ingen mörk gestalt, ingen arm eller hand som rörde sig, bara gult lampljus på gardinen av muslin. Jag tänkte: vad gör hon nu? Vad håller hon på med? Läser hon i en bok? Eller sitter hon med huvudet i händerna och tänker? Eller kammar hon sitt hår för natten … Å, om jag vore där, om jag fick vara där hos henne … Ligga där och se på henne och vänta, medan hon kammar sitt hår framför spegeln. Och medan hon långsamt knäpper upp sina kläder … Men inte som en början, en första gång. Utan som en del av en lång, god vana. Allt som har en början har också ett slut. Det här skulle varken ha någon början eller något slut.

Jag vet inte hur länge jag stod där, orörlig som en staty. Över mitt huvud rörde sig en himmel med vågiga moln, svagt upplysta av månen. De rörde sig långsamt, som ett landskap långt borta. Jag frös. Gatan var tom. Jag såg en nattvandrerska komma fram ur mörkret. Hon kom närmare. När hon hade gått halvvägs förbi mig, stannade hon. Hon vände sig om och såg på mig med hungriga ögon. Jag skakade på huvudet. Då gick hon och försvann i mörkret.

Plötsligt hörde jag en nyckel rassla i låset till porten. Porten öppnades, och en mörk gestalt gled ut … Var det verkligen hon …? Som går ut mitt i natten, och utan att ha släckt sin lampa …? Vad är det här? Jag tyckte att hjärtat stannade i mig. Jag ville se vart hon gick. Jag gick långsamt efter.

Hon gick bara till brevlådan i hörnet. Hon släppte ner ett brev och skyndade sig snabbt tillbaka. Jag såg hennes ansikte under en lykta. Det var vitt som lärft.

Jag vet inte om hon såg mig.

*

Hon blir aldrig min, aldrig. Jag gjorde aldrig hennes kind röd. Och det var inte jag som hade gjort den så vit som krita nu. Och aldrig ska hon med ångest i hjärtat skynda över gatan om natten med ett brev till mig.

Mig gick livet förbi.

### Ordlista

- **förlovning**: när två personer lovar att gifta sig med varandra
- **mask**: något man har framför ansiktet för att dölja sig; här: när man inte visar vem man är
- **på måfå**: utan mål, hur som helst
- **brädgård**: en plats där man säljer och förvarar trä och brädor
- **muslin**: ett tunt, fint tyg av bomull
- **nattvandrerska**: kvinna som säljer sex på gatan om natten
- **lärft**: vitt tyg av lin
- **ångest**: en stark känsla av rädsla och oro

## 7 oktober.

Hösten förstör mina träd. Kastanjen utanför fönstret är redan naken och svart. Molnen far i tunga flockar över taken, och jag ser aldrig solen. Jag har skaffat nya gardiner till mitt arbetsrum: helt vita. När jag vaknade i morse trodde jag först att det hade snöat. Ljuset i rummet var precis som när den första snön har kommit. Jag tyckte att jag kände lukten av nyfallen snö.

Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften.

Den ska vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.

### Ordlista

- **kastanj**: ett stort lövträd med bruna nötter
- **naken**: här: utan löv
- **flock**: en stor grupp, till exempel av djur eller moln
- **skaffa**: köpa eller få tag i något
- **gardin**: tyg som hänger framför ett fönster
- **nyfallen snö**: snö som just har fallit
- **välkommen**: som man är glad att få