# Valda berättelser (nivå B2) *Selma Lagerlöf* ## Silvergruvan Kung Gustav den tredje var ute på en resa genom Dalarna. Han hade bråttom, och hela vägen ville han åka som i sken. Det gick med sådan fart att hästarna låg som sträckta remmar utåt vägen och vagnen gick på två hjul i svängarna. Då stack kungen ut huvudet genom vagnsfönstret och ropade till kusken: ”Varför låter han det inte gå undan? Tror han att han kör för äggskal?” Eftersom det skulle köras med så rasande fart på dåliga landsvägar, hade det nästan varit ett underverk om seltyg och vagnar hade hållit. Det kunde de inte heller. Vid foten av en brant backe bröts tistelstången av, och där satt kungen. Kavaljererna sprang ur vagnen och grälade på kusken, men det gjorde inte skadan mindre. Det fanns ingen möjlighet att fortsätta resan förrän vagnen hade blivit lagad. Hovherrarna såg sig om för att hitta något som kungen kunde roa sig med medan han väntade. Då märkte de att ett kyrktorn stack upp ur en träddunge, som låg ett stycke framåt vägen. De föreslog kungen att han skulle sätta sig i en av de vagnar där uppvaktningen åkte och köra fram till kyrkan. Det var söndag, och kungen kunde ju höra på gudstjänsten för att få tiden att gå, tills den stora kungavagnen blev färdig. Kungen gick med på förslaget och körde fram mot kyrkan. Förut hade han åkt långa timmar genom mörka skogstrakter, men här såg det gladare ut. Här fanns ganska stora åkrar och byar, och Dalälven gled fram ljus och präktig mellan väldiga massor av albuskar. Men kungen hade otur. Klockaren tog upp utgångspsalmen i samma ögonblick som han steg ur vagnen på kyrkbacken, och folket började vandra ut ur kyrkan. Men när människorna kom gående förbi honom, blev kungen stående med ena foten i vagnen och den andra på fotsteget. Han rörde sig inte ur fläcken utan bara betraktade dem. Det var det grannaste folk han någonsin hade sett. Karlarna var allesammans över vanlig manshöjd och hade kloka, allvarsamma ansikten, och kvinnorna kom gående ståtliga och värdiga med söndagsfrid över sig. Hela dagen innan hade kungen talat om den ödsliga trakten som han reste genom. Gång på gång hade han sagt till sina kavaljerer: ”Nu åker jag visst fram genom den allra fattigaste delen av mitt rike.” Men när han nu såg folket i den granna sockendräkten, glömde han bort att tänka på dess fattigdom. I stället blev han varm om hjärtat och sa till sig själv: ”Kungen av Sverige är inte så illa ställd som hans fiender tror. Så länge mina undersåtar ser ut på det här sättet, ska jag nog vara i stånd att försvara både min tron och mitt land.” Han befallde hovherrarna att kungöra för folket att den främmande mannen som stod mitt ibland dem var deras kung. De skulle samlas omkring honom, så att han fick tala till dem. Och så höll kungen tal till folket. Han talade från den höga trappan utanför sakristian, och det smala trappsteget som han stod på finns kvar än i dag. Kungen började redogöra för hur illa det stod till i riket. Han sa att svenskarna hade blivit anfallna med krig av både ryssar och danskar. Det skulle väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden, men nu var krigshären så full av förrädare att han inte vågade lita på den. Därför hade det inte återstått honom något annat än att själv dra ut i bygderna och fråga sina undersåtar. Ville de sluta sig till förrädarna, eller ville de vara kungen trogna och hjälpa honom med folk och pengar, så att han kunde rädda fäderneslandet? Bönderna höll sig stilla medan kungen talade, och när han hade slutat gav de inget tecken, vare sig på gillande eller ogillande. Kungen tyckte själv att han hade varit mycket vältalig. Tårarna hade stigit honom i ögonen flera gånger medan han talade. Men när bönderna fortfarande stod där ängsliga och tveksamma och inte kom sig för att svara honom, rynkade han pannan och såg missnöjd ut. Bönderna förstod att kungen började tycka att väntan blev lång, och till sist steg en av dem fram ur hopen. ”Nu må du veta, kung Gustav, att vi inte väntade kungabesök i socknen i dag”, sa bonden. ”Därför är vi inte genast färdiga att svara dig. Nu råder jag dig att gå in i sakristian och prata med vår präst. Under tiden överlägger vi med varandra om det som du har lagt fram för oss.” Kungen förstod att något bättre besked inte stod att få just då, så han tyckte att det var klokast att följa bondens råd. När han kom in i sakristian fanns ingen där utom en man som såg ut som en gammal bonde. Han var lång och grov med stora händer, nötta av hårt arbete. Han bar varken krage eller kappa, utan skinnbyxor och en lång, vit vadmalsrock som alla de andra karlarna. Han reste sig och bugade sig för kungen när denne kom in. ”Jag trodde att jag skulle råka prästen härinne”, sa kungen. Den andre blev en smula röd i ansiktet. Han tyckte det var förargligt att tala om att det var han som var präst där i socknen, när han såg att kungen tog honom för en bonde. ”Ja, prästen brukar vara härinne vid det här laget”, sa han. Kungen slog sig ner i en stor länstol med höga armstöd. Den stod i sakristian på den tiden och står kvar där än i dag. Den är sig alldeles lik, utom att församlingen har låtit sätta upp en förgylld kunglig krona på ryggstödet. ”Har ni en bra präst i den här socknen?” frågade kungen. Han ville visa sig intresserad av hur bönderna hade det. När kungen frågade på det sättet, tyckte prästen att han omöjligt kunde säga vem han var. ”Det är bättre att kungen får behålla sin tro att jag bara är en bonde”, tänkte han. Han svarade att prästen var bra nog. Han predikade ett rent och klart Guds ord, och han försökte leva som han lärde. Kungen tyckte att detta var ett gott beröm, men han hade ett skarpt öra, och han märkte en viss tvekan i tonen. ”Det låter som skulle han ändå inte vara riktigt nöjd med prästen”, sa han. ”Han är nog en smula självrådig”, sa den andre. Han tänkte att kungen kanske senare skulle få veta vem han var. Då skulle han inte tycka att prästen hade stått och bara öst ut beröm över sig själv. Därför ville han också komma fram med en smula klander. ”Det finns nog de som säger att prästen vill vara ensam om att råda och regera i den här socknen”, fortsatte han. ”Då har han i alla fall styrt och ställt på bästa sätt”, sa kungen. Han tyckte inte om att bonden klagade på den som var satt över honom. ”Mig förefaller det som om här skulle råda god sed och gammaldags enkelhet.” ”Folket är nog bra”, sa komministern, ”men det lever också långt borta i avskildhet och fattigdom. Människorna här skulle väl inte vara bättre än andra, om den här världens frestelser kom dem närmare.” ”Nå, det är det väl ingen fara för”, sa kungen och ryckte på axlarna. Han sa inget mer utan började trumma på bordet med fingrarna. Han tyckte att han hade växlat tillräckligt många nådiga ord med den där bonden, och han undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar. ”De där bönderna är inte mycket ivriga att komma sin kung till hjälp”, tänkte han. ”Hade jag bara min vagn, skulle jag resa min väg från dem och alla deras rådplägningar.” Prästen däremot satt bekymrad och stred med sig själv om hur han skulle besluta i en viktig sak som han måste avgöra. Han började bli glad över att han inte hade sagt kungen vem han var. Nu tyckte han att han kunde tala med honom om sådant som han annars inte hade kunnat lägga fram för honom. Efter en liten stund bröt prästen tystnaden. Han frågade kungen om det verkligen var så att fienderna var över dem och att riket var i fara. Kungen ansåg att den där karlen borde ha förstånd att inte störa honom mer. Han såg strängt på honom och svarade ingenting. ”Jag frågar därför att jag stod härinne och inte kunde höra riktigt”, sa prästen. ”Men om det verkligen är så, ville jag tala om en sak. Prästen i den här församlingen skulle kanske vara i stånd att skaffa kungen så mycket pengar som han behövde.” ”Jag tyckte att han helt nyligen sa att alla här var fattiga”, sa kungen och tänkte att karlen inte visste vad han pratade om. ”Ja, det är sant”, svarade komministern, ”och prästen äger inte mer än någon annan. Men om kungen ville vara så nådig och höra på mig en stund, ska jag tala om hur det kommer sig att prästen har makt att hjälpa honom.” ”Han kan få tala”, sa kungen. ”Han tycks ha lättare att få orden över läpparna än hans vänner och grannar därute, som aldrig blir färdiga med vad de har att säga mig.” ”Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd för att det till sist blir prästen som får åta sig att göra det på de andras vägnar.” Kungen kastade ena benet över det andra, drog sig djupt in i länstolen, lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet. ”Nu kan han börja”, sa han i en ton som om han redan sov. ”Det var en gång fem karlar från den här socknen som var ute på älgjakt i skogen”, började prästen. ”En av dem var prästen som vi talar om. Två av de andra var soldater och hette Olov och Erik Svärd. Den fjärde av männen var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en bonde som hette Israels Per Persson.” ”Han ska inte göra sig besvär med att nämna så många namn”, mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena sidan. ”De där karlarna var goda jägare”, fortsatte prästen, ”och de brukade annars ha tur. Men den dagen hade de gått långt och länge utan att få något. Till sist slutade de helt med jakten och satte sig ner på marken för att prata. De talade om att det inte i hela skogen fanns en plats som lämpade sig för odling. Det var bara fjäll och moras alltsammans. ”’Vår Herre har inte gjort rätt mot oss, som har gett oss ett så fattigt land att bo i’, sa en av dem. ’På andra orter kan människor skaffa sig rikedom och överflöd, men här kan vi med all vår strävan knappast träla oss till dagligt bröd.’” Prästen höll upp ett ögonblick, som om han inte var säker på att kungen hörde honom, men kungen rörde lillfingret för att visa att han var vaken. ”Just när jägarna talade om detta, fick prästen se att det glittrade i berggrunden på ett ställe där han hade råkat sparka bort mossan med foten. ’Det var ett märkvärdigt berg, det här’, tänkte han och sparkade undan en mosstuva till. Han tog upp en stenflisa som följde med mossan och som glänste på samma sätt som allt det andra. ’Det är väl aldrig möjligt att det kan vara bly det här?’ sa han. ”Nu rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna. Och när de hade gjort det, såg de tydligt hur en bred malmåder gick fram i berget. ”’Vad tror ni att detta kan vara?’ sa prästen. ”Karlarna slog loss stenflisor och bet i dem. ”’Nog är det väl åtminstone bly eller zink’, sa de. ”’Och hela berget är fullt av det’, tillade gästgivaren.” När prästen hade hunnit så långt i berättelsen, sågs kungens huvud resas en smula, och ett öga öppnade sig. ”Vet han om någon av de där människorna förstod sig på malmer och stenarter?” frågade han. ”Nej, det gjorde de inte”, svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och båda hans ögon slöt sig. ”Både prästen och de som var med honom blev mycket glada”, fortsatte den talande utan att låta sig störas av kungens likgiltighet. ”De tänkte att de nu hade funnit det som skulle göra dem rika, och deras efterkommande också. ”’Aldrig mer ska jag behöva arbeta!’ sa en av dem. ’Jag ska ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på söndagen ska jag åka till kyrkan i guldkaret!’ ”De var annars förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet, så att de talade som barn. Så mycket besinning hade de ändå att de på nytt lade mossan till rätta och gömde malmådern. Sedan tog de noggrant märke på platsen där den fanns och gick hem. ”Innan de skildes kom de överens om att prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad det var för malm. Han skulle komma tillbaka så snart han kunde. Till dess lovade de varandra med dyr ed att inte förråda för någon människa var malmen fanns.” Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med ett ord. Han tycktes börja tro att den andre verkligen hade något viktigt att säga honom, eftersom han inte lät sig störas av hans likgiltighet. ”Så for prästen iväg med ett par malmprover i fickan. Han var lika glad över att bli rik som någon av de andra. Han tänkte att han skulle bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga. Och så skulle han gifta sig med en prostdotter som han tyckte om. Annars hade han trott att han skulle få vänta på henne i många år. Han var fattig och obemärkt, och han visste att det skulle dröja länge innan han fick en sådan plats att han kunde gifta sig. ”Prästen åkte in till Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen. ”Prästen berättade att han hade funnit dem i ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly. ”’Nej, bly är det inte’, sa bergshauptmannen. ”’Kanske att det är zink då?’ frågade prästen. ”’Zink är det inte heller’, sa bergshauptmannen. ”Prästen tyckte att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag. ”’Har ni många sådana här stenar i er socken?’ frågade bergshauptmannen. ”’Vi har ett helt berg’, sa prästen. ”Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sa: ”’Låt då se att ni gör ett sådant bruk av det att det länder både er själva och riket till gagn, för detta är silver!’ ”’Jaså’, sa prästen och stod och famlade framför sig. ’Jaså, det är silver.’ ”Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig åt för att skaffa sig laglig rätt till gruvan. Han gav honom många goda råd, men prästen stod yr i huvudet och hörde inte på vad han sa. Han tänkte bara på hur underbart det var att det hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.” Kungen lyfte huvudet så tvärt att prästen avbröt berättelsen. ”Det gick väl så”, sa kungen, ”att när han kom hem och började arbeta i gruvan, så fick han se att bergshauptmannen bara hade drivit gäck med honom.” ”Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom”, sa komministern. ”Han kan fortsätta”, sa kungen och satte sig till rätta igen för att lyssna. ”När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen”, fortsatte prästen, ”ansåg han att han först av allt borde underrätta sina kamrater om värdet av deras fynd. Och när han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård, tänkte han köra in och tala om att det de hade funnit var silver. Men när han stannade utanför porten, såg han att det hängde lakan för fönstren och att en bred väg av hackat granris ledde upp till trappan. ”’Vem är det som är död här i gården?’ frågade prästen en pojke som stod och hängde mot gärdesgården. ”’Det är gästgivarn själv’, svarade pojken. ”Och så lät han prästen veta att gästgivaren hade druckit sig full varenda dag sedan en vecka tillbaka. ”’Å så mycket brännvin, så mycket brännvin som här har gått åt!’ sa pojken. ”’Hur kan detta komma sig?’ frågade prästen. ’Gästgivaren brukade ju aldrig dricka sig full.’ ”’Jo’, sa pojken, ’han drack därför att han påstod att han hade funnit en gruva. Han var så rik, sa han. Han skulle aldrig behöva göra annat än supa. Och i går kväll åkte han bort, full som han var, och så välte åkdonet, och han slog ihjäl sig.’ ”När prästen hade fått höra detta, for han vidare hemåt. Han var bedrövad över det han hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och sett fram emot att få tala om den stora nyheten. ”När prästen hade kört ett par steg, såg han Israels Per Persson komma gående. Han såg ut alldeles som vanligt, och prästen tänkte att det var bra att lyckan inte hade stigit också honom åt huvudet. Honom skulle han genast glädja med att han nu var en rik man. ”’Goddag!’ sa Per Persson. ’Kommer du från Falun nu?’ ”’Ja, det gör jag’, sa prästen, ’och nu ska jag säga dig att det har gått bättre där än vi tänkte oss. Bergshauptmannen sa att det var silvermalm som vi hade funnit.’ ”I samma ögonblick såg Per Persson ut som om jorden hade öppnat sig under honom. ”’Vad säger du, vad säger du? Är det silver?’ ”’Ja’, svarade prästen, ’vi ska bli rika karlar, vi alla nu, och kunna leva som herrskap.’ ”’Nej, är det silver!’ sa Per Persson än en gång och såg alltmer sorgsen ut. ”’Ja, visst är det silver’, svarade prästen. ’Du ska inte tro att jag vill bedra dig. Du ska inte vara rädd för att bli glad.’ ”’Glad!’ sa Per Persson. ’Skulle jag bli glad? Jag trodde att det bara var kråkguld som vi hade funnit, så jag tyckte att det var bättre att ta det säkra för det osäkra. Jag har sålt bort min andel i gruvan till Olov Svärd för hundra daler.’ ”Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom, stod han och grät på landsvägen. ”När prästen kom hem till sin gård, skickade han en dräng till Olov Svärd och hans bror. Drängen skulle tala om för dem att det var silver som de hade funnit. Prästen tyckte att han nu hade fått nog av att själv föra omkring den goda nyheten. ”Men när prästen satt ensam på kvällen, tog glädjen åter ut sin rätt. Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle, där han tänkte bygga den nya prästgården. Den skulle bli ståtlig, förstås, lika präktig som ett biskopsboställe. Han stod länge ute den natten, och han nöjde sig inte med att bygga om prästgården. Det föll honom in att mycket folk skulle strömma dit, eftersom det fanns så mycket rikedom i socknen. Till sist skulle kanske en hel stad byggas upp omkring gruvan. Och så skulle han bli tvungen att bygga en ny kyrka i stället för den gamla. Till det skulle väl en stor del av hans rikedom gå åt. Men han var inte nöjd med detta heller. Han tänkte sig att när hans kyrka var färdig, skulle kungen och många biskopar komma för att inviga den. Då skulle kungen bli glad över kyrkan, men han skulle anmärka på att det inte fanns något ställe för honom, kungen, att ta in på. Och då skulle han få lov att bygga kungen ett slott i den nya staden.” En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och anmälde att den stora kungavagnen var lagad. Kungen var i första ögonblicket färdig att genast ge sig av, men han besinnade sig. ”Han ska få tala om sin historia till slut”, sa han till prästen. ”Men han kan gå raskare framåt. Vi vet nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vill veta hur han handlade.” ”Men när prästen ännu satt mitt uppe i dessa drömmar”, fortsatte prästen, ”kom bud till honom att Israels Per Persson hade avhänt sig livet. Han hade inte kunnat bära att han hade sålt bort sin del av gruvan. Han hade väl tyckt att han inte kunde uthärda att varje dag gå och se en annan glädja sig åt en rikedom som kunde ha varit hans.” Kungen satte sig en smula till rätta i stolen. Han höll båda ögonen öppna. ”Minsann”, sa han, ”om jag hade varit den där prästen, tror jag att jag hade fått nog av gruvan.” ”Kungen är en rik man, han”, sa prästen. ”Han har mycket nog i alla fall. Det är inte på samma sätt med en fattig präst som ingenting äger. Den stackaren såg att Guds välsignelse inte var med hans företag. Då tänkte han i stället: ’Jag ska inte mer drömma om att skaffa mig själv ära och nytta med dessa rikedomar. Men jag kan ju inte låta silvret bli liggande i jorden. Jag måste ta fram det till nytta för de fattiga och nödställda. Jag ska bearbeta gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter.’ ”Därför gick prästen en dag över till Olov Svärd för att tala med honom och hans bror om vad de nu närmast borde göra med silverberget. När han kom i närheten av soldatbostaden, mötte han en kärra som var omgiven av beväpnade bönder. Och i kärran satt en karl som hade händerna bakbundna och rep omkring fotlederna. ”När prästen gick förbi höll kärran stilla, och han fick tid att betrakta fången. Hans huvud var ombundet, så det var inte lätt att se vem det var, men prästen tyckte ändå att han kände igen Olov Svärd. ”Han hörde fången be dem som bevakade honom att han skulle få tala ett par ord med prästen. ”Han gick då närmare, och fången vände sig mot honom. ”’Nu är du snart den ende som vet var det där silverberget finns’, sa Olov. ”’Vad är det du säger, Olov?’ frågade prästen. ”’Jo, ser du, präst, sedan vi hade fått höra att vi hade funnit ett silverberg, kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut. Vi kom jämt i gräl. Och i går kväll råkade vi i tvist om vem av oss fem det var som först hade funnit gruvan, och det kom till strid mellan oss. Nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har också gett mig en duktig minnesbeta här över pannan. Jag ska hänga nu, och sedan är du den ende som vet något om gruvan. Därför vill jag be dig om en sak.’ ”’Tala ut, du!’ sa prästen. ’Jag ska göra vad jag kan för dig.’ ”’Du vet att jag lämnar många små barn efter mig’, började soldaten, men prästen avbröt honom. ”’Vad det beträffar kan du vara lugn. Det som kommer på din lott i gruvan ska de få, alldeles som om du själv hade levat.’ ”’Nej’, sa Olov Svärd, ’det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det som kommer ur den där gruvan!’ ”Prästen ryckte ett steg tillbaka. Han blev stående tyst och kunde inte svara. ”’Om du inte lovar mig detta, kan jag inte dö lugn’, sa den fångne. ”’Ja’, sa prästen långsamt och mödosamt, ’jag ska lova dig vad du begär av mig.’ ”Sedan fördes mördaren bort, och prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla det löfte han hade gett honom. Hela vägen hem tänkte han på rikedomen som han hade varit så glad över. Men om det nu var så att folket i den här församlingen inte tålde rikedom? Nu var redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och präktiga män. Han tyckte sig se hela församlingen framför sig, och han föreställde sig hur den där silvergruvan skulle fördärva den ene efter den andre. Var det rätt av honom, som var satt att vårda dessa fattiga människors själar, att släppa lös över dem det som skulle bli deras undergång?” Kungen satt på en gång upprätt i stolen och stirrade på den som talade. ”Jag må säga!” sa han. ”Han kommer mig att förstå att en präst i den här avlägsna bygden måste vara en hel karl.” ”Inte heller var det nog med det som redan hade hänt”, fortsatte prästen. ”Så snart nyheten om gruvan spred sig bland sockenborna, slutade de arbeta. De gick lättjefulla omkring och väntade på den tid då den stora rikedomen skulle strömma ut över dem. Allt löst folk som fanns i trakten strömmade till, och dryckenskap och slagsmål blev nu det som prästen ständigt hörde talas om. ”En mängd folk gjorde inget annat än drev omkring i skogen och sökte efter gruvan. Prästen märkte också att så snart han gick hemifrån smög sig människor efter honom. De ville ta reda på om han gick till silverberget och stjäla hemligheten från honom. ”När det hade gått så långt, kallade prästen samman bönderna till stämma. ”Först påminde han dem om alla de olyckor som upptäckten av silverberget hade dragit över dem. Han frågade om de ville låta sig fördärvas eller om de ville rädda sig själva. Sedan sa han att de inte skulle vänta sig av honom, som var deras präst, att han skulle bidra till deras undergång. Nu hade han beslutat att inte förråda för någon människa var silverberget fanns, och aldrig ville han själv hämta rikedom ur det. Och så frågade han bönderna hur de ville ha det framöver. Om de ville fortsätta att söka efter gruvan och vänta på rikedom, då ville han dra så långt bort att inget rykte om deras elände kunde nå honom. Men om de ville sluta tänka på silvergruvan och bli som förr, då ville han stanna ibland dem. ’Men hur ni än väljer’, sa prästen, ’så kom detta ihåg, att av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!’” ”Nå”, sa kungen, ”hur valde bönderna?” ”De gjorde som prästen ville”, sa prästen. ”De förstod att han menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull. De gav sin präst i uppdrag att gå till skogen och dölja malmådern väl med ris och sten. Ingen skulle kunna finna den, inte de och inte deras efterkommande.” ”Och sedan har prästen levat här lika fattig som de andra.” ”Ja”, svarade prästen, ”han har levat här lika fattig som de andra.” ”Han har väl ändå gift sig och byggt sig en ny prästgård?” sa kungen. ”Nej, han har inte haft råd att gifta sig, och han bor i den gamla kojan.” ”Det är en vacker historia som han har berättat för mig”, sa kungen och böjde huvudet. Prästen stod tyst framför kungen. Efter några ögonblick fortsatte kungen: ”Var det på silverberget han tänkte, när han sa att prästen här skulle kunna skaffa mig så mycket pengar som jag behöver?” ”Ja”, sa den andre. ”Men jag kan inte lägga tumskruvar på honom”, sa kungen, ”och hur vill han annars att jag ska få en sådan man att visa mig berget? Han har ju avstått från både kärestan och allt livets goda.” ”Det är en annan sak”, sa prästen. ”Men om det är *fäderneslandet* som behöver skatten, så ger han nog med sig.” ”Svarar han mig för det?” frågade kungen. ”Ja, det svarar jag för”, sa prästen. ”Bryr han sig då inte om hur det går med hans sockenbor?” ”Det får stå i Guds hand.” Kungen reste sig ur stolen och gick fram till fönstret. Han stod en stund och såg på folkhopen därutanför. Ju längre han såg, desto klarare började hans stora ögon glänsa, och gestalten tycktes växa. ”Han kan hälsa prästen i den här församlingen”, sa kungen, ”att det ges ingen skönare syn för Sveriges kung än att se ett folk sådant som detta.” Därpå vände sig kungen från fönstret och såg på prästen. Han började småle. ”Är prästen i den här församlingen så fattig att han tar av sig de svarta kläderna så snart gudstjänsten är slut och klär sig som bonde?” frågade kungen. ”Ja, så fattig är han”, sa komministern, och rodnaden sköt upp i det grova ansiktet. Kungen gick åter fram till fönstret. Det syntes på honom att han var på sitt bästa humör. Allt ädelt och storslaget som bodde inom honom hade väckts till liv. ”Han ska låta den där gruvan ligga i fred”, sa kungen. ”Han har svultit och arbetat ett helt liv för att få det här folket sådant som han vill ha det. Därför ska han få behålla det sådant som det är.” ”Men om riket är i fara?” sa prästen. ”Riket är bättre betjänt med människor än med pengar”, sa kungen. När kungen hade sagt detta, bjöd han prästen farväl och gick ut ur sakristian. Utanför stod folkhopen lika tyst och fåordig som när han hade gått in. Men när kungen steg nedför trappan, kom en bonde emot honom. ”Har du nu fått tala med vår präst?” sa bonden. ”Ja”, sa kungen, ”jag har talat med honom.” ”Då har du väl också fått svar från oss?” sa bonden. ”Vi bad dig att gå in och tala med vår präst, för att han skulle ge dig svar från oss.” ”Ja, jag har fått svar”, sa kungen. ### Ordlista - **åka som i sken**: köra mycket fort, som när hästar blir rädda och springer iväg - **seltyg**: remmarna som fäster hästen vid vagnen - **tistelstången**: den långa stången mellan hästarna, fast i vagnen - **kavaljererna**: fina män som följer kungen - **klockaren**: man som hjälper till i kyrkan och leder sången - **grannaste**: av ”grann”: vacker, fin - **sakristian**: litet rum i kyrkan där prästen gör sig klar - **socknen**: området på landet som hör till en kyrka - **vadmalsrock**: rock av vadmal, ett tjockt, enkelt tyg av ull - **han**: här: förr sa en kung ”han” i stället för ”du” till en person med lägre rang - **komministern**: präst med en lägre tjänst - **moras**: blöt, mjuk mark - **malmåder**: smal rand av malm inne i ett berg - **guldkaret**: en vagn av guld - **bergshauptmannen**: hög tjänsteman som bestämde över gruvorna - **till gagn**: till nytta - **drivit gäck**: lurat någon och skämtat med honom - **gästgivaren**: man som hade ett hus där resande kunde äta och sova - **granris**: grenar av gran; man lade dem på vägen till ett hus där någon hade dött - **kråkguld**: sten som glänser men inte är värd något - **daler**: gamla svenska pengar - **avhänt sig livet**: tagit sitt eget liv - **minnesbeta**: ett sår eller slag som man minns länge - **stämma**: möte där bönderna bestämmer saker - **kärestan**: flickan eller kvinnan som man älskar - **Svarar han mig för det**: lovar han mig att det är sant? ## Bröllopsmarschen Nu ska jag tala om en vacker historia. För många år sedan skulle det firas ett mycket stort bröllop i Svartsjö socken i Värmland. Det skulle bli vigsel i kyrkan, och efteråt skulle det hållas fest i tre dagar. Och varje dag som bröllopet varade skulle det dansas från tidigt på kvällen till långt in på natten. Eftersom det skulle bli så mycket dans, var det av stor vikt att skaffa en bra spelman. Nämndeman Nils Elofsson, som ställde till bröllopet, oroade sig nästan mer för detta än för något annat. Den spelman som fanns i Svartsjö ville han nämligen inte kalla. Han hette Jan Öster, och nämndemannen visste nog att han hade ett ganska stort rykte. Men han var så fattig att han ibland kom till bröllop i söndersliten tröja och utan skor på fötterna. Och en sådan trashank ville nämndemannen inte se i spetsen för brudtåget. Äntligen bestämde han sig för att skicka bud till en karl från Jössehärad, som vanligen kallades Spelar-Mårten, och fråga om han ville komma och spela på bröllopet. Spelar-Mårten betänkte sig inte ett ögonblick. Han svarade att han inte ville spela i Svartsjö, därför att där bodde en spelman som var styvare än alla andra i Värmland. Eftersom de hade honom, behövde de inte kalla någon annan. När Nils Elofsson fick detta svar, tog han några dagars betänketid. Sedan skickade han bud till en spelman som bodde i Stora Kils socken och hette Olle i Säby. Han lät fråga om Olle inte ville komma och spela på hans dotters bröllop. Men Olle i Säby svarade på samma sätt som Spelar-Mårten. Han bad hälsa till Nils Elofsson att så länge det i Svartsjö fanns en så förträfflig spelman som Jan Öster, ville han inte fara dit och spela. Nils Elofsson tyckte inte om att spelmännen på det här sättet försökte tvinga på honom den han inte ville ha. Han ansåg nu att det var en hederssak för honom att få en annan spelman än Jan Öster. Några dagar efter att han hade fått svar från Olle i Säby, skickade han sin dräng till spelman Lars Larsson, som bodde på Ängsgärdet i Ulleruds socken. Lars Larsson var en välbärgad man som ägde en vacker gård. Han var klok och betänksam, inte något brushuvud som de andra spelmännen. Men han tänkte liksom de andra genast på Jan Öster och frågade hur det kom sig att denne inte skulle spela på bröllopet. Nils Elofssons dräng tyckte att det var klokast att svara att eftersom Jan Öster bodde i Svartsjö, kunde de höra honom där alla dagar. Eftersom Nils Elofsson gjorde ett så stort bröllop, ville han bjuda folk på något bättre och rarare. ”Jag tvivlar på att han kan få något bättre”, sa Lars Larsson. ”Nu tänker ni visst svara detsamma som Spelar-Mårten och Olle i Säby”, sa drängen och berättade hur det hade gått för honom hos dem. Lars Larsson hörde noga på vad drängen berättade. Sedan satt han tyst en lång stund och funderade. Till sist gav han ändå ett jakande svar. ”Hälsa till husbonden att jag tackar för bjudningen och ska komma!” sa han till drängen. Nästa söndag reste alltså Lars Larsson till Svartsjö kyrka. Han körde in på kyrkbacken just när bröllopsskaran skulle ställa upp sig för att tåga fram till kyrkan. Han kom i egen schäs med en god häst, han var klädd i svarta klädeskläder och tog fram fiolen ur en blankpolerad låda. Nils Elofsson tog väl emot honom och tyckte att detta var en spelman som han kunde ha heder av. Strax efter att Lars Larsson hade kommit, kom också Jan Öster gående upp till kyrkan med fiol under armen. Han gick rakt fram till skaran omkring bruden, alldeles som om han var kallad att komma och spela på bröllopet. Jan Öster kom i den gamla grå vadmalsjackan som man hade sett honom bära sedan lång tid tillbaka. Men eftersom detta var ett så stort bröllop, hade hustrun gjort några försök att laga hålen vid armbågen och satt stora, gröna lappar över dem. Han var en lång, vacker karl och skulle ha tagit sig ståtlig ut i spetsen för brudskaran. Det hade han gjort om han inte hade varit så dåligt klädd och om ansiktet inte hade varit fårat och utgrävt av bekymmer och hård strid med olyckan. När Lars Larsson såg Jan Öster komma, tycktes han bli en smula missnöjd. ”Jaså, ni har kallat hit Jan Öster också”, sa han halvhögt till nämndeman Nils Elofsson. ”Ja, det kan ju inte skada att vi är två spelmän på ett så stort bröllop.” ”Jag har visst inte bjudit honom”, försäkrade Nils Elofsson. ”Jag förstår inte varför han har kommit. Vänta bara, så ska jag låta honom veta att han inte har något här att göra!” ”Då är det nog någon spektakelmakare som har kallat hit honom”, sa Lars Larsson. ”Men om ni vill ta mitt råd, så låtsas inte om något, utan gå och bjud honom välkommen! Jag har hört sägas att han ska vara en hetsig karl. Ingen kan veta om han inte skulle ställa till slagsmål och gräl, ifall ni sa till honom att han inte var kallad.” Detta förstod nämndemannen också. Det var ingen tid att börja bråka, när brudtåget höll på att ordna sig på kyrkbacken. Han gick därför fram till Jan Öster och bad honom vara välkommen. Sedan ställde de båda spelmännen upp sig i spetsen för tåget. Brudparet gick under päll, brudens tärnor och riddare vandrade par om par, och efter dem kom föräldrarna och släktingarna, så att tåget var både ståtligt och långt. När allt var i ordning, gick en brudriddare fram till musikanterna och bad dem att spela upp brudmarschen. Båda spelmännen kastade fiolerna upp till hakan, men längre kom de inte. Där blev de stående. Det var nämligen ett gammalt bruk i Svartsjö att den förnämste av spelmännen skulle ta upp brudmarschen och leda spelet. Brudriddaren såg på Lars Larsson, som om han väntade att denne skulle börja. Men Lars Larsson såg på Jan Öster och sa: ”Det är Jan Öster som ska börja.” Men det föll inte Jan Öster in att den andre, som var så finklädd som någon herreman, inte skulle vara förnämare än han. Han kom ju i sin slitna vadmalströja rakt ur den usla stugan, där det inte fanns annat än nöd och fattigdom. ”Nej, för all del!” sa han bara. ”Nej, för all del!” Han såg att brudgummen sträckte fram armen och stötte till Lars Larsson. ”Lars Larsson ska börja”, sa brudgummen. När Jan Öster hörde brudgummen säga detta, tog han genast fiolen från hakan och steg åt sidan. Lars Larsson däremot rörde sig inte ur fläcken, utan stod trygg och självbelåten kvar på sin plats. Men inte heller han lyfte stråken. ”Det är Jan Öster som ska börja”, upprepade han. Han sa orden envist och segt, som en som är van att driva sin vilja igenom. Det blev uppståndelse i skaran över att det dröjde. Brudens far kom fram och bad Lars Larsson att börja. Kyrkvaktaren kom ut i kyrkdörren och vinkade åt dem att skynda sig. Prästen stod redan framför altaret och väntade. ”Du får be Jan Öster att han börjar spela då”, sa Lars Larsson. ”Vi spelmän håller honom för att vara den styvaste ibland oss.” ”Det kan väl så vara”, sa bonden, ”men nu håller vi bönder dig, Lars Larsson, för den duktigaste.” Också de andra bönderna samlades omkring dem. ”Seså, börja nu!” sa de. ”Prästen väntar ju. Vi blir till spektakel för kyrkfolket.” Lars Larsson stod där lika seg och dryg som förut. ”Jag vet inte varför folket i den här församlingen har så mycket emot att deras egen spelman sätts högst”, sa han. Men Nils Elofsson var alldeles rasande över att alla på det här sättet ville tvinga Jan Öster på honom. Han gick tätt in på Lars Larsson och viskade till honom. ”Jag förstår att det är du som har kallat hit Jan Öster, och att du har ställt till detta för att hedra honom. Men skynda dig nu att spela! Annars ska jag jaga bort den trashanken från kyrkbacken med skam och skada.” Lars Larsson såg honom rätt i ansiktet och nickade åt honom utan att visa någon vrede. ”Ja, ni har rätt i att vi måste få ett slut på detta”, sa han. Han vinkade åt Jan Öster att komma tillbaka till sin förra plats. Sedan gick han själv ett par steg framåt och vände sig om, så att alla kunde se honom. Så slängde han stråken långt ifrån sig, drog upp sin slidkniv och skar av alla fyra fiolsträngarna, som sprang av med en skarp klang. ”Inte ska det sägas om mig att jag räknar mig för mer än Jan Öster”, sa han. Men det var så att Jan Öster i tre år hade gått och grubblat på en låt. Han kände att den bodde färdig inom honom, fast han inte kunde få fram den över strängarna. För därhemma gick han alltid bunden i gråa bekymmer, och det hände honom aldrig något, varken stort eller smått, som lyfte honom över det dagliga slitet. Men när han hörde Lars Larssons strängar springa, kastade han huvudet tillbaka och drog in luft i lungorna. Ansiktsdragen var spända, som om han lyssnade efter något som kom till honom från fjärran, och så började han spela. För den låten som han hade grubblat över i tre år stod nu på en gång klar för honom. Och medan tonerna klingade gick han med stolta steg ner mot kyrkan. Brudskaran hade aldrig förr hört en sådan låt. Den tog dem med sig i en sådan fart att inte ens Nils Elofsson tänkte på att hålla sig stilla. Och alla var så glada både över Jan Öster och Lars Larsson att hela följet kom med tårade ögon in i kyrkan. ### Ordlista - **socken**: område på landet som hör till en kyrka - **Nämndeman**: bonde som hjälper domaren i rätten - **trashank**: nedsättande ord om en fattig person med trasiga kläder - **styvare**: av ”styv”: mycket duktig - **dräng**: man som arbetar på en gård - **husbonden**: mannen som äger gården och bestämmer över drängarna - **kyrkbacken**: platsen utanför kyrkan - **schäs**: liten, lätt vagn med två hjul - **klädeskläder**: kläder av kläde, ett fint, tjockt tyg av ull - **vadmalsjackan**: jacka av vadmal, ett tjockt, enkelt tyg av ull - **spektakelmakare**: person som ställer till bråk för skojs skull - **päll**: tyg som man håller upp över brudparet - **tärnor**: unga flickor som följer bruden - **brudriddare**: ung man som följer bruden - **förnämste**: av ”förnäm”: som står högt i rang - **dryg**: som tycker att man är bättre än andra ## Morbror Ruben Det var en gång för snart åttio år sedan en liten pojke som gick ute på torget och spelade topp. Den lille pojken hette Ruben. Han var inte mer än tre år. Men han svängde sin lilla piska så tappert som någon och lät toppen snurra, så att det var en glädje att se. Den dagen för åttio år sedan var det riktigt vackert vårväder. Mars månad hade kommit, och staden var delad i två världar, en vit och varm där solskenet rådde, och en kall och mörk där det var skugga. Hela torget hörde till solskenet, utom en smal rand längs ena husraden. Nu hände det sig att den lille pojken, så tapper han var, blev trött av att snurra sin topp och såg sig om efter en viloplats. En sådan var inte svår att finna. Det fanns inga bänkar eller soffor, men vartenda hus hade en stentrappa. Lille Ruben kunde inte tänka sig något lämpligare. Det var en liten samvetsgrann fyr. Han hade en dunkel aning om att mor inte ville att han skulle sitta på främmande människors trappor. Mor var fattig, men just därför fick det aldrig se ut som om man ville ta något av andra. Så gick han och satte sig på deras egen stentrappa, för de bodde också vid torget. Den trappan låg i skuggan, och där var det riktigt kallt. Den lille stödde huvudet mot räcket, drog upp benen och mådde så gott som aldrig förr. En liten stund till såg han hur solskenet dansade ute på torget, hur pojkar sprang och toppar snurrade. Sedan slöt han ögonen och somnade. Han sov nog en hel timme. När han vaknade mådde han inte lika bra som när han somnade, utan allting kändes så förfärligt otrevligt. Han gick in till mor och grät, och mor såg att han var sjuk och lade honom i sängen. Och efter ett par dagar var pojken död. Men därmed är det inte slut på hans historia. Det hände nämligen att hans mor kom att sörja honom riktigt ur hjärtats djup, med en sådan sorg som trotsar år och död. Mor hade flera andra barn, och många bekymmer tog hennes tid och tankar. Men det fanns alltid ett rum i hennes sinne där hennes son Ruben fick bo alldeles ostörd. Han var ständigt levande för henne. Såg hon en barnhop leka på torget, så sprang han med där. Och när hon gick och stökade inne i huset, trodde hon fullt och fast att den lille ännu satt och sov ute på den farliga stentrappan. Säkert var inget av mors levande barn så närvarande i hennes tankar som det döda. Några år efter sin död fick lille Ruben en syster. När hon blev så gammal att hon kunde springa ute på torget och spela topp, hände det att även hon satte sig att vila på stentrappan. Men i samma ögonblick kände mor det som om någon hade ryckt henne i kjolen. Hon kom genast ut och tog ett så hårt tag i lilla syster när hon lyfte upp henne, att flickan mindes det så länge hon levde. Och ännu mindre glömde hon hur märkvärdigt mors ansikte var och hur rösten darrade, när mor sa: ”Vet du att du hade en gång en liten bror som hette Ruben, och han dog därför att han satt på den här stentrappan och förkylde sig. Du vill väl inte dö från mor, du Berta?” Bror Ruben blev snart lika levande för sina bröder och systrar som för sin mor. Hon var sådan att de alla måste se med hennes ögon, och snart hade de samma förmåga som hon att se honom sitta ute på stentrappan. Och naturligtvis föll det ingen av dem in att sätta sig där. Ja, så snart de såg någon sitta på en stentrappa eller ett stenräcke eller en sten vid vägkanten, fick de alltid ett styng i hjärtat. Då tänkte de på bror Ruben. Det hände också bror Ruben att han sattes högst av alla syskonen, när de talade om varandra. För alla barnen visste ju att de var ett besvärligt och bråkigt släkte, som bara gav mor möda och besvär. De kunde inte tro att mor skulle sörja mycket över att mista något av dem. Men eftersom mor verkligen sörjde bror Ruben, var det ju säkert att han måste ha varit mycket snällare än de var. Det var inte sällan någon av dem tänkte så här: ”Ack, den som kunde göra mor så mycket glädje som bror Ruben!” Och ändå visste ingen något mer om honom än att han hade spelat topp och förkylt sig på en stentrappa. Men han måste ju ha varit märkvärdig, när mor hade en sådan kärlek till honom. Märkvärdig var han också: han gjorde mor mest glädje av alla barnen. Hon hade blivit änka och arbetade i sorg och nöd. Men barnen trodde så starkt på mors sorg över den lille treåringen att de var säkra: om han bara hade levat, hade mor inte sörjt över sin olycka. Och varje gång de såg mor gråta, trodde de att det var för att bror Ruben var död, eller för att de själva inte var som bror Ruben. Snart föddes inom dem en allt starkare lust att tävla med den lille döde om mors tillgivenhet. Det fanns inget som de inte hade velat göra för mor, om hon bara hade velat tycka lika mycket om dem som om honom. Och det var för denna längtans skull, menar jag, som bror Ruben var det nyttigaste av alla mors barn. Tänk bara när den äldste brodern hade tjänat sina första slantar genom att ro en främmande över ån! Han kom och gav dem till sin mor utan att ta undan ett runstycke. Då såg mor så glad ut att han svällde av stolthet och inte kunde låta bli att förråda hur omåttligt ärelysten han hade varit. ”Mor, är jag nu inte lika bra som bror Ruben?” Mor såg prövande på honom. Det var som om hon jämförde hans friska, strålande ansikte med det lilla bleka ute på stentrappan. Och mor hade säkert velat svara ja, om hon hade kunnat, men mor kunde inte. ”Mor håller mycket av dig, Ivan, men sådan som bror Ruben blir du aldrig.” Det var oöverkomligt, det insåg alla barnen, men ändå kunde de inte låta bli att sträva. De växte upp till duktiga människor, de arbetade sig fram till förmögenhet och anseende, medan bror Ruben bara satt stilla på sin stentrappa. Men han hade ändå försprång. Han var oupphinnelig. Det lyckades dem så småningom att ge mor ett gott hem och välstånd. Och vid varje framsteg, vid varje förbättring, fick det vara lön nog för dem att mor sa: ”Ack, att min lille Ruben hade fått se detta!” Bror Ruben följde mor genom hela livet, ända till dödsbädden. Det var han som tog udden av dödsplågorna, eftersom hon visste att de förde henne till honom. Mitt i den största jämmern kunde mor le vid tanken på att hon gick för att möta lille Ruben. Och så dog hon, hon vars trogna kärlek hade upphöjt och förgudat en stackars liten treåring. Men inte heller då blev det slut på lille Rubens historia. För alla sina syskon hade han blivit en symbol för det strävsamma livet i hemmet, för kärleken till mor, för alla rörande minnen från mödans och motgångens år. Det låg alltid något varmt och vackert i deras röster när de talade om honom. Det var helg och högtid omkring den lille treåringen. På så sätt kom han också att glida in i sina brors- och systerbarns liv. Mors kärlek hade gjort honom till en storhet, och de stora, de verkar och har inflytande släktled efter släktled. Syster Berta hade en son som kom att få mycket att göra med morbror Ruben. Han var fyra år den dagen då han satt på trottoarkanten och stirrade ned i rännstenen. Den flödade av regnvatten. Stickor och strån färdades med äventyrliga svängningar nedåt det grunda farvattnet. Den lille satt och såg på med det ljuva lugn som man känner när man följer andras äventyrliga liv och själv är i trygghet. Men hans fredliga filosoferande avbröts av hans mamma, som i samma ögonblick hon såg honom måste tänka på stentrappan i hemmet och på sin bror. ”Å kära min lilla gosse”, sa hon, ”sitt inte så! Vet du att din mamma hade en liten bror som hette Ruben och som var fyra år liksom du nu. Han dog därför att han satt på en sådan där trottoarkant och förkylde sig.” Den lille tyckte inte om att bli störd i sina angenäma tankar. Han satt stilla och filosoferade, medan hans ljusa, krusiga hår ramlade ända ned i ögonen. Syster Berta skulle inte ha gjort det för någon annan, men för sin kära brors skull ruskade hon sin lille pojke ganska omilt. Och så fick han lära sig respekt för morbror Ruben. En annan gång hade denne ljuslockige unge herre råkat falla omkull ute på isen. En stor, stygg pojke hade stött omkull honom av ren elakhet. Där satt han kvar och grät för att riktigt visa hur förorättad han var, särskilt som hans mamma inte kunde vara långt borta. Men han hade glömt att hans mamma ändå först och sist var morbror Rubens syster. När hon fick se Axel sitta på isen, kom hon inte alls med något lugnande och tröstande, utan bara med detta eviga: ”Sitt inte så, min lilla gosse! Tänk på morbror Ruben, som dog när han var fem år, liksom du är nu, därför att han satte sig i en snödriva!” Pojken reste sig genast när han hörde talas om morbror Ruben, men han kände kyla ända in i hjärtat. Hur kunde mamma prata om morbror Ruben, när hennes lilla pojke var så bedrövad? För Axels del fick han gärna sätta sig och dö var han behagade. Men nu var det som om denne döde ville ta hans egen mamma ifrån honom, och det kunde Axel inte tillåta. Så lärde han sig att hata morbror Ruben. Högt uppe i trappuppgången i Axels hem fanns en stenbalustrad som det var svindlande härligt att sitta på. Djupt under låg förstugans stengolv, och den som satt grensle däruppe kunde drömma att han färdades fram över avgrunder. Axel kallade balustraden för den gode gångaren Grane. På dess rygg sprängde han över brinnande vallgravar in i förtrollade slott. Där satt han stolt och trotsig med de stora lockarna fladdrande i det häftiga anfallet och kämpade Sankt Görans strid med draken. Och ännu hade det inte fallit morbror Ruben in att vilja rida där. Men naturligtvis kom han. Just som draken vred sig i dödsångest och Axel satt där i hög segervisshet, hörde han barnjungfrun ropa: ”Lilla Axel, sitt inte där! Tänk på morbror Ruben, som dog när han var åtta år gammal, liksom Axel nu är, därför att han satt och red på ett stenräcke! Här får Axel aldrig mer sitta.” En sådan avundsjuk gammal dummerjöns, den där morbror Ruben! Han tålde visst inte att Axel dödade drakar och räddade prinsessor. Om han inte aktade sig, skulle Axel visa att han också kunde vinna ära. Om han hoppade ned på stengolvet här nere och slog ihjäl sig, då skulle han allt känna sig överskuggad, den där storljugaren. Stackars morbror Ruben! Stackars den lilla snälla pojken som hade gått och spelat topp ute på det solbelysta torget! Nu fick han erfara vad det vill säga att vara en stor man. En fågelskrämma hade han blivit, som den tid som var satte upp för den som skulle komma. Det var ute på landet hos morbror Ivan. En hel mängd kusiner var samlade på den härliga gården. Axel gick där, uppfylld av sitt hat till den store morbror Ruben. Han ville bara veta om denne pinade någon annan än honom. Men det var något som skrämde honom från att fråga. Det var som om han skulle ha begått något hädiskt. Äntligen var barnen för sig själva. Ingen vuxen var närvarande. Då frågade Axel om de hade hört talas om morbror Ruben. Han såg att det blixtrade till i ögonen och att många små nävar knöts. Men det syntes att de små munnarna hade fått lära sig vördnad för morbror Ruben. ”Tyst för all del!” sa hela skaran. ”Nej”, sa Axel, ”nu vill jag veta om det är någon mer som han pinar, för jag tycker att han är den besvärligaste av alla morbröder.” Detta enda modiga ord bröt den damm som var satt för pinade barnahjärtans vrede. Det blev stort oväsen och ropande. Så måste en hop nihilister se ut när de hånar självhärskaren. Nu sattes den stackars store mannens syndaregister upp. Morbror Ruben förföljde alla sina syskonbarn. Morbror Ruben dog var han än behagade. Morbror Ruben var alltid i samma ålder som den vars ro han ville störa. Och respekt måste man ha för honom, fast han alldeles tydligt var en lögnare. Hata honom i hjärtats tystaste djup, det kunde man få göra, men förbise honom eller visa honom vanvördnad, nej, pass för det. Vilken min de gamla tog på sig när de talade om honom! Hade han då någonsin gjort något så märkvärdigt? Att sätta sig att dö var väl inte något så underbart. Och vilka storverk han än hade utfört, så var det säkert att han nu missbrukade sin makt. Han satte sig emot barnen i allt som de hade lust till, den gamla fågelskrämman. Han drev upp dem från middagssömnen i gröngräset. Han hade upptäckt det bästa gömstället i parken och förbjudit det. Nu allra senast hade han tagit sig för att rida på osadlade hästar och att åka i hö. De var alla säkra på att den stackaren aldrig hade blivit mer än tre år. Och nu överföll han stora fjortonåringar och påstod att han var i deras ålder. Det var det allra retsammaste. Det var otroliga saker som kom i dagen om honom. Han hade fiskat löjor från bryggan, han hade rott i den lilla ekstocken. Han hade klättrat i den där pilen som hängde ut över vattnet och som var så trevlig att sitta i. Ja, han hade till och med legat och sovit på krutfat. Men de var alla övertygade om att det inte fanns någon flykt från hans tyranni. Det var en lättnad att ha fått tala ut, men inget botemedel. Man kunde inte göra uppror mot morbror Ruben. Man skulle inte vilja tro det. Men när dessa barn blev stora och fick egna barn, började de genast göra sig nytta av morbror Ruben, så som deras fäder hade gjort före dem. Och deras barn i sin tur, det vill säga de ungdomar som nu växer upp, har lärt läxan så väl att detta hände en sommar ute på landet. En femårig pys kom fram till gamla farmor Berta, som hade satt sig på en avsats i trappan medan hon väntade på vagnen, och sa: ”Farmor hade en gång en bror som hette Ruben.” ”Det har du rätt i, min lilla gosse”, sa farmor och reste sig genast. Detta var för all ungdomen en syn som om de hade sett en gammal karolin buga sig för kung Karls porträtt. De fick en aning om att morbror Ruben alltid måste förbli stor, hur han än misslyckades, bara därför att han hade varit så högt älskad. I dessa dagar, när man noga granskar all storhet, måste han användas med mer måtta än förr. Gränsen för hans ålder är lägre, träd, båtar och krutfat är trygga för honom, men inget av sten som duger att sitta på kan undkomma honom. Och barnen, nutidens barn, uppför sig på annat sätt mot honom än föräldrarna. De kritiserar honom öppet och ohöljt. Deras föräldrar förstår inte längre konsten att inge tung, fruktande lydnad. Små pensionsflickor diskuterar morbror Ruben och undrar om han är något annat än en myt. En sexårig ungdom föreslår att man med experiment ska bevisa att det är omöjligt att bli dödligt förkyld på en stentrappa. Men detta är bara ett mod för dagen. Detta släktled är innerst inne lika övertygat om morbror Rubens storhet som de föregående och lyder honom liksom de. Den dag ska komma, då dessa hånare drar ned till fädernehemmet, letar reda på den gamla stentrappan och reser upp den på en sockel med gyllene inskrift. De skämtar med morbror Ruben nu under några år. Men så snart de har blivit vuxna och fått egna barn att uppfostra, ska de bli övertygade om den store mannens nytta och nödvändighet. ”Å, mitt lilla barn, sitt inte på den där stentrappan! Din mors mor hade en morbror som hette Ruben. Han dog när han var vid din ålder, därför att han satte sig att vila på en sådan där stentrappa.” Så ska det heta, så länge världen står. ### Ordlista - **topp**: leksak som snurrar, och som man håller igång med en liten piska - **fyr**: kille, pojke (gammalt ord) - **runstycke**: gammalt litet mynt - **oupphinnelig**: omöjlig att komma ikapp - **gosse**: pojke (gammalt ord) - **Grane**: en känd häst i en gammal saga - **dummerjöns**: dum person (skällsord) - **storljugaren**: person som ljuger mycket (skällsord) - **nihilister**: ryska upprorsmän på 1800-talet - **självhärskaren**: härskare som ensam bestämmer, som den ryske tsaren - **pass för det**: det skulle man aldrig våga - **löjor**: små fiskar - **ekstocken**: båt gjord av en enda trädstam - **karolin**: soldat hos kung Karl - **pensionsflickor**: flickor som bor på sin skola ## Kejsarens syn Det var på den tiden då Augustus var kejsare i Rom och Herodes var kung i Jerusalem. Då hände det sig en gång att en mycket stor och helig natt sänkte sig över jorden. Det var den mörkaste natt som någon ännu hade sett; man skulle ha kunnat tro att hela jorden hade kommit in under ett källarvalv. Det var omöjligt att skilja vatten från land, och man kunde inte hitta rätt på den mest kända väg. Och det kunde inte vara annorlunda, för från himlen kom inte en ljusstråle. Alla stjärnor hade stannat hemma i sina hus, och den vackra månen höll sitt ansikte bortvänt. Och lika djup som mörkret var också tystnaden och stillheten. Floderna hade stannat i sitt lopp, vinden rörde sig inte, och till och med aspbladen hade slutat darra. Hade man gått vid havet, skulle man ha märkt att vågen inte längre slog mot stranden. Hade man gått i öknen, skulle sanden inte ha knarrat under ens fot. Allt var förstenat och stilla för att inte störa den heliga natten. Gräset vågade inte växa, daggen kunde inte falla, och blommorna vågade inte andas ut sin doft. Under denna natt jagade inte rovdjuren, stack inte ormarna, skällde inte hundarna. Och vad som var ännu härligare: inget av de livlösa tingen skulle ha velat störa nattens helgd genom att låna sig till en ond gärning. Ingen dyrk skulle ha kunnat öppna ett lås, och ingen kniv hade kunnat spilla blod. Just under denna natt kom i Rom en liten skara människor ned från kejsarboningen på Palatinen och tog vägen över Forum upp mot Kapitolium. Under den nyss avslutade dagen hade nämligen rådsherrarna frågat kejsaren om han hade något emot att de reste ett tempel åt honom på Roms heliga berg. Men Augustus hade inte genast gett sitt bifall. Han visste inte om det skulle behaga gudarna att han ägde ett tempel vid sidan av deras. Han hade svarat att han först ville utforska deras vilja i denna sak genom ett nattligt offer till sin genius. Det var han som nu, följd av några förtrogna, gick för att utföra detta offer. Augustus lät bära sig i sin bärstol, för han var gammal och Kapitoliums långa trappor besvärade honom. Han höll själv buren med duvorna som han skulle offra. Inga präster eller soldater eller rådsherrar följde honom, utan bara hans närmaste vänner. Fackelbärare gick före honom liksom för att bana väg in i nattmörkret. Efter honom följde slavar som bar det trefotade altaret, kolen, knivarna, den heliga elden och allt annat som behövdes för offret. Under vägen samtalade kejsaren muntert med sina förtrogna, och därför lade ingen av dem märke till nattens oändliga tystnad och stillhet. De nådde den tomma plats på översta delen av Kapitolium som var avsedd för det nya templet. Först där uppenbarades det för dem att något ovanligt var på färde. Detta kunde inte vara en natt som alla andra, för uppe på klippkanten såg de den underligaste varelse. De trodde först att det var en gammal förvriden stam av ett olivträd, och sedan att en mycket gammal stenbild från Jupiterstemplet hade vandrat ut på klippan. Till sist föreföll det dem att det inte kunde vara någon annan än den gamla sibyllan. Något så gammalt, så väderbitet och så jättestort hade de aldrig sett. Denna gamla kvinna var skräckinjagande. Om inte kejsaren hade varit där, skulle de alla ha flytt hem till sina bäddar. ”Det är hon”, viskade de till varandra, ”som räknar år så många som det finns sandkorn på hennes hemlands kust. Varför har hon kommit ut ur sin håla just i natt? Vad bådar hon kejsaren och riket, hon som skriver sina profetior på trädens blad och vet att vinden för orakelordet till den som det är avsett för?” De var så förskräckta att de alla skulle ha kastat sig på knä med pannan mot jorden, om sibyllan bara hade gjort en rörelse. Men hon satt så stilla som om hon hade varit utan liv. Hon satt på huk ytterst på klippkanten, och med handen skuggande ögonen spanade hon ut i natten. Hon satt där som om hon hade gått upp på kullen för att bättre se något som hände långt borta. Hon kunde då se något, hon, under en sådan natt! I samma stund märkte kejsaren och alla i hans följe hur djupt mörkret var. Ingen av dem kunde se en handsbredd framför sig. Och vilken stillhet, vilken tystnad! Inte ens Tiberns låga sorl kunde de höra. Men luften ville kväva dem, kallsvett trängde fram på pannan, och händerna var stela och maktlösa. De tänkte att något förfärligt måste vara på väg. Men ingen ville visa att han var rädd, utan alla sa till kejsaren att detta var goda järtecken: hela naturen höll andan för att hälsa en ny gud. De uppmanade Augustus att skynda med offret och sa att den gamla sibyllan troligen hade stigit upp ur sin håla för att hälsa hans genius. Men sanningen var att den gamla sibyllan var så upptagen av en syn att hon inte ens visste att Augustus hade kommit upp till Kapitolium. Hon var bortförd i anden till ett fjärran land, och där tyckte hon att hon vandrade fram över en stor slätt. I mörkret stötte hon med foten oupphörligen mot något som hon tog för tuvor. Hon böjde sig ned och kände med handen. Nej, det var inte tuvor, utan får. Hon vandrade mellan stora, sovande fårhjordar. Nu lade hon märke till herdarnas eld. Den brann mitt på fältet, och hon sökte sig fram till den. Herdarna låg och sov vid elden, och bredvid sig hade de långa, spetsiga stavar, som de brukade försvara hjorden med mot vilda djur. Men de små djuren med de glimmande ögonen och de yviga svansarna, som smög sig fram till elden, var de inte schakaler? Och ändå slungade inte herdarna stavarna efter dem, hundarna fortsatte att sova, fåren flydde inte, och vilddjuren lade sig att vila bredvid människorna. Detta såg sibyllan, men hon visste ingenting om det som hände bakom henne på bergshöjden. Hon visste inte att man där reste altaret, tände kolen och strödde ut rökelsen, och att kejsaren tog den ena duvan ur buren för att offra den. Men hans händer var så domnade att han inte kunde hålla fågeln. Med ett enda slag av vingen gjorde sig duvan fri och försvann upp i nattmörkret. När detta hände, blickade hovmännen misstänksamt bort mot den gamla sibyllan. De trodde att det var hon som vållade olyckan. Kunde de veta att sibyllan fortfarande tyckte sig stå vid herdarnas koleld, och att hon nu lyssnade efter en svag klang som kom dallrande genom den dödstysta natten? Hon hörde den länge innan hon märkte att den inte kom från jorden utan från skyn. Till sist lyfte hon huvudet, och då såg hon ljusa, skimrande gestalter glida fram uppe i mörkret. Det var små flockar av änglar, som ljuvligt sjungande och liksom sökande flög fram och åter över den vida slätten. Just medan sibyllan lyssnade till änglasången, förberedde sig kejsaren för ett nytt offer. Han tvättade sina händer, renade altaret och lät ge sig den andra duvan. Men fastän han nu ansträngde sig till det yttersta för att hålla fast den, gled duvans hala kropp ur hans hand. Fågeln svingade sig upp i den ogenomträngliga natten. Kejsaren blev förfärad. Han störtade ned på knä framför det tomma altaret och bad till sin genius. Han bad honom om kraft att avvända de olyckor som denna natt tycktes båda. Inte heller något av detta hade sibyllan hört. Hon lyssnade med hela sin själ till änglasången, som blev allt starkare. Till sist blev den så kraftig att den väckte herdarna. De reste sig på armbågen och såg lysande skaror av silvervita änglar röra sig uppe i mörkret i långa, vajande led, liksom flyttfåglar. Somliga hade lutor och violiner i händerna, andra hade cittror och harpor, och deras sång klingade så munter som barnskratt och så sorglös som lärkkvitter. När herdarna hörde detta, reste de sig för att gå till bergstaden, där de hörde hemma, och berätta om undret. De sökte sig fram på en smal, slingrande stig, och den gamla sibyllan följde dem. Med ens blev det ljust däruppe på berget. En stor, klar stjärna tändes mitt över det, och staden på dess topp skimrade som silver i stjärnljuset. Alla de irrande änglaflockarna skyndade ditåt med jubelrop, och herdarna skyndade på sina steg, så att de nästan sprang. När de hade nått staden, fann de att änglarna hade samlats över ett lågt stall nära stadsporten. Det var en usel byggnad med tak av halm och den nakna klippan till bakvägg. Över den stod stjärnan, och dit flockades allt fler och fler änglar. Somliga satte sig på halmtaket eller slog ned på den branta bergväggen bakom huset, andra höll sig svävande över det med fladdrande vingar. Högt, högt uppe var luften förklarad av de strålande vingarna. I samma ögonblick som stjärnan tändes över bergstaden, vaknade hela naturen, och männen som stod på Kapitoliums höjd kunde inte undgå att märka det. De kände friska men smekande vindar fara genom rymden, ljuva dofter strömmade upp omkring dem, träd susade, Tibern började sorla, och stjärnorna strålade. Månen stod med ens högt på himlen och lyste upp världen. Och ur skyn kom de två duvorna nedsvingande och satte sig på kejsarens skuldra. När detta under skedde, reste sig Augustus i stolt glädje, men hans vänner och slavar störtade på knä. ”Ave Cesar!” ropade de. ”Din genius har svarat dig. Du är den gud som ska tillbedjas på höjden av Kapitolium.” Och hyllningen som de hänryckta männen jublade ut till kejsaren var så högljudd att den gamla sibyllan hörde den. Den väckte henne ur hennes syner. Hon reste sig från sin plats på klippkanten och gick fram bland människorna. Det var som om en mörk sky hade stigit upp från bråddjupet och störtat ned över bergshöjden. Hon var förfärande i sin ålderdom. Strävt hår hängde i glesa testar kring hennes huvud, och lederna i hennes armar och ben var förstorade. Den mörknade huden klädde kroppen, hård som träbark, med rynka vid rynka. Men väldig och vördnadsbjudande skred hon fram mot kejsaren. Med ena handen fattade hon om hans handled, med den andra pekade hon bort mot den fjärran östern. ”Se!” befallde hon honom, och kejsaren lyfte sina ögon och såg. Rymden öppnade sig för hans blickar, och de trängde bort till fjärran österland. Och han såg ett torftigt stall under en brant klippvägg och i den öppna dörren några knäböjande herdar. Inne i stallet såg han en ung mor på knä framför ett litet barn, som låg på en halmkärve på golvet. Och sibyllans stora, knotiga fingrar pekade bort mot detta fattiga barn. ”Ave Cesar!” sa sibyllan med ett hånskratt. ”Där är den gud som ska tillbedjas på höjden av Kapitolium!” Då ryggade Augustus tillbaka för henne som för en vansinnig. Men över sibyllan föll den mäktiga siareanden. Hennes skumma ögon började brinna, hennes händer sträcktes mot himlen, och hennes stämma förändrades, så att den inte tycktes vara hennes egen. Den hade sådan klang och kraft att den kunde ha hörts över hela världen. Och hon uttalade ord som hon tycktes läsa uppe bland stjärnorna: > ”På Kapitoliums höjd ska världens förnyare dyrkas, > Krist eller Antikrist, men inte bräckliga människor.” När hon hade sagt detta, skred hon bort mellan de skräckslagna männen, gick långsamt nedför bergshöjden och försvann. Men Augustus lät nästa dag strängt förbjuda folket att resa något tempel åt honom på Kapitolium. I stället byggde han där en helgedom åt det nyfödda gudabarnet och kallade den *himlens altare*, Ara cœli. ### Ordlista - **källarvalv**: stenrum under ett hus, med runt tak - **knarrat**: gett ett torrt, gnisslande ljud - **daggen**: små vattendroppar som bildas på gräset under natten - **dyrk**: verktyg för att öppna lås utan nyckel - **genius**: en god ande som skyddar en person - **sibyllan**: gammal kvinna som kan se framtiden - **bådar**: förutsäger, säger vad som ska hända - **järtecken**: tecken på vad som ska hända - **tuvor**: små kullar av gräs eller mossa på marken - **förklarad**: här: fylld av heligt ljus - **skuldra**: axel - **Ave Cesar**: latin för ”Var hälsad, kejsare” - **tillbedjas**: dyrkas som en gud - **skred**: gick långsamt och högtidligt - **siareanden**: en kraft som gör att man ser framtiden