# Valda berättelser (nivå B1) *Selma Lagerlöf* ## Silvergruvan Kung Gustav den tredje var ute på en resa genom Dalarna. Han hade bråttom, och hela vägen ville han åka som i sken. Det gick så fort att hästarna låg som sträckta remmar längs vägen. I svängarna gick vagnen på två hjul. Då stack kungen ut huvudet genom vagnsfönstret och ropade till kusken: ”Varför låter han det inte gå undan? Tror han att han kör för äggskal?” De körde med så rasande fart på dåliga landsvägar. Därför hade det nästan varit ett underverk om hästarnas remmar och vagnarna hade hållit. Det kunde de inte heller. Vid foten av en brant backe bröts tistelstången av, och där satt kungen. Kavaljererna sprang ur vagnen och skällde på kusken, men det gjorde inte skadan mindre. Det gick inte att fortsätta resan förrän vagnen var lagad. Hovherrarna såg sig om. De ville hitta något som kungen kunde roa sig med medan han väntade. Då märkte de att ett torn på en kyrka stack upp ur en grupp träd en bit fram på vägen. De föreslog att kungen skulle sätta sig i en av de vagnar där hovherrarna åkte och köra fram till kyrkan. Det var söndag. Kungen kunde ju lyssna på gudstjänsten för att få tiden att gå, tills den stora kungavagnen var färdig. Kungen gick med på förslaget och körde fram mot kyrkan. Förut hade han åkt långa timmar genom mörka skogar. Men här såg det gladare ut. Det fanns ganska stora fält och byar, och Dalälven gled fram ljus och vacker mellan väldiga massor av albuskar. Men kungen hade otur. Klockaren började på utgångspsalmen i samma ögonblick som kungen steg ur vagnen på kyrkbacken. Folket började gå ut ur kyrkan. Men när människorna kom gående förbi honom blev kungen stående med ena foten i vagnen och den andra på fotsteget. Han rörde sig inte ur fläcken, utan bara såg på dem. Det var det grannaste folk han någonsin hade sett. Karlarna var allihop över vanlig manshöjd, med kloka, allvarliga ansikten. Kvinnorna kom gående ståtliga och värdiga, med söndagsfrid över sig. Hela dagen innan hade kungen talat om den öde trakten som han reste genom. Han hade sagt till kavaljererna gång på gång: ”Nu åker jag visst fram genom den allra fattigaste delen av mitt rike.” Men när han nu såg folket i den granna sockendräkten glömde han att tänka på dess fattigdom. I stället blev han varm om hjärtat och sa till sig själv: ”Kungen av Sverige är inte så illa ställd som hans fiender tror. Så länge mina undersåtar ser ut så här ska jag nog kunna försvara både min tron och mitt land.” Han gav hovherrarna order att säga till folket att den främmande mannen mitt ibland dem var deras kung. De skulle också samlas omkring honom, så att han fick tala till dem. Och så höll kungen tal till folket. Han talade från den höga trappan utanför sakristian. Det smala trappsteget som han stod på finns kvar än i dag. Kungen började berätta hur illa det stod till i riket. Han sa att svenskarna hade blivit anfallna med krig av både ryssar och danskar. Det skulle väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden. Men nu var armén så full av förrädare att han inte vågade lita på den. Därför hade han inget annat val än att själv fara ut i bygderna och fråga sina undersåtar. Ville de sluta sig till förrädarna? Eller ville de vara kungen trogna och hjälpa honom med folk och pengar, så att han kunde rädda fäderneslandet? Bönderna stod stilla medan kungen talade. När han hade slutat gav de inget tecken på att de gillade eller ogillade det han hade sagt. Kungen tyckte själv att han hade varit mycket vältalig. Tårarna hade stigit i ögonen på honom flera gånger medan han talade. Men bönderna stod kvar där, oroliga och tveksamma, och kunde inte få sig till att svara honom. Då rynkade han pannan och såg missnöjd ut. Bönderna förstod att kungen började tycka att det var tråkigt att vänta. Till sist steg en av dem fram ur hopen. ”Nu ska du veta, kung Gustav, att vi inte väntade kungabesök i socknen i dag”, sa bonden. ”Därför är vi inte genast färdiga att svara dig. Nu råder jag dig att gå in i sakristian och språka med vår präst. Under tiden talar vi med varandra om det som du har lagt fram för oss.” Kungen förstod att han inte kunde få något bättre besked just då. Därför tyckte han att det var klokast att följa bondens råd. När han kom in i sakristian fanns ingen där utom en man som såg ut som en gammal bonde. Han var lång och grov, med stora händer som var nötta av hårt arbete. Han bar varken krage eller kappa, utan skinnbyxor och en lång, vit vadmalsrock som alla de andra karlarna. Han reste sig och bugade för kungen när kungen kom in. ”Jag trodde att jag skulle träffa prästen här inne”, sa kungen. Den andre blev lite röd i ansiktet. Han såg att kungen tog honom för en bonde. Därför tyckte han att det var pinsamt att säga att han var prästen i socknen. ”Ja, prästen brukar vara här inne vid den här tiden”, sa han. Kungen satte sig i en stor länstol med höga armstöd. Den stod i sakristian på den tiden, och den står kvar där än i dag. Den ser precis likadan ut, men församlingen har låtit sätta upp en förgylld kunglig krona på ryggstödet. ”Har ni en bra präst i den här socknen?” frågade kungen. Han ville visa att han var intresserad av hur bönderna hade det. När kungen frågade på det här sättet tyckte prästen att han omöjligt kunde säga vem han var. ”Det är bättre att kungen får behålla sin tro att jag bara är en bonde”, tänkte han. Han svarade att prästen var bra nog. Han predikade Guds ord rent och klart, och han försökte leva som han lärde. Kungen tyckte att det var ett gott beröm. Men han hade ett skarpt öra, och han märkte en viss tvekan i tonen. ”Det låter som om han ändå inte är riktigt nöjd med prästen”, sa han. ”Han är nog lite självrådig”, sa den andre. Han tänkte att kungen kanske senare skulle få veta vem han var. Då skulle kungen inte tycka att prästen bara hade stått där och öst beröm över sig själv. Därför ville han också komma fram med lite kritik. ”Det finns nog de som säger att prästen vill bestämma och regera ensam i den här socknen”, fortsatte han. ”Då har han i alla fall styrt och ställt på bästa sätt”, sa kungen. Han tyckte inte om att bonden klagade på den som var satt över honom. ”Jag tycker att det verkar råda god sed och gammaldags enkelhet här.” ”Folket är nog bra”, sa komministern, ”men det lever också långt borta, ensamt och fattigt. Människorna här skulle väl inte vara bättre än andra om den här världens frestelser kom närmare dem.” ”Nå, det finns väl ingen fara för det”, sa kungen och ryckte på axlarna. Han sa inget mer, utan började trumma på bordet med fingrarna. Han tyckte att han hade växlat tillräckligt många nådiga ord med den där bonden. Han undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar. ”De där bönderna är inte särskilt ivriga att komma sin kung till hjälp”, tänkte han. ”Om jag bara hade min vagn, skulle jag resa min väg från dem och alla deras rådplägningar.” Prästen satt däremot bekymrad och stred med sig själv. Han måste bestämma sig i en viktig sak. Han började bli glad över att han inte hade sagt kungen vem han var. Nu tyckte han att han kunde tala med kungen om sådant som han annars inte hade kunnat ta upp. Efter en liten stund bröt prästen tystnaden. Han frågade kungen om det verkligen var så att fienderna var över dem och att riket var i fara. Kungen tyckte att den där karlen borde ha förstånd att inte störa honom mer. Han såg strängt på honom och svarade inte. ”Jag frågar för att jag stod här inne och inte kunde höra riktigt”, sa prästen. ”Men om det verkligen är så vill jag säga en sak. Prästen i den här församlingen skulle kanske kunna skaffa kungen så mycket pengar som han behöver.” ”Jag tyckte att han sa alldeles nyss att alla här var fattiga”, sa kungen. Han tänkte att karlen inte visste vad han pratade om. ”Ja, det är sant”, svarade komministern, ”och prästen äger inte mer än någon annan. Men kungen kanske vill vara så nådig och lyssna på mig en stund. Då ska jag berätta hur det kommer sig att prästen har makt att hjälpa honom.” ”Han kan få tala”, sa kungen. ”Han verkar ha lättare att få orden över läpparna än hans vänner och grannar där ute. De blir aldrig färdiga med vad de har att säga mig.” ”Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd att det till sist blir prästen som får ta på sig att göra det åt de andra.” Kungen kastade det ena benet över det andra och sjönk djupt ner i länstolen. Han lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet. ”Nu kan han börja”, sa han i en ton som om han redan sov. ”Det var en gång fem karlar från den här socknen som var ute på älgjakt i skogen”, började prästen. ”En av dem var prästen som vi talar om. Två av de andra var soldater och hette Olov och Erik Svärd. Den fjärde var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en bonde som hette Israels Per Persson.” ”Han ska inte besvära sig med att nämna så många namn”, mumlade kungen och lät huvudet sjunka åt ena sidan. ”De där karlarna var goda jägare”, fortsatte prästen, ”och de brukade annars ha tur. Men den dagen hade de gått långt och länge utan att få något. Till sist slutade de helt att jaga och satte sig på marken för att språka. De talade om att det inte fanns en enda plats i hela skogen som gick att odla. Det var bara fjäll och moras alltihop. ’Vår Herre har inte gjort rätt mot oss’, sa en av dem. ’Han har gett oss ett så fattigt land att bo i. På andra orter kan människor skaffa sig rikedom och överflöd. Men här kan vi med allt vårt slit knappast arbeta ihop till det dagliga brödet.’” Prästen stannade ett ögonblick, som om han inte visste om kungen hörde honom. Men kungen rörde på lillfingret för att visa att han var vaken. ”Just när jägarna talade om detta fick prästen se något. Det glittrade i berget på ett ställe där han råkade ha sparkat bort mossan med foten. ’Det var ett märkvärdigt berg, det här’, tänkte han och sparkade bort en mosstuva till. Han tog upp en stenflisa som följde med mossan, och den glänste på samma sätt som allt det andra. ’Det är väl aldrig möjligt att det kan vara bly det här?’ sa han. Nu rusade de andra upp och sköt undan mossan med bösskolvarna. När de hade gjort det såg de tydligt hur en bred malmåder gick fram genom berget. ’Vad tror ni att det här kan vara?’ sa prästen. Karlarna slog loss stenflisor och bet i dem. ’Nog är det väl åtminstone bly eller zink’, sa de. ’Och hela berget är fullt av det’, tillade gästgivaren.” När prästen hade kommit så långt i berättelsen lyftes kungens huvud lite, och ett öga öppnades. ”Vet han om någon av de där människorna förstod sig på malmer och stenarter?” frågade han. ”Nej, det gjorde de inte”, svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och båda hans ögon slöts. ”Både prästen och de som var med honom blev mycket glada”, fortsatte han. Kungens likgiltighet störde honom inte. ”De tänkte att de nu hade hittat det som skulle göra dem rika, och deras efterkommande också. ’Aldrig mer ska jag behöva arbeta!’ sa en av dem. ’Jag ska ha råd att inte göra något hela veckan. Och på söndagen ska jag åka till kyrkan i guldkaret!’ ”Annars var de förståndiga karlar. Men det stora fyndet hade gjort dem yra i huvudet, så att de talade som barn. Ändå hade de så mycket förstånd att de lade tillbaka mossan och gömde malmådern. Sedan lade de noga märke till platsen där den låg, och gick hem. ”Innan de skildes kom de överens om att prästen skulle resa till Falun. Han skulle fråga bergshauptmannen vad det var för malm. Han skulle komma tillbaka så snart han kunde. Till dess lovade de varandra med dyr ed att de inte skulle förråda för någon människa var malmen fanns.” Kungens huvud lyftes igen en aning, men han avbröt inte berättaren med ett ord. Den andre lät sig inte störas av hans likgiltighet. Därför tycktes kungen börja tro att mannen verkligen hade något viktigt att säga honom. ”Så for prästen iväg med ett par malmprover i fickan. Han var lika glad över att bli rik som någon av de andra. Han tänkte bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga. Och så skulle han gifta sig med en prostdotter som han tyckte om. Annars hade han trott att han skulle få vänta på henne i många år. Han var fattig och okänd. Han visste att det skulle dröja länge innan han fick en sådan plats att han kunde gifta sig. ”Prästen åkte till Falun på två dagar. En dag fick han gå där och vänta, eftersom bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han träffa honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i handen. Han såg först på dem och sedan på prästen. ”Prästen berättade att han hade hittat dem i ett berg hemma i socknen. Han undrade om det inte kunde vara bly. ’Nej, bly är det inte’, sa bergshauptmannen. ’Kanske är det zink då?’ frågade prästen. ’Zink är det inte heller’, sa bergshauptmannen. ”Prästen tyckte att allt hopp sjönk inom honom. Så ledsen hade han inte känt sig på mycket länge. ’Har ni många sådana här stenar i er socken?’ frågade bergshauptmannen. ’Vi har ett helt berg’, sa prästen. ”Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sa: ’Se då till att använda det så att det blir till nytta för både er själva och riket. För det här är silver!’ ’Jaså’, sa prästen och stod och famlade framför sig. ’Jaså, det är silver.’ ”Bergshauptmannen började berätta hur han skulle göra för att få laglig rätt till gruvan. Han gav honom också många goda råd. Men prästen stod yr i huvudet och hörde inte på vad han sa. Han tänkte bara på hur underbart det var. Hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.” Kungen lyfte huvudet så tvärt att prästen slutade berätta. ”Det gick väl så”, sa kungen, ”att han kom hem och började arbeta i gruvan. Då såg han att bergshauptmannen bara hade lurat honom.” ”Nej då, inte hade bergshauptmannen lurat honom”, sa komministern. ”Han kan fortsätta”, sa kungen och satte sig till rätta igen för att lyssna. ”Till sist var prästen hemma och körde genom sin hemsocken”, fortsatte prästen. ”Då tyckte han att han först av allt borde berätta för sina kamrater vad deras fynd var värt. När han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård tänkte han köra in där och berätta att de hade hittat silver. Men när han stannade utanför porten såg han att det hängde lakan för fönstren. En bred väg av hackat granris ledde upp till trappan. ’Vem är det som är död här på gården?’ frågade prästen en pojke som stod och lutade sig mot gärdesgården. ’Det är gästgivarn själv’, svarade pojken. Och så berättade han för prästen att gästgivarn hade druckit sig full varenda dag i en vecka. ’Å så mycket brännvin, så mycket brännvin som har gått åt här!’ sa pojken. ’Hur kan det komma sig?’ frågade prästen. ’Gästgivarn brukade ju aldrig dricka sig full.’ ’Jo’, sa pojken, ’han drack för att han påstod att han hade hittat en gruva. Han var så rik, sa han. Han skulle aldrig behöva göra annat än supa. Och i går kväll åkte han iväg, full som han var. Då välte åkdonet, och han slog ihjäl sig.’ ”När prästen hade hört detta for han vidare mot hemmet. Han var ledsen över det han hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och sett fram emot att berätta den stora nyheten. ”När prästen hade kört ett par steg såg han Israels Per Persson komma gående. Han såg ut precis som vanligt. Prästen tänkte att det var bra att lyckan inte hade gjort också honom yr i huvudet. Honom skulle han genast glädja med att han nu var en rik man. ’Goddag!’ sa Per Persson. ’Kommer du från Falun nu?’ ’Ja, det gör jag’, sa prästen. ’Och nu ska jag säga dig att det har gått bättre där än vi trodde. Bergshauptmannen sa att det var silvermalm som vi hade hittat.’ ”I samma ögonblick såg Per Persson ut som om jorden hade öppnat sig under honom. ’Vad säger du, vad säger du? Är det silver?’ ’Ja’, svarade prästen. ’Vi ska bli rika karlar nu, allihop, och kunna leva som herrskap.’ ’Nej, är det silver!’ sa Per Persson än en gång och såg allt sorgsnare ut. ’Ja, visst är det silver’, svarade prästen. ’Du ska inte tro att jag vill lura dig. Du ska inte vara rädd för att bli glad.’ ’Glad!’ sa Per Persson. ’Skulle jag bli glad? Jag trodde att det bara var kråkguld som vi hade hittat. Därför tyckte jag att det var bättre att ta det säkra för det osäkra. Jag har sålt min andel i gruvan till Olov Svärd för hundra daler.’ ”Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom stod han och grät på landsvägen. ”När prästen kom hem till sin gård skickade han en dräng till Olov Svärd och hans bror. Drängen skulle tala om för dem att det var silver som de hade hittat. Prästen tyckte att han nu hade fått nog av att själv gå omkring med den goda nyheten. ”Men när prästen satt ensam på kvällen kom glädjen tillbaka. Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle där han tänkte bygga den nya prästgården. Den skulle förstås bli ståtlig, lika präktig som en biskops bostad. Han stod länge ute den natten, och han nöjde sig inte med att bygga om prästgården. Han kom att tänka på något mer. Det fanns så mycket rikedom i socknen att mycket folk skulle strömma dit. Till sist skulle kanske en hel stad byggas runt gruvan. Och så skulle han vara tvungen att bygga en ny kyrka i stället för den gamla. En stor del av hans rikedom skulle väl gå åt till det. Men han var inte nöjd med detta heller. Han tänkte sig att kungen och många biskopar skulle komma för att inviga hans kyrka när den var färdig. Då skulle kungen bli glad över kyrkan, men han skulle anmärka på en sak. Det fanns ingen plats för honom, kungen, att bo på. Och då skulle prästen bli tvungen att bygga kungen ett slott i den nya staden.” En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och sa att den stora kungavagnen var lagad. I första ögonblicket var kungen färdig att gå genast, men han ändrade sig. ”Han ska få berätta sin historia till slut”, sa han till prästen. ”Men han kan gå raskare framåt. Vi vet nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vill veta hur han handlade.” ”Men medan prästen satt mitt i dessa drömmar”, fortsatte prästen, ”kom bud att Israels Per Persson hade tagit sitt liv. Han hade inte kunnat bära att han hade sålt sin del av gruvan. Han hade väl tyckt att han inte kunde stå ut. Varje dag skulle han se en annan glädja sig åt en rikedom som kunde ha varit hans.” Kungen satte sig lite rakare i stolen. Han höll båda ögonen öppna. ”Minsann”, sa han, ”om jag hade varit den där prästen tror jag att jag hade fått nog av gruvan.” ”Kungen är en rik man, han”, sa prästen. ”Han har mycket nog i alla fall. Det är inte på samma sätt med en fattig präst som inte äger något. När den stackaren såg att Guds välsignelse inte var med hans företag, tänkte han i stället så här. ’Jag ska inte längre drömma om att skaffa mig själv ära och nytta med den här rikedomen. Men jag kan ju inte låta silvret ligga kvar i jorden. Jag måste ta fram det till nytta för de fattiga och nödställda. Jag ska arbeta i gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter.’ ”Därför gick prästen en dag till Olov Svärd. Han ville tala med honom och hans bror om vad de nu borde göra med silverberget. När han kom nära soldatbostaden mötte han en kärra som var omgiven av beväpnade bönder. I kärran satt en karl med händerna bundna bakom ryggen och rep runt fotlederna. ”När prästen gick förbi stannade kärran, och han fick tid att se på fången. Fångens huvud var ombundet, så det var inte lätt att se vem det var. Men prästen tyckte ändå att han kände igen Olov Svärd. ”Han hörde fången be dem som bevakade honom att få tala ett par ord med prästen. ”Då gick prästen närmare, och fången vände sig mot honom. ’Nu är du snart den ende som vet var det där silverberget finns’, sa Olov. ’Vad är det du säger, Olov?’ frågade prästen. ’Jo, ser du, präst, vi fick höra att det var ett silverberg som vi hade hittat. Sedan kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut. Vi kom jämt i gräl. Och i går kväll började vi bråka om vem av oss fem som först hade hittat gruvan. Det kom till strid mellan oss. Och nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har också gett mig en duktig minnesbeta här över pannan. Jag ska hänga nu, och sedan är du den ende som vet något om gruvan. Därför vill jag be dig om en sak.’ ’Tala ut, du!’ sa prästen. ’Jag ska göra vad jag kan för dig.’ ’Du vet att jag lämnar många små barn efter mig’, började soldaten, men prästen avbröt honom. ’När det gäller dem kan du vara lugn. Det som är din del av gruvan ska de få, precis som om du själv hade levat.’ ’Nej’, sa Olov Svärd, ’det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det som kommer ur den där gruvan!’ ”Prästen ryckte ett steg tillbaka. Han blev stående tyst och kunde inte svara. ’Om du inte lovar mig detta kan jag inte dö lugn’, sa fången. ’Ja’, sa prästen långsamt och med möda, ’jag ska lova dig vad du ber mig om.’ ”Sedan fördes mördaren bort. Prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla det löfte han hade gett. Hela vägen hem tänkte han på rikedomen som han hade varit så glad över. Men om det nu var så att folket i den här församlingen inte tålde rikedom? Nu var redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och präktiga män. Han tyckte att han såg hela församlingen framför sig. Han föreställde sig hur silvergruvan skulle fördärva den ene efter den andre. Han var satt att vårda dessa fattiga människors själar. Var det rätt av honom att släppa ut över dem det som skulle bli deras undergång?” Kungen satt plötsligt rak i stolen och stirrade på den som talade. ”Jag måste säga!” sa han. ”Han får mig att förstå att en präst i den här avlägsna bygden måste vara en hel karl.” ”Och det var inte nog med det som redan hade hänt”, fortsatte prästen. ”Så snart nyheten om gruvan spred sig bland sockenborna slutade de arbeta. De gick lata omkring och väntade på den tid när den stora rikedomen skulle strömma över dem. Allt löst folk som fanns i trakten strömmade dit. Fylleri och slagsmål blev det som prästen ständigt hörde talas om. ”En mängd folk gjorde inget annat än drev omkring i skogen och letade efter gruvan. Prästen märkte också en annan sak. Så snart han gick hemifrån smög människor efter honom. De ville ta reda på om han gick till silverberget, och stjäla hemligheten från honom. ”När det hade gått så långt kallade prästen samman bönderna till stämma. ”Först påminde han dem om alla de olyckor som upptäckten av silverberget hade dragit över dem. Han frågade om de ville låta sig fördärvas, eller om de ville rädda sig själva. Sedan sa han att de inte skulle vänta sig av honom, deras präst, att han hjälpte till med deras undergång. Nu hade han bestämt sig för att inte förråda för någon människa var silverberget fanns. Och aldrig ville han själv hämta rikedom ur det. Och så frågade han bönderna hur de ville ha det framöver. Om de ville fortsätta att leta efter gruvan och vänta på rikedom, då ville han resa långt bort. Inte ett rykte om deras elände skulle då kunna nå honom. Men om de ville sluta tänka på silvergruvan och bli som förr, då ville han stanna hos dem. ’Men hur ni än väljer’, sa prästen, ’så kom ihåg detta: av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!’” ”Nå”, sa kungen, ”hur valde bönderna?” ”De gjorde som prästen ville”, sa prästen. ”De förstod att han menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull. Och de gav sin präst i uppdrag att gå till skogen och gömma malmådern väl med ris och sten. Ingen skulle kunna hitta den, varken de själva eller deras efterkommande.” ”Och sedan har prästen levat här lika fattig som de andra.” ”Ja”, svarade prästen, ”han har levat här lika fattig som de andra.” ”Han har väl ändå gift sig och byggt sig en ny prästgård?” sa kungen. ”Nej, han har inte haft råd att gifta sig, och han bor i den gamla kojan.” ”Det är en vacker historia som han har berättat för mig”, sa kungen och böjde huvudet. Prästen stod tyst framför kungen. Efter några ögonblick fortsatte kungen: ”Han sa att prästen här skulle kunna skaffa mig så mycket pengar som jag behöver. Var det silverberget han tänkte på då?” ”Ja”, sa den andre. ”Men jag kan inte sätta tumskruvar på honom”, sa kungen. ”Och hur vill han annars att jag ska få en sådan man att visa mig berget? Han har ju avstått från både kärestan och allt det goda i livet.” ”Det är en annan sak”, sa prästen. ”Men om det är *fäderneslandet* som behöver skatten, så ger han nog med sig.” ”Svarar han mig för det?” frågade kungen. ”Ja, det svarar jag för”, sa prästen. ”Bryr han sig då inte om hur det går för hans sockenbor?” ”Det får stå i Guds hand.” Kungen reste sig ur stolen och gick fram till fönstret. Han stod en stund och såg på folkhopen där ute. Ju längre han såg, desto klarare började hans stora ögon glänsa, och hans gestalt tycktes växa. ”Han kan hälsa prästen i den här församlingen så här”, sa kungen. ”Det finns ingen skönare syn för Sveriges kung än att se ett folk som detta.” Sedan vände sig kungen från fönstret och såg på prästen. Han började småle. ”Är prästen i den här församlingen så fattig att han tar av sig de svarta kläderna direkt efter gudstjänsten? Klär han sig då som en bonde?” frågade kungen. ”Ja, så fattig är han”, sa komministern, och rodnaden steg i det grova ansiktet. Kungen gick tillbaka till fönstret. Man såg på honom att han var på sitt bästa humör. Allt ädelt och storslaget som bodde i honom hade väckts till liv. ”Han ska låta den där gruvan ligga i fred”, sa kungen. ”Han har svultit och arbetat ett helt liv för att få det här folket sådant som han vill ha det. Därför ska han få behålla det sådant som det är.” ”Men om riket är i fara?” sa prästen. ”Riket är bättre betjänt av människor än av pengar”, sa kungen. När kungen hade sagt detta tog han farväl av prästen och gick ut ur sakristian. Där ute stod folkhopen lika tyst och fåordig som när han hade gått in. Men när kungen gick nerför trappan kom en bonde fram till honom. ”Har du nu fått tala med vår präst?” sa bonden. ”Ja”, sa kungen, ”jag har talat med honom.” ”Då har du väl också fått svar från oss?” sa bonden. ”Vi bad dig att gå in och tala med vår präst, för att han skulle ge dig svar från oss.” ”Ja, jag har fått svar”, sa kungen. ### Ordlista - **åka som i sken**: köra mycket fort, som när hästar blir rädda och springer iväg - **tistelstången**: den långa stången mellan hästarna, fast i vagnen - **kavaljererna, hovherrarna**: fina män som följer kungen - **klockaren**: man som hjälper till i kyrkan och leder sången - **sakristian**: litet rum i kyrkan där prästen gör sig klar - **grannaste**: vackraste, finaste - **undersåtar**: personer som lever under en kung - **socknen**: område på landet med en egen kyrka - **vadmalsrock**: rock av vadmal, ett tjockt, enkelt tyg av ull - **han (som tilltal)**: förr sa en kung ”han” i stället för ”du” till en person med lägre rang - **språka**: prata - **komministern**: präst med en lägre tjänst - **gästgivare**: man som hade ett hus där resande kunde äta och sova - **malmåder**: smal rand av malm inne i ett berg; malm är sten som innehåller metall - **guldkaret**: en vagn av guld - **bergshauptmannen**: hög tjänsteman som bestämde över gruvorna - **granris**: kvistar av gran; man lade dem på vägen till ett hus där någon hade dött - **supa**: dricka mycket alkohol - **åkdonet**: något som man åker i, till exempel en vagn - **herrskap**: rika, fina människor - **kråkguld**: sten som glänser men inte är värd något - **daler**: gamla svenska pengar - **dräng**: man som arbetar på en gård - **inviga**: öppna något med en högtidlig fest - **minnesbeta**: ett sår eller slag som man minns länge - **stämma**: möte där bönderna bestämmer saker - **tumskruvar**: gammalt redskap för att plåga någon genom att klämma tummen - **kärestan**: flickan eller kvinnan som man älskar - **fäderneslandet**: landet där man är född - **svarar jag för**: lovar jag att det är sant eller kommer att hända ## Bröllopsmarschen Nu ska jag tala om en vacker historia. För många år sedan skulle det firas ett mycket stort bröllop i Svartsjö socken i Värmland. Brudparet skulle gifta sig i kyrkan, och efteråt skulle det hållas gästabud i tre dagar. Och varje dag som bröllopet varade skulle det dansas från tidigt på kvällen till långt in på natten. Det skulle bli så mycket dans, och därför var det mycket viktigt att skaffa en bra spelman. Nämndeman Nils Elofsson ställde till bröllopet, och han oroade sig nästan mer för detta än för något annat. Den spelman som fanns i Svartsjö ville han nämligen inte kalla. Han hette Jan Öster. Nämndemannen visste nog att han hade ett ganska stort rykte. Men han var så fattig att han ibland kom till bröllop i en trasig tröja och utan skor på fötterna. Och en sådan trashank ville nämndemannen inte se i spetsen för brudtåget. Till sist bestämde han sig för att skicka bud till en karl från Jössehärad. Han kallades vanligen Spelar-Mårten. Nils Elofsson ville fråga om han ville komma och spela på bröllopet. Spelar-Mårten tänkte inte efter ett ögonblick. Han svarade att i Svartsjö ville han inte spela. Där bodde nämligen en spelman som var styvare än alla andra i Värmland. När de hade honom behövde de inte kalla någon annan. När Nils Elofsson fick detta svar tog han sig några dagars betänketid. Sedan skickade han bud till en spelman i Stora Kils socken som hette Olle i Säby. Han frågade om han inte ville komma och spela på hans dotters bröllop. Men Olle i Säby svarade på samma sätt som Spelar-Mårten. Han lät hälsa till Nils Elofsson att Svartsjö hade en så utmärkt spelman som Jan Öster. Så länge det var så ville han inte fara dit och spela. Nils Elofsson tyckte inte om att spelmännen på det här sättet försökte tvinga på honom den han inte ville ha. Nu ansåg han att det var en hederssak för honom att få en annan spelman än Jan Öster. Några dagar efter svaret från Olle i Säby skickade han sin dräng till spelman Lars Larsson. Han bodde på Ängsgärdet i Ulleruds socken. Lars Larsson var en rik man som ägde en vacker gård. Han var klok och eftertänksam, inte något brushuvud som de andra spelmännen. Men liksom de andra tänkte han genast på Jan Öster. Han frågade hur det kom sig att Jan Öster inte skulle spela på bröllopet. Nils Elofssons dräng tyckte att det var klokast att svara så här. Jan Öster var hemma i Svartsjö, så där kunde de höra honom alla dagar. Nu gjorde Nils Elofsson ett så stort bröllop, och då ville han bjuda folket på något bättre och ovanligare. ”Jag tvivlar på att han kan få något bättre”, sa Lars Larsson. ”Nu tänker ni visst svara detsamma som Spelar-Mårten och Olle i Säby”, sa drängen. Och han berättade hur det hade gått för honom hos dem. Lars Larsson lyssnade noga på drängens berättelse. Sedan satt han tyst en lång stund och funderade. Till sist svarade han ändå ja. ”Hälsa till husbonden att jag tackar för bjudningen och ska komma!” sa han till drängen. Nästa söndag reste alltså Lars Larsson till Svartsjö kyrka. Han körde in på kyrkbacken just när bröllopsfolket skulle ställa upp sig för att tåga fram till kyrkan. Han kom i egen schäs med en god häst. Han var klädd i svarta klädeskläder och tog fram fiolen ur en blankpolerad låda. Nils Elofsson tog väl emot honom och tyckte att detta var en spelman som han kunde vara stolt över. Strax efter att Lars Larsson hade kommit, kom också Jan Öster gående upp till kyrkan med fiolen under armen. Han gick rakt fram till skaran runt bruden, precis som om han hade blivit kallad att spela på bröllopet. Jan Öster kom i den gamla grå vadmalsjackan som man hade sett honom bära länge. Men det här var ett så stort bröllop, och därför hade hustrun försökt laga hålen vid armbågen. Hon hade satt stora, gröna lappar över dem. Han var en lång, vacker karl. Han skulle ha sett fin ut i spetsen för brudskaran. Men han var så dåligt klädd, och hans ansikte var fårat och utgrävt av bekymmer och hård strid med olyckan. När Lars Larsson såg Jan Öster komma verkade han bli lite missnöjd. ”Jaså, ni har kallat hit Jan Öster också”, sa han halvhögt till nämndeman Nils Elofsson. ”Ja, det kan ju inte skada att vi är två spelmän på ett så stort bröllop.” ”Jag har verkligen inte bjudit honom”, försäkrade Nils Elofsson. ”Jag förstår inte varför han har kommit. Vänta bara, så ska jag låta honom veta att han inte har något här att göra!” ”Då är det nog någon spektakelmakare som har bådat honom”, sa Lars Larsson. ”Men om ni vill ta mitt råd, så låtsas inte om något, utan gå och hälsa honom välkommen! Jag har hört sägas att han ska vara en hetsig karl. Ingen kan veta om han inte skulle ställa till slagsmål och bråk, om ni sa att han inte var kallad.” Detta förstod nämndemannen också. Det fanns ingen tid att börja bråka, när brudtåget höll på att ordna sig på kyrkbacken. Därför gick han fram till Jan Öster och hälsade honom välkommen. Sedan ställde de båda spelmännen upp sig i spetsen för tåget. Brudparet gick under päll, och brudens tärnor och riddare gick par om par. Efter dem kom föräldrarna och släktingarna, så tåget var både ståtligt och långt. När allt var i ordning gick en brudriddare fram till musikanterna. Han bad dem spela upp brudmarschen. Båda spelmännen kastade upp fiolerna till hakan, men längre kom de inte. Där blev de stående. Det var nämligen ett gammalt bruk i Svartsjö att den förnämste av spelmännen skulle börja brudmarschen och leda spelet. Brudriddaren såg på Lars Larsson, som om han väntade på att han skulle börja. Men Lars Larsson såg på Jan Öster och sa: ”Det är Jan Öster som ska börja.” Men Jan Öster kunde inte tänka sig något annat än att den andre var förnämare än han. Den andre var ju lika fint klädd som en herreman. Själv kom han i sin slitna vadmalströja, rakt från den usla stugan där det bara fanns nöd och fattigdom. ”Nej, för all del!” sa han bara. ”Nej, för all del!” Han såg att brudgummen sträckte fram armen och stötte till Lars Larsson. ”Lars Larsson ska börja”, sa brudgummen. När Jan Öster hörde brudgummen säga detta tog han genast fiolen från hakan och gick ett steg åt sidan. Lars Larsson rörde sig däremot inte ur fläcken, utan stod trygg och självbelåten kvar på sin plats. Men inte heller han lyfte stråken. ”Det är Jan Öster som ska börja”, sa han igen. Han sa orden envist och segt, som en man som är van att få sin vilja igenom. Det blev uppståndelse i skaran när det dröjde. Brudens far kom fram och bad Lars Larsson att börja. Kyrkvaktarn kom ut i kyrkdörren och gav dem tecken att skynda sig. Prästen stod redan framför altaret och väntade. ”Du får be Jan Öster att börja spela då”, sa Lars Larsson. ”Vi spelmän anser att han är den styvaste av oss.” ”Det kan väl vara så”, sa bonden, ”men nu anser vi bönder att du, Lars Larsson, är den duktigaste.” De andra bönderna samlades också runt dem. ”Seså, börja nu!” sa de. ”Prästen väntar ju. Vi blir till spektakel för kyrkfolket.” Lars Larsson stod där lika seg och dryg som förut. ”Jag vet inte varför folket i den här församlingen är så emot att deras egen spelman sätts högst”, sa han. Men Nils Elofsson var alldeles rasande över att alla på det här sättet ville tvinga Jan Öster på honom. Han gick tätt intill Lars Larsson och viskade: ”Jag förstår att det är du som har kallat hit Jan Öster. Du har ställt till detta för att hedra honom. Men skynda dig nu att spela! Annars ska jag jaga bort den trashanken från kyrkbacken med skam och skada.” Lars Larsson såg honom rakt i ansiktet och nickade åt honom utan att visa någon vrede. ”Ja, ni har rätt i att vi måste få ett slut på detta”, sa han. Han gav Jan Öster tecken att komma tillbaka till sin förra plats. Sedan gick han själv ett par steg framåt och vände sig om, så att alla kunde se honom. Så slängde han stråken långt ifrån sig. Han drog upp sin slidkniv och skar av alla fyra fiolsträngarna. De sprang av med en skarp klang. ”Inte ska det sägas om mig att jag räknar mig för mer än Jan Öster”, sa han. Men det var så att Jan Öster i tre år hade grubblat på en låt. Han kände att den bodde färdig inom honom, men han kunde inte få fram den på strängarna. Det berodde på att han där hemma alltid gick bunden i grå bekymmer. Och det hände honom aldrig något, varken stort eller smått, som lyfte honom över det dagliga slitet. Men när han hörde Lars Larssons strängar springa, kastade han huvudet bakåt och drog in luft i lungorna. Ansiktsdragen var spända, som om han lyssnade efter något som kom till honom från fjärran. Och så började han spela. För den låt som han hade grubblat över i tre år stod nu plötsligt klar för honom. Medan tonerna klingade gick han med stolta steg ner mot kyrkan. Och brudskaran hade aldrig förr hört en sådan låt. Den tog dem med sig i en sådan fart att inte ens Nils Elofsson tänkte på att stå stilla. Och alla var så glada över både Jan Öster och Lars Larsson. Därför kom hela följet in i kyrkan med tårar i ögonen. ### Ordlista - **nämndeman**: bonde som hjälper domaren i rätten - **trashank**: nedsättande ord om en fattig person med trasiga kläder - **styvare**: mer duktig - **betänketid**: tid att tänka efter innan man bestämmer sig - **brushuvud**: person som lätt blir arg - **husbonden**: mannen som äger gården och bestämmer över drängarna - **schäs**: liten, lätt vagn med två hjul - **klädeskläder**: kläder av kläde, ett fint, tjockt tyg av ull - **fårat och utgrävt**: fullt av djupa rynkor och gropar - **spektakelmakare**: person som ställer till bråk för skojs skull - **bådat**: kallat till sig någon - **päll**: tyg som man håller upp över brudparet - **brudriddare**: ung man som följer bruden - **stråken**: pinnen man spelar fiol med - **dryg**: som tycker att man är bättre än andra - **grubblat**: tänkt länge på något svårt ## Morbror Ruben Det var en gång för snart åttio år sedan en liten pojke som var ute på torget och spelade topp. Den lille pojken hette Ruben. Han var inte mer än tre år. Men han svängde sin lilla piska lika modigt som någon annan. Han fick toppen att snurra, så att det var en glädje att se. Den dagen för åttio år sedan var det riktigt vackert vårväder. Mars månad hade kommit, och staden var delad i två världar. Den ena var vit och varm, och där bestämde solskenet. Den andra var kall och mörk, och där var det skugga. Hela torget hörde till solskenet, utom en smal rand längs den ena husraden. Nu hände det att den lilla pojken, så modig han var, blev trött av att snurra sin topp. Han såg sig om efter en plats att vila på. Det var inte svårt att hitta en sådan plats. Det fanns inga bänkar eller soffor, men vartenda hus hade en stentrappa. Lille Ruben kunde inte tänka sig något bättre. Han var en liten pojke som alltid ville göra rätt. Han anade otydligt att mor inte ville att han skulle sitta på främmande människors trappor. Mor var fattig, men just därför fick det aldrig se ut som om man ville ta något från andra. Så han gick och satte sig på deras egen stentrappa, för de bodde också vid torget. Den trappan låg i skuggan, och där var det riktigt kallt. Den lille lutade huvudet mot räcket och drog upp benen. Han mådde bättre än någonsin förr. En liten stund till såg han hur solskenet dansade ute på torget. Han såg hur pojkar sprang och toppar snurrade. Sedan slöt han ögonen och somnade. Han sov nog en hel timme. När han vaknade mådde han inte lika bra som när han somnade. Allting kändes så förfärligt obehagligt. Han gick in till mor och grät. Mor såg att han var sjuk och lade honom i sängen. Och efter ett par dagar var pojken död. Men det är inte slutet på hans historia. Det hände nämligen att hans mor kom att sörja honom ur djupet av sitt hjärta. Det var en sådan sorg som trotsar år och död. Mor hade flera andra barn, och många bekymmer tog hennes tid och tankar. Men det fanns alltid ett rum i hennes sinne där hennes son Ruben fick bo helt i fred. Han var ständigt levande för henne. Om hon såg en hop barn leka på torget, så sprang han med där. Och när hon gick och städade inne i huset, trodde hon fullt och fast på en sak. Hon trodde att den lille ännu satt ute på den farliga stentrappan och sov. Säkert var inget av mors levande barn lika närvarande i hennes tankar som det döda. Några år efter sin död fick lille Ruben en syster. Hon blev så gammal att hon kunde springa ute på torget och spela topp. Då hände det att även hon satte sig att vila på stentrappan. Men mor kände i samma stund som om någon hade ryckt henne i kjolen. Hon kom genast ut och lyfte upp lilla syster. Hon tog ett så hårt tag i henne att flickan mindes det så länge hon levde. Och ännu mindre glömde hon hur konstigt mors ansikte såg ut och hur rösten darrade när hon sa: ”Vet du att du en gång hade en liten bror som hette Ruben? Han dog därför att han satt på den här stentrappan och förkylde sig. Du vill väl inte dö och lämna mor, du Berta?” Bror Ruben blev snart lika levande för sina bröder och systrar som för sin mor. Hon var sådan att de alla måste se med hennes ögon. Snart kunde de, precis som hon, se honom sitta ute på stentrappan. Och naturligtvis kom ingen av dem på tanken att sätta sig där. Ja, de behövde bara se någon sitta på en stentrappa, ett stenräcke eller en sten vid vägkanten. Då fick de alltid ett stick i hjärtat och tänkte på bror Ruben. Bror Ruben fick också den högsta platsen av alla syskonen när de talade om varandra. För alla barnen visste ju att de var ett besvärligt och bråkigt släkte, som bara gav mor arbete och bekymmer. De kunde inte tro att mor skulle sörja mycket om hon miste något av dem. Men mor sörjde verkligen bror Ruben. Så det var ju säkert att han måste ha varit mycket snällare än de var. Ofta tänkte någon av dem så här: ”Ack, om jag kunde ge mor så mycket glädje som bror Ruben!” Och ändå visste ingen något mer om honom än att han hade spelat topp och förkylt sig på en stentrappa. Men han måste ju ha varit märkvärdig, eftersom mor älskade honom så mycket. Märkvärdig var han också: han gav mor mest glädje av alla barnen. Hon hade blivit änka och arbetade i sorg och nöd. Men barnen trodde så starkt på mors sorg över den lille treåringen att de var säkra på en sak. Om han bara hade levt, skulle mor inte ha sörjt över sin olycka. Och varje gång de såg mor gråta, trodde de att det var därför att bror Ruben var död. Eller också trodde de att det var därför att de själva inte var som bror Ruben. Snart växte en allt starkare lust fram inom dem att tävla med den lille döde om mors kärlek. De hade velat göra allt för mor, om hon bara hade velat tycka lika mycket om dem som om honom. Och det var tack vare den här längtan, menar jag, som bror Ruben var det nyttigaste av alla mors barn. Tänk bara när den äldste brodern hade tjänat sina första slantar genom att ro en främling över ån! Han kom och gav dem till sin mor utan att behålla ett enda runstycke. Då såg mor så glad ut att han växte av stolthet. Han kunde inte låta bli att avslöja hur otroligt gärna han hade velat vara bäst. ”Mor, är jag nu inte lika bra som bror Ruben?” Mor såg prövande på honom. Det var som om hon jämförde hans friska, strålande ansikte med det lilla bleka ute på stentrappan. Och mor hade säkert velat svara ja om hon hade kunnat, men mor kunde inte. ”Mor håller mycket av dig, Ivan, men sådan som bror Ruben blir du aldrig.” Det var omöjligt, det insåg alla barnen, men ändå kunde de inte låta bli att sträva. De växte upp till duktiga människor. De arbetade sig fram till förmögenhet och anseende, medan bror Ruben bara satt stilla på sin stentrappa. Men han låg ändå före dem. Han var oupphinnelig. Så småningom lyckades de ge mor ett gott hem och välstånd. Och vid varje framsteg, vid varje förbättring, fick det här vara lön nog för dem. Mor sa: ”Ack, om min lille Ruben hade fått se detta!” Bror Ruben följde mor genom hela livet, ända till sängen där hon dog. Det var han som gjorde dödsplågorna lättare, för hon visste att de förde henne till honom. Mitt i den värsta smärtan kunde mor le vid tanken på att hon skulle få möta lille Ruben. Och så dog hon. Hennes trogna kärlek hade lyft upp en stackars liten treåring och gjort honom till en gud. Men inte heller då tog lille Rubens historia slut. För alla sina syskon hade han blivit en symbol. Han stod för det arbetsamma livet i hemmet och för kärleken till mor. Han stod också för alla de rörande minnena från åren av hårt arbete och motgång. Det låg alltid något varmt och vackert i deras röster när de talade om honom. Det var något heligt och högtidligt omkring den lille treåringen. Så kom han också att glida in i livet hos sina brors- och systerbarn. Mors kärlek hade gjort honom till en storhet, och de stora verkar och har inflytande generation efter generation. Syster Berta hade en son som kom att ha mycket att göra med morbror Ruben. Han var fyra år den dagen då han satt på trottoarkanten och stirrade ned i rännstenen. Den var full av regnvatten. Pinnar och strån reste med äventyrliga svängar nedför det grunda vattnet. Den lille satt och såg på i ljuvt lugn. Det är så man känner sig när man följer andras äventyr och själv är trygg. Men hans fredliga filosoferande avbröts av hans mor. I samma ögonblick som hon såg honom måste hon tänka på stentrappan i hemmet och på sin bror. ”Å kära min lilla gosse”, sa hon, ”sitt inte så! Vet du att din mamma hade en liten bror som hette Ruben och var fyra år liksom du nu? Han dog därför att han satt på en sådan där trottoarkant och förkylde sig.” Den lille tyckte inte om att bli störd i sina behagliga tankar. Han satt stilla och filosoferade, medan hans ljusa, krusiga hår föll ända ned i ögonen på honom. Syster Berta skulle inte ha gjort det för någon annan. Men för sin kära brors skull ruskade hon sin lille pojke ganska hårt. Och så fick han lära sig respekt för morbror Ruben. En annan gång hade den här ljuslockiga unge herren råkat falla omkull ute på isen. En stor, stygg pojke hade knuffat omkull honom av ren elakhet. Där satt han kvar och grät för att riktigt visa hur illa han hade blivit behandlad. Han gjorde det särskilt eftersom hans mamma inte kunde vara långt borta. Men han hade glömt att hans mor ändå först och sist var morbror Rubens syster. När hon fick se Axel sitta på isen, kom hon inte alls med något lugnande och tröstande. Hon kom bara med detta eviga: ”Sitt inte så, min lilla gosse! Tänk på morbror Ruben, som dog när han var fem år, liksom du är nu! Han dog därför att han satte sig i en snödriva!” Pojken steg genast upp när han hörde talas om morbror Ruben, men han kände kyla ända in i hjärtat. Hur kunde mamma prata om morbror Ruben när hennes lilla pojke var så ledsen? För Axels del fick han gärna sätta sig och dö var han ville. Men nu var det som om den här döde ville ta hans egen mamma ifrån honom. Det kunde Axel inte tillåta. Så lärde han sig att hata morbror Ruben. Högt uppe i trappuppgången i Axels hem fanns en stenbalustrad som var svindlande härlig att sitta på. Djupt under låg stengolvet i förstugan. Den som satt däruppe med ett ben på var sida kunde drömma att han red fram över avgrunder. Axel kallade balustraden för den gode gångaren Grane. På dess rygg red han i full fart över brinnande vallgravar, in i förtrollade slott. Där satt han stolt och trotsig, och de stora lockarna fladdrade i den vilda farten. Han kämpade Sankt Görans strid med draken. Och ännu hade morbror Ruben inte kommit på tanken att rida där. Men naturligtvis kom han. Just när draken vred sig i dödsångest satt Axel där, säker på segern. Då hörde han barnjungfrun ropa: ”Lilla Axel, sitt inte där! Tänk på morbror Ruben, som dog när han var åtta år gammal, liksom Axel nu är! Han dog därför att han satt och red på ett stenräcke! Här får Axel aldrig mer sitta.” En sådan avundsjuk gammal dummerjöns, den där morbror Ruben! Han tålde visst inte att Axel dödade drakar och räddade prinsessor. Om han inte såg upp, så skulle Axel visa att han också kunde vinna ära. Om Axel hoppade ned på stengolvet här nere och slog ihjäl sig? Då skulle han nog känna sig liten, den där storljugaren. Stackars morbror Ruben! Stackars den lilla snälla pojken som hade spelat topp ute på det soliga torget! Nu fick han lära sig vad det betyder att vara en stor man. En fågelskrämma hade han blivit. Den tid som var satte upp honom för den tid som skulle komma. Det var ute på landet hos morbror Ivan. En hel mängd kusiner var samlade på den härliga gården. Axel gick där, fylld av sitt hat till den store morbror Ruben. Han ville bara veta om denne plågade någon annan än honom. Men det var något som skrämde honom från att fråga. Det var som om han skulle ha gjort något hädiskt. Äntligen var barnen för sig själva. Ingen vuxen var där. Då frågade Axel om de hade hört talas om morbror Ruben. Han såg att det blixtrade till i ögonen och att många små nävar knöts. Men det syntes att de små munnarna hade fått lära sig vördnad för morbror Ruben. ”Tyst för all del!” sa hela skaran. ”Nej”, sa Axel, ”nu vill jag veta om det är någon mer som han pinar. För jag tycker att han är den besvärligaste av alla morbröder.” Detta enda modiga ord bröt dammen som hade hållit tillbaka de plågade barnhjärtanas vrede. Det blev stort oväsen och mycket rop. Så måste en hop nihilister se ut när de hånar självhärskaren. Nu skrevs den stackars store mannens syndaregister. Morbror Ruben förföljde alla sina syskonbarn. Morbror Ruben dog var han ville. Morbror Ruben var alltid i samma ålder som den vars ro han ville störa. Och respekt måste man ha för honom, fast han helt tydligt var en lögnare. Hata honom i hjärtats tystaste djup, det fick man göra. Men att inte bry sig om honom eller visa honom brist på respekt, nej, det skulle man aldrig våga. Vilka miner de gamla gjorde när de talade om honom! Hade han då någonsin gjort något så märkvärdigt? Att sätta sig att dö var väl inte något så underbart. Och vilka stora bedrifter han än hade gjort, så var en sak säker: nu missbrukade han sin makt. Han satte sig emot barnen i allt som de ville göra, den gamla fågelskrämman. Han drev upp dem från middagssömnen i det gröna gräset. Han hade upptäckt det bästa gömstället i parken och förbjudit barnen att använda det. Nu allra senast hade han börjat rida på osadlade hästar och åka i hö. De var alla säkra på att den stackaren aldrig hade blivit mer än tre år. Och nu överföll han stora fjortonåringar och påstod att han var i deras ålder. Det var det allra mest irriterande. Det var otroliga saker som kom fram om honom. Han hade fiskat löjor från bryggan. Han hade rott i den lilla ekstocken. Han hade klättrat i den där pilen som hängde ut över vattnet och som var så trevlig att sitta i. Ja, han hade till och med legat och sovit på krutfjärdingar. Men de var alla säkra på att det inte fanns någon flykt från hans tyranni. Det var en lättnad att ha fått tala ut, men det var ingen bot. Man kunde inte göra uppror mot morbror Ruben. Man skulle inte vilja tro det. Men när de här barnen blev vuxna och fick egna barn, började de genast använda morbror Ruben. Deras fäder hade gjort likadant före dem. Och deras barn är de ungdomar som nu växer upp. De har lärt läxan så väl att detta hände en sommar ute på landet. En femårig pys kom fram till gamla farmor Berta. Hon hade satt sig på en avsats i trappan medan hon väntade på vagnen. Pysen sa till henne: ”Farmor hade en gång en bror som hette Ruben.” ”Det har du rätt i, min lilla gosse”, sa farmor och steg genast upp. För alla ungdomarna var det som om de hade sett en gammal karolin buga sig för kung Karls porträtt. De anade att morbror Ruben alltid måste förbli stor, hur han än misslyckades. Det var bara därför att han hade varit så högt älskad. I dessa dagar, när man noga granskar all storhet, måste han användas med mer måtta än förr. Gränsen för hans ålder är lägre. Träd, båtar och krutfjärdingar är trygga för honom, men inget av sten som duger att sitta på kan undgå honom. Och barnen, nutidens barn, beter sig på ett annat sätt mot honom än sina föräldrar. De kritiserar honom helt öppet. Deras föräldrar förstår inte längre konsten att skapa tung, rädd lydnad. Små pensionsflickor diskuterar morbror Ruben och undrar om han är något annat än en myt. En sexårig ungdom föreslår ett experiment. Det ska bevisa att det är omöjligt att bli dödligt förkyld på en stentrappa. Men det här är bara ett mod för dagen. Den här generationen är innerst inne lika övertygad om morbror Rubens storhet som de tidigare. Den lyder honom precis som de. Den dag ska komma då de här hånarna reser till släktens gamla hem. De ska söka reda på den gamla stentrappan och ställa den på en sockel med en gyllene inskrift. De skämtar om morbror Ruben nu under några år. Men de blir vuxna och får egna barn att uppfostra. Så snart det har hänt, ska de bli övertygade om den store mannens nytta och nödvändighet. ”Å, mitt lilla barn, sitt inte på den där stentrappan! Din mors mor hade en morbror som hette Ruben. Han dog när han var i din ålder, därför att han satte sig att vila på en sådan där stentrappa.” Så ska det heta, så länge världen står. ### Ordlista - **topp**: leksak som snurrar, och som man håller igång med en liten piska - **gosse**: pojke (gammalt ord) - **runstycke**: gammalt litet mynt - **oupphinnelig**: omöjlig att komma ikapp - **rännstenen**: smal ränna vid gatan där vattnet rinner - **den gode gångaren Grane**: Grane är en känd häst i en gammal saga - **dummerjöns**: dum person (skällsord) - **storljugaren**: person som ljuger mycket (skällsord) - **hädiskt**: som talar illa om något heligt - **pinar**: plågar, gör illa - **nihilister**: ryska upprorsmän på 1800-talet - **självhärskaren**: härskare som ensam bestämmer, som den ryske tsaren - **krutfjärdingar**: små fat med krut - **karolin**: soldat hos kung Karl - **pensionsflickor**: flickor som bor på sin skola ## Kejsarens syn Det var på den tiden då Augustus var kejsare i Rom och Herodes var kung i Jerusalem. Då hände det en gång att en mycket stor och helig natt sänkte sig över jorden. Det var den mörkaste natt som någon ännu hade sett. Man kunde ha trott att hela jorden hade kommit in under ett källarvalv. Det var omöjligt att skilja vatten från land, och man hittade inte rätt ens på den mest kända vägen. Och det kunde inte vara annorlunda, för från himlen kom inte det minsta ljus. Alla stjärnor hade stannat hemma i sina hus, och den vackra månen höll sitt ansikte bortvänt. Och lika djup som mörkret var också tystnaden och stillheten. Floderna hade stannat, vinden rörde sig inte, och till och med aspbladen hade slutat darra. Om man hade gått vid havet, skulle man ha sett att vågen inte längre slog mot stranden. Om man hade gått i öknen, skulle sanden inte ha hörts under ens fot. Allt var som förvandlat till sten och stod helt stilla, för att inte störa den heliga natten. Gräset vågade inte växa, daggen kunde inte falla, och blommorna vågade inte andas ut sin doft. Under denna natt jagade rovdjuren inte, ormarna högg inte, hundarna skällde inte. Och något var ännu härligare. Inget av de livlösa tingen skulle ha velat störa nattens helighet genom att låna sig till en ond gärning. Ingen dyrk skulle ha kunnat öppna ett lås, och ingen kniv skulle ha kunnat få blod att rinna. Just under denna natt kom en liten skara människor ned från kejsarboningen på Palatinen i Rom. De tog vägen över Forum upp mot Kapitolium. Under dagen som just hade tagit slut hade rådsherrarna frågat kejsaren en sak. De ville veta om han hade något emot att de byggde ett tempel åt honom på Roms heliga berg. Men Augustus hade inte genast sagt ja. Han visste inte om gudarna skulle tycka om att han hade ett tempel bredvid deras. Han hade svarat att han först ville ta reda på deras vilja genom ett nattligt offer till sin genius. Det var han som nu gick för att göra detta offer, tillsammans med några förtrogna. Augustus lät bära sig i sin bärstol, för han var gammal och Kapitoliums långa trappor besvärade honom. Han höll själv buren med duvorna som han skulle offra. Inga präster, soldater eller rådsherrar följde honom, utan bara hans närmaste vänner. Fackelbärare gick före honom, som för att bana väg in i nattens mörker. Efter honom gick slavar. De bar det trefotade altaret, kolen, knivarna, den heliga elden och allt annat som behövdes för offret. På vägen pratade kejsaren glatt med sina förtrogna, och därför märkte ingen av dem nattens oändliga tystnad och stillhet. De nådde den tomma platsen högst uppe på Kapitolium, där det nya templet skulle stå. Först då förstod de att något ovanligt var på gång. Det här kunde inte vara en natt som alla andra, för uppe på klippkanten såg de den märkligaste varelse. De trodde först att det var en gammal, förvriden olivstam. Sedan trodde de att en urgammal stenstaty från Jupiterstemplet hade vandrat ut på klippan. Till sist såg de att det inte kunde vara någon annan än den gamla sibyllan. Något så gammalt, så väderbitet och så jättestort hade de aldrig sett. Den gamla kvinnan var skrämmande. Om inte kejsaren hade varit där, skulle de alla ha flytt hem till sina sängar. ”Det är hon”, viskade de till varandra, ”som räknar år så många som det finns sandkorn på hennes hemlands kust. Varför har hon kommit ut ur sin håla just i natt? Vad förutsäger hon för kejsaren och riket? Hon skriver sina profetior på trädens blad, och hon vet att vinden för orakelordet till den det är avsett för.” De var fulla av skräck. Om sibyllan bara hade rört sig, skulle de alla ha kastat sig på knä med pannan mot jorden. Men hon satt så stilla som om hon hade varit livlös. Hon satt hopkrupen ytterst på klippkanten. Hon skuggade ögonen med handen och spanade ut i natten. Hon satt där som om hon hade gått upp på kullen för att bättre se något som hände långt borta. Hon kunde alltså se något, hon, under en sådan natt! I samma stund märkte kejsaren och alla i hans följe hur djupt mörkret var. Ingen av dem kunde se en handsbredd framför sig. Och vilken stillhet, vilken tystnad! Inte ens Tiberns dova sorl kunde de höra. Men luften ville kväva dem, kallsvetten kom fram på pannan, och händerna var stela och kraftlösa. De tänkte att något förfärligt måste vara på väg. Men ingen ville visa att han var rädd. Alla sa till kejsaren att detta var goda järtecken: hela naturen höll andan för att hälsa en ny gud. De uppmanade Augustus att skynda sig med offret. De sa att den gamla sibyllan troligen hade stigit upp ur sin håla för att hälsa hans genius. Men sanningen var att den gamla sibyllan var helt upptagen av en syn. Därför visste hon inte ens att Augustus hade kommit upp till Kapitolium. Hon var förd i anden till ett fjärran land. Där tyckte hon att hon vandrade över en stor slätt. I mörkret stötte hon hela tiden foten mot något som hon trodde var tuvor. Hon böjde sig ned och kände med handen. Nej, det var inte tuvor, utan får. Hon vandrade mellan stora, sovande fårhjordar. Nu märkte hon herdarnas eld. Den brann mitt på fältet, och hon letade sig fram till den. Herdarna låg och sov vid elden. Bredvid sig hade de långa, spetsiga stavar, som de brukade försvara hjorden med mot vilda djur. Men de små djuren med glimmande ögon och yviga svansar, som smög sig fram till elden, var det inte schakaler? Och ändå kastade herdarna inte stavarna efter dem. Hundarna sov vidare, fåren flydde inte, och de vilda djuren lade sig att vila bredvid människorna. Detta såg sibyllan, men hon visste ingenting om det som hände bakom henne på berget. Hon visste inte att man där reste altaret, tände kolen och strödde ut rökelsen. Hon visste inte att kejsaren tog den ena duvan ur buren för att offra den. Men hans händer var så domnade att han inte kunde hålla fågeln. Med ett enda slag av vingen gjorde sig duvan fri och försvann upp i nattens mörker. När detta hände såg hovmännen misstänksamt bort mot den gamla sibyllan. De trodde att det var hon som orsakade olyckan. Kunde de veta att sibyllan fortfarande tyckte att hon stod vid herdarnas koleld? Kunde de veta att hon nu lyssnade efter en svag klang, som kom darrande genom den dödstysta natten? Hon hörde den länge innan hon märkte att den inte kom från jorden utan från himlen. Till sist lyfte hon huvudet. Då såg hon ljusa, skimrande gestalter glida fram däruppe i mörkret. Det var små flockar av änglar. De sjöng ljuvligt och flög fram och tillbaka över den vida slätten, som om de sökte något. Just medan sibyllan lyssnade till änglarnas sång gjorde kejsaren sig redo för ett nytt offer. Han tvättade sina händer, renade altaret och lät ge sig den andra duvan. Han ansträngde sig till det yttersta för att hålla fast den. Men duvans hala kropp gled ur hans hand, och fågeln svingade sig upp i den ogenomträngliga natten. Kejsaren blev förfärad. Han föll ned på knä framför det tomma altaret och bad till sin genius. Han bad om kraft att vända bort de olyckor som den här natten tycktes förutsäga. Inte heller något av detta hade sibyllan hört. Hon lyssnade med hela sin själ till änglarnas sång, som blev allt starkare. Till sist blev den så stark att den väckte herdarna. De reste sig på armbågen och såg lysande skaror av silvervita änglar däruppe i mörkret. De rörde sig i långa, vajande led, som flyttfåglar. Somliga hade lutor och violiner i händerna, andra hade cittror och harpor. Deras sång klingade lika glad som barnskratt och lika sorglös som lärkors kvitter. När herdarna hörde detta, reste de sig för att gå till bergstaden, där de bodde, och berätta om undret. De letade sig fram på en smal, slingrande stig, och den gamla sibyllan följde dem. Plötsligt blev det ljust däruppe på berget. En stor, klar stjärna tändes mitt över det, och staden på dess topp skimrade som silver i stjärnljuset. Alla de irrande änglaflockarna skyndade dit med glada rop. Herdarna skyndade också, så att de nästan sprang. När de hade kommit fram till staden, såg de att änglarna hade samlats över ett lågt stall nära stadsporten. Det var en usel byggnad med tak av halm och den nakna klippan som bakvägg. Över den stod stjärnan, och dit flockades allt fler änglar. Somliga satte sig på halmtaket eller slog ned på den branta bergväggen bakom huset. Andra höll sig svävande över det med fladdrande vingar. Högt, högt uppe var luften fylld av heligt ljus från de strålande vingarna. I samma ögonblick som stjärnan tändes över bergstaden vaknade hela naturen. Männen på Kapitoliums höjd kunde inte låta bli att märka det. De kände friska men smekande vindar fara genom rymden, och ljuva dofter strömmade upp omkring dem. Träden susade, Tibern började sorla, stjärnorna strålade, och månen stod plötsligt högt på himlen och lyste upp världen. Och från himlen kom de två duvorna ned och satte sig på kejsarens axel. När detta under skedde, reste sig Augustus i stolt glädje, men hans vänner och slavar föll på knä. ”Ave Cesar!” ropade de. ”Din genius har svarat dig. Du är den gud som ska dyrkas på Kapitoliums höjd.” De hänförda männen jublade för kejsaren, och hyllningen var så högljudd att den gamla sibyllan hörde den. Den väckte henne ur hennes syner. Hon reste sig från sin plats på klippkanten och gick fram bland människorna. Det var som om ett mörkt moln hade stigit upp från djupet och störtat ned över berget. Hon var förfärlig i sin ålderdom. Strävt hår hängde i tunna testar kring hennes huvud. Lederna i hennes armar och ben var stora och tjocka. Den mörka huden var hård som bark och täckte kroppen med rynka vid rynka. Men väldig och värdig gick hon fram mot kejsaren. Med ena handen tog hon om hans handled. Med den andra pekade hon bort mot den fjärran östern. ”Se!” befallde hon honom. Kejsaren lyfte sina ögon och såg. Rymden öppnade sig för hans blickar, och de nådde ända bort till fjärran österland. Han såg ett fattigt stall under en brant klippvägg. I den öppna dörren såg han några knäböjande herdar. I stallet såg han en ung mor på knä framför ett litet barn. Det låg på en halmkärve på golvet. Och sibyllans stora fingrar med tjocka leder pekade mot detta fattiga barn. ”Ave Cesar!” sa sibyllan med ett hånskratt. ”Där är den gud som ska dyrkas på Kapitoliums höjd!” Då ryggade Augustus tillbaka för henne, som för en vansinnig. Men över sibyllan föll den mäktiga siareanden. Hennes dunkla ögon började brinna, och hennes händer sträcktes mot himlen. Hennes röst förändrades, så att den inte verkade vara hennes egen. Den hade sådan klang och kraft att den kunde ha hörts över hela världen. Och hon sa ord som hon verkade läsa uppe bland stjärnorna: ”På Kapitoliums höjd ska världens förnyare dyrkas, Krist eller Antikrist, men inte bräckliga människor.” När hon hade sagt detta gick hon bort mellan de skräckslagna männen. Hon gick långsamt nedför berget och försvann. Men nästa dag förbjöd Augustus strängt folket att bygga något tempel åt honom på Kapitolium. I stället byggde han där en helgedom åt det nyfödda gudabarnet. Han kallade den *himlens altare*, Ara cœli. ### Ordlista - **källarvalv**: stenrum under ett hus, med runt tak - **aspbladen**: löven på en asp, ett träd vars löv rör sig i minsta vind - **dyrk**: verktyg för att öppna lås utan nyckel - **rådsherrarna**: männen som styr landet tillsammans med kejsaren - **genius**: en god ande som skyddar en person - **bärstol**: stol som andra bär en person i - **sibyllan**: gammal kvinna som kan se framtiden - **orakelordet**: ett svar från gudarna - **järtecken**: tecken på vad som ska hända - **tuvor**: små kullar av gräs - **Ave Cesar**: latin för ”Var hälsad, kejsare” - **dyrkas**: få böner och ära som en gud - **siareanden**: en kraft som gör att man ser framtiden - **Antikrist**: Kristi fiende - **bräckliga**: svaga, som lätt går sönder