# Valda berättelser (nivå A2) *Selma Lagerlöf* ## Silvergruvan Kung Gustav den tredje reste genom Dalarna. Han hade bråttom. Hela vägen ville han åka lika fort som rädda hästar springer. Det gick så fort att hästarna låg som sträckta remmar längs vägen. I svängarna gick vagnen på två hjul. Då stack kungen ut huvudet genom vagnsfönstret. Han sa högt till mannen som körde: ”Varför kör han inte fortare? Tror han att han kör för äggskal?” Vägarna var dåliga, och vagnen körde i en vild fart. Det hade nästan varit ett under om hästarnas remmar och vagnarna hade hållit. De höll inte heller. Vid foten av en brant backe gick den långa delen mellan hästarna av. Där satt kungen. Kavaljererna sprang ur vagnen och sa arga ord till mannen som körde. Men skadan blev inte mindre av det. De kunde inte fortsätta resan förrän vagnen var lagad. Kavaljererna såg sig omkring. De ville hitta något som kungen kunde ha roligt med medan han väntade. Då såg de ett torn på en kyrka. Det stack upp ur en liten skog en bit framåt vägen. De föreslog att kungen skulle ta en av kavaljerernas vagnar och köra till kyrkan. Det var ju söndag. Kungen kunde lyssna på gudstjänsten för att få tiden att gå. Han kunde göra det tills den stora kungavagnen var färdig. Kungen sa ja och körde fram mot kyrkan. Tidigare hade han åkt i långa timmar genom mörka skogar. Men här såg det gladare ut. Här fanns ganska stora fält och byar. Dalälven gled fram, ljus och vacker, mellan stora massor av albuskar. Men kungen hade otur. Just när han steg ur vagnen på kyrkbacken började klockaren sjunga den sista psalmen. Folket började gå ut ur kyrkan. Människorna gick förbi honom. Då blev kungen stående med ena foten i vagnen och den andra på fotsteget. Han rörde sig inte, utan bara tittade på dem. Det var det vackraste folk han någonsin hade sett. Männen var alla längre än vanliga män. De hade kloka, allvarliga ansikten. Kvinnorna gick stolta och värdiga, och söndagens frid låg över dem. Hela dagen innan hade kungen talat om den tomma trakten som han reste genom. Han hade sagt samma sak till sina kavaljerer gång på gång: ”Nu åker jag nog genom den allra fattigaste delen av mitt rike.” Men nu såg han folket i de vackra sockendräkterna. Då glömde han att tänka på deras fattigdom. I stället blev han varm om hjärtat och sa till sig själv: ”Kungen av Sverige har det inte så dåligt som hans fiender tror. Mitt folk ser ut så här. Så länge det är så kan jag nog försvara min tron och mitt land.” Han sa till kavaljererna att de skulle tala om något för folket. Främlingen mitt ibland dem var deras kung. Folket skulle samlas runt honom, så att han kunde tala till dem. Och så höll kungen ett tal till folket. Han talade från den höga trappan utanför sakristian. Han stod på ett smalt trappsteg. Det finns kvar än i dag. Kungen började berätta hur illa det stod till i riket. Han sa att både ryssar och danskar hade anfallit Sverige. Det hade kanske inte varit så farligt annars. Men nu var armén så full av förrädare att han inte vågade lita på den. Därför hade han inget annat val. Han måste själv åka ut i landet och fråga sitt folk. Ville de gå med förrädarna? Eller ville de vara trogna mot kungen? Ville de hjälpa honom med män och pengar, så att han kunde rädda fäderneslandet? Bönderna stod stilla medan kungen talade. När han var klar visade de inte om de var nöjda eller missnöjda. Kungen tyckte själv att han hade talat mycket vackert. Flera gånger hade han fått tårar i ögonen medan han talade. Men bönderna stod kvar, oroliga och osäkra. De kunde inte bestämma sig för att svara honom. Då rynkade han pannan och såg missnöjd ut. Bönderna förstod att kungen började tycka att det var tråkigt att vänta. Till sist gick en av dem fram ur gruppen. ”Nu ska du veta en sak, kung Gustav”, sa bonden. ”Vi väntade inte kungabesök i socknen i dag. Därför är vi inte färdiga att svara dig direkt. Nu råder jag dig att gå in i sakristian och prata med vår präst. Under tiden talar vi med varandra om det du har bett oss om.” Kungen förstod att han inte kunde få ett bättre svar just nu. Därför tyckte han att det var klokast att följa bondens råd. När han kom in i sakristian fanns bara en man där. Mannen såg ut som en gammal bonde. Han var lång och grov, och hans stora händer var slitna av hårt arbete. Han hade varken krage eller kappa. Han hade skinnbyxor och en lång, vit vadmalsrock, som alla de andra männen. Han reste sig och bugade för kungen när kungen kom in. ”Jag trodde att jag skulle träffa prästen här inne”, sa kungen. Den andre blev lite röd i ansiktet. Det var han som var präst i socknen. Men kungen trodde att han var en bonde. Därför tyckte han att det var jobbigt att säga som det var. ”Ja, prästen brukar vara här inne vid den här tiden”, sa han. Kungen satte sig i en stor stol med höga armstöd. Stolen stod i sakristian på den tiden. Den står kvar där än i dag och ser precis likadan ut. Men församlingen har satt en guldfärgad kunglig krona på ryggstödet. ”Har ni en bra präst i den här socknen?” frågade kungen. Han ville visa att han brydde sig om hur bönderna hade det. När kungen frågade så tyckte prästen att han omöjligt kunde säga vem han var. ”Det är bättre att kungen får tro att jag bara är en bonde”, tänkte han. Sedan svarade han att prästen var bra nog. Prästen predikade Guds ord rent och klart. Och han försökte leva som han lärde. Kungen tyckte att det var ett gott beröm. Men han hade ett skarpt öra, och han hörde en viss tvekan i rösten. ”Det låter som om han ändå inte är riktigt nöjd med prästen”, sa han. ”Han vill nog gärna bestämma själv”, sa den andre. Han tänkte att kungen kanske senare skulle få veta vem han var. Då skulle kungen inte få tro att prästen bara hade berömt sig själv. Därför ville han också säga lite dåligt om prästen. ”Några säger nog att prästen vill bestämma ensam i den här socknen”, fortsatte han. ”Då har han i alla fall skött allt på bästa sätt”, sa kungen. Han tyckte inte om att bonden klagade på den som stod över honom. ”Jag tycker att det verkar finnas goda seder och gammaldags enkelhet här.” ”Folket är nog bra”, sa komministern. ”Men det lever också långt borta, ensamt och fattigt. Ute i världen finns mycket som lockar människor till det onda. Om det kom närmare skulle människorna här nog inte vara bättre än andra.” ”Nå, det är väl ingen fara”, sa kungen och ryckte på axlarna. Han sa inget mer. Han började trumma med fingrarna på bordet. Han tyckte att han hade sagt tillräckligt många nådiga ord till den där bonden. Han undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar. ”De där bönderna vill inte gärna hjälpa sin kung”, tänkte han. ”Om jag bara hade min vagn skulle jag åka i väg. Jag skulle lämna dem och alla deras samtal.” Prästen satt orolig. Han måste bestämma sig i en viktig sak, och han kämpade med sig själv. Han började bli glad att han inte hade sagt vem han var. Nu tyckte han att han kunde säga saker till kungen som han annars inte kunde. Efter en liten stund bröt prästen tystnaden. Han frågade kungen om det verkligen var sant. Var fienderna verkligen här, och var riket i fara? Kungen tyckte att den där mannen borde förstå att inte störa honom mer. Han såg hårt på honom och svarade inte. ”Jag frågar för att jag stod här inne och inte kunde höra riktigt”, sa prästen. ”Men om det verkligen är så, kan jag tala om en sak. Prästen i den här församlingen kan kanske skaffa kungen så mycket pengar som han behöver.” ”Jag tyckte att han nyss sa att alla här var fattiga”, sa kungen. Han tänkte att mannen inte visste vad han pratade om. ”Ja, det är sant”, svarade komministern. ”Och prästen äger inte mer än någon annan. Men kanske vill kungen vara så nådig och lyssna på mig en stund. Då ska jag berätta varför prästen har makt att hjälpa honom.” ”Han kan få tala”, sa kungen. ”Han verkar ha lättare att tala än hans vänner och grannar där ute. De blir aldrig färdiga med vad de har att säga mig.” ”Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd att prästen till sist får göra det för de andra.” Kungen lade det ena benet över det andra. Han sjönk djupt ner i stolen. Han lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet. ”Nu kan han börja”, sa han med en röst som om han redan sov. ”Det var en gång fem män från den här socknen”, började prästen. ”De var ute på älgjakt i skogen. En av dem var prästen som vi talar om. Två av de andra var soldater och hette Olov och Erik Svärd. Den fjärde var gästgivare här i kyrkbyn. Den femte var en bonde som hette Israels Per Persson.” ”Han behöver inte nämna så många namn”, mumlade kungen. Han lät huvudet sjunka åt ena sidan. ”De där männen var goda jägare”, fortsatte prästen, ”och de brukade ha tur. Men den dagen hade de gått långt och länge utan att få något. Till sist slutade de jaga och satte sig på marken för att prata. De sa att ingen plats i hela skogen gick att odla. Det var bara fjäll och blöt mark alltihop. ”’Vår Herre har inte gjort rätt mot oss’, sa en av dem. ’Han har gett oss ett så fattigt land att bo i. På andra platser kan människor bli rika och få mer än de behöver. Men här kan vi knappt få vårt dagliga bröd, hur hårt vi än arbetar.’” Prästen stannade ett ögonblick. Han visste inte om kungen hörde honom. Men kungen rörde på lillfingret för att visa att han var vaken. ”Prästen hade råkat sparka bort mossan med foten på ett ställe. Just när jägarna talade om detta såg han att det glittrade i berget där. ”’Det här var ett konstigt berg’, tänkte han. ”Han sparkade bort en bit mossa till. Han tog upp en liten bit sten som följde med mossan. Den glänste på samma sätt som allt det andra. ”’Det är väl inte möjligt att det kan vara bly?’ sa han. ”Nu rusade de andra upp. De flyttade mossan med kolvarna på sina gevär. Då såg de tydligt en bred malmåder i berget. ”’Vad tror ni att det här kan vara?’ sa prästen. ”Männen slog loss bitar av sten och bet i dem. ”’Det är väl i alla fall bly eller zink’, sa de. ”’Och hela berget är fullt av det’, sa gästgivaren.” När prästen hade kommit så långt i berättelsen lyfte kungen huvudet lite. Ett öga öppnade sig. ”Vet han om någon av dem kunde något om malm och sten?” frågade han. ”Nej, det gjorde de inte”, svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och han stängde båda ögonen. ”Både prästen och de andra männen blev mycket glada”, fortsatte prästen. Kungen brydde sig inte, men det störde inte prästen. ”De trodde att de hade hittat det som skulle göra dem rika. Det skulle göra deras barn och barnbarn rika också. ”’Aldrig mer ska jag behöva arbeta!’ sa en av dem. ’Jag ska ha råd att inte göra något hela veckan. Och på söndagen ska jag åka till kyrkan i guldkaret!’ ”Annars var de kloka män. Men det stora fyndet gjorde dem yra i huvudet, så att de talade som barn. Ändå var de så kloka att de lade tillbaka mossan och gömde malmådern. Sedan märkte de noga platsen och gick hem. ”Innan de skildes kom de överens. Prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad det var för malm. Han skulle komma tillbaka så snart han kunde. Till dess gav de varandra ett heligt löfte. De skulle inte säga till någon människa var malmen fanns.” Kungens huvud lyfte sig lite igen, men han avbröt inte med ett ord. Han verkade börja tro att mannen verkligen hade något viktigt att säga honom. Kungens ointresse störde ju inte mannen. ”Så reste prästen i väg med ett par malmprover i fickan. Han var lika glad att bli rik som någon av de andra. Han tänkte bygga om prästgården. Den var nu inte bättre än en bondstuga. Och han skulle gifta sig med en prostdotter som han tyckte om. Annars hade han trott att han måste vänta på henne i många år. Han var fattig och okänd. Han visste att det skulle ta lång tid att få en bättre plats. Först då kunde han gifta sig. ”Prästen åkte till Falun på två dagar. En dag fick han gå där och vänta, för bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han träffa honom och visade stenarna. Bergshauptmannen tog dem i handen. Han såg först på dem och sedan på prästen. ”Prästen berättade att han hade hittat dem i ett berg hemma i socknen. Han undrade om det inte kunde vara bly. ”’Nej, bly är det inte’, sa bergshauptmannen. ”’Kanske är det zink då?’ frågade prästen. ”’Zink är det inte heller’, sa bergshauptmannen. ”Prästen tyckte att allt hopp sjönk i honom. Så ledsen hade han inte varit på mycket länge. ”’Har ni många sådana här stenar i er socken?’ frågade bergshauptmannen. ”’Vi har ett helt berg’, sa prästen. ”Då gick bergshauptmannen närmare och slog honom på axeln. ”’Se då till att använda det väl’, sa han. ’Det ska bli till nytta för både er och riket. För det här är silver!’ ”’Jaså’, sa prästen och kände osäkert med händerna framför sig. ’Jaså, det är silver.’ ”Bergshauptmannen började förklara hur han enligt lagen skulle få rätt till gruvan. Han gav honom många goda råd. Men prästen var yr i huvudet och hörde inte vad han sa. Han tänkte bara på hur underbart det var. Hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.” Kungen lyfte huvudet så snabbt att prästen slutade berätta. ”Det gick väl så här”, sa kungen. ”När han kom hem började han arbeta i gruvan. Då såg han att bergshauptmannen bara hade lurat honom.” ”Nej då, bergshauptmannen hade inte lurat honom”, sa komministern. ”Han kan fortsätta”, sa kungen och satte sig tillrätta igen för att lyssna. ”Äntligen var prästen hemma och körde genom sin socken”, fortsatte prästen. ”Först av allt borde han berätta för sina kamrater vad fyndet var värt, tyckte han. Nu körde han förbi gästgivaren Sten Stenssons gård. Han tänkte köra in och tala om att det de hade hittat var silver. Men han stannade utanför porten. Där såg han att lakan hängde för fönstren. En bred väg av hackat granris gick upp till trappan. ”’Vem är det som är död här på gården?’ frågade prästen en pojke. Pojken stod och lutade sig mot staketet. ”’Det är gästgivarn själv’, svarade pojken. ”Och så berättade han något för prästen. Gästgivarn hade druckit sig full varenda dag i en vecka. ”’Åh, så mycket brännvin, så mycket brännvin som har gått åt här!’ sa pojken. ”’Hur kan det komma sig?’ frågade prästen. ’Men gästgivaren brukade ju aldrig dricka sig full.’ ”’Jo’, sa pojken. ’Han drack för att han sa att han hade hittat en gruva. Han var så rik, sa han. Han skulle aldrig behöva göra något annat än supa. Och i går kväll åkte han bort, full som han var. Då välte vagnen, och han slog ihjäl sig.’ ”När prästen hade hört detta körde han vidare hemåt. Han var ledsen över det han hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och längtat efter att berätta den stora nyheten. ”När prästen hade kört några steg såg han bonden Israels Per Persson komma gående. Han såg ut precis som vanligt. Det var bra, tänkte prästen. Lyckan hade inte gjort Per Persson yr i huvudet också. Prästen ville genast göra honom glad och tala om att han var rik. ”’Goddag!’ sa Per Persson. ’Kommer du från Falun nu?’ ”’Ja, det gör jag’, sa prästen. ’Och nu ska jag säga dig att det gick bättre än vi trodde. Bergshauptmannen sa att vi hade hittat silvermalm.’ ”I samma ögonblick såg Per Persson ut som om jorden hade öppnat sig under honom. ”’Vad säger du, vad säger du? Är det silver?’ ”’Ja’, svarade prästen. ’Vi ska bli rika män, vi alla, och kunna leva som fina herrar.’ ”’Nej, är det silver!’ sa Per Persson än en gång. Han såg mer och mer ledsen ut. ”’Ja, visst är det silver’, svarade prästen. ’Du ska inte tro att jag vill lura dig. Du ska inte vara rädd för att bli glad.’ ”’Glad!’ sa Per Persson. ’Skulle jag bli glad? Jag trodde att vi bara hade hittat kråkguld. Så jag tyckte att det var bättre att ta det säkra före det osäkra. Jag har sålt min del i gruvan till Olov Svärd för hundra daler.’ ”Han var helt utan hopp. När prästen körde därifrån stod han och grät på landsvägen. ”Prästen kom hem till sin gård. Då skickade han en dräng till Olov Svärd och hans bror. Drängen skulle tala om att de hade hittat silver. Prästen tyckte att han hade fått nog av att själv bära runt goda nyheter. ”Men på kvällen satt prästen ensam, och då kom glädjen tillbaka. Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle. Där tänkte han bygga den nya prästgården. Den skulle förstås bli ståtlig, lika fin som en biskops hus. Han stod länge ute den natten. Och han var inte nöjd med att bara bygga om prästgården. Han tänkte att det fanns så mycket rikedom i socknen. Därför skulle mycket folk komma dit. Till sist skulle kanske en hel stad växa upp runt gruvan. Då måste han bygga en ny kyrka i stället för den gamla. Det skulle nog kosta en stor del av hans rikedom. Men han var inte nöjd med det heller. Han tänkte att kungen och många biskopar skulle komma när kyrkan var färdig. De skulle inviga den. Kungen skulle bli glad åt kyrkan. Men han skulle klaga på en sak. Det fanns inget ställe där han, kungen, kunde bo. Då måste prästen bygga ett slott åt kungen i den nya staden.” En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian. Han sa att den stora kungavagnen var lagad. Först var kungen färdig att gå på en gång, men han ändrade sig. ”Han ska få berätta sin historia till slut”, sa han till prästen. ”Men han kan gå fortare framåt. Vi vet nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vill veta hur han handlade.” ”Men prästen satt fortfarande mitt i dessa drömmar”, fortsatte prästen. ”Då kom bud till honom att Israels Per Persson hade tagit sitt liv. Han hade inte kunnat bära att han hade sålt sin del av gruvan. Han tyckte nog att han inte stod ut med en sak. Han kunde inte varje dag se en annan människa glädja sig åt rikedomen. Den rikedomen kunde ha varit hans.” Kungen satte sig lite rakare i stolen. Han höll båda ögonen öppna. ”Minsann”, sa han. ”Om jag hade varit den där prästen hade jag fått nog av gruvan, tror jag.” ”Kungen är en rik man, han”, sa prästen. ”Han har mycket nog i alla fall. Men det är annorlunda för en fattig präst som inte äger något. Den stackaren såg att Guds välsignelse inte var med hans företag. Då tänkte han i stället: ”’Jag ska inte längre drömma om ära och nytta för mig själv. Men jag kan ju inte låta silvret ligga kvar i jorden. Jag måste ta fram det. Det ska bli till nytta för de fattiga och dem som har det svårt. Jag ska arbeta i gruvan för att hjälpa hela socknen till ett bättre liv.’ ”Därför gick prästen en dag till Olov Svärd. Han ville tala med honom och hans bror om silverberget. Vad skulle de nu göra med det? Nära soldatbostaden mötte han en enkel vagn. Bönder med vapen gick runt den. I vagnen satt en man. Hans händer var bundna bakom ryggen, och han hade rep runt fotlederna. ”När prästen gick förbi stannade vagnen, och han fick tid att se på fången. Han hade bandage runt huvudet. Därför var det inte lätt att se vem det var. Men prästen tyckte ändå att han kände igen Olov Svärd. ”Han hörde fången be vakterna om att få tala några ord med prästen. ”Då gick han närmare, och fången vände sig mot honom. ”’Nu är du snart den ende som vet var det där silverberget finns’, sa Olov. ”’Vad är det du säger, Olov?’ frågade prästen. ”’Jo, ser du, präst. Vi fick höra att vi hade hittat ett silverberg. Sedan dess kunde jag och min bror inte vara lika goda vänner som förut. Vi bråkade hela tiden. Och i går kväll bråkade vi om vem av oss fem som hittade gruvan först. Det blev slagsmål mellan oss. Och nu har jag slagit ihjäl min bror. Han gav mig också ett slag över pannan som jag ska minnas länge. Jag ska hänga nu, och sedan är du den ende som vet något om gruvan. Därför vill jag be dig om en sak.’ ”’Tala ut, du!’ sa prästen. ’Jag ska göra vad jag kan för dig.’ ”’Du vet att jag lämnar många små barn efter mig’, började soldaten. Men prästen avbröt honom. ”’Om det kan du vara lugn. De ska få din del av gruvan, precis som om du hade levt.’ ”’Nej’, sa Olov Svärd. ’Det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det som kommer ur den där gruvan!’ ”Prästen ryckte till och tog ett steg bakåt. Han blev stående tyst och kunde inte svara. ”’Om du inte lovar mig det kan jag inte dö lugn’, sa fången. ”’Ja’, sa prästen långsamt och med stor möda. ’Jag ska lova dig det du ber om.’ ”Sedan förde de bort mördaren. Prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla sitt löfte. Hela vägen hem tänkte han på rikedomen. Han hade varit så glad åt den. Men tänk om folket i den här församlingen inte tålde rikedom? Nu var redan fyra män förstörda. Förut hade de varit stolta och fina män. Han tyckte att han såg hela församlingen framför sig. Han tänkte sig hur gruvan skulle förstöra den ene efter den andre. Han skulle ta hand om dessa fattiga människors själar. Var det då rätt att ge dem det som skulle förstöra dem?” Kungen satte sig plötsligt rak i stolen och stirrade på mannen som talade. ”Det måste jag säga!” sa han. ”Han får mig att förstå en sak. En präst i den här avlägsna bygden måste vara en riktig man.” ”Men det som redan hade hänt var inte allt”, fortsatte prästen. ”Så snart nyheten om gruvan spred sig bland folket i socknen slutade de arbeta. De gick lata omkring och väntade på tiden när rikedomen skulle strömma över dem. Folk utan fast arbete kom dit från hela trakten. Prästen hörde nu hela tiden talas om fylla och slagsmål. ”Många gjorde inget annat än att gå i skogen och leta efter gruvan. Prästen märkte en sak. Så snart han gick hemifrån smög människor efter honom. De ville ta reda på om han gick till silverberget. De ville stjäla hemligheten från honom. ”När det hade gått så långt kallade prästen bönderna till stämma. ”Först påminde han dem om alla olyckor som silverberget hade dragit över dem. Han frågade om de ville låta sig förstöras eller om de ville rädda sig själva. Sedan sa han att han var deras präst. De skulle inte vänta sig att han hjälpte till med deras undergång. Nu hade han bestämt sig. Han skulle aldrig säga till någon människa var silverberget fanns. Och han ville aldrig själv ta rikedom ur det. Sedan frågade han bönderna hur de ville ha det i framtiden. Ville de fortsätta söka efter gruvan och vänta på rikedom? Då skulle han resa långt bort. Inget rykte om deras elände skulle nå honom där. Ville de sluta tänka på gruvan och bli som förr? Då ville han stanna hos dem. ”’Men hur ni än väljer’, sa prästen, ’så kom ihåg detta. Av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!’” ”Nå”, sa kungen, ”hur valde bönderna?” ”De gjorde som prästen ville”, sa prästen. ”De förstod att han menade väl med dem. Han ville ju vara fattig för deras skull. De bad sin präst gå till skogen och gömma malmådern väl med grenar och sten. Ingen skulle kunna hitta den, inte de och inte deras barn och barnbarn.” ”Och sedan har prästen levt här lika fattig som de andra.” ”Ja”, svarade prästen, ”han har levt här lika fattig som de andra.” ”Han har väl ändå gift sig och byggt en ny prästgård?” sa kungen. ”Nej, han har inte haft råd att gifta sig. Och han bor i den gamla kojan.” ”Det är en vacker historia han har berättat”, sa kungen och böjde huvudet. Prästen stod tyst framför kungen. Efter några ögonblick talade kungen igen. ”Han sa att prästen här kanske kan skaffa mig så mycket pengar som jag behöver. Var det silverberget han tänkte på då?” ”Ja”, sa den andre. ”Men jag kan inte sätta tumskruvar på honom”, sa kungen. ”Och hur ska jag annars få en sådan man att visa mig berget? Han har ju gett upp både kärestan och allt som gör livet gott.” ”Det är en annan sak”, sa prästen. ”Men om det är *fäderneslandet* som behöver skatten, så ger han nog med sig.” ”Svarar han mig för det?” frågade kungen. ”Ja, det svarar jag för”, sa prästen. ”Bryr han sig då inte om hur det går för hans sockenbor?” ”Det får stå i Guds hand.” Kungen reste sig ur stolen och gick fram till fönstret. Han stod en stund och såg på folket där ute. Ju längre han såg, desto klarare började hans stora ögon lysa. Och hans kropp verkade växa. ”Han kan hälsa prästen i den här församlingen”, sa kungen. ”Sveriges kung kan inte se något vackrare än ett sådant folk.” Sedan vände sig kungen från fönstret och såg på prästen. Han började le. ”Tar prästen här av sig de svarta kläderna så snart gudstjänsten är slut? Och klär han sig då som en bonde? Är han så fattig?” frågade kungen. ”Ja, så fattig är han”, sa komministern, och det grova ansiktet blev rött. Kungen gick tillbaka till fönstret. Man kunde se att han var på sitt bästa humör. Allt gott och stort som bodde i honom hade vaknat. ”Han ska låta den där gruvan ligga i fred”, sa kungen. ”Han ville ha det här folket på ett visst sätt. För det har han svultit och arbetat ett helt liv. Därför ska han få behålla det sådant som det är.” ”Men om riket är i fara?” sa prästen. ”Riket har större nytta av människor än av pengar”, sa kungen. Sedan sa kungen farväl till prästen och gick ut ur sakristian. Där ute stod folket lika tyst och fåordigt som när han gick in. Men när kungen gick ner för trappan kom en bonde emot honom. ”Har du nu fått tala med vår präst?” sa bonden. ”Ja”, sa kungen, ”jag har talat med honom.” ”Då har du väl också fått svar från oss?” sa bonden. ”Vi bad dig gå in och tala med vår präst. Det var för att han skulle ge dig svar från oss.” ”Ja, jag har fått svar”, sa kungen. ### Ordlista - **remmar**: långa band av läder; sträckta remmar är dragna raka - **bly**: tung och billig metall - **kavaljererna**: fina män som följer kungen - **klockaren**: man som hjälper till i kyrkan och leder sången - **sakristian**: litet rum i kyrkan där prästen gör sig klar - **socknen**: område på landet med en egen kyrka - **förrädare**: person som sviker sitt land eller sina vänner - **fäderneslandet**: landet där man är född - **komministern**: präst med en lägre tjänst - **han**: förr sa en kung ”han” i stället för ”du” till en person med lägre rang - **gästgivare**: man som hade ett hus där resande kunde äta och sova - **malm**: sten som innehåller metall - **malmådern**: smal rand av malm inne i ett berg - **guldkaret**: en vagn av guld - **bergshauptmannen**: hög tjänsteman som bestämde över gruvorna - **prostdotter**: dotter till en prost, en präst med högre rang - **socken**: område på landet med en egen kyrka - **gruvan**: plats under jorden där man hämtar metall ur berget - **fången**: person som hålls bunden eller inlåst och inte får gå fri - **gästgivaren**: man som hade ett hus där resande kunde äta och sova - **granris**: kvistar av gran; lakan för fönstren och granris på vägen visade att någon i huset hade dött - **supa**: dricka mycket alkohol - **kråkguld**: sten som glänser men inte är värd något - **daler**: gamla svenska pengar - **dräng**: man som arbetar på en gård - **inviga**: öppna något med en högtidlig fest - **stämma**: möte där bönderna bestämmer saker - **tumskruvar**: gamla redskap för att plåga någon genom att klämma tummen - **kärestan**: flickan eller kvinnan som man älskar - **svarar jag för**: jag lovar att det är sant eller kommer att hända ## Bröllopsmarschen Nu ska jag tala om en vacker historia. För många år sedan skulle det bli ett mycket stort bröllop. Det var i Svartsjö socken i Värmland. Bröllopet skulle vara i kyrkan. Efteråt skulle det vara fest i tre dagar. Och varje dag skulle folket dansa från tidigt på kvällen till långt in på natten. Det skulle bli så mycket dans. Därför var det viktigt att få en bra spelman. Nämndeman Nils Elofsson höll bröllopet. Han oroade sig nästan mer för detta än för något annat. Han ville nämligen inte kalla spelmannen i Svartsjö. Spelmannen hette Jan Öster. Nämndemannen visste att han var ganska känd. Men han var så fattig att han ibland kom till bröllop i en trasig tröja. Då hade han inga skor på fötterna. Och nämndemannen ville inte se en sådan trashank först i brudtåget. Till sist bestämde han sig. Han skickade bud till en man från Jössehärad. Folk kallade honom Spelar-Mårten. Nämndemannen frågade om han ville komma och spela på bröllopet. Spelar-Mårten tänkte inte efter ett ögonblick. Han svarade att han inte ville spela i Svartsjö. Där bodde nämligen en spelman som var styvare än alla andra i Värmland. När de hade honom behövde de inte kalla någon annan. Nils Elofsson fick detta svar. Sedan tänkte han i några dagar. Därefter skickade han bud till en spelman i Stora Kils socken. Spelmannen hette Olle i Säby. Nils frågade om han inte ville komma och spela på hans dotters bröllop. Men Olle i Säby svarade på samma sätt som Spelar-Mårten. Han skickade detta svar till Nils Elofsson. Det fanns en så utmärkt spelman som Jan Öster i Svartsjö. Så länge det var så ville han inte åka dit och spela. Nils Elofsson tyckte inte om det här. Spelmännen försökte tvinga på honom den spelman han inte ville ha. Nu gällde det hans heder. Han måste få en annan spelman än Jan Öster. Några dagar efter svaret från Olle i Säby skickade han i väg sin dräng. Drängen skulle gå till spelman Lars Larsson. Han bodde på Ängsgärdet i Ulleruds socken. Lars Larsson var en rik man och ägde en fin gård. Han var klok och tänkte efter. Han blev inte lätt arg som de andra spelmännen. Men liksom de andra tänkte han genast på Jan Öster. Han frågade varför Jan Öster inte skulle spela på bröllopet. Nils Elofssons dräng tyckte att det var klokast att svara så här. Jan Öster bodde ju i Svartsjö. Där kunde folk höra honom alla dagar. Nils Elofsson höll ett så stort bröllop. Därför ville han bjuda folk på något bättre och ovanligare. ”Jag tvivlar på att han kan få något bättre”, sa Lars Larsson. ”Nu tänker ni visst svara samma sak som Spelar-Mårten och Olle i Säby”, sa drängen. Han berättade hur det hade gått hos dem. Lars Larsson lyssnade noga på drängen. Sedan satt han tyst en lång stund och tänkte. Till sist svarade han ändå ja. ”Hälsa till husbonden att jag tackar för bjudningen och ska komma!” sa han. Nästa söndag reste Lars Larsson till Svartsjö kyrka. Han körde in på kyrkbacken. Just då skulle bröllopsfolket ställa upp sig för att gå till kyrkan. Han kom i sin egen schäs med en bra häst. Han hade svarta kläder av fin ull. Han tog fram fiolen ur en blank låda. Nils Elofsson tog väl emot honom. Han tyckte att det här var en spelman som han kunde vara stolt över. Strax efter kom också Jan Öster upp till kyrkan. Han gick till fots och hade fiolen under armen. Han gick rakt fram till gruppen runt bruden. Det såg ut som om någon hade kallat honom att spela på bröllopet. Jan Öster kom i den gamla grå vadmalsjackan. Folk hade sett honom i den under lång tid. Men det här var ett så stort bröllop. Därför hade hustrun försökt laga hålen vid armbågen. Hon hade satt stora, gröna lappar över dem. Han var en lång, vacker man. Han hade kunnat se fin ut först i brudtåget. Men han var så dåligt klädd. Oro och hård strid med olyckan hade gjort djupa rynkor och gropar i hans ansikte. När Lars Larsson såg Jan Öster komma verkade han bli lite missnöjd. ”Jaså, ni har kallat hit Jan Öster också”, sa han halvhögt till nämndeman Nils Elofsson. ”Ja, det är ett så stort bröllop. Det kan ju inte skada att vi är två spelmän.” ”Jag har verkligen inte bett honom komma!” sa Nils Elofsson. ”Jag förstår inte varför han har kommit. Vänta bara! Jag ska tala om för honom att han inte har något att göra här!” ”Då är det nog någon spektakelmakare som har kallat hit honom”, sa Lars Larsson. ”Men ta gärna mitt råd. Låt ingenting märkas. Gå och hälsa honom välkommen! Jag har hört att han lätt blir arg. Kanske börjar han slåss och gräla om ni säger att ingen har kallat honom.” Det förstod nämndemannen också. Det var ingen tid att börja bråka. Brudtåget ställde ju upp sig på kyrkbacken. Han gick därför fram till Jan Öster och hälsade honom välkommen. Sedan ställde sig de två spelmännen först i tåget. Brudparet gick under en päll. Brudens tärnor och riddare gick par om par. Efter dem kom föräldrarna och släktingarna. Tåget var både fint och långt. När allt var klart gick en brudriddare fram till musikanterna. Han bad dem spela brudmarschen. Båda spelmännen lyfte snabbt fiolerna till hakan. Men längre kom de inte. De blev stående så. Det fanns nämligen en gammal sed i Svartsjö. Den främste spelmannen skulle börja brudmarschen och leda spelet. Brudriddaren såg på Lars Larsson, som om han väntade på att han skulle börja. Men Lars Larsson såg på Jan Öster. ”Det är Jan Öster som ska börja”, sa han. Men Jan Öster kunde inte tänka sig något annat. Lars Larsson var klädd lika fint som en herre. Han själv kom i sin slitna vadmalströja. Han kom direkt från den dåliga stugan, där det bara fanns nöd och fattigdom. Den andre måste vara finare än han. ”Nej, för all del!” sa han bara. ”Nej, för all del!” Han såg att brudgummen sträckte fram armen och stötte till Lars Larsson. ”Lars Larsson ska börja”, sa brudgummen. När Jan Öster hörde det tog han genast fiolen från hakan. Han tog ett steg åt sidan. Men Lars Larsson rörde sig inte. Han stod trygg och nöjd med sig själv kvar på sin plats. Men inte heller han lyfte stråken. ”Det är Jan Öster som ska börja”, sa han igen. Han sa orden envist, som en man som är van att få som han vill. Det blev oro i gruppen när det dröjde. Brudens far kom fram och bad Lars Larsson att börja. Kyrkvaktaren kom ut i kyrkdörren och visade med handen att de skulle komma fort. Prästen stod redan framför altaret och väntade. ”Du får be Jan Öster att börja spela då”, sa Lars Larsson. ”Vi spelmän tycker att han är den styvaste av oss.” ”Det kan nog vara så”, sa bonden. ”Men vi bönder tycker att du, Lars Larsson, är den duktigaste.” De andra bönderna samlades också runt dem. ”Seså, börja nu!” sa de. ”Prästen väntar ju. Snart skrattar kyrkfolket åt oss.” Lars Larsson stod där lika envis och stolt som förut. ”Jag förstår inte folket i den här församlingen”, sa han. ”Varför har de så mycket emot att deras egen spelman står högst?” Men Nils Elofsson var helt rasande, för alla ville tvinga Jan Öster på honom. Han gick tätt intill Lars Larsson och viskade. ”Jag förstår att det är du som har kallat hit Jan Öster. Du har ställt till detta för att hedra honom. Men skynda dig nu att spela! Annars ska jag jaga bort den trashanken från kyrkbacken med skam och skada.” Lars Larsson såg honom rakt i ansiktet och nickade utan att visa någon ilska. ”Ja, ni har rätt i att vi måste få ett slut på detta”, sa han. Han visade med handen att Jan Öster skulle komma tillbaka till sin gamla plats. Sedan gick han själv några steg framåt. Han vände sig om så att alla kunde se honom. Sedan slängde han stråken långt bort. Han drog upp sin kniv och skar av alla fyra strängarna på fiolen. Strängarna sprang av med en skarp klang. ”Ingen ska säga att jag tror mig vara mer än Jan Öster”, sa han. I tre år hade Jan Öster gått och funderat på en låt. Han kände att den bodde färdig inom honom. Men han kunde inte få fram den på strängarna. Det var för att han hemma alltid gick bunden i gråa bekymmer. Och aldrig hände något, stort eller litet, som lyfte honom över det dagliga slitet. Men nu hörde han Lars Larssons strängar gå av. Då kastade han huvudet bakåt och drog in luft i lungorna. Hans ansikte var spänt, som om han lyssnade efter något långt borta. Och så började han spela. För låten som han hade funderat på i tre år var plötsligt klar för honom. Medan tonerna klingade gick han med stolta steg ner mot kyrkan. Ingen i brudtåget hade hört en sådan låt förut. Den tog dem med sig i hög fart. Därför tänkte inte ens Nils Elofsson på att stå stilla. Och alla var så glada åt både Jan Öster och Lars Larsson. Därför kom hela brudtåget in i kyrkan med tårar i ögonen. ### Ordlista - **socken**: område på landet med en egen kyrka - **spelman**: person som spelar fiol vid fester - **nämndeman**: bonde som hjälper domaren i rätten - **trashank**: nedsättande ord om en fattig person med trasiga kläder - **brudtåget**: de som går i rad med brudparet till kyrkan - **styvare**: duktigare; den som är styv är mycket duktig - **dräng**: man som arbetar på en gård - **husbonden**: mannen som äger gården och bestämmer över drängarna - **schäs**: liten, lätt vagn med två hjul - **vadmalsjackan**: jacka av vadmal, ett tjockt, enkelt tyg av ull - **spektakelmakare**: person som ställer till bråk för skojs skull - **päll**: tyg som man håller upp över brudparet - **tärnor**: unga flickor som följer bruden - **brudriddare**: ung man som följer bruden, inte en riddare på häst - **stråken**: pinnen man spelar fiol med ## Morbror Ruben Det var en gång, för snart åttio år sedan, en liten pojke. Han var ute på torget och spelade topp. Pojken hette Ruben. Han var bara tre år. Men han svängde sin lilla piska lika modigt som någon annan. Toppen snurrade, och det var en glädje att se. Den dagen för åttio år sedan var det riktigt vackert vårväder. Mars hade kommit. Staden var delad i två världar. Den ena var vit och varm, och där var det sol. Den andra var kall och mörk, och där var det skugga. Hela torget låg i solen, utom en smal bit längs en av husraderna. Den lilla pojken var modig, men han blev trött av att snurra sin topp. Han såg sig om efter en plats att vila på. Det var inte svårt att hitta en sådan plats. Det fanns inga bänkar eller soffor, men varje hus hade en stentrappa. Lille Ruben kunde inte tänka sig något bättre. Han var en liten pojke som alltid ville göra rätt. Han visste det inte säkert. Men han trodde att mor inte ville att han satt på främmande människors trappor. Mor var fattig. Just därför fick det aldrig se ut som om de ville ta något från andra. Så han gick och satte sig på deras egen stentrappa. De bodde nämligen också vid torget. Den trappan låg i skuggan, och där var det riktigt kallt. Den lille stödde huvudet mot räcket och drog upp benen. Han mådde bättre än någonsin förr. En liten stund till såg han hur solen dansade ute på torget. Han såg hur pojkar sprang och toppar snurrade. Sedan slöt han ögonen och somnade. Han sov nog en hel timme. När han vaknade mådde han inte lika bra som när han somnade. Allting kändes så hemskt obehagligt. Han gick in till mor och grät. Mor såg att han var sjuk, och hon la honom i sängen. Ett par dagar senare var pojken död. Men det är inte slutet på hans historia. Hans mor sörjde honom nämligen från djupet av sitt hjärta. Det var en sorg som var starkare än både åren och döden. Mor hade flera andra barn och många bekymmer. De tog hennes tid och hennes tankar. Men det fanns alltid ett rum i hennes tankar. Där fick hennes son Ruben bo helt i fred. För henne levde han hela tiden. Om hon såg många barn leka på torget, så sprang han med där. När hon arbetade inne i huset trodde hon fullt och fast en sak. Hon trodde att den lille fortfarande satt och sov ute på den farliga stentrappan. Säkert var inget av mors levande barn så nära hennes tankar som det döda. Några år efter sin död fick lille Ruben en syster. Hon växte och kunde springa på torget och spela topp. En dag satte hon sig också att vila på stentrappan. Men i samma stund kände mor något. Det var som om någon drog henne i kjolen. Hon kom genast ut och lyfte upp lilla syster. Hon tog så hårt i henne att flickan mindes det hela sitt liv. Ännu mindre glömde hon mors konstiga ansikte och hur mors röst darrade. Mor sa: ”Vet du att du en gång hade en liten bror som hette Ruben? Han dog därför att han satt på den här stentrappan och förkylde sig. Du vill väl inte dö och lämna mor, du Berta?” Bror Ruben blev snart lika levande för sina syskon som för sin mor. Mor var sådan att alla måste se med hennes ögon. Snart kunde de också, precis som hon, se honom sitta ute på stentrappan. Naturligtvis satte sig ingen av dem där. Ibland satt någon på en stentrappa, ett stenräcke eller en sten vid vägen. Ja, så snart de såg det kände de alltid ett stick i hjärtat. Då tänkte de på bror Ruben. Och det hände bror Ruben mer. När syskonen talade om varandra satte de honom högst av alla. Alla barnen visste ju att de var ett besvärligt och bråkigt släkte. De gav mor bara arbete och besvär. De kunde inte tro att mor skulle sörja mycket om hon förlorade något av dem. Men mor sörjde verkligen bror Ruben. Så han måste ha varit mycket snällare än de var. Ofta tänkte någon av dem så här. ”Ack, den som kunde ge mor lika mycket glädje som bror Ruben!” Och ändå visste ingen mer om honom än två saker. Han hade spelat topp, och han hade förkylt sig på en stentrappa. Men han måste ju ha varit speciell, när mor älskade honom så mycket. Och speciell var han: han gav mor mest glädje av alla barnen. Hennes man hade dött, och hon arbetade i sorg och nöd. Men barnen trodde starkt på mors sorg över den lille treåringen. De var säkra på en sak. Om han bara hade levt, skulle mor inte ha sörjt över sin olycka. När de såg mor gråta trodde de alltid att de visste varför. Det var för att bror Ruben var död. Eller det var för att de själva inte var som bror Ruben. Snart växte en önskan i dem, och den blev allt starkare. De ville tävla med den lille döde om mors kärlek. Det fanns ingenting som de inte ville göra för mor. Hon behövde bara tycka lika mycket om dem som om honom. Bror Ruben var det nyttigaste av alla mors barn, menar jag. Det var på grund av den här önskan. Tänk bara när den äldsta brodern tjänade sina första pengar! Han rodde en främling över ån. Sedan kom han och gav pengarna till sin mor. Han behöll inte ens ett enda litet mynt. Då såg mor så glad ut att han blev alldeles full av stolthet. Han kunde inte låta bli att visa hur väldigt ärelysten han hade varit. ”Mor, är jag nu inte lika bra som bror Ruben?” Mor såg noga på honom. Det var som om hon jämförde två ansikten. Hans ansikte var friskt och strålande. Det andra var litet och blekt, ute på stentrappan. Mor ville säkert svara ja, om hon hade kunnat. Men mor kunde inte. ”Mor tycker mycket om dig, Ivan, men du blir aldrig som bror Ruben.” Det var omöjligt, det såg alla barnen. Men ändå kunde de inte låta bli att försöka. De växte upp till duktiga människor. De arbetade hårt och fick både pengar och respekt. Under tiden satt bror Ruben bara stilla på sin stentrappa. Men han låg ändå före dem. Ingen kunde hinna ikapp honom. Varje gång de kom ett steg framåt blev livet lite bättre. Så småningom kunde de ge mor ett gott hem och ett bekvämt liv. Men de fick bara en enda lön för det. Mor sa: ”Ack, om min lille Ruben hade fått se det här!” Bror Ruben följde mor genom hela livet, ända till den säng där hon dog. Det var han som tog bort det värsta från dödens plågor. Hon visste ju att plågorna förde henne till honom. Mitt i den största smärtan kunde mor le. Hon tänkte på att hon skulle möta lille Ruben. Och så dog hon. Hennes trogna kärlek hade lyft upp en stackars liten treåring. Den hade gjort honom till en gud. Men inte heller då tog lille Rubens historia slut. För alla sina syskon hade han blivit en symbol. Han stod för det hårda livet i hemmet och för kärleken till mor. Han stod också för alla de rörande minnena från de svåra åren. Det fanns alltid något varmt och vackert i deras röster när de talade om honom. Det var något heligt och högtidligt kring den lille treåringen. Så kom han också in i livet hos sina syskons barn. Mors kärlek hade gjort honom till en stor person. Och de stora arbetar vidare och påverkar människor, generation efter generation. Syster Berta hade en son. Han fick mycket att göra med morbror Ruben. Han var fyra år den dagen då han satt på trottoarkanten. Han stirrade ner i rännstenen. Den var full av regnvatten. Pinnar och strån åkte med äventyrliga svängar nerför det grunda vattnet. Den lille satt och såg på, lugn och lycklig. Det är skönt att följa andras äventyr när man själv är i trygghet. Men hans mamma avbröt hans fredliga filosoferande. Hon såg honom, och i samma ögonblick måste hon tänka på stentrappan hemma. Hon måste tänka på sin bror. ”Å kära min lilla gosse”, sa hon, ”sitt inte så! Vet du att din mamma hade en liten bror som hette Ruben? Han var fyra år, liksom du nu. Han dog därför att han satt på en sådan där trottoarkant och förkylde sig.” Den lille tyckte inte om att bli störd i sina trevliga tankar. Han satt stilla och filosoferade. Hans ljusa, krusiga hår föll ända ner i ögonen på honom. Syster Berta skulle inte ha gjort det för någon annan. Men för sin kära brors skull ruskade hon sin lille pojke ganska hårt. Och så fick han lära sig respekt för morbror Ruben. En annan gång ramlade den unge herren med de ljusa lockarna ute på isen. En stor, stygg pojke hade knuffat omkull honom av ren elakhet. Där satt han kvar och grät. Han ville riktigt visa hur orättvist det var. Hans mamma kunde ju inte vara långt borta. Men han hade glömt en sak. Hans mamma var först och sist morbror Rubens syster. När hon såg sin son Axel sitta på isen kom hon inte med någon tröst. Hon kom bara med detta eviga: ”Sitt inte så, min lilla gosse! Tänk på morbror Ruben! Han dog när han var fem år, liksom du är nu. Han dog därför att han satte sig i en snödriva!” Pojken reste sig genast när han hörde talas om morbror Ruben. Men det blev kallt ända in i hjärtat på honom. Hur kunde mamma prata om morbror Ruben när hennes lilla pojke var så ledsen? För Axels del fick han gärna sätta sig och dö var han ville. Men nu ville den döde visst ta hans egen mamma ifrån honom. Det kunde Axel inte tillåta. Så lärde han sig att hata morbror Ruben. Högt uppe i trappan i Axels hem fanns ett räcke av sten. Det var härligt att sitta där, och man blev yr av höjden. Långt där nere låg stengolvet i hallen. Den som satt där uppe hade ett ben på var sida. Han kunde drömma att han red fram över stora djup. Axel kallade räcket för sin häst, den gode gångaren Grane. På dess rygg hoppade han över brinnande diken och in i förtrollade slott. Där satt han stolt och trotsig, och de stora lockarna flög i farten. Han kämpade Sankt Görans strid med draken. Och morbror Ruben hade ännu inte kommit på att vilja rida där. Men naturligtvis kom han. Draken vred sig i dödsångest, och Axel satt där, säker på segern. Just då hörde han barnjungfrun ropa: ”Lilla Axel, sitt inte där! Tänk på morbror Ruben! Han dog när han var åtta år gammal, liksom Axel är nu. Han dog därför att han satt och red på ett stenräcke! Här får Axel aldrig mer sitta.” En sådan avundsjuk gammal dummerjöns, den där morbror Ruben! Han tålde visst inte att Axel dödade drakar och räddade prinsessor. Om han inte såg upp, skulle Axel visa att han också kunde vinna ära. Tänk om Axel hoppade ner på stengolvet här nere och slog ihjäl sig! Då skulle han allt känna sig liten, den där storljugaren. Stackars morbror Ruben! Stackars den lilla snälla pojken som hade spelat topp ute på det soliga torget! Nu fick han veta vad det betyder att vara en stor man. En fågelskrämma hade han blivit. Den gamla tiden hade satt upp honom för den tid som skulle komma. Det var ute på landet hos morbror Ivan. Många kusiner hade samlats på den härliga gården. Axel gick där, full av sitt hat till den store morbror Ruben. Han ville bara veta en sak: pinade morbror Ruben någon annan än honom? Men något skrämde honom från att fråga. Det kändes som att tala illa om något heligt. Äntligen var barnen ensamma. Ingen vuxen var där. Då frågade Axel om de hade hört talas om morbror Ruben. Han såg att ögonen blixtrade och att många barn knöt sina små nävar. Men det syntes att de små munnarna hade lärt sig respekt för morbror Ruben. ”Tyst för all del!” sa hela gruppen. ”Nej”, sa Axel, ”nu vill jag veta om han pinar någon mer. För jag tycker att han är den besvärligaste av alla morbröder.” Det enda modiga ordet var som när en damm brister. All ilska i de plågade barnens hjärtan kom ut. Det blev stort oväsen och mycket skrik. Så måste en grupp nihilister se ut när de hånar självhärskaren. Nu gjorde de upp den stackars store mannens syndaregister. Morbror Ruben förföljde alla sina syskons barn. Morbror Ruben dog var han ville. Morbror Ruben var alltid lika gammal som den person han ville störa. Och respekt måste man ha för honom, fast han helt klart var en lögnare. Hata honom i hjärtats tystaste djup, det kunde man få göra. Men man fick inte glömma honom eller tala illa om honom. Nej, det skulle ingen våga! Vilka ansikten de gamla gjorde när de talade om honom! Hade han då någonsin gjort något så stort? Att sätta sig och dö var väl inte så underbart. Han kunde ha gjort vilka stora saker som helst. Men det var säkert att han nu missbrukade sin makt. Han var emot barnen i allt de ville göra, den gamla fågelskrämman. Han jagade upp dem från middagssömnen i det gröna gräset. Han hade hittat det bästa gömstället i parken och förbjudit det. Nu allra senast hade han börjat rida på hästar utan sadel och åka i hö. De var alla säkra på att den stackaren aldrig hade blivit mer än tre år. Och nu gav han sig på stora fjortonåringar. Han sa att han var lika gammal som de. Det var det allra mest irriterande. Det kom fram otroliga saker om honom. Han hade fångat små fiskar från bryggan. Han hade rott i den lilla båten av en enda trädstam. Han hade klättrat i pilträdet som hängde ut över vattnet. Det trädet var så trevligt att sitta i. Ja, han hade till och med legat och sovit på små tunnor med krut. Men de var alla säkra på att det inte fanns någon väg undan hans tyranni. Det kändes skönt att ha fått tala ut, men det hjälpte inte. Man kunde inte göra uppror mot morbror Ruben. Man skulle inte vilja tro det, men dessa barn växte upp och fick egna barn. Då började de genast använda morbror Ruben, precis som deras fäder hade gjort före dem. Och sedan kom deras barn, de unga som växer upp nu. De har lärt sig läxan mycket väl. Det märktes en sommar ute på landet. Gamla farmor Berta satt på ett brett steg i trappan och väntade på vagnen. Då kom en femårig pojke fram till henne. ”Farmor hade en gång en bror som hette Ruben”, sa han. ”Det har du rätt i, min lilla gosse”, sa farmor och reste sig genast. För alla de unga var detta en märklig syn. Det var som att se en gammal karolin buga sig för kung Karls porträtt. De kände på sig att morbror Ruben alltid måste vara stor. Det spelade ingen roll hur han misslyckades. Han var stor bara för att människor hade älskat honom så mycket. I dessa dagar granskar man all storhet noga. Därför måste man använda honom lite mindre än förr. Gränsen för hans ålder är lägre. Träd, båtar och tunnor med krut är säkra för honom. Men ingenting av sten som går att sitta på kan komma undan honom. Och barnen i vår tid behandlar honom på ett annat sätt än föräldrarna. De kritiserar honom öppet. Deras föräldrar kan inte längre konsten att skapa en tung och rädd lydnad. Små flickor som bor på sin skola talar om morbror Ruben. De undrar om han är något annat än en saga. En sexårig ungdom föreslår ett experiment. Det ska bevisa att man inte kan bli dödligt förkyld på en stentrappa. Men det här är bara ett mod för stunden. Innerst inne är den här generationen lika säker på morbror Rubens storhet som de förra. Och den lyder honom precis som de. En dag ska de som nu skrattar åt honom åka till det gamla hemmet. De ska leta reda på den gamla stentrappan. De ska ställa den på ett stort stöd, med en text i gyllene bokstäver. De skämtar om morbror Ruben nu under några år. Men de blir vuxna och får egna barn att uppfostra. Så snart det händer ska de förstå att den store mannen är nyttig och nödvändig. ”Å, mitt lilla barn, sitt inte på den där stentrappan! Din mors mor hade en morbror som hette Ruben. Han dog när han var i din ålder. Han dog därför att han satte sig och vilade på en sådan där stentrappa.” Så ska det heta, så länge världen står. ### Ordlista - **topp**: leksak som snurrar, och som man håller igång med en liten piska - **räcket**: det man håller i när man går i en trappa - **sörjde**: var mycket ledsen för att någon hade dött - **gosse**: pojke (gammalt ord) - **ärelysten**: som vill vara bäst och bli beundrad - **rännstenen**: smal ränna vid gatan där vattnet rinner - **barnjungfrun**: ung kvinna som passar barn - **dummerjöns**: dum person (skällsord) - **storljugaren**: person som ljuger mycket (skällsord) - **fågelskrämma**: docka på en åker som skrämmer bort fåglar - **nihilister**: ryska upprorsmän på 1800-talet - **självhärskaren**: härskare som ensam bestämmer, som den ryske tsaren - **syndaregister**: en lista över allt dåligt som någon har gjort - **krut**: svart pulver som exploderar - **karolin**: soldat hos kung Karl ## Kejsarens syn Det var på den tiden då Augustus var kejsare i Rom. Då var Herodes kung i Jerusalem. En gång sjönk en mycket stor och helig natt ner över jorden. Det var den mörkaste natt som någon hade sett. Man kunde tro att hela jorden hade kommit in under ett källarvalv. Det var omöjligt att se skillnad på vatten och land. Man hittade inte ens på den mest kända vägen. Det kunde inte vara annorlunda, för från himlen kom inte en enda ljusstråle. Alla stjärnor hade stannat hemma i sina hus. Den vackra månen hade vänt bort sitt ansikte. Och lika djup som mörkret var också tystnaden och stillheten. Floderna hade stannat. Vinden rörde sig inte. Till och med löven på aspen hade slutat darra. Om man gick vid havet, slog vågen inte längre mot stranden. Om man gick i öknen, knarrade sanden inte under foten. Allt var stilla som sten. Ingenting rörde sig, för ingenting ville störa den heliga natten. Gräset vågade inte växa. Daggen kunde inte falla. Blommorna vågade inte ge sin doft. Den här natten jagade inte de vilda djuren. Ormarna bet inte. Hundarna skällde inte. Inte heller saker utan liv ville störa den heliga natten. Det var ännu mer underbart. De ville inte hjälpa till med något ont. Ingen dyrk kunde öppna ett lås. Ingen kniv kunde få blod att rinna. Just den här natten lämnade en liten grupp människor kejsarens hus i Rom. Huset låg på Palatinen. De kom ner och gick över Forum, upp mot Kapitolium. Samma dag hade rådsherrarna ställt en fråga till kejsaren. De ville bygga ett tempel åt honom på Roms heliga berg. Hade han något emot det? Men Augustus hade inte sagt ja genast. Han visste inte om gudarna ville att han skulle ha ett tempel bredvid deras. Han hade svarat att han först ville veta vad gudarna ville. Därför skulle han göra ett offer till sin genius på natten. Nu gick han för att göra det offret, och några nära vänner följde med. Augustus lät andra bära honom i hans bärstol, för han var gammal. Kapitoliums långa trappor var svåra för honom. Han höll själv buren med duvorna som han skulle offra. Inga präster, soldater eller rådsherrar följde med honom, bara hans närmaste vänner. Fackelbärare gick före honom, som om de ville göra en väg in i mörkret. Bakom honom gick slavar. De bar altaret med tre ben, kolen, knivarna och den heliga elden. De bar också allt annat som behövdes för offret. På vägen pratade kejsaren glatt med sina vänner. Därför märkte ingen av dem nattens oändliga tystnad och stillhet. De kom högst upp på Kapitolium, till den tomma platsen för det nya templet. Först då såg de att något ovanligt hände. Det här kunde inte vara en natt som alla andra. Uppe på klippkanten såg de nämligen en mycket underlig varelse. Först trodde de att det var en gammal, krokig stam av ett olivträd. Sedan trodde de att en urgammal stenstaty från Jupiterstemplet hade gått ut på klippan. Till sist tyckte de att det bara kunde vara den gamla sibyllan. De hade aldrig sett något så gammalt, så jättestort och slitet av regn och vind. Den här gamla kvinnan var skrämmande. Om kejsaren inte hade varit där, hade de alla flytt hem till sina sängar. ”Det är hon”, viskade de till varandra. ”Hon räknar lika många år som det finns sandkorn på hennes hemlands kust. Varför har hon kommit ut ur sin håla just i natt? Vad säger hon om framtiden för kejsaren och riket? Hon skriver sina ord om framtiden på trädens blad. Hon vet att vinden bär gudarnas ord till den som ska få dem.” De var så rädda att de ville falla på knä, med pannan mot marken. De skulle ha gjort det om sibyllan bara hade rört sig. Men hon satt lika stilla som om hon inte hade något liv. Hon satt hopkrupen längst ut på klippkanten. Hon höll handen över ögonen och tittade ut i natten. Det såg ut som om hon hade gått upp på kullen för att se bättre. Det var som om något hände långt borta, och det ville hon se. Hon kunde se något, hon, en sådan natt! I samma stund märkte kejsaren och alla med honom hur djupt mörkret var. Ingen av dem kunde se längre än en hand framför sig. Och vilken stillhet, vilken tystnad! De kunde inte ens höra det svaga ljudet från Tibern. Men luften ville kväva dem. Kall svett kom fram på deras pannor, och deras händer var stela och svaga. De tänkte att något fruktansvärt måste vara på väg. Men ingen ville visa att han var rädd. Alla sa till kejsaren att det här var goda tecken. Hela naturen höll andan för att hälsa en ny gud. De bad Augustus att skynda sig med offret. De sa att den gamla sibyllan nog hade kommit upp ur sin håla. Hon ville säkert hälsa hans genius. Men sanningen var en annan. Den gamla sibyllan såg en syn, och den tog alla hennes tankar. Hon visste inte ens att Augustus hade kommit upp till Kapitolium. Hennes ande hade rest till ett land långt borta. Där tyckte hon att hon gick över en stor slätt. I mörkret stötte hennes fot hela tiden mot något. Hon trodde att det var små jordhögar. Hon böjde sig ner och kände med handen. Nej, det var inte jordhögar, det var får. Hon gick mellan stora flockar av sovande får. Nu såg hon herdarnas eld. Den brann mitt på fältet, och hon letade sig fram till den. Herdarna låg och sov vid elden. Bredvid sig hade de långa, spetsiga stavar. Med dem brukade de försvara fåren mot vilda djur. Men små djur med lysande ögon och tjocka svansar smög fram till elden. Var det inte schakaler? Ändå kastade inte herdarna sina stavar efter dem. Hundarna fortsatte att sova, och fåren flydde inte. De vilda djuren la sig och vilade bredvid människorna. Det här såg sibyllan. Men hon visste ingenting om det som hände bakom henne, uppe på berget. Hon visste inte att de reste altaret där, tände kolen och strödde ut rökelsen. Hon visste inte att kejsaren tog den ena duvan ur buren för att offra den. Men hans händer var så stela att han inte kunde hålla fågeln. Med ett enda slag av vingen gjorde sig duvan fri. Den försvann upp i mörkret. När det hände såg kejsarens vänner misstänksamt på den gamla sibyllan. De trodde att det var hon som hade orsakat olyckan. Kunde de veta att sibyllan fortfarande tyckte att hon stod vid herdarnas eld? Hon lyssnade nu efter en svag ton. Den kom darrande genom den dödstysta natten. Hon hörde den länge innan hon märkte varifrån den kom. Den kom inte från jorden, utan från himlen. Till sist lyfte hon huvudet. Då såg hon ljusa, skimrande gestalter glida fram uppe i mörkret. Det var små flockar av änglar. De sjöng vackert. Som om de sökte något flög de fram och tillbaka över den stora slätten. Medan sibyllan lyssnade på änglarnas sång gjorde kejsaren sig klar för ett nytt offer. Han tvättade sina händer och gjorde altaret rent. Sedan bad han om den andra duvan. Han försökte allt han kunde för att hålla fast den. Men duvans hala kropp gled ur hans hand. Fågeln flög upp i den svarta natten. Kejsaren blev förskräckt. Han föll på knä framför det tomma altaret och bad till sin genius. Han bad om kraft att stoppa de olyckor som den här natten tycktes betyda. Inte heller något av det här hade sibyllan hört. Hon lyssnade med hela sin själ på änglarnas sång. Den blev starkare och starkare. Till sist blev den så stark att den väckte herdarna. De reste sig på armbågen. De såg lysande skaror av silvervita änglar uppe i mörkret. Änglarna rörde sig i långa, vajande rader, som flyttfåglar. Några hade lutor och violiner i händerna, andra hade cittror och harpor. Deras sång var lika glad som barns skratt och lika sorglös som lärkans sång. När herdarna hörde det här reste de sig. De ville gå till bergstaden, där de bodde, och berätta om undret. De letade sig fram på en smal, slingrig stig, och den gamla sibyllan följde dem. Plötsligt blev det ljust uppe på berget. En stor, klar stjärna började lysa rakt över berget. Staden högst uppe skimrade som silver i stjärnans ljus. Alla änglaflockarna som hade flugit fram och tillbaka skyndade dit med glada rop. Herdarna gick fortare, och de nästan sprang. När de kom till staden såg de att änglarna hade samlats över ett lågt stall. Det låg nära stadsporten. Det var en dålig byggnad med tak av halm. Den nakna klippan var husets bakre vägg. Över det stod stjärnan, och fler och fler änglar flög dit. Några satte sig på halmtaket eller på den branta bergväggen bakom huset. Andra svävade över huset med fladdrande vingar. Högt, högt uppe var luften fylld av heligt ljus från de strålande vingarna. I samma ögonblick som stjärnan började lysa över bergstaden, vaknade hela naturen. Männen uppe på Kapitolium kunde inte låta bli att märka det. De kände friska, mjuka vindar gå genom luften. Söta dofter strömmade upp omkring dem. Träden susade, och Tibern började brusa. Stjärnorna lyste, och månen stod plötsligt högt på himlen och lyste upp världen. Och från himlen kom de två duvorna flygande ner. De satte sig på kejsarens axel. När detta under skedde reste sig Augustus, stolt och glad. Men hans vänner och slavar föll på knä. ”Ave Cesar!” ropade de. ”Din genius har svarat dig. Du är den gud som man ska tillbe på Kapitoliums höjd.” De lyckliga männen ropade högt till kejsarens ära. Ropen var så höga att den gamla sibyllan hörde dem. De väckte henne ur hennes syner. Hon reste sig från sin plats på klippkanten och gick fram bland människorna. Det var som om ett mörkt moln steg upp ur djupet. Det föll ner över berget. Hon var fruktansvärd i sin höga ålder. Grovt, glest hår hängde runt hennes huvud. Hennes leder var stora och svullna. Den mörka huden täckte kroppen, hård som bark, med rynka vid rynka. Men mäktig och värdig gick hon fram mot kejsaren. Med ena handen tog hon om hans handled. Med den andra pekade hon långt bort mot öster. ”Se!” befallde hon. Kejsaren lyfte sina ögon och såg. Rymden öppnade sig för hans ögon, och hans blick nådde ända till det fjärran österlandet. Han såg ett fattigt stall under en brant bergvägg. I den öppna dörren såg han några herdar på knä. Inne i stallet såg han en ung mor på knä framför ett litet barn. Barnet låg på en bunt halm på golvet. Och sibyllans stora, knotiga fingrar pekade mot det fattiga barnet. ”Ave Cesar!” sa sibyllan med ett hånfullt skratt. ”Där är den gud som man ska tillbe på Kapitoliums höjd!” Då drog Augustus sig bort från henne, som från en galen kvinna. Men över sibyllan föll den mäktiga anden som ser framtiden. Hennes skumma ögon började brinna. Hon sträckte händerna mot himlen. Hennes röst förändrades, så att den inte verkade vara hennes egen. Den hade sådan klang och kraft att hela världen kunde ha hört den. Hon sa ord som hon tycktes läsa uppe bland stjärnorna. ”På Kapitoliums höjd ska världens förnyare dyrkas, Krist eller Antikrist, men inte bräckliga människor.” När hon hade sagt det här gick hon bort mellan de skräckslagna männen. Hon gick långsamt ner från berget och försvann. Men nästa dag förbjöd Augustus folket strängt att bygga något tempel åt honom på Kapitolium. I stället byggde han där en helig byggnad åt det nyfödda gudabarnet. Han kallade den *himlens altare*, Ara cœli. ### Ordlista - **källarvalv**: stenrum under ett hus, med runt tak - **dyrk**: verktyg för att öppna lås utan nyckel - **rådsherrarna**: männen som styrde landet tillsammans med kejsaren - **offer**: en gåva till en gud, ofta ett dödat djur - **genius**: en god ande som skyddar en person - **fackelbärare**: person som går före andra med en brinnande pinne som ger ljus - **buren**: litet hus av metall eller trä för fåglar - **duvan**: en fågel, ofta vit eller grå - **sibyllan**: gammal kvinna som kan se framtiden - **herdarna**: män som passar får - **stavar**: långa pinnar som man har i handen - **rökelsen**: något som luktar gott när man bränner det - **Ave Cesar**: latin för ”Var hälsad, kejsare” - **förnyare**: person som gör något nytt av det gamla - **bräckliga**: svaga, som lätt går sönder