# Hemsöborna (nivå B1)

*August Strindberg*

## Första kapitlet

*Carlsson börjar sin tjänst och visar sig vara en spelfågel.*

Han kom som ett yrväder en aprilkväll och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara och Lotten hade kommit in med skötekan för att hämta honom på Dalarö brygga. Men det dröjde en evighet innan de kom i båten. De skulle till handelsmannen och köpa en tunna tjära. De skulle till abeteket och hämta gråsalva åt grisen. Sedan skulle de till posten och köpa ett frimärke. Sedan skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen, mot ett halvpund småtärna till notbygget. Till sist hamnade de på gästgivaregården, där Carlsson bjöd på kaffe med dopp. Så kom de äntligen i båten. Men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han hade aldrig sett en råseglare förut. Därför skrek han att de skulle hissa focken, som inte fanns.

På tullbryggan stod lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern, när ekan gick över stag och länsade ner mot Saltsäcken.

— Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden. — Stopp till! Stopp till!

Medan Carlsson tittade efter hålet, knuffade Clara undan honom och tog rodret. Med årorna lyckades Lotten få upp ekan i vinden igen. Så nu gick det ner mot Aspösund i god fart.

Carlsson var en liten fyrkantig värmlänning med blå ögon och en näsa som var krokig som en syskonhake. Han var livlig, lekfull och nyfiken, men sjöaffärerna förstod han inte alls. Han hade också blivit kallad ut till Hemsö för att ta hand om åker och djur. Ingen annan ville sköta dem, sedan gubben Flod hade dött och änkan satt ensam på gården.

Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna på hur det stod till där ute, fick han riktiga skärkarlssvar:

— Ja si, det *vet* jag inte! Ja si, det kan jag *inte* säga! Ja si, det vet jag *rakt* inte.

Så dem blev han inte klok på!

Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln ropade retsamt bakom kobbarna och orren spelade inne i granskogen. Det gick över fjärdar och strömmar, tills mörkret föll och stjärnorna tågade upp. Då bar det ut på det stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Ibland for de förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke som såg ut som ett spöke. Ibland lyste kvarliggande snödrivor som linne som låg ute för att blekas. Ibland dök flöten från näten upp ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem. En yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe. Den väckte tärnor och måsar med sitt skrik, och de förde ett oväsen värre än hin håle. Längst ut, där stjärnorna gick ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga från en stor ångare. Den drog fram en lång rad runda ljus, som sken ut genom salongens runda fönster.

Allt var nytt för Carlsson, och han frågade om allt. Nu fick han svar, och så många att han tydligt kände att han hade kommit till främmande mark.

»Han var oppe från land.» Det betydde ungefär detsamma som att vara från landet när man står inför en stadsbo.

Så smackade ekan in i ett sund och kom i lä, så att de måste ta ner seglet och ro. Snart kom de in i ett nytt sund. Där såg de ett ljus lysa från en stuga mellan alar och tallar.

— Nu ä vi hemma, sa Clara.

Båten sköt in i en smal vik, där en ränna var huggen genom vassen. Vassen rasslade mot båtsidorna och väckte en lekgädda, som hade gått och spekulerat kring en stångkrok.

Byrackan skällde, och en lykta syntes röra sig uppe vid stugan.

Ekan gjordes fast vid änden av bryggan, och lossningen började. Seglet rullades på rån, masten togs ur, och stagen virades runt den med sina tågnålar. Tjärtunnan rullades i land, och byttor, krus, korgar och knyten låg snart på bryggan.

Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och såg bara nya och ovanliga saker. Utanför bryggan låg sumpkistan med sitt hivspel. Längs bryggans långsida gick ett räcke, som var fullt av flöten, fästor, draggar, sänken, linor, långrevar och krok. På bryggans plankor stod strömmingstrummor, tråg, tinor, kar, bunkar och långrevslådor. Vid bryggans början låg en sjöbod full av vettar. Det var uppstoppade ejdrar, skrakar, prackor, svärtor och knipor för jakten ute på havet. Under takskägget låg segel och master, åror, båtshakar, årtullar, öskar, isbillar och lakklubbor på hållare. På land stod gistgårdar med strömmingsskötar, lika stora som de största kyrkfönster. Där hängde också flundernät med maskor som man kunde få armen igenom. Där hängde abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät. Men rakt upp från bryggan gick något som liknade en herrgårdsallé, med två rader klykstör. På dem hängde den stora bordnoten.

Längst upp i gången kom nu lyktan. Den kastade sitt sken på sandgången, som glittrade av musselskal och torkade fiskgälar. I noten blänkte kvarliggande strömmingsfjäll som rimfrost i spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gummansikte, som såg ut att vara torkat av blåst. Den lyste på ett par små vänliga ögon, som hade krympt ihop vid spiselden. Framför gumman kom hundrackan, ett raggigt djur som kunde gå lika bra i sjön som på land.

— Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade gumman. Och har ni gossen med er?

— Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster se! svarade Clara.

Gumman torkade sin högra hand på förklädet och räckte den åt drängen.

— Välkommen då, Carlsson, och må han trivs hos oss. Har ni fått med kaffet och sockret, flickor, och är seglen inne i boden? Så, kom då upp, så ska ni väl få något att äta.

Sällskapet tågade upp för backen. Carlsson var tyst och nyfiken. Han väntade på att få veta hur hans liv skulle bli på den nya platsen.

Det brann eld i spisen inne i stugan, och det vita slagbordet hade en ren duk. På duken stod en brännvinsflaska, som var hopsnörd på mitten som ett timglas. Runt henne stod Gustavsbergskoppar med rosor och förgätmigej. En nybakad bulle, spröda skorpor, en smörtallrik, en sockerskål och en gräddkanna gjorde bordet färdigt. Carlsson tyckte att det såg ut som hos rika människor. Det hade han inte väntat sig så långt bortom all ära och redlighet.

Men inte heller stugan såg dålig ut, när han granskade den i skenet från spisen. Det flammande skenet korsade sig med ljuset från talgljuset i mässingsstaken. Det lyste i mahognychiffonjéns lite suddiga polityr. Det speglade sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel. Det glittrade i silverinläggningarna på de långa fågelbössornas damascerade pipor. Och det lyste fram de förgyllda bokstäverna på ryggarna av postillor, psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.

— Stig fram, Carlsson, bjöd gumman.

Carlsson var en nyare tids barn, och han sprang verkligen inte ut på logen. Han steg genast fram och satte sig på en bänksoffa. Flickorna ordnade under tiden med hans kista, som kom ut i köket. Köket låg på andra sidan farstun.

Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet. Hon krokade på pannan igen och lät kaffet koka upp lite. Sedan bjöd hon igen, och denna gång sa hon att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.

Drängen satt och rullade mössan och väntade på vinden, för att veta hur han skulle ställa sina segel. Det var alldeles tydligt att han hade bestämt sig för att stå väl med de rätta personerna. Men han visste ännu inte om gumman var av den sorten som tålde att man pratade. Därför vågade han inte öppna språklådan, förrän han hade hört hur landet låg.

— Det var en rasande rar chiffonjé, det där, började han och fingrade på mässingsrosorna.

— Hm! sa gumman. Men det är inte så mycket i henne.

— Hå, det vet jag visst, det, smickrade Carlsson vidare och stack in lillfingret i nyckelhålet till klaffen. Där är nog moltum, där!

— Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon kom hem från auktion. Men Floden skulle i jorden, och Gusten på exesisen, och så har det ingen reda varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde nya stugan, som ingen nytta var till. Så gick det undan för undan. Lägg i sockret nu, Carlsson, och drick en kopp kaffe.

— Ska jag börja, jag? krusade drängen.

— Ja, efter ingen annan är hemma, svarade gumman. Den välsignade gossen är ute på sjön med bössan, och så tar han Norman med sig. Så det blir aldrig något uträttat. Bara de kan komma ut och jaga en fågel, så låter de djur och fiske gå över styr. Och ser Carlsson, det är därför han har kommit hit, för att styra till rätta. Därför ska han hålla sig liksom litet för mer och ha ett öga på gossarna. Vill han inte ta en skorpa, Carlsson?

— Ja, se moster, ska jag vara liksom för mer, så att de andra lyder mig? Då ska det också vara ordning, och då ska jag ha ett ryggstöd. För jag känner gossarna, när man ska vara du och gemen med dem.

Så tog Carlsson sitt landfäste, nu när han kände var han var hemma.

— Vad sjöaffärerna anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för dem känner jag inte. Men på land, där är jag hemma, och där vill jag råda.

— Ja, det där ska vi ordna i morgon, då har vi söndag och kan prata vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig sedan.

Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset och lät det rinna till en dryg fjärdedel i koppen. Sedan drack han en slurk. Nu ville han gärna ta upp samtalet igen, för det hade varit ytterst behagligt. Men gumman hade rest sig för att pyssla vid spisen. Flickorna sprang ut och in, och rackan skällde på gården, så att allas uppmärksamhet drogs utåt.

— Så, nu har vi gossarna hemma, sa gumman.

Nu hördes röster utanför och rasslet av klackjärn mot berget. Mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson två manliga skuggor ute i månskenet. De hade bösspipor över axlarna och packningar på ryggarna.

Rackan skällde i farstun, och strax öppnades dörren till stugan. In klev sonen i sjöstövlar och stortröja. Med den lyckliga jägarens säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa ejder på bordet vid dörren.

— God afton, mor, där har du kött! hälsade han utan att ännu märka den nye.

— God afton, Gusten. Ni har varit borta länge, hälsade gumman tillbaka.

Samtidigt kastade hon en nöjd blick på de praktfulla ejderhanarna, fast hon inte ville det. De hade kolsvarta och kritvita dräkter, rosenfärgade bröst och sjögröna nackar.

— Ni har haft bra jakt, ser jag. Nå, se här har vi Carlsson nu, som vi har väntat på!

Sonen kastade en forskande blick ur sina små, vassa ögon, som delvis doldes av ljusröda ögonhår. Genast ändrade han min. Förut hade den varit öppen, nu blev den blyg.

— God afton, Carlsson, sa han kort och skyggt.

— God afton själv, svarade drängen i en lätt ton. Han var beredd att bli överlägsen, så fort han hade förstått sig på den unge mannen.

Gusten tog högsätet med armbågen på fönsterbrädan och lät modern ge honom en kopp kaffe. I den hällde han genast brännvin. Han drack och tittade i smyg på Carlsson, som hade tagit fåglarna och undersökte dem.

— Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson och klämde dem över bröstet för att känna om de var feta. Han är en duktig skytt, kan jag se, för skotten sitter på rätta stället.

Gusten svarade med ett listigt grin. Han hörde genast att drängen inte förstod något om jakt. Carlsson berömde ju skott som hade gått in medfjärs och gjort fåglarna oanvändbara till vettar.

Men Carlsson fortsatte utan rädsla och pratade. Han berömde sälskinnsväskorna, prisade bössan och gjorde sig så liten som möjligt. Han var okunnig om sjösakerna, och han låtsades vara ännu mer okunnig än han var.

— Var har du gjort av Norman? frågade nu gumman, som började bli sömnig.

— Han håller på att bära upp grejorna i boden, svarade Gusten. Men han kommer väl snart.

— Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är på tiden också. Och Carlsson kan vara trött, som har varit ute och rest. Jag ska visa honom var han ska ligga, om han följer med.

Carlsson ville gärna stanna och se timglaset rinna ut. Men gummans antydningar var för tydliga för att han skulle våga fortsätta. Gumman följde honom ut i köket, men kom strax in igen till sonen. Han hade genast fått tillbaka sin frimodiga min.

— Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman. Jag tycker att han ser rejäl och villig ut.

— N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte på den, mamma, han pratar smörja, den hålen!

— Å, så du säger. Han kan vara ordentlig ändå, fast han pratar mycket.

— Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel. Vi får slita hårt med honom, innan vi blir fria från honom. Men det gör inget, det. Han ska få arbeta för maten, och inte ska han komma mig för nära, inte. Ja si, du tror aldrig vad jag säger, men du får väl se, du får väl se! Och så ångrar du dig, när det är för sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var också så mjuk i munnen, men i ryggen var han ännu mjukare. Så fick vi dras med honom, och nu får vi nog ha honom till hans dödsdag. Såna där hycklare, som är kringa i mun, är bara stora vid grötfatet. Tro du mig!

— Ja si, Gusten, du är som din far. Aldrig tro folk om gott och sedan begära det orimliga! Rundqvisten är ingen sjökarl, han är också oppe från land. Men han kan så mycket som andra inte kan. Och sjökarlar får vi aldrig mer, för de går till flottan och tullen och lotsverket. Så hit kommer bara landsfolk. Ja, ser du, man får ta vad man får.

— Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, utan alla ska gå till kronan. Och hit ut samlas allt skräp oppe från land. Inte ska en tro att något ordentligt folk drar ut i skären, utan att ha sina skäl. Och därför säger jag som förr: se opp med ögonen!

— Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, svarade gumman. Du skulle hålla reda på ditt, för det blir ditt alltsammans ändå. Och du skulle vara hemma och inte ligga på sjön jämt och ständigt. Åtminstone skulle du inte ta folket från arbetet, som du gör.

Gusten plockade på en av ejdrarna och svarade:

— Åja, mor, men du tycker nog om att få stek på bordet. Det har ju bara varit salt fläsk och torrfisk hela vintern, så det ska du inte tala om. Och för resten går jag inte på krogen, jag, och något ska en ha att roa sig med. Mat har vi ju, så det räcker, och lite pengar på banken också. Och gården ruttnar inte. Vill han brinna, så kan han få det, för han är brandförsäkrad.

— Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men allting annat faller sönder. Gärdsgårdarna ska lagas och dikena ska rensas. Logtaket ruttnar, så det droppar in på djuren. Inte en bro är hel, båtarna är sköra som fnöske, näten ska lettas och mjölkkällaren skulle täckas. Ock-ock-ock, det är så mycket som skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi väl se om det inte kan bli av ändå. Vi har ju fått en alldeles särskild för att ordna det. Vi får se om inte Carlsson är mannen för det.

— Nå, så låt honom göra det då! fräste Gusten och reste sitt kortklippta hår på ända med handen. Det stod som spik. — Se där är Norman! Kom och ta en halv nu, Norman!

Norman, en liten bred vithårig man med vita unga mustascher och blå ögon, kom nu in i stugan. Han hälsade på gumman och satte sig hos sin jaktkamrat. De båda hjältarna tog fram sina lerpipor ur västfickorna och stoppade dem med svarta ankaret. Vid en kaffehalva började de på jägares vis gå igenom alla sina bragder i havsbandet, skott för skott. Fåglarna undersöktes med fingrarna i skottsåren, och haglen räknades. De diskuterade skott där man inte visste vem som hade träffat, och de gjorde upp nya planer för andra utflykter.

Under tiden hade Carlsson kommit ut i köket för att få sin sovplats.

Det var en ryggåsstuga, och den såg ut som en skuta med kölen i vädret. Skutan flöt på sin last, som bestod av allt världens gods. Högst upp under den sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarna. Under dem låg brädor och båtbord på tork. Där fanns också lin- och hamphärvor, draggar, smidesjärn, lökknippor, talgljus och matsäcksskrin. På en tvärbalk låg nystoppade vettar i en lång rad. På en annan låg fårskinn. Från en tredje dinglade sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och strumpor. Mellan balkarna gick brödspett med hålkakor, käppar med ålskinn och störar med långrevar och stångkrok.

Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä. Vid väggarna stod tre utdragssoffor, bäddade med ganska rena men grova lakan.

I en av dem visade gumman Carlsson hans plats. Sedan gick hon med ljuset och lämnade den nye i skymningen. Det lyste bara svagt från glöden i spisen och från en kort månstrimma på golvet. Fönstrets post och spröjsar delade strimman i rutor. Av blygsamhetsskäl fick man inget ljus när man gick och lade sig, för flickorna hade också sina sängar i köket. Carlsson började klä av sig i mörkret. Han fick av rocken och stövlarna och tog klockan ur västfickan. Han ville dra upp den i skenet från kolen i spisen. Han satte nyckeln i hålet och började vrida med ovan hand, för klockan gick bara på söndagar och vid högtider. Då hörde han en djup knarrande röst stiga upp från sängkläderna:

— Nej, si fan har klocka också!

Carlsson ryckte till och tittade ner. I glödens sken såg han ett lurvigt huvud med ett par pliriga ögon. Huvudet hängde på två håriga armar.

— Angår det dej, du? svarade han för att inte stå utan svar.

— Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig går dit! svarade huvudet. Men det var en schangtil karl i alla fall, som har saffian i stövelskaften.

— Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han också, om han vill!

— Nej, Jessus, har han galoscher också! Då kan han bestämt bjuda på en sup!

— Ja, det kan han också, om det gäller, svarade Carlsson bestämt och gick efter höganäskruset. Var så god och håll till godo.

Han tog ur korken, drack en klunk och räckte över kruset.

— Nå, Gud signe honom, jag tror rent av att det är brännvin. Så, gutår och välkommen hit! Nu säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig tokiga Rundqvist, för det heter jag mest.

Och så kröp han under täcket.

Carlsson klädde av sig och kröp i säng. Först hängde han sin klocka på saltskäppan. Stövlarna ställde han mitt på golvet, så att de röda saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i stugan, och bara Rundqvist hördes snörvla borta vid spisen. Carlsson låg vaken och tänkte på framtiden. Som en spik satt gummans ord i huvudet, att han skulle vara liksom för mer än de andra. Han skulle sätta gården på fötter. Runt den spiken värkte det och svullnade, som om han hade fått en växt i huvudet. Han låg och tänkte på mahognychiffonjén och på sonens röda hår och misstänksamma ögon.

Han såg sig själv gå med en stor knippa nycklar på en stålring och skramla med dem i byxfickan. Så kommer någon och ber om pengar. Då lyfter han på förklädet av skinn, skakar på högra benet och sticker ner handen i fickan. Han känner nycklarna mot låret. Han plockar på knippan, som när man reder drev. När han har fått tag i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker han in den i nyckelhålet. Det är alldeles som med lillfingret i kväll. Nyckelhålet har sett ut som ett öga med en pupill i. Men nu blir det runt och stort och svart som en bössmynning. Över andra änden av pipan ser han sonens röda sarvöga. Det siktar skarpt och lömskt, som om han ville försvara sitt guld.

Det gick i köksdörren, och Carlsson rycktes upp ur sin halvslummer. Mitt på golvet, dit månrutorna hade flyttat sig, stod två vitklädda kroppar. De dök snart ner i en säng, som knarrade väldigt, som en båt mot en rankig brygga. Det rörde sig i lakanen och fnissades, tills det blev tyst.

— God natt, flickor, hördes Rundqvists slocknande röst. Dröm om mig, så är ni snälla.

— Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.

— Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.

— Ni är — så snälla — så! Om jag bara kunde vara så snäll — som — ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal, och så får man inte sin vilja fram längre. Då är det bara skräp med livet. God natt med er, flickor, och akta er för Carlsson, för han har klocka och saffiansstövlar! Ja, Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan går, lycklig den som flickan får. — Vad ligger ni och fnissar för där borta! — Hör nu, Carlsson, kan jag inte få en sup till? Det är så rysligt kallt här borta, för det drar från spisen.

— Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag sova, fräste Carlsson.

Han hade blivit störd i sina drömmar om framtiden, och i dem fanns varken vin eller flickor. Han hade också redan börjat känna sig som »för mer».

Det blev tyst igen. Bara dova ljud från jägarnas historier trängde genom de båda dörrarna, och nattvinden ryckte sakta i spjället.

Carlsson slöt ögonen. I slumren hörde han Lotten läsa något utantill med halvhög röst. Först kunde han inte fatta vad det var. Men så småningom släpade det fram i en enda lång ramsa. Ur den kunde han urskilja: och inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, tyriketärditt, ochmaktenochhärlighetenievighetamen. God natt, Clara! Sov gott!

Efter en liten stund snarkade det från flickornas säng. Men Rundqvist drog timmerstockar så att fönstren skallrade, om det nu var på lek eller allvar. Carlsson låg halvvaken och visste inte själv om han var vaken eller sov. Då kände han att täcket lyftes och att en knubbig och svettig kropp kröp ner vid hans sida.

— Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig.

Han förstod att det var drängen som skulle bli hans sängkamrat.

— Jaså, det är skytten som har kommit hem, knarrade Rundqvists rostiga bas. Och jag trodde att det var Calle som var ute att skjuta på lördagsafton.

— Du kan visst skjuta, du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste Norman tillbaka.

— Kan jag inte? svarade gubben, för att inte förlora sista ordet. Jag kan skjuta svartstarar med rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.

— Har ni släckt elden? avbröt gummans vänliga röst genom dörren från farstun.

— Javars! svarade alla i kör.

— God natt med er då!

— God natt, moster!

Så drogs långa suckar, och det pustades, flåsades och snusades, tills snarkningarna var igång.

Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och räknade fönsterrutorna för att bli sanndrömmad.

### Ordlista

- **spelfågel**: fågel som spelar; här troligen en som visar upp sig och lurar folk (betydelsen är osäker)
- **yrväder**: snöstorm med hård vind
- **skötekan**: större eka för nät; en eka är en liten öppen båt
- **ruskprick**: stång i vattnet med en buske i toppen, ett sjömärke
- **drängen**: man som arbetar på en bondgård för lön, mat och husrum
- **gossen**: gammalt ord för pojke; här om ogifta män på gården, i vilken ålder som helst
- **timglas**: här en flaska som är smal på mitten, som ett timglas
- **chiffonjé**: fint skrivskåp med lådor
- **moltum**: troligen pengar, rikedom (Carlssons ord; man vet inte var ordet kommer ifrån)
- **en halv**: en halv kopp kaffe, som man fyller på med brännvin
- **saffian**: mjukt fint läder
- **hålen**: djävulen
- **Angången**: gammalt ord och ordlek med »angår»; troligen »andra gången», om kyrkklockorna
- **han**: gummans artiga sätt att tilltala Carlsson: »Vill han inte ta en skorpa?»
- **sanndrömmad**: den som drömmer det som sedan händer

## Andra kapitlet

*Söndagsvila och söndagsarbete. Den gode herden och de elaka fåren. Morkullorna som fick vad de behövde, och drängen som fick kammaren.*

När Carlsson vaknade på söndagsmorgonen av att tuppen gol, var alla sängar tomma. Flickorna stod i underkjolen vid spisen, och solen lyste starkt och bländande in i köket.

Carlsson drog lätt på sig byxorna och gick ut på backen för att tvätta sig. Där satt redan unga Norman på en strömmingstunna. Han blev klippt i håret av Rundqvist, som kunde allt. Rundqvist hade tagit på sig en ren nattmössa, stor som en dagstidning, och sina bästa stövlar. Vid en fotlös järngryta, som fick tjäna som tvättfat, gjorde Carlsson sin söndagstvätt med en klick grönsåpa.

I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte, fullt av tvål. Han gjorde grymma grimaser åt en spegelbit, som kallades söndagstittaren. Han förde rakkniven fram och tillbaka, och den blixtrade i solskenet.

— Ska ni till körka i dag? frågade Carlsson som morgonhälsning.

— Nej, vi kommer inte så ofta i Guds hus, svarade Rundqvist. För vi har två romilar dit och lika många därifrån, och man ska inte ohelga vilodagen med onyttigt arbete.

Lotten kom nu ut och sköljde potatis. Clara gick till matboden för att hämta salt fisk ur vinterkaret, eller familjegraven. Dit kom all småfisk som hade dött i nät eller sump och inte kunde sparas. Den saltades ner huller om buller, utan hänsyn till person, för husets dagliga behov. Där låg bleka mörtar sida vid sida med röda sarvar. Där låg pankor, gärsar, sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror, lindare, lakar och sikar. Alla hade någon skada: en sönderriven gäl, ett utkrokat öga eller ett ljusterhugg som hade hamnat fel i ryggen. Andra hade ett märke av en klack mitt på buken, och så vidare. Hon tog ett par nävar och sköljde bort det mesta saltet. Och så gick sällskapet i grytan.

Medan frukosten stod på elden, klädde Carlsson sig och gick några varv ute på backen för att se på gården.

Stugan var egentligen två hus som var hopbyggda. Den låg på en liten backe vid södra och inre änden av en lång, ganska grund vik av fjärden. Viken skar så djupt in i landet att man inte såg havet. Man kunde tro att man var vid en liten insjö uppe i landet. Backarna sänkte sig ner till en dal med betesmarker, ängar och hagar. Runt dem växte lövskog av björk, al och ek. Norra sidan av viken var skyddad mot de kalla vindarna av en höjd med granskog. Södra delen av ön bestod av talldungar, björkhagar, mossar och kärr. Här och där mellan dem låg en åkerlapp.

På backen stod bostadshuset och matboden. En bit därifrån låg storstugan, ett rött timrat, ganska stort trähus med tegeltak. Gamla Flod hade byggt det åt sig själv till sin ålderdom. Men nu stod det tomt, för gumman ville inte bo ensam där. Så många eldstäder i onödan skulle också ha kostat för mycket skog.

Längre bort, mot hagen, låg fähus och loge. I en dunge av höga ekar hade bastun och källaren sina skuggiga platser. Längst ut i södra ängen syntes taket på en förfallen smedja.

Nere vid vikens inre ände stod sjöbodarna intill båtbryggan, och där låg också hamnen för båtarna.

Carlsson beundrade inte landskapets skönhet, men han verkade nöjd med det hela. Viken var rik på fisk, och ängarna var släta. De lutande åkrarna låg i skydd för vinden och hade bra fall. Skogen hade tätt timmer, och i hagarna stod fina virkesträd. Allt lovade god avkastning, om bara en stark hand satte igång krafterna. Då skulle de nergrävda skatterna komma upp i dagsljuset.

Han strosade hit och dit, tills ett skallande »hoj» avbröt hans tankar. Det kom från stugans förstukvist och ekade runt vikar och sund. Strax efter svarade det från logen, från hagen och från smedjan i samma ton.

Det var Clara som ropade till frukost. Snart satt de fyra karlarna runt köksbordet. Där stod nykokt potatis och salt fisk, smör, rågbröd och brännvin, eftersom det var söndag. Gumman gick omkring och bad dem äta ordentligt. Då och då kastade hon ett öga på spisen, där det kokades åt höns och grisar.

Carlsson hade tagit plats vid bordets övre kortända. Gusten hade valt ena långsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortändan. Man visste egentligen inte vem som hade hedersplatsen, utan det såg ut som fyra talmän i en nämnd. Men det var ändå Carlsson som förde ordet, och han betonade sina åsikter med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk och boskap. Men Gusten svarade inte, eller svarade med fiske och jakt, och då höll Norman med honom. Rundqvist satt som den opartiske som skapar bråk. Här och där kastade han en pinne av ovänskap på elden när en strid höll på att börja. Han blåste på lågan när den ville slockna. Han stack till höger och högg till vänster. Han visade sällskapet att de var lika dumma och okunniga allihop, och att bara han själv hade förstånd.

Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände sig alltid till en granne. Carlsson såg att här inte fanns någon vänskap att vänta.

Norman, den yngsta, såg alltid till att ha ett litet stöd hos husbonden, som ändå var säkrast att lita på.

— Ja si, att föda upp grisar när man inte har mjölk i lagårn! Si, det var då rakt inte värt, bestämde Carlsson. Och mjölk kan man inte få, utan att man sår klöver i höstsäden. Si, det ska vara cirkulatsjon i jordbruket. Det ska liksom cirkulera, det ena med det andra.

— Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det också, vet ju Norman, sa Gusten till sin granne. För si, man kan inte sätta strömmingsskötarna, förrän flundrorna har slutat ta. Och man får inga flundror, förrän gäddan har lekt klart. Si, det ena går liksom i det andra, och där det ena släpper, så tar det andra ve. Är det inte så, Norman, kanske?

Norman höll med utan motstånd. För säkerhets skull upprepade han omkvädet, när han märkte att Carlsson gjorde sig färdig att hugga in igen:

— Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det andra släpper.

— Vem är det som släpper sig? sa nu Rundqvist, som tyckte att det var dags att lägga sig i.

Carlsson hade en sarvstjärt mellan tänderna och gjorde stora rörelser med armarna för att ro samtalet tillbaka till sitt ämne. Men nu måste han grina med de andra. Deras grin kom mer av skadeglädje över att jordbruket blev lagt åt sidan än av det enkla skämtet. Uppmuntrad av framgången började Rundqvist breda ut sig över det lyckliga ämnet. Efter det kunde inget allvarligt ord räkna med någon som lyssnade.

När frukosten var slut, kom gumman in och bad Carlsson och Gusten följa med till lagården och ut på åkrarna. De skulle tala om hur sysslorna skulle fördelas och se vad som måste göras för att få gården på fötter. Sedan skulle man samlas inne i stugan för att läsa predikan.

Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände en pipa. Norman tog sin dragharmonika och satte sig på förstukvisten, medan de andra gick upp mot lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet att läget var värre än vad han hade hoppats på. Tolv kor låg på knä och åt mossa och halm, för fodret var slut. Det gick inte att resa dem. Han och Gusten försökte få dem på benen genom att skjuta en planka under magen. Sedan lämnades de åt sitt öde tills vidare.

Carlsson skakade betydelsefullt på huvudet, som en läkare när han går från en dödsbädd. Men sina goda råd och förslag sparade han tills vidare.

Med oxparet var det ännu sämre, för de hade nyss slutat vårplöjningen. Fåren hade bara bark att gnaga på, från lövknippor som hade blivit avätna för länge sedan.

Svinen var magra som jakthundar. Hönsen sprang omkring i lagårn, och gödselhögar låg kringkastade här och där. Vattnet fick rinna ut i små bäckar där det kunde.

Nu var allt sett och befunnet i dåligt skick. Då förklarade Carlsson att här fanns inget annat att göra än att ta fram kniven.

— Sex kor som mjölkar är mer än tolv som svälta!

Han undersökte speglarna och mjölkhålorna. Med stor säkerhet pekade han ut de sex som skulle få äta upp sig och sedan gå till slaktaren.

Gusten invände, men Carlsson försäkrade och svor: de skulle gå till döden! De skulle dö, så säkert som han levde!

Och sedan skulle det bli andra ordningar. Men först och främst skulle det köpas torrt och gott hö, innan djuren släpptes ut i skogen.

När Gusten hörde talas om att köpa hö, protesterade han livligt. Varför lägga ut pengar på sådant som man kunde ha själv? Men gumman tystade honom och förklarade att han inte förstod saken.

Efter några mindre förberedelser lämnade de lagården och vandrade ut på åkrarna.

Här låg hela sträckor i träda.

— Ock-ock-ock! hördes Carlsson säga medlidsamt, när han såg ett så gammalmodigt bruk på en så god jord. — Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i världen har träda mer, utan klövervall. Och när man kan ta skörd alla år, varför ska man bara ta vartannat?

Gusten menade att skördar år ut och år in skulle suga ut jorden. Den behövde ju vila, precis som människan. Men Carlsson gav en riktig, fast något dimmig, förklaring. Klövern gödde jorden i stället för att suga ut den, och dessutom höll den åkern fri från ogräs.

— Si, det hade man då aldrig hört talas om: grödor som gödde, tyckte Gusten.

Han kunde inte förstå Carlssons lärda utläggning om hur gräsväxterna tog det mesta av sin föda »ur luften».

Sedan granskades dikena. De var fulla av grundvatten, igenväxta och hade dålig avrinning. Säden stod fläckvis, som om man hade kastat ut kornet med nävarna. Ogräset växte i lugn och ro mellan tuvorna. Ängarna var inte röjda, och fjolårets löv täckte och kvävde gräset i en enda klibbig kaka. Gärdsgårdarna höll på att falla ihop, och broar saknades. Allt var lika förfallet som gumman hade berättat för Gusten kvällen innan. Men Gusten lyssnade inte på Carlssons djupa granskning. Han slog bort den som något obehagligt som man grävde upp ur det förflutna. Han var rädd för allt arbete som väntade, och ännu räddare för de pengar som modern måste ta fram.

När de sedan gick in mot kalvhagen, blev Gusten efter. När de andra kom till skogen, var han försvunnen. Gumman ropade först några hoj efter honom, men fick inget svar.

— Ja, så må han gå, sa gumman. Si, det är så med Gusten, att han alltid har varit liksom lite slö och dov. Men inte när han kan komma ut på sjön med bössan. Men Carlsson ska inte bry sig om honom, för det är inget ont i honom. Si, det var så att fadern liksom ville ha honom till något bättre. Han ville inte att han skulle gå som dräng, utan lät honom hålla på med det som roade honom. Och när han var tolv år, så fick han egen öka, och bössa förstås. Sedan var det ingen reda med honom. Men nu går fisket tillbaka, och därför har jag måst tänka på jorden. Den är ändå till sist säkrare än sjön. Det skulle nog ha gått, om Gusten bara hade förstått att hålla efter folket. Men si, han ska alltid göra sig så gemen med gossarna, och då går arbetet ingenstans.

— Ja si, det duger rakt inte att klema med folket, hakade Carlsson genast på. Och det ska jag säga moster också, här mellan fyra ögon. Ska jag vara liksom kustus, så måste jag äta i stugan och sova för mig själv på kammaren. Annars blir det ingen respekt, och jag kommer aldrig ur fläcken.

— Ja si, Carlsson, att äta i stugan, sa gumman oroligt medan hon klev över stättan. Det lär nog inte gå för sig. Folket är inte sådant numera, att de skulle tåla att man åt någon annanstans än med dem i köket. Det vågade inte Floden en gång på slutet, och Gusten har aldrig vågat det. Och gör man det, så är de så golika att göra spektakel med maten. Och så sätter de sig på tvärn. Nej, så det kan väl nog inte bli, det. Men att han sover på kammaren, är något annat, och det ska vi se till. För resten tycker nog folket att de är många ändå i köket. Och Norman, tänker jag, sover hellre ensam i soffan än tillsammans med någon annan.

Carlsson tyckte att det var bäst att vara nöjd med halvvunnet spel. Tills vidare stoppade han den andra pipan i säcken.

De kom nu in i granskogen. Där låg ännu en snödriva, smutsig av damm och nerfallna barr, mellan ett par stora stenblock. Granarna svettades redan kåda i den heta aprilsolen. Vid deras fötter blommade vitsippor. Under hasselbuskarna stack blåsippor upp genom de ruttna löven, som bara var ett tunt nät av nerver. Ur björnmossan steg en varm fukt. Mellan trädstammarna syntes hettan dallra över gärdsgården mot ängen. Längre bort blånade fjärden i en lätt bris. Ekorrarna fnattrade uppe bland grenarna, och gröngölingen hamrade och skrek.

Gumman trippade före på den kala stigen över barr och rötter. Carlsson gick efter och såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg och försvinna under klänningsfållen. Då kom han ihåg att han i går hade tyckt att hon var äldre.

— Moster är rektigt flink att spassera, sa Carlsson, som kände att han måste lufta sina vårkänslor.

— Å, så han säger! En kunde tro att han ville raljera med en gammal käring.

— Nej, si, jag menar alltid vad jag säger, försäkrade Carlsson trovärdigt. Och ska jag hålla takten med moster, så blir jag svettig.

— Vi ska inte gå längre i alla fall, svarade gumman och stannade för att hämta andan. Här ser Carlsson skogen ändå. Här har vi djuren mest på sommaren, när de inte är ute på kobbarna.

Carlsson kastade ett kunnigt öga på skogen. Han såg att där stod många famnar bryggved i mått, och att där fanns gott timmer på rot.

— Men så fasligt illa skött, ock-ock-ock! Och här ligger toppar och ris kvar i en enda röra, så varken ryss eller rackare kan komma fram!

— Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och nu får en råda och ställa som en vill. Och han ska nog ordna det bra, det är jag säker på. Inte sant, Carlsson?

— Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör sitt. Och det får moster hjälpa till med, sa Carlsson.

Han kände inom sig att det inte skulle bli så lätt att bli korporal här. De menige hade ju varit längre på gården.

De pratade hela tiden om hur Carlsson skulle kunna få och behålla sin makt. Den lärde han gumman att se som huvudvillkoret för att gården skulle blomstra. Så kom de hem. Nu skulle predikan läsas, men ingen av karlarna syntes till. De två skyttarna hade gått till skogen med bössorna. Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon solig backe. Så var det alltid när man skulle höra Guds ord. Carlsson försäkrade att de kunde klara sig utan åhörare. Om flickorna öppnade dörren till köket, fick de också höra ett ord medan grytorna kokade. När gumman sa att hon var rädd att hon inte skulle kunna läsa, erbjöd sig Carlsson genast.

— Ock-ock-ock! Han hade läst så många predikningar i sina dagar hos advokatfiskaln, så det skulle inte fattas.

Gumman tog almanackan och slog upp dagens text. I dag, på andra söndan efter påsk, handlade den om den gode herden. Carlsson tog ner Luthers postilla från hyllan och satte sig på en stol mitt på golvet. Då kunde han inbilla sig att församlingen skulle se honom riktigt. Sedan slog han upp psalmboken och började med hög röst läsa upp texten. Rösten löpte upp och ner på tonskalan, som han hade hört kolportörerna göra, och själv hade gjort:

— »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag är den gode herden. Den *gode* herden låter sitt liv för fåren. Men den som lejd är, och *icke* är herden, vilken fåren *icke* tillhör, ser ulven komma. Han överger fåren och flyr.»

En underlig känsla av personligt ansvar grep läsaren, när han uttalade orden: *jag* är den gode herden. Han tittade ut genom fönstret, betydelsefullt, som om han sökte de båda lejda flyktingarna Rundqvist och Norman.

Gumman nickade sorgset och höll med. Hon tog upp katten i knät, som om hon hade öppnat sin famn för det förlorade fåret.

Men Carlsson läste vidare med en röst som darrade av rörelse, som om han hade skrivit det själv:

— »Men den lejde flyr» — ja, han flyr, broderade han — »ty han är *lejd*» — skrek han — »och vårdar intet om fåren.

— *Jag* är den gode herden, och känner mina får, och mina känner mig» — tog han utantill, eftersom det var ett språk ur katekesen.

Sedan sänkte han rösten och slog ner ögonen, som om han hade en djup sorg över människornas ondska. Han suckade fram orden med stark betoning och sidoblickar, inte utan en viss listig underton. Det var som om han med smärta pekade ut några okända skurkar, utan att precis vilja stå för anklagelsen:

— »Jag haver ock *andra* får, som icke är av *detta* fårahuset. Dem måste jag ock draga härtill, och de *skola* höra min röst!»

Och med ett förklarat leende, profetiskt, hoppfullt och tillitsfullt, viskade han:

— »Och det skall vara *ett* fårahus, och *en* herde.»

— Och *en* herde! ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll än Carlsson.

Sedan tog han itu med postillan. Han räknade sidorna och grinade surt, när han såg att det var »en lång rackare». Men han tog mod till sig och satte igång. Behandlingen av ämnet gick lite vid sidan om hans syften och höll sig mer till den kristna symboliken. Därför var intresset inte lika livligt som vid texten. I en rasande fart for han genom spalterna. Han ökade farten när han kom till sidbytena. Då kunde han väta på tummen och vända två blad på en gång, utan att gumman märkte något.

Men när han såg att slutet kom nära och anade att amen snart skulle slå emot, saktade han in. Det var för sent, för i sista vändningen hade han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad. Så stötte han på amen högst upp på sidan, alldeles som om han slagit huvudet i en vägg. Gumman vaknade av stöten och tittade yrvaket på klockan. Därför tog Carlsson om amen en gång till, med lite garnering. »I fadrens, sonens och den helige andes och för Jesu vår frälsares skull.»

För att avrunda slutet och ställa till rätta det han hade brutit, läste han ett fadervår. Han läste så långsamt och tärande att gumman, som hade kommit mitt i solskottet, nickade till en gång till. Hon hann också vakna upp igen. Under tiden ville Carlsson hindra alla obehagliga förklaringar. Därför stack han ner huvudet i vänstra handen för en tyst bön, som inte kunde avbrytas.

Gumman kände sig också skyldig. Hon ville visa att hon hade lyssnat, och började med egna ord säga vad hon hade lärt sig. Men hon avbröts av Carlssons ovillkorliga krav. Enligt grundtexten och frälsarens egna ord gick det inte an med mindre. Det skulle vara *ett* fårahus och *en* herde! *En* ensam, *en* för alla, *en, en, en!*

Clara hojade i samma stund till middag. Nu hördes två glada hoj ur skogens djup, följda av bösskott. Ur smedjans skorsten steg, som ur en hungrig mage, Rundqvists mer originella po! som ingen kunde ta fel på.

Strax därpå syntes de vilsna fåren skynda med lätta steg till matgrytan. Gumman förebrådde dem milt för att de hade varit borta. Men ingen av de oskyldiga var utan svar. De försäkrade att de inte hade hört någon kalla på dem, annars skulle de *genast* ha kommit.

Carlsson var värdig som en söndag vid middagsbordet. Men Rundqvist talade i dunkla ord om jordbrukets högst »markvadiga» framsteg. Då förstod Carlsson att Rundqvist redan hade gått med i oppositionen.

Till middag åt de ett par ejdrar, kokta med mjölk och pepparkorn. Efteråt gick alla män till egna ställen för att sova. Men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute på backen, där det fanns en torr sten. Han vände ryggen mot stugfönstren och slumrade lite. Gumman tyckte att det var mycket lovande, på en söndagseftermiddag som annars gick till spillo.

När Carlsson tyckte att det hade gått tillräckligt lång tid för att andakten skulle verka trolig, reste han sig. Han gick in i stugan utan att knacka och kom fram med sin begäran att få se kammaren. Gumman ville skjuta upp det och skyllde på städning och annat, men Carlsson stod på sig. Han fördes upp på vinden. Längst in under takstolarna var verkligen en liten fyrkantig låda inbyggd i timret. Den hade ett fönster på gaveln, som nu doldes av en blårandig rullgardin. Kammaren rymde en säng och ett litet bord framför fönstret med en vattenkaraff. På väggarna hängde något som genom de vita lakanen såg ut som kläder. När han tittade närmare, var det också kläder. Här stack en rockkrage upp med sin hängare, här slank ett byxben fram. Nedanför stod ett helt stall med skor, mäns och kvinnors om varandra. Borta vid dörren stod en väldig järnbeslagen kista med en låsskylt av hamrad koppar.

Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade fönstret. Han ville släppa ut luften, som luktade fukt, kamfer, peppar och malört. Han lade mössan på bordet och förklarade att här skulle han sova gott. Gumman var rädd att kylan skulle störa honom. Men han sa att han var van vid att ligga kallt, och den fördelen kunde han omöjligt få i det varma köket.

Gumman tyckte att det gick väl snabbt. Först ville hon ta ut kläderna, så att de inte skulle lukta tobaksrök. Men Carlsson lovade att inte röka tobak. Han bad och bönade att kläderna skulle få vara kvar. Han ville inte alls titta på dem, och moster skulle inte göra sig besvär för hans skull. Han skulle krypa i säng på kvällen och tömma ut själv och bädda upp på morgonen. Ingen skulle behöva titta in där. Han förstod nog att moster var rädd om sina saker, och här verkade det finnas fasligt med moltum.

När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner. Han släpade upp sin kista och sitt brännvinskrus. Han hängde sin tröja på en spik vid fönstret och ställde sina sjöstövlar bredvid de andra skoparen.

Sedan bad han om ett samtal där Gusten skulle vara med. Nu skulle arbetet delas ut, och var och en skulle få sin plats.

Gusten hittades med viss svårighet och övertalades att sitta en stund i stugan. Men han deltog inte i samtalet. När han fick frågor svarade han bara med invändningar och hinder, med ett ord: han satte sig på tvärn.

Carlsson försökte vinna honom med smicker, krossa honom med kunskap och vinna hans respekt med den äldres överlägsenhet. Men det var bara vatten på elden. Till slut tröttnade alla, och Gusten var försvunnen innan man visste ordet av.

Det hade nu blivit kväll. Solen sjönk i dimmor, som snart drog upp och täckte himlen med små fjädermoln. Luften förblev ljummen. Carlsson gick planlöst neråt ängen och kom in i oxhagen. Han vandrade vidare under de blommande, ännu halvt genomskinliga hasselbuskarna. De bildade liksom en tunnel över droget, som ledde till stranden. Där brukade uppköparens jakt hämta bryggveden.

Plötsligt stannade han. Genom enbuskarna fick han syn på Gusten och Norman, som stod på en berghäll i en glänta. De hade bössorna spända och tittade sig omkring åt alla håll.

— Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, men så högt att Carlsson hörde det.

Carlsson trodde att det gällde honom och stack sig undan i buskarna.

Men över de unga granarna kom en fågel flygande, långsamt och knaggligt som en uggla, med slokiga vingar. Strax efter kom en till.

— Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så pang! pang! ur båda bössorna. Hagel och rök stod som kvastar ur dem.

Det knastrade i en björks kvistar, och en morkulla dinglade ner ett stenkast från Carlsson.

Skyttarna sprang fram och tog bytet, och det ledde till en liten ordväxling.

— Den har fått vad den behövde, sa Norman och burrade upp bröstfjädrarna på den ännu varma fågeln.

— Jag vet en till, som skulle ha vad han behövde! sa Gusten, som hade andra tankar trots jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga på kammaren nu också!

— Nej, ska han? sa Norman nyfiket.

— Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom inte vi visste bättre än han vad som är ordning! Men så är det: nya kvastar sopar bäst, så länge de är nya, förstås. Men vänta bara, han ska få se på besen! Inte är jag den som viker för en sån där friskalare! Kom han bara, så ska han få känna på att sitta hårt! — Tst! nu kommer den andra igen!

Skyttarna hade laddat om och sprang upp på sin plats igen. Men Carlsson smög försiktigt hem. Han hade bestämt sig för att gå till anfall, så snart han hade gjort sina förberedelser.

På kvällen kom han upp på kammaren, drog ner rullgardinen och tände ljuset. Då kände han sig först lite tryckt, för han var ensam. En viss rädsla för dem han hade skilt sig från kröp över honom. Förr hade han varit van vid att alltid vara i flock, dygnet runt. Han hade alltid varit beredd på att någon talade till honom. Han hade alltid haft någon som lyssnade, när han ville prata. Nu var det tyst omkring honom. Det var så tyst att han av vana väntade sig att någon skulle tala till honom. Han tyckte att han hörde röster där inga fanns. Hittills hade han alltid fått ut alla sina tankar i ord. Nu började hans huvud fyllas med ett överskott av oanvänt tankefrö. Det grodde och sprängde och ville ut i vilken form som helst. Det gav olust i kroppen, så att sömnen inte ville komma.

Då började han gå fram och tillbaka i strumpfötterna, mellan fönstret och dörren i den trånga kammaren. Han samlade hela sin uppmärksamhet på morgondagens arbete. Han ordnade sysslorna i huvudet och delade ut dem. Han bemötte invändningar i förväg och övervann hinder. Efter en timmes arbete hade han ro och vila i huvudet. Det kändes ordentligt och linjerat som en kontobok. Alla poster var införda på sin plats och summerade, så att man på ett ögonblick kunde se ställningen.

Sedan gick han i säng. Han kände sig ensam mellan de rena friska lakanen, utan rädsla för att någon skulle störa honom på natten. Då kände han att han liksom ägde sig själv mer än förut. Han var som en avläggare, som nu hade fått egna rötter. Den var färdig att skäras av från moderbusken och leva sitt liv för sig. Det skulle bli en egen kamp, med större möda, men också med större lust.

Och så somnade han för att möta livets måndagsmorgon och arbetsvecka.

### Ordlista

- **romilar**: gammalt ord; troligen en sträcka som man ror
- **talmän**: personer som leder ett möte
- **släpper sig**: släpper väder, fiser
- **lagården**: hus på gården för kor och andra djur; i tal lagårn
- **träda**: åker som vilar ett år
- **kustus**: gammalt ord; troligen en som håller uppsikt över de andra
- **stättan**: trappa över ett staket
- **raljera**: skoja, skämta
- **postilla**: bok med predikningar
- **lejd**: anställd för lön
- **solskottet**: gammalt ord; troligen en strimma av solljus
- **markvadiga**: märkvärdiga, sagt på Carlssons sätt
- **moltum**: troligen pengar, rikedom (Carlssons ord; man vet inte var ordet kommer ifrån)
- **sätter sig på tvärn**: vägrar och gör motstånd
- **droget**: väg för kor mellan buskar

## Tredje kapitlet

*Drängen lägger trumf på bordet, blir herre på täppan och får ungtupparna att böja sig.*

Braxen lekte, enen rök, häggen blommade, och Carlsson sådde vårråg i den bortfrusna höstsäden. Han slaktade sex kor och köpte torrt hö åt de andra. Då kom de på benen och kunde släppas i skogen. Han rustade och ordnade, och han arbetade själv som två. Han hade en förmåga att sätta folk i gång, som inget motstånd kunde stå emot.

Han var född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar. Redan tidigt visade han en tydlig olust för kroppsarbete. Men han hade en otrolig förmåga att hitta på sätt att undkomma denna tråkiga följd av »syndafallet».

Han drevs också av en lust att se och känna på alla sidor av människornas arbete. Därför satt han inte kvar längre än nödvändigt på ett ställe. Så snart han hade lärt sig vad han ville, sökte han ett nytt område. På det sättet hade han gått från smedsyrket till jordbruket. Han hade prövat på arbete i stall och stått i handel. Han hade varit trädgårdsdräng, järnvägsarbetare, tegelslagare och till sist kolportör. Under alla dessa förvandlingar hade han blivit smidig till sinnet. Han kunde finna sig i alla förhållanden och alla slags människor. Han förstod deras avsikter, läste deras tankar och gissade deras hemliga önskningar. Med ett ord var han en begåvning över sin omgivnings nivå. Hans många kunskaper gjorde honom bättre på att styra och ordna ett helt, än på att lyda någon sämre. Han passade inte till att sättas som ett hjul under den vagn som skulle dra honom.

Genom en slump hade han kastats in på sin nya plats. Han såg genast att han kunde bli till nytta. Han kunde få fram inkomster ur det som nu saknade värde. Snart skulle man uppskatta honom för det, och till sist skulle man inte kunna vara utan honom. Så hade han fått ett fast mål för sina strävanden. Belöningen väntade i en bättre ställning, och det var hans säkra hopp och drivkraft. Han arbetade för de andra, det syntes och kunde inte nekas. Men samtidigt smidde han sin egen lycka. Kanske ordnade han det så att det bara såg ut som om han gav tid och krafter för andras skull. Då visade han att han var klokare än många, som skulle ha velat göra likadant men inte hade kunnat.

Det största hindret på hans väg var sonen. Gusten hade fiskarens och jägarens tydliga smak för det osäkra och för överraskningar. Han tyckte bestämt illa om allt som var ordnat och säkert. Om man odlade, menade han, så fick man högst vad man hade räknat med. Aldrig mer, men oftast mycket mindre. Om man drog not eller satte nät, så fick man ena gången inget. Men en annan gång fick man sju gånger så mycket som man väntat sig. For man ut på alfågeljakt, så hände det ibland att man fick en säl. Låg man i skären en halv dag och väntade på skrakar, kunde en åd lägga sig framför bösspipan. Alltid var det något, och ofta något annat än man väntat sig.

Dessutom ansågs jakten ännu som något finare och modigare än att gå efter plogen eller dyngkärran. Den hade ju kommit ner som en förmån från de högre klasserna. Detta satt så djupt i folket att man inte kunde få vilken dräng som helst att köra ett par oxar. Det kan ha berott på att oxen var »ändrad», eller på att hästen sedan gammalt hölls i vidskeplig respekt.

En annan sten i vägen var Rundqvist. Han var egentligen en gammal filur, som på sitt sätt hade försökt återerövra det jordiska paradiset. Där fanns inget tungt arbete, men gott om långa middagslurar och långa supar. Han hade flera sätt att få sina likars medlidande. Ett var hans låtsade kunskap om dolda ting. Ett annat var hans spelade sätt att »raljera» bort allt allvarligt, särskilt det grövre arbetet. I nödfall låtsades han också vara svag i huvudet eller ha krämpor i kroppen. Medlidandet kom gärna i form av en kopp kaffe med brännvin, eller ett halvt skålpund snus.

Så kunde han kastrera får och gälla grisar. Han ansåg sig kunna leta brunnar med slagruta och få abborren att gå i nät. Han botade olika lättare krämpor hos andra, men behöll sina egna. Han spådde vackert väder vid nytändning, när det hade regnat i en halv månad. Han offrade andras slantar under en stor sten vid stranden, när strömmingen skulle komma. Men han kunde också en mängd dåliga saker, påstod han. Han kunde få skärvgräs i grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och liknande. Detta gjorde att folk var lite rädda för honom, och därför ville man gärna ha honom till vän.

Hans verkliga förtjänster, som hade gjort honom oumbärlig, var att han kunde smida och snickra. Men han hade en otrolig förmåga att göra det som syntes mest. Det gjorde honom till en farlig medtävlare för Carlsson. För det Carlsson gjorde under fähustaket eller ute på åkern syntes inte så mycket.

Så återstod Norman, en duktig arbetare. Han måste vinnas från Gustens mäktiga inflytande och föras tillbaka till det vanliga arbetet på land.

Carlsson hade alltså ett hårt arbete framför sig. Han måste också visa en hel del politisk list för att lyckas. Men han var den klokare, och därför segrade han.

Med Gusten började han ingen strid. Honom lät han gå, sedan han med förmåner hade lockat bort hans bundsförvant Norman. Det var inte så svårt, för Gusten var, rent ut sagt, lite snål. På jaktäventyren behandlades Norman mest som roddare, och han fick aldrig skjuta första skottet. Om han verkligen fick en sup, så tog Gusten tre i smyg. Carlsson lyckades skaffa Norman högre lön, ett par strumpor, en skjorta och annat smått. Dessutom växte Carlssons makt, och den lovade mer än Gustens sjunkande. Det fick Norman att snabbt gå över. Därmed slocknade sonens jaktlust lite, för att fara ensam på sjön var inte så roligt. I brist på sällskap slöt han sig till de andra i arbetet.

Rundqvist var svårare att fjälla, för den fisken var både ful och gammal. Men snart hade han honom också i sumpen.

I stället för att offra slantar lät Carlsson laga skötarna och sätta nya linor i alla varpen. Och se, strömmingen fastnade bättre än förr! Rundqvist gick med en flogrönn, som hade vuxit i ett annat träd, och letade nya brunnar. I stället tog Carlsson den gamla brunnen. Han lät fodra henne, rensa henne, bygga ett kar runt henne och sätta ner en pumpstock. Därmed kastades flogrönnen på sopbacken. I stället för att läsa och slå eld över korna, lät han rykta dem och strö torrt under dem. Kunde Rundqvist smida söm, så drog Carlsson spik. Kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson både årder och vält.

När Rundqvist såg sig åsidosatt och uppjagad ur sina mullvadshål, tog han till sådant som syntes mer. Han började städa runt stugan. Han tog bort det som folket av lättja eller mörker hade låtit »falla» på backen under vintern. Han uppvaktade höns och katt och satte en ny klinka på dörren.

— Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av har gjort en ny klinka på gamla dörrskrället!

Det hörde Carlsson pigorna säga i köket.

— Ja si, han är ändå snäll, han.

Men Carlsson var som en pil efter honom. En morgon var spisen vitmålad. En annan morgon var vattenhinkarna grönmålade med svarta band och vita hjärtan. En annan gång låg veden under ett tak, som han hade slagit upp på vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lärt av fienden hur man erövrar köket, denna stormakt. Med den nya pumpstocken hade han blivit oemotståndlig.

Men Rundqvist var seg och listig. En lördagsnatt strök han avträdet skrikande rött. Men Carlsson, som hade spanat på honom, lejde Norman för ett kvarter brännvin. På trefaldighetsnatten hörde gumman hur det tassade och sopade runt stugväggarna. Hon var för sömnig för att stiga upp. Först på morgonen fick hon se att hela stugan var skrikande röd, med vita fönsterposter och regnbleck! Därmed var Rundqvists kraft slut, för striden var alldeles för arbetsam för hans ålder. Man skrattade nu åt hans fina smak, att börja sina förbättringar med avträdet. Norman, en riktig avfälling, gjorde ett skämt om Rundqvist som folk drog länge. Det lät ungefär så: Man ska börja i rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. Rundqvist lade sig, men på lur. Han ville ännu en gång pröva nya knep eller sluta en fördelaktig fred.

Gusten lät dem hållas. Han såg på och tyckte att det var bra som skedde.

— Plöj ni, tänkte han, jag ska nog komma efter och bärga!

Hittills hade ändå Carlssons arbete inte hunnit ge någon märkbar skörd. För visst hade pengarna för de sålda korna legat ett par dagar i chiffonjén. När de räknades gjorde de ett mycket gott intryck. Men de hade snart rullat ut igen och lämnat saknadens tomhet efter sig.

Nu led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att göra och lite tid att promenera. En söndagseftermiddag gick han ute på backen och tittade sig omkring. Då lade han märke till storstugan, som stod där tom med nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han var gick han sta och kände på dörren, och den var öppen. Han klev in i farstun och hittade ett kök. Han gick vidare och kom in i ett stort rum, som såg riktigt herrskapsfint ut. Där fanns vita gardiner och en imperialsäng med mässingsdetaljer. Där fanns en spegel med förgylld snidad ram och slipat glas med fasetter, och det förstod han var fint. Där fanns också soffa, chiffonjé och kakelugn, allt precis som på en herrgård. På andra sidan farstun låg ett lika stort rum med spis, matbord, soffor, väggklocka — — — Han blev full av förvåning och respekt. Men känslorna gick över till medlidande och förakt för ägarnas dåliga affärssinne, när han såg resten. Huset hade också två kammare med flera bäddade sängar.

— Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, så många sängar och inga badgäster.

Berusad av tanken på den kommande inkomsten gick han ner till gumman. Han visade henne hur slösaktigt det var att inte hyra ut stugan åt sommargäster.

— Kära hjärtans, inte får vi några som vill bo här! oroade sig gumman.

— Hur vet moster det? Har ni försökt hyra ut? Har ni någonsin annonserat?

— Det är bara att kasta pengarna i sjön! menade madam Flod.

— Man kastar näten i sjön också, svarade Carlsson. Men det måste man göra, om man vill vinna något.

— En kan ju försöka, men inte får vi några badgäster, inte, avslutade den gamla, som hade slutat tro på önskningar.

Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere i ängen och såg sig omkring. Han kom närmare. På gården möttes han bara av rackan. Folket hade av vana, blyghet eller finhet gömt sig inne i köket och stugan. Innan dess hade de stått utanför i en klunga och gapat på främlingen. Först när han kom till dörren steg Carlsson ut, eftersom han var modigast.

Herrn hade läst en annons ... Joho, det var nog här! Sedan fördes han upp till storstugan. Han var ganska nöjd, och Carlsson lovade alla förbättringar, allt, om herrn bara bestämde sig genast. Det var nämligen så många intresserade, och årstiden var långt gången. Främlingen tycktes vara förtjust i platsens vackra läge och skyndade sig att göra upp. Efter närgångna frågor från båda håll om ekonomi och familj gick han därifrån.

Carlsson följde honom till grinden. Sedan störtade han in i stugan, och inför matmor och son lade han upp sju riksbankstior och en privatbanksfemma.

— Å, men det är fasligt att ta så mycket pengar av folk, klagade gumman.

Men Gusten tyckte att det var bra gjort. Carlsson berättade hur han hade pressat herrn med ryktet om många intresserade. Då gav Gusten honom för första gången sitt öppna erkännande.

Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson. Han talade en ton högre efter den saken, där hans erfarenhet av handel hade kommit till nytta. Men det var inte bara hyran i kontanter som hade fallit ner över dem. Det skulle också regna andra förmåner, och Carlsson målade snabbt upp dem för de lyssnande.

Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg och smör. Veden skulle inte heller ges bort gratis, för att inte tala om Dalaröbuden för en krona stycket. Och så kunde man kanske sälja en kalv, ett får, en höna som slutat värpa, potatis och grönsaker. Ock-ock-ock, det var så mycket att göra av det, och en riktigt schangtil herre var det.

På midsommarafton kom de väntade guldfiskarna. Det var herrn, frun, en sextonårig dotter och en sexårig son, och två pigor. Herrn var violinist i hovkapellet, hade god ekonomi och var en fridens man i början av fyrtioårsåldern. Han var född i Tyskland och hade lite svårt att förstå öborna. Därför nöjde han sig med att nicka och säga »skön» till allt som sades. Så fick han snabbt rykte om sig att vara en mycket snäll herre. Frun var en ordentlig kvinna, som skötte sitt hus och sina barn. Genom sitt värdiga uppförande fick hon pigorna att lyda. Hon behövde inte ställa till oväder eller ta till mutor.

Carlsson var den minst blyge och den mest pratsamme, och han tog genast hand om främlingarna. Han tyckte nämligen att han hade en förmånsrätt, eftersom han hade skaffat dit dem. Ingen av de andra hade modet eller sällskapsgåvan att ta platsen från honom. Men stadsbornas ankomst påverkade öbornas sinnen och seder i stort. Varje dag såg de helgklädda människor, som hade söndag hela veckan. De promenerade, rodde utan mål och fiskade utan att ta vara på fisken. De badade, spelade musik och fördrev tiden, som om inga bekymmer och inget arbete fanns i världen. Detta väckte till en början ingen avund, bara förundran över att livet kunde se ut så. De beundrade människor som kunde leva så behagligt, så lugnt och framför allt så rent och fint. Och man kunde inte säga att dessa människor hade gjort andra orätt eller plundrat fattiga.

Omärkligt och sakta började Hemsöborna gå i stilla drömmar och kasta långa hemliga blickar upp mot storstugan. Om de såg en ljus sommarklänning skymta på ängen, stannade de. De stod och njöt av synen, som framför något vackert. Ibland såg de ett vitt flor på en italiensk halmhatt. Ibland såg de ett rött sidenband i en båt på viken mellan skogens granar. Då blev de tysta och andäktiga av längtan efter något de inte kände till. De vågade inte hoppas på det, men de drogs till det.

Samtalen och stojet nere i köket och i gamla stugan blev lugnare. Carlsson syntes alltid i ren vit skjorta och bar blå tygmössa till vardags. Så småningom fick han utseende av en inspektor. Han hade en blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat och rökte ofta en lätt cigarr.

Gusten drog sig däremot undan. Han höll sig så långt borta som möjligt för att slippa bli jämförd. Han talade bittert om stadsbor i allmänhet. Han behövde oftare än förr påminna sig själv och andra om pengarna på banken. Han gick långa omvägar för att komma förbi storstugan och de ljusa klänningarna.

Rundqvist blev svart i ansiktet och höll sig mest uppe vid smedjan. Han förklarade att han frågade fan efter hela världen, om det också vore änkedronningen själv. Norman tog fram sin beväringsmössa igen och drog svångrem utanpå tröjan. Han gick i krokar runt brunnen, dit herrskapets pigor brukade komma morgon och kväll.

Värst var det för Clara och Lotten. De såg snart hela mankönet fegt falla ifrån, till herrskapets pigor. Dessa kallades mamseller på sina brev och reste till Dalarö i hatt. Clara och Lotten måste gå barfota, för i ladugården var det för smutsigt för deras kängor. De ville inte förstöra dem så snabbt. På ängen och i köket var det alldeles för hett för att gå med skor. De gick i sina mörka klänningar. För svett, sot och halm kunde de aldrig bära ens en vit remsa. Clara gjorde ett försök med manschetter, men det gick illa. Hon blev genast avslöjad, och folk flinade länge åt att hon vågade tävla. Men på söndagarna tog de igen det. Då visade de en kärlek till kyrkan som man inte hade sett på år och dag. Det var bara för att få ta på sig de bästa kläderna.

Carlsson hade alltid ärenden in till professorn. För övrigt stod han jämt utanför farstukvisten, när någon satt där. Han frågade hur de mådde, spådde vackert väder och föreslog utflykter. Han gav råd och upplysningar om fisket och fick då och då ett glas öl eller en konjak. Snart anklagade de andra honom halvhögt för att han gick och snuggade.

På lördagen skulle herrskapets köksa in till Dalarö och handla. Då blev det delade meningar om vem som skulle ta henne dit. Carlsson avgjorde helt enkelt saken till sin fördel. Den lilla svarta vithyllta köksan hade nämligen gjort stort intryck på honom. Gumman protesterade. Carlsson var den viktigaste och förste mannen på gården, och då skulle han inte gå småärenden. Men Carlsson svarade att professorn särskilt hade bett honom, eftersom viktiga brev skulle till posten. Gusten verkade, mot sin vilja, ganska ivrig att göra ärendet. Han sa att han mycket väl kunde ta hand om breven. Men Carlsson förklarade bestämt att det aldrig kom på fråga. Han tillät inte att husbonden gjorde drängsysslor, så att folket fick något att prata om sedan. Och därvid blev det.

Att göra Dalaröbud hade sina fördelar, och dem hade den fyndige drängen räknat ut i förväg. Först fick man sitta på sjön med en ung kvinna och i lugn och ro prata dumheter och skoja. Sedan följde mat och dricks. På Dalarö kunde han också vinna alla handelsmän genom att rekommendera en kund. Det gav alltid små tack, en sup här, en cigarr där. Det föll också ett visst sken av anseende på den som förde fram ärenden från professorn. Han gick ju fint klädd till vardags, i sällskap med en mamsell från Stockholm.

Dalaröresorna skedde bara en gång i veckan och störde inte arbetets gång i övrigt. Carlsson var nämligen så smart att han gav gossarna arbete på beting de dagar han var borta. De skulle gräva så många famnar dike, plöja så många tegar och fälla så många träd, och sedan vara lediga. Det gick de gärna med på, för då kunde de vara fria redan vid kvällsmaten. Då skulle arbetet mätas ut och sedan granskas. Då kom blyertspennan och den nya anteckningsboken till heders. Carlsson vande sig vid att vara inspektor, och så småningom lät han arbetet glida över på andras axlar.

Samtidigt inredde han kammaren som sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrökning hade han redan infört för länge sedan. På bordet vid fönstret hade han ställt fram ett grönt fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna och några ark brevpapper. Han hade ordnat ljusstaken och tändsticksstället så att det såg ut som ett skrivbord. Fönstret vette mot storstugan. Här satt han på rasterna och iakttog herrskapets rörelser, och han visade också upp att han kunde skriva. På kvällarna öppnade han fönstret och lade armbågen på brädan. Där uppe satt han och rökte på pipan eller på en cigarrstump ur västfickan. Han kunde också läsa i en veckotidning. Nerifrån såg det ut som om han själv var patron på gården.

Men när det blev skymning och han hade tänt ljus, lade han sig på sängen och rökte. Det var då drömmarna kom, eller snarare planerna. De var byggda på sådant som ännu inte hade hänt, men som kanske kunde ordnas med lite hjälp.

En kväll låg han på rygg och rökte svarta ankaret för att döva myggen. Hans ögon hade stannat på det vita lakanet som täckte kläderna. Då släppte lakanet och ramlade plötsligt ner på golvet. Som skuggan av ett led soldater såg han hela den dödes garderob marschera på väggen. Den gick fram mot fönstret och tillbaka mot dörren, allt eftersom ljuslågan fladdrade i draget. Han tyckte sig se den döde i alla gestalter som plaggen ritade mot den rutiga tapeten.

Där kom han i kavaj av blå boj och grå korderojbyxor med knän i. Så hade han suttit vid rodret i sumpen, när han seglade till stan med fisk. Så hade han suttit på Mässingsstången i Stadsgårn och druckit toddy med fiskköparen. Här kom han i svart bonjour och långa, fladdrande svarta byxor. Så gick han i kyrkan när det var skriftermål, och så var han klädd på bröllop, begravningar och barndop. Här hängde den svarta fårskinnströjan, som han hade på när han stod på stranden och drog not höst och vår. Här bröstade sig den stora sälskinnspälsen, som ännu bar märken efter julkalasen. Där togs den sista supen i pälsen, som glögg. Och resskärpet, stickat i grönt, gult och rött ullgarn, ringlade sig som den stora sjöormen. Det gick ända ner på golvet och stack huvudet i ett stövelskaft.

Carlsson blev varm under skjortan, när han tänkte sig själv i den sköna, silkeslena pälsen. Han tänkte sig att någon sköt på hans kälke över isarna, och att han hade en mössa av ringsäl. Han skulle åka bort till grannarna, som tog emot julgästerna med eldar på stranden och bösskott. Så skulle han komma in i den varma stugan och kasta av sig ytterplagget. Han skulle stå där i svart rock och hälsas med du av pastorn. Han skulle få sitta högst uppe vid bordets kortända, medan drängarna stod vid dörren eller klättrade upp på fönsterbrädena.

Bilderna av de önskade lyckorna blev så levande att de fick Carlsson på benen. Innan han själv visste ordet av, hade han krupit i pälsen. Han stod på golvet och strök på muddarna med handen, och det ilade i kroppen när kragen kittlade kinden. Sedan tog han på den svarta bonjouren och knäppte den. Han ställde sin rakspegel på stolen och tittade hur rocken satt i ryggen. Han stack in handen innanför rockslaget och gick fram och tillbaka på golvet. En känsla av rikedom spred sig från det silkeslena tyget. Det var något rymligt och generöst över rocken. Han delade skörten, som för att prova, och satte sig på sängkanten. Han låtsades att han var borta hos främmande.

Medan han satt så, försjunken i berusande drömmar, hörde han röster som pratade och skrattade utanför. När han lyssnade, märkte han Idas röst — det var den vackra köksan — och Normans. De flätades ihop, föll i varandra, gick sida vid sida och liksom munnades. Det stack till i honom. I ett tag hade han bonjouren och pälsen på klädhängaren under lakanet. Beväpnad med en nytänd cigarr gick han ner för trappan.

Carlsson hade varit strängt upptagen med allvarliga framtidsplaner. Därför hade han hittills undvikit allt spel med kvinnorna. Han visste hur mycket tid sådana sysslor tog. Han visste också vad som hände i samma ögonblick som han öppnade eld åt det hållet. Då kunde han få en ömtålig punkt, som var svår att försvara. Om han en gång blev slagen på den marken, var det slut med anseende och makt.

Men nu hade den erkända skönheten ställt sig som pris i en tävling, och segraren hade alltför mycket att vinna. Då kände han att han måste använda sporrarna och resa kammen. Med fast beslut att bli tuppen gick han ner till vedbacken, där spelet redan var i full gång. Det var förargligt, tyckte han, att han måste mäta sig just med Norman. Hade det åtminstone varit Gusten! Men den där lilla strunten Norman! Nå, han skulle få!

— God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen.

Norman lämnade ofrivilligt sin plats vid staketet, och Carlsson tog den genast.

Så började han spelet med sin överlägsna talförhet, medan Ida plockade ved och stickor i vedkorgen. Norman fick inte en syl i vädret. Men Ida var nyckfull som vid månskifte. Hon kastade ord åt sidan till Norman, men Carlsson fångade dem i flykten. Han skickade dem tillbaka, krusade och vackert målade. Men skönheten, som hade nöje av kampen, bad Norman hugga lite stickor. Innan den lycklige hann gå runt till grindhålet, hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet. Han drog sin fällkniv och valde ut ett torrt granträ, som han högg stickor av. Inom ett par minuter låg stickorna i vedkorgen. Han tog alltsammans på lillfingret och bar det rakt in i köket, och Ida följde efter. Där blev han stående vid dörrposten och spände ryggen, så att ingen kunde komma ut eller in.

Norman lyckades inte hitta på något ärende. Först gick han några varv runt vedbacken och tänkte dystert på hur lätt den fräcke tog sig fram i livet. Till sist tyckte han att det var bäst att gå därifrån. På brunnslocket gav han luft åt sin klagan i en schottisch, som han bälgade fram ur dragharmonikan.

De mjuka tonerna från klaverets tungor av bleck trängde ändå genom den tjocka kvällsluften. De kom förbi vakten vid dörrposten och nådde barmhärtighetens tron vid spisen. Ida kom nämligen nu ihåg att hon måste gå till brunnen. Hon skulle hämta dricksvatten åt professorn. Carlsson följde med, men den här gången var han lite osäker. Striden gällde nu ett fält där han var helt främmande. Han ville förstöra verkan av det trolska »locket». Därför tog han Idas kopparflaska och viskade ömma ljud, så smäktande och vackert han kunde. Det var som om han ville sätta ord till den förföriska musiken. Solot skulle bli ett enkelt ackompanjemang till hans ord. Men just när de kom till brunnen hördes mosters rop uppifrån stugan. Hon kallade på Carlsson, och på tonen hördes det att det var något viktigt. Först blev Carlsson arg och tänkte inte svara. Men då for den onde in i Norman, och med hög och skallande röst ropade han:

— Här, moster! Han kommer straxt.

Tyst önskade Carlsson den falske spelmannen tusen gånger till helvetet. Segraren måste slita sig ur kärlekens armar. Han måste lämna det halvvunna bytet åt den svagare, som bara hade ödet att tacka för sin kärlekslycka.

Moster ropade en gång till, och med sur röst svarade Carlsson att han kom så fort han orkade.

— Vill Carlsson stiga in och ta en halv, sa gumman och tog emot honom på farstukvisten. Hon skuggade ögonen med handen för att se genom den lätta sommarskymningen och se om han kom ensam.

Annars ville Carlsson gärna ta en halv. Men i det här ögonblicket önskade han allt kaffe och brännvin så långt bort han visste. Ändå kunde han inte säga nej. Norman spelade Norrköpings skarpskyttemarsch nere på källängen. Marschen rullade upp segerglad och hånande, och till den musiken måste Carlsson in i stugan. Gumman var snällare än vanligt, och Carlsson tyckte att hon var äldre och fulare än vanligt. Ju artigare hon var, desto tvärare blev han, och det gjorde till slut gumman nästan öm.

— Si, Carlsson, började hon till slut medan hon hällde i kaffet. Det är så att vi ska bjuda till slåttern i nästa vecka. Därför ville jag tala med honom först, förstås.

Här tystnade dragharmonikan mitt i trions mjuka ackord. Carlsson stelnade till och slutade lyssna. Han tuggade torrt fram några ord utan klang och utan riktigt sammanhang:

— Jaha, jaså, ja, slåttern i nästa vecka!

— Och då ville jag, fortsatte gumman, att Carlsson tog Clara med sig på lördag och for sta och bjöd. Jag ville också att Carlsson skulle komma ut lite grann och se folk och visa sig en smula. För det är alltid bra.

— Ja, si på lördag kan jag inte, svarade Carlsson tvärt. För då ska jag ju till Dalarö för professorns.

— Nå, för en gångs skull kunde ju Norman göra skjutsen, svarade gumman. Hon vände ryggen åt drängen för att slippa se hans min.

I samma stund hördes dragklaveret pressa fram några mjuka stycken med pauser emellan. De verkade gå allt längre bort och dö ut i sommarnatten. Där spann nattskärran redan på sin surrande spinnrock.

Carlsson svettade dödssvett. Han slog i sig kaffebrännvinet och kände stenar på bröstet och dimma runt huvudet. Han kände en allmän svaghet i nerverna.

— Det kan inte Norman, stötte han fram. Norman kan inte sköta alla professorns affärer, och — och — man kan inte lita på honom.

— Ja, men jag har frågat professorn, avbröt gumman, och han sa att han inte hade något på lördag.

Det var slut för Carlsson. Gumman hade fångat honom som en mus, och nu fanns det inte ett hål kvar att gå i.

Hans tankar var dessutom på flera håll, så att han knappt kunde samla sig till försvar. Det såg gumman också, och därför började hon knåda medan degen jäste.

— Hör nu, Carlsson, sa hon. Han ska inte ta illa upp om jag säger något till honom, för jag menar väl.

— Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mig alldeles egalt, bröt Carlsson ut. Samtidigt hörde han klaverets allt ömmare toner bli svagare längst bort i hagen.

— Jo, si, jag ville bara säga att Carlsson liksom skulle hålla sig för god att spela för pigorna. För det blir bara trassel till slut. Ja, jag vet det, jag, och känner till det. Och det är välment av mig, ser du, Carlsson. Sådana där stadspigor ska alltid ha en hel tross med karlar efter sig, annars är det ingenting. Och så ska det fjäsas hit och så ska det fjollas dit. Går de i skogen med en, så går de i hagen med en annan. Och när det går snett, si, då tar de den som de tycker är golikast att skylla på. Så är det, si, i alla fall.

— Ja, det ger jag hålen vad pojkarna tar sig till.

— Jaja, ta inte så illa upp, tröstade gumman. Men si, en karl som Carlsson skulle tänka på att gifta sig. Och då ska man inte gå och ha något för sig med däjor och sådant. Här i skärgården finns många rika unga kvinnor, ska jag säga honom. Är han klok och sköter sina saker väl, så kan han komma till sitt eget förr än han tror. Därför ska Carlsson inte vara envis, utan höra vad jag säger till honom. När jag ber honom fara sta och bjuda till slåttern, så ska han göra det. Han ska komma ihåg att jag inte skulle ha bett vem som helst att resa för gårdens räkning. Jag lär nog få gossen emot mig, men si, det bryr jag mig inte om. För den jag håller mig till, den stöttar jag också, lita på det.

Nu började det lugna sig i Carlssons sinne. Han anade att det fanns något bra i att få agera för gården på det här sättet. Men han var ännu för retad för att byta sin låga mot något osäkert. Han kände att han behövde få en handpenning först, innan han gav sig in i affären.

— Inte kan jag gå sta så här som jag är, utan några snygga kläder, kastade han ut sin fiskelina.

— Så farligt är det väl inte med kläderna, tyckte gumman. Men om det bara var det som saknades, så kunde man väl hitta någon råd.

Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen. I stället bestämde han sig för att byta ut det halva löftet mot ett annat. Efter en hel del fram och tillbaka fick han det som han ville. Norman behövdes för att slipa liarna och laga hövagnen, så han skulle stanna hemma. Lotten skulle i stället göra Dalaröärendet.

Klockan är tre på morgonen, en dag i början av juli. Det ryker redan ur skorstenen, och kaffepannan står på spisen. Hela huset är vaket och i rörelse. Ute på backen står ett långt kaffebord dukat. Slåtterfolket kom kvällen före och har sovit på vindar och på loftet i logen. Tolv långa skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar står i grupper utanför stugan. De är beväpnade med liar och brynen. Där är Åvassan och Svinnockarn, redan gamla och med ryggar som är krokiga av rodd. Där är Aspön med sitt hjälteskägg, med huvudet högre än de andra. Hans djupa, sorgsna blickar kommer från ensamheten ute i havsbandet, från sorger utan namn och utan klagan. Där är Fjällångarn, kantig och vriden som en låg tall ute på den sista kobben. Där är Fiversätraön, mager, utblåst, livlig och torr som ett kaffeskinn. Där är Kvarnöarna, kända båtbyggare, och Långviksskärarna, de bästa sälskyttarna, och Arnöbonden med sina pojkar.

Runt dem och mellan dem tassade flickorna i linnetygets ärmar. De hade ljusa bomullsklänningar och sjalar på huvudet. Härvarna hade de själva tagit med sig, och de var nymålade i regnbågens färger. Flickorna såg mer ut som om de skulle till fest än till arbete. De gamla männen pratade med dem. Men pojkarna höll sig på avstånd så tidigt på morgonen. De väntade på kvällen med skymning, dans och musik.

Solen hade varit uppe en kvart. Men den hade ännu inte kommit över tallarna på backen för att slicka daggen ur gräset. Viken låg blank som en spegel, inramad av den blekgröna vassen. Där hördes de nykläckta andungarna pipa mellan de gamla ändernas snatter. Trutarna fiskade småfisk där nere. De seglade stora och bredvingade och var snövita som kyrkans gipsänglar. I källareken hade skatorna vaknat. De skvallrade och skrattade om alla skjortärmar de hade sett nere på backen vid stugan. Göken gol i hagen, het och rasande. Det var som om begärets tid skulle ta slut när han fick se den första höstacken. Kornknarren knarrade nere i rågåkern. Men på backen sprang rackan och hälsade på gamla bekanta. Skjortärmar och linnetyg blänkte i solskenet och sträckte sig över kaffebordet. Där skramlade koppar och fat, glas och kannor medan alla åt och drack.

Gusten, som annars var blyg, hade tagit på sig att vara värd. Han kände sig trygg bland sin fars gamla vänner. Därför satte han Carlsson åt sidan och skötte brännvinsflaskan själv. Men Carlsson hade redan skaffat sig bekanta på sin resa med inbjudningarna. Han gjorde sig hemmastadd som en äldre släkting eller gäst och lät sig bjudas. Han hade tio års försprång före Gusten och såg ut som en fullvuxen, manlig karl. Därför var det lätt för honom att trycka ner Gusten. Gusten kunde ändå aldrig bli något annat än pojken inför männen som hade varit du med hans far.

Under tiden var kaffet uppdrucket, och solen steg. Veteranerna gav sig i väg ner mot storängen med liarna på axeln. De unga och räfserskorna följde efter.

Gräset stod högt upp till låret och var tjockt som en fäll. Därför måste Carlsson berätta om den nya ängsskötseln. Han hade låtit rensa bort löv och fjolårsgräs och jämna ut mullvadshögarna. Han hade sått i fläckarna efter frosten och vattnat med gödselvatten. Sedan ställde han upp sin trupp som en kapten. De gamla och rika fick hedersplatserna, och själv gick han allra sist. På så sätt kom han ändå inte bort i hopen. Och så gick slaget fram: två dussin vita skjortärmar i en kil, som flyttande svanar på hösten. Liarna gick häl i häl. Efter dem kom räfserskorna med sina härvar, utspridda som en flock fisktärnor. De kastade sig hit och dit, men höll ändå ihop. Var och en följde sin slåtterkarl.

Det susade om liarna, och det daggiga gräset föll i knippen. Sida vid sida låg alla sommarens blommor, som hade vågat sig ut ur skogen och hagen. Där låg prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm, hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot och väpling. Där låg också alla ängarnas gräs och halvgräs. Det doftade sött som honung och kryddor. Bin och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran. Mullvadarna kröp ner i jordens inre när de hörde hur deras bräckliga tak brakade. Snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål som änden på en skotråd. Men högt över slagfältet svängde ett par piplärkor, vars bo hade blivit trampat av en järnklack. Och i eftertruppen trippade starar, som plockade och pickade alla sorters kryp som kommit fram i det brännande solskenet.

Det första slaget var klart ända ut till åkerkanten, och nu stannade kämparna. De stödde sig på lieskaften och såg på förstörelsen som de lämnat bakom sig. De torkade svetten ur mössbanden och tog en ny pris snus ur mässingsdosorna. Under tiden skyndade sig räfserskorna att komma fram till frontlinjen.

Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet. Nu går det i vattrade vågor i den växande morgonbrisen. Ibland visar det brokiga, lysande färger, när blommornas styvare stjälkar och huvuden sticker upp. De sticker upp genom det mjuka tåtelgräsets vågor, som böjer sig undan för vinden. Ibland ligger det jämnt och grönt som en sjö i stiltje.

Det är fest i luften och tävlan i arbetet. Man skulle hellre falla ihop av solsting än ställa ifrån sig lien. Carlsson har fått professorns Ida till räfserska. Han går sist i slaget och kan vända sig om för att kasta ett ord åt henne. Det är inte farligt, och han gör det för att skryta. Men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig. Så snart Norman försöker kasta en förtjust blick mot sydost, får han Carlssons lie i hälarna. Efter sig får han också ett varningsrop, som är mer ovänligt än välmenande: — Akta hasorna, du!

När klockan är åtta ligger källängen som en nysådd åker, slät som en hand och med gräset i långa rader. Nu tittar man på verket och granskar slagen. Rundqvist är den som döms av nämnden, för man kan se var han har gått fram. Där syns det som älvdansar, den ena utanför den andra. Men Rundqvist försvarar sig med att han måste titta på räfserskan som de hade gett honom. För det var inte i går han hade någon som sprang efter honom.

Och nu hojtar Clara till frukost uppe på backen. Brännvinsflaskan gnistrar i solen, och kaggen med svagdricka är öppnad. Potatisgrytan ryker på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är framlagt och brödet är skuret. Suparna hälls upp, och frukosten är i gång.

Carlsson har fått beröm och känner sig som en segrare. Ida är också vänlig mot honom, och han uppvaktar henne med märkbar uppmärksamhet. Men hon är också dagens vackraste. Gumman springer ut och in med fat och tallrikar. Hon går ofta förbi de två, alltför ofta för att Ida inte ska märka det. Men Carlsson märker inget förrän hon sakta sticker honom i ryggen med armbågen och viskar:

— Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här!

Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något skämt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida om att hon ska hem och städa. Då blir det sorg och uppståndelse bland karlarna, men flickorna ser bara lagom ledsna ut.

— Vem ska nu ta upp åt mig, när jag ingen räfserska har längre? utbrister Carlsson. Han låtsas vara förtvivlad för att dölja sin verkliga ilska.

— Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som sades ha ögon i ryggen.

— Moster ska räfsa! ropar karlarna i kör. Moster ska ut och räfsa.

Gumman slår ifrån sig med förklädet:

— Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet, aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!

Men motståndet retar dem.

— Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, medan Norman uppmuntrar honom. Gusten blir mörk som natten.

Det fanns inget val. Under stoj och skratt springer Carlsson in i stugan för att leta fram gummans egen härv. Den ligger uppe på vinden någonstans. Och gumman springer efter och skriker:

— Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däruppe!

Och så försvinner de båda två, medan de som är kvar gör högljudda och bitande kommentarer.

— Jag tycker, börjar Rundqvist till slut i tystnaden som har uppstått. Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som har hänt!

Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att fortsätta:

— Vad kan de göra däruppe, månntro? Nej, det här går aldrig an; jag blir rakt orolig, ska jag säga er!

Gusten blev mörkblå om läpparna, och han tvingade dem till ett skratt för att vara med de andra.

— Gud förlåte mina synder, fortsatte Rundqvist i samma ton, men nu står jag inte ut längre. Jag måste gå och se efter vad de har för sig.

I samma stund kommer Carlsson och gumman ut i farstudörren med härven de har letat efter. Det är en grann härv, målad med två hjärtan och *anno 1852*. En gång var det gummans fästmöhärv, och Floden i världen hade själv gjort den. Inne i knoppen på skaftet fanns det ärter, som skramlade när man rörde på den. Minnet av gamla glädjeämnen verkade göra gummans friska sinne muntert. Utan ett spår av sjuklig känslosamhet visade hon på årtalet och sa:

— Det var inte i går, det, som Floden gjorde härven...

— Och du klev i brudsäng, moster, sa Svinnockarn.

— Kan väl kliva en gång till, menade Åvassan.

— Sex veckors grisar och två års änkor kan man aldrig tro, retades Fjällångarn.

— Ju torrare sköre, ju lättare tar det eld, la Fiversätraön till.

Och var och en kastade sin pinne på elden. Men gumman bara myste och slog ifrån sig. Hon höll god min och skämtade med, för det var inte värt att bli arg.

Så bar det av ner till myrängen. Där stod starr och fräken som en tallskog, och vattnet gick upp på karlarnas stövelskaft. Men räfserskorna tog av sig strumpor och skor och hängde dem på gärdsgården.

Och gumman räfsade och gick på, så att hon var efter Carlsson före de andra. Många skämt föll över de unga tu, som de kallades.

Så blev det middag, och så blev det kväll. Spelmannen hade kommit med sin fiol. Logen var röjd och sopad, och de värsta kvistarna i golvet var täckta med beck. Och när solen gick ner började dansen.

Carlsson öppnade dansen med Ida. Hon hade svart klänning med fyrkantig urringning, vitt krås och Maria Stuart-krage. Hon stod ut som en avundad dam bland bondflickorna. Hos de gamla väckte hon rädsla och kyla, men hos de unga männen åtrå.

Carlsson var den ende som kunde nya valsen, och därför tog Ida honom gärna, gång på gång. Ett försök med trestegsvals med Norman hade misslyckats. Då var Norman slagen ur brädet och tog till en dålig utväg: dragharmonikan. Med den ville han hälla ut sin hjärtesorg. Det var också ett sista försök att fånga den granna och ostadiga fågeln på limspö. För några veckor sedan hade han trott att han hade henne i handen. Men strax satt hon på taket igen och munnades med en annan.

Carlsson tyckte att ackompanjemanget var onödigt, eftersom han särskilt hade tingat en riktig spelman. Den tungbröstade harmonikan gick verkligen inte i takt med den lättfotade fiolen. Den störde takten och gjorde dansen oordnad. Här fick Carlsson ett bra tillfälle att ge sin rival en smäll. Den allmänna meningen verkade också vara emot dragklaveret. Så han tog munnen full och skrek tvärs över logen till den olycklige älskaren i hörnet:

— Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina vädret ur dig, om du är klöverstinn.

Den allmänna meningen föll tung över syndaren i ett gillande grin. Men Norman hade fått några supar i huvudet, och Idas krås hade trollat fram oanade krafter. Därför ville han inte ge upp inför utmaningen.

Carlsson hade utan att tänka släppt lös sitt modersmål, och det lät alltid löjligt för uppsvenskarna. Nu härmade Norman honom:

— Höllu! Kum ut på backen, du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!

Carlsson tyckte ännu inte att läget var så hotande att man behövde ta till nävarna. Han höll sig kvar på ordens oskyldigare område.

— Va ä det för ena markvadiga svin, som har loppor i pälsen?

— Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.

Det stack i nationalkänslan. Carlsson letade ännu i sista stund efter ett dödande ord, som han inte kunde hitta. Sedan gick han rakt på fienden, tog honom i västen och ryckte ut honom på backen.

Flickorna ställde upp sig i dörröppningen för att titta på striden, och ingen tänkte på att gå emellan.

Norman var liten och satt, men Carlsson var grövre och fullvuxen. Med en enda rörelse kastade han av sig rocken, som han var rädd om. Så drabbade kämparna samman. Norman kom med huvudet före, som han hade lärt sig av lotspojkarna. Men Carlsson tog tag i honom och siktade en ful spark mot skrevet. Som en hoprullad igelkott föll Norman på dynghögen.

— Rallbuse! skrek han, för han kunde inte längre försvara sig med nävarna.

Carlsson skummade av ilska och letade förgäves efter skällsord. Han satte knät på den besegrades bröst och slog honom på kinden. Norman spottade och bet omkring sig, men till slut fick han en näve strö för munnen.

— Nu ska jag skura truten ren på dig!

Med en halmtapp ur dyngstacken gnuggade han den besegrade, så att näsan började blöda. Men det öppnade munnen på Norman, som fräste av ilska. Nu slängde han hela sitt förråd av glåpord i ansiktet på segraren. Segraren kunde ändå inte binda den besegrades tunga.

Musiken hade tystnat och dansen slutat. Åskådarna hade kommenterat hur striden med ord och nävar svängde. De hade lyssnat och tittat med samma likgiltiga intresse som vid en slakt eller en danslek. De gamla tyckte ändå att Carlssons anfall inte riktigt följde gammal slagsmålssed. Men plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen och ryckte alla ur feststämningen:

— Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte höra vem.

— Kniv! svarade man i hopen. Inga knivar! Bort med kniven!

Kämparna omringades. Man ryckte loss Carlsson från Norman. Norman hade lyckats få upp sin fällkniv, men han avväpnades och ställdes på fötter.

— Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn striden.

Carlsson tog på sig rocken och knäppte den över sin sönderrivna väst. Men Norman gick med ena skjortärmen hängande som en trasa ner längs benet. Han var illa tilltygad i ansiktet, smutsig och blodig. Han gick bort bakom husknuten, för att slippa visa sitt nederlag för flickorna.

Med segrarens och den starkares glada säkerhet kom Carlsson tillbaka till dansbanan. Efter en sup tog han upp leken med Ida igen. Hon tog emot honom med värme och nästan beundran.

Dansen gick som ett tröskverk, och skymningen hade fallit. Brännvinet gick runt gång på gång, och man brydde sig mindre om vad andra gjorde. Därför kunde Carlsson gå ut ur logen med Ida och nå grinden till hagen utan nyfikna frågor. Men just när Ida hade kommit över stättan och Carlsson stod på gärdsgården, hörde han gummans röst. Den kom genom halvmörkret, men han kunde inte se någon:

— Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och dansa en dans med räfserskan.

Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen, tyst som en räv.

Gumman hade ändå sett honom, och dessutom Idas vita näsduk. Den hade köksan knutit om midjan för att skydda klänningen mot svettiga händer. När gumman hade ropat en gång till utan svar gick hon efter. Hon kom över stättan och in i hagen. Droget låg under hasselbuskarna i fullt mörker. Hon såg bara något vitt, som drunknade i det svarta. Till slut sjönk det till botten av den långa tunneln. Hon ville springa efter, men i samma stund hördes nya röster vid stättan. Den ena var grövre och den andra mer klingande, men båda var dämpade. När de kom närmare viskade de. Gusten och Clara klev över gärdsgården, som knakade under Gustens lite osäkra steg. Två starka armar lyfte Clara, och hon hoppade ner. Gumman gömde sig i buskarna medan de gick förbi med armarna om varandra. De dansade fram, halvsjöng och kysstes, så som hon också en gång hade dansat, sjungit och kyssts.

Än en gång knakade det i stättan. Kvarnöpojken kom med Fjällångsflickan, och de försvann skrattande i mörkret.

Den gamla stod bakom hasselbusken och såg par om par komma, gå och komma igen, som i hennes ungdom. Och gammal eld slog upp, gömd under två års aska.

Under tiden hade fiolen så småningom tystnat. Det var över midnatt, och morgonrodnaden stod redan svag borta över skogen i norr. Sorlet från logen blev mer mätt, och några enstaka hurrarop hördes ute från ängen. De visade att danssällskapet hade spritt sig och att slåtterfolket snart skulle resa hem. Hon måste fram och säga adjö. När hon kom ut i droget hade mörkret börjat tunnas ut, så att man kunde ana lövens grönska. Då fick hon se Carlsson och Ida komma längst upp på backen, hand i hand. Det såg ut som om de skulle kasta sig in i en polska. Hon skämdes över att bli träffad här i »gröna gången». Därför vände hon och skyndade över stättan för att hinna hem innan folket gav sig av. Men på andra sidan stättan stod Rundqvist och slog ihop händerna när han fick se gumman. Hon gömde ansiktet i förklädet för att inte visa att hon skämdes.

— Nej, Herre Jemine, har moster också varit i hagen? Å, jag säger det; ja si, de gamla är då inte att lita på mer än...

Hon hörde inte mer, utan halvsprang upp mot stugan, där man hade letat efter henne. Där möttes hon av långa hurrarop, handskakningar, tack för god mat och adjö.

Allt blev tyst igen. Rymlingarna hade blivit hojtade fram ur hagar och ängar, men alla hittades inte. Då gick den gamla till sängs. Men hon låg länge vaken och lyssnade efter om hon skulle höra Carlsson gå upp för trappan till kammaren.

### Ordlista

- **kolportör**: person som reser runt och säljer religiösa böcker
- **trollskott**: sjukdom som någon sägs göra med trolldom
- **sumpen**: låda i vattnet för levande fisk; också en båt för fisk
- **flogrönn**: rönn som vuxit i ett annat träd; folk trodde att den hittade vatten
- **söm**: spik som är gjord för hand
- **härv**: räfsa (öns ord)
- **årder och vält**: gamla redskap för att bearbeta jorden på åkern
- **avträdet**: toalett utomhus
- **trefaldighetsnatten**: natten före trefaldighetssöndagen, en kyrklig helgdag på försommaren
- **riksbankstior**: sedlar på tio kronor från Riksbanken
- **privatbanksfemma**: sedel på fem kronor från en privat bank
- **snuggade**: ordet är osäkert; av sammanhanget verkar det betyda att han kröp fram till någon för att få något
- **bonjour**: lång svart rock för män
- **köksan**: kokerska, kvinna som lagar maten i ett hus
- **munnades**: ordet är osäkert; av sammanhanget verkar det handla om två röster som möts
- **en halv**: en halv kopp kaffe, fylld på med brännvin
- **han**: här ett artigt sätt att tilltala någon: gumman säger »han» till Carlsson i stället för »du»
- **slåttern**: när man skär gräs till hö
- **sta**: i väg; »fara sta» betyder att resa i väg
- **håken**: gammalt ord
- **hålen**: djävulen; »det ger jag hålen» betyder ungefär »det bryr jag mig inte alls om»
- **golikast**: ordet är osäkert; av sammanhanget verkar det betyda lämpligast
- **däjor**: föraktfullt ord för pigor
- **Floden i världen**: den döde Flod, gummans man
- **sköre**: ordet är osäkert; av sammanhanget verkar det vara något torrt som brinner lätt
- **Rallbuse**: järnvägsarbetare; här ett skällsord
- **stättan**: trappa över ett staket
- **droget**: väg för kor mellan buskar

## Fjärde kapitlet

*Det börjar låta om bröllop, och käringen blir tagen för guldet.*

Höet var under tak, och rågen och vetet var bärgade. Sommaren var slut, och den hade varit god.

— Han har lycka, den hålen! sa Gusten om Carlsson. Folk tyckte att gårdens ökade välstånd berodde på Carlsson, och det fanns en del skäl till det.

Strömmingen hade kommit, och alla karlarna utom Carlsson var ute vid skäret. Då skulle professorns familj resa in till stan, för operan skulle öppna.

Carlsson hade också tagit på sig packningen och gick hela dagen med blyertspennan bakom örat. Han drack öl på köksbordet, på skänken i salen och på bänken på farstukvisten. Här fick han en gammal halmhatt och där ett par utslitna segelskor. Han fick en pipa, ett munstycke och orökta cigarrer. Han fick tomma lådor och tomma flaskor, metspön och Liebigburkar, korkar, segelgarn och spik. Han fick allt som inte kunde tas med eller inte behövdes. Det föll så många smulor från den rikes bord. Alla kände att de skulle sakna dem som reste. Det gällde Carlsson, som skulle förlora sin käresta. Det gällde ända ner till hönsen och grisarna, som inte längre skulle få söndagsmat från herrskapets kök. Minst sorg kände de övergivna Clara och Lotten. De hade visserligen fått många goda kaffetårar när de bar upp mjölken. Ändå kände de att deras vår skulle komma tillbaka, bara hösten tog bort de svåra konkurrenterna på kärleksmarknaden.

På eftermiddagen kom ångbåten och la till för att hämta herrskapet. Då blev det stor uppståndelse på ön, för aldrig förr hade en ångbåt lagt till där. Carlsson ledde landstigningen, kommenderade och höll tal medan ångaren försökte komma in till bryggan. Men här hade han gett sig ut på en is som inte bar honom, för sjön var främmande för honom. Så kom det stolta ögonblicket då linan kastades. Inför Ida och herrskapet skulle han visa vad han kunde. Men just då föll en hel famn kabel uppifrån ner på hans huvud. Mössan slogs av och föll i sjön. I samma ögonblick skulle han hålla fast trossen och fånga mössan i luften. Men han fick foten i en ögla, tog några danssteg och föll. Över honom kom en skur av ovett från kaptenen och en salva hånskratt från backgastarna. Ida vände sig bort. Hon var arg över att hennes hjälte var så klumpig. Hon var nära att gråta av skam för hans skull. Till slut lämnade hon honom vid landgången med ett kort adjö. Han ville behålla hennes hand och prata om nästa sommar, om brev och adress. Då rycktes landgången undan under hans fötter, så att han vacklade framåt. Den våta mössan hamnade bak i nacken. Samtidigt röt styrmannen åt honom uppifrån kommandobryggan:

— Får du loss ändan någongång, du?

En ny skur av sårande ord haglade över den olycklige älskaren innan han fick loss trossen. Ångbåten backade ner genom sundet. Som en hund vars herre reser bort sprang Carlsson längs stranden. Han hoppade på stenar och snavade på rötter för att hinna ut på udden. Där hade han sin bössa gömd bakom en albuske för att kunna ge salut. Men han måste ha klivit upp ur sängen med fel ben. För just när ångbåten gick förbi och han lyfte bössan för att skjuta, klickade skottet. Han kastade bössan i gräset, tog upp sin näsduk och viftade. Han sprang längs stranden och svängde sin blå bomullsnäsduk, hurrade och flåsade. Men ingen svarade från båten. Inte en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var borta! Men outtröttlig och rasande sprang han vidare över stenar, hoppade i vattnet och rusade genom albuskar. Han kom till en gärdsgård och flög halvt igenom den, så att han rev sig på störarna. Till slut, just när båten skulle försvinna bakom udden, kom han till en vik med vass. Utan att tänka sprang han ut i vattnet. Han svängde sin näsduk en gång till och stötte ut ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp bakom tallarna. Han såg professorns hatt vifta till avsked och försvinna in bakom skogsudden. Bakom sig drog hatten den blågula flaggan med posthornet, som glimtade en gång till mellan alarna. Och så var allt borta utom den långa svarta röken. Den låg kvar över vattnet som ett sorgflor och gjorde luften mörk.

Carlsson plumsade i land och gick steg för steg tillbaka till sin bössa. Han tittade på den med onda blickar, som om den var en människa som hade svikit honom. Han skakade på huvudet, satte på en ny knallhatt och sköt.

Sedan kom han tillbaka till bryggan. Han såg hela upptåget igen. Han såg hur han hade dansat som en pajas på broplankorna, som en gycklare på marknaden. Han hörde skratten och ovettet och mindes Idas kalla, generade blickar och handslag. Han kände ännu lukten av stenkolsrök och maskinfett, stekos från köket ombord och oljefärg från båtens sidor. Ångbåten hade kommit hit ut i hans blivande rike. Den hade fört med sig stadsmänniskor som föraktade honom. På ett ögonblick hade de störtat honom från stegen, som han redan hade klättrat en bra bit uppför. Och — här stockade det sig i halsgropen — ångbåten hade fört bort hans sommarlycka och sommarglädje.

Han tittade en stund ner i vattnet, som skovelhjulen hade rört upp till en enda soppa. På ytan låg sot i flockar och olja i speglar. Oljan flammade i regnbågens färger som en gammal fönsterruta. All möjlig smuts hade odjuret hunnit lämna ur sig på en liten stund. Det hade smutsat ner det klara gröna vattnet. Där låg ölkorkar, äggskal, citronskal, cigarrstumpar, brända tändstickor och papperslappar, som löjor och småfisk lekte med. Det var som om hela stadens rännsten hade kommit ut och kräkts upp ovett och avfall på en gång.

Det kändes kusligt för honom ett ögonblick. Han tänkte att om han på allvar ville vinna sin käresta, så måste han in dit. Han måste in i gränderna och rännstenarna. Där fanns den höga dagslönen och den fina rocken, gaslyktorna och butiksfönstren. Där fanns den unga kvinnan med krås, manschetter och knäppkängor, allt som lockade. Men han hatade också staden. Där var han den siste, och där skrattade folk åt hans språk. Där kunde hans grova hand inte göra fint arbete, och hans många kunskaper gav inga pengar. Och ändå måste han tänka på det. Ida hade nämligen sagt att hon aldrig ville gifta sig med en bonddräng. Och bonde kunde han inte bli! Kunde han inte?

Det började blåsa på sundet. En sval vind, som ökade allt mer, rörde upp vattnet. Vattnet började plaska mot bropålarna. Vinden sopade bort sotet och klarade upp den blanka kvällshimlen. Alarnas sus, vågornas plask och båtarnas ryck väckte honom. Med bössan över axeln gick han hemåt.

Vägen gick under hasslarna uppför en bergknalle. Över den hängde en ännu högre gråstensvägg med tallar, där han aldrig hade varit.

Han blev nyfiken och klättrade upp mellan ormbunkar och hallonsnår. Snart stod han uppe på en gråstenshäll, där det stod ett sjömärke. I solnedgången låg ön utbredd nedanför i en enda rundblick, med skogar, åkrar, ängar och stugor. Utanför låg holmar, kobbar och skär, ända ut till havet. Det var ett stort stycke av den vackra jorden. Vattnet, träden, stenarna, allt kunde bli hans om han ville räcka ut handen, bara den ena. Den andra handen, som sträckte sig efter fåfänga och fattigdom, måste han dra tillbaka. Det behövdes ingen frestare bredvid som tiggde om knäfall inför den här tavlan. Den var rosenfärgad av en sjunkande sols trolska strålar. Blått vatten, gröna skogar, gula åkrar och röda stugor blandades till en regnbåge. Den skulle ha dårat mindre skarpa förstånd än en bonddrängs.

Han var retad över att den trolösa med flit hade försummat honom. På fem minuter hade hon kunnat glömma det sista lilla löftet att vinka adjö. Han var sårad, som om han hade fått smaka käppen, av de högfärdiga stadsslynglarnas glåpord. Han var också betagen av den feta jorden, de fiskrika vattnen och de varma stugorna. Så fattade han sitt beslut. Han skulle gå hem och pröva det falska hjärtat en sista gång eller två. Kanske hade det redan glömt honom. Och sedan skulle han ta för sig vad som kunde tas utan att stjäla.

När han kom hem på backen såg han storstugan öde. Gardinerna var nere, och halm och tomma lådor skräpade utanför. Då fick han en klump i halsen, som om han hade svalt äppelbitar på tvären. Han samlade ihop sina minnen av sommargästerna i en säck. Så ljudlöst som möjligt smet han upp till sin kammare. När han hade gömt sina skatter under sängen satte han sig vid skrivbordet. Han tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att skriva brev. Första sidan rann ut i en enda bred ordström. Den kom dels ur hans eget förråd, dels ur Afzelius sagor och Svenska folkvisor. Dem hade han läst hos en inspektor i Värmland, och de hade gjort starkt intryck på honom:

»Kära älskade Vän!» — började han — »Ensam sitter jag nu på min lella kammare och less alldeles vådligt efter Ida. Nog minns jag som i går när Ida kum ut hit. Det var när som vi sådde vårrågen och göken lullade i stuthagen. Och nu är det höst, så gossarna är ute efter strömmingen till skäret. Jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte Ida hade rest sin väg. Och Ida ville inte hälsa efter sig från ångbåten. Det var professorn så innerligt snäll och gjorde från atterdäcket, när som han kom i uddan. Det är tomt som ett hål efter Ida i kväller, och det våller mest av allt att sorgen är tong. Då om sistens på slåtterdansen, minns Ida vad Ida lovade? Jag minns det nog som om jag skrivit upp det. Men jag är också i stånd *att hålla* vad jag lovar, som inte *alla* är i stånd till. Men det är detsamma, det, och jag frågar inte så noga efter hur människorna är mot mig. Men den jag håller åv, den glömmer jag inte, det ska jag säga.»

Sorgen över saknaden hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram. Så kom rädslan för okända rivaler, för stadens frestelser och Berns salong. Han kände att han inte kunde hindra det syndafall som han var rädd för. Därför grep han efter de ädlare känslorna, och genast sprutade gamla minnen från kolportörstiden fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en straffande hämnare. Genom hans mun talade en Annan (med stor bokstav!):

»Jag tänker på hur Ida nu går ensam i den villande stan. Ida har ingen stödjande hand mer, som kan vända faran och frestelsen från Ida. Jag tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall och fördärv, som gör vägen bred och foten lätt. Då känner jag ett stygn i mitt hjärta. Jag känner det som om jag gjort orätt inför Gud och människor, att jag lämnat Ida i syndens garn. Jag ville varit som en far för Ida. Och Ida skulle ha tryggat sig till gamle Carlsson som till en rektig far» — — —

Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han mycket vek. Han kom ihåg den sista begravningen han hade varit på.

»— en far som alltid har överseende och förlåtelse i hjärtat och på läpparna. Vem vet hur länge gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får vandra här? Vem har sett om inte hans dagars tal är räknade, såsom vattendropparna i sjön eller stjärnorna i luften? Kanske innan man vet ordet av ligger han som torrt hö. Och då ska kanske *någon* vilja gräva honom upp ur mullen, som nu inte tror det. Men vi ska hoppas och be att han får leva ännu den dag. Den dag då blomstren gått ut på marken och turturduvan låter höra sig i vårt land. Då är det en ljuvlig tid för *mången* som nu klagar och suckar och med psalmisten ville sjonga — — —»

Här hade han glömt vad psalmisten sjöng och måste upp och leta efter testamentet i sin kista. Men det fanns över hundra psalmer att välja på, och Clara ropade redan till kvällsmat. Därför fick han ta på måfå, och så tog han:

»De boningar i öknen är ock feta, så att de dryper. Och högarna är allt omkring lustiga. Hjordmarken är full med får, och dalarna står tjockt med säd, så att man gläds därvid och sjunger.»

När han hade läst igenom det tyckte han att det var en lycklig anspelning. Det handlade om att livet på landet var bättre än livet i staden. Eftersom det var den ömma punkten bestämde han sig för att inte röra vid den mer. Den halva visan fick tala för sig själv.

Sedan funderade han på vad han skulle skriva mer. Han kände sig hungrig och trött. Han kunde inte dölja för sig själv att det till slut var detsamma vad han skrev. För Ida var nog borta ändå, hon, innan våren kom.

Därför skrev han under »Innerligt trofastne och tillgivnaste» och gick ner i köket för att äta kvällsmat. Det hade blivit mörkt och börjat blåsa. Gumman kom orolig och satte sig vid bordet, där Carlsson satt ensam och hade tänt ett talgljus. Pigorna gick tysta och väntande mellan spisen och bordet.

— Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sa gumman. Jag ser att han behöver det.

— Åja, det var ett jämt slit att få ombord sakerna, svarade Carlsson.

— En får väl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det blåste fasligt i kväll, och på osten går han också. Få se hur gossarna ska reda sig med skötarna i natt.

— Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår jag inte på, bet Carlsson av. Men i nästa vecka ska det få bli vackert. För då tänker jag segla med sumpen in till stan, för att själv tala med fiskköparn.

— Såå, tänker Carlsson det?

— Ja, jag tycker att pojkarna inte får något pris på fisken. Något fel är det väl någonstans, var det nu sitter.

Gumman plockade på bordet och tänkte att han nog hade ett annat ärende till stan än fisken.

— Hm! sa hon. Carlsson är väl så artig och hälsar på professorn då?

— Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han har ändå glömt en flaskkorg här...

— Fasligt hyggliga människor var det i alla fall... Vill inte Carlsson ta en halv?

— Tack så mycket, moster! — Ja, det var rart folk, och jag tror nog de kommer igen — efter vad jag kunde höra på Ida åtminstone.

Det var med stort nöje han sa namnet, och han la in hela sin överlägsenhet i det. Gumman kände också sin underlägsenhet, att hon låg under utan hopp. En glöd steg upp på hennes kinder, och det brann i hennes ögon.

— Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.

— Nää då, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson. Han kände mycket väl hur han halade in sin lina och att något satt på kroken.

— Ska ni gifta er då?

— Måtte väl det, när det blir tid. Men jag ska väl höra mig för om någon kondischion först.

Det ryckte i den gamlas fårade ansikte. Den magra handen plockade och plockade, som en febersjuks hand på ett lakan.

— Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon fråga med darrande, torr röst.

— Någon gång ska jag väl dit, svarade Carlsson. Förr eller senare ska man ha sitt eget, och slita ut sig åt andra gör man inte gärna för inget.

Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick plötsligt lust att skoja med henne.

— Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarna är borta? Kanske ni vill att jag ska komma ner och hålla er sällskap?

— Å, det behövs inte alls! svarade Clara.

Det blev tyst i köket ett ögonblick. Utifrån hörde man hur stormen rusade genom skogen. Den ryckte löven av björkarna, skakade gärdsgårdarna, ruskade vindflöjlar och takkanter. Ibland kom en vindstöt ner genom skorstenen och blåste eld och rök ut från spiskåpan. Då fick Lotten hålla handen för ögon och mun. Och när vinden höll upp ett ögonblick hörde man fjärden dunka mot östra udden. Plötsligt skällde rackan ute på backen. Skallet kom allt längre bort, som om hunden sprang för att möta någon, hälsande eller hotande.

— Gå och se efter vem det kan vara, så är han snäll, sa gumman till Carlsson, som genast reste sig.

När han kom ut i dörren såg han bara ett mörker så tjockt att det kunde skäras med kniv. Vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod som ärtris runt huvudet. Han lockade på hunden, men skallet hördes redan långt borta på källängen. Nu lät det glatt, som om hunden kände igen någon.

— Det kommer främmande så här dags, sa han till gumman, som ställde sig i dörren. Vem kan det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara, tänd lyktan och ge mig min mössa!

Han fick lyktan och kämpade mot blåsten ut över ängen. Han följde skallet och kom in i talldungen som skilde ängen från stranden. Skallet hade tystnat. Men mellan de susande och knakande tallarna hörde han klackjärn mot berghällen. Han hörde grenar som knäcktes av någon som letade sig fram. Det plumsade i vattenpussar, och svordomar svarade på hundens gnäll.

— Hej! vem är där? ropade han.

— Pastorn! svarade en rostig röst.

I samma stund såg Carlsson en kvast av gnistor, som slogs av ett klackjärn mot en sten. Ur ett snår ramlade en liten bred man i päls ner från bergknallen. Han hade ett grovt, väderbitet ansikte med vilda grå polisonger. Små vassa ögon gav liv åt ansiktet, under ögonbryn som väggmossa.

— Det var ena helvetes vägar ni har här på ön! grälade han till hälsning.

— Nå, Herre Jessus, är det pastorn, som är ute i det här hundvädret! svarade Carlsson. Så aktningsfullt svarade han på sin själasörjares välkomstförbannelser. Men var är ökan då!

— Det är sumpen, vet ja, och den har Robert fått i hamn. Låt oss bara komma under tak, för det blåser rakt genom kroppen i kväll. Så, marsch på bara!

Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter. Rackan följde dem och gjorde små kast in i buskarna. Den ville lukta efter en orre, som nyss hade lyft och räddat sig in mot mossen.

Gumman hade gått lyktskenet till mötes ute på backen. När hon kände igen pastorn blev hon glad och bad honom vara välkommen.

Han var på väg till stan med fisk och hade fått stormen över sig. Därför måste han gå i land över natten. Han svor och bannade över att han inte kunde komma in i tid och bli av med sin fisk. Nu var »alla djävlar ute och jagade efter vart levande liv som gick i vatten».

Gumman ville föra honom in i stugan. Men han gick rakt in i köket, för han ville hellre ha spiselden, där han kunde bli torr. Värmen och ljuset verkade dock inte göra pastorn gott. För han grimaserade illa med ögonen, som om han ville vakna, medan han drog av sig de våta läderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av med en gammal gröngrå bojkavaj, fodrad med fårskinn. Snart satt prästen i en stor ulltröja och i bara strumporna vid bordshörnet. Gumman hade röjt av hörnet och dukat med kaffesaker.

Den som inte kände pastor Nordström skulle aldrig ha gissat att den här skärkarlen var präst. Så mycket hade trettio års själavård ute i skären förändrat honom. En gång hade han varit en ganska fin kapellpredikant, när han kom ordinerad från Uppsala. Den mycket låga lönen hade tvingat honom att ta sin försörjning ur sjön och jorden. Där det inte räckte måste han vända sig till församlingsbornas goda vilja. Den måste han hålla vid liv genom ett sällskapligt sätt, som passade omgivningen. Men den goda viljan visade sig mest i kaffehalvor och bjudningar, som måste ätas och drickas på stället. Därför gjorde de inte prästgården rikare. De påverkade snarare mottagarens kropp och moral till det sämre.

Skärkarlarna hade dessutom kanske dyra erfarenheter av att Gud i sjönöd bara hjälpte den som hjälpte sig själv. Eller så kunde de helt enkelt inte koppla en plötslig stark ostvind till Augsburgska bekännelsen. Därför fick de inte ut något av det lilla träkapellet, som de hade låtit bygga. Kyrkogången motarbetades ofta av de långa rodderna eller hindrades helt av dåliga vindar. Så blev den mer en sorts folkmarknad. Där träffade man bekanta, gjorde upp affärer och hörde kungörelser. Pastorn var den enda lokala myndighet som man kom i kontakt med. Länsmannen bodde nämligen långt upp i land och kallades aldrig i rättssaker. Sådana saker gjordes upp man mot man, med några danska skallar eller ett halvstop brännvin.

Pastorn hade nu, som sagt, gett sig ut på en resa till stan med sumpen. Han skulle sälja fisk som han själv hade tagit ur sjön. Så hade han råkat ut för storm och drivit hit. Bössan var väl packad i ett fodral av nötläder. Matsäck och handbok låg i en väska av sälskinn. Våt och ruskig hade han kommit in i ljus och värme. När han hade gnuggat ögonen hade han fått plats vid kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska syntes längre hos den här gestalten. Spiselden och två talgljus lyste upp honom, en korsning av bonde och sjöman. Handen som en gång varit vit och vänt bokblad hela hans ungdom var nu brun och barkig. Den hade gula leverfläckar av saltvatten och solbränna. Den var hård och valkig av åror, skot och rorkult. Naglarna var halvt uppätna och hade svarta kanter av jord och redskap. Öronen var fulla av hår och hade blyringar mot snuva och flytningar. Från ulltröjans påsydda skinnficka hängde en hårslinga. Den bar en urnyckel av någon gul metall med en karneol i. De våta ullstrumporna hade hål för stortån. Fötterna rörde sig hela tiden under bordet, som om de ville dölja den. Tröjan var gulbrun av svett under armarna, och gylfen stod på glänt eftersom knappar saknades.

Han tog upp en rotpipa ur byxfickan. Alla var tysta av respekt när han knackade den mot bordskanten. En liten mullvadshög av aska och sur tobak la sig på golvet. Men handen var osäker, och stoppningen gick inte som den skulle. Det var alltför omständligt för att inte väcka oro.

— Hur är det med pastorn i kväll? Han är inte riktigt rask, tror jag? sa gumman.

Pastorn lyfte det hängande huvudet och såg sig om uppåt takbjälkarna, som om han letade efter den som talade.

— Jag? sa han och stoppade en nypa tobak på utsidan av pipskallen.

Sedan ruskade han på huvudet, som om han ville vara i fred. Och han sjönk ner i mörka tankar utan bestämd form.

Carlsson såg hur det stod till och viskade till gumman:

— Han är inte nykt!

Han tyckte att han borde ingripa. Han tog kaffepannan och hällde upp i pastorns kopp. Sedan ställde han brännvinsflaskan bredvid och bjöd honom med en bugning att ta för sig.

Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt grå huvud, som om han ville skrämma slag på Carlsson. Han sköt koppen ifrån sig med äckel och spottade ur sig:

— Är du hemma här, du, dräng?

Sedan vände han sig till gumman:

— Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!

Och så sjönk han en stund ner i djup tystnad. Kanske tänkte han på gamla dagars storhet och på folkets växande fräckhet.

— Djävla dräng! fräste han en gång till. Ut och hjälp Robert till rätta!

Carlsson försökte med smicker, men blev genast avbruten:

— Vet du vem du är?

Då försvann Carlsson ut genom dörren.

Gumman försökte krångla fram en ursäkt för drängen. Pastorn ryckte upp sig med en klunk ur koppen och fräste åt henne:

— Har ni skötarna ute?

— Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna, och alla varpen också. Vid sextiden kunde ingen drömma om att det skulle bli storm i natt. Och jag känner Gusten. Han skulle hellre gå till botten än låta garnen ligga på grynnan i natt.

— Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn.

— Säg inte det, pastorn! Garnen är inte det viktigaste, fast det är nog många pengar också. Men bara gossen kommer väl ifrån saken, så...

— Han är väl inte så dum att han tar upp dem i det här vädret, när hela sjön ligger på?

— Jo, det är just vad en kan vänta av honom. Se, han har alltid haft det efter fadern, att vara liksom för mån om det en äger. Han skulle kunna kasta bort livet för att inte låta skötarna gå förlorade.

— Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte ens fan hjälpa honom! För resten fiskar det bra. Vi var ute till Alkobbarna häromdagen med sex varp, och vi fick arton valar.

— Nå, var han fet något så när?

— Tror jag det! Fet som smör. Men säg nu, madam Flod, vad är det för prat som går här om henne? Att hon tänker gifta om sig? Är det sant, det?

— Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger man det? Ja, si det är då vådligt vad folk kan hitta på och prata, när det bär sta!

— Ja ja, mig går det inte till hjärtat, fortsatte pastorn. Men är det så som man säger, att det gällde drängen, så vore det synd för gossens skull.

— Å, det är ingen fara för gossen, och sämre styvfar har mången fått.

— Jaså, det är så långt gånget i alla fall, kan jag höra. Brinner det så fasligt i den gamla kroppen, att hon inte kan hålla sig längre? Nå nå, köttet vill ha sitt, hähähähä!

— Vill inte pastorn vara så god och ta en halv? avbröt gumman. Hon blev ängslig över den kärleksfulla ton som samtalet började få.

— Tack, madam, som är så god! Tack! En klar kanske! Men jag skulle i säng också, och jag tänker väl att ni inte har bäddat åt mig än?

Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan man hade bestämt att Carlsson och Robert skulle ligga i köket.

Pastorn gäspade stort och kliade ena foten mot den andra. Han for med handen över pannan upp mot den kala hjässan, som om han ville stryka bort namnlösa bekymmer. Samtidigt sjönk huvudet i korta ryck ner mot bordsskivan, där hakan till slut fick stöd.

Gumman såg vart det lutade. Hon gick fram och la handen varsamt på hans axel. Hon klappade honom sakta och bad med mjuk röst:

— Pastorn lilla! Får vi inte ett litet ord i kväll, innan vi går i säng? Tänk på gumman och hennes gosse, som är ute på sjön.

— Ett litet ord, var det ja! Ja! Ge mig boken då — madam vet var hon ligger i matväskan!

Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart bok med ett guldkors på. Den brukade tas fram som ett reseskrin, ur vilket gamla kvinnor och sjuka fick stärkande droppar. Hon var andäktig, som om hon hade fått in ett stycke av kyrkan i sin låga stuga. Hon bar den hemlighetsfulla boken varsamt på båda händerna, som ett varmt bröd. Hon sköt sakta bort koppen framför pastorn och torkade en plats med förklädet. Där la hon det heliga framför det tunga huvudet.

— Pastorn lilla, viskade gumman medan blåsten dundrade i skorstenen, boken är där nu.

— Bra, bra, svarade pastorn som i sömnen.

Han räckte ut armen utan att lyfta på huvudet och trevade efter kaffekoppen. Fingret kom mot handtaget, så att koppen föll omkull. Brännvinet rann i två bäckar framåt det flottiga bordet.

— Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan boken. Det här går aldrig väl; pastorn är sömnig och ska gå och lägga sig.

Men pastorn snarkade redan, med armen vilande på bordsskivan. Långfingret var sträckt i en fånig gest. Det pekade som mot ett osynligt mål, som just då var omöjligt att nå.

— Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att få honom i säng? jämrade gumman till pigorna.

Hon visste inte hur hon skulle få den sovande vaken. Hon visste ju vilket förfärligt humör han hade när han hade druckit och blev väckt. Att ha honom kvar i köket gick inte, för pigornas skull. In i stugan gick inte heller, för då skulle folk prata. De tre kvinnorna gick som råttor runt katten för att binda bjällran på honom, men ingen vågade.

Under tiden hade spiselden slocknat, och vinden pressade genom fönsterrutor och otäta väggar. Gubben satt i bara strumporna och måste ha blivit kall. För ett, tu, tre lyftes huvudet och munnen öppnades på vid gavel. Tre skrik, som när räven ger upp andan, fick kvinnorna att haja till.

— Jag tror jag nös, sa pastorn.

Han reste sig och gick med slutna ögon till en fönstersoffa och sjönk ner där. Han sträckte ut sig på ryggen. Med händerna knäppta över bröstet somnade han in med en lång suck.

Allt hopp var ute om att få bort honom. Carlsson och Robert, som hade kommit tillbaka, vågade inte röra vid honom.

— Han slåss! akta er, sa Robert. Ge honom bara en kudde och kasta ett täcke över honom, så sover han till i morgon.

Gumman tog med sig pigorna in till sig i stugan. Robert fick ligga på loftet över matboden, och Carlsson gick till sin kammare. Ljusen släcktes, och det blev tyst i köket.

Snart låg hela huset och sov, mer eller mindre roligt.

Nästa morgon, när tuppen gol och madam Flod steg upp för att väcka de andra, var pastorn och Robert borta. Stormen hade lagt sig något. Kalla vita höstmoln tågade från öster in mot land, och himlen var friskt blå. Vid åttatiden började gumman sina vandringar ner mot östra udden. Hon ville se om någon båt syntes ute på fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna dök ett och annat revat råsegel fram, försvann och stack fram igen. Sjön gick fortfarande hög och låg blå som stål. De yttersta skären hägrade och hängde på luftfärgade slöjor. Det såg ut som om de hade flutit upp ur vattnet och var på väg att lyfta som nattdimma. Unga skrakar låg i vikar och vid uddar. De sprang på vågorna när de såg havsörnen styra sin tunga flykt över dem. De dök och kom upp igen och sprang på nytt, så att vattnet forsade framför dem. Om gumman såg måsarna flyga upp från ett skär och hörde dem skrika, tänkte hon: där kommer ett segel. Och det kom segel, men alla höll undan för ön och styrde mot norr eller söder.

Det blåste kallt. Vinden och de vita molnen sved i ögonen, och den gamla gick in i skogen igen, trött på att vänta. Hon började plocka lingon i förklädet, för hon kunde inte vara sysslolös. Hon måste ha något som drev bort oron. Sonen var ändå det käraste hon hade. Hon hade inte varit hälften så bekymrad den där kvällen, när hon stod vid stättan till hagen. Då hade hon sett ett annat dunkelt hopp försvinna in i mörkret. Men i dag längtade hon ännu mer efter gossen. Hon kände nämligen på sig att han kanske snart skulle gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och pratet hade tänt på krutet, och snart skulle det säga puff! Vem som skulle bränna ögonbrynen var inte bestämt. Men att det skulle hända någon, det var troligt.

Hon gick sakta hemåt och kom upp på ekbacken. Det sorlade nere vid bryggan. Mellan eklöven såg hon hur människor rörde sig runt sjöboden. De talade i munnen på varandra, förhandlade, förklarade och grälade. Något hade hänt medan hon var borta, men vad?

Oron väckte nyfikenheten, och hon skyndade ner för backen för att få veta vad som hade hänt. När hon kom ner till gärdsgården såg hon aktern på skötekan. De var alltså hemma och hade rott runt ön.

Normans röst hördes tydligt när han berättade hur det hade gått till:

— Han gick till botten som en sten och så kom han upp igen. Men då fick han döden rakt genom vänstra ögat, och det var precis som att släcka ett ljus.

— Å, Herre Je', är han död? skrek gumman och rusade över gärdsgården. Men ingen hörde henne för Rundqvist, som fortsatte med liktalet i båten.

— Och så fick vi draggen i honom, och när flyet tog i ryggen, så...

Gumman hade kommit bakom ställningarna med näten och kunde inte gå igenom. Men hon såg, som genom en slöja framför en spegel, vad som fanns bakom de upphängda näten. Alla gårdens människor låg, hängde och kröp runt en grå, spräcklig kropp som låg stuvad i ekan. Och hon började skrika och ville krypa under näten. Men näverflöten fastnade i hennes hårfläta, och sänkena slog som en piska.

— Vad i Jesta namn har vi fått i flundrenäten? skrek Rundqvist, som såg att det rörde sig i garnen. Nej, jag tror det är moster!

— Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon orkade. Är han slut?

— Slut som en död hund!

Gumman kom loss och ner till bryggan. Där såg hon Gusten ligga barhuvad och framstupa nere i ekan. Men han rörde sig, och under honom syntes en stor luden kropp.

— Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att vända sig om. Sicken en vi har fått tag i!

Gumman gjorde stora ögon när hon såg en fet gråsäl, som Gusten höll på att flå. Sälar fick man visserligen inte varje dag. Köttet kunde ätas, sådant det nu var. Tranen räckte till många par stövlar, och skinnet var nog värt sina tjugo kronor. Men vinterströmmingen var ändå viktigare, och hon såg inte en fena i båten. Därför blev hon lite nere. Hon glömde både den återfunna sonen och den oväntade sälen och brast ut i förebråelser:

— Nå, men strömmingen då?

— Ja, den var inte lätt att komma åt, svarade Gusten. Den kan man köpa för resten, men gråsälar får man inte alla dagar.

— Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det är en stor skam. Att vara borta i tre dagar och inte komma hem med någon fisk! Vad ska vi ha att äta i vinter, tänker du?

Men hon fick inget medhåll, för strömming hade man fått nog av, och kött var ändå kött. Dessutom hade jägarna dragit all uppmärksamhet till sig med sina märkvärdiga berättelser om jakten.

— Ja, passade Carlsson på och högg åt sig en bit av åtelen. Hade vi inte jorden, så fick vi allt vara utan mat!

Den dagen blev det inget notdrag, för stora tvättgrytan skulle sättas på för att koka tran. Det stektes och kokades i köket, och man drack kaffehalvor. På södra logväggen spändes skinnet upp som ett segertecken. Man höll liktal och visade upp det. Alla som kom och gick och inte trodde skulle sticka fingrarna i skotthålen. De skulle höra hur kulorna hade kommit dit och var sälen hade gått upp på stenen. De skulle höra vad Gusten sa till Norman i sista ögonblicket, när skotten skulle gå. Och de skulle höra hur den döde hade burit sig åt i sista stunden, när han »klipptes som en tråd».

Carlsson var ingen hjälte de dagarna, men i hemlighet slipade han sitt stål. När notfisket till slut var över satte han sig vid rodret i sumpen. Han for in till stan med Norman och Lotten.

När madam Flod kom ner till bryggan för att ta emot stadsresenärerna var Carlsson mycket hjärtlig och undfallande. Därför märkte gumman genast att något hade kommit emellan.

Efter kvällsmaten fick han komma in i stugan och redovisa pengarna. Sedan skulle han sitta ner och berätta. Men det gick trögt, och drängen verkade inte vilja säga något. Gumman släppte honom dock inte förrän han klämde fram en reseberättelse.

— Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon. Han var väl uppe hos professorns, kan jag tro?

— Ja, jag var uppe en stund, förstås, svarade Carlsson. Det syntes att minnet var obehagligt för honom.

— Nåå, hur mådde de?

— Jo, de hälsar så mycket till alla på gårn, och de var mycket artiga och bjöd på frukost. Det var fasligt schangtilt i våningen, och vi kom bra överens.

— Nå, vad fick han för gott då?

— Å, vi åt hummer och svampignoner och drack porter för resten.

— Nåå säg, Carlsson, han såg väl pigorna också?

— Ja då, svarade Carlsson frimodigt.

— Och de var sig lika, kan jag tro?

Det var de nog inte, men det skulle ha roat gumman för mycket. Därför svarade Carlsson inte på det.

— Ja, de var nog så snälla, och vi var på Berns salong till kvällen och hörde på musiken. Och så bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det var, som sagt, mycket roligt.

Men i själva verket var det inte alls roligt, och saken hade gått till på ett helt annat sätt. Carlsson hade blivit mottagen i köket av Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida var borta. Sedan hade professorskan kommit ut och hälsat. Hon hade sagt till Lina att man skulle hämta hem en hummer till kvällen, för det kom en främmande. Och så hade hon gått sin väg. När de blev ensamma var Lina först lite stel. Men Carlsson satt och antydde, och till slut fick han ur henne vad som hade hänt. Ida hade fått hans brev och läst det högt en kväll. Hennes fästman var där, och de satt i kökskammaren och drack porter medan Lina rensade champinjoner. Och de hade gapskrattat så att de nästan dog. Fästmannen hade läst om brevet två gånger högt som en präst. Allra roligast hade de haft åt »gamla Carlsson» och hans »sista stunder». Så kom de till det där om »frestelser och villovägar». Då hade fästmannen — han var ölutkörare — föreslagit att de skulle gå ut och fresta på Berns salong. Och de hade gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel och smörgåsar.

Kanske hade Linas berättelse rört upp Carlssons sinne och skakat om minnena, så att de kom i oordning. Eller så hade han så livligt önskat sig i ölutkörarens kläder. Då kunde han ha satt sig in i hans trevliga roll som värd. Han kunde ha förväxlat sig med den okände som åt hummer. Han kunde ha druckit fästmannens porter och ätit Linas champinjoner. Nog av, han berättade saken för gumman som han gjorde, och det fick den verkan han ville. Det var huvudsaken. När det var gjort kände han sig lugn nog att gå till anfall. Pojkarna var på sjön, Rundqvist hade lagt sig, och pigorna hade slutat för dagen.

— Vad är det för prat som går här i socknen och som jag får höra överallt? började han.

— Vad pratar man nu igen? frågade gumman.

— Å, det är det gamla, att vi ska tänka på att gifta oss.

— Asch, det har vi hört så länge nu.

— Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk kan säga sådant som inte är sant. Jag kan rakt inte förstå sådant, sa Carlsson med sur och slug min.

— Ja, vad skulle han, som är en ung, rask karl, göra med en gammal käring som jag?

— Å, vad det beträffar åldern, så är det ingen fara. För min del kan jag säga en sak. Skulle jag en gång *tänka* på att gifta mig, så skulle det inte bli med en slinka. Inte med en som ingenting kan och ingenting vet. För se, moster, lustan är en sak och att gifta sig en annan. Lustan, den världsliga lustan, försvinner som en rök. Och tro och löften är som en pris snus, när det kommer en annan som kan bjuda på cigarr. Men si, sådan är jag, moster, att den jag gifter mig med, den håller jag löftet till. Så har jag alltid varit, och den som säger något annat, han ljuger.

Madamen spetsade öronen och började misstänka ugglor i mossen.

— Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar med henne och Carlsson? undersökte hon.

— Ida, ja, hon är nog bra på sitt sätt. Ville jag bara räcka ut pekfingret, så hade jag henne på mig. Men se, moster, hon har inte det rätta sinnelaget. Hon är världslig och fåfäng, och jag tror att hon helst går på orätta vägar. För resten börjar jag bli gammal, ska jag säga, och jag har ingen lust att fjolla längre. Ja, jag säger rakt ut: *skulle* jag tänka på att gifta mig, så skulle jag ta en äldre, förståndig människa. Någon som hade det rätta sinnelaget. Se, jag vet inte riktigt hur jag ska säga, men moster kanske förstår mig ändå. För moster har det rätta förståndet, ja, det har hon.

Gumman hade satt sig vid bordet för att bättre förstå Carlssons krumbukter. Hon ville passa på att säga amen när han väl hade fått fram sitt ja.

— Nå, men säg, började hon i en ny ände av härvan. Har inte Carlsson tänkt på änkan i Åvassa? Hon sitter där så ensam och begär inte bättre än att få gifta om sig.

— Asch, hon, nej, si jag känner henne nog för resten, men hon har inte det *rätta sinnelaget*. För si, det som ska ta mig, det ska vara ett sinnelag. För pengar och yttre åthävor och granna klädtrasor, si, det var inte värt med mig. För sådan är inte jag, och den som känner mig rätt kan inte säga något annat.

Ämnet verkade vara uttuggat på alla sidor, och någon måste säga sista ordet medan det var möjligt.

— Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade madamen ett djärvt steg framåt.

— Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker dit, jag har inte tänkt något alls ännu. Men den som har tänkt något, han tale. Jag tiger, jag, så att man inte sedan ska komma och säga att jag har lockat någon. För sådant är inte mitt sinnelag.

Gumman visste nu inte riktigt var hon hade honom, men hon måste känna sig för en gång till.

— Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i tankarna? Då kan han ju inte på fullt allvar tänka på någon annan.

— Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, henne vill jag inte ha, om de så kastade henne efter mig. Nej, bättre ska det vara. Kläderna på kroppen ska hon äga åtminstone. Har hon lite till, så är det inget ont i det, fast jag inte ser på det. För sådan är jag, och det är mitt sinnelag.

Nu hade man kört och vänt så många gånger att man kunde bli sittande, om inte gumman knuffade på.

— Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi skulle ha vårt tillsammans?

Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om han genast ville jaga bort alla misstankar om något så lågt.

— Nej, si det kommer då aldrig i fråga! bedyrade han. Det ska vi aldrig tala om, än mindre tänka på. Nog vet jag vad folk skulle säga alltid, att jag hade tagit henne för guldet. Men sådan är inte jag, och det är inte mitt sätt. Nej, aldrig på tiderna ska vi tala om den saken mer. Lova mig det, moster, och ta mig i hand! (Här räckte han ut sin hand.) Vi talar aldrig om den saken mer! Ta mig i hand på det!

Men gumman ville inte ta i hand på det. Hon ville just tala ordentligt om saken.

— Varför ska en inte tala om det som ändå skulle kunna hända? Jag är gammal, det vet ju Carlsson, och Gusten är inte karl att ta över gården än. Jag behöver någon som står vid min sida och hjälper till. Men jag förstår väl att han inte vill slita för andra och slita ut sig för inget. Därför ser jag ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folk prata, de babblar ändå. Och har Carlsson inget särskilt emot mig, så ser jag inget som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, säg?

— Inte har jag något emot moster, för all del. Men se, det där hålens pratet om det och det. Och för resten lär Gusten inte bli snäll mot oss.

— Asch, är inte han karl att hålla honom från sig, så ska jag väl klara det. Jag är nog till åren, men så gammal är jag inte. Och det kan jag säga Carlsson mellan fyra ögon... Jag kan nog vara så golik som en annan slinka, när det skall bära te.

Isen var bruten, och nu kom en mängd planer och råd. Hur skulle man tala om det för Gusten, och hur skulle man ordna bröllopet och allt det där? Förhandlingarna varade länge, så länge att gumman måste sätta på kaffepannan och ta fram brännvinsflaskan. De varade ända långt in på natten, och lite till.

### Ordlista

- **hålen**: djävulen; »den hålen» betyder ungefär »den djävulen»
- **han**: här ett artigt sätt att tilltala någon: gumman säger »han» till Carlsson i stället för »du»; gumman säger också »han» om vinden
- **trossen**: grovt rep som håller fast en båt
- **backgastarna**: sjömännen som arbetar längst fram på båten
- **kolportörstiden**: tiden då Carlsson reste runt och sålde religiösa böcker
- **lella**: liten, sagt på Carlssons sätt
- **less**: längtar (Carlssons ord i brevet)
- **gossarna**: här gårdens ogifta män, oavsett ålder
- **testamentet**: här en bok med delar av Bibeln, inte ett papper om arv
- **timglaset**: här en flaska som är formad som ett timglas
- **skötarna**: nät för strömming
- **sumpen**: här en båt för fisk
- **en halv**: en halv kopp kaffe, fylld på med brännvin
- **kondischion**: anställning
- **rackan**: gårdens lurviga hund
- **ökan**: liten öppen båt
- **nykt**: nykter, sagt på Carlssons sätt
- **dräng**: man som arbetar på en bondgård för lön, mat och husrum
- **gossen**: pojken; här Gusten, som är vuxen
- **varp**: nät som läggs ut i en rad
- **valar**: gammalt mått på fisk, troligen 80 stycken
- **sta**: i väg
- **flyet**: troligen spetsen på en krok på draggen, ett litet ankare; betydelsen är osäker
- **tranen**: olja från säl
- **notdrag**: när man drar noten, det stora nätet
- **schangtilt**: fint, elegant
- **svampignoner**: Carlssons ord för champinjoner
- **scherry-kobden**: Carlssons ord för sherry-kobbel, en dryck
- **sinnelag**: sätt att vara och tänka (Carlssons ord som han upprepar)
- **slinka**: föraktfullt ord för en kvinna
- **golik**: troligen lämplig, duktig; betydelsen är osäker

## Femte kapitlet

*Man slåss på tredje lysningsdagen, går till skrift och håller bröllop, men kommer ändå inte i brudsäng.*

Ingen är bättre än när han dör, och ingen är sämre än när han gifter sig. Det fick Carlsson snart erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråsäl. Han hade skrikit och stormat i tre dagar, medan Carlsson gjorde en liten resa för ett påhittat ärende. Gamle Flod revs upp ur jorden och vändes ut och in. Det visade sig att han var den bästa människa som någonsin skapats. Carlsson vändes däremot som gamla kläder, och han visade sig vara fläckig på insidan. Man upptäckte att han hade varit rallebuse och bibelsjåare. Han hade blivit bortkörd från tre platser. Han hade helt säkert rymt en gång. Det sades också, utan bevis, att han hade stått inför tinget för slagsmål. Allt detta fick madam Flod höra rakt i ansiktet. Men lågan var tänd en gång för alla. Snart skulle hon inte vara änka längre. Med den tanken tycktes gumman bli piggare och leva upp. Hon tycktes få skinn på näsan, så att hon tålde både vått och torrt.

Fiendskapen mot Carlsson kom mest av att han var en utbörding. Genom giftorätt skulle han nu komma åt denna jord och detta vatten. Folket i socknen hade vant sig vid att se jorden och vattnet som delvis gemensamma. Madamen satt i orubbat bo och skulle troligen leva många år till. Därför blev sonens chanser att få sitt eget mindre. Hans ställning på gården skulle nu bli alltför lik en drängs. Och han skulle stå under den förre drängen, som nyss hade flyttat in, och vara beroende av hans goda vilja. Det var alltså inte underligt att den nedflyttade sonen blev rasande. Han gav modern skarpa ord. Han hotade att gå till kronan, ta ut stämning och låta köra bort den blivande styvfadern. Allra värst blev han när Carlsson kom hem efter sin lilla resa. Carlsson bar då salig Flodens svarta söndagsrock och sälskinnsmössa. Dem hade han fått i morgongåva vid första ömma tillfälle. Gusten sa ingenting, men han mutade Rundqvist att göra ett spratt. En morgon när de skulle sätta sig vid frukostbordet, låg en handduk på Carlssons plats. Under den fanns en massa saker som man inte kunde se. Carlsson anade inget ont och lyfte på handduken. Då såg han sin del av bordet dukad med allt skräp som han hade samlat i sin säck. Säcken hade han glömt under sängen uppe i kammaren. Där stod tomma hummerburkar, sardinlådor, champinjonflaskor och en porterbutelj. Där låg en oändlig mängd korkar, och där stod en spräckt blomkruka och mycket mer.

Han blev grön i ögonen, men han visste inte vem han skulle bli arg på. Rundqvist försökte leda bort hans ilska. Han förklarade att det var ett vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta och gifta sig. Olyckligtvis kom Gusten in just då. Han undrade genast varför lumpsamlaren hade kommit så tidigt på hösten. Han brukade ju inte visa sig förrän på nyåret. Samtidigt passade Norman på att berätta att ingen lumpsamlare hade varit här. Det var Carlssons minnen efter Ida. Med dem hade Rundqvist velat spela Carlsson ett litet spratt, eftersom det nu var slut mellan dem.

Sedan föll vassa ord. Följden blev att Gusten reste upp till prästgården. Där lyckades han få sex månaders jäv på Carlssons bröllop, eftersom Carlsson inte hade klara betyg. Det var ett streck i räkningen. Men Carlsson försökte sudda ut det så gott han kunde, genom att skaffa sig små ersättningar. Först hade han tagit sin nya ställning högtidligt. När det gick illa, bestämde han sig för att ta den mer på skämt, åtminstone inför folket på gården. Det lyckades också bra, utom med Gusten. Gusten förde en ettrig strid under ytan och ville inte visa några tecken på försoning.

Så gick vintern sin tysta gång med skogshuggning, notbygge och isfiske. Emellanåt blev det kortspel och kaffehalvor, något julkalas och jakt på alfågel. Och så blev det vår igen. Ejdrarnas flyttning lockade ut till sjöss, men Carlsson satsade alla krafter på vårbruket. Han ville ha en stark skörd, för den behövdes för att fylla hålet efter bröllopet. Det var nämligen meningen att hålla ett dundrande bröllop, som folk skulle minnas i flera år.

Med flyttfåglarna kom också sommargästerna. Professorn nickade vänligt som i fjol och tyckte att allt var »skön» som förut, särskilt att det skulle bli bröllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade gått ur tjänsten i april och skulle visst gifta sig snart. Hennes efterträdare var inte särskilt intagande. Carlsson hade också alldeles för många järn i elden för att börja något med henne. Dessutom hade han bra kort på hand och ville inte förlora.

Lysningen togs ut på midsommardagen. Bröllopet skulle stå mellan höbärgningen och skörden. Då var det alltid lite lugnt i arbetet, både på land och på sjön.

Efter lysningen märktes en obehaglig förändring hos Carlsson. Madam Flod var den första som fick känna av den. De hade visserligen levat som gifta alltsedan trolovningen, enligt landets sed. Så länge jävet hängde över fästmannen, rättade han alltid sitt uppförande efter läget. Men när faran var över, stack han näsan i vädret och visade klorna. Det gjorde ändå ingen större verkan på madam Flod, som också kände sig säker. Hon bara visade tänderna, så många hon hade kvar. Och på tredje lysningsdagen kom det till strid.

Hela öns folk utom Lotten hade rest till kyrkan för att gå till skrift. Som vanligt hade man tagit minsta möjliga båt. Om man måste ro, skulle mödan bli så liten som möjligt. Det var trångt i båten. Man hade med sig matsäck och ett halvpund badfisk åt pastorn. Man hade också några skålpund ljus åt klockarn och alla möjliga plagg att byta med. Dessutom låg där segel och åror, öskar och ämbar, pallar och fotspark.

Enligt sedvänjan hade man ätit en bättre frukost på morgonen och bjudit varandra ur krus och halvbuteljer. Det var hett på sjön, och ingen ville ro. Därför blev det ett litet gräl mellan karlarna, för ingen ville komma svettig fram till kyrkan. Kvinnorna gick emellan. När man kom upp i kyrkviken, hörde man klockorna, som man inte hört på år och dag. Då blev tvisten löst. Men det var bara den första ringningen, och man hade god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade sig fortfarande och var på dåligt humör.

— Rart främmande i kyrkan i dag, när man får se Hemsöborna, hälsade han och lade rakskummet på pekfingret.

Carlsson, som hade burit fisken, fick i alla fall gå ut i köket och ta sig en sup.

Sedan gick man till klockarn med ljusen, och där fick man också en sup.

Till sist träffades alla på kyrkbacken. De tittade på storböndernas hästar, läste på gravstenarna och hälsade på bekanta. Madam Flod gjorde ett kort besök vid Flodens grav, medan Carlsson gick åt sidan. Så pinglade det och ramlade det i klockstapeln, och församlingen kröp in. Men Hemsöborna hade ingen bänk sedan gamla kyrkan brann, och därför måste de stå i gången. Det var fruktansvärt hett. De kände sig främmande i det stora rummet, så att de svettades av bara generthet. De såg ut som en rad fångar som skulle stå på pallen. Klockan blev elva innan man kom till psalmen före predikan. Hemsöarna hade redan korsat benen och bytt fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande hett, så att det pärlade på pannorna. Men de stod som i en tång och kunde inte flytta sig till en skuggig plats. Då kommer kyrkvaktarn och sätter upp psalm nummer 158. Orgeln piper ett preludium, och klockarn tar upp första versen. Den sjöngs med liv och lust, eftersom man väntade att predikan skulle komma strax efter. Men se, så kommer vers två och vers tre.

— Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton? viskade Rundqvist till Norman.

Men det var fullt allvar. I dörren till sakristian syntes pastor Nordströms arga ansikte. Han tittade trotsigt och utmanande ut på församlingen. Nu hade han dem i sina händer, och han hade bestämt sig för att ge dem en läxa.

Och alla arton verserna sjöngs, så klockan blev halv tolv innan prästen kom upp i predikstolen. Men då var de också mjuka, så mjuka att de föll ner på sina ansikten och somnade. Men sömnen varade inte länge, för plötsligt skrek pastorn till, så att de som slumrade ryckte till. De kastade upp huvudena och stirrade dumt på grannen, som om de frågade om det brann.

Carlsson och gumman hade trängt sig så långt fram att de inte kunde gå ut utan skandal. Gumman bara grät av trötthet och för trånga kängor, som klämde mer ju varmare det blev. Ibland vände hon sig om och kastade en bedjande blick på fästmannen. Det var som om hon bad att få bli buren ner i sjön. Men Carlsson stod i Flodens vida rosslädersstövlar. Han var så inne i gudstjänsten att han bara straffade den otåliga gumman med hatiska blickar. De andra hade däremot dragit sig bakåt och kommit in under orgelläktaren, där det var svalt och lite skugga. Där upptäckte Gusten också brandsprutan. Han satte sig på den och tog Clara i knät.

Rundqvist höll sig i en pelare och Norman stod bredvid när predikan började. Det var raka ord och inga visor, och den varade i en och en halv timme. Texten handlade om de visa och oförståndiga jungfrurna. Ingen av männen tog åt sig, så i stort sett alla sov. De sov sittande, hängande och stående.

När en halv timme hade gått, knuffade Norman på Rundqvist. Rundqvist stod framåtlutad med handen för pannan, som om han mådde illa. Med tummen pekade Norman mot Clara och Gusten på brandsprutan. Rundqvist vände sig försiktigt åt sidan. Han spärrade upp ögonen som om han hade sett den onde själv. Han skakade på huvudet och log, som om han förstod. Clara satt nämligen med tungan ute och ögonen slutna, som om hon sov i smärtsamma drömmar. Men Gusten stirrade oavbrutet på pastor Nordström. Det såg ut som om han åt upp vartenda ord och ansträngde sig för att höra timglaset rinna.

— Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist.

Han gick sakta och försiktigt baklänges mot dörren. Han kände sig för med hälen, för att inte slå för hårt mot tegelstenarna. Men Norman hade redan läst Rundqvists tanke. Kvick som en ål hade han slunkit ut på kyrkogården, och Rundqvist följde snart efter. Sedan styrde de två rymlingarna ner till båten.

Därute blåste en sval sjövind, och de snabba förfriskningarna gav dem snart krafterna tillbaka. Lika tyst och stilla som de hade kommit gick de in i kyrkan igen. Där såg de Clara sova i Gustens armar, och Gusten sov också. Hans armar höll henne om livet. Men de låg så högt upp att Rundqvist tyckte att det var bäst att flytta ner dem lite. Då vaknade Gusten och tog ett nytt tag om sitt rov, som om någon ville ta Clara ifrån honom.

En halv timme till varade predikan, och sedan dröjde det en halv timme med psalmsång innan nattvarden började. Man tog emot nattvarden under stark rörelse, och Rundqvist grät. Efter ceremonin vid altaret ville madam Flod tränga sig in i en bänk. Hon höll på att hamna i gräl och blev utvisad. Sedan stod hon den sista halvtimmen utanför kyrkvärdens bänk. Hon stod på klackarna, som om tegelstenarna brände henne under sulorna. Och när prästen läste upp lysningen, blev hon alldeles vild för att folket tittade på henne.

Äntligen var allt slut, och man rusade ner till båtarna. Madam Flod gav sig inte till tåls. Hon tog emot lyckönskningarna på kyrkogården, drog av kängorna och bar dem ner till båten. Sedan stack hon fötterna i sjön och grälade på Carlsson. Därefter kastade man sig över matsäcken, men när man upptäckte att pannkakorna var slut, blev det bråk. Rundqvist trodde att de troligen var glömda. Norman föreslog att någon hade ätit upp dem på vägen dit, och då kastade han en ful misstanke på Carlsson.

Så kom man i båten, men då mindes Carlsson att han hade en tjärtunna att hämta uppe i kyrkboden. Då blev det storm. Kvinnorna skrek att de inte ville ha någon tjära i båten, inte för aldrig det. De hade ju nya klänningar på sig. Men Carlsson hämtade tjärtunnan och stuvade in den. Då blev det liv om vem som skulle sitta nära det farliga kärlet.

— Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.

— Dra opp kjolarna och sitt på ändan, svarade Carlsson, som kände sig mycket mer hemma sedan lysningen var klar.

— Vad säger han för slag? väste gumman.

— Ja, det sa jag! Sitt i båt och låt oss komma iväg!

— Vem är det som kommenderar på sjön, om jag får fråga? sa nu Gusten, som tyckte att man gick hans ära för nära.

Och så satte han sig vid rodret, lät hissa seglet och tog skotet till sig. Båten var djupt lastad, vinden var mycket svag, solen brände hett och sinnena jäste. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad näver», och det hjälpte inte att männen tog segelsupen. Tålamodet tog därför snart slut. Tystnaden hade varat en stund, men nu bröts den av Carlsson. Han ville att man skulle ta ner seglet och ro. Det ville Gusten inte. Vänta, bara man kommer utanför kobbarna, så blir det segling av, menade han.

Och man väntade. Redan syntes en mörkblå strimma ute i gattet mellan öarna, och man hörde vågorna gå mot de yttre skären. En stark ostlig vind var på väg, och det började leva i seglen. Just när man hade passerat en udde, kom vinden, så att ekan lutade, reste sig och sköt fart. Det porlade efter henne. Nu måste man ta en sup på det allihop, och stämningen lättade medan båten gick bra. Men så friskade vinden i. Ekan lade läsidan under vatten, men gick ändå med god fart på halva sidan. Carlsson blev rädd, höll sig i sittbrädan och bad att man skulle lägga upp och reva.

Gusten svarade inte, utan halade in skotet, så att vattnet kom in.

Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta ut en åra. Men gumman tog honom i rocken och satte ner honom.

— Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon.

Carlsson satte sig igen, men han var vit i ansiktet. Men han satt inte länge förrän han rusade upp utom sig, med lyftat rockskört.

— Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den rackarn, hojtade han och slog med rockskörtet.

— Vem läcker? frågade alla på en gång.

— Tunnan, vet ja'!

— Å, Herre Jesus! hördes det nu, och alla makade sig undan för tjärfloden, som rann runt med båtens rörelser.

— Sitt i båt! stormade Gusten. Annars seglar jag er i sjön!

Carlsson hade rest sig igen, just när en bris kom. Rundqvist såg faran. Han lyfte försiktigt på ändan och gav Carlsson en orre, så att han föll ner. Ett slagsmål verkade säkert. Då blev madam Flod utom sig och tyckte att hon måste gripa in.

Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade honom.

— Vad är han för en karlstackare, som inte har seglat på sjön förr! Kan han inte vara människa och sitta i båten!

Carlsson blev arg och ryckte sig loss, men han förlorade en bit av rockkragen.

— Ska du riva sönder mina kläder, käring! skrek han och satte stövlarna upp på båtens sida för att skydda dem mot tjäran.

— Vad säger han för slag? fräste gumman. Hans rock! Vem har han fått rocken av kanske? Käring för en sån där leksill, som inte har något att komma med...

— Tig! röt Carlsson, som var träffad på sin allra ömmaste punkt. Annars svarar jag som sanningen är!

Gusten tyckte att det började gå för långt. Han började jodla en schottisch, och Norman och Rundqvist stämde in. Sedan mojnade det ettriga samtalet. Alla talade i stället om den gemensamma fienden, pastor Nordström. Han hade låtit dem stå i fem timmar och sjunga arton verser. Flaskan gick runt, vinden blev jämnare och humöret lugnare. Och till allas glädje susade ekan in i viken och lade till vid bryggan.

Nu började förberedelserna för bröllopet, som skulle vara i tre dagar. Man slaktade en gris och en ko och köpte hundra kannor brännvin. Man lade in strömming i salt och lagerblad. Man bakade, skurade, bryggde, kokade, stekte och malde kaffe. Under allt detta gick Gusten omkring och såg hemlighetsfull ut. Han lät de andra bestämma och sa inte vad han tyckte. Carlsson satt däremot mest framför chiffonjéns klaff och skrev och räknade. Han gjorde ärenden till Dalarö och ordnade med allt som skulle vara.

Dagen före bröllopet kom. Tidigt på morgonen packade Gusten sin väska, tog bössan och gick ut. Modern vaknade och frågade vart han skulle. Gusten svarade att han tänkte gå ut och se om badfisken hade gått upp, och så gick han.

Nere vid stranden hade han rustat sin båt med matsäck för flera dagar. Han hade med sig sängtäcke, kaffepanna och andra saker som behövdes för att bo på skären. Han satte genast segel. Han tog inte in i vikarna för att se om fisken hade gått upp. Där brukade den söka sig till de varma, sandiga, låga stränderna för att bada, som det hette. I stället höll han rakt ut mellan kobbarna.

Morgonen var bländande klar nu i slutet av juli. Himlen var blåvit som skummad mjölk. Öar, holmar, skär, kobbar och stenar låg mjukt smältande i vattnet. Därför kunde man inte säga om de hörde till jorden eller himlen. På de närmaste öarna inåt land stod granar och alar, och på uddarna låg skräckor, svärtor, prackor och måsar. Längre ut syntes bara martallar. Grisslor och tordmular, svarta och lika papegojor, svärmade fräckt runt båten. De ville locka jägaren bort från bona, som var gömda i bergsskrevorna. Till slut blev skären lägre och naknare. Här ute syntes bara en enda tall, som hade lämnats kvar för att bära holken. I holken tog man ägg från ejdrar och skrak. Eller så stod där en rönn, och över dess krona vajade ett moln av mygg i vinden. Utanför låg det blanka havet. Där jagade labben som en rövare, i strid med tärnor, måsar och trutar. Dit tycktes havsörnen styra sin tunga, dova flykt, för att kanske gripa en ådfågel som låg på vattnet.

Dit ut till sista skäret styrde nu Gusten. Han halvlåg vid rorkulten med pipan i munnen och lät en ljum sydlig bris släpa honom. Vid niotiden lade han till vid Norsten. Det var en klippig liten ö på några tunnland, med en dalgång i mitten. Bara ett par rönnar stod kala mellan stenarna. I övrigt växte den praktfulla benveden med sina eldröda bär i skrevorna. Dalgången var täckt av en tjock matta av ljung, kråkris och hjortron, som nu hade börjat gulna. Spridda enbuskar låg som platt-trampade längs hällarna. De verkade hålla sig fast med naglarna för att inte blåsa bort. Här var Gusten som hemma. Han kände varje sten. Han visste var han skulle lyfta på enbusken för att hitta ejderhonan som låg på bo. Hon lät honom stryka sig på ryggen och nappade honom i byxbenet. Här stack han ner sin klykstör i en bergspricka och drog fram tordmularna. Han vred halsen av dem för att ha till frukost. Utanför ön låg Hemsöbornas strömmingsfiske. Här hade de tillsammans med ett annat fiskarlag byggt en bod, där de brukade sova. Dit gick också Gusten. Han tog nyckeln från den vanliga platsen under takskägget och bar in sina saker. Boden var bara en stuga utan fönster. Där fanns sängar byggda som hyllor över varandra, en spis, en trefot att sitta på och ett bord.

Sedan han hade stuvat in sina saker, klättrade han upp på taket. Han öppnade skorstensluckan och klev ner igen. Därefter tog han tändstickorna på deras plats under en bjälke och tände i spisen. Den siste besökaren hade inte glömt den gamla seden att lägga upp en armfull ved åt dem som kom efter. Så satte han på potatisgrytan, lade ett varv salt fisk över potatisen och rökte en pipa medan han väntade.

När han hade ätit och supit, tog han bössan och gick ner till båten, där han hade vettarna. Han rodde ut dem och ankrade dem utanför en udde. Sedan kröp han in i skåren, eller skjutkojan, som var byggd av stenar och ris. Vettarna låg och gungade på de långa havsvågorna som bröt in, men inga ejdrar kom ner. Väntan blev lång, och han tröttnade. Han drev omkring bland stenarna på stranden och letade efter en utter. Men han skrämde bara upp svarta huggormar och getingbon, bland lysande fackelblomster och torkad sandhavre.

Men han verkade inte heller ivrig att få något. Han drev mest omkring för att driva, för att slippa vara hemma. Eller så roade det honom att driva här ute, där ingen såg honom och ingen hörde honom.

Efter middagen lade han sig i boden och sov. Mot kvällen rodde han ut med torsklinan för att pröva sin lycka den vägen. Sjön låg nu blickstilla. Han såg landen sträcka sig som tunn rök i den sjunkande solens guldgata. Det var tyst omkring honom som i en vindstilla natt, och han hörde dunket av årtullar en halv mil bort. Sälarna badade på lagom avstånd. De stack upp sina runda huvuden, bölade, blåste och dök ner igen.

Torsken nappade verkligen, och han lyckades dra upp några vitbukar. Med sina stora men ofarliga gap gäspade de efter vatten och grinade illa mot solen. Det hände när de halades upp ur sitt mörker nere i djupet och dinglade in över relingen.

Han hade hållit sig på norra sidan av skäret. Men först när det snabbt blev kväll och han skulle vända till land, märkte han något. Det rökte ur bodens skorsten. Han undrade vad som stod på och gick med raska steg upp till stugan.

— Är det du? hörde han inifrån, och han kände igen pastorns röst.

— Nej, det är pastorn! sa Gusten förvånat, när han såg prästen sitta vid spisen och steka sill. — Och han är ensam härute?

— Ja, jag är ute och letar efter torsk. Jag har suttit på södra sidan, så jag har inte sett dig. Men varför är du inte hemma och rustar till bröllopet i morgon?

— Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, menade Gusten.

— Äh, du pratar, varför skulle du inte vara med?

Gusten förklarade sina skäl så gott han kunde. Han ville vara borta från en händelse som han avskydde. Och på det sättet ville han också »märka» den som hade gjort honom emot.

— Ja, men mor din då? invände pastorn. Är det inte synd om henne att bli utskämd?

— Jag kan inte tycka det, svarade Gusten. Det är mera synd om mig, som ska få en sådan där knöl till styvfar. Jag kan inte komma till gårn så länge han sitter där.

— Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, och det kan nog hjälpas sedan. Men nu ska du ta båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet ska du vara!

— Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag har satt mig det i sinnet, försäkrade Gusten.

Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på spishällen.

— Du har väl inte en sup, du? sa han sedan. Ser du, min gumma har för vana att låsa in allt starkt. Jag kommer inte så ofta åt något.

Jo, Gusten hade nog brännvin, och pastorn fick sig en ordentlig sup. Då blev han talför och pratade hit och dit om socknens angelägenheter, både yttre och inre. De satt på stenarna utanför boden och såg solen gå ner. Skymningen lade sig som en melonfärgad dimma över kobbar och vatten. Måsarna gick till vila på tångbanken, och kråkorna flög in mot inre skärgården för att söka nattkvarter i skogarna.

Det blev dags att gå och lägga sig, och myggen skulle schasas ut ur boden. Därför stängde man dörren och rökte stugan full med Svarta Ankaret. Sedan öppnades dörren igen, och jakten började med rönnkvistar. Så kastade de två fiskarna av sig rockarna och klättrade upp i var sin säng.

— Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan hade fått sina ordentliga supar förut.

På sängkanten gav Gusten honom den sista smörjelsen, och sedan skulle man sova.

Det var mörkt inne i boden. Bara en och annan strimma dagsljus bröt in genom de otäta väggarna. I det svaga ljuset hittade myggen vägen till de sömniga männen. De vred sig och kastade sig i sina lådor för att komma undan plågoandarna.

— Å, det är för djävligt! stönade pastorn till slut. Sover du, Gusten?

— Jo vackert! Här blir visst inget sovande i natt. Men vad ska man ta sig för?

— Vi får stiga opp och göra eld igen, jag ser ingen annan råd. Om vi bara hade en kortlek, så kunde vi spela en tolva. Du har väl ingen, du?

— Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnöarna har sin, svarade Gusten.

Han klev ner ur sängen och kröp på jordgolvet under den sista sängen. Där fick han fram en ganska använd kortlek.

Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen och tänt en ljusbit. Gusten satte på kaffepannan och drog fram en strömmingstunna, som de lade mellan knäna som spelbord. Och så tändes pipsnuggorna. Korten dansade snart, och timmarna gick.

— Tre friska, pass, trumf, hördes det, blandat med en och annan svordom. Svordomen kom när en mygga plötsligt satte sin sugkopp på spelarnas nackar och knogar.

— Hör du, Gusten, avbröt pastorn till slut, som verkade ha tänkt på annat än kort och mygg. — Skulle du inte kunna ge honom en läxa i alla fall, utan att bli borta från bröllopet? Det ser ju fegt ut att gå undan för en sån där knöl. Och vill du förarga honom, så vet jag bättre råd.

— Nå, hur skulle det gå till? frågade Gusten. Han tyckte nog att det var synd att missa festen, som ändå betalades av hans fädernearv.

— Kom hem på eftermiddagen strax efter vigseln och säg att du blev uppehållen på sjön. Det kan vara förargligt nog. Sen tar vi och super honom full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng. Och så ska vi se till att pojkarna raljerar med honom. Kan det inte vara nog, det?

Gusten verkade inte ovillig. Tanken på att gå tre dagar ensam på skäret och bli uppäten av mygg om nätterna gjorde honom mjuk. Han längtade ju verkligen efter att få vara med och smaka all härligheten, som han hade sett förberedas. Pastorn lade därför upp planen, och Gusten gick med på den. Han skulle hjälpa till att sätta den i gång. Nöjda med sig själva och varandra gick de till slut till sängs. Då bröt dagsljuset in genom dörrspringorna, och myggen hade tröttnat på sin nattliga dans.

Samma kväll kom strömmingsfiskarna hem, och då fick Carlsson höra en nyhet. Både Gusten och pastorn hade setts styra ut mot Norsten. Han drog den ganska riktiga slutsatsen att något djävelstyg var på gång. Mot pastorn hade han fått ett skarpt agg. Pastorn hade nämligen skaffat honom sex månaders jäv, och han visade honom ett förakt som aldrig tröttnade. Carlsson hade krupit för honom, strukit sig mot honom och smort honom, men det hjälpte inte. När de var i samma rum, hade pastorn alltid sin breda rygg mot Carlssons plats. Han hörde aldrig vad Carlsson sa, och han berättade alltid historier som mycket väl kunde passa in på Carlsson. Nu fick Carlsson veta att pastorn hade träffat Gusten ute på skäret. Då trodde han att mötet hade ett bestämt syfte. Han misstänkte att beslutet från mötet skulle gå ut över honom själv. Han tänkte inte vänta på det, utan gjorde upp en plan för att mota sina Ollar i grinn. Kustens båtsman var av en slump på permission. Just nu arbetade han på Hemsö med att servera drycker och hjälpa till. Där var hans skicklighet att ordna danser och sådant väl känd och uppskattad. Carlsson räknade rätt när han trodde att båtsmannen skulle hjälpa honom att spela pastorn ett spratt. Pastorn hade nämligen inte släppt fram båtsman Rapp vid konfirmationen, för att han var svår efter flickorna. Ett års försening hade gett honom trassel med flottan. De två prästhatarna snodde därför ihop sin plan över en kaffehalva. De skulle spela pastorn ett riktigt spratt. Det kunde inte bli något mindre än att prästen skulle fyllas, med allt som kunde följa av det. Det skulle nog tiden och omständigheterna ordna själva.

Minorna var alltså lagda från motsatta håll, och slumpen skulle avgöra vilken som skulle verka bäst.

Så kom bröllopsdagen. Alla vaknade trötta och arga efter så mycket bråk. De första gästerna kom för tidigt, eftersom båtresor aldrig kunde vara punktliga. Ingen tog emot dem, utan de strök snopna omkring på backarna, som om de hade kommit för att snylta. Bruden var inte klädd än. Brudgummen sprang omkring i skjortärmarna för att torka glas, dra upp buteljer och sätta ljus i stakarna. Stugan var lövad och skurad, och alla möbler var utburna bakom ett hörn. Det såg ut som om det skulle bli auktion. På gården stod en flaggstång, och på den hade man hissat tullflaggan, som uppsyningsmannen hade lånat ut för högtiden. Över stugdörren hängde krans och krona av lingonris och prästkragar, och på båda sidor stod björkruskor. I fönstren stod buteljer uppradade, med etiketter i de starkaste färger. De lyste långt ut på backen som i en brännvinsbutik, för Carlsson hade sinne för starka effekter. Den guldgula punschen sken som solstrålar genom det såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som glöd. De silverlika tennkapslarna över korkarna gnistrade som blanka tjugofyraskillingar. Därför lockades några av de djärvare ungbönderna fram att gapa, som om de stod utanför ett butiksfönster. De kände redan försmaken av sköna rivningar i halsen.

På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat, som grova mörsare som vaktade ingången. Det ena innehöll brännvin, det andra svagdricka. Bakom dem låg två hundra ölbuteljer i högar, som pyramider av kanonkulor. Det var en praktfull och krigisk syn. Båtsman Rapp gick omkring som en artillerist, med en korkskruv hängande i svångremmen. Han ordnade krigsmaterielen, som stod under hans kommando. Han hade prytt faten med granris, öppnat dem och satt i metallkranar. Han svängde sin sprundhammare som en kanonviska. Då och då knackade han på kärlen, för att visa att det fanns något i dem. Han stod rak i paraduniformen, med blå tröja och nedvikt krage, vita byxor och blank läderhatt. Men för säkerhets skull hade han inget sidovapen. Bondpojkarna kände stor respekt för honom. Förutom att servera dryckerna hade han i uppdrag att hålla ordning och stoppa bus. Han skulle också kasta ut folk om det behövdes och gripa in när slagsmål hotade. De rika pojkarna låtsades förakta honom, men det var bara avund. De ville så gärna gå i uniform och tjäna kronan. Men de var alltför rädda för daggen och för kitsliga kanonjärer.

I köket stod två grytor med kaffe på spisen, och lånade kvarnar skrällde och gnisslade. Sockertoppar slogs sönder med yxa, och kaffebröd var travat i fönstren. Pigorna sprang fram och tillbaka till matboden. Den var full av kokt och stekt av alla slag och säckar med nybakat bröd. Ibland stack bruden ut huvudet genom kammarfönstret, med lösflätorna slängande och i bara särkärmarna. Hon skrek än åt Lotten, än åt Clara.

Segel efter segel styrde nu in i viken. Båtarna gjorde en elegant sväng förbi bryggan, tog ner seglen och lade till under bösskott. Men det dröjde länge innan man vågade sig upp till stugan, och folk strök fortfarande i flockar omkring på backarna.

Av en lycklig slump hade professorns fru och barn måst resa inåt land till en födelsedag. Bara professorn var hemma. Han hade därför vänligt tagit emot bjudningen. Han hade också lånat ut sin stora sal till ceremonin och sin gräsmatta under ekarna till kaffet och kvällsmaten. Där låg nu långa rader av bräder på bockar och tunnor, anpassade som bänkar längs borden. Borden var redan täckta med dukar, och kaffekopparna stod framme.

På backen framför stugan började små grupper bildas. Rundqvist var nyrakad, hade sältran i håret och bar en svart jacka. Han hade själv tagit på sig att roa gästerna med spydiga kommentarer. Norman hade fått förtroendet att sköta saluten tillsammans med Rapp, mest med dynamitpatroner. Han höll sig bakom hörnet och övade i mindre skala med en terzerol. I utbyte hade han måst lämna ifrån sig sitt dragspel, som var förbjudet i dag. Traktens bästa fiolspelare, skräddaren i Fifång, hade nämligen kallats in. Den herren var mycket känslig när någon lade sig i hans konst.

Så kom pastorn, på skämtsamt bröllopshumör och beredd att gyckla med brudparet, som seden krävde. Carlsson tog emot honom på tröskeln och bad honom vara välkommen.

— Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade pastor Nordström.

— Å fanken, så brått är det inte! svarade brudgummen utan att bli generad.

— Är du säker på det? invände pastorn, medan bönderna grinade. Jag har vigt, döpt och kyrktagit på ett bröllop. Men det var också raskt folk, som kunde göra skäl för sig. Allvarligt, hur är det med bruden?

— Hm, någon fara är det inte den här gången, men man kan inte veta när det bär av, svarade Carlsson.

Han ledde in pastorn och satte honom mellan kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan. Dem underhöll han med fiske och väder.

Professorn kom nu ner, klädd i frack, vit halsduk och svart hög hatt. Pastorn tog honom genast som en jämlike och började ett samtal. Gummorna lyssnade med spända ögon och öron, för de trodde säkert att professorn var en mycket lärd man.

Men Carlsson kom in och sa att allt var klart. Man letade bara efter Gusten för att kunna börja.

— Var är Gusten? ropades det nu ute på backen, och ropet upprepades ända upp till logen.

Ingen svarade. Ingen hade sett honom.

— Å, jag vet nog var han är, jag! sa Carlsson.

— Var kan han då vara? frågade pastor Nordström så illmarigt att Carlsson märkte det.

— Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng en fågel. Och han hade någon svinpäls med sig, som fick honom att supa, kan en tro!

— Nå, då var det inte värt att vänta på honom, menade pastorn, om han har råkat i dåligt sällskap. Det är illa av honom i alla fall att inte hålla sig hemma. Där har han goda föredömen och gott folk att hålla sig till. Men vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller ska vi vänta?

Man frågade bruden. Hon var mycket ledsen, men hon ville ändå att man skulle börja, för annars blev kaffet kallt. Uppbrottet började alltså under dynamitsalut ute på berghällarna. Spelman hartsade och skruvade, pastorn fick på sig kappan, och brudsvennerna gick först. Pastorn ledde bruden. Hon var klädd i svart siden, med vit slöja och myrtenkrans. Hon var hårt snörd, så att det som skulle döljas syntes ännu mer. Och så tågade man upp till professorns, under fiolens gnissel och bergskottens knallar.

Gumman kastade ännu i sista stund oroliga blickar omkring sig för att spana efter den förlorade sonen. När de skulle genom dörren, måste pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så kom de in. Gästerna ställde sig längs väggarna, som om de skulle stå på rad kring en avrättning. Brudparet tog plats framför två stolar som var tippade omkull och täckta med en brysselmatta. Pastorn tog fram boken, fingrade på kragarna och skulle just harkla sig. Då lade bruden handen på hans arm och bad honom vänta. De skulle bara vänta ett par ögonblick till, så kom nog Gusten.

Det blev nästan moltyst i stugan. Man hörde bara stövlar som knarrade och stärkta kjolar som frasade, och efter några ögonblick upphörde också det. Man såg på varandra, blev generad och torrhostade, och sedan blev det tyst igen. Till slut sa pastorn, som hade allas blickar på sig:

— Nu börja vi, för den här väntan blir oss alldeles för lång! Och har han inte kommit nu, så kommer han inte.

Och därmed började han läsa: Dyre kristne, äktenskapet är av Gud själv stiftat...

Det hade pågått en bra stund, och de äldre kvinnorna luktade på sin lavendel och grät. Då hördes plötsligt ett pang! utanför på gården, och sedan rasslet av glasskärvor. Man lyssnade ett ögonblick, men lät sig inte störas mer. Bara Carlsson rörde oroligt på sig och sneglade ut genom fönstret. Sedan kom ett nytt pang! pang! pang! som när man öppnar champagneflaskor. Pojkarna som stod vid dörren började fnissa. Oron lade sig lite, och pastorn vände sig just till brudgummen.

— Inför Gud den allvetande och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Johannes Edvard Carlsson. Vill du ha denna Anna Eva Flod till äkta hustru och älska henne i lust och nöd?

Men i stället för ett svar smattrade en ny ordentlig salva av korkar. Glasskärvor klingade, och rackan började skälla alldeles ursinnigt.

— Vem är det som slår opp buteljer därute och stör den heliga akten? röt pastor Nordström ursinnigt.

— Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson ur sig, för han kunde inte längre hålla tillbaka sin nyfikenhet och oro. Är det Rapp som gör spektakel?

— Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade Rapp, som stod i dörren och kände sig sårad av att bli utpekad.

Pang! pang! pang! smällde det utan uppehåll.

— Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte sker någon olycka! skrek pastorn. Så får vi fortsätta sen.

En del bröllopsgäster störtade ut, andra trängdes vid fönstren.

— Det är ölet! skrek någon.

— Elet, elet springer! upprepade professorn.

— Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet också!

Ölflaskorna låg i sina högar som kulsprutor och smällde och fräste, så att skummet rann ut på marken.

Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet i ceremonin, för det kunde inte betyda något gott. Brudgummen fick elaka ord för sina dåliga arrangemang. Han höll på att hamna i slagsmål med båtsmannen, som han ville skjuta skulden på. Pastorn var arg över att buteljerna störde den heliga akten. Men ute på backen stod pojkarna och drack skvättar ur flaskbottnarna. Under räddningsarbetet råkade de av misstag rädda några halvhela flaskor, där bara korkarna hade hoppat ur. När stormen till slut hade lagt sig, samlades man i stugan igen, men nu med mindre andakt än förut. Pastorn tog om frågan till brudgummen. Sedan gick ceremonin utan andra avbrott än några illa kvävda flin från pojkarna i farstun.

Lyckönskningarna regnade över de nygifta. Så fort man kunde, lämnade man stugan, som stank av svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och vissna blombuketter. Och så tågade man i snabbare takt till kaffebordet.

Carlsson satte sig mellan professorn och pastorn. Men bruden hade ingen ro att sitta, utan sprang fram och tillbaka för att se till förberedelserna.

Solen sken glänsande på julikvällen, och under ekarna stojades och sorlades det. Brännvinet flöt i kaffekopparna när påtårarna kom efter doppet. Men uppe vid bordsändan hos brudgummen bjöds det punsch, och det hade varken bönder eller pojkar något emot. Det var en dryck som man inte fick alla dagar, och pastorn lät sig väl smaka ur sin kaffekopp.

I dag var han ovanligt vänlig mot Carlsson. Han skålade oavbrutet med honom, berömde honom och visade honom största uppmärksamhet. Men han glömde inte professorn, för den bekantskapen gav honom ännu mer nöje. Han träffade ju så sällan en bildad man. Men han hade svårt att hitta ett samtalsämne med honom, för musik var inte pastorns styrka. Professorn försökte av artighet leda samtalet in på pastorns område, men därifrån ville pastorn helst slippa ut. Det var också svårt för dem att förstå varandra, så det blev inget närmande. Dessutom var professorn van att ge sig luft i musik, och han talade ogärna långa stycken.

Nu kom spelman upp till högsätet. Han hade haft mycket svårt att sitta obemärkt. Kaffehalvorna hade gett honom mod, och han ville tala musik med professorn.

— Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, hälsade han och knäppte på sin fiol. Si, vi har liksom litet gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis förståss.

— Res åt helvete, skräddare, och var inte oförskämd! fräste Carlsson.

— Jaja, jag ber om förlåtelse, men det rör inte Carlsson. Men känn på den här fioln, herr kammarmusikus. Känn på den och säg mig om den inte är god. Den har jag köft hos Hischen, och den har kostat mig tio riksdaler banko.

Professorn knäppte på kvinten, log och sa vänligt:

— Micket sken!

— Ja, si så är det när någon förstår sig på. Då kan man få höra ett sant ord. Men att tala om konst med de här...

Han skulle viska, men rösten ville inte lyda, och han råkade skrika i stället:

— ...de här djävla bondbassarna...

— Ge skräddarn en spark i ändan! hördes det i kör.

— Hör du, du får inte bli full, skräddare, för då blir det ingen dans av!

— Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer!

— Har jag inte blivit bjuden på supa kanske, och är du snål, din skinnare?

— Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade pastorn, för annars får du stryk.

Men spelman ville absolut resonera om sin konst. För att visa hur utmärkt fiolen var, började han spela kvinter.

— Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar! De klingar ackurat som en liten orgel...

— Håll käften på skräddarn!...

Det blev rörelse kring borden, och ruset växte. Då skriker någon: Gusten är här!

— Var? Var?

Clara berättar att hon har sett honom nere på vedbacken.

— Säg till mig när han har gått in, ber pastorn, men inte förrän han är inne, hör du det!

Toddyglasen har ställts fram, och Rapp slår upp konjaksbuteljerna.

— Det går litet häftigt, det här, menade pastorn och ville dra sig undan, men Carlsson tyckte att det gick bra.

Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla med pastorn. Pastorn hade också snart tömt sin första toddy och måste blanda den andra.

Pastorn börjar rulla med ögonen och tugga. Han betraktar så noga han kan Carlssons ansikte och försöker se om han har fått sin del än. Men han har svårt att se och nöjer sig med att skåla med honom.

Då kommer Clara och ropar:

— Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne!

— Nej, vad fan säger du; är han inne redan!

Pastorn hade glömt vem frågan gällde.

— Vilken han är inne, Clara? hördes det i kör.

— Gusten, vet jag!

Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hämtade Gusten. Han ledde honom upp till bordet, blyg och bortkommen. Han lät hälsa honom med en kopp punsch och hurrarop. Sedan skålade Gusten med Carlsson och sa ett kort: Lycka till då!

Carlsson blev känslofull och drack ur glaset. Han förklarade att det gjorde honom ett stort nöje att se honom, fastän han kom sent. Han visste också två vars gamla hjärtan mådde gott av att se honom, fastän han kom sent.

— Och tro mig, slutade han. Den som förstår att ta gamla Carlsson på rätta stället, den vet också var han har honom.

Gusten blev inte hänförd, men han bad Carlsson dricka ett särskilt glas med sig.

Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade. Glasen klingade, skratten skrällde, och små nödskrik hördes redan här och där i buskarna. De avbröts av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma sommarkvällens himmel. Och ute på ängarna gnisslade syrsan och snarpade kornknarren.

Borden röjdes, för nu skulle man duka till kvällsmat. Rapp hängde kulörta lyktor i ekens grenar. Lyktorna hade han fått låna av professorn. Norman sprang med tallrikshögar, och Rundqvist låg på knä och tappade svagdricka och brännvin. Flickorna bar fram smör som höstackar, strömming i högar på skärbrädor, pannkakor i staplar och köttbullar i travar. När allt var klart, klappade brudgummen i händerna.

— Var så goda och ta en smorrgås! bjöd han.

— Men var är pastorn? sa gummorna artigt. Utan pastorn ville ingen börja!

— Och professorn? Var har de tagit vägen? Ja, si då går det rakt inte an att börja!

Man ropade och letade, men fick inget svar. Folk stod i hopar kring borden som hungriga hundar med glimrande ögon, färdiga att störta fram. Men ingen hand rörde sig, och tystnaden tryckte.

— Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? hördes Rundqvists oskyldiga röst.

Utan att vänta på mer gick Carlsson ner för att söka upp det hemliga rummet. Och mycket riktigt: för öppen dörr satt pastorn och professorn med var sin tidning i handen. De var inne i ett livligt samtal. Lyktan stod på golvet och kastade ett ljus som på en teater upp på de båda tronbestigarna.

— Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!

— Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så kommer vi genast!

— Ja, men de står ju och väntar, alla människor. Och med respekt till sägandes, kunde ju herrarna liksom raska på lite!

— Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!

Carlsson tyckte sig märka att pastorn var »rörd», och det gjorde honom belåten. Han gick därifrån och skyndade sig att lugna sällskapet. Han sa att pastorn höll på att göra sig i ordning och snart skulle vara klar.

Ögonblicket efter syntes en lykta irra fram över backen. Två vinglande skuggor följde den och närmade sig de dukade borden.

Pastorns bleka ansikte syntes snart vid övre bordsändan. Bruden kom fram med brödkorgen för att bjuda och göra slut på den pinsamma väntan. Men Carlsson hade andra planer. Han knackade med en kniv på köttbullsfatet och skrek med hög röst:

— Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!

Prästen stirrade på Carlsson och verkade inte förstå var han var. Han såg att han hade något lysande i handen. Han mindes att han förra julen hade hållit ett tal med en silverkanna i handen. Därför lyfte han lyktan högt som en pokal och talade:

— Mina vänner, vi har i dag en glad fest att fira.

Här stirrade han på Carlsson för att få veta något om festens karaktär och syfte. Han var nämligen redan helt frånvarande, och årstid, plats, orsak och mening hade försvunnit. Men Carlssons grinande ansikte gav ingen lösning på gåtan. Han stirrade ut i rymden för att hitta någon ledtråd och såg de kulörta lyktorna i eken. Då fick han en vaggande bild av en jättestor julgran, och så var han på spåret.

— Denna ljusets glada fest, kastade han fram, då solen viker för kölden, och snön...

Han såg den vita bordduken breda ut sig som ett stort snöfält, oändligt långt bort.

— ...mina vänner, då första snön lägger sig som ett täcke över höstens smuts... nej, jag tror ni skojar med mig...! Hlutt!

Han vände sig bort och krökte ryggen.

— Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill gå och lägga sig! Var så goda och börja, mitt herrskap!

Man lät sig inte bjudas två gånger, utan störtade över faten och lämnade pastorn åt sitt öde.

Han hade fått professorns vindskammare att sova i. För att visa att han var nykter, avböjde han all hjälp och hotade med stryk. Lyktan hängde vid knäna, och han var hopsjunken, som om han letade efter nålar i det daggiga gräset. Så styrde han mot ett fönster där det lyste. Men i grinden fastnade han. Han stötte så hårt mot grindstolpen att lyktan krossades och slocknade. Mörkret slöt sig omkring honom som en säck, och han sjönk ner på knä. Men fönstret med ljuset lyste för honom som en fyr, och han trodde att han gick framåt. Han hade en obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor blev våta vid varje steg. Hans knäskålar värkte också, som om de slog mot stenar.

Till slut får han tag i något mycket stort, runt och fuktigt. Han trevar och sticker sig på något som liknar ett knappnålsbrev. Handen får tag i en årtull eller något liknande, och i samma stund hör han vatten brusa. Han känner att han blir våt. Rädslan för att han har gått i sjön rycker upp honom. Han reser sig mot masten och upptäcker i ett klart ögonblick att han står vid en dörrpost. Han kommer i en krängning in i en farstu och känner ett trappsteg mot knäna. Han hör en piga som skriker: Jössus, svagdrickat! Driven av ett dunkelt dåligt samvete kryper han upp för trappan. Han stöter knogarna mot en nyckel och får upp en dörr som ger vika inåt. Han ramlar in i en kammare och ser en stor bäddad säng med plats för två. Han har nog styrka för att dra upp täcket. Han kryper ner med stövlar och allt för att gömma sig, för man förföljde honom med skrik nerifrån. Och så tyckte han att han dog eller slocknade eller drunknade, och att människor ropade på svagdrickat! Men ibland vaknade han till liv igen, tändes, drogs upp ur sjön, levde och stod vid julbordet. Och så blåstes han ut igen som ett ljus, slocknade, dog, sjönk och blev våt.

Under tiden gick kvällsmaten vidare under ekarna. Den sköljdes ner med så mycket öl och brännvin att ingen mindes pastorn. Man åt upp all mat, så att botten syntes i tallrikar och fat. Sedan gick man ner i stugan för att dansa.

Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på kammaren. Men Carlsson övertygade henne om att pastorn helst ville vara i fred, och att det var synd att störa honom. Och därvid blev det.

Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant när han märkte att denne var överlistad. Nu brydde han sig bara om sina egna nöjen och lämnade agg och hat åt glömskan och ruset.

Dansen gick som en kvarn, och spelman satt i den öppna spisen och gned på fiolen. I de öppna fönstren hängde svettiga ryggar för att svalka sig i nattluften. Ute på backen satt de gamla och gladde sig åt smällen. De rökte, drack och skämtade i halvskymningen. Ljuset kom svagt från elden i köksspisen, som bröt ut genom rutorna, och från ljusen inne i dansstugan.

Men ute på ängar och backar vandrade par efter par i det daggiga gräset, under stjärnhimlens svaga skimmer. Vid hödoft och syrsors sång ville de släcka sina eldar. Eldarna hade tänts av stugans värme, brännvinets starka ande och musikens vaggande tramp.

Midnattens timmar dansade förbi, och himlen började ljusna i öster. Stjärnorna drog sig in i himlen. Karlavagnen stod med stången rakt upp i luften, som om den hade tippat bakåt. Man hörde änderna snattra i vassen. Den blanka viken speglade redan morgonrodnadens citronfärger mellan de mörka alarnas skuggor. De såg ut att stå på huvudet i vattnet och nå ner till sjöbotten. Men det varade bara en stund. Sedan drog moln upp från kusten, och det blev natt igen.

Då steg ett skrik från köket: Glöggen! Glöggen! I tåg kom karlarna med en kastrull, som flammade av brinnande brännvin och kastade blå sken omkring sig. Under tiden spelade spelmannen en marsch.

— Opp till pastorn med första glaset! skrek Carlsson, som ännu hoppades kunna sätta kronan på verket.

Förslaget antogs med hurrarop. Tåget satte sig i gång upp mot professorns, och med mer eller mindre säkra steg klättrade man upp för trappan. Nyckeln satt i kammardörren, och man klampade in, inte utan en viss rädsla för att mötas av hugg och slag. Därinne var det tyst. I det blå darrande skenet från kastrullen såg man att sängen stod orörd och var tom. En svart aning om något förfärligt bakslag grep Carlsson. Men han gömde sin misstanke och gjorde slut på ovissheten och gissningarna med en påhittad förklaring. Nu mindes han att pastorn hade sagt att han ville ligga på höskullen för att slippa myggen. Eftersom man inte fick gå med eld till höet, föll förslaget. Tåget gick tillbaka ner till backen, och där gjordes offret i stället.

Carlsson utnämnde i all hast Gusten till vice värd, tog Rapp åt sidan och berättade om sina hemska aningar. Utan att någon märkte det smög de två medbrottslingarna upp för trappan till brudkammaren. De hade med sig tändstickor och en ljusstump.

Rapp fick eld, och i brudsängen såg Carlsson alla sina värsta aningar överträffade.

På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett lurvigt huvud som en våt hunds, med munnen vidöppen.

— Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro att den hålen skulle bära sig åt som ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och stövlarna har han på sig, den kältringen.

Det var svårt att veta vad man skulle göra. Hur skulle man få bort den sjuke utan att behöva ta i honom? Hur skulle man göra det utan att folket fick veta, och framför allt utan att bruden märkte något?

— Vi får ta ut'en genom fönstret! förklarade Rapp. Vi får ta'n med en talja och så släpa'n ner till sjön! Släck ljuset bara, och så opp till logen efter grejor.

Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur. Sedan gick de två hämnarna en omväg upp till logen. Carlsson svor och bannade. Bara de fick ut honom, så skulle de genera honom efteråt.

Av en slump stod saxen ännu kvar sedan man slaktat kon. De tog ner spirorna och fick tag i block och rep. Sedan släpade de allt på omvägar bakom stugan och kom till gaveln under pastorns fönster. Rapp hämtade en stege, satte ihop spirorna och gjorde fast dem med en läkt vid takåsen. Sedan splitsade han en stropp, fäste blocket och drog in taljan. Därefter kröp han in i kammaren, medan Carlsson stod nedanför med en båtshake för att hålla undan.

Sedan Rapp hade arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, såg Carlsson hans huvud sticka ut.

— Hala! kommenderade Rapp sakta.

Carlsson halade, och snart syntes en svart kropp ute på fönsterbrädet.

— Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson höll emot.

Ut på saxen dinglade nu pastorns slappa kropp, som sträcktes otroligt ut som en hängd mans.

— Fira! kommenderade Rapp igen. Håll emot bara!

Men Carlsson hade redan släppt, och pastorn låg som en hög i nässlorna, utan att ge ett ljud ifrån sig.

På ett ögonblick var båtsmannen ute genom fönstret och fick undan stegen och saxen. Nu släpades pastorn ner till klappbryggan.

När de kom ner till sjökanten, bröt Carlsson ut:

— Nu, din håle, skall du få bada!

Det var grunt vid stranden, men mycket gyttjigt av allt fiskrens som kastats ut i åratal. Rapp tog tag i stroppen som han hade fäst runt den sovandes midja, och vräkte honom i sjön.

Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.

— Hala! kommenderade Rapp. Han märkte att folket lyssnade uppe på backen och redan skyndade till.

Men Carlsson lade sig på knä och vältrade pastorn i gyttjan. Han gned in hans svarta kläder med händerna, så att varje spår av olyckan i brudsängen försvann.

— Vad är det därnere? Vad är det? ropade karlarna, som rusade ner uppifrån.

— Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp och halade in den skrikande prästen.

Och nu samlades folket. Carlsson spelade den ädle räddaren ur livsfara och den medlidsamme samariten. Han himlade sig och klagade på bruten dialekt, som han alltid tog till när han ville verka vek och trovärdig.

— Kan ni tänka er, jag kommer ner här rakt av en händelse. Och så hör jag något som plaskar och kvillar, så jag trodde det var en säl. Och så får jag se att det var våran egen lelle pastor. Å, Herre Je, sa jag ått båssman. Jag tror det är sjölve pastor Nordström, som ligger där och klypper med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, spring etter en tross! Och så sprang Rapp etter en tross. Men när vi feck stroppen om det tjocka på'n, så sätter han till att skrika. Han skriker som om man ville gälla honom. Och se så han ser ut?

Pastorn såg verkligen obeskrivligt illa ut. Karlarna såg på sin herde med äckel blandat med outrotlig vördnad, och ville få bort honom så fort som möjligt. Man gjorde därför en bår av två par åror och lade pastorn på den. Den lyftes upp på åtta starka axlar, för att bäras upp till logen, där han skulle klädas om.

Spelman var alldeles full och trodde att det var något spektakel. Han stämde upp och drog i gång »Ur vägen, ur vägen för gamla Smittens bår!» Pojkar kom fram ur buskarna och följde med. Professorn, som hade återfunnit sin förlorade ungdom, gick först och sjöng. Norman hade inte kunnat hålla tätt med sin musik, och han hade letat fram klaveret.

Men när de kom upp på gården, rusade kvinnorna fram. När de såg pastorn i detta sorgliga läge, kände de medlidande och förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod sprang efter ett sängtäcke och kastade det över eländet, trots Carlssons varningar. Sedan satte man på varmt vatten och lånade linne och kläder av professorn. När de kom upp till logen, lades den sjuke på torr halm. Så kallades han, för ingen ville vara så vanvördig att säga att han var full. Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men han jagades bort. När han inte fick sin vilja igenom, bad han att åtminstone få läsa något över den sjuke. Han kunde nämligen en läsning över vattusiktiga får. Men han fick inte röra prästen, och det fick ingen annan av karlarna heller.

Men Carlsson smög upp till sin kammare, ensam den här gången, för att ta bort spåren av sin förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsen i den smutsade brudsängen, kände han ett ögonblicks svaghet. Han var uttröttad av de sista dagarnas och nattens mödor. Han tänkte på hur annorlunda det skulle ha varit med Ida, om det hade blivit något mellan dem. Han gick fram till fönstret och såg ut över viken med en lång, sorgsen blick. Molnen därute hade skingrats, och dimmorna samlades i vita slöjor över vattnet. Solen gick upp och bröt in i brudkammaren. Den lyste på det bleka ansiktet och de urvattnade ögonen, som var hopknipna, som om de kämpade emot gråten. Håret låg i fuktiga tovor ner i pannan, den vita halsduken var svartfläckig, och rocken hängde slapp. Solvärmen tycktes ge honom en frossbrytning. Han strök med handen över pannan och vände sig in mot rummet.

— Ja, men det är vådligt i alla fall! sa han till sig själv.

Han ryckte upp sig ur sin slapphet och började riva kläderna ur sängen.

### Ordlista

- **rallebuse**: järnvägsarbetare; här ett skällsord
- **bibelsjåare**: elakt ord för person som säljer biblar
- **utbörding**: person från en annan plats, som inte hör till bygden
- **giftorätt**: rätt till halva egendomen genom äktenskap
- **satt i orubbat bo**: änka som behåller allt, utan att dela med barnen
- **morgongåva**: gåva från en make till den andra vid giftermål
- **jäv**: invändning mot ett bröllop, så att det måste vänta
- **lysningen**: i kyrkan läser prästen upp att två personer ska gifta sig
- **gå till skrift**: gå till bikt och nattvard
- **badfisk**: strömming som går in på grunt vatten på sommaren
- **reva**: göra seglet mindre
- **gav Carlsson en orre**: troligen en snabb stöt, så att han föll ner; ordet är osäkert
- **leksill**: troligen mager sill efter lek; här ett skällsord
- **vettarna**: uppstoppade fåglar som lockar andra fåglar
- **skåren**: plats av sten och ris där jägaren gömmer sig
- **mota sina Ollar i grinn**: stoppa en fara i tid; från ordspråket "mota Olle i grind"
- **mörsare**: kort och grov kanon
- **daggen**: kort tåg som man förr slog sjömän med som straff
- **terzerol**: liten pistol
- **kyrkta**: prästens tack och välsignelse i kyrkan efter en födsel
- **herr kammarmusikus**: fin titel för en musiker; skräddaren kallar professorn så
- **Micket sken**: "mycket skön", sagt på professorns tyska sätt
- **smorrgås**: smörgås, sagt på Carlssons sätt
- **husä**: toalett utomhus
- **smällen**: gammalt ord; betydelsen här är osäker
- **hålen**: djävulen
- **saxen**: redskap för att lyfta tunga saker
- **Hala**: dra upp
- **Fira**: släppa ner
- **kvillar**: gammalt ord; något som hörs i vattnet, betydelsen är osäker
- **gälla**: skära bort könsdelarna på ett djur
- **snäppan**: redskap för att ta blod ur en människa

## Sjätte kapitlet

*Ändrade förhållanden och ändrade meningar. Jordbruket går ner och gruvdriften blomstrar.*

Carlsson var inte en man som lät obehagliga känslor påverka honom mer än han ville. Han hade en kropp som tålde skurarna. Han skakade sig och lät det rinna av. Han hade vunnit sin plats som gårdsägare genom duglighet och kunskap. Att madam Flod tog honom till man var lika mycket vinst för henne som för honom, trodde han.

Men när lukten av bröllopet hade dunstat bort, började Carlsson bli mindre ivrig. Han kände sig säker på giftorätt och arv, för barnet väntades om ett par månader. Han hade gett upp tanken på att bli herre, när han såg att det inte gick. I stället gjorde han sig till storbonde. Han tog på sig en fin ulltröja, ett tjockt skinnförkläde och sjöstövlar. Han satt länge vid chiffonjéns klaff, som var hans älsklingsplats. Där läste han tidningarna, men han skrev och räknade mindre än förr. Han övervakade arbetet med pipan i munnen, och hans intresse för jordbruket blev allt svagare.

— Jordbruket går ner, sa han, det har jag läst i tidningarna. Och det är billigare att köpa sin säd!

— Han sa annat förr, menade Gusten.

Gusten höll noga reda på allt som Carlsson sa och gjorde. Men han nöjde sig med att slött underkasta sig, utan att för den skull bli son till inkräktaren.

— Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar Gud för var dag jag blir klokare! svarade Carlsson.

Samtidigt började han gå till kyrkan på söndagarna. Han deltog i allmänna frågor och blev vald till kommunalnämnden. Så kom han närmare pastorn och fick uppleva den stora dagen då han fick säga du till honom. Det var en av hans största drömmar, för han var ärelysten. Ett helt år tröttnade han inte på att berätta på gården vad han sa och vad Nordström svarade.

— Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig bestämma! Och då sa Nordström: Carlsson, sa han, du ska inte vara envis. Fastän du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.

Sedan följde en mängd kommunala uppgifter. Bland dem var brandsyn den mest omtyckta. Det betydde att resa omkring på socknens bekostnad och dricka kaffehalvor hos bekanta. Valet till riksdagen ägde rum långt uppe på land. Men även det hade sina frestelser och sina små efterspel, som kändes ända ut i skären. Vid valtiden, och annars ett par gånger om året, kom baronen ut med jaktherrar och ångbåt. Då betalades femtio kronor för rätten att jaga ett par dagar. Punsch och konjak rann nätter och dagar. När man skildes från jägarna, var alla övertygade om att det var schangtilt folk.

Så steg Carlsson uppåt och blev ett ljus på gården. Han var en myndighet som förstod saker som de andra inte begrep. Men det fanns en svag punkt kvar, och den kände han ibland. Han var uppe från land och var ingen sjöman.

För att sudda ut denna sista skillnad i rang verkade han börja ägna sig mer åt sjösakerna. Han visade stor lust för sjön. Han skurade upp en bössa och gick på jakt. Han var med och drog not och satte skötar, och han vågade sig på längre seglatser.

— Jordbruket går ner och *vi* måste forcera fisket, svarade han sin hustru, när hon oroligt såg djur och åkrar förfalla.

— Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och jorden för jordbrukaren! förkunnade han.

Nu gick han inte att stå emot. Skolläraren hade nämligen lärt honom på kyrkstämman att lägga sina ord »pallementarist».

Om det fattades pengar i kassan, så fick man hugga ved.

— Skogen ska gallras, om den ska bli mogen! Så säger åtminstone den rationelle lanthushållaren; jag vet *inte*, jag.

Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då de kunna veta det!

Rundqvist fick ta över jordbruket och Clara djuren. Rundqvist lät åkern växa igen till gräs. Han sov middag till frukost på dikesrenarna och sov middag till kvällsmaten i buskarna. Och han kastade stål över korna, när de inte mjölkade.

Gusten höll sig ännu mer på sjön än förr och knöt på nytt det gamla jägarförbundet med Norman. Intresset hade för ett ögonblick satt alla armar i rörelse, men nu var det borta. Det var inte vidare roligt att arbeta för en annan. Därför gick allt slappt, men lugnt, sin stilla gång.

Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet, hände emellertid något. Det verkade som en vindstöt på Carlssons båt, som nyss hade seglat ut med fulla segel. Hustrun födde nämligen ett dödfött foster, alldeles för tidigt. Förhållandena var dessutom oroande, och läkaren förklarade bestämt att nu var det slut: inga fler barn!

Det var ödesdigert för Carlsson, för nu hade han inget annat att se fram emot än undantag. Gumman var dessutom svag efter förlossningen, så förändringen hotade att komma tidigare än han hade drömt. Det gällde alltså att använda tiden väl. Han måste göra sig vän med den orätta mammon, samla i ladorna och tänka på morgondagen.

Nu kom det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket skulle snabbt hjälpas upp; varför, det angick ingen. Timmer fälldes, för en ny stuga skulle byggas; varför, det behövde han inte tala om för någon. Jaktvurmen hos Norman måste snabbt stoppas, och han lockades än en gång från sin vän. Rundqvist fångades in och blåstes upp med bättre förmåner. Man plöjde, sådde, fiskade och timrade, och under tiden fick de kommunala uppdragen ligga.

Samtidigt började Carlsson med ett hemtrevligt liv. Han satt inne hos sin gumma och läste ibland ett ord för henne ur den Heliga Skrift eller psalmboken. Han talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare känslor, men kunde inte riktigt förklara vart han ville komma. Gumman tyckte om att ha sällskap och höra någon prata. Därför satte hon värde på de små uppmärksamheterna. Hon tänkte inte mycket på vad dessa dödsberedelser kunde betyda.

Det var en vinterkväll. Viken låg frusen och man kunde inte ta sig över fjärdarna. Man hade varit instängd i fjorton dagar. Man kunde inte hälsa på en granne och fick inte ett brev eller en tidning. Ensamheten och snön låg tungt över sinnena, och den korta dagen gav bara tid till lite arbete. Folket hade samlats i köket, och Gusten var med dem. Elden brann i spisen och pojkarna satt och byggde på noten. Flickorna spann, och Rundqvist satt och täljde spadskaft. Snön hade fallit hela dagen och gick redan över fönsterrutorna, så att köket såg ut som ett likrum. Varje kvart måste en karl ut och skotta vid dörren. Annars skulle man snöa in och inte kunna komma till ladugården för att mjölka och ge djuren nattfoder.

Nu var det Gustens tur att skotta. Han tog oljerocken och sydvästen över sin tröja och uttermössa och gjorde sig klar. Han bände upp farstudörren, mot vilken drivorna hade lagt sig, och stod ute på backen i snöyran. Luften var svart. Snöflingorna var gråa som malar och stora som hönsfjädrar. De singlade ner, oupphörligt, oupphörligt. De lade sig tyst på varandra, lätt först, tyngre sedan, packade sig och växte. Snön gick redan en bra bit upp på väggen, och bara i fönstrens övre kant skimrade ljuset inifrån. Gusten såg att det lyste från stugan, där han visste att modern och Carlsson var. Han blev plötsligt nyfiken och pillade ner den översta snön, så att han fick ett kikhål. Han steg upp på drivan och kunde titta in i rummet. Carlsson satt som vanligt framför chiffonjéns klaff. Han hade ett stort papper framför sig, med en stor blå stämpel upptill. Stämpeln såg ut som ritningen på en riksbankssedel. Med pennan högt lyftad verkade han tala till gumman, som stod bredvid. Han var färdig att lämna henne pennan, så att hon skulle skriva. Gusten satte örat mot rutan, men för dubbelfönstrens skull hörde han bara ett mummel. Han ville gärna veta vad som hände, för han anade att det rörde honom själv mycket nära. Han hade också lärt sig att viktiga saker kunde avgöras, när man skrev på tryckt papper.

Sakta öppnade han farstudörren och tog av sig halmskorna. Han kröp uppför trappan, tills han kom upp på det övre farstugolvet. Där lade han sig på magen. Med huvudet hängande ner mot dörren kunde han höra vad som sades inne i stugan hos modern.

— Anna Eva, förkunnade Carlsson i en ton mellan kolportörens och kommunalmannens, livet är kort. Döden *kan* komma över oss, innan vi vet det. Vi *måste* därför vara beredda på att gå bort, antingen det sker i dag eller i morgon. Det är *alldeles* detsamma! Skriv därför nu, det är lika bra först som sist.

Gumman tyckte inte om att höra så mycket om döden. Men Carlsson hade i månader inte talat om något annat, så hon kunde bara göra ett svagt motstånd.

— Ja, men ser du, Carlsson, det är inte alldeles detsamma för mig. Inte om jag dör i dag eller om tio år. Och jag kan leva länge än.

— Asch, jag har inte sagt att du *ska* dö, jag har bara sagt att vi *kan* dö. Om det sker i dag eller i morgon eller om tio år, det är alldeles detsamma. Det ska ju ändå ske! Skriv bara!

— Ja, men det förstår jag inte, stretade gumman emot. Som om döden ville komma och ta henne, det kan väl inte...

— Jo, men det är alldeles detsamma, när det ändå ska ske! Kanske det inte är så! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall!

Det var som att lägga ett rep om halsen och dra till, när Carlsson sa sitt: Jag vet inte, jag. Gumman kunde inte reda sig längre, utan gav efter.

— Nå, vart vill han komma nu? frågade hon, trött och uttråkad av det långa talet.

— Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, för det är människans första plikt. Och därför ska du skriva.

I samma stund öppnade Clara köksdörren och ropade ut efter Gusten. Han ville inte röja sig och teg därför, men nu kunde han inte höra vad som sades inne i stugan.

Clara gick tillbaka in, och Gusten klättrade ner. Han stannade utanför stugdörren och hörde Carlssons sista avgörande ord. Av dem förstod han att skrivningen var klar och att ett testamente var upprättat.

När han kom in i köket igen, såg folket att det var något med honom. Han talade i förtäckta ord om att han skulle knäppa en räv, som han hade hört skrika. Han sa också att det var bättre att gå till sjöss än att sitta hemma och låta lusen äta en. Och han sa att lite vitt ibland fodret kunde ge hästar mod. Men det kunde också ta livet av dem, om det blev för mycket.

Carlsson var däremot ytterst vänlig vid kvällsbordet. Han frågade om Gustens planer för arbetet och jakten. Han tog fram timglaset och lät den vita sanden rinna, för, sa han, »minuterna är dyra! Låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Tjo!»

Gusten låg länge vaken på natten. Många mörka tankar och svarta planer korsade varandra i hans huvud. Men han var ingen stark själ, som kunde ändra omständigheterna efter sin vilja och göra tankar till handling. När han hade tänkt igenom en sak, lät han den vara, som om den var gjord.

Efter några timmars sömn och drömmar om andra saker var han lika glad igen. Han lät saken bero och litade på att dagen skulle ge råd. Rättvisan skulle nog ha sin gång, tänkte han, och mer sådant.

Våren kom igen, svalorna lagade sina bon och professorn kom tillbaka.

Runt hans stuga hade Carlsson under årens lopp röjt en trädgård. Där hade han planterat syrener, som han hade hämtat skott och ympar till från prästgården. Han hade planterat fruktträd och bärbuskar, sandat gångar och gjort bersåer. Det började därför se herrskapslikt ut på gården. Ingen kunde neka till att utbördingen hade fört med sig trevnad och välstånd. Han hade fått ordning på djur och åkrar, hus och stängsel. Till och med priset på fisken hade han drivit upp i staden. Han hade också ordnat sig med ångbåten. Nu behövdes inte längre de långa resorna till staden, som tog så mycket tid.

Nu, när han slappade av och var trött och höll på med bygget av sin stuga, klagade man.

— Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! svarade Carlsson. Var och en för sig och Gud med oss alla!

Nu hade han sin stuga under tak. Han började anlägga trädgård och plantera runt den, göra väg och röja. Han hade byggt stugan med en viss smak, så att den fick de andra att se dåliga ut. Den hade bara två rum och kök nere, men den såg ändå ståtligare ut än de gamla stugorna på gården. Man kunde inte säga vad det berodde på. Kanske var det att han hade rest takstolarna högt och låtit taket gå långt ut över väggen. Kanske låg det i att han hade sågat »krucifixer» i täckbrädorna. Eller så var det verandan, som han hade satt upp framför dörren med några trappsteg. Där fanns inga dyrbara saker, men det såg ändå lite villaaktigt ut. Stugan var röd som en ko, men knuttimret var svart i ändarna och klätt med panel. Fönsterbrädorna var vitmålade, och verandan, ett lätt tak på fyra stolpar, var blåmålad. Och han hade haft förstånd att välja plats, alldeles under bergets fot. Två gamla ekar råkade stå mitt framför, ungefär som början till en tänkt allé eller park. När man satt på verandan, hade man den vackraste utsikten. Man såg viken med vassen och den långa gröna källängen. Genom en sänka i kalvhagen såg man båtarna längst bort i sundet.

Gusten gick och blängde på allt detta och önskade att det var ogjort. Han såg på det som på en geting, som höll på att fästa sitt bo under takstolarna. Den ville han gärna krafsa bort, innan den lade ägg och kanske blev kvar med sina ungar. Men han hade inte kraft att ta bort honom, och därför blev han sittande.

Gumman var krasslig och tyckte att allt var bra som det gick. Hon anade det bråk som skulle komma, när hon hade gått all världens väg. Därför var hon inte ledsen över att hennes man skulle ha tak över huvudet och inte gå som en stackare. För hennes man var han ju i alla fall. Hon förstod inte rättssakerna, men hon hade en aning om att allt inte hade gått rätt till. Det gällde bouppteckning, arvskiften och testamenten. Men det fick komma sen, bara hon slapp ifrån det. Någon gång skulle det bryta ut, om inte förr, så den dagen när Gusten måste tänka på att gifta sig. Några sådana tankar hade nog någon satt i huvudet på honom. För han var inte sig lik längre, utan gick omkring och såg konstig ut.

En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kök och murade spisen. Då kom Clara och ropade på honom:

— Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som söker honom!

Carlsson tog av sig förklädet, torkade händerna och gjorde sig i ordning för att ta emot. Han var nyfiken på vad det ovanliga besöket kunde gälla.

När han kom ut på verandan, mötte han professorn. Med sig hade professorn en herre med långt svart skägg, som såg skarp ut.

— Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sa professorn och visade med en gest på sitt sällskap.

Carlsson borstade av en plats på verandans bänk och bad dem sitta.

Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade stående om Rågholmen kunde köpas.

Carlsson undrade för vilket ändamål, för holmen var kanske tre tunnland stor. Den hade bergknallar, lite granskog och bara lite fårbete.

— Till industriellt ändamål, sa direktören och frågade vad den kostade.

Carlsson var osäker och bad om betänketid, tills han kunde lista ut vad som gav holmen dess oväntade värde. Men direktören ville inte att han genast skulle få veta det. Han upprepade sin fråga om vad holmen kostade och förde handen mot bröstfickan. Där syntes en tjock bula genom tyget, och den visade att här fanns moltum!

— Å, den kan väl inte vara så dyr, menade Carlsson, men jag måste tala med gumman och sonen först.

Och så sprang han ner till stugan. Han var borta en bra stund och kom tillbaka.

Nu såg han besvärad ut och verkade ha svårt att komma fram med sin begäran.

— Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde han till slut fram.

Nej, det ville inte direktören.

— Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl inte att det är för mycket, fick Carlsson fram.

Han hade andan i halsen och svett i pannan.

Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram plånboken och lade fram tio hundrakronorssedlar.

— Här är ett så länge i hand och de fira kommer på höst. Är det rätt?

Carlsson höll på att svimma. Men han behärskade sina starka känslor och svarade ganska lugnt att det var rätt. Han hade bara menat fem hundra kronor, men han hade fått tusen. Sedan gick man ner till gumman och sonen för att skriva under köpekontraktet och kvittera summan. Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, för att de skulle hålla med. Men de förstod ingenting.

Till sist tog gumman på sig glasögonen och läste, sedan hon hade skrivit under.

— Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.

— Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde fel, Anna Eva. Kanske jag inte sa tusen, Gusten?

Här blinkade han alldeles förfärligt, så att direktören såg det.

— Ja, nog *tyckte* jag han sa tusen! höll Gusten med så gott han kunde.

Skrivningen var över. Direktören förklarade nu att han tänkte öppna en fältspatgruva på Rågholmen för sitt bolags räkning.

Ingen visste vad fältspat var, och ingen hade någonsin tänkt på den skatten. Bara Carlsson hade nog haft sina tankar åt det hållet, men han hade saknat kapital, drog han till med.

Direktören berättade då att fältspat var en röd stensort, som användes på porslinsfabriker. Om åtta dagar skulle förvaltarens hus stå uppe. Det var redan beställt på snickerifabriken. Om fjorton dagar skulle arbetarkasernen av trä stå på sin plats, och med trettio man skulle arbetet vara i gång.

Och sedan reste han.

Det hade kommit så hastigt över dem, detta guldregn, att de inte hade hunnit räkna ut alla följderna. Tusen kronor på bordet och fyra tusen i höst för en värdelös kobbe. Det var för mycket på en gång. Därför satt de hela kvällen i enighet och funderade på vad mer som kunde falla på dem. Naturligtvis kunde man sälja fisk och annat åt så många arbetare och förvaltaren. Ved också, det var ingen fråga om det. Och så kom direktören ut, kanske med familj, och ville bo där på sommarnöje. Då kunde man naturligtvis höja hyran för professorn. Carlsson kunde kanske få hyra ut sin stuga åt någon, och allt skulle bli så bra.

Carlsson lade själv in pengarna i chiffonjén och satt vid klaffen halva natten och räknade.

Under veckan som följde gjorde Carlsson täta resor till Dalarö. Han kom tillbaka med snickare och målare och höll små mottagningar på sin veranda. Där hade han ställt ut ett bord, och där satt han och drack konjak och rökte pipa. Han övervakade arbetet, som nu gick med stark fart.

Snart syntes tapeter i alla rum ända ut i köket, där också en Bolinderspis murades in. Fönstren fick gröna utanluckor, som lyste på långt håll. Verandan målades om och blev vit och rosenröd. Den fick också en blå- och vitrandig gardin av bolstervarstyg åt solsidan. Runt gård och trädgård gick ett staket av spjälor, gråmålat och med vita knoppar. Folket stod långa stunder och gapade på härligheten. Men Gusten stod helst på avstånd, bakom en husknut eller en tät buske. Han tog sällan eller aldrig emot inbjudningen till Carlssons veranda.

Det var en av Carlssons drömmar, drömda i riktigt klara nätter, att sitta som professorn på en veranda. Han ville luta sig bakåt, stolt och fri, och smutta på ett konjaksglas med fot. Han ville se på utsikten och röka en pipa — cigarr hellre, men det var för starkt för honom ännu.

Och där satt han en morgon åtta dagar senare och hörde en ångbåt blåsa i sundet utanför Rågholmen.

— Nu kommer de, tänkte han. Som patron på stället ville han vara schangtil och ta emot dem.

Därför gick han ner till stugan och klädde sig. Han skickade efter Rundqvist och Norman, som skulle följa honom till Rågholmen och ta emot de främmande herrarna.

Efter en halv timme lade ekan ut ur hamnen med Carlsson vid rodret. Pojkarna fick då och då en påminnelse om att ro i takt, så att man kom fram som folk.

När de hade rundat sista udden, öppnade sig sundet, med Storön på ena sidan och Rågholmen på den andra. Där såg de något praktfullt. I sundet låg en ångbåt för ankar, prydd med flaggor och signaler. Mellan båten och land gick små jollar med matroser i blå och vita tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd av den blottade fältspaten, stod en klunga herrar. En bit från dem stod en musikkår. Mässingsinstrumenten gav en praktfull tavla mot de svarta granarna.

Våra roddare från Hemsö undrade vad man kunde ha att göra där uppe. De rodde i skydd av klippan för att komma så nära som möjligt och se och höra. Ett, tu, tre, just när de låg under samlingsplatsen, hördes ett sus i luften. Det lät som om tolvhundra ejdrar hade flugit upp. Sedan kom ett dån, som om det kom inifrån berget. Och så kom ett krasande, som om hela holmen hade spruckit.

— Vad hålen! var allt Carlsson hann säga, för i nästa ögonblick kom ett stenregn och plumsade runt båten.

Efter det kom ett grusregn och så ett hagel av småsten.

Och så talade en röst uppe på berget. Den talade om storslöjd och näringar, ackumulerat arbete och så något utländskt, som Hemsöarna inte förstod.

Rundqvist trodde att det var en predikant och tog mössan i handen. Men Carlsson förstod att det var direktionen som talade.

— Ja, mina herrar, slutade direktören, vi har mycket sten här framför oss. Jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd!

— Bravo!

Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarna kom ner till stranden. Alla bar små stenbitar i handen och fingrade på dem under skratt och stoj.

— Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt Hemsöarna, som vilade på årorna.

De visste inte vad de skulle svara, men de hade inte trott att det var farligt att titta på ståten.

— Hm! Det är patron Carlsson själv ju! förklarade direktör Diethoff, som hade kommit fram. Det är ju vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät frukost med oss nu!

Carlsson trodde inte sina öron, men han förstod snart att bjudningen var allvarligt menad. Snart satt han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord, vars like han aldrig hade sett. Först hade han krusat, men herrarna var så oerhört vänliga och lät honom inte ens ta av sig förklädet. Men Rundqvist och Norman fick äta i fören med besättningen.

Carlsson hade aldrig tänkt sig paradiset så härligt. Det var mat som han inte visste namnet på och som smälte i munnen som honung. Det var mat som rev i halsen alldeles som en sup, och mat i alla färger. Sex glas stod framför hans och alla de andra herrarnas platser. Man drack viner som var som att lukta på en blomma eller kyssa en flicka. Det var viner som stack i näsan, som kittlade i benen och som lurade en att skratta. Och under allt detta blåste musiken så ljuvligt att det kittlade i näsroten, som om man ville gråta. Ibland kändes det som om det frös vid tinningarna. Och ibland kändes det så gott i hela kroppen att man ville dö.

När allt var slut, talade direktören för värden på stället. Han berömde honom för att han hedrade sitt stånd. Han sa att Carlsson inte hade övergett modernäringen för en osäker vinst på andra områden. Där gick nöden arm i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. Carlsson visste inte när han skulle skratta eller vara allvarlig. Men han såg herrarna skratta när han tyckte att det sades något mycket allvarligt, och då skrattade han med.

Efter frukosten skulle det bjudas på kaffe och cigarrer, och man reste sig från bordet. Carlsson, ädel som en lycklig man, gick fram i fören för att se om pojkarna hade fått något. Då kallade direktören på honom och bad honom stiga in i hytten ett ögonblick.

När de hade kommit in, gav herr Diethoff honom ett förslag. Carlsson skulle teckna sig för några aktier. Så skulle han stärka sin ställning och kunna uppträda med mer auktoritet bland arbetarna på holmen, om det behövdes.

— Ja, si det förstår jag mig inte på, menade Carlsson.

Han hade lite känsla för hur affärer gick till. Han visste att man aldrig skulle göra köp efter att ha druckit.

Men direktören släppte honom inte. Efter en halv timme hade Carlsson fyrtio aktier à hundra kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle. Han hade också ett tydligt löfte om att bli revisorssuppleant. Carlsson bad honom skriva upp ordet! Om inbetalningarna talades det inte. De skulle gå »pö om pö» och à konto.

Sedan drack man kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, så att klockan blev sex innan Carlsson steg i båten.

När han lämnade fartyget, fick han fallrep. Det förstod han inte, utan han tryckte händerna på alla matroser som stod vid trappan. Han bad dem hälsa på, när de kom i land.

Med sina fyrtio aktiebrev med tillhörande kuponger lät han ro sig hem. Han satt vid rodret med en regalia i munnen och en korg punsch mellan knäna.

När han kom hem, svällde han av salighet. Han bjöd på punsch ända ut i köket och visade aktiebreven, som såg ut som jättestora riksbankssedlar. Han ville bjuda ner professorn, och de andra invände mot det. Men han svarade att han var revisorssuppleant och kunde vara lika god som en tisk musikant. Professorn var ingen lärd och därför inte heller någon riktig professor. Carlsson hade väldiga planer. Han ville grunda ett enda stort strömmingssalteribolag för skärgården. Han ville kalla in tunnbindare från England och hyra fartyg med salt direkt från Spanien! I samma andetag talade han om modernäringen, dess företrädare och framtid, och om sina farhågor och förhoppningar. Man drack hans punsch och svepte in sig i tobaksmoln och glada drömmar om Hemsös lysande framtid.

Carlsson var uppe på tinnarna, och han fick svindel. Modernäringen kom i bakgrunden, och han besökte Rågholmen varje dag. Han lärde känna förvaltaren och satt på hans veranda och drack konjak med bilinervatten. Där såg han arbetarna knacka sten för att få ut kvartsådrorna. De var det svåraste hindret för att skeppa ut hela berget på en eller ett par gånger. Förvaltaren var en före detta gruvbas. Han hade nog förstånd att stå väl med aktieägaren och revisorssuppleanten. Och han visste tillräckligt för att förstå hur länge affären kunde gå.

Men gruvdriften hade också sitt lilla inflytande på Hemsöbornas kroppsliga och moraliska välbefinnande, och de trettio ogifta arbetarna började märkas.

Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela dagen från berget, och ångbåtar visslade i sundet. Jakter kom, lade till och spydde ut massor av sjöfolk i land. På kvällarna kom arbetare upp till gården. De gick runt brunnen och ladugården och jagade efter pigorna. De ordnade danser, söp med pojkarna och slogs emellanåt. Folket festade på nätterna, och på dagarna var det ingen ordning med dem. De sov på ängarna eller stod och nickade framför spisen. Och då och då kom förvaltaren på besök. Då skulle kaffepannan på. Man kunde inte bjuda den herrn på brännvin, så det måste alltid finnas konjak i huset. Men man fick sälja fisk och smör. Pengar strömmade in, så att man levde flott, och kött kom oftare på bordet än förr.

Carlsson började bli fet och gick i ett litet halvrus hela dagen, men utan att bli full. Sommaren gick som en enda lång fest för honom. Han delade tiden mellan kommunala uppdrag, gruvdrift och försköning av naturen hemma kring husknutarna.

Nu på hösten hade han varit ute på brandsyn i åtta dagar. Han kom hem en tidig morgon, och gumman tog emot honom med en oroande nyhet. Det måste ha hänt något ute på Rågholmen. Där hade det nämligen varit tyst i fyra dygn. Inte ett skott hade lossats och inga ångbåtsvisslor hade hörts. Folket hemma på ön hade varit upptaget med tröskning, så ingen hade haft tid att besöka gruvan. Förvaltaren hade inte heller synts till, och arbetarna hade slutat dra runt på ön på kvällarna. Något måste alltså ha hänt. För att ta reda på det lät Carlsson spänna för. Så kallade han det, när han skulle låta ro sig till gruvan. Ekan hade han låtit måla vit med blå rand. För att se mer ut som en patron vid rodret hade han skaffat sig en talja av en gammal gardinsnodd. Då kunde han sitta rak och styra. Dessutom hade han övat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, så att det såg ståtligt ut när han kom farande.

De gjorde resan snabbt, drivna av nyfikenhet och ängslan. När de kom i höjd med Rågholmen, blev de förvånade över ödsligheten där.

Där var tyst som i graven och ingen människa syntes till. De steg i land och klättrade bland stenflisorna upp till gruvan. Förvaltarens stuga var borta, och alla verktyg och redskap var försvunna. Bara kasernen, som skjulet kallades, stod kvar på sin plats. Men den var tömd och plundrad, så att allt som hade varit löst var borta: dörrar, fönster, bänkar, britsar.

— Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.

— Det ser så ut! svarade Carlsson och lät spänna för igen.

Men den här gången gällde det Dalarö, där han måste ha brev liggande på posten.

Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från direktören. Det förkunnade att bolaget hade upphört med sin verksamhet, eftersom råvaran var oduglig. Carlssons fordran på fyra tusen kronor jämnades ut mot de fyrtio aktier som han hade tecknat men inte betalat. Därför fanns inga ouppgjorda affärer längre mellan bolaget och nämnde Carlsson och hans kompanjoner.

— Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. Nå, man får vara nöjd.

Han hade en sjöfågels natur, fastän han var från land. Han ruskade på sig och var lika torr igen. Och ännu torrare kände han sig, när han läste ett postskriptum. Där stod att allt som var kvar tillföll Hemsö, om de ville föra bort det.

Lite hopsjunken kom Carlsson hem efter den resan. Han hade förlorat en massa pengar och sin ärofulla titel. Gusten ville lägga lök på laxen och riva upp saken, men Carlsson strök över alltsammans med en gest:

— Asch, det var visst värt att tala om. Det var då rakt inte något att tala om.

Men dagen efter var han i full gång med sina tre man och den stora »landjan». De hämtade bräder och tegel från Rågholmen. Och innan man visste ordet av, hade han rest sig en sommarhydda, ett rum och kök, nere vid sundet. Det var en plats som ingen hade tänkt på, men där man hade utsikt både över byn och fjärden.

Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. Vintern närmade sig, och luften blev tyngre och drömmarna mörkare. Verkligheten fick ett nytt utseende, ljusare för somliga, mer hotande för andra.

### Ordlista

- **han**: i tal ofta »du«: artigt tilltal till den man talar med
- **brandsyn**: kontroll av hus så att de inte börjar brinna
- **kaffehalvor**: halva koppar kaffe med brännvin i
- **schangtil**: fin, elegant
- **pallementarist**: Carlssons ord, ungefär »parlamentariskt«: så som man talar i riksdagen
- **undantag**: rätt för en äldre att bo kvar och få mat på en gård
- **moltum**: pengar, rikedom (Carlssons ord)
- **tisk**: tysk, sagt på talspråk
- **modernäringen**: jordbruket, den äldsta och viktigaste näringen
- **revisorssuppleant**: person som ersätter den som granskar bolagets pengar
- **pö om pö**: lite i taget (franska)
- **fallrep**: sjöord; här verkar det vara en hälsning, då sjömän står vid fartygets trappa för att hedra en gäst
- **regalia**: en fin cigarr
- **lägga lök på laxen**: göra något dåligt ännu värre
- **landjan**: gammalt ord, troligen en stor båt

## Sjunde kapitlet

*Carlssons sanndrömmar. Chiffonjén bevakas, men utredningsmannen kommer och stryker streck över alltsammans.*

Carlssons äktenskap var kort, och det hade inte varit helt vad man brukar kalla lyckligt. Gumman var till åren, om inte stengammal, och Carlsson var på väg in i sin farliga ålder. Fram till sina fyrtio år, som han nu hade nått, hade han mest slitit för brödet och framgången. Den kvinna han ville ha hade han fått vara utan. Nu, när han var framme och såg fram mot en lugn ålderdom, började köttet kräva sitt. Det var kanske starkare än annars, eftersom han inte hade arbetat så hårt det sista året. Kanske var det också för att han hade gett köttet mer mat än det tålde. Hans tankar började därför spela, när han satt i köksvärmen. Hans ögon vande sig vid att följa Claras unga kropp, när hon gick ut och in i stugan. Blicken stannade så småningom, slog sig ner och vilade. Den gjorde små utflykter hit och dit, flög bort och kom igen. Till sist satt Clara där, inne i ögat, och vart han gick såg han henne. Men det var en annan som också såg. Hon såg inte på Clara, utan på ögonen som följde henne. Ju mer hon såg, desto mer trodde hon sig se. Det satte sig som en vagel på hennes öga, som värkte och rann.

Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade kommit upp. Den lyste klar över snötäckta granar, över den blanka viken och den vita marken. En kall nordanvind drog fram och sopade torrsnö framför sig. Men inne i köket stod Clara och eldade i bakugnen, medan Lotten arbetade vid degtråget.

Carlsson satt i hörnet vid skåpet, rökte pipa och spann som en katt i värmen. Hans ögon var ute på spel. De solade sig och njöt, när de stannade på Claras vita armar, som stack fram ur linnet.

— Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? frågade Lotten.

— Ja, det ska jag, svarade Clara och tog på sig en fårskinnskofta, sedan hon hade lagt undan raka och viska.

Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när hon hade gått ut, reste sig Carlsson och gick efter.

Efter en stund kom gumman från stugan och frågade efter Carlsson.

— Han gick ut efter Clara till lagårn, svarade Lotten.

Utan att vänta på mer besked tog gumman en lykta och gick också ut.

Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända om och ta på sig något. Det var ju bara ett stenkast att gå. Det var halt på backarna och snön yrde lätt som mjöldamm. Men hon kom snabbt nog upp till lagården och gick genast in i fähuset, där det var varmt. Där stannade hon och lyssnade, och hon hörde att någon viskade inne i fårfållan. Månskenet föll svagt in genom spindelväv och höstrån på rutorna. Hon såg korna vända sina huvuden bakåt och titta på henne med stora ögon, som lyste grönt i mörkret. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville se. Det var något annat, något som hon för allt i världen aldrig ville ha sett. Det lockade henne som en halshuggning och skrämde livet ur henne.

Så gick hon över ströhögarna genom fähuset och kom in till fåren. Där var det mörkt och tyst. Lyktan stod släckt, men talgljuset rykte ännu. Fåren bände och rasslade med torra lövkvistar. Nej, det var inte det hon ville se. Så gick hon vidare och kom in till hönsen. De hade krupit upp på pinnarna och småskrockade, som om de nyss hade blivit väckta.

Dörren stod öppen utåt, och hon kom ut i månskenet igen. Två par skor, ett mindre och ett större, hade lämnat spår i snön. Spåren var blå i skuggorna och ledde bort till hagens grind, som var avlyft. Hon följde efter, som om någon drog henne på släp. Spåren låg över marken som en grov kätting. Hon var fäst vid den, och den hivades nu in från en osynlig plats inne i hagen.

Och det drog och drog. Det drog henne in i samma hage, förbi samma stätta, under samma hasselbuskar. Där hade hon en annan gång, en hemsk gång, upplevt en kväll som hon aldrig ville minnas. Nu stod hasslarna nakna och bar bara nya blomknoppar, som liknade små kålmaskar. Ekarna stod med sina bruna, hårda löv, som skramlade i vinden. Men de var så tunna att man kunde se stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.

Och mer kätting, mer kätting stacks ut. Den slingrade sig in under granarna, som släppte sin snö över hennes gråa, tunna hår, när hon kom mot dem. Snön rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner på hals och rygg och kylde och vätte.

Allt längre och längre in i skogen bar det, där tjädern flög upp från sin nattgren och skrämde henne. Det bar ut över kärr, där tuvorna gungade, och över gärdsgårdar, som knakade när hon skulle klättra över.

Två och två gick spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida. Ibland trampade de i varandra, om varandra, som om de hade dansat. De gick över stubbåkrar, där snön hade blåst bort, över stenrösen och diken, högar av gärdsel och fallna träd.

Hon visste inte hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och hennes händer var stela av köld. Hon stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem emellanåt. Hon ville vända om, men det var för sent, och det kunde vara lika långt tillbaka som framåt. Framåt gick det därför, genom en dunge av aspar. Deras kvarsittande löv dallrade och skälvde, som om de frös i nordanvinden. Och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och skarpt, så att hon tydligt kunde se att de hade suttit där. Hon såg märket av Claras kjol och av koftan med fårskinnskanten. Det var här alltså! Här! Hon darrade i knävecken. Hon frös som om blodet hade blivit is och brann som om det var kokande vatten i ådrorna. Hon satte sig utmattad på stättan, grät, skrek, blev plötsligt lugn, reste sig och gick över. På andra sidan låg viken blank och svart. Rakt över såg hon ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. Vinden blåste skarpt och kändes gå mitt genom ryggen. Den slet i hårtestarna och isade näsborrarna. Halvspringande kom hon ner på isen och gled ut på den gungande skivan. Hon hörde den torra vassen susa runt öronen och knäckas under fötterna. Hon föll omkull på en infrusen vakare, reste sig och sprang igen. Det var som om döden var efter henne och brände henne i ryggen. Hon nådde andra stranden, men där gick hon rakt igenom isen. Vattnet hade sjunkit undan, och isen hade lagt sig som fönsterrutor på dybotten. Nu brast den klingande och krasande under hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt benen, men hon vågade inte skrika. Då kunde någon komma och fråga var hon hade varit. Hostande, som om bröstet skulle spräckas, släpade hon sig upp ur vaken. Hon smög uppför backen, gick rakt in i stugan till sängen och lade sig. Hon bad Lotten göra eld i spisen och sätta på en panna fläderte. Och där blev hon liggande.

Hon lät ta av sig kläderna och lägga täcken och fårfällar över sig. Hon lät elda med långved, men hon frös hela tiden. Sedan lät hon kalla på Gusten, som satt ute i köket.

— Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn.

— Nu är jag där, svarade gumman flämtande, och jag går aldrig igenom. Stäng dörren och gå till chiffonjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på hyllan, du vet!

Gusten blev nedstämd och lydde.

— Öppna klaffen. Dra ut tredje lådan på vänster hand och ta det stora pappersbrevet... Så där... Lägg det på elden.

Gusten lydde, och snart flammade det på härden. Papperet krullade sig och blev till kol.

— Stäng dörren, min gosse, och lås chiffonjén! Stoppa nyckeln på dig! Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer.

Gusten satte sig och grät en smula, för nu hörde han att det var allvar.

— När jag har lagt igen ögonen, så tar du din fars petschaft, det har du själv. Och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar kommer.

— Och Carlsson? frågade sonen tvekande.

— Han blir på undantaget. Det kan väl ingen ta ifrån honom. Men inget mer, och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig, Gusten. Du kunde ha varit med på bröllopet riktigt, men du hade väl dina skäl. Och nu, ser du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen likkista med silverplåt. Du kan ta bara en sån där gul, som de har betsade på Slussplan. Och inte mycket folk, men klockor vill jag ha. Och vill pastorn säga några ord, så må han det. Du kan ge honom din fars sjöskumspipa med silvret, och ett halvt får åt frun. Och sen, Gusten, ska du se dig om för att få gifta dig. Ta en flicka du tycker om och håll dig till henne, men ta en av din sort. Och har hon pengar, så gör det ingenting ont. Men ta inte upp någon nerifrån, de bara äter dig som lus. Och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa lite för mig, så ska jag se om jag får somna.

Dörren öppnades, och Carlsson gled in, mjuk men förtröstansfull.

— Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort. Då ska vi skicka efter doktorn.

— Det behövs inte, svarade gumman och vände sig mot väggen.

Carlsson anade hur det låg till och ville bli vän igen.

— Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte var det värt att bli ond för ingenting! Vill du att jag ska läsa ur boken för dig?

— Det behövs inte! var allt gumman svarade.

Carlsson märkte att det inte fanns något mer att göra, och han tyckte inte om bortkastat arbete. Han tog saken som den var och satte sig på pinnsoffan för att vänta. Affärerna var klara, och gumman hade varken lust eller kraft att säga något. Så det fanns inget att lägga till. Det som rörde Gusten och honom själv skulle nog ordna sig sen. Ingen tänkte på att hämta en läkare. Folket här var vant vid att självdö, och dessutom var all förbindelse med land avbruten.

I två dygn bevakade de kammaren och varandra. När den ena somnade på en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart någon rörde sig, for den andra upp.

På julaftons morgon var madam Carlsson död.

För Gusten var det som om navelsträngen först nu hade klippts av. Det var som om han hade slitits loss från moderlivet och blivit en självständig man. Han slöt den gamlas ögon och lade psalmboken under hennes haka, så att munnen inte skulle falla ner. Sedan tände han ett ljus medan Carlsson såg på. Han tog fram petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.

De undertryckta lidelserna vaknade. Carlsson gick fram och ställde sig med ryggen mot chiffonjén.

— Höllu, vad gör du för slag, pojke? sa han.

— Jag är inte pojke numer, svarade Gusten, utan jag är bonn på Hemsö, och du är undantagsman.

— Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.

Gusten tog ner en bössa från väggen. Han slog upp hanen, så att knallhatten syntes, trummade på kolven och röt för första gången i sitt liv:

— Ut! Annars knäpper jag dig!

— Hotar du?

— Ja, när inga vittnen finns! svarade Gusten.

Han verkade ha umgåtts med rättskarlar på sistone.

Det var tydligt, och det förstod Carlsson.

— Vänta du bara, tills skifte kommer, sa han och gick ut i köket.

Julafton var dyster det här året. Det låg ett lik i huset, och det gick inte att skicka bud efter kista eller svepning. För snön föll oupphörligt, så att strömmar och fjärdar varken bar eller brast. Det var omöjligt att få båt i sjön, för vattnet var en enda issörja. I den kunde man varken ro eller åka eller gå.

Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla sig, gick förbi varandra. De satt vid samma bord utan att byta ett ord. Huset var i oordning. Ingen satte i gång arbetet, och alla litade på varandra, så att det mesta blev ogjort.

Juldagen kom, grå och disig, med snö igen. Det var lika omöjligt att komma till kyrkan som någon annanstans, och därför läste Carlsson en predikan i köket. Man kände att man hade lik i huset, och ingen julglädje kom i gång. Maten var slarvigt lagad, ingenting blev färdigt i tid och alla var missnöjda. Det låg något tryckande i luften ute och inne. Eftersom den gamla stod lik i stugan, höll alla till i köket. Det var alltså som en inkvartering där. När man inte åt eller drack, så sov man, en på en soffa, en på en säng. Ingen kom på tanken att ta fram kortleken eller dragklaveret.

Annandagen kom och gick, lika tung, lika tråkig. Men nu förlorar Floden tålamodet. Han insåg att dröjsmål kunde ge värre obehag, eftersom liket hade börjat förändras. Han tog med sig Rundqvist till slöjdboden och snickrade en kista, som sedan målades gul. Den döda sveptes med det som kunde finnas i huset. Och med det var femtedagen inne. Vädret visade inga tecken på att bli bättre, och man kunde få vänta i fjorton dagar. Därför måste man till varje pris försöka föra liket till kyrkan, för att få det i jorden. Stora skötekan sköts i sjön, och allt manfolk gjorde sig klart för en resa med isbåt. De tog med kälkar, isbillar, yxor och rep. Tidigt på sjättedagen gav de sig i väg på den livsfarliga färden.

Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man. Så kom man till en fjärd som låg frusen. Då gällde det att få upp båten på kälkarna, och när det var gjort, fick man ta i och dra. Värst var det i issörjan, där årorna bara plaskade upp och ner. Båten kom då inte fram mer än några tum i taget. Ibland gick man hellre framför och högg en ränna med isbillar och yxor. Men ve den som högg fel och kom utanför rännan! Där kunde en ström ha ätit sig igenom den tunna isskorpan.

Det hade blivit eftermiddag innan de tog sig tid att äta eller dricka, och den sista fjärden återstod. Så långt de kunde se öppnade sig ett enda stort snöfält. Här och där fanns små runda höjder, som var insnöade kobbar. Himlen var blåsvart i öster och bådade snö. Kråkorna kom flaxande utifrån och drog mot land för att söka nattplats. Ibland dånade det i isen, som om det skulle bli töväder, och sälarna hördes böla ute till havs. Fjärden låg öppen mot havet på östra sidan, men det syntes ingen vak ute mot havet. Det verkade ändå misstänkt att de tyckte sig höra alfågeln »alla» ute vid havsbandet. De hade inte hört något från land på fjorton dagar, så de visste inte om fyrarna var släckta. Men det tog de för alldeles givet mellan jul och nyår.

— Det här går aldrig längre! sa Carlsson, som mest hade varit tyst.

— Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot kälken. Men vi ska ta i land på Måskläppan och ha en bit mat i oss.

Och så styrde man mot kobben, som låg mitt i fjärden.

Den låg längre bort än man hade trott, och den ändrade utseende ju närmare man kom. Men till sist hade man den en kabellängd bort.

— Vak förut! skrek Norman, som hade utkik. Håll åt vänster!

Kälkarna svängde åt vänster, ännu mer åt vänster, och till sist hade man gått runt hela kobben. Av den sista solvärmen eller av varma bottenströmmar hade det bildats öppet vatten runt den. Den verkade omöjlig att nå från alla sidor, åtminstone med kälkarna. Skymningen föll, och goda råd var dyra. Floden hade tagit hela befälet. Han gjorde genast upp en anfallsplan: ekan skulle glida av kälkarna och skjutsas ut i vaken. I samma ögonblick skulle alla män kasta sig i och sätta ut årorna. Så blev det beslutat, och så gjordes det.

— Ett tu, tre! kommenderade Flod.

Ekan fick fart, släppte kälken och vickade till, och kistan kom i sjön.

I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som stod längst bak, att hoppa i båten, medan Norman och Rundqvist räddade sig. De två blev stående på iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan någon hann tänka på annat än sig själv.

— Nu få vi gå till prästgården genast! befallde Floden, som i dag var bättre på att handla än att tänka.

Carlsson invände, men Gusten frågade om han tyckte det var bättre att stå kvar på isen hela natten. Då hade han inget att säga, särskilt som han såg att allt hopp om att nå kobben var ute.

Rundqvist och Norman kravlade sig i land, skrek och ropade åt kamraterna att komma efter. Men Floden svarade bara med att vifta adjö med handen. Han pekade söderut i fjärden, där prästgården låg.

Carlsson och Flod vandrade tysta en lång stund. Gusten gick först med isbillen för att pröva om isen bar. Carlsson gick efter med rockkragen uppslagen. Han kände sig illa till mods efter det hastiga och ömkliga slut som hans hustru hade fått. Det skulle man nog skylla på honom.

När de hade gått en halvtimme, stannade Gusten och flåsade. Sedan tittade han sig omkring på kobbar och stränder för att se var han var.

— Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade han. Det var inte Måskläppan, för den ligger där.

Och han pekade åt ost.

— Och där ha vi Gillöga tall.

På en lång ö in mot land pekade han ut en tall. Den stod ensam uppe på en kalhuggen skogshöjd. Med sina två kvarsittande grenar liknade den en optisk telegraf, och den var ett välkänt sjömärke.

— Och där ha vi Trälskär.

Han talade för sig själv och skakade på huvudet.

Carlsson blev rädd, för han var inte hemma i skären och hade haft obegränsat förtroende för Gustens kunskap. Men Floden verkade ha bestämt var de var. Han ändrade kurs och satte sig i rörelse mer söderut.

Skymningen hade fallit, men snön lyste fortfarande lite, så att de kunde se landmärkena. De talade inte ett ord, men Carlsson höll sig tätt i spåren efter sin vägvisare.

Plötsligt stannade Gusten och lyssnade. Carlssons ovana öra hörde ingenting. Men Gusten tycktes fånga ett svagt dån från östsidan. Där hade en molnvägg stigit upp, tjockare och svartare än dimman som låg längs horisonten.

De stod stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus och ett dunkande, som närmade sig.

— Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten.

— Det är sjön! svarade Gusten. Om en halv timme har vi ostvinden här med snötjocka. Och vill det sig riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete hålen hur det går med oss. Raska på nu bara!

Han började småspringa och Carlsson efter. Snön susade om fötterna och dånet verkade följa dem.

— Nu är det slut med oss! skrek Gusten och stannade.

Han pekade på ett ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost.

— Fyrn är tänd, och sjön går öppen!

Carlsson förstod inte faran, men han insåg att det var illa, när Gusten var rädd.

Nu hade ostvinden hunnit i fatt dem. På ett stenkasts håll kunde de se snöväggen komma som en mörk skärm. Strax efter var de omgivna av snön, som föll tätt, tätt och var svart som sot. Det blev alldeles mörkt omkring dem. Fyrens ljus hade ännu ett ögonblick visat vägen, blekt och suddigt som en vädersol. Nu slocknade det till sist.

Gusten fortsatte i snabbt trav, och Carlsson följde så gott han kunde. Men han var fet och kunde inte hålla jämna steg. Han blev andfådd och bad Gusten sakta farten. Men Gusten hade ingen lust att offra sig, utan sprang, sprang för livet. Carlsson tog honom i rockskörtet och tiggde och bad att han inte skulle springa ifrån honom. Han lovade guld och gröna skogar och besvor honom vid salighet och pina, men ingenting hjälpte.

— Var och en för sig och Gud med oss! svarade Gusten.

Han bad Carlsson hålla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.

Det verkade den också göra, för bakom dem brakade det allt mer. Och vad värre var, bruset kom nu så nära att man hörde vågorna mot kobbarna och iskanten. De väckta måsarna och trutarna skrek efter oväntat byte.

Carlsson flämtade och flåsade. Avståndet mellan honom och Gusten ökade, och till sist sprang han ensam i mörkret. Då stannade han tvärt och letade efter spår, men såg inga. Han ropade, men fick inget svar. Det var ensamheten, mörkret, kölden och vattnet, som kom med döden.

Jagad av skräck satte han ännu en gång fart. Han sprang så att han såg snöflingorna gå baklänges, fastän de hade samma riktning som han. Och så ropade han igen.

— Följ med vind, så kommer han väst på land! hördes en flyende röst inne i mörkret, och så blev det tyst igen.

Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa. Modlös saktade han farten och gick, steg för steg. Han kunde inte längre göra motstånd. Han hörde sjön komma bakom sig, dånande, frustande, suckande, som om den med flit var ute på nattligt rovtåg.

Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan åtta på kvällen och legat och läst Stiftstidningen. Sedan hade han somnat mycket tungt. Men vid elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne ropa.

— Erik! Erik! hörde han i sömnen.

— Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.

— Lugn! Tror du inte jag är lugn!

Pastorn var rädd för långa förklaringar och skyndade sig att försäkra att han var övertygad om hennes lugn. Han strök eld på en tändsticka och frågade vad som stod på.

— Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte!

Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre.

— Ja, min själ gör det så! Vem... kan det vara?

— Gå och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny knuff.

Pastorn fick på sig kalsongerna och pälsen och stack fötterna i sina bottforer. Han tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt. Han skakade ner tändkrutet och gick ut.

— Hej, vem där! ropade han.

— Flod! svarade en dov röst bakom syrenhäcken.

— Vad fan står nu på, att du kommer så här dags! Ligger gumman i själtåget?

— Det är allt värre än så! hördes Gustens trötta röst. Vi ha förlorat henne!

— Har ni förlorat henne?

— Ja, på sjön ha vi förlorat henne.

— Men kom in då för all världen och stå inte här i kylan!

I ljusskenet såg Gusten ut som ett urblåst ägg, för han hade varken ätit eller druckit på hela dagen. Dessutom hade han haft det hårda arbetet att springa i kapp med ostvinden. Pastorn fick hela historien i ett andetag. Sedan gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några minuter fick han nyckeln. Den gick till ett visst skåp ute i köket, dit han förde sin skeppsbrutne gäst. Snart satt Gusten vid det stora köksbordet. Pastorn tog fram brännvin, ister, pressylta och bröd och satte det framför den uthungrade mannen.

Sedan rådgjorde de om vad som kunde göras för de strandsatta. Att gå ut i natten och väcka folk i mörkret var bortkastat. Att tända eldar på stranden var farligt, för skenet kunde vilseleda fartyg, om det alls gick igenom snötjockan.

Pojkarna på kobben var det ingen fara med, ansåg man, men värre såg det ut för Carlsson. Gusten trodde sig nämligen veta att fjärden hade brutit upp och att Carlsson var slut vid det här laget. »Det såg ut», menade han, »som om han fått för sina gärningar».

— Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, jag tycker ni har varit orättvisa mot Carlsson. Och jag vet inte vad du menar med hans gärningar. Hur såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat upp hemmanet åt dig? Har han inte skaffat dig sommargäster och byggt dig en ny stuga? Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha honom. Att han bad henne göra testamente, det var ju inget ont i att försöka. Men att hon gjorde det kunde vara mindre klokt av henne. Carlsson var en rapp karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde! Va? Vill du kanske inte att jag ska fria åt dig hos änkan i Åvassa med sina åtta tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte vara sträng. Och ser du, det finns fler sätt att se på människorna än ditt!

— Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte på länge.

— Å strunt, det har du glömt, när du har krupit i säng med din hustru. Och om Carlsson verkligen tog livet av henne, det är ganska ovisst. Hade gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang ut om kvällen, så hade hon inte förkylt sig. Och inte tog hon väl det så hårt, att han, unga karln, fjollade sig med pigan. Nu verkar saken vara utspelad, och vi få se i morgon bitti vad som kan göras. Vi ha söndag och folket kommer nog till kyrkan, så vi slipper väcka dem! Gå nu och lägg dig och var lugn. Och tänk på att den enes död är den andres bröd.

Nästa morgon, när kyrkfolket stod på backen, kom pastor Nordström dit tillsammans med Flod. I stället för att gå in stannade han i hopen, som redan verkade veta vad som hade hänt. Sedan han hade förkunnat mässfall, bad han allt manfolk samlas med båtarna nere vid prästgårdsbryggan. De skulle komma så fort de kunde, för att fara ut och rädda de nödställda. Det hördes visserligen lite knot längst bak, där utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman. De påstod att de inte ville vara utan Guds ord.

— Å strunt, invände pastorn, ni är inte så fasligt angelägna att höra min spiksoppa, om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är så skriftlärd, så du hör när jag kommer i botten på såpfjärdingen?

Det gick ett stilla leende genom hopen, och tvivlen var borta till hälften.

— Vi ha för resten söndag om åtta dagar. Kom då, så ska jag dra er, ska ni få se! Och ta käringarna med er, så lovar jag ge dem en uppborstning för ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur brunnen?

— Jaa! sorlade hopen, som om de hade fått förlåtelse för brottet mot sabbaten.

Och så skingrades man för att gå hem, klä om sig och gå till sjöss.

Snöyran hade upphört, vinden hade gått över till nord och det var kallt, klart väder. Fjärden var öppen och svallade blåsvart runt de bländvita kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan. Karlarna hade kommit i pälsrockar och sälskinnsmössor, med yxor och draggar. Det var ingen tanke på att segla, utan man hade bemannat årorna. Pastorn satt med Gusten i första båten, som roddes av fyra av de starkaste skärkarlarna. Båtsman Rapp var med som utkik och plikthuggare.

Stämningen var allvarlig, men inte särskilt sorgsen. Ett människoliv mer eller mindre brukade sjön inte räkna så noga med.

Det gick ganska hög sjö. Vattnet som slog in frös genast och måste huggas upp och kastas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot båten, dök under och kom upp igen. Ibland satt det vasstrån, löv och pinnar fast i den, som hade ryckts loss från stränderna.

Pastorn satt med sin kikare och spanade mot Trälskär, där Hemsöpojkarna satt fångna. Ibland kastade han en hopplös blick ut över fjärden, där Carlsson troligen låg drunknad. Ibland sökte han efter ett spår på de drivande isflaken, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket självt. Men förgäves.

Efter ett par timmars rodd närmade man sig skäret. Rundqvist och Norman hade på långt håll upptäckt räddningsflottan och tänt glädjeeldar på stranden. När båtarna lade till, visade de mer nyfikenhet än rörelse, för de hade aldrig varit i livsfara.

— Inte så länge man har land under sig! menade Rundqvist.

Eftersom dagen var kort, började man genast ta upp ekan, och strax därpå draggade man efter kistan.

Rundqvist kunde peka ut exakt var kistan låg, för han hade sett mareld lysa på vattnet. Man drog om och om igen, men fick bara upp långa tångremsor med musslor och andra kräk på. Man draggade hela förmiddagen ända fram till middagstid, men utan resultat. Folket började se trött och ledset ut. Några hade gått i land för att ta sig en sup och en smörgås eller koka kaffe. Då förklarade Gusten till sist att han ansåg att inget mer kunde göras. För strömmen hade troligen fört kistan ut på djupet.

Ingen var särskilt angelägen om att se liket flyta upp, och saken angick egentligen ingen personligen. Man kände därför en viss lättnad över att slippa visa sig känslolös för andras bekymmer.

För att få ett någorlunda rundat slut på en snöplig död gick pastor Nordström fram till Flod. Han frågade om han ville att de skulle göra något för gumman. Boken hade pastorn med sig, och en psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten tog tacksamt emot förslaget, och församlingen fick veta det.

Solen höll på att sluta sin korta bana, och kobbarna låg rosenröda i det sista ljuset. Då samlades folket på stranden i en klunga för att vara med om jordfästningen, som fick anpassas efter omständigheterna. Pastorn steg ner i en eka, och Gusten följde med. Pastorn gick ut i aktern, tog upp sin bok och satte sin näsduk mellan vänstra handens fingrar. Han blottade huvudet, och alla karlarna på stranden strök av mössorna.

— Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade pastorn.

— Jaa! svarades från stranden.

Och så steg sången. Först darrade den av kölden, sedan av rörelse över den ovanliga ceremonin och de gripande tonerna. Det var en gammal psalm, som hade följt så många till den sista vilan.

De sista tonerna klingade ut och ekade över vattnet, mot skären, genom den kalla luften. Det blev en paus, och då hördes bara nordanvindens sus i martallarnas barr. Man hörde vågornas plask mot stenarna, måsarnas skrik och båtarnas huggande mot botten. Pastorn vände sitt gamla, fårade ansikte ut mot fjärden. Solen lyste över hans kala huvud. De gråa hårtestarna runt det skakades av blåsten, som hänglavar på en gammal gran.

— Av jord är du kommen, jord skall du åter varda. Jesus Kristus vår Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen! Låtom oss bedja! började han med sin djupa röst, som kämpade mot vind och våg för att höras.

Och så gick jordfästningen vidare, fram till Fader vår. Efter välsignelsen sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.

Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men han verkade ha något mer på hjärtat.

— Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att... skulle inte Carlsson också haft ett litet ord med?

— Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att tänka på honom, svarade gubben.

Han verkade mer rörd än han ville visa.

Solen gick ner, och nu var det bara att skiljas och försöka komma hem så fort man kunde.

Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet. Sedan man hade tagit avsked och alla hade kommit i båtarna, följde man honom en bit på väg. Man lade båtarna i en linje som när man sätter skötar, hälsade med årorna och ropade adjö!

Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen. Nu togs han upp bland de män som själva bär ansvaret.

Och vid rodret i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar ro sig hemåt. Nu skulle han styra sin egen båt över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar och gröna sund.

### Ordlista

- **vagel**: liten öm svullnad på ögonlocket
- **stätta**: trappa över ett staket
- **vak**: hål i isen
- **petschaft**: stämpel som trycks i lack på ett brev eller lås
- **undantagsman**: den som har rätt att bo kvar och få mat på en gård
- **skifte**: när arvet delas
- **issörja**: blandning av is och vatten
- **isbillar**: järnstänger för att hugga is
- **hålen**: djävulen
- **väst**: troligen västerut
- **han**: i tal ofta »du«: artigt tilltal till den man talar med
- **mässfall**: ingen gudstjänst den dagen
- **plikthuggare**: gammalt ord
- **mareld**: svagt ljus i havsvatten om natten
- **jordfästningen**: prästens handling vid begravning