# Det går an (nivå B2)

*C. J. L. Almqvist*

## Första kapitlet

*Ett intagande och märkvärdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte—men inte heller riktigt av bättre klass*

En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm. De skyndade nedför backen mellan Kammarrätten och Statskontoret för att i rätt tid hinna ned till Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till Yngve Frey och sprang snabbt över landgången, för klockan hade redan slagit avresans tid, och ångbåtskaptenen kommenderade "främmande från bord!"

De främmande tog därför ett snabbt avsked av sina bortresande vänner och gick tillbaka till stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut. Efter några minuter var den långt borta på vattnet.

"Förgäves! det är för sent, min fru!" muttrade en och annan resande skälmskt mellan tänderna. Ett åldrigt fruntimmer hade nämligen kommit ned på Riddarholmsstranden. Med näsduksviftningar och häftiga gester visade hon att hon var en passagerare som borde med. Ingen slup fanns redo vid land, och ångbåten själv var redan mitt för Owens, ja, den sköt pilsnabbt förbi Garnisonssjukhuset.

Ändå väckte det en viss rörelse hos de resande, fastän den snabbt gick över, när de hörde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" De kom från en ung passagerarska på fördäcket. För skams skull tycktes hon inte vilja ropa högt. Men man förstod att hon på ett ledsamt sätt hade blivit skild från en släkting, troligen ett resesällskap som hon räknat med och som var viktigt för henne.

Men man är ofta så egoistisk att man glömmer sin nästa. Folk som har köpt biljetter till salong och akterdäck frågar inte särskilt mycket efter vad som händer pöbeln därframme på fördäcket och vid skansen. De "bättre" resande bestod denna gång av äldre herrar, nästan alla med ledsamma ansikten. De åtföljdes av fruar och barn, inte just av det allra yngsta slaget. Barnen var i den gängliga åldern då naiviteten är borta men ännu inte har efterträtts av känsla och förnuft. Alla sådana människor är högst egoistiska, och det av begripliga skäl. De där väl uppfostrade barnen är vanligen så oförmögna att hjälpa sig själva, att de ropar på hjälp varje ögonblick. Än har kängbandet lossnat, än har en handske fallit i sjön, än är de hungriga, än törstiga, och hela världen står för dem i olag. Deras mödrar har därför mycket besvär, utöver all den möda de måste göra sig med sina egna kroppar för att komma upp och ned i de trånga ångbåtstrapporna. Familjefäderna, slutligen, försöker väl uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men inte ens detta tycks riktigt räcka. De kan inte ägna så mycket uppmärksamhet åt andra, eftersom de har nog att syssla med sitt eget upprätthållande, sina fruar och sina barn. Framför allt måste de med stor omtanke överlägga vad de kan våga äta ombord för att inte bli alldeles kaputt. Allt detta har en naturlig orsak. Själens rena glädje är det bästa läkemedlet mot kroppens krämpor och svagheter. När den saknas, är man ständigt mottaglig för vad som helst, och mår gärna illa både av det man äter och av det man låter bli att äta. Många herrar här hade ännu lämningar av koleran i minnet. Inte underligt då att var och en bara tänkte på sig själv. Med ett allvar i gesterna som skulle ha passat en romersk senator överlade de, begrundade och rådslog. Till sist bestämde de, så långt det var möjligt, planen för sin mat och för andra viktiga ting under resan.

Om det bland salongspassagerarna hade funnits någon man av yngre och ogift slag, så hade han förmodligen haft tid att tycka synd om det stackars fruntimret på fördäcket. Hon hade ju blivit skild från sin moster. Åtminstone hade han tagit reda på hur hon såg ut och frågat efter hennes namn.

Denna gång fanns det bland det bättre folket på Yngve Frey ingen sådan man. Men bland fördäckspassagerarna fanns en lång och vacker underofficer—ja, utan förbehåll sagt, en sergeant. Antingen av brist på pengar eller av andra orsaker hade han på denna resa inte frågat efter att vara bättre än däckpassabel. Hygglig och städad som han var samtalade han ändå med en och annan av salongsfamiljernas medlemmar. De avvisade honom inte, för hans mustascher var mörka, uppåtböjda och nästan sköna, och hans tschakot var nätt nog för att inte misshaga fruarna. Dessutom fanns det en viss manlighet i hans väsen. Den gjorde att de annars förnäma och stela herrar-fäderna tillät sig att samtala med honom. Han tycktes bära på ett tyst löfte om att inte stanna vid underofficersgraden, utan med tiden beträda, om inte en kaptens eller majors, så åtminstone en löjtnants bana.

Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket fått syn på henne som skilts från sin moster. Det väckte hans uppmärksamhet att hon vid avresan hade stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik. Efter en stund hade hon låtit hatten försvinna från huvudet och visade sig nu i stället med en silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" brukar. Frågan var alltså: var denna passagerarska mamsell eller jungfru? Och hur kom det sig, i vilketdera fallet, att hon hade bytt huvudbonad?

Sergeanten, intresserad av henne genom hennes första missöde, började mer och mer hålla sig på fördäcket, där han ju också rättvist hörde hemma. Allt mer övergav han samtalet med salongsnoblessen. Mig förefaller det, sade han till sig själv, som om denna vackra flicka är mamsell—troligen från någon landsort. Hon tycks vara på väg hem, åtföljd och skyddad av en äldre släkting, men släktingen hindrades av sin kaffekopp från att i tid hinna ned till ångbåten. När detta hände, lägger flickan hastigt bort utseendet av mamsell genom att ta av sig hatten. Så undviker hon det olämpliga i att resa utan beskydd. Med schaletten gör hon sig i stället till jungfru, liksom de övriga fyra à fem jungfrurna här framme på fördäcket. Som sådan kan hon sedan resa hela Mälaren fram åtminstone, utan förtal, fastän utan moster.

Grundligt tänkt eller inte, så fäste sig sergeanten ändå vid detta lilla uppträde. Det förekom honom alltjämt oavgjort om flickan var bättre eller sämre folk i sig själv. Hon var i alla fall ganska nätt och snygg i sin mörkblå kapott. Den stora silkesduken behagade sergeanten. Den var av fint, ljusrött, skärt, nästan vitt sidentyg, med några smala, gröna ränder här och där. Hon hade knutit den under hakan och smakfullt ordnat den till huckle över sin kam i nacken—eller, som det förr kunde ha hetat, slöja. Den fick honom inte att längta tillbaka efter kambrikshatten. Han gick ned till kaptenen för att ta reda på hennes namn. Efter en stunds tittande på passagerarlistan visade det sig att hon hette Sara Videbeck och var glasmästardotter från Lidköping. En ovanligt noggrann upplysning på en ångbåts passagerarlista! Men det kom sig av att hon hade pass med sig, vilket ångbåtsresande annars sällan har. Hon hade också haft ordningssinne nog att lämna sitt pass till kaptenen under resan, för att vinna all möjlig säkerhet för sin person.

Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen—märk matsalongen! Det är dit fördäckspassagerare får tränga in vid måltiderna, åtminstone de som har tillräckligt mod och ett hurtigt utseende. Det var nu ungefär frukosttid, eller kunde lätt bli det, om man beställde en portion. Sergeanten tänkte så här. En glasmästardotter från Lidköping—det är en småstad, långt, långt bort från Stockholm. En mamsell? På sätt och vis, ja. En borgardotter, men av den ringaste borgarklassen. Ett intagande och märkvärdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte—men inte heller riktigt av bättre klass. Vad ska en sådan egentligen anses för? Vad kallas hon? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. Låt se—tag hit en biffstek!

Frukosten utgjorde en skicklig paus i sergeantens irrande och outredda tankegångar. När biffsteken var slut, fortsatte han för sig själv: Minsann, för tusan fan, det är just som jag. Vad är par exemple jag för en? Inte soldat. Inte officer. Inte sämre folk, och inte riktigt bättre heller. Låt mig se—djävulen—tag hit porter!

Efter portern steg sergeanten upp, strök sina mustascher i krokar, spottade djupt in i vänstra salongshörnet och betalade sin frukost. Hm! tänkte han, Sara—Vid—Vid—har ingenting ätit i morse. Jag har lust att gå upp på däck och se efter om hon kan talas vid, eller bjudas? Om hon par exemple kan äta?—Sergeantens tankegångar (nu, som förut, litet irrande) slutade inte heller denna gång, utan upplöstes i en paus. Stövlarna besågs och befanns blanka, tschakoten renborstad och galant. Med två elastiska skutt uppför trappstegen var den unga, "slanka" krigaren snart på däck igen. Han såg sig om och tog sikte på fartygets förstäv.

Det första hans ögon föll på där var en samling dalkullor. De stod framför de förut omtalade fyra à fem jungfrurna, bland vilka också ett skärt huvud höll sig, och slutligen ett par beckiga maskinister. Sergeanten närmade sig. Han hörde dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta, vita, gröna, röda, med namn och minnesord konstfullt inlindade. De ville att jungfrurna skulle köpa, men jungfrurna var barska och prutade. Henne med det skära hucklet hörde sergeanten inte just pruta. Men han såg henne välja mycket noggrant bland tagelringarna och till sist fästa sig vid en slät, svart och vit, utan någon inskrift. Dalkullan sade sitt pris, 6 skilling. Det skära huvudet nickade bifall. Då togs en liten börs—en pung, stickad av grönt silke—upp ur kapotten. Ett silvermynt visade sig i handen och låg helt nätt ovanpå handsken, couleur de lilas. Silvermyntet var av Sveriges minsta sort, 12 skilling.

— Kan du ge mig tillbakars 6 skilling på denna härne? sade en angenäm röst, med en västgötabrytning av det vackrare slaget och en liten skorrning på r.

— Sex skilling i löst? inföll dalkullan. Ack, söta jungfrun, det har jag visst inte, men köp så gärna två ringar av mig, så går det jämnt till 12 skilling. Köp! köp!

— Nej nej men! hördes från det nätta huvudet.

Sergeanten stod bakom och såg bara nacken. Han hade inget annat tecken på att svaret kom från henne, än att huvudet höjdes litet framåt.

Sergeanten steg nu muntert fram och sade:

— Tillåt, mamsell Vid—(han hejdade sig)—tillåt, hm, att jag köper de där två tagelringarna av den stackars dalkullan.

Han lade en tolvskilling i dalkullans hand och tog utan vidare omständigheter de båda svart-och-vita ringarna. Kullan höll dem upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den skära såg litet förundrad upp på militären. Men han, inte brydd, tog genast den ena ringen, den som hon förut hade valt, gav henne den och sade:

— Var det inte denna, som mamsell Sar—hm—var det inte just den här, som behagades? Var så god, ta och behåll den. Jag själv behåller den andra.

Flickan såg på honom med—tyckte han—ganska vackra ögon. Ringen som han räckte henne tog hon visserligen i sin häpenhet. Han väntade sig att hon skulle sätta den på fingret, som hon själv hade tänkt den för. Men han märkte att hon i stället, utan att säga ett ord, sakta drog sig bort till relingen och släppte ringen i sjön.

Prosit sergeant! sade han till sig själv, när han såg denna rörelse. Det betyder så mycket som att jag är ordentligt avbiten. Bravo junker! Varför skulle jag kalla henne mamsell, när hon har tagit på sig huckle och vill vara okänd? Man kallar en sådan du, snarare, om så ska vara. Och varför bjuda en obekant flicka en ring? Och det på däck? Fy skock, Albert!

Han gick till den motsatta relingen och kastade även den andra tagelringen, som han redan hade satt på sitt eget finger, i sjön. Därvid spottade han på salut-kanonen, som låg nära. Så promenerade han ett slag över däcket bort till aktern. När han åter närmade sig fördäcket, ville det sig att han kom mitt emot den skära okända, som stod och såg på maskineriets rörelse.

— Ser du, sade han och höll fram sina händer, jag har också kastat min ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra.

Först kom ett skarpt mätande från topp till tå. Strax därefter kom ändå ett knappt märkbart, men ganska gott leende, en fint sprittande min som genast försvann. Det var hennes svar.

— Är ringen i sjön? å då! tillade hon.

— Jag hoppas en gädda redan har slukat honom, sade sergeanten.

— Min tog en stor abborre.

— När nu gäddan slukar abborren, återtog sergeanten och böjde huvudet, vilket jag hoppas snart sker, så kommer ändå de båda ringarna att ligga—under samma hjärta!

Det sista viskades fram med en öm dragning på orden, men det misslyckades alldeles för sergeanten. Flickan vände sig tvärt bort utan att svara och blandade sig med de övriga jungfrurna.

Prosit junker! sade han till sig själv. Avbiten på ny stat! Och varför tala om hjärta? Och på däck! Men en sak gläder mig: hon misstyckte inte, att jag vågade ett du till henne. För den skull och alltså, aldrig mamsell mera!

Han gick ned i matsalongen och köpte sig en cigarr, som han också tände. Han kom upp igen, satte sig med hög och fri uppsyn på sin koffert, drog långa rökmoln ur cigarren och såg superb ut.

Han märkte att den behagliga glasmästardottern flera gånger gick likgiltigt förbi honom. Ibland jämkade hon på den skära silkesknuten under hakan och fingrade på de gentila halsduksspetsarna, som föll ned över bröstet. Hon talade livligt med de andra jungfrurna och verkade högst ogenerad.

Cigarren, lik mycket annat i världen, tog slut. Sergeanten kastade den lilla stumpen, som ännu glödde, ifrån sig för att få den i sjön. Men stumpen var så lätt att den bara nådde ett stycke fram på däcket, där den låg och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste blanka känga på sig, och trampade ut den så att den slocknade tvärt. Sergeanten höjde blicken från foten upp till personen och såg den obekanta. Hennes ögonkast mötte hans. Sergeanten skyndade upp från sin koffert, gick fram till henne med en artig bugning och sade:

— Tack, söta jungfru! Min cigarr förtjänade väl inte att röras av jungfruns fot—men—

En kall och avvisande min var svaret. Hon vände honom ryggen och gick.

Så må fan ta henne!—med den tanken hoppade sergeanten, rodnande och sur, nedför trappan till matsalongen. Här kröp han in i det mörkaste hörnet, lämpligt för sömn eller betraktelser. Anfäkta, Albert! tänkte han och strök luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru. Det tålde hon lika litet som när jag förut skällde henne för mamsell. Rackartyg!

Han var inte ensam i salongen, och därför talade han varken högt eller halvhögt. För att ändå snabbt visa både sig själv och de andra sitt mod ropade han strängt och barskt till mamsellen vid luckan:

— Smörgås med salt kött på! Och det genast!

Skänkjungfrun kom fram med det begärda på en bricka.

— Dra åt helvete med sina smörgåsar! Har jag inte begärt en på franskt bröd?

Lydig och beskedlig gick hon tillbaka med brickan och satte en av sina knäckebrödssmörgåsar vid skänken.

— Ett glas haut-brion, mamsell! Och låt mig vänta mindre.

Glaset slogs i och ställdes på brickan tillsammans med en ny smörgås på ett helt franskt bröd.

— Är jag gjord för att gapa över ett helt bröd, tror mamsell? I Stockholm har man det vettet att klyva franska bröd och breda smör på vardera halvan.

Skänkjungfrun gick tillbaka igen, tog en kniv och började klyva smörgåsen.

— Jag ber—satans—var så god och ta ett nytt franskt bröd, klyv det och bred smör på vardera insidan, var så god. Där sitter ju smöret på utsidan? Ta ett nytt bröd! Vad man får vänta! Anfäkta—kasta bort alltihop, jag är inte hungrig.

Mamsellen vid skänken mumlade litet vasst om förnäma resande. Det tyckte sergeanten inte så alldeles illa om. Han gick fram och betalade smörgåsarna.

— Jag har beställt dem, sade han. Se här är pengar.

— Man är orolig i magen—ja ja men! yttrade en svartklädd passagerare.

Sergeanten vände sig om, såg kragar och kände igen det bleka, men skinande ansiktet med de båda ljusblå, runda fågelögonen. Det var kyrkoherden i Ulricehamn.

— Aha, ödmjuka tjänare! Det är ju herr kyrkoherden Su——, utan tvivel på nedresa?

— Ja ja men.

— Jag far också till Västergötland, men det betyder inte hem för mig, utan bort, sade sergeanten. Han grep mekaniskt sin stora, klandrade, men betalda smörgås på hela brödet och gapade hurtigt över den.

— Så går det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre ner. Jag ska till Ulricehamn.

— Ja, och—(sergeanten tömde sitt glas haut-brion, som hade stått och väntat på brickan).

— Så länge en har hälsan, är det hälsosamt att fara fram och åter så där, anmärkte kyrkoherden.

— Å, det går, ja—(sergeanten svalde nu det sista av sin beställning).

— Lämnar herr sergeanten Stockholm för lång tid?

— Jag har tre månaders permission. Får jag lov att bjuda på ett glas, herr kyrkoherde? Vad befalls? Porter? Eller portvin?

— Ja ja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, posito portvin! eller porter!

Sergeanten beställde båda delarna, och kyrkoherden, som inte kunde avgöra vilket som var bäst, drack ur båda två. Han slutade med den varmaste och gästfriaste inbjudan till den unga militären att hälsa på i Ulricehamn och Timmelhed, för att ta igen sin skada.

Sergeanten bugade sig, betalade det beställda och sprang upp på däck igen, med muntert sinne.

När han såg sig om på kusterna som ångbåten strök förbi, märkte han att den snart skulle lägga till vid Strängnäs. Den stora domkyrkan syns för dem som seglar redan på långt håll, och dess majestätiska torn behärskar Södermanlands nejder vitt och brett. Först när man kommer närmare, upptäcker man en skara små röda trähus, osymmetriskt hopade under kyrkan. Bara det rödrutiga gymnasie- och skolhuset bryter genom sin höjd av mot de övriga rucklen, som liknar lider. När man slutligen anländer till den gamla söndriga bron och stannar, så säger man till sig själv: detta är Strängnäs.

### Fotnot

Här inträffade ett ovanligt fall. En skänkjungfru bredde en knäckebrödssmörgås, och när hon sedan med rätta påmindes om att göra den av franskt bröd, tog hon ett helt sådant utan att klyva det. Detta är ett talande bevis på den beskedlighet som restauratörer och restauratriser visar, när de låter okunniga flickor långt bort från landsorten även någon gång få försöka. Bildningens första steg är ofta svårt, och man får snäsor. Må då var och en fatta mod och gå till väga med ett ädelt tålamod, såsom här!

### Ordlista

- **mellanting**: något som ligger mellan två andra saker och inte är det ena eller det andra.
- **däckpassabel**: ett påhittat ord: bra nog för en biljett till däcket.
- **mamsell**: ogift kvinna av bättre familj, eller kvinna som serverar.
- **jungfru**: ogift kvinna av enklare familj, eller kvinna som serverar.
- **kapott**: ett slags kappa.
- **huckle**: en duk som kvinnor bär på huvudet.
- **tagelring**: en ring av hästhår.
- **couleur de lilas**: lila färg (franska).
- **par exemple**: till exempel (franska).
- **relingen**: kanten runt ett däck.
- **avbiten**: avvisad med några korta ord eller en kall gest.
- **junker**: en ung man av adel; här kallar Albert sig själv så på skämt.
- **haut-brion**: ett rött vin från Frankrike.
- **ödmjuka tjänare**: en artig hälsning.
- **posito**: om vi säger så (latin).

## Andra kapitlet

*Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt borgerskap. Inte heller av det urförnäma, som finns hos den självständiga delen av bondeståndet.*

Passagerare som tittar upp från landgångsbryggan har inte en hamn, en plats framför sig, inte heller en reell gata, utan en backe. Och de flesta husen är oartiga nog att vända gavlarna mot en. Ändå går man i land, medan ångbåten dröjer kanske en halv timme. Man möts visserligen inte här, som i Södertälje, av kringlor. Men man ska kliva försiktigt när man sätter foten på bryggan, se sig för och inte trampa ned i hålen mellan de murkna plankorna. Då kan man komma upp till staden med livet i behåll.

Detta var vad som hände sergeanten och en person till. När han nämligen stod på fördäck och såg landgången läggas ut, märkte han ett litet stycke ifrån sig det skära huvudet. Det såg upp mot den lilla staden med tindrande ögon. Hastigt kom frimodigheten över honom. Han beslöt att undvika alla de där farliga orden, jungfru, mamsell, och över huvud taget varje titel.

— Ett ord! sade han och vände sig otvunget till henne. Ett ord! Vi går i land, kom! Här på ångbåten är det nu stökigt, de ska langa in ved och ha annat krångel för sig. Nere i matsalongen är det också ruskigt: det är obehagligt att äta där för—hm—jag vet ett mycket hyggligt och bra ställe här uppe i Strängnäs. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu efter en så lång fasta?

Hon lät honom utan omständigheter ta henne under armen, gick över landgången och höll sig nära honom på den äventyrliga bron. Och—nu stod de i Strängnäs.

— Vad jag tycker om den här lilla staden, sade hon otvunget och kastade glada blickar omkring sig. Det är helt annat än Stockholm!

— När man kommer närmare in, är det verkligen rätt hyggligt, svarade sergeanten.

— Se—se! fortsatte hon. Ack, jag andas—men—åja—ja—jojo—Lidköping är ändå vackrare.

Den unga militären blev förtjust över att så hastigt, och nästan mot förmodan, höra att hans bekantskap var en språksam människa. Han började själv finna Strängnäs ganska trevligt. Det är det också i själva verket. Allt är utan anspråk. Man kommer upp från sjön och beträder idel krokiga, smala gränder eller gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten syns inte till i detta samhälle. De små husen är gamla och vänliga. Man finner snart att de inte bara har gavlar, utan även långsidor med vackra fönster, och till och med portar där man får lust att stiga in. Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt borgerskap. Inte heller finns här tecken till det urförnäma, som finns hos den självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara. Nej, här ser man bara det medborgerliga av det anspråkslösaste slaget. Man tror att alla husen tillhör skutskeppare, glasmästare, borstbindare, fiskare.

Klart är att härmed bara menas det Strängnäs som möter passageraren när han stiger upp från sjön. Det omger honom innan han kommer så långt som till domkyrkans höga, trädbevuxna kulle, där biskopshuset och några hus till i grannskapet antyder en högre värld. Men sergeanten, med sin glasmästarflicka under armen, hade ännu inte gått mot höjderna. De hade inte ens gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga Strängnäs-labyrinten. Den består av små krokiga gator och hus mellan sjöstranden och torget. Här förde han sitt sällskap till en hög trappa, som från själva gatan ledde ned till en gård. Över gården gick de till husets port.

— Här, viskade sergeanten, bor den rika färgaren, som också håller en artig och proper restaurang. Vi ska få se hur snyggt de har.

Flickan andades som i sitt eget hem, fastän hon ofta tillade att Lidköping var ännu vackrare.

De steg över farstukvisten och kom in i huset uppför en trappa igen. Den ledde till ett stort rum i andra våningen med en skänk. Det var alltså ett slags värdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram till en snygg och gladlynt person, som torkade tallrikar innanför disken.

— Låt oss få ett av smårummen här—det där till höger—eller det där till vänster—lika gott—och frukost. Vad finns?

— Hallon och grädde.

— Något stadigare?

— Stekta morkullor—färsk lax—

— Låt så vara, men låt det gå fort. Och (viskade sergeanten, medan han förde in sin bekantskap i det vänstra smårummet, men i dörren fortsatte att tala till människan med tallrikarna)—ett par glas körsbärsvin!

När de båda hade kommit in i det lilla rummet stängde de dörren för trevnadens skull, ifall fler skulle komma in i salstugan. Sara Videbeck tog av sig silkesschaletten. Hon visade ett huvud prytt med mörkbrunt, glänsande hår, väl benat, utan löslockar vid tinningarna. (Sergeanten påminde sig att de hade försvunnit tillsammans med kambrikshatten.) Men hon hade ett par egna, ganska nätta, bakom vartdera örat. Även handskarna—couleur de lilas—drog hon av och blottade två små vita, fylliga händer, som aldrig tycktes ha sysslat med grovt arbete. De kunde visserligen tåla den anmärkningen att vara litet breda. Fingrarna var innerligt behagliga och prydda med små gropar upptill i lederna, men ändå en smula tjocka. Att dessa fingrar aldrig hade spelat luta, rört tangenter, fört penslar eller vänt blad i fina böcker, det tog sergeanten för avgjort. För sådant krävs smala, smidiga fingertoppar. Ännu säkrare var att de aldrig hade fört spaden, mockat, bultat kok eller något sådant. Däremot lämnade han osagt om de inte i sina dar hade knådat kitt, för kitt gör vitt och mjukt skinn. Så pass om händerna. Personen i övrigt var alls inte kort eller rund, utan ganska smal och snarare litet långväxt.

Flickan satt inte förlägen på tu man hand med sin sergeant. Hon bröt av en liten lavendelkvist ur en kruka i fönstret, gnuggade den mellan händerna och luktade sedan på sina fingrar med välbehag. Sergeanten ville inte vara sysslolös, så han bröt av ett blad geranium och gjorde för sin del på samma sätt.

— Ett vackert och just ett nätt rum! utbrast hon. Ja, och se en så galant dragkista. Är det valnöt, måntro, eller ek? Nej, det är visst polerat päronträd—kan det vara apel?

Sergeanten, som aldrig hade varit hemmastadd i snickarverkstäder, kunde inte ge besked om det. I stället vände han sig till ett annat föremål och utbrast:

— Minsann! Bred, förgylld ram kring spegeln! Men det är nu avlagt; det bör vara mahognyram.

— Mahognyram? Å då! Jag vet vad som är bättre: att göra själva ramen kring spegeln av glas. Man tar smalt, klart kronglas, strimlor som har blivit över när man har skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till hela ramar och lägger målat papper under: det blir vackra ramar. Se nu: då är det så, att man speglar sig i själva spegeln, men på ramen ser man för sitt nöjes skull. Och man kan lägga vilket slags papper man vill under; det kan bli riktigt vackert. Har—har—har—inte sett det?

Hon verkade här en aning osäker på vad hon skulle kalla honom. Men just nu kom det beställda in. En skinande vit, fastän inte fin servett lades på bordet, och ovanpå den ställdes nytorkade tallrikar.

— Men tänk om de reser ifrån oss med ångbåten?

— Å nej, svarade sergeanten. Innan dess ska det skjutas signal, och när skottet har brunnit av, hinner vi alltid ned till stranden.

Hon som hade burit in maten hade nu gått ut igen, och dörren var stängd. Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i handen och sade:

— Skål på resan!

Sara Videbeck tog utan omständigheter det andra lilla glaset, klingade med sin värd, nickade vänligt och sade:

— Tack!

— Ett ord, så gott som två, innan vi dricker, inföll sergeanten. Det är hinderligt och förargligt att inte veta vad man ska kalla varandra—och sedan så—jag vill aldrig göra någon ledsen, ond eller stött. Och—par exemple skulle vi inte kunna kalla varandra—par exemple du—så länge vi äter åtminstone eller—

— Du?—ja, det må vara sagt.

Med dessa ord klingade hon en gång till, saken var uppgjord, och körsbärsvinet dracks.

Sergeanten blev som en ny människa när denna sten hade fallit från hans bröst. Han steg omkring i rummet och blev dubbelt otvungen, glad och förekommande. Men den vackra glasmästardottern förändrades inte det minsta. Hon satt vid bordet, åt och tog för sig, visserligen på ett rätt behagligt sätt, men någon högre grace syntes inte mycket i dessa rörelser. Hon kallade sin nya bekant du vart åttonde ord, utan något hinder av blyghet eller förnämhet. Hon verkade oändligt hemmastadd.

Sergeanten kände sig överlägsen, åtminstone när det gällde fasonerna. Han var desto lyckligare av denna känsla och sade:

— Bästa Sara, litet mera hallon? Den här grädden var ju ganska god?

— Präktig! Tack! Jag minns därnere vid Lunds brunn i fjol somras—

Han gick ut och beställde mera hallon.

I detta ögonblick smällde signalskottet från ångbåten.

— Se så, sade hon, reste sig och satte på sig handskarna. Ge hallonen återbud.

— Bästa Sara, sitt! Hallonen kommer genast, nog hinner vi ner till stranden.

— Nenej! Precis är bäst att vara. Fråga vad det kostar? tillade hon, satte på sig schaletten och drog upp en näsduk, där börsändan stack fram.

— Vad? inföll sergeanten. Det är jag, som—

— Fort, fort!

Hon gick nu själv förbi honom fram till disken i salstugan och frågade vad maten hade kostat.

— En rdr 24 sk.

— Här, kära mamsell! (hon tog upp ur sin gröna silkespung) är 36 skilling för min räkning: det gör hälften. Adjö, jungfru! nickade hon sedan åt uppasserskan som hade burit in.

Nicken, både åt mamsellen och jungfrun, var vänlig men av det överlägsna slaget. Den tycktes betyda att hon inte frågade särskilt mycket efter någotdera slaget.

Sergeanten å sin sida bleknade och ville stamma fram att det var han som hade bjudit och att han skulle betala prompt. Men Sara Videbeck var redan i dörren, och tiden tvingade honom. Han betalade sina 36 skilling, bet sig i läpparna av förargelse och gick ut efter henne.

När de hade kommit ut på farstubron, gått över gården och skulle stiga uppför trappan till gatan, gjorde hon en liten rörelse. Av den kunde man sluta att sergeanten borde ta henne under armen. Det gjorde han också.

— Tack du, som förde mig till detta hyggliga ställe! sade hon halvhögt med den vackraste röst och rörde hans hand med sin, liksom till en sakta klappning. Bor en rik färgare här, du? Hå kors!

— Inget att tacka för, svarade han. Du betalade ju själv! tillade han inom sig med grämelse.

— Jo, du ska ha mycken tack: jag var rätt hungrig. Beskedligt och nätt folk är det här vart man än vänder sig. Och den här staden heter Strängnäs?

— Ja. Jag skulle så gärna vilja föra dig upp till domkyrkan, så att du får se de större delarna av staden. Där har man vackra, skuggrika träd att promenera under.

— Å lappri. Nej, vi måste ned till ångbåten. De väntar redan.

Medan de nu med muntra steg gick genom de korsande gränderna, vinkade Sara med välbehag åt alla de små husknutarna hon gick förbi. Och rätt som det var sade hon:

— Hur vet du, att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta vad du har för förnamn?

— Albert, svarade sergeanten.

— Alber—låt mig se?—ja, det är riktigt: det har jag läst i almanackan, eller hur? Jo, så döptes också snickarålderman Ahlgrens son, som jag stod fadder åt i fjol somras. Han är en rar gosse, ska du se, Albe; blank i ögonen som emalj.

— Du är ju hemma i Lidköping? Och reser förmodligen dit nu? tillät sig sergeanten att fråga.

— Försiktigt! Kliv försiktigt! sade hon, för de var just nu på den bräckliga bron.

Men utan fara kom de in över landgången och befann sig på nytt i ångbåtens värld. Man lade ut från land, och hjulen började vältra sig runt. Rökmoln och ett dovt dån var den simmande drakens avsked från Strängnäs.

### Fotnot

Att skjuta signal brukas inte nu vid avresan från en stad, bara vid ankomsten.

### Ordlista

- **riddarhussorten**: de adliga släkterna, som har plats på Riddarhuset.
- **reell**: riktig, verklig.
- **sturska**: stolta och trotsiga.
- **artig**: här: fin, trevlig.
- **proper**: ren.
- **ruskigt**: här: smutsigt och otrevligt.
- **löslockar**: lösa lockar av hår som man sätter fast.
- **kitt**: en mjuk massa av krita och olja som håller glaset fast i fönstret.
- **bultat kok**: tungt arbete i hushållet, kanske tvätt.
- **kronglas**: ett klart slags glas.
- **rdr**: riksdaler, ett större mynt. En riksdaler är 48 skilling.
- **skilling**: ett litet mynt.
- **lappri**: strunt.
- **snickarålderman**: den som leder snickarnas skrå, deras förening.
- **fadder**: en person som lovar att bry sig om ett barn vid dopet.

## Tredje kapitlet

*Den, som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant!*

Sergeanten hade bestämt satt sig i sinnet att han skulle visa sin bekantskap en artighet. Han gick därför ned i matsalongen och begärde ett skålpund konfekt.

— Finns aldrig till salu på ångbåtar, svarades det.

— Så för fan! Finns här då apelsiner? Sånt tycker jag ligger där framme i korgen?

— Ja.

— Gott, ge mig fyra.

När han kom med sin frukt i handen, fann han däcket upptaget och ordnat på följande sätt. Större delen av det bättre folket—herrarna, fruarna och barnen—hade gått ned i salongen. Några par satt visserligen på akterdäcket, inte just i livligt samtal, men inte heller riktigt sovande, dock utan minsta uppmärksamhet på allt som fanns omkring dem. Dalkullorna, längst framme vid förstäven, hade lutat sig ned över de ringlagda trossarna och slumrade. De fyra à fem förut omtalade jungfrurna hade samlats med ryggarna mot ett halvt uppvecklat segel. Kaptenen var förmodligen i sin hytt; han syntes inte på däck. Maskinisterna arbetade på i ergastulum. Var är då min skära? frågade sig sergeanten.

Han upptäckte henne till sist på en grönmålad spjälsoffa, som stod vid relingen i nischen bakom ena hjulöverbyggnaden. Sergeanten fann en så avskild plats ganska angenäm. Han gick dit med sina apelsiner, satte sig bredvid henne och bjöd.

Hon nickade ett gott bifall och tog upp sin börs.

Så för miljoner hundra sjutton granater! tänkte sergeanten, och blodet steg upp i ansiktet på honom. Hon vill väl inte nu bums och kontant betala mig för apelsinerna? Det här lägre borgerskapet ger jag ...

Så illa blev det inte heller. Ur sin virkade penningpung tog hon upp en kniv med pläterskaft och skalade med den en apelsin, som hon artigt räckte åt Albert. Sedan skalade hon en åt sig själv, skar den i sex delar och började låta sig väl smaka.

— Tack, bästa Sara! sade Albert och tog emot sin apelsin.

Sedan bad han att få låna hennes kniv för att skära sönder sin frukt, och det fick han. Han besåg kniven med en viss undran. Den var utmärkt trubbig, ja alldeles rund i spetsen, utan att för den skull likna en bordskniv. I övrigt var den ny och ganska vass på ena sidan. Han brydde sig inte mer om det, utan sade efter en liten stund:

— Nu, Sara, måste vi bli närmare bekanta, och du ska säga mig hur nära släkt du är med din moster, hon där, som ...

— Inte kom med i morse? Det blir inte svårt att säga, kan jag tro, hur pass nära släkt jag är med min moster.

— Javisst, men ...

— Ja, jag är rätt ledsen att hon inte hann med, stackars moster Ulla. Hon har nu fått lov att ta sig egen skjuts eller fara med Göteborgsdiligensen. Och man får se var vi kan råkas på vägen, om det alls sker. Kanske stannar hon nu kvar i Stockholm, när det gick så där tvärt för henne vid själva avfärden. Jag har en annan moster också, ska du veta, en ogift, hon heter Gustava. Hon bor i Lidköping och ser till min sjuka mor medan jag är bortrest. Men den här moster Ulla har länge bott i Stockholm, och hon skulle nu bara resa till hemorten med mig för att ruska på sig litet. Och det var dumt att hon skulle bli sen, men det blir hon ofta, stackars moster Ulla. Jag var också ledsen för min egen räkning, för det är alltid gott att ha en moster, eller så, med sig när man färdas. Men jag var säker på att det inte skulle slå fel, att jag ändå skulle träffa någon resande på vägen, som—ät själv, Albe! Inte äter jag ensam upp alla de här.

— Tack, sade han, glad över att också få säga ett ord. Reser du ofta till Stockholm? Det är minsann en lång väg mellan Stockholm och Lidköping?

— Jag har aldrig varit i Stockholm förr. Jag behövde det nu, för att falka på olja och diamanter, och bese det nyaste modet.

Sergeanten såg undrande på flickan och teg. Olja? tänkte han. Jag måste helt och hållet ha tagit fel på vad hon är för en. Hm! Det nyaste modet? Han mätte hennes figur från topp till tå. Den var minsann också rätt elegant, nämligen i sitt slag. Till sist sade han halvhögt:

— Diamanter?

— Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske att flinta duger, du? Nenej men. Att slå eld med, liksom i ett gevärslås, det går flinta an till. Men se, den som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant!

Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord, liksom av en medfödd, hög självkänsla. Hon såg nästan stolt ut, fastän stolthet annars aldrig visade sig i hennes blick, utom när hon vände någon ryggen. Hon sjönk också genast ned till förtrolighet igen, när hon märkte att Albert i sin häpenhet var på väg att tappa apelsinen. Hon tillade:

— Vi har alltid tagit kritan från Göteborg annars, och kunde ha gjort så med oljan också. Men min mor fick brev om att den skulle fås för 12 skilling bättre per kanna i Stockholm. Och så roade det mig att fara hit upp och höra efter, då jag redan hade en moster här att bo hos. Men det nya modet talade de så vitt om i Lidköping: att de nu uppe i Stockholm skulle ha hittat på att färga glas till kyrkfönster. Det bryr jag mig inte om. Inte har jag sett sådant i Stockholm. Jag besökte med flit alla kyrkorna i den staden, och det var inget lätt arbete, för de var odrägligt många. Men det fanns inte färgat glas i en enda. Jag vet inte varifrån den osanningen har kommit, om inte från Uppsala, där en assessor lär hålla på att måla fönstren i ett altarkor. Jag ville annars lära mig det, för vi har många beställningar på kyrkfönster både till—ja—och ända ned mot Skara. I Skara finns det nämligen ingen människa som kan hantera glas. Jag visste att det skulle bli en stor och artig förtjänst, om vi kunde färga glas på verkstaden. Vi skulle då vara de enda så nära som hade makt med det nya modet. Och de skulle köpa av oss så fort något sprack i kyrkorna. Men lik'om det; jag hör att det modet inte brukas någonstans, och då är det heller ingenting värt. Diamanter fick jag rara, så jag är ganska nöjd med resan; och olja sen ...

— Men vartill i Guds namn använder du så mycket olja?

— Till kitt, vet jag. Vartill skulle väl olja annars vara här i livet?

— Men varför reser inte din far själv i så viktiga och långväga affärer?

— Å min Gud! Han är död för sex år sedan. Det var en annan sak. Och min mor, stackare, har stått för verkstaden sedan dess, med rättigheter som änka, förstås. Men hon har i hela två år legat till sängs jämt, så jag kan säga att det är jag som ensam står före.

— Men säg mig, vackra Sara, hur gammal par exemple är du då, om jag får fråga?

— Tjugofyra år och litet till.

— Vad? Är det möjligt? Jag tog dig för arton år. Sådana kinder—denna hy ...

— Ja, samma kinder gick jag med vid arton år. Man säger att fiskalsdöttrar, mamseller och fröknar ger sig ut för yngre än de är, såsom jag hörde att de brukade vid Lunds brunn. Men jag finner föga heder i att se gammal ut vid unga år. Då tycker jag att det är långt bättre att göra tvärtom. Hur pass till åren är ... om jag får fråga?

— Jag? Vi är nästan jämnåriga; jag är tjugofem år.

— Och jag som tog dig för en person på bara sina nitton år, som ännu inte hade passerat graderna. Så frankt bär du dig åt.

— Graderna? Ja, kära du, för att vara uppriktig, dem har jag inte passerat ännu och kommer kanske aldrig så långt.

— Vad ... vad är du då för en?

— Blott underofficer.

— Sådana har jag förr sett bland Skaraborgarna, och det var hederliga karlar. Jag minns vid Lunds brunn ... där gick dagdriverskor till mamseller och låtsades dricka hälsovatten för ett och annat. Där var också en svärm Västgötadals- och Skaraborgslöjtnanter, kaptener, majorare och sådant som de kallar officerare, som också låtsades må illa och talade med mamsellerna. Men såg jag någonsin några underofficerare vid Lunds brunn, så var det alltid rejäla karlar med verkligt ont, som inte drack för nöjet.

— Men vad gjorde du då vid Lunds brunn, Sara? Du, som är frisk, hade väl bara rest dit för att njuta av den sköna naturen?

— Jag var där bara en dag, och hade min profit av askar. Jag måste resa dit för att se efter ett par av våra lärpojkar. De hade skickats dit för att sätta i en hop rutor i brunnssalongen, som hade slagits ut under en besynnerlig bollkastning mellan brunnsgästerna den 4 juli. Man är aldrig säker för pojkarna; de slår sönder varan. Så förstår de inte heller att skära, och illa hanterar de diamanten. Eftersom det nu var ett större arbete, for jag själv dit och ångrar det inte. Vad tycker du, Albe? Jag satte i 56 smårutor, 22 av sämre grönt glas och hör! ... 34 av skönt taffelglas. Dessutom sålde jag tio glasaskar, sådana som bara vi gör på verkstaden, med guldpapper under till lister. Och sex stora lanternor, som de ska ha att lysa sig med när de går i källarna efter selsevatten, och spa, och kreutzervrimmel, och sådant. Som jag säger, jag såg där bara två underofficerare, allvarsamma karlar med gikt, Västgötadalare båda två. Hur kommer det sig att du kan vara underofficer, när du bara är en så ung människa?

— I Stockholm brukar de ibland ha yngre underofficerare ... i synnerhet som ... ja, ser du, jag är egentligen inte långt ifrån officer ... sergeant.

— Schersant? Nå bra, som det är. Fråga aldrig efter att bli officer, löjtnant och sådant skralt sällskap. Vad gör de dagtjuvarna annat än talar strunt med mamsellerna om dagarna, och om kvällarna med jungfrurna? Skräp! Krås och kragar, tomma magar.

Paus.

Militären satt litet skrämd när han hörde sin öppenhjärtiga väns talförmåga och dristiga utflykter. Han visste med sig själv att han alltför gärna ville bli löjtnant. Han hoppades vinna denna befordran genom sin hemliga släktskap med en viss stor familj i huvudstaden. Han visste också att hans kassa just nu var gott nog försedd för det slags inspektionsresa över vissa egendomar som han hade sänts ut på under sin sommarpermission. Han ville därför inte ta åt sig de svårmodiga rimmen: krås och kragar etc etc. Men han kunde inte neka till att det där glammet med mamseller och jungfrur emellanåt hade fallit honom i smaken. Han blickade därför bestört på en Sara med så avgörande uttalanden. Han såg på hennes ansikte. De glada, vänliga ögonen tycktes stå i motsägelse till hennes sista stränga tal. Ja, han betraktade de röda, fylliga, nästan skönt formade läpparna, med de jämna, vitt glimmande tänderna innanför. Ibland skymtade en liten tungspets av högrött fint slag fram. Då kunde väl den tysta frågan förlåtas en man som han: har då ingen i världen kysst denna mun?

Sara såg också honom i ansiktet, liksom han henne, och till sist frågade hon med en skär, mild röst:

— Vad är det du ser så på?

Helt oförtänkt och djärvt svarade han:

— Jag sitter och undrar om ingen människa någonsin har kysst den där munnen?

Ett hastigt övergående leende var hela hennes svar, och hon tittade bort över Mälarfjärdarna. I hennes blick syntes här inte det minsta koketteri eller skimmer av elakhet. Men å andra sidan inte heller någonting just romantiskt, svärmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting av oförklarligt slag. Alldeles inte fult, men inte heller djupt vackert. Det liknade det slag som man med en glad min brukar säga om: Å! det går an!

Uppmuntrad av att hon åtminstone inte avvisade honom, vände nacken till eller gick sin väg, fortsatte sergeanten:

— Jag skulle kunna säga dig mycket, bästa Sara, av samma slag som du själv har berättat att man brukar säga till mamseller och jungfrur. Jag bekänner till och med att jag inte är ovan vid detta tal. Men du har förklarat för mig hur du hatar det. Jag vill inte ens nämna hjärta, eftersom jag minns förr i dag ... Och dessutom tror jag, uppriktigt sagt, att ditt hjärta är av glas. Och jag, jag äger inte i mitt våld den diamant, det enda vapen, som kunde rista ett märke i ett sådant.

— Ska du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i afton, Albert?

Hon frågade detta med ett genomträngande ögonkast.

— Jag? Nej visst inte. Jag ska ned till Vadsbo härad, till vissa egendomar, och sedan kanske ännu längre in i Västergötland.

— Då åker vi tillsammans (åter ett genomträngande ögonkast) ... Så kan vi ha två hästar för parvagn ... Och vi repartiserar ... och ... för jag ser att du inte har eget åkdon med dig. Bondkärror är elaka att åka på, och skjutspojklymlar vid sidan, det är inte mitt folk, de är sällan rena.

Sergeanten sprang upp och hade väl slutit henne i sin famn, om de inte hade varit på däck. Hon har hjärta! tänkte han.

— Sätt dig ned, Albert, så ska vi tillsammans roa oss med att räkna ut skjutspengarna. Hjälp mig, om jag tar fel; mitt största nöje är att addera i huvudet. Får nu se: första hållet, räknat från Arboga, är ju till Fellingsbro?

Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han nyss hade vunnit en fullmakt. Hon var också i detta ögonblick, tyckte han, så strålande, eller rättare, så ljuvt vacker, som en flicka ... i hans smak ... någonsin kunde bli. Allt var så förnuftigt och klokt, och ändå samtidigt så intagande.

— Nå, svarar du mig inte? sade hon. Hon slog honom helt lätt på handen med sin ena couleur de lilas handske, som hon av försiktighet hade tagit av redan när hon skalade apelsinen.

— Till Fellingsbro går vägen alldeles riktigt, och därifrån till Glanshammar, sade han.

— Så Vretstorp?

— Nenej du. Vi måste genom Örebro och Kumla först.

— Och så Vretstorp, det är säkert. Sedan Bodarne och Hova, och så är vi hemma.

— Vad, är du hemma i Hova?

— Jag är hemma i Västergötland, och så fort jag har satt min fot på marken vid Hova, så är jag strax hemma.

Härvid sträckte Sara ut sin ena lilla fot och satte ned den helt bestämt och västgötiskt på däcket.

Albert fick nu ett nytt tillfälle att beundra den välgjorda vackra kängan.

— Är det där Lidköpingsarbete? sade han.

— Vad för slag?

— Jag menar, om de har så bra skomakare i Lidköping, att ...

— Det är en ståtlig, ja en rar stad! Har du då aldrig varit i Lidköping? ... skomakare? ... å då! Vi har skräddare, finsmeder, grovsmeder, schatullmakare, grovsnickare, vi har allting. Även handlande, och en rik källarmästare på gatan ett stycke till vänster från torget. Men det håller jag för illa, för sådana lever på andras fördärv och onödiga utgifter. Hantverkaren däremot gör det som duger och blir kvar i världen. Vart tar källarmästarens varor vägen? Han är kommissionär för Göteborgsdiligensen och håller en stor, stor balsal, där officerare med mamseller och fröknar håller assemblé. Det är något för bal-dansar, ska du se! Men jag gillar ändå inte källarrörelsen. Vore folk folk, så fick sådant folk snart flytta ur Lidköping och dra därifrån. Men nu är det så, att många vill dricka, spela och dansa, och ... Där är en orimligt stor danssal, Albert! 8 fönsterlufter i längden, om jag minns rätt, och 24 rutor i varje luft!

— Är då du, Sara, inte alls road av att dansa?

— När jag har sett efter verkstaden och slutat, och kommer ensam för mig själv, då händer det att jag dansar ibland; men det är utan fiol.

Det var en äkta ordentlig västgötska! tänkte sergeanten. Men hon såg så oändligt mild, så nästan rörande ut i denna stund, att han teg. Litet senare tillade han:

— Att din mor ska vara så sjuk? Tänk om hon är död, Sara, när vi kommer ... när du kommer dit ned?

— Ja, Gud väles det, stackare! Hon har ingen riktig glädje haft i livet. Ångest och sorg jämt, och nu till slut bara idelig sjukdom. Det är inte mycket bra, Albert.

— Du talar alltför bedrövligt. Men om hon lägger sig att dö, hur går det då med din verkstad?

— Ja, då är det slut med rättigheterna, och jag kan inga få av magistraten, det vet jag. Men jag har nog tänkt ut det ändå.

— Så?

— Å ja, det kan jag nog berätta, fortsatte hon.

Hon smög sig ännu litet närmare Albert på spjälsoffan och såg sig om, som om hon var rädd att någon obehörig skulle höra hennes hemligheter. Eftersom däcket ändå, som förut nämnts, var tomt på folk åt detta håll, vände hon sig åter till honom och såg högst förtrolig och klok ut. Hon viftade med sin lilla handske i luften och slog honom ibland lindrigt på armen med den.

— Jag har funderat ut hur en flicka utan föräldrar och syskon, som jag, ska kunna leva ... leva bra ... sade hon. Jag har redan tillräckligt och fullt upp med linne och gångkläder för många år. Och jag sliter inte stort på dem, vilket en inte gör när en är aktsam. När nu min mor dör, får jag inte längre skära till rutor och kitta i stora hus eller nybyggnader; det ska skråmästaren ha. Men det är en egen konst, vet du, som ingen i Lidköping kan utom jag, för jag har ensam utgrundat den. Det gäller att blanda krita med olja så riktigt i sina dimensio ... nej, proportioner ... (Dimensioner säger man om själva glasens vidd i längd och bredd. Men proportion säger man om rätta tillblandningen och mängden av krita och olja tillsammans. De båda orden brukas bara i vårt ämbete och du förstår dem inte, Albert.) ... Nå, nu vill jag bara säga att jag har utgrundat en proportion i denna tillblandning, som ingen mer än jag vet. Av den blir en kitt så stark, att inte det bittraste höstregn kan lösa upp honom. Den ska jag tillverka och sälja åt alla ämbetsmästare, för de måste köpa av den både i Lidköping, Vänersborg och Mariestad, bara de får lära känna den. Och de vet av den redan, för jag har låtit mina pojkar utbasuna den på sina resor. Jag säljer hemma på min kammare.

— Men som ogift är du ju försvarslös, och ...

— Det ska man få se. Med en supig och svår man, som min mor stackare, då vore jag tvärtom försvarslös och usel. Nej, minsann, jag ska reda mig just som jag är. Den lilla gården vid Lidan äger vi själva. Det är ett ganska litet trähus, som ett av dem där uppe i Strängby ... träng ... hur var det ... ja ...

— Strängnäs.

— Och när mamma dör, tillfaller gården mig. Stackars mor! Men hon lever nog ännu ett par år. Ändå, när hon dör, så vet jag av borgmästaren att jag med hus och tomt inte behöver något vidare försvar, fast jag är ogift. Huset ger inte mycket i ränta, men jag kan hyra ut ett par rum ovanpå, och nere på botten bor jag själv. Men eftersom jag är van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte sitta för mig själv jämt. Jag tänker öppna bod ... en liten bod ... med handel som kvinnfolk får sköta, och som ännu inte har lagts under skrå. I min bod tänker jag sälja askar, fina, vackra, av glas med kulört papper under. Dem har jag gjort i flera år, och lantfolket är rasande efter dem i hela bygden omkring. Dessutom lyktor, lanternor; ja, jag har lärt mig sätta folium på glas, och av det ska jag göra små speglar åt socknarna. Kanske tar jag också in varjehanda plockgods i min bod till kommissionshandel, som vävnader, lärfter, näsdukar, halsdukar, hemgjort. Jag aktar mig bara för siden, som ligger under skrå. Det ska inte bli en så liten handel, när en är hygglig mot folk vid sin disk. Och jag sitter i min bod från tio på förmiddagen till fem på kvällen, längre är inte värt. Före tio på morgonen, innan jag slår upp boddörren, gör jag alla mina askar och glassaker. På kvällen blandar jag kitten åt alla ämbetsmästare. Det ska bli en god handel och ett glatt liv!

Saras ögon, mun och kinder sken. Men sergeanten frågade:

— Ska du då sitta så inne hela året om, och aldrig se dig om ute eller andas den härliga lantluften?

— I soluppgången går jag ut på vägen åt Truve. Det gör jag varje morgon på sommaren, när det annars är klart.

— Tru ... vad är det för slag?

— Det är Truve, vet jag. Det är Richefts sköna herrgård på Mariestadsvägen, då. Om bara vägen mellan staden och dit inte var så hiskligt sandig. Men jag bryr mig inte om det, jag går den inte så ofta. Många morgnar sitter jag allra helst hemma. Jag har salvia och andra rosor i fönstren, och lavendelkrukor ska jag skaffa mig. Dessutom ser jag Lidaån utanför fönstren, och skönare å finns inte. Vill jag se mera vatten, så har jag stora Vänern att skåda, när jag blickar från fönstren ut mot gapet vid Kållandsö. Den har jag, bara jag tittar ut som mot stadsbron.

— Och när du blir gammal, vackra Sara?

— Om jag lever till en femtio år, så tänker jag fara på marknader med varor. För så länge jag är ung, är det bättre att sitta hemma i min lilla handelsbod.

— Man går gärna in till en disk, där en så täck handelsmaninna sitter och säljer, inföll han.

— Men den tiden är det styggt att resa på marknader, fortsatte hon, litet bortvänd. Man råkar ut för ... ja. Blir jag en femtio år, då tänker jag att det ska vara överståndet. Då tör däremot handeln bli klenare hemma i boden. Då vill jag försöka på marknader, om jag inte innan dess har lagt ihop en summa, så att jag kan leva utan bysch. Det hoppas jag. För en kan leva mycket nätt och ändå må ganska väl, så snart som ... (här sjönk hennes ansikte och uppsynen mörknade).

— Nåväl, min Gud! Vad menar du?

— Å jo, jag menar, så framt en aktar sig för att ha en plågare. En som äter upp och slösar bort i onödan och i slarv allt vad en med möda och omsorg samlar. Vad båtar det då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer oordentlig och frossar av den flitigas arbete? Och hur kan en arbeta med lust och fröjd, när en ingen hjärtans lust har, men ångesten sitter i halsgropen ...

— Jag förstår dig inte.

— Så? Hm.

— För Guds skull, berätta vad du menar!

— Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute en Michaelikväll med min mor. Det var mot hösten och blåste, och hennes hår for kring huvan. I förtvivlan sprang hon upp mot den stora stadsbron, som går över Lidan hemma i vår stad. Jag var då femton år och sprang efter. Jag trodde att hon i sin rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men när jag hann ifatt, hejdade hon sig och tog mig i famnen, stannade vid broräcket och såg sig om. Där var ingen gångare ute. För din skull vill jag låta bli det, viskade hon. Jag vill leva och pinas tills du blir ännu litet större. Men ve och förbannelse över den här! Åtminstone *den* ska jag bli kvitt! Då såg jag fradga av raseri, tror jag, stå kring min mors läppar. Hon ryckte sin guldring av fingret och kastade den långt bort i Lidaån.

Sergeanten bleknade; han påminde sig något liknande i dag morse vid ångbåtsrelingen.

— Din mor lär ha varit litet otålig i äktenskapet? slapp det ur honom.

— Fy ... fy ... herre! utropade Sara med blixtrande ögonkast och glömde sitt du. Albert? tillade hon ändå strax efter med mildare röst. En tjugo gånger sparkad häst, som tjugoförsta gången sparkar igen, är inte otålig. Och det är visst och sant inför Gud ... sade hon till sist, med en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton. Någon påminde ideligen om, och sade och förkunnade, att min mor skulle bli allt bättre ... eller *ädlare* tror jag de kallar det ... genom denna plåga. Men det var osanning. För det vet jag, att hon blev sämre år från år. Från den största ordentlighet och snygghet blev hon till slut osnygg, otäck och slarvig, så att jag grät över det. (Sara grät just nu.) Från att vara en from och gudlig människa ville hon till slut inte se i psalmboken ... och på sistone ... ack ...

— Hämta dig!

— Ännu i dag ligger min mor till sängs, och vet du av vad? Gunådaste oss! Av ... fylleri. Det är inte bra av ett fruntimmer, Albert.

Sergeanten steg upp och kände en kall svett under sin tschakot. Han tog av den och svalkade sig med näsduken. Kanske korsades några av hans bästa planer i detta ögonblick inne i hans panna. Men han var ung och hade inte ett förstockat hjärta. Han tyckte synd om människorna. Han var inte heller halvlärd nog för att komma med den vanliga falska frasen, att illa var bra. Gripen av bestörtning och undran kom han ändå bort åt ett håll dit militärer sällan närmar sig. Han satte sig förtroligt bredvid sin så hastigt öppenhjärtiga vän och frågade:

— Säg mig uppriktigt och rakt på sak, Sara, är du vad man brukar kalla en läserska?

— Läsare ... å då: visst inte. Sådana finns det nog i Västergötland utan mig.

— Men du läser ändå ibland i Skriften?

— I Bibeln? Ja.

— Då känner du också Guds första, stora, allmänna bud ... förlåt, det låter litet ... växer till, föröken eder och uppfyllen jorden. Ska inte detta bud uppfyllas?

Efter en liten betänketid, men utan förlägenhet, svarade hon:

— Det där Gudsbudet innehåller ju ...

— Att man och kvinna ska vara tillsammans ...

— Men inte innehåller det budet att en man ska vara tillsammans med vilken kvinna som helst i världen, kan jag tro. Eller att en kvinna ska vara tillsammans med vilken man som helst, som drabbar henne genom varjehanda händelser och påfund. Jag vill minnas att det står att det där ska vara människan till en hjälp. Det ska väl då inte vara till ens fall? Både själens och kroppens fall, men mest själens. Nej, man får ju undvika och gå ur vägen för en stor fara, olycka och nöd. Framför allt får man låta bli att umgås i ont och fördärvligt sällskap. Och då bör man väl också få fly ...

I samma ögonblick hördes ett starkt knakande framme i ångbåtens förstäv, och kaptenen och en maskinist kom upp springande. Det var dock inget värre än en tross som hade brustit. Därför fladdrade det lilla uppspända seglet en smula vårdslöst och slängde en stund hit och dit för vinden. Man hade nu kommit ut på ett av Mälarens större vatten, Granfjärden, där det nästan alltid blåser friskt vid övergången till Blacken. Den starkare gungningen satte alla passagerarna i rörelse. Däcket fylldes av en hop ansikten, som man hela dagen förut inte hade sett. Nu kröp de, likt troglodyter, upp ur sin undre värld, salongen. Efter några minuters fladdrande fick man in seglet, och det sattes i en ny ställning efter vinden. Allt blev bra och lugnt igen, fastän blåsten inte var obetydlig. Men dessa fartyg, som går med kraft av en inre eld, frågar inte stort efter vind och våg. De löper sin säkra bana fram, antingen det blåser mot eller med, eller, som nu, från sidan. I Granfjärden finns flera farliga punkter, dolda skär och blindklippor. Där har därför många förlisningar skett, på den tid då man seglade utan eld och ofta måste lovera. Den skickligaste styrman var då ändå ur stånd att alltid undvika prickar och klippor, trots all sin kännedom om dem. Utom rodret hade han nämligen bara dessa stora, vidlyftiga, tunga segel, som kastades av vinden. Hur han än vände dem och hur han än loverade, störtade de ändå inte sällan av med honom dit han inte ville. För en stackars styrman på en skuta är ju i alla fall inte mer än människa? Nu, när man driver sin seglats med eld, går man rakt på målet, utan lov, och använder segel bara när vinden står så att den hjälper till. Styrmannen måste visst också nu känna prickar och blindskär, det förstås. Men med kunskap om dem kan han lätt undvika dem, om han inte är ett nöt. Den enda stora faran vid ångsegling är att brinna upp. Men även mot detta kan man genom pannans konstruktion vidta sådana försiktighetsmått, att det sällan eller aldrig inträffar.

Det gick ganska hurtigt och raskt framåt. Men den naturliga följden av rörelsen på däck blev att sergeanten och Sara avbröts i sitt samtal om mänsklighetens största problem. Sergeanten, driven av sin raska natur, hade sprungit i väg och nappat i seglet, till stor nytta och nöje för ångbåtskaptenen. Följden blev en brorskål mellan dem, där nere under däck i kaptenens hytt. Historien berättar inte alls hur middagsmåltiden på fartyget gick till, för om det har en däckspassagerare föga begrepp. Han märker bara på solens sänkning mot horisonten och på skänkjungfrurnas flitiga spring med fyllda kaffekoppar, att middagen måste vara förbi. Salongsinvånarna har avgjort den affären sinsemellan. Några troglodytfigurer kommer vid denna tid fram ur gömstället, litet gladare än vanligt eller åtminstone mindre fula under ögonen. Då kan en av folket (fördäckspassagerarna) förstå att herrskapet har förplägat sig. Det är ändå sant, som denna berättelse redan har anmärkt, att en och annan däckman av djärvare natur åtminstone kan få gå ned i matsalongen. Där kan han hastigt och lustigt få sig en bit och gå upp igen. Men de kvinnor som tillhör folket har det verkligen svårt. Hur de lever där framme på däck har många gånger förundrat historieskrivaren. Det anses inte riktigt anständigt att de har mat med sig eller föder sig själva. Och av den allmänna stora kosten, som ångbåtsköket lagar, får de gärna inget, eftersom de själva inte har bättre än däcksplats. Kanske finns det även bland dessa kvinnor någon djärvare, som går ned i troglodytismens adyt och får sig en godbit. Med den visar hon sig sedan i friska luften. Men det hålls inte för modest gjort av henne. En välgörande historia är däremot kaffet, som inte är mat, men bra gott ändå, klockan 4 à 5. Det kommer självt upp från adyten, langat på däck av jungfrur. Om de inte är alltför buttra, låter de tala med sig, så att även en stackars däckmänniska kan få sig en kopp. Sara passade på och fick verkligen en. Hon såg också så bra och snygg ut att kaffebärerskorna, om man bortser från hucklet, gärna ville räkna henne till herrskapet. Det var sannerligen obegripligt att hon, vars börs med silvermynt man flera gånger hade sett, inte köpt sig salongsbiljett och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det måste ha kommit av hennes kärlek till öppen luft, och av avsmak för dålig lukt eller adyter i allmänhet.

Medan hon drack sitt kaffe och beslöt att be om en kopp till, tänkte hon med innerlighet, glädje och tacksamhet på sergeanten Alberts förslag. Han hade fört henne i land till den lilla trevliga rödmålade småstugustaden (namnet hade hon blandat bort igen). Där hade hon utan hank och trassel fått en snygg, god måltid. Den hade hetat frukost, men för henne hade den betytt middag. Nu, sedan hon också hade fått kaffe, kände hon sig därför mätt, lycklig och fri. Sergeanten själv hade mer slukande anlag. Som denna berättelse redan har anmärkt, hade han under förmiddagen ett par gånger vänt sig till skänken om hjälp i de svårigheter han då utstod. Nu var han där nere igen. Hans nya förtrolighet med kaptenen gjorde att han gick upp och ned utan all bävan, så ofta han ville. Man behövde särskild kännedom om hans biljett för att veta att han i själva verket inte tillhörde herrskapet, utan var folk. Vad, hur, var och när han åt, sägs inte; det förmodas bara att han åt middag. Han var ung och hade friska behov, sådana som Gud har skapat. Men han var ingalunda gourmand, drinkare, glupsk, otäck eller på annat sätt troglodyt. Inte heller han tycktes trivas i adyterna. Han gick upp ur dem så snart han kunde, och måste ha varit en särskild vän av den luft som blåste vid förstäven. För där höll han sig mest, och där hade han nu tänt sin cigarr igen.

### Ordlista

- **ergastulum**: ett fängelse för slavar i Rom; här skämt om maskinrummet.
- **falka på**: här troligen: leta efter och köpa.
- **krås**: en rynkad remsa av tyg på skjortans bröst.
- **repartiserar**: delar upp kostnaden mellan oss.
- **magistraten**: en stads styrelse.
- **skrå**: en förening av hantverkare med egna regler. Bara medlemmar fick göra arbetet.
- **ämbetsmästare**: en hantverkare med full rätt att arbeta i sitt yrke.
- **försvarslös**: utan skydd och ställning enligt lagen.
- **folium**: en tunn metall som man sätter på glas för att få en spegel.
- **bysch**: här troligen: slit och besvär.
- **läserska**: en kvinna i en religiös väckelse som läser mycket i Bibeln.
- **växer till, föröken eder och uppfyllen jorden**: ord ur Bibeln: bli många och fyll jorden.
- **troglodyter**: personer som bor i grottor; här skämt om dem i salongen.
- **adyt**: det innersta rummet i ett tempel; här skämt om salongen.
- **lovera**: segla i sicksack mot vinden.

## Fjärde kapitlet

*Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant, Albert! Blunda och sov, och fäll ihop dina anspråk*

Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, även på fördäcket. En lär hon särskilt ha varit rädd om. För vid ett tillfälle, då ingen annan person stod där längst framme, passade hon på, klappade cigarr-rökaren förtroligt på armen och sade:

— Du tycker ju om, Albert, att jag ber dig om en liten tjänst? Jag har här en kappsäck, den där med mässingsbokstäverna S.V. på. Se till att ingen sätter sig på den! Jag har från början och hela dagen haft den liggande under seglet. Men vid det där sista rumsterandet drog de fram både ett och annat, seglet är uppe, och min kappsäck ligger bar.

Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade:

— Är kappsäcken så öm, att inte ens en så lätt kropp som din får sitta på den? Annars kunde den lättast vaktas på det sättet.

— Nenej vasserra, varken jag eller du, och allra minst någon annan.

— Har du fullt med diamanter i den?

— Å då!

— Nå men vad? Fast förlåt mig, det angår mig inte. Var trygg och glad, och gå själv vart du behagar. Jag ska bevaka din kappsäck.

Sara tackade honom med en blick, som om kappsäcken hade varit hennes eget hjärta. Hon gick bort för att ordna något med diverse skrin, som hon hade ställt avsides på däck.

Vad kan flickan ha i kappsäcken? tänkte Albert, där han stod och tittade ned på de blanka, gula S.V. och drog ett hiskeligt långt bloss på cigarren. Hon är minsann ändå en rik docka, det slår aldrig fel. Fast det bryr jag mig inte om. Pengar får jag nog från (här mumlade han ett hemlighetsfullt familjenamn), och av egendomarna i Vadsbo har jag min givna intendentprocent. Bokstäverna är rätt väl gjorda. De har mässingsslagare i Lidköping som duger. Ska jag följa henne så långt som ända dit? Annars borde jag vid Mariestad ta av från stora vägen och åka inåt. Ja, få se. Långt dit ännu. Hör hit, jungfru där med brickan! Räck mig en ny cigarr, jag vill inte gå från stället. Djävulen, hon hörde mig inte! Hur ska detta sluta? Jag vill då ännu röka lite närmare in på stumpen, men det smakar hett och röken går mig i näsan, fy tusan djävlar. Kappsäcken är just inte stor. Ganska lång, men inte bred. Hon har säkert glasskrin där, eftersom ingen får sätta sig på den. Men vem tusan skulle också vara oförskämd nog att sätta sig på den? Det övriga däckpatrasket här har jag aldrig sett sätta sig på annat än tågverket, eller på pumpen och på kanonerna. Det är ett ganska hyfsat och beskedligt folk. De är så lite djärva mot andras saker, att par exemple dalkullorna satt bara på sig själva, hic est, de lade benen under sig. Vilken oförskämd persedel kan då Sara ha fruktat skulle våga sig på det ... aha! Du ska få se, Albert, att hon menade dig själv, och ingen annan, med den vackra bönen att jag skulle akta kappsäcken ... Baj miljoner så han smakar! sade han och kastade den yttersta stumpen i sjön. Det här går över tålamodet.

Just i denna svåra kris kom Sara till honom och, vad tycks, stack en ny cigarr i hans hand.

— Eld har jag inte med mig, sade hon. Och jag ville inte låta jungfrun, som jag beställde cigarren av, tända den åt dig därnere, för ... Och dessutom kan hon inte röka. Men hur ska du få eld, Albe?

— Jo, se här, inföll han, här kommer ångkaptenen promenerande med sin utmärkta trabucos i truten. Förlåt, bästa farbror kapten ... var så god och kom ett par steg närmare, så får jag tända. Denna vackra flicka har satt mig på en post, som jag såsom god militär inte kan lämna.

— Strax! Strax! svarade kaptenen.

Sara stod och såg på, och hon kunde inte hålla tillbaka ett högt skratt, då de båda karlarna satte cigarrändarna mot varandra. De såg på spetsarna med spända, allvarsamma ögon och arbetade ivrigt för att det skulle ta eld. Det lyckades, och den hederlige, glade kaptenen gick sin väg. Med ett eget uttryck av lycka tog sergeanten båda kinderna pinfulla av ny, frisk rök ... för man vet att det är den första röken som smakar bäst. Sedan blåste han ut den mycket långsamt. Men i sin tankspriddhet blåste han den mitt i ansiktet på Sara.

— Å då! ropade hon och sprang på nytt sin väg till den andra delen av fördäcket, där hon hade sitt förut omtalade skrinbestyr.

Albert stod alltså åter ensam vid sin kappsäck ... dvs hennes ... och betraktade den sjunkande milda, täcka västersolen. Man hade nu kommit in på Galten, den yttersta Mälarfjärden mot Arboga till. Albert stod och såg på solen, som sagt, men han såg också emellanåt på kappsäcken. Han rökte långsammare nu. Han tänkte nämligen att om den här cigarren tar slut i ett rapp, så är det kanske inte lika enkelt som nyss att få en till.

Ja, helt säkert har hon glas i kappsäcken. Och jag tycker mer om det än om hon, som jag en gång trodde, hade glas i bröstet, eller hela hjärtat av glas. Det var en dum tanke av mig ... puh! Men jag ska inte blåsa ut för mycket rök i taget ... puh! Låt vara att hennes själ är av glas, lite grann: kan inte jag ha en diamant lika väl som någon annan? Och skära? Men djupt vill jag inte skära, det nänns inte fan på så vacker kristall ... puh! Jag ska bara rita in ett A på hennes minnes emalj. Det må jag väl få? Det är väl inte för mycket? ... puh! Vacker är hon när hon är allvarsam, men ännu vackrare när hon ler, så där. Och allra vackrast var hon när hon grät över sin mor. Det är konstigt att jag kunde tycka om det? Annars brukar man bli ful när man grinar ... puh! Men hennes ögonvrår blev inte röda, utan stod klara som ... nåja, gråten varade inte heller länge.

— Ror i lä! Ror i lä! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du inte pricken, din attan? Jaja, det börjar skymma, tillade kaptenen godmodigt. Det är nu bäst att jag absolverar honom från styret och går dit själv. Inloppet i Arboga å är inte som andra lapprisinlopp. Ror i lä! I lä! Stopp maskin, för sju tunnor tusan! Gå ned härifrån, jag ställer mig där själv. Säg till att klyvarn tas in!

— Stopp maskin! Stopp! hördes till svar.

Fartyget saktade farten, och den skicklige kaptenen, som nu själv stod vid styret, fick tid att rätta kursen igen, så att man lyckligt kom förbi pricken.

Mälarens innersta vatten, eller dess västligaste början utanför Kungsbarkarö och Björkskogs socknar, är fullt av små grund, blindskär och lantliga äventyr. Av sådant har man alltid ont till sjöss. Dessa små landspetsar, närmast Arboga å, är en fortsättning av de låga Kungsörsängarna. Likt en grön matta längst i väster tycks ängarna ha för avsikt att smyga sig in under vattnet. Särskilt om kvällarna kan man inte tydligt se gränsen mellan själva gräsvallen och Mälarens våg. Seglaren tar då sikte på taket av Kungsörs slott, som inte ligger långt från åmynningen. Det gick denna gång, som alltid, lyckligt för Yngve Frey.

Just som man hade kommit in i ån, hördes en grov, torr röst uppe på ångbåtens akter tala till sin granne:

— Hur långt har vi nu till staden?

— Sex fjärdingsväg cirka, svarade en annan stämma, med ett uttryck av högsta beskedlighet, tjänstvillighet och iver.

Ljudet var en sopran, likt en kärings, men det var ändå ingen käring, för det var en karl.

— Gott! sade basen och såg på klockan. Hon är sju: vi är framme åtta, senast nio, och kan hoppas på ett ordentligt bord och riktiga sängar.

Orden växlades mellan två familjefäder.

— Om min baron befaller, sade sopranen (även baron), så går det lätt an, ganska lätt. Det går om vi passar på här vid Kungsör och skickar en stafett, en kurir, landvägen till staden, som beställer rum åt oss. För vid den här tiden stöter mycket resande ihop.

— Kan det ske, kapten? frågade basen förnämt, men liknöjt.

— Det går positivt an, javisst, visst, inföll sopranen ivrigt, innan ångbåtskaptenen vid styret ens hade hunnit svara själv.

— Det kan ske, sade kaptenen, fast inte utan sitt lilla besvär.

— På vad sätt? frågade basen, trött av så mycket talande.

— Jo, utan svårighet, ganska vigt, helt lätt! hoppade sopranen efter med de snabbaste ord i världen.

Den hederlige kaptenen vid styret såg sig betänksamt om.

— Jo ännu, sade han, kan en slup gå i land och hyra en karl vid gästgivargården däruppe, som rider till staden, om det nödvändigt ska vara. Men jag hoppas att vi ska vara där lika snabbt som han.

— Åja, åja, åja, sade sopranen, vi hinner väl lika snabbt till bron, med vår flinke kaptens åtgärd. Men sedan försinkas, bortsinkas, borttas mycket tid med att komma i land. Så att det är alltid gott—vill inte min baron det?—vi skickar en stafett, som beställer, och som tar upp alla rummen?

— Må gjort! sade den sömnige basen och stoppade in sin haka under rocken.

Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men spratt ändå inte längre än fram till kaptenen vid styret, som var helt nära.

— Beställ, bästa kapten, beställ, beställ!

Kaptenen, så godmodig han var, tycktes besvärad av detta fjäsk, men ville ändå inte göra baronerna emot. Han ropade på en av sina män.

— Gör jullen klar och far i land, och ...

Han sade mannen ärendet.

— Du får ro efter oss sedan.

— Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det förstås, förstås! muttrade sopranen, vänd till kaptenen och med en halv pekning på basen, som satt nedhukad i sin rock.

— Något är det värt, svarade kaptenen lugnt, strök sig om hakan och såg bort åt de båda stränderna som han styrde emellan.

Synen på högra sidan var vidsträckt och intagande. Ängarna, i en omätlig vidd mot norr och nordväst, låg översållade med miljoner vålmar. De liknade de små oavklippta knutarna på avigsidan av en stor grön tapisserisömnad.

— Och allt det här har Hörstadius slagit under sig? Det är minsann en pastor! sade kaptenen med en nick, medan han stod och talade för sig själv. Den karlen blir före sin död antingen bottenrik eller bottenfattig. Det är en pastor som predikar med hö. Han kan säga som det står i Skriften: allt hö är kött. För av dessa ängar, till så gott arrende, tjänar han grovt. Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte riktigt ... har varit beskedligt mot honom. Men jag undrar på att han slår under sig egendomar i alla landsorter. Inte bara vid Kungsör, utan också i Sörmland, ja, i hela riket. Har han inte arrenden ända bort för fan i våld på skarpa Uppland, i Sollentuna? Det är då en ekonom till karl, den Hörstadius! Så pinar han sin arma kropp med att åka på bondkärra och flacka hela sitt liv mellan sina arrendegårdar, och se efter och se efter. Det måtte vara ett förbannat efterseende, att sköta gårdar i alla landsorter. Och när han skramlar omkring så där, är han ändå så tvär mot sin egen kropp att han bara dricker vatten. Hörstadius är västgöte, där ligger knuten. Det är då en egen nation till folk! Men vad jag berömmer hos honom är att han lär vara så rättskaffens och beskedlig mot alla sina tusen arbetsledare, drängar och inspektorer. Till slut lär han alltså inte plåga någon mer än sig själv. Ta in seglet! Hissa flagg! Nej, mindre martyr är man som förare av en ångbåt. Kom hit! Kom och styr! Jag går ned. Nu är ån ända fram till Arboga klar och lätt att hantera sig i.

Styrmannen kom på befallning och kaptenen lämnade rodret till honom. Sedan gick han över däcket och kom så nedför trappan till de undre hemvisterna, där toddy just stod och rykte. Även punsch ägde rum.

Det var afton. Solens fe hade redan sjunkit ned västerut i famnen på Kungsörs ängar, men ett mörkrött purpurskimmer hängde ännu kvar på himlen. Det var det sista plagg som den sköna hade kastat av sig, innan hon lade sig att slumra under täcket. Tusentals långa rödblå streck gick ut från skimret. Många av dem randade vattnet, och några låg också stänkta på ångbåtens artiklar.

En mjuk hand rörde vid Alberts axel. Han såg upp från de röda strålarna, som han länge hade stått och betraktat, hur de gungade och flydde ovanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och hon sade viskande:

— Gå nu härifrån. Jag ska i stället vakta både dina och mina saker ända tills vi kommer i land med dem. Gå ned och drick ditt glas punsch. Men när vi har kommit fram till bron, skynda då snabbt upp i staden och skaffa oss bärare, innan de andra passagerarna tar karlarna från oss.

De stod av en händelse alldeles ensamma där i fören, så att Sara knappast kunde ha behövt viska. Men Albert tyckte att det lät så förtroligt och bra. Hennes täcka ansikte var så nära honom, att han, utan att själv veta om det, kysste henne och gick bort, som hon hade sagt.

Sara Videbeck ... liksom om ingenting hade hänt ... började framme i fören flitigt ordna en mängd större och mindre angelägenheter. Hon lade sina egna kappsäckar, skrin och ytterplagg tillsammans. Till samma hög bar hon också sergeantens inte särskilt vingbreda ränsel, koffert och reskappa. Hur hon kunde känna igen dem, kan man fråga. Men dagens iakttagelser hade räckt för henne. Hon hade märkt vilka saker sergeanten under sina rundor på däck med förkärlek hade fäst sig vid, ibland lyft på, flyttat, rättat till osv. Det gör en bra karl aldrig med annat än sina egna tillhörigheter.

Albert gick sannerligen ned och tog sig ett glas punsch.

— Mamsell! Låt mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan. Jag ska bära dem själv, så besväras ingen.

Skänkmamsellen, glad över en så mild ton från en förut så sträng resande, gjorde snabbt som han befallt. Albert tog sin bricka, bar den uppför trappan, lugn som en servitör, och gick bort till fören för att bjuda sin reskamrat.

— Är det carolina? frågade hon. Jag dricker inte punsch.

— Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i kväll. Den är fin och god.

— Bra! sade hon, sedan glaset var tömt. Albert, det här är bättre än carolina.

— Det är just vad jag alltid har påstått, svarade sergeanten och tömde det glas som stod bredvid.

Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten lade till vid den högra stranden, som brukligt var, nedanför Lundborgs gård.

Sergeanten, vig, pigg och på utmärkt humör, var den förste som hoppade i land. Efter att ha sett sig lite omkring på närmaste gata träffade han två sysslolösa Arbogamänniskor, som han snart kom överens med. De följde honom ned till ångbåten med en bår, som de tog i grannskapet. När Albert kom ned till fartyget, höll han på att inte hitta den han sökte. Med en liten häpnad såg han sig om i skymningen efter det skära huvudet ... det fanns inte. Till slut upptäckte han ändå på däcket ... Sara Videbeck i hatt.

De båda karlarna med båren väntade på order, men han kunde ändå inte låta bli att några ögonblick stå och betrakta sin förvandlade vän. Visserligen hade han i dag på morgonen sett samma person så här, några minuter, men då utan intresse. Nu ... är det hon? tänkte han. Mamsell ville han, en gång varnad, inte alls anse henne för. Men den nätta, vita kambrikshatten satt ganska behagligt på det täcka, fria, fina huvudet. Några smakfulla mörka lockar hängde också på var sida vid tinningarna, alldeles som rätt och billigt var. Albert pekade åt karlarna vart de skulle gå. Sara sade med tonvikt på fjärde ordet:

— Det här är våra saker. Var rädd om dem, så att de inte skavs på båren.

— Ingen fara, söta frun, sade den ene bäraren.

— Säg själv, anmärkte den andre, vilket frun är ömmast om, så lägger vi det överst på båren.

Albert log för sig själv, men såg en ganska syrlig och sträv min i Saras ansikte. De kom i land.

— Vartåt befaller herrskapet att vi går? frågade den främste bäraren.

— Till gästgivargården.

— Jaså, herrskapet är inte hemma i staden? Då får jag nämna, fortsatte karlen, att det är angeläget för herrn att skynda sig att få nattkvarter på gästgivargården, för här har kommit mycket resande.

— Jag följer med sakerna, inföll Sara. Skynda före, Albert! Vi hittar nog till gästgivargården.

Sergeanten gjorde så. Han passerade de långa Arbogagatorna och kom efter en stund fram till gästgivargården.

— Finns inga! Finns inga! var värdens svar på Alberts begäran om rum.

— Men jag kommer från ångbåten och måste ha rum.

— Ja, om herrn kom från solen, eller från själva Blåkulla, så blev här inte fler rum för det. Här är baron** och baron** och baron**, som för sig och sina familjer redan har tingat alla rummen. Och i Arboga för övrigt ... ja, hör efter, min bästa herre ... jag tvivlar storligen, för marknaden i ... hmhm ... har gjort ett fasligt sammanlopp.

— Nå, jag nöjer mig med ett enda rum (jag själv kan sova på något höloft, tänkte han), men snyggt och vackert. Det får gärna vara litet. Var så god, lika mycket vad det kostar.

— Har frun något enstaka rum över, Annette? sade värden och såg åt sidan in i en sidokammare. Det är några förbannat vidlyftiga friherrar som har okaperat oss helt och hållet. Vi har annars lokaler nog, men de hör till ortens noblesseri, och därför ser herrn ...

— Nej, svarade Annette, finns inte.

— Men jag måste ta mig sju tusan ha ett rum, sade sergeanten beslutsamt och gick själv dit in. Det behövs bara en säng. Det är omöjligt att något sådant inte skulle finnas i ett så stort, rymligt och vackert hotell som detta. Jag har varit i Arboga förut och vet att en lång gång utmed gården leder till tusentals rum härinne.

— Nånå, bästa herre, sade en liten kort rulta i mössa, husets värdinna. Gå, Annette, längst bort i gången, och se om min egen kammare kan skräpas i ordning. I nödens stund får jag väl lämna min egen ro i sticket.

Annette och sergeanten gick. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gav sitt bifall och vände tillbaka. Knappt tillbaka i porten mötte han Sara och bärarna. Han visade dem vägen uppför trappan till den långa gången, belagd med bräder, som likt ett loft eller en arkad sträckte sig längs våningen. Av att gå hade Sara blivit munter igen och fått den friskaste färg. Men färgen täcktes snabbt av ett förargat moln vid bärarens artiga uppmaning:

— Gå före, söta fru!

Hon tog ändå snart på sig sin rätta min igen, och följd av Albert och Annette steg hon in i den anvisade kammaren, som hon fann förträfflig. Snabbt och glatt ordnade hon deras saker därinne mot ena väggen. Bärarna betalades och skickades i väg. Annette visade dem till ett litet rum därnere, som nyss hade blivit ledigt för spisning. De gick båda dit och åt en enkel kvällsmåltid, som särskilt Sara Videbeck väl kunde behöva.

En halvtimme gick. Sedan följdes de åt upp från matrummet, och Annette gick före för att öppna dörren till nattlogiet.

— Gud låt herrskapet bli nöjda! sade Annette. Vi har inget bättre, för de många resandes skull. Jag ska strax komma upp med ljus.

Sedan neg hon, gick ut och lämnade dem tillsammans.

Den breda, vackert bäddade sängen visade vad den beskedliga Annette höll dem för. För att genast skära av all förlägenhet sade Albert:

— Bästa Sara, jag sitter i ett åkdon därnere, eller tar min natt på ett höloft. Det stackars folkets dumma infall med din benämning förargar mig lika mycket som dig. Men man rår inte för att vingbreda baroner har tagit upp alla rum, så att jag bara har kunnat få ett enda, och det med nöd. Jag hoppas emellertid att du ska må bra här, förbli ostörd och sova gott.

Sara hade under tiden tagit av sig hatten och lagt den på en stol. Hon kom fram till sin reskamrat med en vänlig gest och svarade:

— Gör som du vill, och sitt därute var du behagar, Albert. Jag kan väl tänka mig att du ska göra väsen av det här enda, hyggliga, vackra rummet. Du tycker väl att det är dumt, för att det bara är ett. Tänk om du, som jag, hade varit både född, uppfödd och sedan tillbringat hela livet i ett enda rum! Om dagen var det verkstad och om natten sovrum för oss alla. (De rum som blev över i huset hemma måste vi av nöd hyra ut.) Då skulle du inte tala stort om detta lappri. Men fastän du väl inte riktigt är som många andra, kan jag ändå förstå att du har blivit uppfödd med flera narraktiga tankar. Därför, gode Albert ... ja, gör som du behagar. Men jag försäkrar dig: om du blir härinne, i stället för att sitta i rusket därute över natten, så ska jag hålla det för alldeles ingenting. Och jag önskar att du ville anse det likaså, för just då betyder det minst.

Om du blir inne, det ska jag hålla för alldeles ingenting! gick som ett eko genom sergeantens själ. Något så krossande för hans självkänsla, något så grymt och nedslående gjorde honom stum.

— Albert! ... fortsatte hon, gick nära honom och tog hans hand ... missta dig inte på mig, och undra inte. Jag undantar de nätter hemma för länge sedan, då pappa ännu levde. Då blev han mest borta, men ibland kom han ändå hem, och med mycket buller, slagsmål, gunås, och svordomar for han fram till klockan fyra på morgonen. Annars kan jag försäkra dig att det alltid var så stilla om nätterna i vår verkstad, där vi sov, att inte det minsta glas bräcktes. Det är jag van vid. Men gå du gärna ut, bästa Albert, för du finner kanske mycket i den här småsaken, och jag kan inte ändra dig.

Nu måste han le, det gick inte att hjälpa. Han släppte hennes hand.

— Lika gott, svarade han, nu går jag åtminstone till att börja med ut och beställer hästar för morgondagen.

— Det förstås att du nu ska gå! Ja, inföll Sara snabbt, i morgon är det för sent att få allt i ordning, vi måste vara redo tidigt. Och du blir var du vill i natt, men ta kammarnyckeln med dig när du går ut, så att ingen annan av misstag kommer in. Och säg åt jungfrun därnere att hon inte behöver ta upp ljus, jag ser nog att lägga mig.

Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då stod hon mitt på golvet och neg.

— God natt, Albert, vi ser varann i morgon!

Han bugade sig, stängde dörren och tog ur nyckeln.

Obegripliga! lät det mellan hans tänder. God natt! Vi ser varann först i morgon! Är det en inbjudan att komma tillbaka i afton? Och ändå tycktes det hon sade allra först luta ditåt? Jag går och slår slag på gården.

Han gjorde klart affären med hästbeställningen därnere och sade till Annette att inga ljus behövdes, men att kaffe skulle bäras in precis klockan sex på morgonen. Sedan spånslog han på gården för att hitta vagnar att sova i. Men inga syntes till. Genom springor blev han varse några uppstående tistelstänger i lider. Av dem förstod han att det fanns diverse herrskapsvagnar, men de var inlåsta. Han gick ned på den sluttande gården. Natten såg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade på dörren. Därifrån röt en rusig stalldräng:

— Ryk åt hälsingland!

Det var en hundsfott till gästgivare, så ordentlig, som så tidigt stänger alla sina lider, portar och höloft! Prosit sergeant, här får du roligt, och är avbiten från hela mänskligheten. Jag går upp igen en minut, för att se hur Sara håller god min och tar emot mig. Sedan går jag ned hit igen för att skaffa mig gehör hos en sådan sakramenskad hälsinglands stalldräng.

Till detta förslag drevs han av nyfikenheten. Men först gick han ändå många gånger fram och tillbaka på den kantigt och gement stenlagda gården, och han stötte ofta fötterna och talade för sig själv.

God natt! sade hon, det är sant. Men hennes röst darrade lite, det märkte jag: ljuvt, outgrundligt, som från innersta hjärtat. Det kan förklaras som man behagar, och behöver inte betyda en fullkomlig likgiltighet eller ett bestämt godnatt, som ett avsked. Det kan vara tvärtom. Jag har lust att sätta henne på prov, plåga henne, och inte gå upp. Vi ser varann i morgon! Alltså inte i kväll? Förut hade det ändå lämnats åt mitt eget val att bestämma vilketdera jag ville? Jag ska pröva henne: jag går upp en minut, en halv minut.

Han gick sakta uppför trappan, gick fram längs den långa gången, satte försiktigt nyckeln i låset, låste upp och steg in. Här var tyst. Han närmade sig i halvmörkret. Saras kläder låg ordentligt avlagda och hopvikta på en stol. Hon själv? Han sträckte fram huvudet för att se. Hon sov redan, med ansiktet vänt mot väggen.

Alberts första känsla var en sval hänryckning. Han greps nämligen oemotståndligt av en så enkel och stor frihet, en så ren och oskrymtad dygd. Det gjorde han utan att vara poet, än mindre svärmiskt religiös, utan rätt och slätt som underofficer. Hon ... utan att veta om han inte ändå skulle komma tillbaka, som han nu också i sanning gjorde ... hade lagt sig tryggt och friskt. Och hon hade genast somnat, utan inre uppror, utan farhågor, utan fraser, utan historier.

Men Alberts nästa tanke var mindre angenäm. Han fann att det alltså helt säkert hade varit hennes kalla och fullkomliga allvar. Hon hade sagt att det skulle vara alldeles ingenting för henne om han stannade därinne. Vad betydde han alltså för henne? Detsamma som en stol ... ett bord ... en dörrpost ... ett lika mycket.

Förkrossande! Förintande! En stol får ju den skönaste flicka utan svårighet ha hos sig vid sin toalett? Alltför smickrande att njuta samma ynnest!

Albert drog av sig stövlarna, gick tyst och sammansjunken ett varv över golvet och tog av sig rocken. Eftersom han nyss hade fantiserat om stolar, letade han upp en sådan, och fann en med sidokarmar och ett ofantligt ryggstöd. Det var en av dessa historiska stolar, som ännu sedan 1600-talet återfinns i gamla slott eller i småstäder. Dit har de kommit genom auktionens välde, som sprider allt över världen.

Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den, tittade ut genom rutorna, såg på himlavalvet och tänkte somna. Men han kunde inte ens gäspa. Stolen var mjuk, men i hans bröst kändes stickningar, och hela rummet stod i en mörk, kall vidrighet omkring honom. Han såg mot sängen. Den lyste vit, tack vare värdinnans rena, nymanglade örngott. För övrigt tyckte han att den var död och meningslös.

Så satt han en stund och blundade, för att göra något. Men det hindrade inte att han såg. Vad såg han? En lång arabesk rullade fram för hans inre syn. Där kom alla de små särskilda händelserna under den gångna dagen fram, och Saras bild förnyades ständigt, men så mild, så glad. Det var, till en början, ögonblicket i Strängnäs, då de blev du. Sedan när hon kom med cigarren, och så etc etc etc. Kan det vara möjligt, efter så pass, att hon hatar dig? frågade han sig.

— Dumma sergeant! ropade han halvhögt och stirrade upp mot taklisten. Hatar mig? Det gör hon visst inte. Hatar man en stol? Hatar man ett bord? Hatar man en möbel? En likgiltig ... en ingenting ... en mig!

Han lyssnade för att upptäcka om hon ändå inte på något vis sov oroligt. Men det märktes inte. Sara Videbeck är inte av dem som drömmer, suckade han och slöt ögonen.

Till slut har hon väl ändå ett glashjärta, hårt och kallt: glänsande, men stelt. Hon frågar minsann varken efter att hata eller älska. Men vad är hon då själv för en? Hon är själv en stol, känslolös, liksom hon har hållit mig för en stol och sagt mig det öppenhjärtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är ingenting alls åt det hållet som jag menar, varken god eller ond. Hur kan jag kalla ett ingenting dygd? Eller ens last? Men förlåt, sergeant, du har orätt (fortsatte han lite därefter): hon är inte, som du säger, ett ingenting åt det hållet. Minns du par exemple de där livliga ögonkasten? Den varma munnen? ... då och då ... Nej, nog har hon sinne, var säker på det. Men om jag är den rätte, se, det är en annan fråga. Vad är hon då för en? Liderlig? Hut åt hälsingland! Det kan inte falla mig in. Men ett mellanting är hon, som jag inte begriper, om jag så bråkar sönder tinningen på mig. Jag ville bli poet igen, jag är ju blott tjugofem år?

— Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra.

Trots denna önskan såg han nu som allra bäst ut genom fönstret och upp mot himlavalvet igen, som hade blivit klarare och började visa några stjärnor. Han gned med handen på rutan för att få bort all imma.

Vad är själva denna ruta? började han monologisera. Vad är här i världen en glasruta? Den är ett mellanting, den också, ett mellanting emellan inne och ute. Underbart nog, för rutan själv syns inte, och ändå skiljer den så bestämt mellan den lilla människovärlden Inne och det omätligt stora Ute? I rutan själv kan jag inte se något, men genom den ser jag ändå nu himmelens stjärnor. Rutan är obetydlig, kanske föraktlig. Inte just en låg varelse ändå, tycker jag, men inte heller mycket hög i värde. Ja, just som par exemple jag själv! Ack, jag ville så gärna rista in mitt namn i rutan. Jag har bara en flinta här i västfickan. Jag har lust att försöka om hon talade sant, när hon påstod att man inte kunde skära glas med den.

Han tog fram den och försökte. Men antingen var flintan för trubbig, eller också vågade han inte åstadkomma buller genom större ansträngning. Med ett ord, han kunde inte rista något märke. Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant, Albert! Blunda och sov ... och fäll ihop dina anspråk! Allt dimmigare blev det för hans inre syn, allt trubbigare och gråare gestalterna därinne. Pulsarna slog utan hetta, helt långsamt och dovt klappade hjärtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade.

### Ordlista

- **par exemple**: till exempel (franska).
- **hic est**: det vill säga (latin).
- **skrin**: en liten låda med lock.
- **däckpatrasket**: ett föraktfullt ord för passagerarna på däck.
- **pricken**: ett märke i vattnet som visar farliga ställen.
- **klyvarn**: ett segel längst fram på fartyget.
- **vålmar**: högar av hö.
- **arrende**: hyra av jord.
- **carolina**: en dryck.
- **Blåkulla**: det berg dit häxor enligt gamla sagor flög.
- **neg**: böjde knäna för att visa respekt.
- **tistelstänger**: långa stänger framtill på vagnar.
- **hälsingland**: här: ett svärord i stället för helvete.
- **mellanting**: något som ligger mellan två andra saker och inte är det ena eller det andra.
- **flinta**: en hård sten som man kan slå eld med.

## Femte kapitlet

### Fotnot

\[3\] Hälsingland, använt som svordom, kan väl få skrivas med litet h?

*Mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som vi får tacka varann hjärtligt för, menar jag: och som inga pengar kan gälda*

Om morgonen knackade det lätt på dörren. Albert for upp i sin stol, och en liten rörelse märktes också där borta på täcket. Nyckeln, som hade glömts kvar i låset utanför, vreds försiktigt om. Dörren gick upp och in steg Annette med en kaffebricka.

— Förlåt, sötaste herrskap, att jag har dröjt med kaffet! sade hon, talför och beskäftig, som det ibland händer att uppasserskor i småstäder är. Herrn är redan uppe, ser jag? Förlåt! Jag vet att resande annars helst dricker på sängen, men Gud vet hur det kom sig i dag, klockan är redan halv sju. De många baronerna höll oss länge i sväng i går afse, innan allt blev skräpat till lags som de ville ha det. Gud låte det nu smaka och vara klart!

Sara lyfte huvudet och satte sig lite upp mot kudden. Annette gick fram till sängen, neg och bjöd. Hon vände den sida av skorpkorgen, där den vackraste skorpan låg och lyste, fram åt s'ta frun att ta.

Albert hade under tiden dragit på sig stövlarna. En knappt märkbar nick från Saras huvud var ett tyst god morgon. Detta lilla sken från hennes nyvakna glada ansikte var för honom en uppfriskande morgonrodnad. Han tyckte sig se att hon vinkade åt honom. Han gick fram och satte sig på den breda sängkanten, och därigenom trycktes den del av bädden ned som inte hade använts under natten. Annette bjöd nu honom sitt kaffe. Han tog, och det smakade.

— Befaller herrskapet mer? frågade hon beskäftigt i dörren.

— Varför inte, sade Albert.

Hon gick ut.

Efter en stunds förlägenhet anmärkte han:

— Bästa Sara, jag förstår hur du med rätta förargas över de falska titlar folket ger dig och mig. Men under resan besparas vi många ledsamma förklaringar och dumheter, om detta får vara så som det en gång har tagit sig för att börja ... eller ...

— Jag har förstått detsamma, svarade hon, och förargas inte. Jag skulle för ingen del ha velat sprida en osanning, men när den har gjort sig själv, så ... och ... Albert! Jag är mycket glad att du nyss inte missförstod mig, eller misstyckte, när jag vinkade till dig. Du skulle komma hit och sitta ned den där delen av sängen ... Det är en förskräckligt bred och rar säng det här, jag har sovit som en drottning ... Men jag ville inte att flickan skulle märka att den där delen varit oanvänd. Hon skulle då ha fått underliga tankar om oss.

Albert tog på sig rocken, närmade sig dörren och sade:

— Jag ska gå ned och se efter att de spänner för.

Han gjorde så. De beställda hästarna hade kommit, och också en parvagn med hela botten full av hö och halm, samt två sitsar av vanliga hårda bondstolar.

Hon tycker inte om de här bondsakerna, hon, det har jag hört. Gästgivaren måste låna mig en sits med dyna, sade han för sig själv.

Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sådan. Den bands fast med nya grimskaft över framvagnen. Men, tänkte Albert igen, här mitt över axeln mellan framhjulen skakar det förbannat. Det är bättre att bonden själv sitter där och kör, och att vi sätter oss i eftersitsen, där mitt emellan axlarna. Annars är jag själv mest road av att köra och sitta längst fram. Men Gud vet om hon blir glad åt att ha hästsvansarna så nära sig, nästan ända in på fötterna. Särskilt när det bär utför och hästarna håller igen, har man dem ända upp i knäet. Sådant roar mig, men henne muntrar så lantliga upptåg säkert inte, tror jag. Jag ska gå upp och fråga var hon vill sitta.

Sergeantens artiga omtänksamhet gick här kanske ända till barnslighet. Hur som helst hoppade han spänstig och glad uppför trappan, var vid dörren, låste upp och gick in. Sara stod redan på golvet, påklädd och färdig från topp till tå. Hatten var dock ännu inte på, och den sex kvarter långa hårflätan var inte hoprullad i sina ringar. De skulle ligga ovanpå nacken som fäste för kammen.

— Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har ännu inte hälsat på varann? Jag har sett genom fönstret att vagnen redan är framme där på gården. Men ... tillade hon med en mild, helt sakta och lite svävande röst ... du har farit bra illa för min skull i natt?

I hennes gestalt, där hon stod på golvet, låg ett uttryck av stor tacksamhet, förenad med nöjet av ett obegränsat förtroende för honom. Och till på köpet låg ändå i det uttrycket en inte så liten blandning av kvinnlig skämtsamhet.

Albert svarade inte. Men det var omöjligt för honom att i detta ögonblick inte göra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste henne helt hastigt.

Sara Videbeck gick strax därefter bort till deras packning, för att se över den och tänka ut hur allt skulle läggas i vagnen för att resa väl. När Albert stod i dörren för att gå efter bonden, som skulle bära ned sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade:

— Jag har tänkt på en sak. Det är bäst att du ensam skriver i dagboken under resan och betalar skjutsen. Skjutspojkarna kan nämligen sällan addera, och de förargar mig så när jag ska räkna med dem, att jag tappar humöret. Men här är min andel i skjutsen, beräknad härifrån och till Mariestad. Ena hästen för mig, 24 skilling milen, 15-1/2 mil, gör 7 rdr 36 sk. Vagnpengarna 46-1/2 sk. Ökad skjuts från städerna Arboga och Örebro (fler städer får vi inte), och nattkvarter. Alltihop tillsammans 11 rdr 6 sk. Se här: jag tror inte jag har räknat rasande, för jag är van och kan det. Räkna ändå över själv.

Förödmjukad och med sänkt huvud svarade sergeanten inte, men lyfte inte heller handen för att ta emot silverpengarna som rullade fram ur börsen.

— Bästa Albert, inföll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig, och du reser inte med så långt som till Mariestad? Jag tyckte i går att du någon gång sade att du skulle till Vadsbo härad och så långt ned som till Mariestad? Jag beräknade vår gemensamma skjuts dit. Har jag haft orätt, så säg mig ...

— Inte grubblade jag på det, svarade han. Men jag nekar inte till att det skulle ha roat mig att få betala all den förbannade skjutsen ensam av mitt så länge. Jag är nämligen inte precis snabb att betala. Och när jag till slut inte längre fick åka i ditt sällskap, så kunde vi ju alltid ha gjort upp oss emellan då ... och ...

Sara såg på honom med stora ögon.

— Jaså? sade hon till slut och vände den halvsorgsna blicken lite åt sidan. Nej, Albert, var inte en sådan där pratmakare. Alla uppgörelser efteråt blir svåra för folk som tycker om varann. Du skulle bli lika förlägen då som nu att ta emot min andel. Och jag skulle vara ännu mer förlägen, ja, sitta som på nålar, för att till slut kanske inte få ge den. Att stå i sådan där tacksamhet är olidligt.

— Min Gud, Sara, är då ömsesidiga tjänster ... är ... ja ... tacksamhet, människohjärtan emellan, en så olidlig känsla?

— Tacksamhet ... Albert! (hennes ögon lyftes underbart) Det finns saker som man aldrig kan betala av. Ljuv är tacksamheten då, och att stå i evig skuld till någon, det är ljuvt då. Men skjutspengar, och pengar för mat, och för hyra, och slarv, det må vem som vill stå i tacksamhet för, men inte jag. Nåja, det begrips att om jag inga pengar hade, så fick jag hålla till godo och ta emot. Skämmas, blygas och tacka: gråta och tacka. Men för att slippa det tänker jag låta bli att någonsin vara lat. Och så länge det är möjligt, tänker jag skaffa mig medel. Tala inte om det, ta pengarna här i handen, Albert! Och var en karl ... Ack, mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som vi får tacka varann hjärtligt för, menar jag, och som inga pengar kan gälda.

Den tår som nu hängde glänsande längst ute på hennes långa, mörka ögonfransar föll ändå inte ned. Den drog sig så småningom in i ögat igen. Utan att det blev gråt av det ökade alltså bara blickens sken, och den glimmade överjordiskt.

Albert började förstå att det alls inte var lågt gjort att ta emot de där pengarna. Han tog dem. Ja, han gick till och med så långt att han helt noggrant räknade dem, som om de kom ur en krämares hand. Han fann summan riktig, och försökte säga helt kallt och bastant:

— Du har räknat rätt, Sara.

Hon förstod den seger han vann över sig själv, och belönade honom med en egen sorts nick.

— Det visste jag, sade hon, men det skadar inte att två adderar. Det blir då alltid desto bättre gjort.

Därmed tog hon sin långa fläta, ringlade den nätt under kammen i nacken, satte på sig hatten och gick mot dörren.

Sergeanten glömde fråga om sitsarnas läge. De kom ned på gården och sade åt skjutsbonden att gå upp efter sakerna. Han gick och kom ned med det ena efter det andra, och Sara ordnade allt i den långa vagnen. Under tiden gick Albert in till gästgivaren, betalade och skrev i dagboken.

— Pass skulle väl också ses, sade värden, men för herrskapet kan det inte behövas.

— Ja bevars, se här, om det begärs.

Albert vek upp sitt pass för hans ögon. Värden läste.

— Serg ... Serg ... ja, det är mycket bra. Frun står väl inte nämnd här, men det gör ingenting. Det är alltför bra.

— Ja, herr värd, inföll Albert, sanningen att säga tänkte jag resa helt ensam när jag tog ut mitt pass. Men herrn vet att man ofta kan ändra tankar, och så tog jag henne med efteråt, fast jag inte ville besvära polisen med att skriva ett nytt pass.

— Nå, det begrips. Vad gör det också? Ordentligt folk, som reser anständigt och betalar, frågar man aldrig efter pass. Lycklig resa, herr sergeant! Jag hoppas att herrskapet blir nöjt med hästarna. Det är mina egna.

— Jaså, herr gästgivare. Nå, kanske jag då på samma gång får betala skjutsen till Fellingsbro, så är det gjort.

— Nej, det behövs inte. Fast det kan också gå an, drängen är supig.

— Se här ... fem fjärdingsväg ... och se här lite över till ... vart gick Annette? Var så god och ta detta för hennes räkning.

— Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, för min egen räkning, om jag får bjuda! Så här på morgonkvisten skadar det inte. Säg, skulle det inte gå an att jag fick bjuda frun därute ett glas? Jag har fin malaga.

— Jag är rädd att Sara inte vill ha, så här tidigt.

— Det måste man vänja sig vid, herr sergeant. Topp! Jag slår vad om att frun är från Västergötland? Ett förträffligt val som herr sergeanten har gjort. Jag vill nu önska att bondvagnen är till lags och inte skakar för mycket, men när man inte har eget åkdon, får man nöja sig. Jag är själv gift från Västergötland, där finns det bästa folket. Jag är, skam till sägandes, släkt med en som är släkt med själva Hörstadius. Jag har sett herr sergeanten en gång förr: lång, vacker, ståtlig karl! Och jag hoppas att ännu en gång få ... på uppresan ... mjuka tjänare ... mjukaste tjä ...

Sergeanten kunde inte neka att dricka. Men gästgivarens nästan faderliga vänlighet och förtrolighet stötte honom en smula, och påminde honom tydligt om att han var underofficer.

Ute på gården såg han Sara redan sitta i vagnstolen. Värden kom efter med sitt glas på brickan.

— Tillåt! Tillåt! myste han.

Men Sara vände bort huvudet och sade förtretat, halvhögt:

— Med sådant upptar jag inte tiden, särskilt inte om morgnarna.

Albert kände en viss sveda och sade ingenting, men tog tömmarna och piskan och satte sig upp. Han körde ut genom gästgivargårdsporten, och i sin tankspriddhet höll han på att köra fast.

— Å då, se nu, se nu ... det här går inte an! ropade hon.

Sergeanten förargades, eftersom han berömde sig av att köra ganska väl. Han ryckte till hästarna med tömmarna och gav dem ett slag med piskan. Sedan for han ut genom porten och bort över Arbogagatorna fram till västra tullen, så att det rök om gatstenarna. Att vagnen skakade och hoppade under tiden kan man föreställa sig.

— Kör vackert, herre! påminde drängen, som satt i stolen bakom, och reste sig till hälften.

— Hut, lymmel, sitt ner och håll käften! röt sergeanten.

Man hade nu kommit ut på landsvägen, som var jämn och utmärkt och tillät en ganska hög fart utan att någon blev stött av det. Drängen teg också och slumrade in, särskilt som det inte var hans egna hästar. Sara hade suttit småhäpen ända sedan porten. En eller annan rädd blick åt höger var ett försök att utforska om Albert kanske var riktigt ond?

När sergeanten körde hästar, var han gärna så upptagen av detta nöje, att han inte såg eller hörde något annat. Under en halvtimme, eller en hel, sades inget svenskt ord.

Sara sade en gång:

— Det dammar!

Denna sanning gick inte att motsäga och var alltså inte vidare att behandla.

Efter en stund sade Sara igen:

— Det dammar förbålt! Jag tror jag tar av mig hatten.

Sergeanten hade under tiden ganska väl återfått sitt lynne, så att han visserligen inte svarade på det som sades, men ändå frågade:

— Vill du hellre sitta i efterstolen? Jag ser på blacken där att han ständigt slår dig på kängorna med sin långa oklippta svans.

— Det har jag inget emot, han dammar av dem.

— Nå, det är gott. Då bryr du dig kanske inte heller om att sitta i eftersitsen?

— Bredvid drängen? Har du då här i framstolen inte rum att köra, som det är nu?

— Åjo. Men drängen skulle kunna få sätta sig här och köra, och vi satte oss båda i efterstolen. Där skulle det skaka mindre för dig, Sara.

— Jag kan inte säga att det skakar just. Värre skakade det på Arboga gator.

— Men om du skulle ta av dig hatten för dammet, som du säger, vad skulle det tjäna till? Det kommer väl inte att damma mindre för det?

— Nej, men en vit kambrikshatt som dammas ned måste genast tvättas, och det är besvär, för den måste tvättas i själva sjön med borste. En silkesschalett däremot far dammet strax av, bara man slår den ett par slag över handen.

— Ja, om du vill byta på huvudet, så ska jag genast stanna och vi stiger ur.

— Eller om jag skulle ta upp paraplyet och hålla det mot dammet?

— Dammet bär sig inte åt som regn ... avbröt sergeanten ... som bara faller ovanpå ett paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en tyvärr kring huvudet. Jag tycker inte om paraply i vackert väder.

Sara teg. Man åkte åter en kvart utan samtal. Men nu vaknade drängen och böstade så, att det liknade en revolution i bakre delen av vagnen.

— Vad ämnar han företa sig med våra saker! skrek Sara och vände på huvudet.

Albert saktade hästarna och såg sig om. Det var ändå inte farligare än att drängen hade vridit sig på vänster sida, för att försöka sova en stund på den.

Men därigenom kom Albert tillbaka från sin dåliga stämning. Han skrattade åt den groteska ställning som arbogasovaren hade intagit under sin inböjda hatt, och sade:

— Vet du, Sara Videbeck, nu när vi en gång har stannat, så håller jag här en smula. Hästarna kan flåsa ut, vi har kört raskt. Och då får du under tiden byta för dammet allt vad du behagar.

Han hoppade av, gick runt åkdonet och gav sin reskamrat handen för att hjälpa henne ned. Hon ställde sig upp, men letade länge efter fotfäste för sin blanka kängspets. Hjulnavet föreföll henne tjärigt att stiga på. Sergeanten tyckte att hon letade för länge. Därför släppte han hennes hand och tog henne i stället hel och hållen, lyfte henne till marken och sade:

— Nu ska du få se att du genom åkningen har blivit ovan att stå.

— Å, jag mår rätt bra, och nog kan jag stå, tycker jag. Men visst kör du rätt fort, Albert, särskilt på ... vet du, magistraten i Lidköping har gjort ett förbud för resande att fara i fyrsprång genom gatorna.

— Det var en dum magistrat, Sara. Jag får nog akta mig för att resa till Lidköping. Men uppriktigt, är du inte törstig i detta hundsfottsdamm? Jag vet en liten källa här uppe i backen. Tycker du inte att denna nejd är ganska vacker?

— Kallas det här en nejd? Har vi långt till Fellingsbro?

— Men har du då ingen kärlek till vackra landskapsstycken?

— Landskapsstycken? frågade hon och såg sig likgiltigt omkring. De är så sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par landskapsstycken hängande där hemma, sedan pappas tid, på väggen i verkstaden, men jag har låtit bära upp dem på vinden.

— Jaså. Men tycker du då inte att här är en utsikt? Se ditåt ... dit längst bort västerut ligger det sköna Frötuna, förr Dalsons, nu greve Hermansons egendom.

— Utsikter har vi åt alla håll, vart jag än vänder mig, tycker jag. Men säg, är det här då inte en socken? I Västergötland har vi alltid socknar, så fort vi kommer utanför staden. Och varje socken håller sin ämbetsmästare i skomakeri och skrädderi, som får ha pojkar, men inte gesäll. Men det gläder mig att socknarna ännu inte har kommit så långt att de håller egen glasmästare. Åtminstone inte socknarna vid Lidköping, så vitt jag vet. För det vet jag. Jag har många gånger skickat ut till Råda, Åsaka, Gröslunda, Sävared, Linderva, Hovby, Trassberg, ja ända till Skallmeja, och låtit sätta i åt dem.

Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarna och småpratade med dem. Det verkade honom nämligen omöjligt att få den vackra flickan till något förnuftigt samtal om landsbygdens behag. Till hennes ursäkt bör ändå sägas att nejden mellan Arboga och Fellingsbro inte är överdrivet skön.

Hon hade nu stoppat in sin hatt i en vederbörlig ask och i stället satt en ljusgrå, stor, blank och vacker silkesduk över huvudet.

— Vilken väg for du upp till Stockholm, Sara? frågade han efter en stund.

— For upp? sade hon.

— Ja, Sara, for du inte samma väg upp till Stockholm som vi nu reser? Jag tycker att du är lite likgiltig för vägen och sakerna här?

— Jag köpte mig en biljett på Thunberg, svarade hon, och gick ombord utanför Kållandsö, när den passerade från Vänersborg. Sedan seglade den och for med mig hit och dit, ända tills den kom till Stockholms Riddarholme.

— Men jag tyckte att du i Arboga väl hade reda på gästgivargårdar och städer, som vi nu ska färdas förbi och igenom på den här vägen?

— Det förstås att jag skulle ha reda på dem, när jag tänkte ta den här vägen på återfärden. Och det gjorde jag för att jag har ärenden i Örebro och Hova. Jag ska sälja lite spegelgods där åt Selin, det kan betala resan. Och det är ingen konst att veta besked om gästgivargårdarna. Se här ska du få se, Albert: jag har gjort en lista på alla ställena, med miltalen. Den skrev jag upp i Warodells bod i Stockholm, efter en uppgift jag fick. Och den listan läste jag över utantill i går afton, innan jag somnade.

Albert såg på hennes lista och fann en ganska läslig fruntimmersstil. Och detta låg hon och präglade in i sitt minne innan hon somnade i går afton, just då jag ...! (en förkrossande tanke, som for genom Albert.)

— Du sysselsatte dig sannerligen inte med intressanta ämnen innan du somnade, sade han högt och med en syrlig blick.

— Jag läste över alltihop, fjärdingstal och namn, det var inte ledsamt. Och så räknade jag i huvudet ut min andel i skjutsen, för att veta hur mycket jag borde lämna dig på morgonen före avresan. Det var roligt: jag tänkte på dig därunder ... och somnade hastigt och gott.

— Jaja, det sista var just ett ämne att genast somna av, anmärkte Albert.

Nu hade hästarna pustat tillräckligt. Sergeanten var inte på bästa lynne, åtminstone förargad över människors förmåga att sova. Han gick bort till drängen och väckte honom med en duktig stöt.

— Hans, Mickel eller Fähund, vad du nu heter, är det att sova så, när man ska köra resande? Upp fort och ned ur sitsen med dig!

Drängen, yrvaken och häpen av den grova, stränga rösten, skuttade lydigt och slavisk, som tjänare i städer ofta är, ur vagnen.

— Va falls? sade han.

— Jo, knyt upp grimskaften här och ändra stolarna. Sätt din bondstol där främst, och sätt dig själv i den och kör. Vägen fram till Fellingsbro är nu så jämn och god att det största nöt kan köra den. Jag är endast road av att köra, då det är svårt och kinkigt. Så, låt det gå fort, säger jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen baktill, mitt över vagnen, så sätter vi oss i den.

Drängen blev så småningom galant och utförde prompt herr of'sérns order. Sara Videbeck sade ingenting under hela detta samtal, men log då och då åt vissa pikar som hon begrep.

Man satte sig upp på det förändrade sättet. Drängen körde nu och blev genom denna syssla snart alldeles utmärkt. Han ville visa hur rask han var, smällde och körde, så att det bar av som självaste fan, enligt skaldens uttryck.

I rappet kom man till Fellingsbro.

— Se, vilka stora, vackra, rödbruna hus! var Saras första ord efter den långa tystnaden.

Hon menade antagligen de två Fellingsbrobyggnaderna, som vänder gavlarna mot landsvägen. De står så symmetriskt med den rymliga, fyrkantiga, rena gården mellan sig och trädgården i bakgrunden. De skyddas också mot bönder och lass av sitt staket utmed vägen.

Albert svarade inte på hennes utrop om husen. Han steg av, gjorde snabbt upp affärerna och fick hästar till Glanshammar, med en lika bra vagn och stolar. Man satte sig upp igen. Den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men pigg gubbe, fick köra sina hästar själv. Det förlorade man inte på, för han körde på ganska flinkt på den goda vägen. Efter en stund vände vägen åt vänster, söderut, och man kom in i skogen. Gubben talade oupphörligt till sina hästar ett dovt, grovt och muttrande språk, som inte var svenska, men som de ändå begrep. Här kan det dock inte återges. Glad att ensam få hantera dem hörde och såg gubben ingenting annat än vägen och hästarna.

### Ordlista

- **gälda**: betala.
- **beskäftig**: som gärna lägger sig i och vill verka flitig.
- **uppasserskor**: kvinnor som serverar på ett värdshus.
- **i går afse**: troligen Annettes sätt att säga "i går afton".
- **parvagn**: en vagn med två hästar.
- **grimskaft**: ett rep som man leder en häst med.
- **dagboken**: här: boken på gästgivargården där resande skriver in sig.
- **skjuts**: resa med häst och vagn som man betalar för, från ställe till ställe.
- **rasande**: här: mycket fel.
- **mjuka tjänare**: en artig hälsning.
- **blacken**: en ljusbrun häst.
- **nejd**: trakt.
- **magistraten**: en stads styrelse.
- **ämbetsmästare**: en hantverkare med full rätt att arbeta i sitt yrke.
- **gesäll**: en utbildad hantverkare som arbetar hos en mästare.

## Sjätte kapitlet

*Vad? är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lov! Då är hon likväl ... Vad ryser du för, Sara? sade han högt*

— Vad jag tycker om den här skogen, Albert! sade ressällskapet, medan de fortsatte att åka från Fellingsbro och kom in i skogen Käglan.

Orden sades med en nästan smekande röst. Hon tyckte förmodligen att det var ledsamt att så länge vara utan samtal. Sergeanten såg åt hennes sida och tänkte: hon har ändå ett sinne för det sköna landet? Till hälften blidkad sade han därför ... nej, han sade ingenting, men han hade ändå i faggorna att tala.

Med varmare och ännu mer smekande stämma tillade hon efter ett par minuter:

— För här har man då skugga mot solen, och så slipper man dammet!

Så ... inget mer? tänkte sergeanten och teg durchaus.

Sara Videbeck drog av sig handskarna, eftersom hon kände sig svettig om fingrarna. Hon vecklade ihop dem och stoppade dem innanför kapotten.

Sedan började hon vifta med de båda vita, knubbiga, genom sina gropar skälmska händerna upp och ned i luften, för att svalka dem.

Efter en stund sade Albert milt, men underligt, som om han vaknade upp ur något:

— Säg mig, bästa, goda Sara! Händer det dig aldrig om nätterna att du drömmer?

— Jojo, vad det händer.

— Men det är väl mycket länge sedan? Du har kanske aldrig drömt ända sedan du var ett litet barn?

— Jag? Jag drömde i Arboga i natt.

— Ah! ... nå, det kan jag inte få veta?

Sara höll stilla med händerna. Hon lät dem ligga nere i knät, och de såg där ut som om de var sammanknäppta.

— Min dröm kan jag inte tala om, sade hon med låg röst, men det var en ganska vacker dröm.

Albert inföll:

— Jag, för min del, drömde inte sedan jag hade somnat i natt, men väl förut.

— Å ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbröt hon sig själv, var och en drömmer på sitt eget vis, och det är väl också det bästa.

Sergeanten tog en av hennes händer.

— När du drömde i natt, hade du då också båda händerna så här sammanknäppta?

— Jag minns inte var jag hade händerna. Fast det minns jag väl ändå, tillade hon tyst och nästan innerligt.

— Inte drömde du åtminstone att du var i en skog? Det vill jag slå vad om, och inte att du var på landet heller ...

— Och inte heller att jag var på sjön, Albert! Nej, jag drömde att jag var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde krita ...

— Pah ...

— Och ... lika mycket, Albert! ... jag kan väl tala om det (fortsatte hon i samma ton, utan att märka hur det ryckte i hans näsa). Jag drömde mycket om dig därunder.

— Och jag malde väl också krita?

Hon såg upp på honom med en stor, varm blick, men slog ned den, som om en dimma hade träffat henne. Hon svalde omärkligt en begynnande gråt, hämtade sig ändå och sade:

— Det är just det jag mycket väl begriper, Albert, för du är officer. Jag hoppades ändå att du skulle vara mera underofficer än du verkligen är.

Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den undrande blick han gav flickan sade henne tillräckligt: hon hade pratat obegripligheter. Hon drog sin hand tillbaka ur hans.

— Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig själv), och när man vaknar, är allting på ett annat sätt. Därför är det bäst att var och en lever fri för sig själv, på sitt vis, och inte bråkar sönder det för en annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst så. Det är allra ljuvast när det är bra, och man inte gör sin nästa förtret.

Albert skakade på huvudet. Hon talar ur sin dröm, tänkte han. Hon fortsatte emellertid:

— Och Gud vet väl bäst hur han vill ha människorna, men inte begriper jag det. Det är ändå bäst att man lever som Gud har skapt en.

Dessa breda ord lät så löjliga i sergeantens öron att han var på väg att ge till ett gapskratt. Men av vördnad för uttrycket i flickans ansikte, som såg ganska tankfullt ut, höll han sig tillbaka och försökte komma in i hennes egna tankegångar.

— En upplysning måste Sara Videbeck ge mig, inföll han. Din mor har fört ett olyckligt liv med din far, det hörde jag av dina berättelser i går. Men tro inte därför att allt ont kommer från karlarna ...

— Det må jag väl veta, svarade hon. Jag känner ju svarvarålderman Stenbergs? Hans hustru är en så svår ragata att karlen kan förlora hela livet för hennes skull. Och bättre är det inte hos Sederboms, där frun är småpjollrig, och karlen går fånig av sorg. Och hos Spolanders då? Och Zakrissons? Det är likadant överallt, bara en kommer dem så nära att en får skåda dem i buren. Och de slutar inte förrän de har gjort varann till riktiga uslingar på båda sidor. Det kan jag aldrig gilla.

— Din far, Sara, hade han allt från början varit så stygg mot din mor?

— Gud vete det. Jag var inte född då och såg dem inte genast. Men min mor, stackare, bar sig väl alltid åt på sitt vis, kan jag förstå, trots att hon arbetade med sig. Hon var nog allt från början ordentlig, tror jag säkert, men samtidigt ändå slösaktig och svår. Och hennes sätt, det var aldrig så rart eller riktigt trevligt, kan jag tycka. Så att far, som också var på sitt vis, blev så småningom sådan där ... och till slut ond och alldeles befängd ... usch!

— Detta blir för ängsligt, kära Sara. Låt Lidköping vara som det är, vi har inte kommit dit än. Vet du vad den här skogen heter?

— Ja, jag tänker att Gud förlåter mig att jag är som han har gjort mig. Nämligen på mitt bästa vis, det förstås. Men att jag ska pina en annan ända innerst i helvetet, eller att en annan ska köra mig ditin, det är onödigt. Vad skogen heter, Albert? Det bryr jag mig inte om. Men det vet jag, att Gud har gjort stjärnorna och hela himmelens här. Och allt som är täckt och gott på jorden, det har Gud gjort, och Kristus har kommit till vår frälsning. Fast jag inte är en läserska, kan jag väl förstå en sak. Kristus har inget emot att människorna håller av varann på vackert sätt och fyller det första Guds budet. Men att det går till så att de gör varann till djävlar eller fånar, det kan han själv inte gilla. Men folk har hittat på så mycket dumt tyg till varandras elände. Och det allra värsta är när de har fått i huvudet att det ska tjäna dem till gagn. Vad dig anbelangar, Albert, så är du yngre som karl än jag som kvinna. Det gäller även om du kan vara ett år, eller par, äldre än jag, som människa räknat. Därför är du också oklokare än jag, och jag vet mer, fast du känner annat, som är vackrare och gladare. Du ska ändå inte tro att jag är ledsam av mig. Jag är lätt och frimodig som en fågel, och det må du vara säker på, att jag tänker alltid behålla mina vingar. Kan också du flyga, så är det väl, men är du bara en pratmakare, så säg så gärna ifrån strax.

Stor och grandios paus.

— Att du kan bli ond och stött, fortsatte glasmästardottern, det har jag sett, och det må gärna vara. Bara du ville bli rasande över reella saker. Fast (tillade hon med sänkt röst) det är omöjligt att beräkna i förskott, eller föreskriva. Det har jag nog tillräckligt märkt och erfarit. Det som bara rispar nageln på den ena, går in i hjärtblomstret på den andra, och bränner upp en som gift. Gud vet väl bäst hur han vill ha människorna, men jag begriper det inte.

Sergeanten tyckte sig plötsligt tjugo år äldre än för en stund sedan, och han sade:

— Sara ska få höra hur det har varit med mig. Inte är jag en ämbetsmästare, och det lär du inte värdera högt när det gäller hemmet. Så är det, om jag ska döma av vad du har sagt både om din far och om de övriga åldermännen i Lidköping. Men officer är jag heller inte, vilket enligt ditt språkbruk vill säga att jag är varken dagdrivare eller pratmakare, åtminstone inte i stor skala. Jag är alltså underofficer, jämnt och rätt. Vad som gjorde att jag tyckte så mycket om dig i går, kan jag nu inte minnas. Jag är rädd att berättelsen om det skulle låta alltför lite reell för dig. Du ... vad ditt hurtiga sätt att tala anbelangar, och all din undervisning ... du är så riktigt från Västgötakanten som någon flicka kan vara. Men jag själv är så besynnerlig att jag inte håller mindre av dig för det. Utan tvivel borde du då fråga mig vad jag är för en, och var jag är född? Du har inte frågat det, och jag bekänner att denna likgiltighet har sårat mig lite. Men om små sår är det nu sedan länge förbi att tala oss emellan. Jag vill därför rätt och slätt säga dig att stora vingar har jag inte att flyga med, men jag saknar inte dun helt och hållet. Min tjänst för kronans räkning är obetydlig. Genom den har jag emellertid rätt till uniform, och exercisen har gett mig pli på kroppen. Det är vad en karl mest behöver. Och ... såvida han inte helt och hållet är en dum, ohjälplig hund ... kommer han med det så långt han vill i världen. För att lära sig kunskaper, det är en lätt sak för den som vill. Med pli och skick är det svårare, och jag vill inte gå längre efter exempel på det än till dig själv, Sara. Du lär inte ha fått lära dig stort i världen, om jag undantar att du gått i lära på verkstaden. Men det är ändå inte prat av mig, när jag säger att ingen flicka har vackrare pli på kroppen än du. Jag har sett många och varit på många ställen, så du kan lita på mitt omdöme. Men jag kommer igen till mina egna utsikter. Jag reser nu till Vadsbo härad, och ska sedan ända så långt ned som till Grävsnäs, Sollebrunn och Koberg. Jag gör varje år ett slags handelsresa ... uppköp och inspektion på samma gång ... ja, jag kan inte förklara det närmare ... till vissa gods och egendomar. De tillhör familjen S, som jag på avstånd ... mycket avstånd, Sara ... är släkt med. Jag får av det inkomster i viss procent, utom nöjet att se mig om. Jag har aldrig gjort någon människa orätt, och tänker i alla mina dagar låta bli det. Längre sträcker sig inte mina vingars flykt! Men efter några år kan det hända, om jag har lagt ihop en summa, att jag köper mig en liten egen gård i Timmelhed, bortåt Ulricehamn. Där har jag bekanta. Dit vill jag ändå inte locka dig, du som kanske skyr landet. Jag älskar ju inte heller särskilt småstäder, annat än som resande, och åker gärna ut ur dem så snabbt jag kan. Du ... för din del ... är glad och välvillig när det bär i väg. Det är alltså åtminstone en punkt där vi sammanträffar, och det finns kanske flera, bara vi hittar dem. Antingen du bär silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i båda fallen. Du skriver, som jag har sett, en god, läslig stil. Men slutligen har jag mycket smak för att plantera blommor på vår och sommar ...

— I kruka?

— Nej, för sju tusen djävlar, på öppen mark, eller på sin höjd i drivbänk, om blommorna är av den sorten som inte tål kall jord. Fast varför inte också i kruka, för att ha i sitt fönster?

— Vita levkojor?

— Alldeles. Det passar bra och ger en god doft i rummen. Men då måste ändå ...

— Ja, man måste då ha rutor av rent, fullkomligt vitt glas i fönstren, Albert! För grönaktigt, grovt glas, som en del stackars borgare tvingas nöja sig med, sticker så av mot vackra blommor. Då är det bättre att inte ha några i sina lufter. Annars tycker jag mycket om lavendel, som har en gråblå färg och går bättre ihop med rum där en bor med mindre förmögenhet. Ack, Albert! Du skulle se min lilla kammare ... jag har levkojor! Fast det är sant, du reser bara med till Mariestad, och jag får åka ensam sedan på den kala, sandiga kusten mellan Mariestad och Lidköping. Ack, det är den naknaste, fulaste väg! Jag blir ängslig när jag tänker på den färd jag ska göra där.

— Varför skulle jag bryta av vid Mariestad? Det är inte bestämt ännu. Och inte heller börjar den fula vägen, som du säger, genast på andra sidan om Mariestad. Man har, utom mycket annat, den härliga Kinnekulle att fara förbi mellan Mariestad och Lidköping.

— Nå, det kan hända att man har Kinnekulle någonstans. Men flackt är det där i socknarna, så mycket minns jag, för till Mariestad har jag en gång åkt från Lidköping. Och lappri vore väl det också, antingen det vore flackt där eller inte, men jag ryser vid tanken på att ...

Vad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lov! Då är hon likväl ...

— Vad ryser du för, Sara? sade han högt.

— Ja, det kan jag väl säga, fastän det låter barnsligt. Jag tycker det är tråkigt att åka på bondkärra och ha en drös vid sidan. Därför har jag också sällan själv åkt ut på beställningarna i kringliggande härader, utan nästan alltid skickat verkgesällen eller någon av de pålitligare pojkarna. Fast på det har jag lidit stora förluster, men en kan inte stå ut med allt.

— Vad i Guds namn, har du lidit stora förluster?

— Jojo men. Det finns väl ingen i Lidköping som ovuliga pojkar har slagit sönder så mycket för, på vägen, innan det hunnit sättas i. Men den förtreten kan smältas, det går inte till hjärtat. Nu får jag se hur min stackars mor mår när jag kommer ned.

— Hon dör kanske snart, och det är väl, som du har sagt, det bästa för henne. Då blir du ensam i huset. Men för att komma tillbaka till vår resa, vad ger du mig om jag följer med, inte bara till Mariestad, utan ända till Lidköping?

— Ah!

Detta lilla utrop av glädje kom ofrivilligt. Men Sara hämtade sig genast, såg på sin reskamrat och sade:

— Du ska först och främst få min andel i skjutsen ...

— Det förstås.

— Och ... om du inte misstycker, ska du få en levkojkvist, inlagd i ett nytt skrin. Det har jag själv skurit glaset till, lagt guldpapper under och limmat ihop sidorna på.

— Därmed är jag ändå inte fullt nöjd. Nånå, vi funderar väl ut något på vägen, vi har ännu många mil innan dess, sade han.

— Och kanske, avbröt hon med en egen, ganska fin accent, blir du allvarsamt ond på mig redan innan vi kommer så långt som till Mariestad. Så skils vi ... redan där.

Paret av de båda nätta, välkrökta, mörka mustascherna höjdes på sergeantens överläpp. Det är alltså högst troligt att han tänkte höja själva läppen, öppna munnen och tala, kanske närmare nämna sin ersättning för mödan att resa ända till Lidköping. Men Sara hade knappt avslutat de sista orden när hästarna skyggade till, Gud vet för vilken gren vid vägen. Den brunskrynkliga skjutsbondgubben, på sitt vis lika flitig i samtalet med hästarna som de två resande med varandra, hade släppt tömmarna alltför slaka. Därför kunde han inte i hast hålla in dem, och hästarna tog till galopp och började skena. Närkes hästar är av en förträfflig ras och föds väl. Eld, mod och iver att löpa utmärker dem. Själve Albert måste alltså snabbt resa sig upp och stå i sitsen. Han ryckte tömmarna ur handen på gubben och drog barskt in dem. De båda rödblacka skimlarna måste då kröka sina halsar likt höga sprättbågar, fnysa och sätta nosarna i bringorna. Skena blev det alltså inte av, men det gick så att hjulbössorna kunde ha tagit eld, om de hade haft lust.

Sergeantens lockar flög kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu åter vara minst sina tjugo år yngre igen. Han tittade ned åt sidan: Sara såg inte alls ängslig ut under huj-farten, och detta gladde Albert mer och högre än historieskrivaren förmår beskriva. Albert tänkte: här är nu ändå ännu en punkt där hon och jag sammanträffar. Kanske råkar jag någon gång ytterligare en.

Men är det verkligen inte omöjligt för en historieskrivare att följa med i alla händelser? Och inte går det väl an för honom att tala om allting, smått och stort? Både vad som sades och inte sades? Hände och inte hände? Hur ofta hatten byttes mot schaletten och tvärtom? Kort sagt: de kom till Glanshammar, kom till Örebro, kom till Kumla, och kom ännu längre.

Men fastän åkdonet hade varit på väg att skena på Glanshammarsvägen, gick resan sedan på det hela inte så fort som enligt den första uträkningen. För fyra nattläger mellan Arboga och Mariestad måtte väl ändå vara bra mycket? Och att det blev så, måste man sluta sig till av att de körde in i Mariestad först på tisdagen. De hade ju lämnat Stockholm på torsdagen, som sades i början: alltså sex dagar inalles, varav en på Mälaren och de övriga fem till lands.

Till en del kom väl dröjsmålet av att de övernattade vid Bodarne, och när de där steg upp på morgonen, var Sara inte fullkomligt väl. Hon hade inte förr varit utsatt för så mycken rörelse. Hennes ögon var nu nästan klarare än någonsin, glimmande och fulla av högsta innerlighet när hon såg på Albert. Ändå visade de spår av att knappt ha sovit halva natten. Flickan som kom in med kaffet klockan halv sju var alltså högst välkommen. Förträffliga dryck vid ett sådant tillfälle som morgonen! Men det är väl åter för enskilt att nämna?

Alltså är det bäst att genast vara i Mariestad. Det kan ingen hjälpa att resan drog ut på sina sex dagar.

Mariestad njuter med rätta ryktet att vara en av Sveriges vackrast belägna småstäder. Vem påminner sig inte den öppna, vidsträckta utsikten över Vänern, särskilt från kyrkvallen? Den stora, högt liggande kyrkan själv, som redan innan man har hunnit in i staden fångar ögats uppmärksamhet? Den drar blicken bort åt höger från den lummiga allén, där man åker (räknat från Stockholmssidan). Och slutligen, när man har kommit in i staden och hunnit ned på andra sidan torget, den långa flottbron? Den simmar idylliskt på Tidaåns breda, klara vatten. Och nu på andra sidan bron det täcka Marieholm, landshövdingens residens? Det prunkar inte just med särskild höjd, men är desto mer intagande genom den trädrika växtligheten runt omkring. Landsfaderliga minnen från förträffliga styresmän över länet sitter liksom inflätade mellan de mjuka lönn-, björk- och hasselgrenarna, som sviktar för aftonvinden med sina vajande löv.

Vem minns inte allt detta? Minnet beror likväl på om man varit i Mariestad. För att bara höra talas om det tjänar föga. Man måste med egna ögon se Tidans milda, inbjudande utlopp.

Albert och hans följeslagarinna kom dit en himmelskt vacker juliafton. Historien måste på sina ställen tillåtas en viss omständlighet. Därför ska och bör det ursäktas att det som följer berättas.

När de vid inresan hade nått torget, körde de inte rakt fram ned mot Marieholmsbron. De vek av in på en liten gata åt höger, som inte slutar förrän i själva Vänern. Ungefär mitt på denna gata låg huset som tog emot trötta resande.

De steg ur här, såg till att sakerna bars in, och allt gick bra. Men sedan föreslog Albert att de, medan kvällen ännu var så ljus och vacker, skulle göra en lustvandring i staden.

Sara hade på sista tiden, ända sedan Bodarne, blivit tystare, inte just högtidlig ... det ordet passar inte ... men mer högstämd. Hon talade inte heller så ofta om skråets affärer. Utöver denna förändring märktes bara en annan hos henne. Hennes vanliga skälmskhet i blicken hade bytts mot en viss himmelsk vänlighet och tillgänglighet för nästan allt som Albert ville.

Utan att säga ett ord emot lät hon honom ta henne under armen, och hon följde honom dit han ville föra henne. Han hade ingen plan med sin promenad. Det föll sig därför naturligast och av sig självt att de gick bort över torget ned till flottbron, stannade mitt på den och såg på Tidan.

När de stod här och såg norrut, hade de en gränslös utsikt över Vänerns aftonklara, vattrade duk. De kunde inte se var och hur sjön flöt samman med själva himlavalvet: allt syntes som ett.

— Och det här heter Tidan? anmärkte hon med en liten skakning på huvudet. Alldeles så flyter också Lidan ut genom vår stad, och från dess bro har man också en lika stor ... stor ... stor utsikt över Vänern norrut. Och uppåt ända till molnen, när det är kväll som nu! Ack Albert! Albert! Jag minns just här den stund, då jag och min mor stod på bron över Lidan ... och hon kastade ... kastade ringen bort ... långt ... långt ut ...

Albert ryste till, tog henne åter under armen och gick, fastän hon knappt ville, tillbaka bort från Tidabron. Uppe i staden igen vände de sig mot trakten där kyrkan står. Kyrkogården, omgiven av en låg stenmur och planterad med träd i flera grupper, ligger så nära Vänern att man tycker sig ha sjön under sig. Och den gråa, höga, vördnadsbjudande kyrkan själv har man bredvid sig.

Sara bad att få sätta sig på en gravsten. Albert satte sig bredvid.

— Du är så tyst, älskade, goda Sara, är du trött?

Hon svarade inte ens på dessa hans ord. Men han följde hennes blick och märkte att hon länge och nästan svärmiskt (sådant hade han aldrig sett hos henne förr) betraktade ett par små vackra barn. De lekte ett stycke från dem i gräset: de rasade hurtigt och slog varann i ansiktet med levkojor.

Barnen såg varken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert vinkade dem till sig för att göra Sara ett nöje. De kom barhuvade och långlockiga. Sara höll med svårighet tillbaka en glimmande tår, teg, men klappade dem kring huvud och hals. Albert sade:

— Tänk ändå, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna föräldrar?

— Far och mor kan de inte ha varit utan, eftersom de finns till.

— Men om deras far och mor ...

— Dött? Ja, då beskyddas de av Gud ändå, och av goda människor, som alltid finns. Jag vet en i Lidköping som inga barn haft, men vars nöje varit att av sina medel klä upp och hjälpa flera små barn, vilkas föräldrar ... Albert ...

— Dött?

— Nej, väl sämre! Slogs och förskingrade varann till själ och kropp, och lät barnen gå där.

— Ett sådant slags barn har du själv en gång varit, Sara?

— Och en barmhärtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till mina föräldrar, har jag att tacka för att jag är så pass folk som jag är. När pappa dog, blev det väl något lugnare och bättre hemma. Fast mamma var då redan så förstörd och förslöad att hon inte dugde till något, och inte längre kunde repa sig. Det hade annars då kunnat vara en möjlighet för henne att bli människa igen. Sedan har jag växt upp och tagit tömmarna hemma. Men jag är så, det vittnesbördet må jag ge mig själv, att jag inte vill förtreta och fördärva någon. Minst dig, Albert. Hiskeligt är och blir det alltid att en människa ska kunna få en rättighet, som sätter henne i stånd att ända in i döden förgöra en annan. Därmed vinner Guds vackra kärlek visst inga framsteg på jorden. Aldrig vill jag ha den makten över en annan, och åt ingen tänker jag ge den över mig.

Albert teg. Han klappade barnen på hjässan.

— Ack, du tycker om små barn! utropade hon.

Utan att svara henne sade han ändå:

— Om nu dessa barns föräldrar, Sara, var ogif ...

— Barnen ser goda och vackra ut. Det verkar som om Gud och människor älskar dem.

— Men om föräldrarna inte är gif ... inte ser efter dem ... Vi kunde ju i stället för dessa barn, Sara, tänka oss utsvultna, trasiga, övergivna.

— Är föräldrarna goda och förnuftiga människor ... inföll hon milt ... så ser de nog efter sina barn, så länge de lever. Det vet jag lika säkert som att ingen river hjärtat ur bröstet på sig själv.

— Men om föräldrarna är elaka och oförnuftiga?

— Ja, i det fallet är de elaka och oförnuftiga, antingen gifta eller inte. Och de handlar därefter, både mot barnen, mot sig själva och mot annat av Guds skapade arma verk. Det har jag tillräckligt sett och skådat, Albert.

— Men en skillnad är det ...

— Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag nämligen sett: om människor börjar med att vara goda och kloka, så kan de väl fortsätta med det och även växa i det. Det gäller om de får leva i sitt liv som Gud har skapat dem, eller också beskedligt rättas av människor när de felar, vilket ofta händer. Men tvingas de att vara natt och dag i ont sällskap, så smittas de till själ och kropp. Och om de avskyr det sällskapet, men ändå måste umgås med det, så händer det ofta att de förbittras, retas och blir liksom djävlar.

Albert studsade, som alltid, vid detta ord, så fort han inte själv använde det i svordom. Han viskade något för sig själv om läsare.

— Tänk vad du vill, Albert, men visst är jag inte en läsare, det kan du fråga dem själva om, för jag lämnar dig i din fulla frihet. När jag här på gravstenen talar om djävlar, så menar jag fördärvade, hiskliga människor, som man väl kan få skåda i städerna, och på landet med, tror jag.

— På det sättet prövas människorna, Sara.

— Prövas? Jag tänker att ingen som vill människor riktigt väl ställer till med en sådan prövning, där största delen går under och rent i kvav. Och vem är det väl tillständigt och anständigt för, att med människor anställa en så helvetes prövning, att den slutar med helvetet självt? Det kallar jag inte prövning, men raseri.

Albert studsade på nytt och sprang upp vid de förfärliga orden. Helvete, raseri och djävlar hade aldrig ingått i det samtalsspråk han umgicks med, utom, som sagt, när han svor. Och i sällskap med Sara hade han aldrig gjort en enda ed, åtminstone ingen ställd till henne själv, varken god eller ond.

För att muntra upp sig lyfte han upp barnen, det ena efter det andra, i sin famn och kysste dem varmt. Han såg lite skyggt ned mot henne, som satt på gravstenen. I detta ögonblick såg han att hon tittade upp på honom och på barnen. Det verkade som om hon till hälften tänkte sträcka armarna efter dem. Han fängslades underbart av denna tavla. Han var varken målare, musikus eller skald. Han kunde alltså varken teckna, sjunga eller säga sig vad som så tog honom i den sittande, uppåt skådande kvinnans bild. Och hon var inte heller poetisk. Bilden av det rent och himmelskt okonstlade är likafullt någonting.

— Nu ... nu kom in, Sara! Aftonen stupar allt mer, du kan bli kall. Jag ville inte för tusen världar att du skulle förkyla dig.

Han gav barnen flera kyssar igen och små silverpengar. De sprang sjungande sin väg, och han tog Sara Videbeck under armen.

— Förkyla mig? Det hoppas jag inte ska hända. Jag är ganska varm, Albert, fast det kan vara så att du aldrig ser mig het, eller finner mina kinder glöda.

Innan de gick ut från kyrkogården, vände hon sig om en gång, såg på det majestätiska, höga, grå kyrktornet bakom dem och gjorde en omärklig böjning. Det var som om hon neg till avsked därifrån ... eller kanske till tack för det nöje hon hade haft av de små på kyrkogården.

Alberts hjärta blev lätt igen när han kom ut på gatan. Hon gick också lätt, frimodigt och nästan spänstigt vid hans sida. De började tala om resan och alla möjliga förnödenheter. Innan de visste ordet av hade de kommit till gästhuset, där deras saker redan fanns i en rymlig, vacker, glad kammare.

Snart blev det ändå så skumt att jungfrun kom upp med ljus och rullade ned gardinerna. Hon frågade vad herrskapet befallde till afton, och om de ville äta därnere i allmänna rummet, eller uppe för sig själva.

— Gå till en början efter matsedeln, jungfru lilla, så ska vi sedan bestämma det andra.

Flickan gick.

— Är du road av att vara bland folket därnere? frågade Albert.

— Inte ... och alldeles inte i afton! sade hon. Vi är nu i Mariestad och har lite att samtala och räkna över med varann, ifall vi skils här och du far söderut, men jag åt väster. Låt oss äta häruppe.

Flickan kom tillbaka med matsedeln. Albert bestämde sina rätter, som stämde överens med Saras, utom att hon tog sallad till köttet, medan han tog sin lieblingsrätt gurkor.

— Och duka häruppe åt oss, sade han.

Jungfrun gick och kom tillbaka, och allt blev i ordning. Efter den lilla, glada och förtroliga måltiden dukades det av igen, och de blev ensamma.

### Ordlista

- **i faggorna**: på väg att komma; han tänkte just tala.
- **durchaus**: helt och hållet (tyska).
- **kapotten**: ett slags kappa.
- **ragata**: en elak och bråkig kvinna.
- **uslingar**: usla, eländiga människor.
- **ålderman**: den som leder ett skrå.
- **läserska**: en kvinna i en religiös väckelse som läser mycket i Bibeln.
- **ämbetsmästare**: en hantverkare med full rätt att arbeta i sitt yrke.
- **pli**: god hållning och gott uppförande.
- **drivbänk**: en låda med glas där växter får värme.
- **lufter**: delar av ett fönster, med flera rutor.
- **drös**: här troligen: en klumpig karl.
- **skimlarna**: grå hästar.
- **skråets**: ett skrå är en förening av hantverkare med egna regler.
- **lieblingsrätt**: favoriträtt (av tyska Liebling).

## Sjunde kapitlet

*Men det säger jag, att om du sedan far omkring något, det har jag inget emot. Och jag vill inrätta mig hemma alldeles ensam. Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det?*

När de hade blivit ensamma, som det berättades i slutet av förra kapitlet, gick Sara fram till deras kappsäckar och började skilja ut de saker som tillhörde Albert.

— Reser du genast i kväll, eller först i morgon bittida? sade hon, men med halv röst.

— Vart menar du?

— Jag vet inte vart du tänker dig, Albert. Men du har talat om att du från Mariestad ska vika av söderut till de stora egendomarna?

— Vadsbo härad, där jag hade en hel del att uträtta, har vi nu redan till största delen kört igenom och lämnat. Jag får ta igen det på återfärden. Nu ska jag visst till Odensåker, Skövde, ja ända ner mot Marka och Grolanda. Den närmaste vägen vore väl alltså att här utanför vid Lexberg vika av mot Kekestad, och inte följa västra vägen genom Björsäter och så till Lidköping. Men jag har också ärenden vid Grävsnäs, åt Sollebrunnstrakten, och vägen dit går ganska bekvämt och rakt genom Lidköping. Varför kunde jag då inte lika gärna få ta den senare turen nu genast?

— Varför, säger du? Du har ju din frihet att ta vilken du vill?

— Ja, Sara, för mina affärers skull har jag visserligen frihet till det ...

— Finns det då något annat hinder? Vilketdera vill du själv?

— Du frågar mig, Sara? Och du vet lika väl som jag att jag vill följa dig till Lidköping. Får jag inte se ditt lilla hus? Dina små rum en trappa upp, som kan hyras ut par exemple åt resande? Och det där större rummet nere på bottenvåningen, där du en gång tänker ha handelsbod, och det kanske snart nog, ifall din mor ...

— Allt detta vill du verkligen se?

— Goda, älskade Sara ... du ler? Det är mitt fulla allvar. Jag har många resor att göra här i Västergötland, fram och tillbaka, på sommaren och kanske hela året, ifall min plan att bli förflyttad till Västgötadals regemente lyckas. Och det beror på Dorchimont. Någonstans ska jag under alla dessa färder ha mitt hem ... för mina sakers skull ... kunde jag inte få hyra de där smårummen en trappa upp av dig?

— I Lidköping? Men du har inte sett de rummen än. Spara det till dess. Aldrig köpa, aldrig hyra vad man ännu inte sett och skådat!

Denna gyllene regel gick på versmått, och den var den första av det slaget som sergeanten hörde från Saras mun. Men orden föll sig så bra och åtföljdes av en ljuv, nästan smekande tonvikt. De stod båda vid ett av fönstren i rummet. De hade åter rullat upp gardinen och släckt ljusen, för att en stund njuta av aftonhimlens intagande anblick innan de lade sig.

— I dina Lidköpings-smårum, Sara, är det visst rosiga tapeter? Det slår inte fel, och därinne har du säkert förr, vid sina tillfällen, malt krita? ...

Han höll henne i sina armar. Hon såg frågande upp i hans ansikte, för att se om han gjorde narr av hennes dröm, den hon hade berättat ... den där drömmen i Arboga. Men nu fann hon ingen ironi, ingen satir på hans läppar.

— Förr? inföll hon. Det kan ske många gånger än. Jag ärnar ej avlägga mitt yrke.

— Men om jag hyr rummen?

— Då sköter jag mina saker nere på bottenvåningen, hos mig själv.

— Du vill då aldrig sköta någonting uppe hos mig?

— Blir du boende där en tid, Albert, så får du väl också mycket att uträtta för egen räkning. Då måste du ha det ordnat för dig, så som du kan behöva. En god matinrättning finns i grannskapet, och billig städning är lätt att få. Även tvätt och strykning får man hos beskedliga människor, som har en liten slant av det till sitt uppehälle, Albert. De skulle kunna förtjäna mer, om inte skråna vore. Men det säger jag, att jag ofta ändå önskar få bjuda dig ner på en liten enkel risp, om det faller sig. Kanske bjuder du mig också upp någon gång? Men aldrig, aldrig vill jag ta av det som är ditt, eller lägga mig i ditt hushåll ... bara svara dig, ifall du frågar mig till råds. Det kan du sedan följa eller inte, hur du vill ... och allra minst ska jag någonsin hindra dig i ditt arbete. Jag förstår mig inte på dina sysselsättningar. Det måste väl vara en hop skriveri och räkenskaper, kanske, eftersom du har att göra med inspek ... ja, lika mycket ... Hörstadius och Selander och Silfver ... kanske på Koberg ... Men aldrig vill jag störa dig i det.

— Det tackar jag dig för, Sara, det är rasande bra. Men finns det ingenting som kan vara gemensamt mellan sådana människor, som ...

— Det är rätt mycket, ja ganska mycket över ändå att ha gemensamt, utom sådant där, Albert. Får jag säga dig rent ut hur jag menar? För jag har tänkt på detta ... under dessa dagar ...

— Också jag har tänkt mycket på det, mycket, må du tro. Det måste bli vår högsta angelägenhet.

— Ändå får vi akta oss, så att det inte går sönder för oss av alltför mycket nit. Det är hälften vunnet att ta sakerna lätt och klokt, vet du, rätt och slätt, Albert. Och det är just så man kan ta dem, när man riktigt håller av varann.

Sergeanten förstod henne inte riktigt, men smekte det vackra hårfästet vid hennes panna.

— Fortsätt, Sara! Du ska tala först.

Hon lyfte sitt huvud från hans bröst, där det hade vilat en stund, tänkte efter lite, men sade ändå:

— Eftersom det är så att du håller av mig och jag dig, så har vi ju det gemensamt? Det är mycket, det, Albert. Och det är mer än många har. Men tar vi oss för att också ha en hop annat gemensamt i onödan, så ska jag berätta för dig vad som följer av det. Skulle du ta mitt lilla hus, mitt yrke, mina möbler och pengar ... obetydligt, men som jag kan ha eller få ... Ja, jag vill inte neka för dig att jag kunde börja bli förtretlig. För kanske förstår du dig inte på att sköta sådant? Jag gissar att du inte vet det själv ännu, eftersom du inte har försökt ha hus och yrke. Åtminstone vet inte jag det. Och det är mycket möjligt att min oro vore orättvis, och att du skötte allt ganska bra. Ändå skulle den oron, Albert ... ja, jag ska tala om för dig att så fort du märkte något sådant hos mig, så blev du rasande. Då gick jag för mig själv och gnagde på mina hemliga tankar. Ena stunden skulle jag tycka att jag gjorde dig orätt. Andra stunden skulle jag finna att jag väl kunde ha rätt ändå, åtminstone i ett och annat. Av dessa strider och plågor i sinne och själ skulle tiden nötas bort, den tid som kunde användas till nytta och förtjänst. Och att tiden förstördes vore ändå det minsta. Men, Albert, jag skulle bli lättretad. Du skulle finna mig retsam, först någon gång, sedan oftare. Av det skulle du själv bli lättretad. Eller om vi båda tryckte ner det obehagliga, gick för oss själva och svalde, som de kallar det? Då skulle missnöjet i stället krypa inåt, in i märg och ben, och tära på hälsan, och vi skulle avta till själ och kropp. Då fick vi väl börja dricka Lunds brunn, eller kanske förstöra pengar på gyttja, som jag har hört talas om vid Porla eller Loka. Sådant uträttar föga när man har det illa ställt. Så en annan sak, Albert, som jag också vill att du ska märka väl. Av plågorna skulle min hy snart försämras, ögonen blekna, och jag skulle bli fulare än jag är. Det skulle du aldrig ha hjärta att säga mig, men du skulle ofta tycka det. Jag skulle nog vara så klok att komma på det själv, och gå avsides i mina mörka grubbel över vad du tyckte om mig. Och vad du aldrig sade mig, det skulle jag ändå tänka ut och gissa för egen räkning. Därav blev min sömn nog dålig, och sedan skulle jag av det bli ännu skrumpnare dag för dag, Albert. Ja, det finns ingen gräns för fulheten när en börjar på det viset, det har jag sett på folk. Och hur gick det med dig? Om du var så god som den bästa man kan finna, skulle du söka trösta mig med milda ord. Men hur du än menade det, skulle det låta lite tomt i mina öron. För jag kunde märka att du ljög en hel del för att ställa mig tillfreds. Det skulle komma att göra saken värre, men inte bättre. Och du skulle nog också tröttna, för du är i alla fall människa, Albert, du som jag. Du skulle väl ändå mindre tröttna på mig för mitt försämrade utseende till kroppen, än för min inre retsamhet, tråkighet och hela stygghet till själen. Kanske blev också jag av lidande till slut oförnuftig, hemlig och sur, så att jag blev ännu olidligare för dig. Och det man brukar säga om löften och eder blir bara tomma ord, eftersom ingen människa ändå håller det som ingen människa kan hålla. Jag talar om hjärtats inre kärlek till en person. Den är det enda att skatta här, men den går bort utan hjälp, om personen till sin andes tycke blir olidlig för en. Jag har nu nämnt hur jag kunde bli odräglig för dig. Detsamma skulle väl kunna hända, att du kanske blev outhärdlig också för mig. Vad är det då för tröst i de givna orden? Man sitter olycklig för sig själv och har ett namn. Det är som en titel utan ämbete. Det är som en skylt utanför en bod. När man kommer in i boden och frågar efter varan, så finns inte varan som skylten talar om. Hur gör man då? Jo, man går ut förargad och spottar åt skylten. Är inte det rätt nöjsamt? Det har jag ofta med sorg och förtret måst se hos andra, och jag tycker inte om det. Jag önskar inte att du eller jag ska ha det så. Älskar du mig till själen ... då är jag glad och har nog, vad det beträffar. Och för hela resten ska jag sköta mig själv, lustig och nöjd och flitig. Jag ska sova gott om natten och vara vacker om dagen, det vet jag, och det ska du få se. Men älskar du mig inte ... vad hjälper då allt annat, och vad ska jag med det övriga? Det nyttigaste och bästa för oss är bara att kärleken må räcka. Och den kan nog ta slut ändå, kanske. Men åtminstone bör man undvika sådant som man kan förutse gör förtret, eller kan göra förtret, och stjälper kärleken men inte hjälper den.

— Men, Sara, om vi är goda och förnuftiga människor, som jag tycker att vi båda är, så bör vi väl redan från början kunna ... och sedan fortsätta ... Och jag tycker inte att vi borde räkna oss till de olyckliga exempel du har nämnt?

— Om vi är goda och förnuftiga människor, som jag hoppas att vi med Guds hjälp kanske är ... så, Albert, krävs det ju inte mer? Vi behöver ju då inget annat än att utöva det som följer av godhet och förnuft, mot varann och mot alla andra, så långt vi når. Vem kan hindra det? Tänk efter väl ... om vi nu är goda och förnuftiga, är då inte det allra viktigaste att vi fortsätter med det, och älskar varandra? Och det måste vara saken. Då måste särskilt allt sådant undvikas som kan fördärva, som kan göra en elak, fånig och dum. Det står alltid till Gud hur en människa fortsätter att vara, och mången kan falla. Men åtminstone bör vi inte med varann ställa till sådant, som troligen kan fylla hjärtat med etter och hjärnan med ett dimmigt moln. Det må andra kalla prov, men jag kallar det onda och okloka företag, som folk inte med rätta borde göra varann. För om Gud själv ger någon en plåga som inte kan undvikas, då ska den tåligt uthärdas och är ett prov. Men människor kan låta bli usla tillställningar. Sådana går att undvika och bör undvikas. De ska inte kallas prov, särskilt som de oftast leder till helvetet, dit väl ingen vänlig inrättning borde vilja dra sina underlydande. Men tänker du inte som jag, Albert, så har du din fulla frihet med dig, och ...

— I alla fall, avbröt sergeanten, har du orätt i det, Sara, att fördärv och olycka finns i alla hus.

— I alla? frågade hon. Nej, jag har sett ett eller ett par hus där de lever bra, rätt bra. Men det kommer visst inte av att de blivit hoplästa, något som inte har hjälpt på andra ställen. Det kommer av att de i själ och hjärta drar överens, åtminstone så pass mycket som behövs, och det hjälper alltid där det finns.

— Hoplästa? Vad menar du med det?

— Att man läst över dem, vet jag. Kära Albert, signerier tjänar till ingenting. Man måste en gång komma därhän att i denna sak, som i alla andra, söka det som verkligen tjänar, och inte bygga på det odugliga. Av det blir inte bara olycka, utan, vad värre är, riktiga laster. För så fort man inte älskar varann, så är det en riktig ful last att ...

— Signerier? Men jag tycker rätt mycket om en vacker bön ... sådan par exemple, som brukas när två ...

Sara såg upp med ett underbart uttryck.

— Gud är mitt vittne, sade hon, knappt hörbart, men med den renaste stämma, Gud känner att jag älskar böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker göra dem. Men ack, jag använder inte böner till sådant som de inte tjänar till. För det är signeri och tomma ljud, om inte ännu värre, nämligen hädelse. Böner? O min store Gud! Inte ens den vackraste bön förvandlar vitt till svart, eller svart till vitt. Om två står bredvid varann och redan då ljuger om ett tycke för varandra som de inte har, så gör inte bönen lögnen till sanning. Eller kanske står de inte och ljuger då, men lovar ändå sådant som det händer att det sedan alls inte står i deras makt att hålla. Det avvärjs väl inte genom någon läsning över dem? Och oftast inträffar det att de sedan inte håller vad som blir dem omöjligt att göra, men ändå låtsas göra det, till ökad plåga och lögn. Vad uträttade då den arma bönen i förväg? Den hindrade ju inte att det går så. Och när de ändå fortsätter med varann, blir de allt grövre till själ och kropp ... ja, riktigt liderliga, det måste man erkänna. Till slut blir de sådana att de inte längre alls kan fatta vad som är vackert och rent i världen. De kan inte heller förstå något i grunden klokt om människan, fastän man har läst över dem. Det ser man ju jämt, och det kallar jag oseder, Albert! Det är inte värt att heta god, ädel eller lycklig, om man inte är det. Och aldrig är det värt att för att vinna en sak använda något annat än det man vinner den med, så tycker jag. När det fattas mig olja till kitt, så ställer jag mig inte och läser över kritan. Jag går ut och skaffar mig olja, som jag blandar i kritan, och det hjälper. Jag använder aldrig signerier, Albert. Fast flera i Lidköping kastar saltkorn i ugnen när de har tandvärk, stöper bly över sjukt folk och sätter stickor i träd. Och ibland säger de att de blir friska, vilket väl kan hända, fast det inte sker av stickorna, tänker jag. Så, Albert, träffar man också hoplästa som är rätt snälla och lever väl. Men det kommer inte i själva grunden av läsningen.

— Nå, men så skadar den åtminstone inte.

— Jojo men. För man kan en gång ha läst över två sådana som inte duger för varann till annat än fördärv och elände. Ändå vill och påstår man att de ska fortsätta vara ihop och bråka sönder varandra, bara för den läsningens skull som en gång skedde i onödan. Det menar jag är ganska skadligt. Alltså är det väl illa gjort att använda böner så att de inte tjänar, utan i de flesta fall gör ganska ryslig skada. Ack min Gud ... och att göra bön, som är så heligt och ljuvt, när det kommer på sitt rätta ställe! Det vet jag bäst.

— Älskvärda flicka, när gjorde du bön sist?

— I Arboga ... Albert.

Hon viskade detta så tyst, och det lät nästan som om ett "min" gick före namnet Albert. Men hela uttrycket var alltför magiskt för att kunna hållas kvar, fastän sekunden var alltför djupt intagande för att i evighet kunna glömmas. Hon teg. Men strax därefter tillade hon högt:

— Jag säger det en gång till, Albert. Tänker inte du som jag, så har du din fulla frihet med dig och med ditt. Säg då ifrån, för i så fall ville jag att du reste lika gärna i kväll, eller i morgon, och inte kom med till Lidköping. Fastän Gud vet hur gärna jag hade dig hos mig på den sandiga, stygga vägen.

— Blott på vägen?

Deras varma blickar möttes. Men de såg inte länge in i varann, förrän de tittade ut genom rutan och på himlen. Den tycktes dem inte ha mörknat, fastän de hade tillbringat en lång stund i skymningen. Albert satte sig på en stol vid fönstret, hade Sara i sitt knä och mindes nu ända bort förbi Bodarne den skumma kvällen i Arboga. Då hade han också suttit vid en ruta, och förgäves försökt rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte förändrats sedan dess? Vilken ny tid? Med vilka andra ögon såg han på henne? Och hon tycktes själv ha kommit in i en annan värld. Allt det barska, kvicka, slyngelaktiga som förr inte sällan kom fram hos henne var borta. Hon bar nu anblicken av medborgarinna. Samma förnuft i allt som förr, men ett förnuft sänkt i doften av den innerligaste hängivenhet, den renaste ljuvhet. Hon lämnade honom trots allt fullkomlig frihet att resa bort från henne om han ville och när han ville. Det underbaraste var att denna frihet, långt ifrån att locka honom att överge henne, gjorde henne tusendubbelt älskvärd, lätt och behaglig i hans ögon. Och älskvärdhet är det enda ... det enda ... som drar till äkta kärlek. Denna kan kanske ändå utebli. Men ska något verka, så är det bara älskvärdhet, tänkte han.

— Vad ser du på där uppe i himlavalvet, Sara?

— Jag undrar, om det kan vara långt dit?

Han tryckte henne till sitt bröst och svarade:

— Vi är på vägen.

— Blott på vägen?

— Nej framme ... om ...

— Albert!

— Berätta för mig, Sara, uppriktigt ... du talade nyss om hur människan kan bli ful av inre bekymmer och själens plågor. Och det hade du visst rätt i. Vi ska låta bli sådant. Men Sara, säg ... du kan inte någonsin bli ful? Det verkar omöjligt för mig ...

— Till själen, Albert, behöver du och jag aldrig bli fula, och det tycker jag räcker. Men till kroppen vet du väl att när man blir gammal, så ... även utan att plågorna tar.

— Vad betyder åldrade drag, när en god och sann ande speglar sig rent i ögonen och i alla ansiktsdragens uttryck? Det är av denna himmel jag dras och hänförs.

— Så tycker även jag. Gudskelov, du är inte en narr, Albert.

— Och även kroppens drag förfaller sent, först ganska sent, om en god, livlig och verksam ande bor i dem. Så tror jag, Sara.

— Det har jag sett på moster Gustava, inföll hon.

— Låt oss då ha det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt. Jag ska inte låta dig ha hand om mitt, liksom du inte ger mig makt över ditt. Vi ska bara ha vår kärlek gemensam. Men tänk om någon av oss kom i behov, så att det egna inte räckte till liv och uppehälle?

— Vill då inte kärleken ge bistånd? frågade hon och spratt upp. Kom du i nöd, Albert, skulle inte jag skänka dig av mina medel, så länge jag hade, och fann att du inte var en slösare, en usel en? Och blev jag mycket fattig, så kan det ju också hända att du ... att du skulle vilja skänka mig något?

— Gud, vad du frågar, Sara! Men när det är så mellan oss, på båda sidor, har vi då inte redan våra medel gemensamma?

— Nej, det är en himmelsvid skillnad. Om jag skänker dig en gåva, i pengar eller annat, så gör du sedan med den precis som du vill. Av det kan ingen förargelse uppstå. Den blir din, liksom det du hade förut. Och frågar du mig till råds om hur du ska hantera den, så ska jag svara dig. Och du gör sedan också med rådet som du tycker är bäst. På det sättet är du, trots gåvan, lika fri, oförtryckt och oförstörd. Likaså, om du vill förära mig något, så måste du ge mig det på samma villkor. Det ska vara en ren och älskvärd gåva, till glädje och nytta, som jag får vända och använda som jag behagar och behöver. Sådana gåvor och gengåvor är då en hjälp åt människan. De är inte ett ömsesidigt fördärv, sådant som det dagliga trassel folk annars gärna har med varann.

— Kan då människor aldrig hushålla ihop?

— De kan ju försöka. Går hushållningen bra, så kan man ju fortsätta med den, liksom man fortsätter med mycket annat som går bra. Går den åter rasande, så är det ju klokt att sluta med den, liksom med annat rasande. Men kärleken mellan två, den bör främst av allt hållas fredad och i ro för sådant. Den bör aldrig göras lidande eller beroende av att man bor ihop eller hushåller ihop, och hur det kan slå ut. Jag tycker det är bäst att de aldrig flyttar ihop, det får jag säga. För folk som älskar varann retar, förargar och fördärvar till slut varann mycket snarare än andra, som inte räknar med varann och därför ser mycket med kallsinnighet. Men vill de då äntligen försöka det onödiga nöjet att låta två huvuden regera jordiska saker? Sådana sköts allra bäst och blir redigast när de inte blandas, utan när var och en har sitt för sig och styr sitt bäst efter sitt huvud. Så må de åtminstone vara så kloka att sluta med det innan deras kärlek förgår, vilket lätt kan hända. För inget glas är vackrare än hjärtats tycke, men ingen emalj skörare. Det kan jag förstå.

— På det sättet vore det ju allra bäst att vi inte bara lät bli att bo ihop, utan inte heller såg varann alltför ofta?

— Du tänker ju också göra många resor, Albert? sade hon med en blick som var långt ifrån smärtsam.

— Det måste jag. Jag kan inte undvika det.

— Hur glad ska jag inte tänka på dig medan du är borta. Och så vacker som jag då har dig i min själ, skulle du ha svårt att vara, Albert, om du stannade hemma. Men du ska komma tillbaka! Och varje gång dubbelt välkommen!

— Men herre min Gud ...

— På det sättet ska kärleken räcka. Du ska slippa se mig i alla dumma, ledsamma, stygga ... ja, i stunder då det är alldeles onödigt att se varann. Och om även du har sådana stunder, för du är människa, Albert, så ska jag också slippa se dig då.

— Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart tar detta vägen? Man kan hitta på att glömma varann?

— De som med olidlighet nöter sig mot varandra varje stund, de glömmer varann snarast, Albert. Eller om de minns varann, så är det med plågans minne, så som man kommer ihåg fulslag.

— Hu då!

— Det är nära kroppar med avlägsna själar. Så som det står i Skriften: de lovar mig med läpparna, men deras hjärta är långt ifrån mig.

— Du är ändå en läserska!

— Nära själar med avlägsna kroppar tycker jag då, om det ska vara så, mera om.

— Men kan inte båda delarna vara nära?

— Stundom, Albert. Nu är det så mellan oss. Men ... Och till Lidköping vill jag att du ska följa med. Men det säger jag, att om du sedan far omkring något, det har jag inget emot. Och jag vill inrätta mig hemma alldeles ensam. Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det?

— Sara, du skulle stå framför mig jämt!

— Och jag skulle se dig genom alla mina fönster. Försök! Res för ro skull!

— Tillåt mig att dröja lite.

— Glömma? När likgiltighet kommer emellan människor, då är det som om glömskan halkar med i sällskap. Men resor och avstånd, vad betyder de? Landsvägar är inte det som gör avstånd mellan själar. Nå, jag vill inte att du ska vara borta över halva året, det erkänner jag.

— Du andas så ljuvt!

— Glömma? sade hon igen efter en liten stunds tystnad. Kanske, om det händer att kärleken slutar mellan några, kan glömska också komma då. Men åtminstone är det säkert, och det vet jag, att hjärtats glada minne inte uppehålls av sådant som ödelägger kärleken själv. Därför ...

— Ja, jag ska inte se dig, inte hälsa på dig alltför ofta, Sara. Men om jag får hyra dina smårum och sitta där för mig själv i mitt eget arbete ... Då ska inget i världen, inte du själv, kunna hindra mig från att måla din bild framför mig, nämligen inte med pensel. Det kan jag inte ... ack om jag kunde! ... Och skulle du bli sjuk, då vill jag gå ner och sitta vid din säng.

— Det kommer an på sjukdomen, bästa Albert. Jag har helst Maja hos mig, hon förstår det bättre.

— Men ... min Gud ... om ... jag tänker bara ... om par exemple jag själv blev sjuk?

— Det är en helt annan sak. Då går jag upp i dina rum och sitter hos dig natt och dag, om det behövs, vid din säng. Jag stänger boden och skriver utanpå: bortrest. Du ska veta att det är den skillnaden. Om en karl är sjuk ... riktigt, så att det inte är prat, utan han ligger till sängs på allvar ... Då är det inte obehagligt, ledsamt eller fult att vara närvarande vid det. Det kan jag med. Men ett sängliggande, sjukt fruntimmer, med tuberkulos eller så, det är allra bäst för sig självt, Albert. Ändå, om något skulle hända mig, har jag inget emot att du dröjer kvar i staden ... i huset ... på övre våningen. Skulle ...

— Gud! Vad menar din underfulla uppsyn?

— Skulle jag då komma nära döden, då ville jag, Albert, att du gick ner i mitt rum ... strax innan jag dör ... till mig! ... och ... för denna hand ville jag kyssa sist av allt i världen ...

### Ordlista

- **ärnar**: tänker, har för avsikt att.
- **skråna**: föreningar av hantverkare med egna regler. Bara medlemmar fick göra arbetet.
- **risp**: här troligen: en liten enkel måltid.
- **förtretlig**: irriterad och besvärlig; förtret är irritation och besvär.
- **etter**: gift.
- **hoplästa**: gifta genom prästens ord i kyrkan.
- **läst över**: sagt prästens ord över två människor, så att de blir gifta.
- **signerier**: magiska ord och handlingar.
- **hädelse**: att tala illa om Gud.
- **medborgarinna**: en kvinna som är en fri medlem av samhället.
- **emalj**: en hård, glänsande och skör yta.
- **fulslag**: ett gammalt ord för något mycket smärtsamt; den exakta betydelsen är osäker.
- **Skriften**: Bibeln.
- **läserska**: en kvinna i en religiös väckelse som läser mycket i Bibeln.
- **par exemple**: till exempel (franska).

## Åttonde kapitlet

*Se dig omkring och var glad i uppsynen! Jag ville ha den hemliga glädjen, att när du åker fram på gatan, varannan flicka må stanna och tänka: kors, en så vacker officer där far!*

Historien och geografin, som alltid räcker varandra handen, måste hjälpa varann även här. Så när den förra till sist hastigt drar sig undan och viker tillbaka, börjar den senare tala. Den talar på följande sätt: Vägen mellan Mariestad och Lidköping räcker ända från Mariestad till Lidköping. Denna väg började de båda resande färdas på strax morgonen därpå, så fort de hade doppat sina skorpor i ett par vackra äkta koppar.

Västergötlands geografi får säga allt vad hon vill och behagar om södra Vänerstranden. Det säkra är att om man inte ser på vägen som stryker fram här, så verkar den alls inte obehaglig för ögat. När de båda resande hade hunnit till Bresäter, sade Albert:

— Nu beror det på om vi framåt Forshem ska ta den gudomliga vägen över Kinnekulle. Den går genom norra delen av Österplana, så Medelplana och Källby, och på den vägen kommer vi förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck ...

— Råbäck? Jag har hört talas om Råbäck! Jag har inte varit där förr, fortsatte Sara, men varför skulle jag dit nu, när hon inte bor där längre?

— Vilken hon?

— Där har en ängel bott, men hon har nu flyttat till Vättern.

— Fru ... jag vet ... jag minns inte rätt namnet, sade Albert.

— Jag har inte heller sett henne, fortsatte Sara, men bodde hon ännu kvar på Råbäck, så skulle jag vilja ta den vägen. Goda, förträffliga böcker har hon lånat moster Gustava i Lidköping, och dem har vi båda läst tillsammans på mellanstunder.

— Dem vill också jag läsa! utropade sergeanten. Du ska så ... men ...

— Ja, den andra vägen vi kan välja, fortsatte han, går däremot ner mot Enebacken, öster och söder om Kullen, genom Skälvum, förbi Husby, och så vidare. Vilken ska vi ta?

— Hur ska jag kunna avgöra det? Det förstår jag mig inte på.

— Men du ska veta, Sara, att Hällekis hör till de mest utmärkta ställena i Västergötland. Det vore väl värt att fara den vägen.

— Om du vill. Och finns där stora hus och byggnader, så vore det nog värt att göra sig bekant på stället. Det kunde en gång löna sig.

Lite förstämd revade sergeanten in sitt samtals poetiska segel. Han hade på några dagar inte hört yrkets angelägenheter omtalas, men märkte genast att de var i antågande. Och hur kunde han vara ledsen på henne för det? Ändå ville han inte att så gudomliga platser som Hönsäter, Hällekis och Råbäck skulle offras som mål för rena glasmästarönskningar. Han beslöt alltså att ta den prosaiska stråten över Enebacken, och lämnade Kullen till höger.

Hon har ändå varit högre stämd, fortsatte sergeanten för sig själv. Ja, ett par dagar! Och hennes samtalsämnen, även om de alltid varit lika vad klokheten beträffar, har inte ständigt haft smak av en gesäll i fruntimmerskläder. Stackars, goda, oskyldiga flicka! tillade han med en knappt återhållen tår. Goda, älskade! Hur orätt bedömer jag dig inte? Är det inte rätt bra att du är så förnuftig? Du ska ärligt och förträffligt kunna sköta dig och de di ...

Han ryckte i hästarna, som om en hastig skrämsel hade kommit på, och han fruktade att de skulle fara iväg någonstans. Men han hämtade sig och fortsatte inom sig:

Allt vad jag kan spara och lägga av ska jag ge dem, och det som en fullkomlig, en ren gåva, så där som hon vill ha det. Det ska ske utan all inblandning från min sida (om inte genom fria råd) i hur hon hushållar med det. Men? Gode Gud! Mina skall jag kalla dem: det skall, det måste, det vill jag bestämt!

— Det skall du, och det blir min himmelska glädje att höra dig säga så.

Albert for förskräckt åt sidan vid dessa Saras sakta uttalade ord. Hade han glömt sig så i sin svärmiska utsikt att han talat högt och förrått sina innersta tankar?

— Var inte rädd, Albert. Dina viskningar, dina allra tystaste viskningar till dig själv, hör jag, för jag är så, att jag hör.

— Store Gud! Vem är du då? Kan du mer än andra?

— Du kör så bra och galant, Albert. Jag älskar dig.

— Du älskar mig, men du svarar mig inte?

— På vad ska jag svara?

— Hur kunde du höra nyss vad bara min själ darrande tänkte?

— Jag älskar din själ, därför hör jag din själs ord.

— Vad?

— Det vill säga, jag förstår dig. Jag begriper dina tankar, till och med vad du grubblade på nyss förut ...

— Vad? Om yrket?

— Jaja ... Albert ... ett fönsterglas är inte så föraktligt som du tror, Albert. Det skyddar dig om vintern mot kölden ute, och ger dig ändå ljus på samma gång. Det mesta i livet är annars så, att om det värmer, så sker det inte utan mörker, eller om det lyser, så sker det sällan utan köld. Bara ett fönster ... märk väl, min Albert ... ger ljus utan att låta köld strömma in. Och det håller värmen inne, och behåller ändå ljuset på samma gång. Så är ett fönster beskaffat, och det betyder mer än många förstår. Därför ska du inte förakta fönster, och inte förakta Saras yrke. Med det har hon försörjt sig och alla i Lidköping, de hon kan ha haft att bistå ... och ska så hädanefter ... Och även dig, Albert, om du kommer i nöd.

— Nej, Sara, det ska du aldrig behöva. Flit! En stor flit i mitt yrke ... för också jag har ett yrke! Älskade, goda flicka, nu känner jag, som en himmel, vad det är att vara flitig ... jag ska och vill förtjäna! Detta ord, som förr lät så lumpet i mina öron? Förtjäna vill jag! Arbeta och därmed hjälpa inte bara mig, men ... alla i Lidköping, dem jag kan ha att bistå. Yrke och flit ... du, Sara, har lärt mig de rätta orden!

Han tog hennes hand.

Geografin är en stackare, som ständigt låter sig överrumplas av historien. Var var det nu som den senare tog sitt nya övertag igen? Jo, på vägen mot Enebacken. Så ta då vid där, och håll sedan ut, geografi!

Enebacken ... och så får man Holmestads, Göteneds, Skälvums kyrkor, och till och med Vettlösa på litet avstånd åt vänster. Förlåt, Vättlösa heter det. Sedan kommer man så att man ser Husby och till och med Kleva kyrkor upp mot kullen. Vidare träffar ögat snart på Broby kyrka, Källby kyrka, Skeby kyrka ... det var obegripligt så mycket kyrkor!

Men nu är det slut. Ett stort öppet vatten möter till höger och slår den åkandes blick med en tjusande förfäran. Han fruktar att få hela Vänern över sig, åtminstone upp till hjulnaven. Han tvivlar inte på att den sanka, gula sandstranden han åker på har legat under böljan en gång. Vänern är en fe som har dragit sig lite undan. Vem vet om hon inte hastigt och oväntat kommer på en och tar igen sina gamla rättigheter? Särskilt vid nordanstorm är detta fruktansvärt.

I dag teg vinden och böljan log. Sara satt och anade i varje ögonblick att få se sitt Lidköping. Hon kände de ljuvaste inre minnen.

För en sak måste dock historien tillåtas redogöra: den besynnerliga lyckan de haft hela vägen, att få parvagn. För annars brukar kärror hota de flesta resande, som inte kommer på egna hjul eller står på egen botten i vagnarna. Kärror är ibland stygga att åka på. Det var alltså en mild skickelse som hade styrt här. Och kanske ligger förklaringen närmast i det som läkarna själva ... vilka annars aldrig befattar sig med ödet ... påstår om naturen. Det är att hon har en utmärkt och särskild omvårdnad om kvinnan, att hon nästan är skygg för att skada henne, är vördnadsfull, undvikande, aktsam. Detta är en mystisk, men en helig tanke. Måtte därför också människan vika lika vördnadsfullt undan. Må vi knäböja för en himmel som okänd ... misskänd ... står omkring oss, så nära, så god, så hemlighetsfull, så glömd, och ändå så ständig.

Lyckan att få parvagn kom för dem ofta av att Albert, när han såg att hästarna var goda, inte brydde sig om skjutsbonde, utan körde ensam. Det går bönderna gärna med på och tackar för, när de ser att de får ordentliga åkande. Så hade nu sergeanten och hon farit ensamma hela tiden.

Lidköping kom. De började åka på stadens första gata, bred, stor, bra, men lite ojämnt stenlagd.

— Bästa Albert, låt mig stiga av här, detta är mitt barndomshem. Jag skulle vilja gå till fots härinne. Du kan köra, jag går ensam.

— Nej, jag stiger också av, går bredvid och kör.

— Inte! Det ser illa ut. Och så en annan sak, Albert. Åk du ensam fram till källaren bortom torget. Jag går hem till mitt hus, jag vill komma dit ensam först. Jag vill se hur det är med min stackars mor.

— Även jag vill se henne.

— Nej, Albert. Om hon ännu lever, skulle hon känna en fasa när hon såg dig. Det vill jag inte.

— Min Gud! Vad säger du?

— För du skulle omöjligt kunna undvika att förråda dig. Du skulle uppföra dig så mot mig att hon anade en friare i dig. Hon skulle skälva vid tanken att i dig se sin dotters blivande man. Jag skulle få svårt att övertyga henne om det du aldrig i världen skall bli ...

— Ha!

— Var ändå inte rädd, goda Albert. Du ska snart komma hem till oss, och du ska få bese de rum du tänker hyra. Men vänta tills jag låter kalla dig. Kör nu gatan rakt fram, det är inte svårt att hitta här i Lidköping. Utan att vika av kommer du rätt bort till den där bron, som vi har talat om, över Lidan ... den där, du.

— Ha!

— Den åker du över. Men betrakta utsikten till höger och vänster, för en skönare flod än Lidan rinner inte genom någon stad. Lite längre fram, samma väg, kommer du till torget. Ett större torg finns inte i världen. Kör rakt fram över det till mynningen av gatan längst bort åt vänster. Den gatan går mot en annan tull, varifrån vägen löper till Göteborg. När du kommer på den gatan, bara till nästa tvärgränd från torget, så ligger källaren där i hörnet. Ta in på den, låt bära upp alla våra saker, och ta en kammare för din räkning över natten, eller tills jag låter kalla dig. Jag ska skicka en av lärpojkarna hemifrån efter mina saker. Du känner väl isär dem?

— Det står väl inte S.V. på alla, men jag ska försöka.

— Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så ät lite, stärk dig, och tänk inte så mycket på mig. Du känner väl igen dina egna saker åtminstone? Allt vad som inte är ditt, det är mitt ... och låt pojken hämta det.

— Vad som inte är ditt, det är mitt!

— Men ... var inte förstämd, inte blek! Du är i en hygglig stad, ska du veta. Se på människorna när du far genom gatorna. Du ska märka att nästan varje flicka här är behaglig ... det är Lidköping känt för ... jag är bland de allra obetydligaste. Se dig omkring och var glad i uppsynen. Jag vill ha den hemliga glädjen att när du åker fram på gatan, varannan flicka må stanna och tänka: kors en så vacker officer där far!

Sergeanten nickade ett tämligen muntert avsked åt Sara, som hade stigit av. Han körde framåt, men långsamt, och såg sig ofta om på sitt gående ressällskap.

— Du kör för simpelt, sade hon och vinkade. Det går inte an för en karl.

Han slog då till en frisk klatsch i luften, och hästarna for iväg. Sara Videbeck gick ensam.

Hon vek ner på en gata utmed ån, gatan som förde hem till hennes bostad. Det var inte sent på kvällen, men redan afton. Flera moln i långsträckta, söndertrasade och oförklarliga skepnader drog här och där fram över himlavalvet, men det såg ändå inte ut att bli regn. Solen skämtade nere i väster med de allvarsamma, betänkliga, ljusgrå, tunna molngestalterna.

Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, eftersom folk kom gående och hon försökte känna igen bekanta i dem. I småstäder vet nästan alla människor om varandra. Sara märkte också vilka dessa var. Men de var inbegripna i ett djupt samtal och på ganska långt avstånd från henne, så de märkte henne inte. Hon undrade över deras gester, pekningar och huvudvridningar. Men när de hade gått förbi, gick också hon vidare och närmade sig nästa hörn. Här stannade hon åter tvärt, för en likprocession kom. Vördnaden för sådant hade alltid hållit henne tillbaka. Hur mycket mer nu, då hon med häpnad och bestörtning i denna procession kände igen sin egen verkgesäll, svartklädd. Några av de äldre lärpojkarna bar tillsammans med andra bekanta en likkista. Det var hennes mors! Det kunde hon inte tvivla på.

Bröstets förfärliga rörelse och andedräktens uppror försökte hon dämpa, för ett opassande uppträde på gatan måste undvikas. Resklädd och utan något svart i sin dräkt ville hon inte visa sig.

— Min mor? Min mor! Får jag aldrig mer se ditt ansikte? utropade hon och vred sina händer.

Hon drog sig ännu längre in i hörnet där hon stod, för att låta det sorgliga tåget komma förbi.

Hon tyckte sig höra klockaren dovt mumla orden till sin granne i processionen: förlidna söndagsnatt.

De allvarsamma vandrarna märkte henne inte. Men när kistan hade hunnit förbi den tyst gråtande, dolda dottern, blev det omöjligt för henne att fortsätta sin egen vandring hem. Hon såg att processionen vände mot kyrkan. Om det var begravning eller bara bisättning kunde hon inte veta, men hon drogs oemotståndligt att följa efter på avstånd. Allt var ännu oredigt, hemskt, alltför hastigt överraskande för henne. Att se sin mor, att åtminstone röra hennes kista med sin mun innan hon sänktes ner, det var en nödvändighet.

Förlidna söndagsnatt? stavade hon ihop i sina tankar. Var var jag då? I torsdags reste jag från Stockholm. Hade resan inte försenats ... hade inte ... om ... så kunde vi ... så kunde jag redan i söndags kväll ha varit hemma. Nu är det onsdag! Var var vi söndagsnatten? Var? På Bodarne, svarade hon sig själv.

Lidköpings kyrka är till läget olik Mariestads kyrka. Den senare ligger särskilt högt, behärskar hela staden och syns överallt. Lidköpings kyrka står däremot i ett hörn av sin stad, visserligen så att hon märks på avstånd ... för hon är ändå en ansenlig byggnad. Men hon tar inte genast och överallt ögat i anspråk. Hon har inte fått sitt läge utmed själva Vänern som Mariestads kyrka, men är omgiven av en mycket lummigare, dunklare, innerligare kyrkogård.

Sara ville så mycket mindre närma sig tåget, eftersom fruntimmer aldrig går med i sådana. De som hör till de sörjande visar sig särskilt inte ute, och minst av allt på kyrkogården, vid det avgörande tillfället. Men Sara måste till kyrkogården! Var avsikten nu att sänka ner den älskades döda kropp i jorden? Då måste hennes syn, skärpt så mycket som möjligt, försöka följa denna färd till dess sista märkbara ögonblick.

Med rörelse såg hon att stadens ringaste präst var den som man hade anförtrott och kallat att utföra förrättningen. Kistan gick omgiven av de människor som varit glasmästaränkans arbetare på verkstaden. De var sällan vana att gå i svart, och syntes nu dåligt utstyrda i till stor del lånade, åtminstone urvuxna kläder. Men allas ansikten hade, när Sara såg dem gå förbi, burit spår av blekhet och insjunkenhet. Har de farit så illa under de tre veckor jag varit hemifrån? Nej! Det måste betyda sorg eller andakt, hoppades hon. Kistan var redan långt inne på kyrkogården, när dottern med vacklande steg också försökte våga sig dit in.

Hon blickade runt omkring därinne. Det fanns ingen människohop samlad som hon kunde blanda sig i, för att på det sättet våga närma sig den uppkastade jordhögen, där hennes stirrande ögon vilade. Hon drog sig alltså avsides bort till en hög gravsten, under ett träd. Dold bakom den kunde hon ändå få se sin mors sista ... enda ... heder. En matt ringning började med kyrkans minsta klocka, prästen slog upp handboken, klockaren tog upp sin psalmvers.

Vid dessa ljud sjönk Sara på knä i gräset vid den avlägsna gravstenen. Tårar kom i strida strömmar, hennes huvud darrade ända ner mot blomstervallen och hennes händer tog emot den fallande pannan.

— Min mor! Min mor! utropade hon högt, för hon visste att ingen dödlig hörde henne här.

Ett saligt minne strömmade ändå genom hennes hjärta då: jag har uppfyllt din önskan, min mor! Din oavlåtliga förmaning till mig har jag lytt. O, var du än är nu, ge mig din välsignelse!

Om den avlidnas ande nu blickade omkring på vad som hände här, så hade den där borta vid själva graven kunnat se de svartklädda. Med omsorg och aktning (men inte med många ord, för glasmästaränkans liv var ju inte att berömma) sysslade de med den döda kroppen. Men här under trädet, till större glädje för himlen och livet, knäböjde i en skön bild framtid och eftervärld. Denna bild kunde anden se med mer, med oändlig lycka. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann plikt är ofta något okänt, misskänt, osett. Dold stod dottern, tyst i sin bön. Människor såg henne inte. En svalkande vind gick över blommorna.

Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och prästens ord inte fler än handbokens. Allt gick alltså helt som det skulle: inget fattades, men inget var heller tillagt. Under verkgesällens insjunkna ögon syntes lite blått överst på kinderna. Lärpojkarna, friska i hyn, tog de spadar som stod redo och började kasta ner jorden.

Albert hade nått sitt mål i gathörnet. Han hade tagit en kammare en trappa upp på stadskällaren och vandrade omkring i den, än orolig, nyfiken och väntande på bud, än förstämd, uppstämd och nedstämd. Han såg på klockan, hon var sju på kvällen. Att beställa hästar genast till morgondagen och så snart resa mot Sollebrunn syntes honom nu omöjligt, men klockan åtta fann han att det var just det rätta. Först måste han väl ändå ta avsked av ... och när borde han troligen komma tillbaka? Allt detta kunde väl inte vara överläggningar av allra mest invecklat slag. Men han hade redan vant sig vid att överlägga om så mycket med någon. Han ville göra så även nu, och han fann sig ensam.

Hans oro samlades till slut i en enda brännpunkt. Han satt tyst, stel och stirrande i sin hörnsoffa och undrade varför inget bud kom. Han hörde en uppasserska slå i några dörrar till rum utanför. Han ropade på henne med dundrande stämma. Hon kom flygande.

— Ge mig en kopp te! sade han och såg vild ut.

Van vid ovanliga resande gick hon beskedligt sin väg, tigande och utan att undra. Då ropade han tillbaka henne, och hon kom igen.

— Hörde du vad jag begärde? röt han.

— Ja, herre.

— Så låt det gå fort, medan jag sitter här och väntar!

— Inte har herrn väntat på mig, så mycket vet jag, sade hon stött och gick ut på lite dåligt humör.

Ack, vad jag väntar på dig! utbrast han suckande inom sig, utan att ha hört på flickan som gått ut.

Teet kom, hett och starkt. Hon som bar det såg själv förargad ut, för tålamodet kan ta slut på vem som helst. När sergeanten förde koppen till läppen, brände han sig så fördjävlat att han ropade:

— Det var fan!

— Kunde du då inte ha väntat lite med det? utbröt han. Jag är inte skapt att skållas.

— Inte jag heller, svarade lidköpingsflickan vigt.

— Är du rasande?

— Nej, det behövs inte mer än en sådan.

— Jag vill lägga i mer socker och grädde, så svalnar det, anmärkte sergeanten, som hade återvänt till visdom och bättre lynne. Vad är klockan?

— Det rör inte mig.

— Du är ändå f-n given.

— Ska det vara en kopp till?

— Jag ser att klockan är snart nio, och inget bud! Bädda åt mig i rappet, jag vill lägga mig, så har jag något att göra. Ja, slå i en kopp till!

— Ska den drickas på sängen?

— Slå i och låt den stå där, så får jag se. Jag går ut på gatan och ser mig om, men kommer något bud, så ropa genast upp mig. Och bädda under tiden.

— En konstig offsér! sade flickan, sedan han hade gått ut. Men han väntar bud, och jag bryr mig inte om honom.

Hon bäddade hastigt och raskt. Hon var arg. Kuddar och lakan for som kanaljer fram och tillbaka under hennes händer. I rappet ... som han begärt ... blev sängen färdig.

Verkligen melankolisk, blek och med huvudet sänkt mot bröstet kom sergeanten tillbaka.

— Har inget bud hörts av? frågade han med den allra beskedligaste stämma uppasserskan, som hoppade nerför trappan.

— Nej, men allt är i ordning där uppe.

Hon försvann i de undre regionerna. Han gick uppför trappan.

När han kommit till sig sade han ingenting. Han kastade ännu en blick genom fönstret ner på gatan, för att se om inte ... Men ingen syntes.

Han satt länge vid rutan, men ingenting hände, mer än att det blev allt gråare omkring honom.

— Jag lägger mig! sade han till slut högt, men långsamt och liksom i letargi.

Mot detta hans påstående hördes ingen invändning. Ingen var närvarande för att säga emot honom det allra minsta.

Letargiskt klädde han av sig, lade sig och somnade, svept i källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke, dyrbart i sig självt, men utan värde för sergeanten.

Morgonen därpå ... som var en torsdag igen, att döma av aftonen förut, vilken varit en onsdagskväll ... morgonen därpå inträffade att sergeanten vaknade. Ingen hälsade på honom, ingen steg upp vid hans sida, ingen nickade. Till och med ingen kom in, för frukost hade han i sin bedrövelse alls inte beställt kvällen innan. Ändå var han så pass karl för sig att han steg upp och ställde sig på golvet.

Obegripligt! tänkte han.

Han tvättade huvudet med kallt vatten, klädde sig så elegant som uniformens snitt tillät, och steg slutligen fram till en stor väggspegel för att ordna det övriga. Där var kinderna, som blekheten gjort fina i hyn, de stora, mörka och nu smäktande ögonen, det grant lockade håret. Hela den bilden i spegeln såg ut som om han i sanning hade avancerat till fänrik. Förargelse vaknade nu, eftersom han på sista tiden hade fått ett bestämt och outgrundligt begär att stanna på underofficersgraden.

— Hut vekling! mumlade han.

Mörka blixtar uppstod i ögonvrårna, och han slungade vreda, morska blickar åt sin motståndare innanför glaset. Den där i spegeln gav av begripliga skäl genast tillbaka dem. Så uppmuntrade dessa båda herrar varann, och inom en stund såg sergeanten ut som en svensk Akilles.

Någon kom trippande, dörren öppnades, och uppasserskan steg in och meddelade att bud i går kväll hade hämtat sakerna, och att de där rummen som skulle hyras ...

— Bud? Och jag har inte förrän nu fått höra om det!

Åskor hotade i dessa ord. Flickan vek hastigt mot dörren, men hämtade sig. Hon förklarade att budet kommit så sent att herr majoren redan länge hade sovit, och att hon visst inte vågat ...

— Varifrån var budet?

— Från Videbeckskan.

— Videbe ... (Åter en åskblick. Han kunde ändå inte neka för sig själv att den rätta termen kunde låta just så för det där mellantinget, som han hade grubblat så mycket över. Själv nändes han ändå inte tala ut namnet så.)

— Ja, eller från det huset, rättare sagt, fortsatte flickan, för Videbeckskan själv hon är då äntligen borta. Men lärpojkarna kände riktigt igen sakerna och bar dem till sin döda matmors hus.

— Döda! Vad säger du? Himmel och fasa? Död? Nej ... och jag fick inte veta något i går?

Flickan svarade häpen:

— Budet sade att de där rummen, som ville hyras, de kunde nu få hyras, och att de skulle beses klockan åtta på morgonen i dag. Därför tyckte jag att det inte var värt att störa herr majoren förrän nu på morgonen klockan sju.

— Beses klockan åtta, sade budet? Se här! Klockan är åtta om en kvart. Men ... evige Gud! Död? Det är omöjligt! Omöjligt! Omöjligt!

Han störtade ut och frågade i dörren efter vägen till Videbeckska huset. Uppasserskan berättade och ritade upp det, så gott hans otålighet och hennes bestörtning tillät. Han skyndade bort.

Denna morgon var underbart vacker. Sergeanten kom ner till en av gatorna vid Lidan. Dagens friska, nya sol, och det blåa, det gröna, det vita, i luft, på träd, på ... Ack, nog borde väl sergeanten haft sinne att se och glädjas åt så mycket? Nog borde han av berättelserna under de föregående dagarna nu ha kunnat förstå att det var Videbeckskan, modern, och alls inte Videbeckskan, dottern, som hade dött. Men han var så tankfull att han gick utan all eftertanke.

Till slut såg han ett litet rött trähus med Strängnästycke, men väl bevarat. En lång rad strött granris på gatan mötte honom. Det högg till i bröstet: han hade nu dödsspåret att gå efter.

Genom en plankport med klinka kom han in på en rymlig, nysopad gård. Han steg upp på en låg men bred farstutrappa. Själva farstudörren, ganska stor, var prydd med lönn- och björkruskor. Körvel och färskt älggräs doftade från farstugolvet. Denna milda vällukt mötte honom alltså. Men hans knän darrade, för han anade att den, som bruket var, skulle dölja ångan av det förskräckliga.

En åldrig kvinna kom emot honom, snygg men ytterst enkelt klädd, med en blandning av bekymmer och godhet i ansiktet. Åter skar det i hans hjärta. Detta är säkert gamla Maja! tänkte han. Vad skulle han säga? Hur skulle han börja? Till slut stammade han:

— Jag har fått höra att det här skulle finnas rum ...

— Att hyra! Ja, en trappa upp, om jag får lov att visa herrn.

Han gick mot trappan. Men han ryste, för om hon verkligen var död, vad i herrans namn skulle han då med rummen? Hans fot höll på att snava över första trappsteget. Han vände sig om till den gamla tjänarinnan, han ville fråga något, men tungan vägrade att lyda. För att ändå göra något sade han:

— Innan jag går upp, låt mig veta hyran?

— Tjugo riksdaler riksgälds på år, men tolv på halvår, min herre. Var så god ...

Kalla, dystra, skärande ord! Men jag skäms för att inte gå upp, när jag har kommit hit, tänkte han. Han flög uppför trappan.

Visarinnan förde honom in i två små rum med rosiga tapeter.

— Var så god och sitt ner och bese dem under tiden, sade hon, gick ut och låste dörren.

Sitta ner? Nej minsann. Store Gud, vad ska jag här och göra? Vilka rum ändå? Trevliga! Himmelskt trevliga! Här är nyss skurat, som om det skett i natt? Ordnat, fejat, och springfärska gardiner uppsatta. En gäst har väntats, det syns. Och levkojor i fönstren? Se, vilka speglar med ramar? Ramarna också av glas med guldpapper under. Alldeles så. Och det inre rummet? Även där rosiga tapeter? Men på annat sätt. Ack, den som fick bo här, och ... om ... det vill säga, om ... gode Gud! ... om dessa små rum var det ganska säkert hon drömde den natten i Arboga, då ...

Dörren öppnades. Hon steg in. Sergeanten for lite åt sidan vid anblicken av en svart flicka: en flicka i ratine med Saras huvud, milt leende när hon märkte hans häpnad. Hon hade en bred, finstärkt lenonskrage över bröstet. Kinderna vita.

— Jag har sorg, som du ser, sade hon.

— Vad jag är glad, du lever? Du ler? utropade han.

Den sorg hon talade om satt som en fin skymning runt det översta av hennes ögon. Men vitögats emalj sken blåvitt, som alltid förr, och pupillerna glänste.

— Albert! sade hon.

Han svarade inget: bara såg.

— Vad tycker du om dessa rum? Vill du hyra dem? Men du kan inte känna dem mycket än. Får jag inte nu bjuda dig ner till mitt, så ska du få se hur jag har det? Frukosten väntar. Och börjar du inte dina resor strax i dag, så ber jag dig också hos mig till middagen. Går allt detta an, Albert?

Han sade ändå inget. Men i hela uttrycket av hans ansikte låg detta svar: Det går an.

### Ordlista

- **förstämd**: ledsen, på dåligt humör.
- **gesäll**: en utbildad hantverkare som arbetar hos en mästare.
- **böljan**: vågorna, vattnet (ett poetiskt ord).
- **källaren**: här: stadens restaurang och värdshus.
- **förlidna**: förra, senast gångna.
- **bisättning**: att man ställer kistan i väntan på begravning.
- **handboken**: prästens bok med ord för gudstjänster.
- **uppasserska**: kvinna som serverar på ett värdshus.
- **i rappet**: snabbt, genast.
- **letargi**: stor trötthet.
- **fänrik**: den lägsta officeren.
- **Akilles**: en stark och vred hjälte i de gamla grekiska berättelserna.
- **riksdaler riksgälds**: ett slags pengar på den tiden.
- **ratine**: ett tjockt ulltyg.
- **lenonskrage**: en krage av tunt, fint tyg.