# Det går an (nivå B1)

*C. J. L. Almqvist*

## Första kapitlet

*Ett intagande och märkvärdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte—men inte heller riktigt av bättre klass.*

En skön torsdagsmorgon i juli strömmade mycket folk förbi Riddarholmskyrkan i Stockholm. De skyndade ned längs backen mellan Kammarrätten och Statskontoret. De ville hinna ned i rätt tid till Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla skyndade till Yngve Frey. De sprang snabbt över landgången, för klockan hade redan slagit tiden för resan. Ångbåtskaptenen gav order: ”Främmande från bord!”

De främmande tog därför snabbt avsked av sina vänner som skulle resa och gick tillbaka till stranden. Landgången drogs in och båten lade ut. Efter några minuter var den långt borta på vattnet.

”Förgäves! Det är för sent, min fru!” muttrade en och annan resande skämtsamt mellan tänderna. De såg nämligen en gammal kvinna komma ned på Riddarholmsstranden. Hon viftade med näsduken och gjorde häftiga rörelser. Så visade hon att hon var en passagerare som skulle med. Men ingen slup fanns redo vid land. Båten själv var redan mitt för Owens. Ja, den sköt snabb som en pil förbi Garnisonssjukhuset.

Ändå väckte det en viss rörelse hos de resande, fastän den snabbt gick över. De hörde nämligen ett par halva rop: ”Moster! Moster!” Ropen kom från en ung passagerare på fördäcket. Hon verkade skämmas och ville inte ropa högt. Men man förstod att hon på ett tråkigt sätt hade blivit skild från en släkting. Släktingen var troligen ett sällskap som hon hade räknat med och som var viktigt för henne.

Men man är ofta så egoistisk att man glömmer sin nästa. Folk som har köpt biljetter till salong och akterdäck bryr sig inte mycket om pöbeln. Vad som händer den där framme på fördäcket och vid skansen frågar de inte efter. De ”bättre” resande var den här gången äldre herrar, nästan alla med tråkiga ansikten. De hade med sig fruar och barn. Barnen var inte just av det allra yngsta slaget. De var i den gängliga åldern, då naiviteten har försvunnit. Den har ännu inte ersatts av känsla och förnuft. Alla sådana människor är mycket egoistiska, och det av begripliga skäl. De där väluppfostrade barnen kan oftast så dåligt hjälpa sig själva att de ropar på hjälp varje ögonblick. Än har kängbandet gått upp, än har en handske fallit i sjön. Än är de hungriga, än törstiga, och hela världen är i oordning för dem. Deras mödrar har därför mycket besvär. Dessutom måste de anstränga sig med sina egna kroppar för att komma upp och ned i de trånga ångbåtstrapporna. Familjefäderna, till sist, försöker väl muntra upp sig med snus och tidningar. Men det verkar knappt räcka. De kan inte ägna så mycket uppmärksamhet åt andra. De har nämligen nog att göra med att hålla uppe sig själva, sina fruar och sina barn. Framför allt måste de tänka över mycket noga vad de vågar äta ombord, för att inte bli alldeles kaputt. Allt detta har en naturlig orsak. Själens rena glädje är den bästa medicinen mot kroppens krämpor och svagheter. När den glädjen saknas, kan man alltid drabbas av vad som helst. Då mår man gärna illa både av det man äter och av det man låter bli att äta. Många herrar här bar ännu på minnen av koleran. Det var då inte underligt att var och en bara tänkte på sig själv. Deras rörelser var så allvarliga att det hade passat en romersk senator. Så tänkte de efter, funderade och rådgjorde. Till sist bestämde de, så långt det var möjligt, planen för sin mat. De bestämde också planen för andra viktiga saker under resan.

Anta att det bland salongspassagerarna hade funnits någon yngre, ogift man. Han hade troligen haft tid att tycka synd om den stackars kvinnan på fördäcket, som var skild från sin moster. Åtminstone hade han tagit reda på hur hon såg ut och frågat efter hennes namn.

Den här gången fanns det ingen sådan man bland det bättre folket på Yngve Frey. Men bland fördäckspassagerarna fanns en lång och vacker underofficer—ja, för att säga det rent ut, en sergeant. Det kan ha varit brist på pengar eller andra orsaker. På denna resa frågade han i alla fall inte efter att vara bättre än däckpassabel. Han var hygglig och välvårdad och pratade ändå med en och annan i salongsfamiljerna. De visade inte bort honom, för hans mustascher var mörka, uppböjda och nästan vackra. Hans tschakot var så nätt att fruarna inte ogillade den. Han hade också något manligt i sitt sätt. Därför tillät sig de annars fina och stela fäderna att tala med honom. Han verkade ju bära på ett tyst löfte. Han skulle inte stanna som underofficer. Med tiden skulle han kanske inte bli kapten eller major, men åtminstone löjtnant.

Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket fått syn på henne som hade blivit skild från sin moster. Han lade märke till en sak. När resan började hade hon stått i en liten nätt damhatt av vit kambrik. Men efter en stund hade hon låtit hatten försvinna från huvudet. Nu visade hon sig i stället med en silkesschalett över hjässan, så som ”jungfrur” brukar. Frågan var alltså: Var denna passagerare mamsell eller jungfru? Och hur kom det sig, i båda fallen, att hon hade bytt huvudbonad?

Hennes första otur hade gjort sergeanten intresserad av henne. Han började mer och mer hålla sig på fördäcket, där han också rättvist hörde hemma. Allt mer lämnade han samtalet med salongens fina folk.

Jag tror, sade han till sig själv, att denna vackra flicka är mamsell—troligen från någon landsort. Hon är på väg hem och har med sig en äldre släkting som sällskap och skydd. Men släktingen hindrades av sin kaffekopp från att hinna ned till båten i tid. När detta händer, lägger flickan snabbt bort utseendet av mamsell genom att ta av hatten. Så undviker hon det olämpliga i att resa utan skydd. Med schaletten gör hon sig i stället till jungfru, som de andra fyra à fem jungfrurna här framme på fördäcket. Sedan kan hon som jungfru resa över hela Mälaren, åtminstone. Folk pratar inte illa om henne, fast hon inte har någon moster med sig.

Grundligt tänkt eller inte, så fastnade sergeanten ändå för den här lilla händelsen. Han kunde inte avgöra om flickan egentligen var av bättre eller sämre folk. Men hon var i alla fall ganska nätt och snygg i sin mörkblå kappa. Hon hade knutit en stor silkesduk under hakan. Duken var av fint, ljusrött, skärt, nästan vitt sidentyg, med några smala gröna ränder här och där. Med god smak hade hon ordnat den till ett huckle över sin kam i nacken. Förr kunde det ha hetat slöja. Sergeanten tyckte om duken, och han längtade inte tillbaka till kambrikshatten. Han gick ned till kaptenen för att få veta hennes namn. Efter en stunds tittande på passagerarlistan visade det sig att hon hette Sara Videbeck och var glasmästardotter från Lidköping. Det var en ovanligt noggrann uppgift på en passagerarlista på en ångbåt! Men det kom sig av att hon hade pass med sig, vilket resande på ångbåtar annars sällan har. Hon hade också haft ordningssinne nog att lämna sitt pass till kaptenen under resan. Så ville hon göra sig så säker som möjligt.

Sergeanten satt med många tankar nere i matsalongen—lägg märke till: matsalongen! Det är dit fördäckspassagerare får tränga sig in vid matstunderna. Det gäller åtminstone dem som har tillräckligt mod och ett piggt utseende. Det var nu ungefär frukosttid, eller kunde lätt bli det om man beställde en portion.

Sergeanten tänkte så här. En glasmästardotter från Lidköping—det är en småstad, långt, långt borta från Stockholm. En mamsell? På sätt och vis, ja. En borgardotter, men av den lägsta borgarklassen. Ett intagande och märkvärdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte—men inte heller riktigt av bättre klass. Vad ska en sådan egentligen räknas som? Vad kallas hon? Det är något obegripligt i den här mellansorten. Låt se—ta hit en biffstek!

Frukosten blev en lämplig paus i hans förvirrade och oklara tankar. När biffsteken var slut, fortsatte han för sig själv: Minsann, för tusan fan, det är just som jag. Vad är par exemple jag för en? Inte soldat. Inte officer. Inte sämre folk, och inte riktigt bättre heller. Låt mig se—djävulen—ta hit porter!

Efter portern reste sig sergeanten. Han drog sina mustascher till krokar, spottade djupt in i vänstra salongshörnet och betalade sin frukost. Hm! tänkte han, Sara—Vid—Vid—har inte ätit något i morse. Jag har lust att gå upp på däck och se efter om man kan tala med henne, eller bjuda henne. Om hon par exemple kan äta? Hans tankar (nu, som förut, lite förvirrade) tog inte heller den här gången slut. De löstes upp i en paus. Han såg på stövlarna, och de var blanka. Tschakoten var ren och borstad och elegant. Med två spänstiga skutt uppför trappan var den unga, ”slanka” krigaren snart på däck igen. Han såg sig omkring och tog sikte på fartygets förstäv.

Det första han såg där var en samling dalkullor. De stod framför de fyra à fem jungfrurna som vi redan har talat om. Bland jungfrurna syntes också ett skärt huvud. Där stod till sist ett par smutsiga maskinister. Sergeanten gick närmare. Han hörde dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta, vita, gröna och röda, med namn och minnesord skickligt inlindade. De ville att jungfrurna skulle köpa, men jungfrurna var hårda och prutade. Henne med det skära hucklet hörde sergeanten inte direkt pruta. Men han såg henne mycket noga välja bland tagelringarna. Till sist fastnade hon för en slät, svart och vit ring utan någon inskrift. Dalkullan sade sitt pris: 6 skilling. Det skära huvudet nickade ja. Sedan togs en liten börs upp ur kappan, en pung stickad av grönt silke. Ett silvermynt syntes i handen och låg helt nätt ovanpå handsken, couleur de lilas. Silvermyntet var av Sveriges minsta sort, 12 skilling.

— Kan du ge mig tillbakars 6 skilling på denna härne? sade en behaglig röst.

Rösten hade en västgötabrytning av det vackrare slaget och en liten skorrning på r.

— Sex skilling i löst? svarade dalkullan. Ack, söta jungfrun, det har jag verkligen inte. Men köp gärna två ringar av mig, så blir det jämnt 12 skilling. Köp! Köp!

— Nej nej men! hördes från det nätta huvudet.

Sergeanten stod bakom och såg bara nacken. Han visste att svaret kom från henne bara för att huvudet höjdes lite framåt.

Sergeanten steg nu glatt fram och sade:

— Tillåt, mamsell Vid—(han hejdade sig)—tillåt, hm, att jag köper de där två tagelringarna av den stackars dalkullan.

Han lade en tolvskilling i dalkullans hand. Utan vidare tog han de båda svart-och-vita ringarna. Kullan höll dem upp i luften framför jungfrurna och hoppades få sälja. Den skära tittade lite förvånad upp på militären. Men han var inte generad. Han tog genast den ena ringen, som hon hade valt förut, och gav henne den.

— Var det inte denna, som mamsell Sar—hm—var det inte just den här som mamsell ville ha? sade han. Var så god, ta och behåll den. Jag själv behåller den andra.

Flickan såg på honom med—tyckte han—ganska vackra ögon. I förvåningen tog hon visserligen ringen som han räckte henne. Han trodde att hon skulle sätta den på fingret, dit hon själv hade tänkt den. Men han märkte att hon i stället drog sig sakta bort till relingen, utan att säga ett ord. Där släppte hon ringen i sjön.

Prosit sergeant! sade han till sig själv när han såg detta. Det vill säga så mycket som att jag är ordentligt avbiten. Bravo junker! Varför skulle jag kalla henne mamsell, när hon har satt på sig huckle och vill vara okänd? En sådan kallar man snarare du, om det nu ska vara så. Och varför bjuda en okänd flicka en ring? Och det på däck? Fy skock, Albert!

Han gick till relingen på andra sidan. Där kastade han också den andra tagelringen, som han redan hade satt på sitt eget finger, i sjön. Samtidigt spottade han på salutkanonen, som låg nära. Sedan promenerade han en stund över däcket fram till aktern. När han kom tillbaka mot fördäcket, råkade han komma mitt emot den skära okända. Hon stod och tittade på hur maskineriet rörde sig.

— Ser du, sade han och höll fram sina händer, jag har också kastat min ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra.

Först mätte hon honom med en skarp blick från topp till tå. Strax efteråt kom ett knappt märkbart men ganska gott leende, ett fint, livligt uttryck som genast försvann. Det var hennes svar.

— Är ringen i sjön? Å då! lade hon till.

— Jag hoppas att en gädda redan har slukat den, sade sergeanten.

— Min tog en stor abborre.

— Jag hoppas att gäddan snart slukar abborren, fortsatte sergeanten och böjde huvudet. När det sker, kommer de båda ringarna ändå att ligga—under samma hjärta!

Det sista viskade han och drog ömt ut på orden. Men det misslyckades helt för sergeanten. Flickan vände sig tvärt bort utan att svara och blandade sig med de andra jungfrurna.

Prosit junker! sade han till sig själv. Avbiten på ny stat! Och varför tala om hjärta? Och på däck! Men en sak gläder mig: hon tyckte inte illa om att jag vågade säga du till henne. Därför, och alltså: aldrig mamsell mera!

Han gick ned i matsalongen och köpte en cigarr, som han också tände. Han kom upp igen och satte sig på sin koffert med hög och fri min. Han drog långa rökmoln ur cigarren och såg superb ut.

Han märkte att den behagliga glasmästardottern flera gånger gick förbi honom, som om hon inte brydde sig. Ibland rättade hon till den skära silkesknuten under hakan. Ibland fingrade hon på de fina ändarna på halsduken, som föll ned över bröstet. Hon pratade livligt med de andra jungfrurna och verkade inte alls generad.

Cigarren tog slut, som så mycket annat i världen. Sergeanten kastade den lilla biten, som ännu glödde, bort från sig. Han ville få den i sjön. Men den var så lätt att den bara kom ett stycke fram på däcket. Där låg den och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste blanka känga på sig. Den trampade på cigarrbiten, så att den slocknade tvärt. Sergeanten lyfte blicken från foten upp till personen och såg den okända. Hennes blick mötte hans. Sergeanten skyndade upp från sin koffert och gick fram till henne med en artig bugning.

— Tack, söta jungfru! sade han. Min cigarr förtjänade väl inte att röras av jungfruns fot—men—

En kall och avvisande min var svaret. Hon vände ryggen mot honom och gick.

Så må fan ta henne! Med den tanken hoppade sergeanten ned längs trappan till matsalongen, rodnande och sur. Här kröp han in i det mörkaste hörnet, som passade för sömn eller funderingar. Anfäkta, Albert! tänkte han och drog luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru. Det tålde hon lika lite som när jag förut skällde henne för mamsell. Rackartyg!

Han var inte ensam i salongen, så han talade varken högt eller halvhögt. Men han ville snabbt visa både sig själv och de andra sitt mod. Därför ropade han strängt och hårt till mamsellen vid luckan:

— Smörgås med salt kött på! Och det genast!

Skänkjungfrun kom fram med det han hade begärt på en bricka.

— Dra åt helvete med sina smörgåsar! Har jag inte begärt en på franskt bröd?

Lydig och beskedlig gick hon tillbaka med brickan. Hon ställde en av sina knäckebrödssmörgåsar vid skänken.

— Ett glas haut-brion, mamsell! Och låt mig vänta mindre.

Glaset hälldes upp och ställdes på brickan, tillsammans med en ny smörgås på ett helt franskt bröd.

— Är jag gjord för att gapa över ett helt bröd, tror mamsell? I Stockholm har man det vettet att dela franska bröd och breda smör på varje halva.

Skänkjungfrun gick tillbaka igen, tog en kniv och började dela smörgåsen.

— Jag ber—satans—var så god och ta ett nytt franskt bröd. Dela det och bred smör på båda insidorna. Var så god. Där sitter ju smöret på utsidan? Ta ett nytt bröd! Vad man får vänta! Anfäkta—kasta bort alltihop, jag är inte hungrig.

Mamsellen vid skänken mumlade lite vasst om fina resande. Det tyckte sergeanten inte så alldeles illa om. Han gick fram och betalade smörgåsarna.

— Jag har beställt dem, sade han. Se här är pengar.

— Man är orolig i magen—ja ja men! sade en svartklädd passagerare.

Sergeanten vände sig om och såg kragar. Han kände igen det bleka men skinande ansiktet med de två ljusblå, runda fågelögonen. Det var kyrkoherden i Ulricehamn.

— Aha, ödmjuka tjänare! Det är ju herr kyrkoherden Su——, utan tvivel på nedresa?

— Ja ja men.

— Jag far också till Västergötland, men det betyder inte hem för mig, utan bort, sade sergeanten.

Utan att tänka grep han sin stora smörgås på det hela brödet. Han hade klagat på den men också betalat den. Nu gapade han piggt över den.

— Så går det, sade kyrkoherden. Den ene reser upp, den andre ner. Jag ska till Ulricehamn.

— Ja, och—(sergeanten tömde sitt glas haut-brion, som hade stått och väntat på brickan).

— Så länge man har hälsan är det hälsosamt att fara fram och tillbaka så där, sade kyrkoherden.

— Å, det går, ja—(sergeanten svalde nu det sista av sin beställning).

— Lämnar herr sergeanten Stockholm för lång tid?

— Jag har tre månaders permission. Får jag lov att bjuda på ett glas, herr kyrkoherde? Vad får det vara? Porter? Eller portvin?

— Ja ja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, posito portvin! Eller porter!

Sergeanten beställde fram båda. Kyrkoherden kunde inte avgöra vilken som var bäst, så han drack ur båda två. Till sist bjöd han mycket varmt och gästfritt den unga militären att hälsa på i Ulricehamn och Timmelhed. Då skulle han få igen det han nu hade gett ut.

Sergeanten bugade sig, betalade det han hade beställt och sprang upp på däck igen, på gott humör.

Han såg sig om på stränderna som båten gled förbi. Då märkte han att den snart skulle lägga till vid Strängnäs. Den stora domkyrkan syns för dem som seglar redan på långt håll. Dess majestätiska torn härskar vitt och brett över trakterna i Södermanland. Först när man kommer närmare, upptäcker man en skara små röda trähus. De är osymmetriskt hopade nedanför kyrkan. Bara det rödrutiga gymnasie- och skolhuset skiljer sig genom sin höjd från de andra rucklen, som liknar skjul. Till sist kommer man fram till den gamla trasiga bron och stannar. Då säger man till sig själv: detta är Strängnäs.

### Fotnot

Här hände något ovanligt. En skänkjungfru bredde en smörgås på knäckebröd. Sedan blev hon med rätta påmind om att göra den av franskt bröd. Då tog hon ett helt bröd utan att dela det. Det är ett talande bevis på hur beskedliga restauratörer och restauratriser är. Någon gång låter de okunniga flickor från landsorten långt borta få försöka. Bildningens första steg är ofta svårt, och man får snäsor. Må då var och en ta sig samman och gå till väga med ett ädelt tålamod, som här!

### Ordlista

- **mellanting**: något som ligger mellan två andra saker och inte är det ena eller det andra.
- **intagande**: som man tycker om direkt, charmig.
- **pöbeln**: ett föraktfullt ord för vanligt folk.
- **däckpassabel**: ett påhittat ord, ungefär: bra nog för en plats på däck.
- **tschakot**: en hög militär hatt.
- **jungfru**: ogift kvinna av enklare familj, eller kvinna som serverar.
- **mamsell**: ogift kvinna av bättre familj, eller kvinna som serverar.
- **huckle**: en duk som kvinnor bär på huvudet. En schalett är ungefär samma sak.
- **glasmästardotter**: dotter till en glasmästare, en person som sätter in och säljer fönsterglas.
- **tagelringar**: ringar av hästhår.
- **couleur de lilas**: lila färg (franska).
- **tillbakars**: dialekt för ”tillbaka”. ”Denna härne” är dialekt för ”den här”.
- **par exemple**: till exempel (franska).
- **avbiten**: avvisad med ett kort och kallt svar. ”På ny stat” betyder troligen: en gång till.
- **Fy skock**: ett gammalt svärord, ungefär: fy! ”Anfäkta” är också ett svärord.
- **haut-brion**: ett franskt vin.
- **posito**: om vi säger så (latin).

## Andra kapitlet

*Här finns inte tecken på något förnämt. Här finns inget av den högadliga riddarhussorten. Här finns inte heller något av pengarnas adel hos en rik och stolt borgarklass. Här finns inte heller det mycket förnäma hos den självständiga delen av bondeståndet.*

Passagerare som tittar upp från landgången har varken en hamn eller en plats framför sig. De har inte heller någon riktig gata, utan en backe. De flesta husen är oartiga nog att vända gavlarna mot en. Ändå går man i land, medan ångbåten stannar kanske en halv timme. Här möts man visserligen inte av kringlor, som i Södertälje. Men man ska kliva försiktigt när man sätter foten på bryggan. Man ska se sig för och inte trampa ned i hålen mellan de murkna plankorna. Då kan man komma upp till staden med livet i behåll.

Det var vad som hände sergeanten och en person till. Han stod nämligen på fördäck och såg landgången läggas ut. Då märkte han det skära huvudet en liten bit ifrån sig. Det såg upp mot den lilla staden med tindrande ögon. Genast fick han mod. Han bestämde sig för att undvika alla de där farliga orden, jungfru, mamsell, och över huvud taget varje titel.

— Ett ord! sade han och vände sig ledigt till henne. Ett ord! Vi går i land, kom! Här på ångbåten är det nu stökigt. De ska langa in ved och ha annat krångel för sig. Nere i matsalongen är det också ruskigt. Det är obehagligt att äta där för—hm—jag vet ett mycket hyggligt och bra ställe här uppe i Strängnäs. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu efter en så lång fasta?

Utan krångel lät hon honom ta henne under armen. Hon gick över landgången och höll sig nära honom på den äventyrliga bron. Och—nu stod de i Strängnäs.

— Vad jag tycker om den här lilla staden, sade hon ledigt och kastade glada blickar omkring sig. Det är helt annat än Stockholm!

— När man kommer närmare in, är det verkligen ganska hyggligt, svarade sergeanten.

— Se—se! fortsatte hon. Ack, jag andas—men—åja—ja—jojo—Lidköping är ändå vackrare.

Snabbt, och nästan mot vad han hade trott, hörde den unga militären att hans bekantskap var en pratsam människa. Han blev förtjust över det och började själv tycka att Strängnäs var ganska trevligt. Det är det också i själva verket. Allt är utan anspråk. Man kommer upp från sjön och går på bara krokiga, smala gränder och gator, som slingrar sig över backar. Den stolta rakheten syns inte till i det här samhället. De små husen är gamla och vänliga. Man ser snart att de inte bara har gavlar, utan också långsidor med vackra fönster. De har till och med portar, där man får lust att gå in. Här finns inte tecken på något förnämt. Här finns inget av den högadliga riddarhussorten. Här finns inte heller något av pengarnas adel hos en rik och stolt borgarklass. Här finns inte heller det mycket förnäma hos den självständiga delen av bondeståndet. Det visar sig i deras sätt att vara. Nej, här ser man bara det medborgerliga av det enklaste slaget. Man tror att alla husen tillhör skutskeppare, glasmästare, borstbindare och fiskare.

Det är klart att detta bara gäller det Strängnäs som möter passageraren som kommer upp från sjön. Det gäller det som omger honom innan han kommer så långt som till domkyrkans höga kulle med träd. I närheten av kullen visar biskopshuset och några andra hus på en högre värld. Men sergeanten, med sin glasmästarflicka under armen, hade ännu inte gått upp mot höjderna. De hade inte ens gått till torget. De hade stannat till följd av hennes utrop om det lilla huset med de vita luckorna. De var kvar i den märkvärdiga Strängnäs-labyrinten av små krokiga gator och hus. Den ligger mellan sjöstranden och torget. Här förde han sitt sällskap till en hög trappa, som från själva gatan gick nedåt till en gård. Över gården gick de till husets port.

— Här, viskade sergeanten, bor den rika färgaren, som också håller en nätt och ren restaurang. Vi ska få se hur snyggt de har.

Flickan andades som i sitt eget hem, fastän hon ofta lade till att Lidköping var ännu vackrare.

De gick över farstukvisten och kom in i huset. En trappa ledde upp till ett stort rum i andra våningen, med en skänk i. Det var alltså ett slags värdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram till en snygg och gladlynt person, som torkade tallrikar innanför disken.

— Låt oss få ett av de små rummen här. Det där till höger—eller det där till vänster—det gör detsamma. Och frukost. Vad finns det?

— Hallon och grädde.

— Något stadigare?

— Stekta morkullor—färsk lax—

— Då tar vi det, men låt det gå fort. Och—

Sergeanten förde in sin bekantskap i det vänstra lilla rummet. Men i dörren fortsatte han att tala till människan med tallrikarna. Han viskade:

— Ett par glas körsbärsvin!

De båda gick in i det lilla rummet och stängde dörren. Det gjorde de för trevnadens skull, ifall fler skulle komma in i det stora rummet. Sara Videbeck tog av sig silkesschaletten. Då visade hon ett huvud med mörkbrunt, glänsande hår, som hade en fin bena. Hon hade inga löslockar vid tinningarna. Sergeanten mindes att de hade försvunnit tillsammans med kambrikshatten. Men hon hade ändå ett par egna lockar, ganska nätta, bakom varje öra. Hon drog också av sig handskarna—couleur de lilas. Då syntes två små vita, fylliga händer, som aldrig verkade ha gjort grovt arbete. Men man kunde anmärka att de var lite breda. Fingrarna var mycket behagliga och hade små gropar upptill vid lederna. Ändå var de en smula tjocka. Sergeanten tog för givet att de aldrig hade spelat luta, rört tangenter, fört penslar eller vänt blad i fina böcker. Till sådant krävs smala, smidiga fingertoppar. Ännu säkrare var att de aldrig hade fört spaden, mockat, bultat kok eller något sådant. Däremot lämnade han osagt om de inte i sin tid hade knådat kitt. Kitt ger nämligen vit och mjuk hud. Så mycket om händerna. Personen i övrigt var inte alls kort eller rund, utan ganska smal och snarare lite långväxt.

Flickan satt inte generad ensam med sin sergeant. Hon bröt av en liten lavendelkvist från en kruka i fönstret. Hon gned den mellan händerna och luktade sedan med nöje på sina fingrar. För att inte sitta sysslolös bröt sergeanten av ett blad geranium och gjorde likadant med det.

— Ett vackert och verkligen nätt rum! ropade hon. Ja, och se en så fin byrå. Är det valnöt, tro, eller ek? Nej, det är nog polerat päronträd—kan det vara äppelträd?

Sergeanten hade aldrig varit hemma i snickarverkstäder och kunde inte svara på det. I stället vände han sig till något annat och ropade:

— Minsann! Bred, förgylld ram kring spegeln! Men det är omodernt nu. Det ska vara mahognyram.

— Mahognyram? Å då! Jag vet vad som är bättre. Man gör själva ramen kring spegeln av glas också, av smala, klara bitar av kronglas. Det är bitar som har blivit över när man har skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till hela ramar och lägger målat papper under. Det blir vackra ramar. Se nu: då är det så att man speglar sig i själva spegeln. Men på ramen tittar man för sitt nöjes skull. Och man kan lägga vilket slags papper man vill under. Det kan bli riktigt vackert. Har—har—har—inte sett det?

Här verkade hon lite osäker på vad hon skulle kalla honom. Men just nu kom det beställda in. En snövit, fast inte fin, servett lades på bordet, och ovanpå sattes nytorkade tallrikar.

— Men tänk om de reser ifrån oss med ångbåten? sade hon.

— Å nej, svarade sergeanten. Först ska det skjutas signal. Och när skottet har gått av, hinner vi alltid ned till stranden.

Hon som hade burit in maten hade nu gått ut igen, och dörren var stängd. Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i handen och sade:

— Skål på resan!

Sara Videbeck tog utan krångel det andra lilla glaset. Hon skålade med sin värd, nickade glatt och sade:

— Tack!

— Ett ord, så gott som två, innan vi dricker, sade sergeanten snabbt. Det är besvärligt och förargligt att inte veta vad man ska kalla varandra. Och sedan så—jag vill aldrig göra någon ledsen, arg eller sårad. Och—par exemple skulle vi inte kunna kalla varandra—par exemple du—så länge vi äter åtminstone eller—

— Du?—ja, det må vara sagt.

Med de orden skålade hon en gång till. Saken var klar, och körsbärsvinet dracks.

Sergeanten blev som en ny människa, när denna sten hade fallit från hans bröst. Han gick omkring i rummet och blev dubbelt fri, glad och vänlig. Men den vackra glasmästardottern förändrades inte det minsta. Hon satt vid bordet, åt och tog för sig, visserligen på ett ganska behagligt sätt. Men något högre behag syntes inte mycket i hennes rörelser. Hon sade du till sin nya bekant vart åttonde ord, utan att hindras av blyghet eller förnämhet. Hon verkade oändligt hemmastadd.

Sergeanten kände sig överlägsen, åtminstone när det gällde fasoner. Den känslan gjorde honom ännu lyckligare, och han sade:

— Bästa Sara, lite mera hallon? Den här grädden var ju ganska god?

— Präktig! Tack! Jag minns där nere vid Lunds brunn i fjol somras—

Han gick ut och beställde mera hallon.

I samma ögonblick smällde signalskottet från ångbåten.

— Se så, sade hon, reste sig och satte på sig handskarna. Ge hallonen återbud.

— Bästa Sara, sitt! Hallonen kommer genast, vi hinner nog ned till stranden.

— Nenej! Precis är bäst att vara. Fråga vad det kostar? lade hon till.

Hon satte på sig schaletten och drog upp en näsduk. Ur näsduken stack ena änden av börsen fram.

— Vad? sade sergeanten snabbt. Det är jag som—

— Fort, fort! sade hon.

Hon gick nu själv förbi honom fram till disken i det stora rummet. Där frågade hon vad maten hade kostat.

— En riksdaler 24 skilling.

— Här, kära mamsell! sade hon och tog upp pengarna ur sin gröna silkespung. Här är 36 skilling för min del. Det gör hälften.

Sedan nickade hon åt uppasserskan som hade burit in maten.

— Adjö, jungfru!

Nicken, både åt mamsellen och åt jungfrun, var vänlig men av det överlägsna slaget. Den verkade betyda att hon inte frågade särskilt mycket efter något av slagen.

Sergeanten å sin sida blev blek. Han ville stamma fram att det var han som hade bjudit och att han skulle betala genast. Men Sara Videbeck stod redan i dörren, och tiden var knapp. Han betalade sina 36 skilling, bet sig i läpparna av förargelse och gick ut efter henne.

De kom ut på farstubron och gick över gården. Där skulle de gå uppför trappan till gatan. Då gjorde hon en liten rörelse. Av den kunde man förstå att sergeanten borde ta henne under armen. Det gjorde han också.

— Tack du, som förde mig till detta hyggliga ställe! sade hon halvhögt med den vackraste röst.

Hon rörde vid hans hand med sin, som en sakta klappning.

— Bor en rik färgare här, du? Hå kors!

— Inget att tacka för, svarade han.

Du betalade ju själv! lade han bittert till inom sig.

— Jo, du ska ha mycket tack, jag var ganska hungrig. Beskedligt och nätt folk är det här vart man än vänder sig. Och den här staden heter Strängnäs?

— Ja. Jag skulle så gärna vilja föra dig upp till domkyrkan, så att du får se de större delarna av staden. Där finns vackra, skuggiga träd att promenera under.

— Å lappri. Nej, vi måste ned till ångbåten. De väntar redan.

De gick nu med glada steg genom de korsande gränderna. Sara vinkade med nöje åt alla de små husknutar hon gick förbi. Och plötsligt sade hon:

— Hur vet du att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta vad du har för förnamn?

— Albert, svarade sergeanten.

— Alber—låt mig se?—ja, det är riktigt. Det har jag läst i almanackan, eller hur? Jo, så döptes också snickarålderman Ahlgrens son, som jag stod fadder åt i fjol somras. Han är en rar gosse, ska du se, Albe, blank i ögonen som emalj.

— Du är ju hemma i Lidköping? Och reser väl dit nu? tillät sig sergeanten att fråga.

— Försiktigt! Kliv försiktigt! sade hon, för de var just nu på den bräckliga bron.

Men utan fara kom de in över landgången och var på nytt i ångbåtens värld. Man lade ut från land, och hjulen började snurra. Rökmoln och ett dovt dån var den simmande drakens avsked från Strängnäs.

### Fotnot

Att skjuta signal brukas inte nu vid avresan från en stad, bara vid ankomsten.

### Ordlista

- **förnämt**: fint, av hög klass.
- **riddarhussorten**: adeln: de fina familjer som hör till Riddarhuset.
- **bondeståndet**: bönderna som en grupp i samhället.
- **couleur de lilas**: lila färg (franska).
- **par exemple**: till exempel (franska).
- **ruskigt**: här: smutsigt och otrevligt.
- **hyggligt**: här: fint, bra.
- **schaletten**: en duk som kvinnor bär på huvudet.
- **bultat kok**: ett gammalt uttryck, troligen för tungt arbete i hemmet.
- **kitt**: en mjuk massa av krita och olja som håller glaset fast i fönstret.
- **mamsell**: ogift kvinna av bättre familj, eller kvinna som serverar.
- **jungfru**: ogift kvinna av enklare familj, eller kvinna som serverar.
- **uppasserskan**: kvinnan som serverar på ett värdshus.
- **lappri**: strunt, något som inte är viktigt.
- **fadder**: en person som lovar att bry sig om ett barn vid dopet.

## Tredje kapitlet

*Den som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant!*

Sergeanten hade bestämt sig för att visa sin bekantskap en artighet. Därför gick han ned i matsalongen och bad om ett skålpund konfekt.

Konfekt fanns aldrig till salu på ångbåtar, svarade man.

— Så för fan! sade han. Finns det apelsiner här, då? Sådana tycker jag ligger där framme i korgen?

— Ja.

— Gott, ge mig fyra.

När han kom upp med frukten i handen, såg däcket ut på följande sätt. Större delen av det bättre folket, herrarna, fruarna och barnen, hade gått ned i salongen. Några par satt kvar på akterdäcket. De pratade inte livligt, men de sov inte heller riktigt. Ändå brydde de sig inte alls om något som fanns omkring dem. Dalkullorna satt längst fram vid förstäven. De lutade sig över de hoprullade trossarna och sov lätt. De fyra eller fem jungfrurna som redan har nämnts hade samlats med ryggarna mot ett halvt uppvecklat segel. Kaptenen var troligen i sin hytt, för han syntes inte på däck. Maskinisterna fortsatte sitt arbete i ergastulum. Var är då min skära? frågade sig sergeanten.

Till slut upptäckte han henne. Hon satt på en grönmålad soffa av spjälor. Den stod vid relingen, i en nisch bakom ena hjulhuset. Sergeanten tyckte att en så avskild plats var ganska trevlig. Han gick dit med sina apelsiner, satte sig bredvid henne och bjöd.

Hon nickade glatt och tog upp sin börs.

Så för miljoner hundra sjutton granater! tänkte sergeanten, och blodet steg upp i ansiktet på honom. Hon vill väl inte betala mig för apelsinerna, genast och kontant? Det här lägre borgerskapet ger jag ...

Så illa blev det inte. Ur sin virkade penningpung tog hon upp en kniv med pläterat skaft. Med den skalade hon en apelsin, som hon artigt räckte till Albert. Sedan skalade hon en åt sig själv, skar den i sex delar och började äta med god smak.

— Tack, bästa Sara! sade Albert och tog emot sin apelsin.

Sedan bad han att få låna hennes kniv för att skära sönder sin frukt, och det fick han. Han tittade på kniven med en viss undran. Den var mycket trubbig, ja, helt rund i spetsen, men den liknade ändå inte en bordskniv. I övrigt var den ny och ganska vass på ena sidan. Han brydde sig inte mer om den. Efter en liten stund sade han:

— Nu, Sara, måste vi lära känna varandra bättre. Du ska säga mig hur nära släkt du är med din moster, hon där som ...

— Som inte kom med i morse? sade Sara. Det är väl inte svårt att säga hur nära släkt jag är med min moster.

— Javisst, men ...

— Ja, jag är riktigt ledsen att hon inte hann med, stackars moster Ulla. Nu har hon fått ta egen skjuts eller åka med Göteborgsdiligensen. Man får se var vi kan träffas på vägen, om det alls blir av. Kanske stannar hon kvar i Stockholm nu, när det gick så tvärt för henne vid själva avresan. Jag har en moster till, ska du veta, en ogift, som heter Gustava. Hon bor i Lidköping och ser efter min sjuka mor medan jag är borta. Men den här moster Ulla har länge bott i Stockholm. Hon skulle bara resa till hemtrakten med mig för att röra på sig lite. Det var dumt att hon blev sen. Men det blir hon ofta, stackars moster Ulla. Jag var också ledsen för min egen skull. Det är alltid bra att ha en moster, eller så, med sig när man reser. Men jag var säker på att jag ändå skulle träffa någon resande på vägen, som ... ät själv, Albe! Inte äter jag ensam upp alla de här.

— Tack, sade han, glad att också få säga ett ord. Reser du ofta till Stockholm? Det är minsann en lång väg mellan Stockholm och Lidköping?

— Jag har aldrig varit i Stockholm förut. Jag behövde åka nu för att skaffa olja och diamanter och se det nyaste modet.

Sergeanten såg undrande på flickan och sade ingenting. Olja? tänkte han. Jag måste helt ha tagit fel om vad hon är för en. Hm! Det nyaste modet? Han mätte hennes figur från topp till tå. Den var minsann också riktigt elegant, nämligen på sitt sätt. Till slut sade han halvhögt:

— Diamanter?

— Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske att flinta duger, du? Nenej men. För att slå eld, som i ett gevärslås, det går flinta an till. Men se, den som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant!

Hennes ögon öppnades och glimmade vid de här orden, som av en medfödd, hög självkänsla. Hon såg nästan stolt ut. Annars syntes stolthet aldrig i hennes blick, utom när hon vände någon ryggen. Men hon blev genast förtrolig igen, när hon märkte att Albert höll på att tappa apelsinen av förvåning. Hon fortsatte:

— Annars har vi alltid tagit kritan från Göteborg, och det kunde vi ha gjort med oljan också. Men min mor fick brev om att den kunde fås 12 skilling billigare per kanna i Stockholm. Då tyckte jag att det var roligt att åka hit upp och höra efter. Jag hade ju en moster här att bo hos. Men det nya modet, som de talade så mycket om i Lidköping, det bryr jag mig inte om. De sade att man nu uppe i Stockholm hade börjat färga glas till kyrkfönster. Sådant har jag inte sett i Stockholm. Jag besökte med flit alla kyrkorna i den staden. Det var inget lätt arbete, för de var outhärdligt många. Men det fanns inte färgat glas i en enda. Jag vet inte varifrån den osanningen kommer, om inte från Uppsala. Där lär en assessor hålla på att måla fönstren i ett altarkor. Annars ville jag lära mig det. Vi har nämligen många beställningar av kyrkfönster både till ... ja ... och ända ned mot Skara. För i Skara finns det ingen människa som kan hantera glas. Jag visste att det skulle bli en stor och fin förtjänst, om vi kunde färga glas på verkstaden. Då skulle vi vara de enda i närheten som kunde det nya modet. Och de skulle köpa av oss så fort något sprack i kyrkorna. Men lik'om det. Jag hör att det modet inte används någonstans, och då är det inte heller värt något. Diamanter fick jag fina, så jag är ganska nöjd med resan. Och olja sedan ...

— Men vad i Guds namn använder du så mycket olja till?

— Till kitt, vet jag. Vad skulle väl olja annars vara till här i livet?

— Men varför reser inte din far själv i så viktiga affärer, och så långt?

— Å min Gud! Han är död sedan sex år. Det var en annan sak.

— Och min mor, stackare, har stått för verkstaden sedan dess, fortsatte hon, med en änkas rättigheter, förstås. Men i hela två år har hon legat till sängs hela tiden. Så jag kan säga att det är jag ensam som leder verkstaden.

— Men säg mig, vackra Sara, hur gammal är du då, par exemple, om jag får fråga?

— Tjugofyra år och litet till.

— Vad? Är det möjligt? Jag trodde att du var arton år. Sådana kinder, en sådan hy ...

— Ja, samma kinder hade jag när jag var arton. Man säger att fiskalsdöttrar, mamseller och fröknar ger sig ut för att vara yngre än de är. Så brukade de göra vid Lunds brunn, hörde jag. Men jag tycker inte att det är någon heder i att se gammal ut när man är ung. Då tycker jag att det är mycket bättre att göra tvärtom. Hur gammal är du ... om jag får fråga?

— Jag? Vi är nästan lika gamla. Jag är tjugofem år.

— Och jag som trodde att du bara var omkring nitton år och ännu inte hade passerat graderna. Så fritt du beter dig.

— Graderna? Ja, kära du, för att vara uppriktig har jag inte passerat dem ännu. Och jag kommer kanske aldrig så långt.

— Vad ... vad är du då för en?

— Bara underofficer.

— Sådana har jag sett förut bland Skaraborgarna, och det var hederliga karlar. Jag minns vid Lunds brunn ... Där gick mamseller, riktiga dagdriverskor, och låtsades dricka hälsovatten för det ena och det andra. Där var också en svärm Västgötadals- och Skaraborgslöjtnanter, kaptener, majorer och sådant som de kallar officerare. De låtsades också må illa och pratade med mamsellerna. Men om jag någon gång såg underofficerare vid Lunds brunn, så var det alltid rejäla karlar. De hade verkligt ont och drack inte för nöjes skull.

— Men vad gjorde du då vid Lunds brunn, Sara? Du är ju frisk. Du reste väl bara dit för att njuta av den sköna naturen?

— Jag var där bara en dag, och jag tjänade på mina askar. Jag måste åka dit för att se efter ett par av våra lärpojkar. De hade skickats dit för att sätta in en mängd rutor i brunnssalongen. Rutorna hade slagits sönder under en konstig bollkastning mellan brunnsgästerna den 4 juli. Man är aldrig säker på pojkarna. De slår sönder varorna, och de förstår inte heller att skära. De hanterar diamanten illa. Eftersom det nu var ett större arbete, åkte jag dit själv, och det ångrar jag inte. Vad tycker du, Albe? Jag satte in 56 små rutor, 22 av sämre grönt glas och, hör här ... 34 av fint taffelglas. Dessutom sålde jag tio glasaskar, sådana som bara vi gör på verkstaden, med guldpapper under som lister. Och sex stora lanternor. Dem ska de lysa sig med när de går i källarna efter selsevatten, och spa, och kreutzervrimmel, och sådant. Som jag säger, jag såg bara två underofficerare där, allvarliga karlar med gikt, Västgötadalare båda två. Hur kommer det sig att du kan vara underofficer, när du är en så ung människa?

— I Stockholm brukar de ibland ha yngre underofficerare ... särskilt som ... ja, ser du, jag är egentligen inte långt ifrån officer ... sergeant.

— Schersant? Nå, bra som det är. Bry dig aldrig om att bli officer, löjtnant och sådant dåligt sällskap. Vad gör de där dagtjuvarna annat än pratar strunt med mamsellerna om dagarna och med jungfrurna om kvällarna? Skräp! Krås och kragar, tomma magar.

Paus.

Militären satt lite skrämd när han hörde hur bra hans öppenhjärtiga vän talade och hur djärvt hon gick ut. Han visste med sig själv att han alltför gärna ville bli löjtnant. Den befordran hoppades han få genom sin hemliga släktskap med en viss stor familj i huvudstaden. Han visste också att hans kassa just nu var väl fylld. Pengarna räckte till den inspektionsresa över vissa egendomar som han skickats ut på under sin sommarpermission. Därför ville han inte ta på sig själv de sorgliga rimmen: krås och kragar etc. etc. Men han kunde inte förneka att skämtet med mamseller och jungfrur då och då hade fallit honom i smaken. Därför tittade han förskräckt på en Sara med så bestämda åsikter. Han såg på hennes ansikte. De glada, vänliga ögonen tycktes inte passa ihop med hennes sista stränga ord. Han såg också på de röda, fylliga, nästan vackert formade läpparna. Innanför låg de jämna, vitt glimmande tänderna, och ibland skymtade en liten fin, högröd tungspets. Då kunde man väl förlåta en man som han den tysta frågan: har då ingen i världen kysst denna mun?

Sara såg också honom i ansiktet, precis som han såg på henne. Till slut frågade hon med en skär, mild röst:

— Vad är det du tittar så på?

Helt utan att tänka efter svarade han djärvt:

— Jag sitter och undrar om ingen människa någonsin har kysst den där munnen?

Ett snabbt leende som strax försvann var hela hennes svar, och hon tittade bort över Mälarfjärdarna. I hennes blick fanns inte det minsta koketteri eller någon glimt av elakhet. Men å andra sidan fanns där inte heller något särskilt romantiskt, svärmiskt eller himmelskt. Det var ett mellanting av oförklarligt slag. Det var inte alls fult, men inte heller djupt vackert. Det liknade det slag som man med en glad min brukar säga om: Å! det går an!

Det gjorde sergeanten modig att hon åtminstone inte avvisade honom, vände nacken till eller gick sin väg. Han fortsatte:

— Jag skulle kunna säga dig mycket, bästa Sara. Det skulle vara av samma slag som man enligt dig brukar säga till mamseller och jungfrur. Jag erkänner till och med att jag är van vid det sättet att tala. Men du har förklarat för mig hur du hatar det. Jag vill inte ens nämna hjärtat, eftersom jag minns vad som hände tidigare i dag ... Och dessutom tror jag, uppriktigt sagt, att ditt hjärta är av glas. Och jag, jag äger inte den diamant som behövs. Det är det enda vapen som kan rista ett märke i ett sådant hjärta.

— Ska du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i kväll, Albert?

Hon frågade det med en genomträngande blick.

— Jag? Nej, absolut inte. Jag ska ned till Vadsbo härad, till vissa egendomar, och sedan kanske ännu längre in i Västergötland.

— Då åker vi tillsammans! (Åter en genomträngande blick.) Så kan vi ha två hästar för parvagn ... Och vi repartiserar ... Och ... för jag ser att du inte har eget åkdon med dig. Bondkärror är dåliga att åka på, och skjutspojklymlar vid sidan, det är inte mitt folk. De är sällan rena.

Sergeanten sprang upp. Han skulle nog ha tagit henne i sin famn, om de inte hade varit på däck. Hon har hjärta! tänkte han.

— Sätt dig ned, Albert, så ska vi ha roligt med att räkna ut skjutspengarna tillsammans. Hjälp mig om jag räknar fel. Mitt största nöje är att addera i huvudet. Nu ska vi se: första sträckan från Arboga är väl till Fellingsbro?

Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, glad och upprymd, som om han just hade vunnit en fullmakt. I detta ögonblick tyckte han också att hon var strålande, eller rättare sagt ljuvt vacker. Hon var så vacker som en flicka ... i hans smak ... någonsin kunde bli. Allt var så förnuftigt och klokt, och ändå så förtjusande på samma gång.

— Nå, svarar du mig inte? sade hon.

Hon slog honom helt lätt på handen med sin ena couleur de lilas handske. Den hade hon av försiktighet tagit av sig redan när hon skalade apelsinen.

— Till Fellingsbro går vägen helt riktigt, och därifrån till Glanshammar, sade han.

— Och sedan Vretstorp?

— Nenej du. Vi måste genom Örebro och Kumla först.

— Och sedan Vretstorp, det är säkert. Därefter Bodarne och Hova, och så är vi hemma.

— Vad, är du hemma i Hova?

— Jag är hemma i Västergötland. Så fort jag har satt min fot på marken vid Hova, är jag genast hemma.

Då sträckte Sara ut sin ena lilla fot och satte ned den helt bestämt och västgötskt på däcket.

Albert fick nu ett nytt tillfälle att beundra den välgjorda, vackra kängan.

— Är det där Lidköpingsarbete? sade han.

— Vad för slag?

— Jag menar, om de har så bra skomakare i Lidköping att ...

— Det är en ståtlig, ja, en härlig stad! Har du då aldrig varit i Lidköping? ... Skomakare? ... Å då! Vi har skräddare, finsmeder, grovsmeder, schatullmakare, grovsnickare, vi har allting. Även handlande, och en rik källarmästare på gatan en bit till vänster från torget. Men det tycker jag är illa, för sådana lever på andras fördärv och onödiga utgifter. Men hantverkaren gör det som duger och blir kvar i världen. Vart tar källarmästarens varor vägen? Han är kommissionär för Göteborgsdiligensen och har en stor, stor balsal, där officerare med mamseller och fröknar håller bal. Det är något för bal-dansar, ska du se! Men jag gillar ändå inte källarrörelsen. Vore folk folk, så fick sådant folk snart flytta från Lidköping och ge sig av därifrån. Men nu är det så att många vill dricka, spela och dansa, och ... det är en orimligt stor danssal, Albert! 8 fönsterlufter på längden, om jag minns rätt, och 24 rutor i varje luft!

— Tycker då inte du, Sara, om att dansa?

— När jag har sett efter verkstaden och slutat för dagen, blir jag ensam för mig själv. Då händer det att jag dansar ibland. Men det är utan fiol.

Det var en äkta ordentlig västgötska! tänkte sergeanten. Men hon såg så oändligt mild, så nästan rörande ut i detta ögonblick att han inte sade något. Lite senare sade han:

— Att din mor ska vara så sjuk! Tänk om hon är död, Sara, när vi kommer ... när du kommer ned dit?

— Ja, Gud väles det, stackare! Hon har inte haft någon riktig glädje i livet. Ångest och sorg hela tiden, och nu till slut bara ständig sjukdom. Det är inte mycket bra, Albert.

— Du talar alltför sorgligt. Men om hon lägger sig för att dö, hur går det då med din verkstad?

— Ja, då är det slut med rättigheterna, och jag kan inte få några av magistraten, det vet jag. Men jag har nog tänkt ut det ändå.

— Så?

— Å ja, det kan jag nog berätta, fortsatte hon.

Hon kröp ännu lite närmare Albert på soffan och såg sig om. Det var som om hon var rädd att någon obehörig skulle höra hennes hemligheter. Men som redan sagts var det inga människor på däcket åt det hållet. Hon vände sig åter till honom och såg mycket förtrolig och klok ut. Hon viftade med sin lilla handske i luften och slog honom ibland lätt på armen med den.

— Jag har funderat ut hur en flicka utan föräldrar och syskon, som jag, ska kunna leva ... leva bra ... sade hon. Jag har redan nog med linne och gångkläder för många år, och jag sliter inte mycket. Det gör en inte, när en är aktsam. När min mor nu dör, får jag inte längre skära till rutor och kitta i stora hus eller nybyggen. Det ska skråmästaren ha. Men det finns en särskild konst, vet du, som ingen i Lidköping kan utom jag. Den har jag själv funderat ut. Det gäller att blanda krita med olja så riktigt i sina dimensio ... nej, proportioner ... (Dimensioner säger man om själva glasets storlek på längden och bredden. Men proportion säger man om rätta blandningen och mängden av krita och olja tillsammans. De två orden används bara i vårt ämbete, och du förstår dem inte, Albert.) ... Nå, jag vill bara säga att jag har funderat ut en proportion i blandningen som ingen annan vet. Det blir en kitt som är så stark att inte ens det värsta höstregn kan lösa upp den. Den ska jag tillverka och sälja till alla ämbetsmästare. För de måste köpa av den, både i Lidköping, Vänersborg och Mariestad, bara de får lära känna den. Och de vet redan om den, för jag har låtit mina pojkar berätta om den överallt på sina resor. Jag säljer hemma i min kammare.

— Men som ogift är du ju försvarslös, och ...

— Det får vi se. Med en supig och svår man, som min mor hade, stackare, då skulle jag tvärtom vara försvarslös och usel. Nej, minsann, jag ska klara mig just som jag är. Den lilla gården vid Lidan äger vi själva. Det är ett ganska litet trähus, som ett av dem där uppe i Strängby ... träng ... hur var det nu ... ja ...

— Strängnäs.

— Och när mamma dör, blir gården min. Stackars mor! Men hon lever nog ett par år till. Men när hon dör, behöver jag med hus och tomt inget mer försvar, fast jag är ogift. Det vet jag av borgmästaren. Huset ger inte mycket pengar. Men jag kan hyra ut ett par rum på övervåningen, och där nere bor jag själv.

— Men eftersom jag är van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte sitta ensam jämt. Jag tänker öppna en bod ... en liten bod. Det ska vara en handel som kvinnor får sköta och som ännu inte har lagts under skrå. I min bod tänker jag sälja askar, fina, vackra askar av glas med färgat papper under. Dem har jag gjort i flera år, och lantfolket i hela bygden är rasande efter dem. Dessutom lyktor och lanternor. Ja, jag har lärt mig att sätta folium på glas, och av det ska jag göra små speglar åt socknarna. Kanske tar jag också in alla möjliga småvaror i min bod och säljer dem åt andra. Det kan vara vävnader, lärft, näsdukar och halsdukar, hemgjorda saker. Jag måste bara akta mig för siden, som ligger under skrå. Det ska inte bli en så liten handel, när en är hygglig mot folk vid sin disk. Jag sitter i min bod från tio på förmiddagen till fem på kvällen. Längre är det inte värt. Före tio på morgonen, innan jag öppnar boddörren, gör jag alla mina askar och glassaker. På kvällen blandar jag kitten åt alla ämbetsmästare. Det ska bli en god handel och ett glatt liv!

Saras ögon, mun och kinder lyste när hon sade detta. Men sergeanten frågade:

— Ska du då sitta så där inne hela året och aldrig se dig om ute eller andas den härliga lantluften?

— Vid soluppgången går jag ut på vägen mot Truve. Det gör jag varje morgon på sommaren, när det annars är klart.

— Tru ... vad är det för något?

— Det är Truve, vet jag. Det är Richefts sköna herrgård på Mariestadsvägen, vet du. Om bara vägen mellan staden och dit inte var så hemskt sandig! Men jag bryr mig inte om det, jag går den inte så ofta. Många morgnar sitter jag helst hemma. Jag har salvia och andra rosor i fönstren, och lavendelkrukor ska jag skaffa mig. Dessutom ser jag Lidaån utanför fönstren, och någon vackrare å finns inte. Vill jag se mer vatten, så har jag stora Vänern. Den ser jag när jag tittar ut mot gapet vid Kållandsö. Den har jag, bara jag tittar ut som mot stadsbron.

— Och när du blir gammal, vackra Sara?

— Om jag lever till ungefär femtio år, så tänker jag åka på marknader med varor. För så länge jag är ung är det bättre att sitta hemma i min lilla handelsbod.

— Man går gärna in till en disk där en så vacker handelskvinna sitter och säljer, sade han snabbt.

— Men under den tiden är det otäckt att resa på marknader, fortsatte hon och vände sig lite bort. Man råkar ut för ... ja. När jag närmar mig femtio år, tänker jag att det ska vara över. Då blir kanske handeln sämre hemma i boden. Då vill jag försöka på marknader, om jag inte har sparat ihop en summa innan dess. Med den kan jag leva utan bysch. Det hoppas jag. För en kan leva mycket nätt och ändå må ganska bra, så snart som ... (Här sjönk hennes ansikte och blicken mörknade.)

— Nåväl, min Gud! Vad menar du?

— Å jo, jag menar, så länge en aktar sig för att ha en plågare. En som äter upp och slösar bort i onödan och slarv allt som en har samlat med möda och omsorg. Vad hjälper det då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer oordentlig och frossar av den flitigas arbete? Och hur kan en arbeta med lust och glädje, när en ingen hjärtans lust har, men ångesten sitter i halsgropen ...

— Jag förstår dig inte.

— Så? Hm.

— För Guds skull, berätta vad du menar!

— Ja, det är väl något att berätta, kanske. Jag var ute en Michaelikväll med min mor. Det var mot hösten och det blåste, och hennes hår flög omkring huvan. I förtvivlan sprang hon upp mot den stora stadsbron, som går över Lidan hemma i vår stad. Jag var då femton år och sprang efter. Jag trodde att hon i sin hemska ångest skulle hoppa ned i vattnet. Men när jag kom ikapp, stannade hon och tog mig i famnen. Hon blev stående vid broräcket och såg sig om. Det var ingen människa ute. För din skull vill jag låta bli det, viskade hon. Jag vill leva och plågas tills du blir lite större. Men ve och förbannelse över den här! Åtminstone *den* ska jag bli av med! Då såg jag fradga av raseri, tror jag, stå runt min mors läppar. Hon ryckte av sin guldring från fingret och kastade den långt ut i Lidaån.

Sergeanten bleknade. Han kom ihåg något liknande från i morse vid båtens reling.

— Din mor lär ha varit lite otålig i äktenskapet? slapp det ur honom.

— Fy ... fy ... herre! ropade Sara med blixtrande blick och glömde sitt du. Albert? lade hon ändå strax till med mildare röst. En häst som har sparkats tjugo gånger och som den tjugoförsta gången sparkar tillbaka, är inte otålig. Och det är säkert och sant inför Gud ... sade hon till slut.

Hennes röst hördes knappt, men den var innerlig och klar.

— Det var en som hela tiden sade och förkunnade en sak. Min mor skulle bli allt bättre ... eller *ädlare* tror jag de kallar det ... genom den här plågan. Men det var inte sant. För det vet jag, att hon blev sämre år från år. Från den största ordning och renlighet blev hon till slut osnygg, otäck och slarvig, så jag grät över det. (Sara grät just nu.) Från att vara en from och gudfruktig människa, ville hon till slut inte titta i psalmboken ... och till sist ... ack ...

— Samla dig!

— Ännu i dag ligger min mor till sängs, och vet du av vad? Gunådaste oss! Av ... fylleri. Det är inte bra av en kvinna, Albert.

Sergeanten reste sig. Han kände en kall svett under sin tschakot, tog av den och svalkade sig med näsduken. Kanske korsades några av hans bästa planer i detta ögonblick inne i hans huvud. Men han var ung och hade inte ett förhärdat hjärta. Han tyckte synd om människorna. Han var inte heller halvlärd nog för att komma med den vanliga falska frasen att illa var bra. Han var bestört och undrande. Ändå kom han in på ett område som militärer sällan närmar sig. Han satte sig förtroligt bredvid sin plötsligt så öppenhjärtiga vän och frågade:

— Säg mig uppriktigt och rakt ut, Sara: är du vad man brukar kalla en läserska?

— Läsare ... å då! Absolut inte. Sådana finns det nog i Västergötland utan mig.

— Men du läser ändå ibland i Skriften?

— I Bibeln? Ja.

— Då känner du också Guds första, stora, allmänna bud ... förlåt, det låter lite ... växer till, föröken eder och uppfyllen jorden. Ska inte det budet uppfyllas?

Efter att ha tänkt lite, men utan att bli förlägen, svarade hon:

— Det där Gudsbudet innehåller ju ...

— Att man och kvinna ska vara tillsammans ...

— Men det säger väl inte budet, kan jag tro. En man ska väl inte vara tillsammans med vilken kvinna som helst i världen. Inte heller en kvinna med vilken man som helst som hon drabbas av genom händelser och försök. Jag vill minnas att det står att det ska vara till en hjälp för människan. Då ska det väl inte vara till ens fall? Både själens och kroppens fall, men mest själens. Nej, man får undvika och gå ur vägen för en stor fara, olycka och nöd. Framför allt får man låta bli att umgås i ont och skadligt sällskap. På samma sätt bör man väl också få fly ...

I samma ögonblick hördes ett starkt knakande längst fram i båtens förstäv, och kaptenen och en maskinist kom springande. Men det var inget värre än en tross som hade gått av. Därför började det lilla uppspända seglet fladdra lite vilt och slängde en stund hit och dit i vinden. Man hade nu kommit ut på ett av Mälarens större vatten, Granfjärden. Där blåser det nästan alltid friskt vid övergången till Blacken. Den starkare gungningen satte alla passagerarna i rörelse. Däcket fylldes av en mängd ansikten som man inte hade sett på hela dagen. Nu kröp de, som troglodyter, upp ur sin undre värld, salongen. Efter några minuters fladdrande fick man in seglet, och det sattes i ett nytt läge efter vinden. Allt blev bra och lugnt igen, fastän blåsten inte var liten. Men de här fartygen, som drivs av kraften från en inre eld, bryr sig inte mycket om vind och våg. De går sin säkra bana fram, vare sig det blåser emot eller med, eller, som nu, från sidan. I Granfjärden finns flera farliga ställen, dolda skär och blindklippor. Därför har många fartyg förlist här, på den tid man seglade utan eld och ofta måste lovera. Den skickligaste styrman kunde då inte alltid undvika prickar och klippor, trots att han kände till dem. Förutom rodret hade han ju inget annat till hjälp än de stora, vida, tunga segel som vinden kastade omkring. Hur han än vände dem och hur han än loverade, for de ofta med honom dit han inte ville. En stackars styrman på en skuta är ju i alla fall inte mer än människa? Nu, när man driver sin segling med eld, går man rakt mot målet och behöver inte lovera. Segel använder man bara när vinden står så att den hjälper till att driva fartyget. Styrmannen måste förstås fortfarande känna till prickar och blindskär. Men med kunskap om dem kan han lätt undvika dem, om han inte är ett nöt. Den enda stora faran med ångsegling är att brinna upp. Men även mot det kan man, genom hur pannan byggs, vara så försiktig att det sällan eller aldrig händer.

Det gick ganska fort och raskt framåt. Men rörelsen på däck ledde naturligtvis till att sergeanten och Sara avbröts i sitt samtal om mänsklighetens största problem. Sergeanten, driven av sin raska natur, hade sprungit dit och tagit tag i seglet. Det var till stor nytta och glädje för ångbåtskaptenen. Följden blev en brorskål mellan dem, nere under däck i kaptenens hytt.

Historien hoppar helt över hur middagen på fartyget gick till, för om sådant vet en däckspassagerare mycket lite. Han märker bara på två saker att middagen måste vara över. Solen sjunker mot horisonten, och skänkjungfrurna springer flitigt med påfyllda kaffekoppar. Salongens invånare har gjort upp den saken sinsemellan. Vid denna tid kommer några troglodytfigurer fram ur gömstället, lite gladare än vanligt eller åtminstone mindre fula under ögonen. Då kan en av folket (fördäckspassagerarna) förstå att herrskapet har ätit gott. Som denna berättelse redan har sagt, kan ändå en och annan djärvare däckman gå ned i matsalongen. Där kan han snabbt och glatt få sig en bit och sedan gå upp igen. Men kvinnorna som tillhör folket har det verkligen svårt. Hur de lever där framme på däck har många gånger förvånat historieskrivaren. Det anses inte riktigt anständigt att de tar med sig mat eller äter av egen mat. Och av den stora gemensamma maten som lagas i båtens kök får de oftast ingenting, eftersom de bara har däcksplats. Kanske finns det också någon djärvare bland kvinnorna, som går ned i troglodyternas adyt och får en godbit. Med den kommer hon sedan upp i friska luften. Men det räknas inte som modest gjort av henne.

En välgörande historia är nu kaffet klockan 4 till 5, som inte är mat men ändå mycket gott. Det kommer själv upp från adyten. Jungfrur räcker ut det på däck. Om de inte är alltför sura, låter de en tala med sig. Så kan även en stackars däckmänniska få en kopp. Sara passade på och fick verkligen en. Bortsett från hucklet såg hon så fin och snygg ut att kaffebärerskorna gärna ville räkna henne till herrskapet. Det var sannerligen obegripligt att hon inte hade köpt salongsbiljett och blivit troglodyt som alla andra. Man hade ju flera gånger sett hennes börs med silvermynt. Men det måste ha berott på hennes kärlek till öppen luft och hennes avsmak för dålig lukt och adyter i allmänhet.

Medan hon drack sitt kaffe och bestämde sig för att be om en kopp till, tänkte hon på sergeanten Albert. Hon mindes med innerlighet, glädje och tacksamhet hans förslag att ta henne i land. Det var i den lilla trevliga rödmålade småstugustaden (namnet hade hon blandat bort igen). Där hade hon utan krångel och besvär fått en snygg och god måltid. Den hette visserligen frukost, men för henne hade den varit middag. Nu när hon också hade fått kaffe kände hon sig mätt, lycklig och fri. Sergeanten själv hade större aptit. Denna berättelse har redan sagt att han ett par gånger på förmiddagen hade sökt hjälp vid skänken i sina svårigheter. Nu var han där nere igen. Tack vare sin nya vänskap med kaptenen gick han upp och ned utan rädsla, så ofta han ville. Man måste känna till hans biljett för att veta att han egentligen inte hörde till herrskapet, utan var folk. Vad, hur, var och när han åt, sägs inte. Man tror bara att han åt middag. Han var ung och hade friska behov, sådana som Gud har skapat. Men han var inte alls gourmand, drinkare, glupsk, otäck eller på annat sätt troglodyt. Inte heller han tycktes trivas i adyterna. Han gick upp därifrån så snart han kunde. Han måste ha varit en särskild vän av luften som blåste vid förstäven. Där höll han sig mest, och nu hade han tänt sin cigarr igen.

### Ordlista

- **selsevatten**: mineralvatten. ”Spa” och ”kreutzervrimmel” verkar också vara sådant vatten.
- **ergastulum**: ett fängelse för slavar i Rom; här skämt om maskinrummet.
- **flinta**: en hård sten. Man kan slå eld med den.
- **fröknar**: ogifta kvinnor av adlig familj.
- **mamsellerna**: ogifta kvinnor av bättre familj, eller kvinnor som serverar.
- **passerat graderna**: verkar här betyda: blivit officer.
- **krås**: rynkat fint tyg vid halsen på en skjorta.
- **repartiserar**: delar på kostnaden.
- **försvarslös**: här: utan skydd och ställning enligt lagen.
- **skrå**: en förening av hantverkare med egna regler. Bara medlemmar fick göra arbetet. En ämbetsmästare har full rätt att arbeta i sitt yrke.
- **bod**: en liten affär.
- **bysch**: ett ovanligt ord. Här verkar det betyda ungefär besvär eller slit.
- **gunådaste oss**: ett gammalt uttryck. Det verkar betyda ungefär: Gud, var nådig mot oss. ”Gud väles det” verkar betyda: Gud hjälpe henne.
- **läserska**: en person i en religiös väckelse som läser mycket i Bibeln.
- **växer till, föröken eder och uppfyllen jorden**: ord ur Bibeln: bli fler, få barn och fyll jorden.
- **troglodyter**: personer som bor i en grotta; här skämt om dem i salongen.
- **adyt**: det innersta rummet i ett tempel; här skämt om salongen.

## Fjärde kapitlet

*Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant, Albert! Blunda och sov, och fäll ihop dina anspråk*

Sara Videbeck såg efter sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, också på fördäcket. En lär hon särskilt ha varit rädd om. För vid ett tillfälle stod ingen annan person där längst fram. Då passade hon på, klappade cigarrökaren förtroligt på armen och sade:

— Du tycker ju om, Albert, att jag ber dig om en liten tjänst? Jag har här en kappsäck, den där med mässingsbokstäverna S.V. Se till att ingen sätter sig på den! Från början och hela dagen har den legat under seglet. Men när de flyttade om saker sist, drog de fram både det ena och det andra. Nu är seglet uppe, och min kappsäck ligger helt bar.

Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade:

— Är kappsäcken så ömtålig att inte ens en så lätt kropp som din får sitta på den? Annars kunde man lättast vakta den på det sättet.

— Nenej vasserra, varken jag eller du, och allra minst någon annan.

— Har du den full med diamanter?

— Å då!

— Nå, men vad då? Fast förlåt mig, det angår inte mig. Var trygg och glad, och gå själv vart du vill. Jag ska vakta din kappsäck.

Sara tackade honom med en blick, som om kappsäcken hade varit hennes eget hjärta. Hon gick bort för att ordna något med olika skrin, som hon hade ställt för sig själva på däck.

Vad kan flickan ha i kappsäcken? tänkte Albert. Han stod och tittade ned på de blanka, gula S.V. och drog ett hemskt långt bloss på cigarren. Hon är minsann ändå en rik docka, det är säkert. Fast det bryr jag mig inte om. Pengar får jag nog från (här mumlade han ett hemlighetsfullt familjenamn). Och av egendomarna i Vadsbo får jag min fasta intendentprocent. Bokstäverna är riktigt bra gjorda. De har mässingsslagare i Lidköping som duger. Ska jag följa henne ända dit? Annars borde jag vid Mariestad ta av från stora vägen och åka inåt. Ja, vi får se. Det är långt dit än. Hör hit, jungfru där med brickan! Räck mig en ny cigarr! Jag vill inte gå från stället. Djävulen, hon hörde mig inte! Hur ska det här gå? Jag får väl röka lite närmare stumpen, men det smakar hett och röken går mig i näsan. Fy tusan djävlar. Kappsäcken är just inte stor. Ganska lång, men inte bred. Hon har säkert glasskrin där, eftersom ingen får sätta sig på den. Men vem tusan skulle vara oförskämd nog att sätta sig på den? Det andra däckpatrasket här har jag aldrig sett sätta sig på annat än tågverket, pumpen eller kanonerna. Det är ett ganska hyfsat och snällt folk. De är så lite djärva mot andras saker att dalkullorna par exemple bara satte sig på sig själva. Hic est, de lade benen under sig. Vilken oförskämd typ kan Sara då ha varit rädd för? ... Aha ... du ska få se, Albert! Hon menade dig själv och ingen annan, när hon så vackert bad mig vakta kappsäcken ... Baj miljoner så han smakar! sade han och kastade sista stumpen i sjön. Det här går över tålamodet.

Just i denna svåra kris kom Sara till honom och, vad säger ni? stack en ny cigarr i hans hand.

— Eld har jag inte med mig, sade hon. Jag ville inte låta jungfrun, som jag beställde cigarren av, tända den åt dig där nere, för ... Och dessutom kan hon inte röka. Men hur ska du få eld, Albe?

— Jo, se här, sade han, här kommer ångkaptenen promenerande med sin utmärkta trabucos i truten. Förlåt, bästa farbror kapten ... var så god och kom ett par steg närmare, så får jag tända. Den här vackra flickan har satt mig på en post som jag som god militär inte kan lämna.

— Strax! Strax! svarade kaptenen.

Sara stod och såg på. Hon kunde inte låta bli att skratta högt när de två karlarna satte cigarrändarna mot varandra. De iakttog spetsarna med spända, allvarliga ögon och arbetade ivrigt för att det skulle ta eld. Det lyckades, och den hederlige, glade kaptenen gick sin väg. Med ett särskilt uttryck av lycka fyllde sergeanten båda kinderna med ny, frisk rök. Man vet ju att den första röken smakar bäst. Han blåste ut den mycket långsamt. Men i sin tankspriddhet blåste han den mitt i ansiktet på Sara.

— Å då! ropade hon och sprang igen sin väg, till den andra delen av fördäcket. Där höll hon på med sina skrin, som vi redan har berättat.

Albert stod ensam igen vid sin kappsäck ... det vill säga hennes ... och såg på den sjunkande, milda, vackra västersolen. Man hade nu kommit in på Galten, den yttersta Mälarfjärden mot Arboga. Albert stod och såg på solen, som sagt, men han såg också då och då på kappsäcken. Han rökte långsammare nu, för han tänkte på en sak. Om cigarren tar slut på en gång, är det kanske inte lika lätt som nyss att få en till. Ja, hon har helt säkert glas i kappsäcken. Det tycker jag bättre om än vad jag en gång trodde. Då trodde jag att hon hade glas i bröstet, eller ett helt hjärta av glas. Det var en dum tanke av mig ... puh! ... men jag ska inte blåsa ut för mycket rök åt gången ... puh! ... Låt gå för att hennes själ är lite av glas. Kan inte jag ha en diamant lika väl som någon annan? Och skära? Men djupt vill jag inte skära, det nänns inte ens fan på så vacker kristall ... puh! ... Jag ska bara rita in ett A på hennes minnes emalj. Det får jag väl göra? Det är väl inte för mycket? ... puh! Vacker är hon när hon är allvarlig, men ännu vackrare när hon ler, så där. Och allra vackrast var hon när hon grät över sin mor. Det är konstigt att jag kunde tycka om det? Annars brukar man bli ful när man gråter ... puh! ... men hennes ögonvrår blev inte röda, utan var klara som ... nå, nå, gråten varade inte heller länge.

— Ror i lä! Ror i lä! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du inte pricken, din attan? Ja, ja, det börjar skymma, lade kaptenen snällt till. Nu är det bäst att jag befriar honom från rodret och går dit själv. Inloppet i Arboga å är inte som andra lappriga inlopp. Ror i lä! I lä! Stopp maskin, för sju tunnor tusan! Gå ned härifrån, jag ställer mig där själv. Säg till att klyvarn tas in!

— Stopp maskin! Stopp! hördes som svar.

Fartyget saktade farten. Den skicklige kaptenen, som nu själv stod vid rodret, fick tid att rätta kursen. Så kom de lyckligt förbi pricken.

Mälarens innersta vatten är dess västligaste början, utanför Kungsbarkarö och Björkskogs socknar. Det är fullt av små grund, blindskär och lantliga äventyr. Sådant har man alltid besvär av till sjöss. De här små landspetsarna närmast Arboga å är en fortsättning på de låga Kungsörsängarna. Längst ute i väster liknar de en grön matta, som tycks vilja smyga sig in under vattnet. Särskilt på kvällarna kan man inte tydligt se gränsen mellan gräset och Mälarens vågor. Seglaren siktar då på taket av Kungsörs slott, som ligger nära åns mynning. Det gick den här gången, som alltid, lyckligt för Yngve Frey.

Just när man hade kommit in i ån, hördes en grov, torr röst uppe på ångbåtens akter. Den talade till sin granne:

— Hur långt har vi nu till staden?

— Sex fjärdingsväg ungefär, svarade en annan röst.

Den rösten uttryckte den största snällhet, tjänstvillighet och iver. Ljudet var en sopran, som en gammal kärings, men det var ingen käring, för det var en karl.

— Gott! sade basen och såg på klockan. Hon är sju. Vi är framme klockan åtta, senast nio, och kan hoppas på ett ordentligt bord och riktiga sängar.

Orden växlades mellan två familjefäder.

— Om min baron befaller, sade sopranen (även han baron), så går det lätt an, mycket lätt. Vi kan passa på här vid Kungsör och skicka en stafett, en kurir, landvägen till staden. Han beställer rum åt oss, för vid den här tiden kommer många resande samtidigt.

— Kan det ske, kapten? frågade basen förnämt men likgiltigt.

— Det går positivt an, javisst, visst, sade sopranen ivrigt, innan ångbåtskaptenen vid rodret själv hann svara.

— Det kan ske, sade kaptenen, men inte utan lite besvär.

— På vad sätt? frågade basen, trött av så mycket talande.

— Jo, utan svårighet, mycket smidigt, helt lätt! skuttade sopranen efter med de snabbaste ord i världen.

Den hederlige kaptenen vid rodret såg sig tveksamt om.

— Jo, ännu kan en slup gå i land och hyra en karl vid gästgivargården där uppe, sade han. Han kan rida till staden, om det nödvändigt ska vara. Men jag hoppas att vi är där lika snabbt som han.

— Åja, åja, åja, sade sopranen. Vi hinner väl lika snabbt till bron, med vår flinke kaptens hjälp. Men sedan försinkas, bortsinkas, borttas mycken tid med att komma i land. Så det är alltid bra ... vill inte min baron det? ... att vi skickar en stafett, som beställer och tar alla rummen?

— Gör så då! sade den sömnige basen och stoppade in hakan under rocken.

Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men han kom inte längre än fram till kaptenen vid rodret, som var helt nära.

— Beställ, bästa kapten, beställ, beställ!

Kaptenen var snäll, men han tycktes besvärad av detta fjäsk. Ändå ville han inte gå emot baronerna. Han ropade på en av sina män:

— Gör jullen klar och far i land, och ...

Han sade till mannen vad ärendet var.

— Du får ro efter oss sedan.

— Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det förstås, förstås! muttrade sopranen till kaptenen. Han pekade lite mot basen, som satt hopkrupen i sin rock.

— Något är det värt, svarade kaptenen lugnt.

Han strök sig om hakan och såg bort mot de båda stränderna som han styrde mellan. Utsikten på högra sidan var vid och vacker. Ängarna sträckte sig oändligt långt mot norr och nordväst. De var översållade med miljoner höhögar, som små oklippta knutar på baksidan av ett stort grönt tapisseri.

— Och allt det här har Hörstadius lagt under sig? Det är minsann en pastor! sade kaptenen med en nick, medan han stod och talade för sig själv. Den karlen blir före sin död bottenrik eller bottenfattig. Det är en pastor som predikar med hö. Han kan säga som det står i Skriften: allt hö är kött. För av de här ängarna, som han arrenderar så billigt, tjänar han stora pengar. Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte riktigt ... har varit snällt mot honom. Men det förvånar mig att han lägger under sig egendomar i alla landsdelar. Inte bara vid Kungsör, utan också i Sörmland, ja, i hela riket. Har han inte arrenden ända borta, för fan i våld, i skarpa Uppland, i Sollentuna? Det är då en ekonom till karl, den där Hörstadius! Så plågar han sin arma kropp med att åka bondkärra och resa runt hela livet mellan sina arrendegårdar. Och han ser efter och ser efter. Det måste vara ett förbannat efterseende att sköta gårdar i alla landsdelar. Och när han skramlar omkring, är han ändå så hård mot sin egen kropp att han bara dricker vatten. Hörstadius är västgöte, där ligger knuten. Det är då en egen nation till folk! Men en sak berömmer jag hos honom. Han lär vara så rättskaffens och snäll mot alla sina tusen arbetsledare, drängar och inspektorer. Så till slut lär han inte plåga någon annan än sig själv. Ta in seglet! Hissa flagg! Nej, mindre martyr är man som förare av en ångbåt. Kom hit! Kom och styr! Jag går ned. Nu är ån klar och lätt att hantera ända fram till Arboga.

Styrmannen kom på order, och kaptenen lämnade rodret till honom. Själv gick han bort över däcket och nedför trappan till rummen där nere. Där stod toddyn och rykte som bäst. Även punsch ägde rum.

Det var kväll. Solens fe hade redan sjunkit ned i famnen på Kungsörs ängar i väster. Men ett mörkrött purpurskimmer hängde ännu kvar på himlen. Det var det sista plagg som den sköna hade kastat av sig, innan hon lade sig att sova under täcket. Tusentals långa rödblå streck gick ut från skimret. Många av dem randade vattnet, och några låg stänkta över sakerna på ångbåten.

En mjuk hand rörde vid Alberts axel. Han såg upp från de röda strålarna. En lång stund hade han stått och sett hur de gungade och flydde över den krusiga vattenytan. Det var Sara, och hon viskade:

— Gå härifrån nu. Jag ska i stället vakta både dina och mina saker tills vi kommer i land med dem. Gå ned och drick ditt glas punsch. Men när vi har kommit fram till bron, skynda dig då upp i staden och skaffa oss bärare. Annars tar de andra passagerarna karlarna ifrån oss.

De stod av en slump helt ensamma där i fören, så Sara hade nog inte behövt viska. Men Albert tyckte att det lät så förtroligt och bra. Hennes vackra ansikte var så nära honom att han kysste henne utan att själv veta om det. Och han gick bort, som hon hade sagt.

Sara Videbeck ... som om ingenting hade hänt ... började flitigt ordna en mängd större och mindre saker framme i fören. Hon lade ihop sina egna kappsäckar, skrin och ytterkläder. Hon bar också till samma hög sergeantens inte särskilt vingbreda ränsel, koffert och reskappa. Man kan fråga sig hur hon kunde känna igen dem. Men dagens iakttagelser hade räckt för henne. Hon hade märkt vilka saker sergeanten gärna stannade vid på sina rundor på däck. Ibland hade han lyft på dem, flyttat dem, rättat till dem och så vidare. Det gör en bra karl aldrig med annat än sina egna saker.

Albert gick verkligen ned och tog sig ett glas punsch.

— Mamsell! Var så snäll och ge mig två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan. Jag bär dem själv, så behöver ingen besväras.

Skänkmamsellen blev glad över en så mild ton från en förut så sträng resande. Hon gjorde snabbt som han hade sagt. Albert tog sin bricka och bar den uppför trappan, lugn som en servitör. Han gick bort till fören för att bjuda sin reskamrat.

— Är det carolina? frågade hon. Jag dricker inte punsch.

— Drick nu ett glas punsch för min skull i afton. Det blir svalt i kväll. Den är fin och god.

— Bra! sade hon, när glaset var tomt. Albert, det här är bättre än carolina.

— Det är just vad jag alltid har påstått, svarade sergeanten och tömde glaset som stod bredvid.

Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten lade till vid högra stranden, som det brukades, nedanför Lundborgs gård.

Sergeanten, smidig, pigg och på utmärkt humör, var den förste som hoppade i land. Han såg sig lite omkring på närmaste gata och träffade två sysslolösa Arbogabor. Med dem kom han snart överens. De följde honom ned till ångbåten med en bår, som de hämtade i närheten. När han kom ned till fartyget, höll Albert på att inte hitta den han sökte. Lite förvånad såg han sig om i skymningen efter det skära huvudet ... det fanns inte. Till slut upptäckte han ändå på däcket ... Sara Videbeck i hatt. De två karlarna med båren väntade på order. Ändå kunde han inte låta bli att i några ögonblick stå och se på sin förvandlade vän. I morse hade han visserligen sett samma person några minuter, men då utan intresse. Nu ... är det hon? tänkte han. Mamsell ville han inte alls anse henne för, eftersom han en gång hade blivit varnad. Men den nätta, vita kambrikshatten satt mycket behagligt på det vackra, fria, fina huvudet. Några smakfulla mörka lockar hängde också på var sida vid tinningarna, precis som det skulle vara. Albert pekade åt karlarna vart de skulle gå. Sara sade med tonvikt på fjärde ordet:

— Det här är våra saker. Var rädda om dem, så att de inte skavs på båren.

— Ingen fara, söta frun, sade den ene bäraren.

— Säg själv, sade den andre, vilket frun är ömmast om, så lägger vi det överst på båren.

Albert log för sig själv, men han såg en mycket syrlig och sträv min i Saras ansikte. De kom i land.

— Vart befaller herrskapet att vi ska gå? frågade den främste bäraren.

— Till gästgivargården.

— Jaså, herrskapet är inte hemma i staden? Då får jag nämna, fortsatte karlen, att herrn bör skynda sig att få nattkvarter på gästgivargården. Här har nämligen kommit mycket resande.

— Jag följer med sakerna, sade Sara. Skynda före, Albert! Vi hittar nog till gästgivargården.

Sergeanten gjorde så. Han gick genom de långa gatorna i Arboga och kom efter en stund fram till gästgivargården.

— Finns inga! Finns inga! var värdens svar när Albert bad om rum.

— Men jag kommer från ångbåten och måste ha rum.

— Ja, om herrn så kom från solen eller från själva Blåkulla, så blev det inte fler rum för det. Här är baron** och baron** och baron**, som redan har tingat alla rummen för sig och sina familjer. Och i Arboga för övrigt ... ja, hör efter själv, min bästa herre ... jag tvivlar mycket på det. För marknaden i ... hmhm ... har dragit hit fasligt mycket folk.

— Nå, jag nöjer mig med ett enda rum (själv kan jag sova på något höloft, tänkte han). Men snyggt och fint. Det får gärna vara litet. Var så god, det kan kosta vad det vill.

— Har frun något enda rum över, Annette? sade värden och såg åt sidan, in i en sidokammare. Det är några förbannat vidlyftiga friherrar som har okaperat oss helt och hållet. Annars har vi lokaler nog, men de hör till ortens noblesseri, och därför ser herrn ...

— Nej, svarade Annette, det finns inte.

— Men jag måste ta mig sju tusan ha ett rum, sade sergeanten bestämt och gick själv in. Det behövs bara en säng. Det är omöjligt att det inte skulle finnas i ett så stort, rymligt och vackert hotell som det här. Jag har varit i Arboga förut. Jag vet att en lång gång längs gården leder till tusentals rum här inne.

— Nå, nå, bästa herre, sade en liten kort rulta i mössa, husets värdinna. Gå, Annette, längst bort i gången och se om min egen kammare kan göras i ordning. I nödens stund får jag väl lämna min egen ro i sticket.

Annette och sergeanten gick. Han fann ett mycket hyggligt, stort rum, sade att det var bra och gick tillbaka. Knappt hade han kommit tillbaka till porten förrän han mötte Sara och bärarna. Han visade dem vägen uppför trappan till den långa gången. Den var belagd med bräder och sträckte sig som ett loft eller en arkad längs hela våningen. Promenaden hade gjort Sara glad igen och gett henne den friskaste färg. Men färgen täcktes snabbt av ett argt moln, när bäraren artigt bad henne:

— Gå före, söta fru!

Snart tog hon ändå på sig sin rätta min igen. Med Albert och Annette efter sig gick hon in i rummet de hade fått. Hon tyckte att det var utmärkt. Snabbt och glatt ställde hon deras saker mot ena väggen. Bärarna fick betalt och gick. Annette visade dem ett litet rum där nere som just hade blivit ledigt för måltider. Dit gick de båda och åt en enkel kvällsmåltid, som särskilt Sara Videbeck väl behövde.

En halvtimme gick. Sedan gick de tillsammans upp från matrummet, och Annette gick före för att öppna dörren till nattrummet.

— Gud låt herrskapet bli nöjda! sade Annette. Vi har inget bättre, på grund av de många resande. Jag kommer strax upp med ljus.

Sedan neg hon, gick ut och lämnade dem tillsammans.

Den breda, vackert bäddade sängen visade vad den snälla Annette trodde att de var. Albert ville genast ta bort all förlägenhet och sade:

— Bästa Sara, jag sitter i ett åkdon där nere, eller tillbringar natten på ett höloft. Det stackars folkets dumma infall om vad du ska kallas förargar mig lika mycket som dig. Men man kan inte rå för att vingbreda baroner har tagit alla rum. Därför har jag bara kunnat få ett enda, och det med nöd och näppe. I alla fall hoppas jag att du ska må bra här, få vara ostörd och sova gott.

Sara hade under tiden tagit av sig hatten och lagt den på en stol. Hon kom fram till sin reskamrat med en vänlig rörelse och svarade:

— Gör som du vill, och sitt där ute var du vill, Albert. Jag kan väl tänka mig att du ska göra väsen av det här enda, hyggliga, vackra rummet. Du tycker förstås att det är dumt, eftersom det bara är ett. Jag är både född och uppfödd i ett enda rum, och där har jag levt hela mitt liv. På dagen var det arbetsverkstad, och på natten var det sovrum för oss alla. (De rum som blev över i huset hemma måste vi av nöd hyra ut.) Om du hade levt så, skulle du inte tala stort om det här lappriet. Du är nog inte riktigt som många andra. Men jag kan ändå förstå att du har vuxit upp med flera narraktiga tankar. Därför, gode Albert ... ja, gör som du vill. Men jag försäkrar dig en sak. Om du blir inne och inte sitter i rusket över natten, det ska jag räkna som alldeles ingenting. Och jag önskar att du ville se det på samma sätt, för just då betyder det minst.

Om du blir inne, det ska jag räkna som alldeles ingenting! Det gick som ett eko genom sergeantens själ. Något så krossande för hans självkänsla, något så grymt och nedslående, gjorde honom stum.

— Albert! fortsatte hon, gick nära honom och tog hans hand. Misstag dig inte på mig, och undra inte. Jag måste undanta de nätter hemma för länge sedan, när pappa ännu levde. För det mesta var han borta. Men ibland kom han ändå hem. Då var det mycket buller, slagsmål, gunås, och svordomar fram till klockan fyra på morgonen. Annars var det alltid stilla om nätterna i vår verkstad, där vi sov, det kan jag försäkra dig. Det var så stilla att inte det minsta glas gick sönder. Det är jag van vid. Men gå du gärna ut, bästa Albert. Du tycker kanske att den här småsaken är viktig, och jag kan inte ändra dig.

Nu måste han le, det gick inte att hjälpa. Han släppte hennes hand.

— Det gör detsamma, svarade han. Nu går jag åtminstone till att börja med ut och beställer hästar till i morgon.

— Det förstås att du nu ska gå! sade Sara snabbt. I morgon är det för sent att få allt i ordning, vi måste vara klara tidigt. Och du stannar var du vill i natt. Men ta kammarnyckeln med dig när du går ut, så att ingen annan kommer in av misstag. Och säg till jungfrun där nere att hon inte behöver ta upp ljus. Jag ser nog för att lägga mig.

Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då stod hon mitt på golvet och neg.

— God natt, Albert, vi ser varann i morgon!

Han bugade sig, stängde dörren och tog ur nyckeln.

Obegripliga! lät det mellan hans tänder. God natt! Vi ser varann först i morgon! Är det en inbjudan att komma tillbaka i kväll? Och ändå tycktes hennes allra första ord peka åt det hållet? Jag går ut på gården.

Han skötte affären med hästarna där nere. Han sade till Annette att inga ljus behövdes, men att kaffe skulle bäras in precis klockan sex på morgonen. Sedan gick han omkring på gården för att hitta vagnar att sova i. Men han såg inga. Genom springor i lidren såg han några tistelstänger som stack upp. Det visade att det fanns en del herrskapsvagnar, men de var inlåsta. Han gick ned över den sluttande gården. Natten såg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade på dörren. Därifrån vrålade en full stalldräng:

— Ryk åt hälsingland!

Det var en hundsfott till gästgivare, så ordentlig att han så tidigt stänger alla sina lider, portar och höloft! Prosit sergeant, här får du roligt, och är avbiten från hela mänskligheten. Jag går upp igen en minut för att se hur Sara håller god min och tar emot mig. Sedan går jag ned hit igen och skaffar mig gehör hos en sådan sakramenskad hälsinglands stalldräng.

Till detta förslag drevs han av nyfikenheten. Men först gick han många gånger fram och tillbaka på den kantiga, illa stenlagda gården. Han stötte ofta fötterna och talade för sig själv. God natt! sade hon, det är sant. Men hennes röst darrade lite när hon sade det, det märkte jag. Ljuvt, ofattbart, som från innersta hjärtat. Det kan förklaras som man vill. Det behöver inte betyda fullkomlig likgiltighet eller ett bestämt godnatt som avsked. Det kan vara tvärtom. Jag har lust att sätta henne på prov, plåga henne och inte gå upp. Vi ser varann i morgon! Alltså inte i kväll? Förut hade det ändå lämnats åt mig själv att välja vilket jag ville? Jag ska pröva henne. Jag går upp en minut, en halv minut.

Han gick sakta uppför trappan, gick längs den långa gången, satte försiktigt nyckeln i låset, låste upp och gick in. Här var det tyst. Han närmade sig i halvmörkret. Saras kläder låg ordentligt avlagda och hopvikta på en stol. Hon själv? Han sträckte fram huvudet för att se. Hon sov redan, med ansiktet vänt mot väggen.

Alberts första känsla var en sval hänryckning. För han var ingen poet och ännu mindre svärmiskt religiös, utan helt enkelt underofficer. Ändå blev han oemotståndligt gripen av en så enkel och stor frihet, en så ren och ärlig dygd. Hon visste inte om han skulle komma tillbaka, som han nu också verkligen gjorde. Ändå hade hon lagt sig tryggt och friskt och genast somnat. Utan inre uppror, utan rädsla, utan fraser, utan historier.

Men Alberts nästa tanke var mindre behaglig. Han förstod att hon mycket säkert hade menat det helt kallt och allvarligt. Det skulle vara alldeles ingenting för henne om han stannade där inne. Vad betydde han då för henne? Detsamma som en stol ... ett bord ... en dörrpost ... precis lika mycket.

Förkrossande! Förintande! Den vackraste flicka låter ju utan svårighet en stol vara med när hon gör sig i ordning? Alltför smickrande att få samma ynnest!

Albert drog av sig stövlarna. Han gick tyst och hopsjunken ett varv över golvet och tog av sig rocken. Eftersom han nyss hade fantiserat om stolar, letade han upp en sådan. Han hittade en med armstöd och ett väldigt ryggstöd. Det var en av de historiska stolarna från 1600-talet som man ännu hittar i gamla slott. Man hittar dem också i småstäder, dit de har kommit genom auktionernas världsomspännande makt.

Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den och tittade ut genom rutorna. Han såg på himlavalvet och tänkte somna. Men han kunde inte ens gäspa. Stolen var mjuk, men det stack i bröstet på honom. Hela rummet stod mörkt, kallt och motbjudande omkring honom. Han såg mot sängen. Den lyste vit, på grund av värdinnans rena, nymanglade örngott. För övrigt tyckte han att den var död och meningslös.

Så satt han en stund och blundade, för att göra något. Men ändå såg han. Vad såg han? En lång arabesk rullade fram för hans inre syn. Där kom alla de små särskilda händelserna under den gångna dagen. Saras bild kom tillbaka hela tiden, men så mild och så glad. Först var det ögonblicket i Strängnäs, när de blev du. Sedan när hon kom med cigarren. Sedan etc. etc. etc. Kan det vara möjligt, efter så mycket, att hon hatar dig? frågade han sig.

— Dumma sergeant! ropade han halvhögt och stirrade upp mot taklisten. Hatar mig? Det gör hon visst inte. Hatar man en stol? Hatar man ett bord? Hatar man en möbel? En likgiltig ... ett ingenting ... en mig!

Han lyssnade för att upptäcka om hon ändå inte sov oroligt på något sätt. Men det märktes inte. Sara Videbeck är inte av dem som drömmer, suckade han och slöt ögonen. Till slut har hon väl ändå ett glashjärta, hårt och kallt, glänsande men stelt. Hon bryr sig minsann varken om att hata eller älska. Men vad är hon då själv för en? Hon är själv en stol, utan känslor. Precis som hon har hållit mig för en stol och sagt det öppet till mig. Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är ingenting alls åt det hållet som jag menar, varken god eller ond. Hur kan jag kalla ett ingenting dygd? Eller ens last? Men förlåt, sergeant, du har fel (fortsatte han lite senare). Hon är inte, som du säger, ett ingenting åt det hållet. Minns du par exemple de där livliga blickarna? Den varma munnen? ... då och då ... nej, nog har hon känslor, det kan du vara säker på. Men om jag är den rätte, det är en annan fråga. Vad är hon då för en? Liderlig? Hut åt hälsingland! Det kan inte falla mig in. Men ett mellanting är hon, som jag inte begriper, även om jag spränger huvudet på mig. Jag ville bli poet igen, jag är ju bara tjugofem år?

— Ack, fortsatte han, om jag bara fick somna! I morgon blir det bra.

Trots denna önskan såg han nu som allra bäst ut genom fönstret och upp mot himlavalvet igen. Det hade blivit klarare och började visa några stjärnor. Han gned på rutan med handen för att få bort all imma. Vad är den här rutan egentligen? började han tala för sig själv. Vad är en glasruta här i världen? Den är ett mellanting, den också, ett mellanting emellan inne och ute. Det är underbart nog. För själva rutan syns inte. Ändå skiljer den så bestämt mellan den lilla människovärlden Inne och det omätligt stora Ute. I själva rutan kan jag inget se, men genom den ser jag nu himlens stjärnor. Rutan är obetydlig, kanske föraktlig. Inte just en låg varelse ändå, tycker jag, men inte heller mycket hög i värde. Ja, just som par exemple jag själv! Ack, jag skulle så gärna vilja rista in mitt namn i rutan. Jag har bara en flinta här i västfickan. Jag vill pröva om hon sade sant, när hon påstod att man inte kunde skära glas med den.

Han tog upp den och försökte. Men antingen var flintan för trubbig, eller så vågade han inte göra buller genom att trycka hårdare. Kort sagt, han kunde inte rista något märke. Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant, Albert! Blunda och sov ... och fäll ihop dina anspråk! Allt dimmigare blev det för hans inre syn, allt trubbigare och gråare gestalterna där inne. Pulsen slog utan hetta, helt långsamt och dovt klappade hjärtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade.

### Ordlista

- **vasserra**: ett utrop på Saras dialekt. Exakt vad det betyder vet man inte.
- **baj miljoner**: ett svärord. Exakt vad det betyder vet man inte.
- **intendentprocent**: en del av pengarna som Albert får för sitt arbete med egendomarna.
- **par exemple**: till exempel (franska).
- **hic est**: det vill säga (latin).
- **trabucos**: ett slags cigarr.
- **pricken**: ett märke i vattnet som visar farliga ställen.
- **klyvarn**: ett segel längst fram.
- **gästgivargården**: ett hus där resande kan bo och få nya hästar.
- **vingbreda**: här ett skämt: som breder ut sig och tar stor plats. ”Vidlyftiga” betyder ungefär samma sak.
- **carolina**: en dryck.
- **båren**: två stänger med något emellan. Man bär saker på den.
- **Blåkulla**: det berg dit häxor enligt gamla sagor flög.
- **okaperat**: värdens eget ord. Det verkar betyda att någon har tagit alla rum.
- **hälsingland**: med litet h: ett svärord i stället för helvete.
- **sakramenskad**: ett svärord, från ordet sakrament.
- **fäll ihop dina anspråk**: lägg bort det du hoppas på och kräver.

## Femte kapitlet

### Fotnot

När hälsingland används som svordom, får det väl skrivas med litet h?

*Mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som vi får tacka varann hjärtligt för, menar jag. Sådant kan inga pengar betala.*

På morgonen knackade det lätt på dörren. Albert for upp i sin stol. Även en liten rörelse märktes där borta på täcket. Nyckeln hade glömts kvar i låset utanför. Nu vreds den lugnt om, dörren gick upp och in kom Annette med en kaffebricka.

— Förlåt, sötaste herrskap, att jag har dröjt med kaffet! sade hon.

Hon var pratsam och viktig av sig, som uppasserskor i småstäder ibland kan vara.

— Herrn är redan uppe, ser jag? Förlåt! Jag vet att resande annars helst dricker på sängen. Men Gud vet hur det kom sig i dag. Klockan är redan halv sju. De många baronerna höll oss länge i gång i går afse. Det tog tid innan allt var i ordning som de ville ha det. Gud låt det nu smaka och vara klart!

Sara lyfte huvudet och satte sig lite upp mot kudden. Annette gick fram till sängen, neg och bjöd. Hon vände skorpkorgen så att den sida kom fram där den finaste skorpan låg och lyste. Den skulle s'ta frun ta.

Albert hade under tiden dragit på sig stövlarna. En nästan osynlig nick från Saras huvud var ett tyst god morgon. Detta lilla sken från hennes nyvakna, glada ansikte var för honom som en frisk morgonrodnad. Han tyckte sig se att hon vinkade åt honom. Han gick fram och satte sig på den breda sängkanten. Då trycktes den del av bädden ned som inte hade använts under natten. Annette bjöd nu honom kaffe. Han tog, och det smakade.

— Befaller herrskapet mer? frågade hon ivrigt i dörren.

— Varför inte, sade Albert.

Hon gick ut.

— Bästa Sara, sade han efter en stunds förlägenhet. Jag förstår att du med rätta är arg över de falska titlar folket ger dig och mig. Men det kan få fortsätta så som det en gång har börjat. Då slipper vi många ledsamma förklaringar och dumheter under resan ... eller ...

— Jag har förstått detsamma, svarade hon, och jag är inte arg. Jag skulle aldrig ha velat sprida en osanning. Men när den gjort sig själv, så ... och ... Albert, jag är mycket glad att du inte missförstod mig nyss. Du tog inte heller illa upp när jag vinkade till dig. Du skulle komma hit och sitta på den där delen av sängen ... Det är en förskräckligt bred och rar säng det här, jag har sovit som en drottning ... Men jag ville inte att flickan skulle märka att den delen inte hade använts. Hon skulle ha fått underliga tankar om oss.

Albert tog på sig rocken och gick mot dörren.

— Jag ska gå ned och se efter att de spänner för, sade han.

Han gjorde så. De beställda hästarna hade kommit. Där stod också en parvagn med botten full av hö och halm. Den hade två sitsar, som var vanliga hårda bondstolar.

Hon tycker inte om de här bondsakerna, det har jag hört, sade han för sig själv. Gästgivaren måste låna mig en sits med dyna.

Han gick, och efter en stunds förhandlande fick han en sådan. Den bands fast över framvagnen med nya grimskaft.

Men, tänkte Albert igen, här mitt över axeln mellan framhjulen skakar det förbannat. Det är bättre att bonden själv sitter där och kör. Vi kan sätta oss i eftersitsen, mitt emellan axlarna. Annars är jag själv mest road av att köra och sitta längst fram. Men Gud vet om hon blir glad åt att ha hästsvansarna så nära sig, nästan ända in på fötterna. Särskilt när det går utför och hästarna håller igen, har man dem ända upp i knäet. Sådant roar mig. Men hon, det tror jag säkert, blir inte gladare av så lantliga upptåg. Jag ska gå upp och fråga var hon vill sitta.

Sergeantens artiga omtanke gick här kanske ända till barnslighet. Han hoppade i alla fall lätt och glad uppför trappan. Han var vid dörren, låste upp och gick in. Sara stod redan på golvet, påklädd och färdig från topp till tå. Men hon hade ännu inte satt på sig hatten. Hårflätan var sex kvarter lång. Den var ännu inte uppsatt i sina ringar ovanpå nacken, där kammen skulle fästas.

— Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har inte hälsat på varann ännu? Jag har sett genom fönstret att vagnen redan är framme där på gården. Men ... Hennes röst blev mild, helt stilla och lite osäker ... du har farit bra illa för min skull i natt?

I hennes gestalt, där hon stod på golvet, låg ett uttryck av stor tacksamhet. Det var förenat med glädjen över ett obegränsat förtroende för honom. Och i det uttrycket fanns dessutom en inte så liten blandning av kvinnlig skämtsamhet.

Albert svarade inte. Men i detta ögonblick var det omöjligt för honom att inte göra det han gjorde. Han tog henne i famnen och kysste henne helt hastigt.

Sara Videbeck gick strax efteråt bort till deras packning. Hon ville se över allt och tänka ut hur det skulle läggas i vagnen för att resa väl. Albert stod i dörren för att hämta bonden, som skulle bära ned sakerna. Då vinkade hon honom tillbaka och sade:

— Jag har tänkt på en sak. Det är bäst att du ensam skriver i dagboken under resan och betalar skjutsen. För skjutspojkarna kan sällan addera. De förargar mig så när jag ska räkna med dem att jag tappar humöret. Men se här min andel i skjutsen, räknad härifrån och till Mariestad. Ena hästen är för mig, 24 skilling milen, och det är 15 och en halv mil. Det gör 7 riksdaler 36 skilling. Vagnpengarna är 46 och en halv skilling. Sedan kommer ökad skjuts från städerna Arboga och Örebro (fler städer får vi inte), och nattkvarter. Alltihop tillsammans blir 11 riksdaler 6 skilling. Se här! Jag tror inte att jag har räknat rasande, för jag är van och kan det. Räkna ändå över det själv.

Sergeanten kände sig förödmjukad och sänkte huvudet. Han svarade inte. Han lyfte inte heller handen för att ta emot silverpengarna som rullade fram ur börsen.

— Bästa Albert, sade hon sorgset, kanske har jag tagit fel, och du reser inte med så långt som till Mariestad? Jag tyckte någon gång i går att du sade så. Du skulle väl till Vadsbo härad och så långt ned som till Mariestad? Jag räknade ut vår gemensamma skjuts dit. Har jag haft fel, så säg det ...

— Det var inte det jag grubblade på, svarade han. Men jag nekar inte till en sak. Det hade roat mig att betala all den förbannade skjutsen ensam av mina pengar så länge. För jag är inte precis snabb att göra upp. Och när jag till slut inte längre fick åka i ditt sällskap, kunde vi ju ha gjort upp då ... och ...

Sara såg på honom med stora ögon.

— Jaså? sade hon till slut och vände den halvsorgsna blicken lite åt sidan. Nej, Albert, var inte en sådan där pratmakare. Alla uppgörelser efteråt blir svåra för folk som tycker om varann. Du skulle bli lika förlägen då som nu att ta emot min andel. Och jag skulle vara ännu mer förlägen, ja, sitta som på nålar, och kanske till slut inte få ge den. Att stå i sådan där tacksamhet är olidligt.

— Min Gud, Sara, är då tjänster man gör varann ... är ... ja ... tacksamhet mellan människohjärtan en så olidlig känsla?

— Tacksamhet ... Albert! (Hennes ögon lyftes underbart när hon sade det.) Det finns saker som man aldrig kan betala av. Då är tacksamheten ljuv. Då är det ljuvt att stå i evig skuld till någon. Men skjutspengar, och pengar för mat, och för hyra, och slarv! För sådant får vem som vill stå i tacksamhet, men inte jag. Nåja, det förstår man: om jag inte hade några pengar, så fick jag nöja mig och ta emot. Skämmas, blygas och tacka. Gråta och tacka. Men för att slippa det tänker jag aldrig vara lat. Och så länge det är möjligt tänker jag skaffa mig pengar. Tala inte om det, ta pengarna här i handen, Albert! Och var en karl ... Ack, mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som vi får tacka varann hjärtligt för, menar jag. Sådant kan inga pengar betala.

Den tår som nu hängde glänsande längst ut på hennes långa, mörka ögonfransar föll ändå inte. Den drog sig sakta in i ögat igen. Det blev alltså ingen gråt. Blickens sken ökade bara, och den glimmade överjordiskt.

Albert började förstå att det alls inte var lågt gjort att ta emot de där pengarna. Han tog dem. Ja, han gick till och med så långt att han räknade dem helt noggrant, som pengar ur en handlares hand. Han såg att summan var riktig. Han försökte säga det helt kallt och bestämt.

— Du har räknat rätt, Sara.

Hon förstod vilken seger han vann över sig själv. Hon belönade honom med en särskild sorts nick.

— Det visste jag, sade hon, men det skadar inte att två adderar. Då blir det alltid desto bättre gjort.

Sedan tog hon sin långa fläta och rullade den nätt under kammen i nacken. Hon satte på sig hatten och gick mot dörren.

Sergeanten glömde att fråga om sitsarna. De kom ned på gården och sade åt skjutsbonden att gå upp efter sakerna. Han gick och kom ned med det ena efter det andra, och Sara ordnade allt i den långa vagnen. Under tiden gick Albert in till gästgivaren, betalade och skrev i dagboken.

— Pass skulle väl också ses, sade värden, men för herrskapet kan det inte behövas.

— Ja bevars, se här, om det krävs.

Albert vecklade upp sitt pass framför hans ögon.

Värden läste.

— Serg ... Serg ... ja, det är mycket bra. Frun står väl inte nämnd här, men det gör ingenting. Det är alltför bra.

— Ja, herr värd, sade Albert, sanningen att säga tänkte jag resa ensam när jag tog ut mitt pass. Men det vet herrn, att man ofta kan ändra sig, och så tog jag henne med efteråt. Jag ville ändå inte besvära polisen med att skriva ett nytt pass.

— Nå, det förstår man. Vad gör det också? Ordentligt folk som reser anständigt och betalar frågar man aldrig efter pass. Lycklig resa, herr sergeant! Jag hoppas att herrskapet blir nöjt med hästarna. Det är mina egna.

— Jaså, herr gästgivare. Nå, då kanske jag lika gärna kan betala skjutsen till Fellingsbro, så är det gjort.

— Nej, det behövs inte. Fast det kan också gå an. Drängen är supig.

— Se här ... fem fjärdingsväg ... och se här lite extra till ... vart gick Annette? Var så god och ta det här till henne.

— Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, på min egen räkning, om jag får bjuda! Så här på morgonkvisten skadar det inte. Säg, skulle det inte gå an att jag fick bjuda frun därute på ett glas? Jag har fin malaga.

— Jag är rädd att Sara inte vill ha, så här tidigt.

— Det måste man vänja sig vid, herr sergeant. Topp! Jag slår vad om att frun är från Västergötland? Det är ett förträffligt val som herr sergeanten har gjort. Jag vill nu önska att bondvagnen passar och inte skakar för mycket. Men när man inte har eget åkdon får man nöja sig. Jag är själv gift från Västergötland, där finns det bästa folket. Jag är, skam till sägandes, släkt med en som är släkt med själva Hörstadius. Jag har sett herr sergeanten en gång förr. Lång, vacker, ståtlig karl! Och jag hoppas att ännu en gång få ... på uppresan ... mjuka tjänare ... mjukaste tjä ...

Sergeanten kunde inte säga nej till att dricka. Men gästgivarens nästan faderliga vänlighet och förtrolighet stötte honom lite. Den påminde honom tydligt om hans ställning som underofficer.

När han kom ut på gården såg han att Sara redan satt i vagnstolen. Värden kom efter med sitt glas på brickan.

— Tillåt! Tillåt! sade han och log.

Men Sara vände bort huvudet och sade förargat, halvhögt:

— Med sådant upptar jag inte tiden, särskilt inte på morgnarna.

Albert kände att det sved till, men han sade ingenting. Han tog tömmarna och piskan och satte sig upp. Han körde ut genom gästgivargårdens port, och i sin tankspriddhet höll han på att köra fast.

— Å då, se nu, se nu ... det här går inte an! ropade hon.

Sergeanten blev förargad, för han var stolt över att köra ganska bra. Han ryckte i tömmarna och gav hästarna ett slag med piskan. Så for han ut genom porten och sedan över Arbogas gator fram till västra tullen, så det rök om gatstenarna. Man kan tänka sig hur vagnen skakade och hoppade.

— Kör vackert, herre! sade drängen, som satt i stolen bakom och reste sig till hälften.

— Hut, lymmel, sitt ner och håll käften! röt sergeanten.

Nu var de på landsvägen. Den var jämn och utmärkt, och man kunde köra ganska fort utan att någon blev stött. Drängen teg också och somnade, särskilt som det inte var hans egna hästar. Sara hade suttit lite förvånad ända sedan porten. Då och då kastade hon en rädd blick åt höger. Hon ville se om Albert verkligen var arg.

När sergeanten körde hästar var han gärna så upptagen av detta nöje att han inte såg eller hörde annat. Under en halvtimme, eller en hel, sades inte ett svenskt ord.

En gång sade Sara:

— Det dammar!

Denna sanning gick inte att säga emot, och det behövdes alltså inget mer om den.

Efter en stund sade Sara igen:

— Det dammar förbålt! Jag tror jag tar av mig hatten.

Sergeanten hade under tiden fått tillbaka en del av sitt goda humör. Han svarade visserligen inte på det hon sade, men han frågade ändå:

— Vill du hellre sitta i efterstolen? Jag ser på blacken där att han hela tiden slår dig på kängorna med sin långa oklippta svans.

— Det har jag inget emot, han dammar av dem.

— Nå, det är bra. Då bryr du dig kanske inte heller om att sitta i eftersitsen?

— Bredvid drängen? Har du inte rum att köra här i framstolen, som det är nu?

— Jo, men drängen kunde få sätta sig här och köra, och vi kunde båda sätta oss i efterstolen. Där skulle det skaka mindre för dig, Sara.

— Jag kan inte säga att det just skakar. Värre skakade det på Arboga gator.

— Men om du skulle ta av dig hatten för dammet, som du säger, vad skulle det tjäna till? Det kommer väl inte att damma mindre för det?

— Nej, men en vit kambrikshatt som blir dammig måste genast tvättas. Det är besvärligt, för den måste tvättas i själva sjön med borste. Men från en silkesschalett far dammet genast av, bara man slår den ett par slag över handen.

— Ja, om du vill byta på huvudet, så ska jag genast stanna och vi stiger ur.

— Eller om jag skulle ta upp paraplyet och hålla det mot dammet?

— Dammet gör inte som regn, avbröt sergeanten. Regn faller bara ovanpå ett paraply. Dammet stiger upp underifrån och kommer tyvärr kring huvudet på en. Jag tycker inte om paraply i vackert väder.

Sara teg. De åkte igen en kvart utan att tala. Men nu vaknade drängen och rörde sig så våldsamt att det liknade en revolution i vagnens bakre del.

— Vad tänker han ta sig till med våra saker! skrek Sara och vände på huvudet.

Albert saktade in hästarna och såg sig om. Det var ändå inte farligare än att drängen hade vänt sig om på vänster sida. Han ville försöka sova lite på den.

Men genom detta kom Albert tillbaka från sitt dåliga humör. Han skrattade åt den konstiga ställning som sovaren från Arboga låg i, under sin nedböjda hatt.

— Vet du, Sara Videbeck, nu när vi en gång har stannat, så håller jag här en stund, sade han. Hästarna kan flåsa ut, vi har kört fort. Och då kan du under tiden byta för dammet allt du vill.

Han hoppade av, gick runt åkdonet och gav sin reskamrat handen för att hjälpa henne ned. Hon ställde sig upp, men letade länge efter fotfäste för sin blanka kängspets. Hjulnavet verkade tjärigt att stiga på. Sergeanten tyckte att hon letade för länge. Därför släppte han hennes hand och tog i stället hela henne och lyfte ned henne till marken.

— Nu ska du få se att du genom åkningen har blivit ovan att stå, sade han.

— Å, jag mår rätt bra, och nog kan jag stå, tycker jag. Men visst kör du rätt fort, Albert, särskilt på ... Vet du, magistraten i Lidköping har förbjudit resande att fara i galopp genom gatorna.

— Det var en dum magistrat, Sara. Jag får kanske akta mig för att resa till Lidköping. Men uppriktigt, är du inte törstig i detta hundsfottsdamm? Jag vet en liten källa här uppe i backen. Tycker du inte att den här nejden är ganska vacker?

— Kallas det här en nejd? Har vi långt till Fellingsbro?

— Men älskar du då inte vackra landskapsstycken?

— Landskapsstycken? frågade hon och såg sig likgiltigt omkring. De är så sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par landskapsstycken hemma, från pappas tid, på väggen i verkstaden. Men jag har låtit bära upp dem på vinden.

— Jaså. Men tycker du inte att här är en utsikt? Se ditåt ... Där längst bort västerut ligger det sköna Frötuna. Det var Dalsons förr, nu är det greve Hermansons egendom.

— Utsikter har vi åt alla håll, vart jag än vänder mig, tycker jag. Men säg, är det här inte en socken? I Västergötland har vi alltid socknar, så fort vi kommer utanför staden. Och varje socken har sin ämbetsmästare i skomakeri och skrädderi, som får ha pojkar, men inte gesäll. Men det gläder mig att socknarna inte har kommit så långt ännu att de håller egen glasmästare. Det vet jag åtminstone inte om socknarna vid Lidköping. Många gånger har jag nämligen skickat ut till Råda, Åsaka, Gröslunda, Sävared, Linderva, Hovby, Trassberg, ja ända till Skallmeja. Där har jag låtit sätta i glas åt dem.

Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarna och småpratade med dem. Det verkade nämligen omöjligt att få den vackra flickan till ett förnuftigt samtal om landsbygdens behag. Till hennes ursäkt bör man ändå säga att trakten mellan Arboga och Fellingsbro inte är överdrivet vacker.

— Vilken väg for du upp till Stockholm, Sara? frågade han efter en stund.

Hon hade då packat in hatten i en passande ask. I stället hade hon satt en ljusgrå, stor, blank och vacker silkesduk över huvudet.

— For upp? sade hon.

— Ja, Sara, for du inte samma väg upp till Stockholm som vi reser nu? Du verkar lite likgiltig för vägen och sakerna här.

— Jag köpte en biljett på Thunberg, svarade hon. Jag steg på utanför Kållandsö, när den kom från Vänersborg. Sedan seglade den och for med mig hit och dit, ända tills den kom till Stockholms Riddarholme.

— Men i Arboga tyckte jag att du väl visste besked om gästgivargårdar och städer. Dem ska vi ju nu fara förbi och igenom på den här vägen.

— Det är klart att jag skulle veta det, när jag tänkte ta den här vägen på hemresan. Det gjorde jag för att jag har ärenden i Örebro och Hova. Jag ska sälja lite spegelgods där åt Selin, det kan betala resan. Och det är ingen konst att veta besked om gästgivargårdarna. Se här ska du få se, Albert! Jag har gjort en lista på alla ställena, med miltalen. Den skrev jag i Warodells bod i Stockholm, efter en uppgift jag fick. Och den listan läste jag över utantill i går kväll, innan jag somnade.

Albert såg på hennes lista och fann en ganska läslig kvinnohandstil.

Och detta låg hon och lärde sig utantill innan hon somnade i går kväll, just när jag ...!

Det var en förkrossande tanke som for genom Albert.

— Du sysslade verkligen inte med intressanta ämnen innan du somnade, sade han högt, med en syrlig blick.

— Jag läste över alltihop, fjärdingstal och namn. Det var inte tråkigt. Och så räknade jag i huvudet ut min andel i skjutsen. Jag ville veta hur mycket jag borde lämna dig på morgonen före resan. Det var roligt. Jag tänkte på dig under tiden ... och somnade hastigt och gott.

— Jaja, det sista var just ett ämne att genast somna av, sade Albert.

Nu hade hästarna pustat tillräckligt. Sergeanten var inte på sitt bästa humör, och han var åtminstone förargad över människors förmåga att sova. Han gick bort till drängen och väckte honom med en duktig stöt.

— Hans, Mickel eller Fähund, vad du nu heter, är det att sova så, när man ska köra resande? Upp fort och ned ur sitsen med dig!

Drängen var yrvaken och förvånad över den grova, stränga rösten. Lydig och slavisk, som tjänare i städer ofta är, skuttade han ur vagnen.

— Va falls? sade han.

— Jo, knyt upp grimskaften här och byt plats på stolarna. Sätt din bondstol där längst fram, och sätt dig själv i den och kör. Vägen fram till Fellingsbro är nu så jämn och god att det största nöt kan köra den. Jag är bara road av att köra när det är svårt och kinkigt. Så, låt det gå fort, säger jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen baktill, mitt över vagnen, så sätter vi oss i den.

Drängen blev så småningom artig och utförde prompt herr of'sérns order. Sara Videbeck sade ingenting under hela detta samtal, men hon log då och då åt vissa pikar som hon förstod.

De satte sig upp på det nya sättet. Drängen körde nu, och genom detta blev han snart alldeles utmärkt. Han ville visa hur pigg han var. Han smällde med piskan och körde, så att det bar av som självaste fan, enligt skaldens uttryck.

I full fart kom de till Fellingsbro.

— Se, vilka stora, vackra, rödbruna hus! var Saras första ord efter den långa tystnaden.

Hon menade nog de två Fellingsbrobyggnaderna. De vänder gavlarna mot landsvägen och står symmetriskt. Mellan sig har de den rymliga, fyrkantiga, rena gården och längst bort trädgården. Ett staket längs vägen skyddar dem för bönder och lass.

Albert svarade inte på hennes utrop om husen. Han steg av och gjorde snabbt upp affärerna. Han fick hästar till Glanshammar och en lika bra vagn med stolar. Sedan satte de sig upp igen. Den nya skjutsaren, en brunskrynklig men pigg gubbe, fick köra sina hästar själv. På det förlorade de inget, för han körde ganska flinkt på den goda vägen. Efter en stund vände vägen åt vänster, söderut, och de kom in i skogen. Gubben talade oavbrutet ett dovt, grovt och muttrande språk till sina hästar. Det var inte svenska, men de förstod det. Här kan det ändå inte återges. Han var glad att ensam få sköta dem, och han hörde och såg ingenting annat än vägen och hästarna.

### Ordlista

- **hälsingland**: här: ett svärord i stället för helvete.
- **övrigt**: kvar. "Blir övrigt" betyder blir kvar.
- **uppasserskor**: kvinnor som serverar på ett värdshus.
- **herrskapet**: de fina människorna; herrn och frun.
- **i går afse**: troligen Annettes sätt att säga i går afton, i går kväll.
- **neg**: böjde knäna som en artig hälsning (av niga).
- **parvagn**: en vagn med två hästar.
- **grimskaft**: ett rep som man leder en häst med.
- **kvarter**: ett gammalt mått, omkring 15 centimeter.
- **dagbok**: här: boken på gästgivargården där resande skriver in sig.
- **skjuts**: resa med häst och vagn som man betalar för, från ställe till ställe.
- **riksdaler**: ett större mynt. En riksdaler är 48 skilling.
- **rasande**: här: mycket fel.
- **drängen**: en man som arbetar på en gård.
- **teg**: var tyst (av tiga).
- **blacken**: en ljusbrun häst.
- **nejd**: trakt.

## Sjätte kapitlet

*Vad? Är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lov! Då är hon ändå ... Vad ryser du för, Sara? sade han högt.*

— Vad jag tycker om den här skogen, Albert! sade ressällskapet.

Det var när de åkte vidare från Fellingsbro och kom in i skogen Käglan. Orden sades med en nästan smekande röst. Hon tyckte nog att det var tråkigt att vara utan samtal så länge.

Sergeanten såg åt hennes håll och tänkte: Hon har ändå känsla för det vackra landskapet? Till hälften lugnad sade han därför ... nej, han sade ingenting, men han var nära att tala.

— För här har man då skugga mot solen, och så slipper man dammet! tillade hon efter ett par minuter.

Hennes röst var varmare och ännu mer smekande.

Så ... inget mer? tänkte sergeanten och teg durchaus.

Sara Videbeck drog av sig handskarna, eftersom hon var svettig om fingrarna. Hon vek ihop dem och stoppade dem innanför kapotten.

Sedan började hon vifta med de båda vita, knubbiga händerna upp och ned i luften, för att svalka dem. Med sina gropar såg de skälmska ut.

Efter en stund talade Albert, milt men underligt, som om han vaknade upp ur något.

— Säg mig, bästa, goda Sara! Händer det dig aldrig om nätterna att du drömmer?

— Jojo, visst händer det.

— Men det är väl mycket länge sedan? Du har kanske aldrig drömt sedan du var ett litet barn?

— Jag? Jag drömde i Arboga i natt.

— Ah! ... Nå, det kan jag inte få veta?

Sara höll händerna stilla. Hon lät dem ligga nere i knät, och där såg de ut som om de var knäppta ihop.

— Min dröm kan jag inte tala om, sade hon med låg röst. Men det var en ganska vacker dröm.

— Jag för min del drömde inte sedan jag hade somnat i natt, sade Albert, men väl förut.

— Å ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbröt hon sig själv, var och en drömmer på sitt eget sätt, och det är väl också det bästa.

Sergeanten tog en av hennes händer.

— När du drömde i natt, hade du då också dina båda händer så här sammanknäppta?

— Jag minns inte var jag hade händerna. Fast det minns jag väl ändå, tillade hon tyst och nästan innerligt.

— Du drömde inte att du var i en skog, åtminstone? Det vill jag slå vad om, och inte att du var på landet heller ...

— Och inte heller att jag var på sjön, Albert! Nej, jag drömde att jag var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde krita ...

— Pah ...

— Och ... lika mycket, Albert! ... jag kan väl tala om det, fortsatte hon i samma ton och märkte inte hur han rynkade näsan. Jag drömde mycket om dig under tiden.

— Och jag malde väl också krita?

Hon såg upp på honom med en stor, varm blick. Men hon slog ned den, som om en dimma hade träffat den. Hon svalde osynligt en gråt som var på väg. Hon hämtade sig ändå.

— Det är just det jag mycket väl förstår, Albert, för du är officer, sade hon. Jag hoppades ändå att du skulle vara mera underofficer än du verkligen är.

Detta tal var ren arabiska för sergeanten. Den undrande blick han gav flickan sade henne tydligt att hon hade pratat obegripligt. Hon drog tillbaka sin hand ur hans.

— Så kan man drömma, sade hon, som det verkade mest till sig själv. När man vaknar är allt på ett annat sätt. Därför är det bäst att var och en lever fri för sig själv, på sitt sätt. Man ska inte bråka sönder det för en annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst så. Det är allra ljuvast när det är bra, och när man inte förargar sin nästa.

Albert skakade på huvudet. Hon talar ur sin dröm, tänkte han. Men hon fortsatte.

— Och Gud vet väl bäst hur han vill ha människorna, men inte begriper jag det. Det är ändå bäst att man lever som Gud har skapat en.

Dessa breda ord lät så löjliga i sergeantens öron att han nästan gav till ett gapskratt. Men flickans ansikte såg ganska tankfullt ut, och av vördnad för det höll han sig tillbaka. Han försökte komma in i hennes egna tankar.

— En upplysning måste Sara Videbeck ge mig, sade han. Din mor har levt ett olyckligt liv med din far. Det hörde jag av dina berättelser i går. Men tro inte därför att allt ont kommer från karlarna ...

— Det vet jag väl, svarade hon. Jag känner ju svarvarålderman Stenbergs? Hans hustru är en så svår ragata att karlen kan förlora hela livet för hennes skull. Och bättre är det inte hos Sederboms, där frun är småpjollrig och karlen går fånig av sorg. Än hos Spolanders då? Och Zakrissons? Det är likadant överallt, bara en kommer dem så nära att en får se dem i buren. Och de slutar inte förrän de har gjort varann till riktiga uslingar på båda sidor. Det kan jag aldrig gilla.

— Din far, Sara, hade han från början varit så stygg mot din mor?

— Gud vet det. Jag var inte född då och såg dem inte från början. Men min mor, stackare, bar sig väl alltid åt på sitt sätt, kan jag förstå. Det gjorde hon fast hon arbetade med sig själv. Hon var nog ordentlig från början, det tror jag säkert. Men samtidigt var hon slösaktig och svår. Och hennes sätt var aldrig så rart eller riktigt trevligt, kan jag tycka. Så far, som också var på sitt sätt, blev så småningom sådan där ... och till slut ond och alldeles befängd ... usch!

— Detta blir för ängsligt, kära Sara. Låt Lidköping vara som det är, vi har inte hunnit dit än. Vet du vad den här skogen heter?

— Ja, jag tänker att Gud förlåter mig att jag är som han har gjort mig. Jag menar på mitt bästa sätt, det förstås. Men att jag ska plåga en annan ända in i helvetet, det är onödigt. Det är också onödigt att en annan kör mig dit in. Vad skogen heter, Albert? Det bryr jag mig inte om. Men det vet jag, att Gud har gjort stjärnorna och hela himlens här. Och allt som är täckt och gott på jorden har Gud gjort, och Kristus har kommit till vår frälsning. Fast jag inte är en läserska, kan jag väl förstå en sak. Kristus har inget emot att människorna håller av varann på vackert sätt och fyller Guds första bud. Men om det går så till att de gör varann till djävlar eller fånar, det kan han själv inte gilla. Men folk har hittat på så mycket dumt till varandras elände. Och det allra värsta är när de har fått för sig att det ska vara till nytta för dem. När det gäller dig, Albert, så är du yngre som karl än jag som kvinna. Det gäller även om du kan vara ett år, eller par, äldre än jag, räknat som människa. Därför är du också oklokare än jag, och jag vet mer. Fast du känner annat, som är vackrare och gladare. Du ska ändå inte tro att jag är ledsam av mig. Jag är lätt och frimodig som en fågel. Och det kan du vara säker på, att jag tänker alltid behålla mina vingar. Kan du också flyga, så är det bra. Men är du bara en pratmakare, så säg det hellre genast.

Stor och grandios paus.

— Att du kan bli ond och stött, det har jag sett, fortsatte glasmästardottern, och det får gärna vara så. Bara du ville bli rasande över reella saker. Fast, tillade hon med sänkt röst, det är omöjligt att räkna ut i förväg eller att bestämma. Det har jag nog märkt och upplevt. Det som bara rispar nageln på den ene går in i hjärtblomstret på den andre. Det bränner upp en som gift. Gud vet väl bäst hur han vill ha människorna, men jag begriper det inte.

Sergeanten kände sig plötsligt tjugo år äldre än för en stund sedan.

— Sara ska få höra hur det har varit med mig, sade han. Jag är ingen ämbetsmästare. Det värderar du nog inte högt när det gäller hemmet. Det förstår jag av vad du har sagt om din far och de andra åldermännen i Lidköping. Men officer är jag inte heller. Enligt ditt språkbruk betyder det att jag varken är dagdrivare eller pratmakare, åtminstone inte i stor skala. Jag är alltså underofficer, rakt och rätt. Vad som gjorde att jag tyckte så mycket om dig i går kan jag nu inte komma ihåg. Och jag är rädd att den berättelsen skulle låta alltför lite reell för dig. Du ... när det gäller ditt raska sätt att tala, och att du undervisar så mycket ... Då är du så riktigt från Västgötakanten som en flicka kan vara. Men jag själv är så underlig att jag inte håller mindre av dig för det. Du borde utan tvivel fråga mig vad jag är för en och var jag är född. Du har inte frågat det, och jag erkänner att denna likgiltighet har sårat mig lite. Men om små sår är det sedan länge förbi att tala mellan oss. Jag vill därför helt enkelt säga dig att stora vingar har jag inte att flyga med. Men helt utan dun är jag inte. Min tjänst för kronan är obetydlig. Men genom den har jag rätt till uniform, och exercisen har gett kroppen pli. Det är vad en karl mest behöver. Och ... om han inte är en helt dum, ohjälplig hund ... Då kommer han med det så långt han vill i världen. För att lära sig kunskaper, det är en lätt sak för den som vill. Med pli och skick är det svårare. Jag behöver inte gå längre efter exempel på det än till dig själv, Sara. Du har nog inte fått lära dig mycket i världen, utom att du har gått i lära på verkstaden. Men ändå är det inte prat när jag säger att ingen flicka har vackrare pli på kroppen än du. Jag har sett många och varit på många ställen, så du kan lita på mitt omdöme. Men jag kommer tillbaka till mina egna utsikter. Jag reser nu till Vadsbo härad, och sedan ska jag ända så långt ned som till Grävsnäs, Sollebrunn och Koberg. Varje år gör jag ett slags handelsresa ... både uppköp och inspektion ... ja, jag kan inte förklara det närmare ... Den går till vissa gods och egendomar som tillhör familjen S. Med den familjen är jag släkt på avstånd ... mycket avstånd, Sara. Jag får inkomster av detta, en viss procent, utom nöjet att se mig om. Jag har aldrig gjort någon människa orätt, och jag tänker aldrig göra det i hela mitt liv. Längre når inte mina vingar! Det kan ändå hända att jag efter några år har lagt ihop en summa. Då köper jag mig en liten egen gård i Timmelhed, bortåt Ulricehamn, där jag har bekanta. Dit vill jag ändå inte locka dig, du som kanske undviker landet. Jag älskar inte heller småstäder särskilt mycket, utom som resande, och kör gärna ut ur dem så fort jag kan. Du ... för din del ... är glad och vänlig när det går framåt. Det är alltså åtminstone en punkt där vi möts. Det finns kanske fler, bara vi hittar dem. Antingen du bär silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i båda fallen. Du skriver, som jag har sett, en god, läslig stil. Men till sist tycker jag mycket om att plantera blommor på våren och sommaren ...

— I kruka?

— Nej, för sju tusen djävlar, på öppen mark, eller högst i drivbänk. Drivbänk behövs om blommorna är av det slag som inte tål kall jord. Men varför inte i kruka också, för att ha i sitt fönster?

— Vita levkojor?

— Alldeles. Det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men då måste ändå ...

— Ja, då måste man ha rutor av rent, fullkomligt vitt glas i fönstren, Albert! Grovt, grönaktigt glas, som vissa stackars borgare måste nöja sig med, sticker nämligen så av mot vackra blommor. Då är det bättre att inte ha några i sina fönsterlufter. Annars tycker jag mycket om lavendel. Den har en gråblå färg och passar bättre i rum där en bor med mindre förmögenhet. Ack, Albert! Du skulle se min lilla kammare ... jag har levkojor! Fast det är sant, du reser bara med till Mariestad. Jag får åka ensam sedan, på den kala, sandiga kusten mellan Mariestad och Lidköping ... Ack, det är den naknaste, fulaste väg! Jag blir ängslig när jag tänker på den resa jag ska göra där.

— Varför skulle jag bryta av vid Mariestad? Det är inte bestämt ännu. Och den fula vägen börjar inte heller, som du säger, genast på andra sidan Mariestad. Utom mycket annat har man den härliga Kinnekulle att fara förbi mellan Mariestad och Lidköping.

— Nå, det kan hända att man har Kinnekulle någonstans. Men platt är det där i socknarna, så mycket minns jag. Jag har ju en gång åkt till Mariestad från Lidköping. Och lappri vore det väl också, om det är platt där eller inte. Men jag ryser vid tanken på att ...

Vad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lov! Då är hon ändå ...

— Vad ryser du för, Sara? sade han högt.

— Ja, det kan jag väl säga, fast det låter barnsligt. Jag tycker att det är tråkigt att åka på bondkärra och ha en drös vid sidan. Därför har jag också sällan själv åkt ut på beställningarna i häraderna runt omkring. Jag har nästan alltid skickat verkgesällen eller någon av de pålitligare pojkarna. Fast på det har jag haft stora förluster, men en kan inte stå ut med allt.

— Vad i Guds namn, har du haft stora förluster?

— Jojo men. Det finns väl ingen i Lidköping som pojkar har slagit sönder så mycket för. Det sker på vägen, innan det hinner sättas i. Men den förargelsen går att smälta, den går inte till hjärtat. Nu får jag se hur min stackars mor mår när jag kommer ned.

— Hon dör kanske snart, och det är väl, som du har sagt, det bästa för henne. Då blir du ensam i huset. Men nu tillbaka till vår resa. Vad ger du mig om jag följer med, inte bara till Mariestad, utan ända till Lidköping?

— Ah!

Detta lilla utrop av glädje kom av sig självt. Men Sara hämtade sig genast och såg på sin reskamrat.

— Du ska få, först och främst, min andel i skjutsen ... sade hon.

— Det förstås.

— Och ... om du inte har något emot det, ska du få en levkojkvist i ett nytt skrin. Jag har själv skurit glaset till det, lagt guldpapper under och limmat ihop sidorna.

— Därmed är jag ändå inte fullt nöjd. Nånå, vi tänker väl ut något på vägen, sade han. Vi har ännu många mil kvar innan dess.

Hon avbröt med en egen, ganska fin ton.

— Och kanske blir du allvarligt arg på mig redan innan vi kommer så långt som till Mariestad. Då skiljs vi ... redan där.

Paret av de båda nätta, välkrökta, mörka mustascherna höjdes på sergeantens överläpp. Det är mycket troligt att han tänkte lyfta själva läppen, öppna munnen och tala. Kanske ville han säga mer om sin ersättning för besväret att resa ända till Lidköping. Men Sara hade knappt slutat tala när hästarna skyggade, Gud vet för vilken gren vid vägen. Den brunskrynkliga skjutsbondgubben pratade på sitt sätt lika flitigt med hästarna som de två resande med varann. Han hade släppt tömmarna alltför lösa, så att han inte hann hålla in dem. Hästarna tog till galopp och började skena. Närkes hästar är av en utmärkt ras och får god föda. Eld, mod och iver att springa utmärker dem. Albert själv måste alltså snabbt resa sig upp och stå i sitsen. Han ryckte tömmarna ur handen på gubben och drog hårt in dem. De båda rödblacka skimlarna måste då kröka sina halsar som höga bågar, fnysa och sätta nosarna mot bröstet. Något skenande blev det alltså inte. Men det gick fort, så att hjulbössorna kunde ha tagit eld, om de hade haft lust.

Sergeantens lockar flög kring tschakot-kanten. Han tyckte nu att han åter var minst sina tjugo år yngre. Han tittade ned åt sidan. Sara såg inte alls rädd ut under den vilda färden. Det gladde Albert mer och högre än historieskrivaren kan beskriva. Albert tänkte: Här är nu ännu en punkt där hon och jag möts. Kanske hittar jag någon gång en till.

Men det är verkligen inte omöjligt för en historieskrivare att följa alla händelser. Och inte går det an för honom att tala om allting, smått och stort? Både vad som sades och inte sades? Vad som hände och inte hände? Hur ofta hatten byttes mot schaletten och tvärtom? Kort sagt: de kom till Glanshammar, kom till Örebro, kom till Kumla och kom ännu längre.

Åkdonet var visserligen nära att skena på Glanshammarsvägen. Men sedan gick resan på det hela inte så fort som den första beräkningen sade. För visst måste det väl vara mycket att ha fyra nattläger mellan Arboga och Mariestad? Och att det blev så måste man sluta sig till av en sak. De körde in i Mariestad först på tisdagen. De hade ju lämnat Stockholm på torsdagen, som vi sade i början. Alltså sex dagar inalles, varav en på Mälaren och de övriga fem till lands.

En del av förseningen kom väl av en annan sak. Vid Bodarne vilade de över en natt. När de steg upp på morgonen var Sara inte fullkomligt väl. Hon hade inte förr varit utsatt för så mycket rörelse. Hennes ögon var nu nästan klarare än någonsin annars. De glimmade och var fulla av högsta innerlighet när hon såg på Albert. Men de visade ändå spår av att hon knappt hade sovit halva natten. Flickan som kom in med kaffet klockan halv sju var alltså mycket välkommen. En utmärkt dryck vid ett sådant tillfälle som morgonen! Men det är väl åter för enskilt att nämna?

Alltså är det bäst att genast vara i Mariestad. Ingen kan hjälpa att resan drog ut på sina sex dagar.

Mariestad har med rätta det ryktet att vara en av Sveriges vackrast belägna småstäder. Vem påminner sig inte den öppna, vida utsikten över Vänern, särskilt från kyrkvallen? Vem påminner sig inte den stora, högt liggande kyrkan? Redan innan man har kommit in i staden fångar den ögat. Den drar blicken åt höger, bort från den lummiga allén där man åker (räknat från Stockholmssidan). Och till sist, när man har kommit in i staden och ned på andra sidan torget? Där ligger den långa flottbron och simmar idylliskt på Tidaåns breda, klara vatten. Och på andra sidan bron ligger det täcka Marieholm, landshövdingens residens. Det är inte särskilt högt och prunkar inte. Men desto vackrare är det genom alla träd runt omkring. Landsfaderliga minnen från utmärkta styresmän över länet sitter liksom inflätade mellan grenarna. Det är de mjuka grenarna av lönn, björk och hassel, som böjer sig för kvällsvinden med sina vajande löv.

Vem minns inte allt detta? Minnet beror ändå på om man har varit i Mariestad. Att bara höra talas om det hjälper nämligen föga. Man måste med egna ögon se Tidans milda, inbjudande utlopp.

Albert och hans följeslagarinna kom dit en himmelskt vacker juliafton. På vissa ställen måste historien få vara lite noggrann. Man ska och bör därför ursäkta att det som följer berättas.

När de hade nått torget körde de inte rakt fram ned mot Marieholmsbron. De svängde av åt höger in på en liten gata, som slutar först i själva Vänern. Ungefär mitt på denna gata låg huset som tog emot trötta resande.

De steg ur här och såg till att sakerna bars in, och allt gick bra. Sedan föreslog Albert en promenad i staden, medan kvällen ännu var så ljus och vacker.

På sista tiden, ända sedan Bodarne, hade Sara blivit tystare. Hon var inte just högtidlig ... det ordet passar inte ... men mer högstämd. Hon pratade inte så ofta om skråets affärer. Utom denna förändring märktes bara en enda hos henne. Hennes vanliga skälmska blick hade bytts mot en viss himmelsk vänlighet och tillgänglighet för nästan allt som Albert ville.

Utan att säga ett ord emot lät hon honom ta henne under armen. Hon följde med dit han ville föra henne. Han hade ingen plan med sin promenad. Det blev därför helt naturligt att de gick över torget ned till flottbron. De stannade mitt på den och såg på Tidan.

När de stod här och såg norrut hade de en gränslös utsikt över Vänerns kvällsklara, krusiga yta. De kunde inte se var och hur sjön flöt samman med själva himlen. Allt såg ut som ett.

— Och det här heter Tidan? sade hon och skakade lite på huvudet. Alldeles så flyter också Lidan ut genom vår stad. Från dess bro har man också en lika stor ... stor ... stor utsikt över Vänern norrut. Den går uppåt ända till molnen, när det är kväll som nu! Ack Albert! Albert! Jag minns just här den stund då jag och min mor stod på bron över Lidan ... Och hon kastade ... kastade ringen bort ... långt ... långt ut ...

Albert ryste till, tog henne under armen igen och gick tillbaka från Tidabron, fast hon knappt ville. När de kom upp i staden igen gick de mot trakten där kyrkan står. Kyrkogården har en låg stenmur och är planterad med träd i flera grupper. Den ligger så nära Vänern att man tycker att man har sjön under sig. Och den grå, höga, vördnadsbjudande kyrkan själv har man bredvid sig.

Sara bad att få sätta sig på en gravsten. Albert satte sig bredvid.

— Du är så tyst, älskade, goda Sara, är du trött?

Hon svarade inte ens på hans ord. Men han följde hennes blick och märkte vad hon såg på. Länge och nästan drömmande betraktade hon ett par små vackra barn. Sådant hade han aldrig sett hos henne förr. Barnen lekte en bit från dem i gräset. De lekte vilt och slog varann i ansiktet med levkojor.

Barnen såg varken fattiga eller rika ut, men de var ovanligt vackra. Albert vinkade dem till sig för att glädja Sara. De kom barhuvade och långlockiga. Sara höll med svårighet tillbaka en glimmande tår. Hon teg, men klappade dem på huvudet och halsen.

— Tänk ändå, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna föräldrar? sade Albert.

— Far och mor kan de inte ha varit utan, eftersom de finns.

— Men om deras far och mor ...

— Dött? Ja, då beskyddas de ändå av Gud, och av goda människor, som alltid finns. Jag vet en i Lidköping som inte har haft några barn. Men nöjet har varit att med sina pengar klä upp och hjälpa flera små barn, vilkas föräldrar ... Albert ...

— Dött?

— Nej, något mycket värre! De slogs och förstörde varann till själ och kropp, och lät barnen gå där.

— Ett sådant slags barn har du själv en gång varit, Sara?

— Och en barmhärtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till mina föräldrar, har jag att tacka. Tack vare henne är jag så pass folk som jag är. När pappa dog blev det väl lite lugnare och bättre hemma. Men då var mamma redan så förstörd och avtrubbad att hon inte dugde till något. Hon kunde inte komma på fötter igen. Fast då hade det annars varit möjligt för henne att bli människa igen. Sedan har jag vuxit upp och tagit tömmarna hemma. Men jag är sådan, det vittnesbördet får jag ge mig själv, att jag inte vill förarga och fördärva någon. Minst dig, Albert. Hiskeligt är och blir det alltid att en människa ska kunna få en sådan rätt. Med den rätten kan hon förgöra en annan ända in i döden. Därmed vinner Guds vackra kärlek säkert inga framsteg på jorden. Aldrig vill jag ha den makten över en annan, och ingen tänker jag ge den över mig.

Albert teg. Han klappade barnen på huvudet.

— Ack, du tycker om små barn! utropade hon.

Utan att svara henne sade han ändå:

— Om nu dessa barns föräldrar, Sara, var ogif ...

— Barnen ser goda och vackra ut. Det verkar som om Gud och människor älskar dem.

— Men om föräldrarna inte är gif ... inte ser efter dem ... Vi kunde ju i stället för dessa barn, Sara, tänka oss utsvultna, trasiga, övergivna.

— Är föräldrarna goda och förnuftiga människor, sade hon milt, så ser de nog efter sina barn så länge de lever. Det vet jag lika säkert som att ingen river hjärtat ur bröstet på sig själv.

— Men om föräldrarna är elaka och oförnuftiga?

— Ja, i det fallet är de elaka och oförnuftiga, antingen de är gifta eller inte. Och de handlar därefter, både mot barnen, mot sig själva och mot annat Guds skapade arma verk. Det har jag sett och skådat tillräckligt, Albert.

— Men en skillnad är det ...

— Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag nämligen sett. Om människor börjar med att vara goda och kloka, så kan de fortsätta med det och även växa i det. Men då måste de få leva sitt liv som Gud har skapat dem. Eller så får de rättas vänligt av människor när de gör fel, vilket ofta händer. Men tvingas de vara natt och dag i ont sällskap, så smittas de till själ och kropp. Och om de avskyr det sällskapet men ändå måste vara i det, så blir de ofta bittra. De retas och blir liksom djävlar.

Albert ryckte till, som alltid, vid detta ord, så snart han inte själv använde det som svordom. Han viskade något för sig själv om läsare.

— Tänk vad du vill, Albert, men jag är verkligen ingen läsare, det kan du fråga dem själva om. För jag lämnar dig i din fulla frihet. När jag här på gravstenen talar om djävlar, så menar jag fördärvade, hiskliga människor. Sådana kan man väl få se i städerna, och på landet med, tror jag.

— På det sättet prövas människorna, Sara.

— Prövas? Jag tror att ingen som vill människor väl ordnar en sådan prövning, där de flesta går under helt och hållet. Och för vem är det väl passande och anständigt att ordna en så helvetes prövning med människor? Den slutar ju med helvetet självt. Det kallar jag inte prövning, men raseri.

Albert ryckte till igen och sprang upp vid de förfärliga orden. Helvete, raseri och djävlar hade aldrig funnits i det språk han talade, utom, som sagt, när han svor. Och i Saras sällskap hade han aldrig svurit en enda ed, varken god eller ond. Åtminstone ingen ställd till henne själv.

För att muntra upp sig lyfte han upp barnen, det ena efter det andra, i famnen. Han kysste dem varmt och såg lite skyggt ned på henne som satt på gravstenen. I detta ögonblick såg hon upp på honom och på barnen. Det verkade som om hon till hälften tänkte sträcka armarna efter dem. Han fängslades underbart av denna tavla. Han var varken målare, musiker eller skald. Han kunde alltså varken teckna, sjunga eller säga sig vad som fångade honom i bilden av den sittande, uppåtblickande kvinnan. Och hon var inte heller poetisk. Bilden av det rent och himmelskt okonstlade är ändå någonting.

— Nu ... nu kom in, Sara! Kvällen faller allt mer, du kan bli kall. Jag ville inte för tusen världar att du skulle förkyla dig.

Han gav barnen flera kyssar igen och små silverpengar. De sprang sjungande sin väg, och han tog Sara Videbeck under armen.

— Förkyla mig? Det hoppas jag inte ska hända. Jag är ganska varm, Albert, fast du kanske aldrig ser mig het eller ser mina kinder glöda.

Innan de gick ut från kyrkogården vände hon sig om en gång. Hon såg på det majestätiska, höga, grå kyrktornet bakom dem. Hon gjorde en nästan osynlig böjning, som om hon neg till avsked ... Eller kanske var det av tacksamhet för det nöje som de små på kyrkogården hade gett henne.

Alberts hjärta blev lätt igen när han kom ut på gatan. Hon gick också lätt, frimodigt och nästan spänstigt vid hans sida. De började tala om resan och allt möjligt som behövdes. Innan de visste ordet av var de framme vid gästhuset. Deras saker fanns redan där, i en rymlig, vacker, glad kammare.

Snart blev det ändå så skumt att jungfrun kom upp med ljus. Hon rullade ned gardinerna och frågade vad herrskapet befallde till kvällen. Ville de äta nere i allmänna rummet, eller uppe för sig själva?

— Gå först efter matsedeln, lilla jungfru, så bestämmer vi det andra sedan.

Flickan gick.

— Är du road av att vara bland folket där nere? frågade Albert.

— Inte ... och alldeles inte i kväll! sade hon. Vi är nu i Mariestad, och vi har lite att tala om och räkna över med varann. Det gäller ifall vi skiljs här, och du far söderut men jag västerut. Låt oss äta här uppe.

Flickan kom tillbaka med matsedeln. Albert bestämde sina rätter, och de var desamma som Saras, utom på en punkt. Hon tog sallad till köttet, och han tog i stället sin lieblingsrätt gurkor.

— Och duka här uppe åt oss, sade han.

Jungfrun gick och kom tillbaka, och allt blev i ordning. Efter den lilla, glada och förtroliga måltiden dukades det av igen, och de blev ensamma.

### Ordlista

- **ryser**: skakar av rädsla eller kyla (av rysa).
- **smekande**: mjuk och kärleksfull.
- **teg**: var tyst (av tiga).
- **durchaus**: helt och hållet (tyska).
- **krita**: ett vitt ämne. Man blandar det med olja till kitt.
- **ragata**: en elak och bråkig kvinna.
- **läsare**: en person i en religiös väckelse som läser mycket i Bibeln. En kvinna kallas läserska.
- **hjärtblomstret**: ett bildligt ord för det innersta i hjärtat.
- **ämbetsmästare**: en hantverkare med full rätt att arbeta i sitt yrke.
- **pli**: god kroppshållning och gott sätt, som man får genom övning.
- **levkoj**: en blomma som doftar gott.
- **drös**: ett gammalt ord för någon som sitter vid sidan, kanske en klumpig karl.
- **rödblacka skimlarna**: hästar. En skimmel är en grå häst, och en black är en ljusbrun häst.
- **flottbron**: en bro som flyter på vattnet.
- **hiskeligt**: hemskt, fruktansvärt.
- **okonstlade**: naturliga, utan konst eller konstlat sätt.
- **lieblingsrätt**: favoriträtt (Liebling är tyska och betyder favorit).

## Sjunde kapitlet

*Men det säger jag, att om du sedan far omkring lite, så har jag inget emot det. Och jag vill ordna det hemma för mig alldeles ensam.— Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det?*

När de hade blivit ensamma, så som förra kapitlets slut berättade, gick Sara fram till deras kappsäckar. Hon började lägga undan de saker som tillhörde Albert.

— Reser du genast i kväll, eller först i morgon bitti? sade hon, ändå med låg röst.

— Vart menar du?

— Jag vet inte vart du tänker resa, Albert. Men du har ju talat om att ta av söderut från Mariestad, till de stora egendomarna?

— I Vadsbo härad hade jag en hel del att göra. Men det häradet har vi nu för det mesta rest igenom och lämnat. Jag får ta igen det på återresan. Nu ska jag säkert till Odensåker och Skövde, ja ända ner mot Marka och Grolanda. Så den bästa vägen vore väl att ta av här utanför, vid Lexberg, mot Kekestad. Då skulle jag inte följa västra vägen genom Björsäter och vidare till Lidköping. Men jag har också saker att göra vid Grävsnäs, åt Sollebrunnstrakten. Vägen dit går ganska bekvämt och rakt genom Lidköping. Varför skulle jag då inte lika gärna kunna ta den senare vägen nu genast?

— Varför, säger du? Du har ju din frihet att ta vilken du vill?

— Ja, Sara, för mina affärer har jag visserligen den friheten ...

— Finns det då något annat hinder? Vilketdera vill du själv?

— Du frågar mig, Sara? Du vet lika väl som jag att jag vill följa dig till Lidköping. Får jag inte se ditt lilla hus? Och dina små rum en trappa upp, som kan hyras ut par exemple åt resande? Och det där större rummet nere på bottenvåningen, där du en gång tänker ha en handelsbod? Det kanske blir snart nog, ifall din mor ...

— Allt detta vill du verkligen se?

— Goda, älskade Sara ... du ler? Jag menar det fullt allvarligt. Jag har många resor att göra här i Västergötland, fram och tillbaka. Det gäller sommaren och kanske hela året, ifall min plan lyckas. Jag vill få flytta till Västgötadals regemente, och det beror på Dorchimont. Någonstans måste jag ha mitt hem under alla dessa resor ... för mina sakers skull ... Kunde jag inte få hyra de där små rummen en trappa upp av dig?

— I Lidköping? Men du har inte sett de rummen ännu. Vänta med det tills dess. Aldrig köpa, aldrig hyra vad man ännu inte sett och skådat!

Denna gyllene regel gick på versmått. Det var den första vers av det slaget som sergeanten hörde från Saras mun. Men orden föll sig så bra, och de sades med en ljuv, nästan smekande betoning. De stod båda vid ett av fönstren i rummet. De hade rullat upp gardinen igen och släckt ljusen. De ville njuta en stund av aftonhimlens vackra syn innan de lade sig.

— I dina små rum i Lidköping, Sara, finns det säkert rosiga tapeter? Det kan inte vara fel. Och därinne har du säkert förr, ibland, malt krita? ...

Han höll henne i sina armar. Hon såg frågande upp i hans ansikte, för att se om han gjorde narr av hennes dröm. Det var den dröm hon hade berättat om ... den där drömmen i Arboga. Men nu fann hon ingen ironi, ingen satir på hans läppar.

— Förr? inföll hon. Det kan ske många gånger till. Jag tänker inte lämna mitt yrke.

— Men om jag hyr rummen?

— Då sköter jag mina saker på bottenvåningen, hos mig själv.

— Du vill alltså aldrig sköta någonting uppe hos mig?

— Om du kommer att bo där lite, Albert, så får du väl också mycket att göra för egen räkning. Då får du ordna det så som du behöver. En god matservering finns i närheten. Billig städning är lätt att få. Även tvätt och strykning kan man få hos snälla människor, Albert. Det ger dem en liten slant att leva på. De skulle kunna tjäna mer, om inte skråna fanns. Men det säger jag, att jag ofta önskar få bjuda ner dig på en liten enkel risp, om det passar. Kanske bjuder du också mig upp någon gång? Men aldrig, aldrig vill jag ta av det som är ditt, eller lägga mig i ditt hushåll. Jag vill bara svara dig, ifall du frågar mig om råd. Det rådet kan du sedan följa eller inte, hur du vill ... Och allra minst ska jag någonsin hindra dig i ditt arbete. Jag förstår mig inte på vad du sysslar med. Det måste väl vara en massa skrivande och räkenskaper, kanske. Du har ju att göra med inspek ... ja, det spelar ingen roll ... Hörstadius och Selander och Silfver ... kanske på Koberg. Men aldrig vill jag störa dig i det.

— Det tackar jag dig för, Sara, det är rasande bra. Men finns det ingenting som kan vara gemensamt, mellan sådana människor som ...

— Det är ganska mycket, ja, väldigt mycket kvar att ha gemensamt, utom sådant där, Albert. Får jag säga rent ut hur jag menar? För jag har tänkt på detta ... under de här dagarna ...

— Jag har också tänkt mycket på det, mycket, det kan du tro. Det måste bli det viktigaste för oss.

— Ändå måste vi se till att det inte går sönder för oss, av alltför mycket iver. Det är halva segern att ta sakerna lätt och klokt, vet du. Rätt och slätt, Albert. Och det är just så man kan ta dem, när man verkligen håller av varann.

Sergeanten förstod henne inte riktigt, men smekte det vackra hårfästet vid hennes panna.

— Fortsätt, Sara! Du ska tala först.

Hon lyfte sitt huvud från hans bröst, där det hade vilat lite. Hon tänkte efter en liten stund, men sade ändå:

— Eftersom du håller av mig och jag dig, så har vi ju det gemensamt? Det är mycket, det, Albert. Och det är mer än många har. Men om vi också vill ha en massa annat gemensamt i onödan? Då ska jag berätta vad som följer av det. Anta att du tog mitt lilla hus, mitt yrke, mina möbler och pengar. Det är inte mycket, men jag kan ha det eller få det. Då vill jag inte neka för dig att jag kunde börja bli förargad. För kanske förstår du inte hur man sköter sådant? Jag gissar att du inte vet det själv ännu, eftersom du inte har försökt ha hus och yrke. Åtminstone vet inte jag det. Och det är mycket möjligt att min oro vore orättvis, och att du skötte allt ganska bra. Ändå skulle den oron, Albert ... ja, jag ska tala om det för dig. Så fort du märkte något sådant hos mig, så blev du rasande. Då gick jag för mig själv och gnagde på mina hemliga tankar. Ena stunden skulle jag tycka att jag gjorde dig orätt. Andra stunden skulle jag tycka att jag nog kunde ha rätt ändå, åtminstone i en del saker. Av dessa strider och plågor i sinnet och själen skulle tiden försvinna. Den tiden kunde användas till nytta och inkomster. Och att tiden förstördes vore ändå det minsta. Men, Albert, jag skulle bli lättretad. Du skulle tycka att jag var irriterande, först någon gång, sedan oftare. Av det skulle du själv bli lättretad. Eller så skulle vi båda trycka ner det obehagliga, gå för oss själva och svälja, som de kallar det. Då skulle missnöjet i stället krypa in i märg och ben. Det skulle tära på hälsan, och vi skulle bli sämre till själ och kropp. Då fick vi väl börja dricka vattnet vid Lunds brunn. Eller så fick vi förstöra pengar på gyttja, som jag har hört om vid Porla eller Loka. Sådant hjälper lite när man har det illa ställt. Sedan en annan sak, Albert, som jag också vill att du ska lägga märke till. Av plågorna skulle min hy snart bli sämre, ögonen skulle blekna, och jag skulle bli fulare än jag är. Det skulle du aldrig ha hjärta att säga till mig, men du skulle ofta tycka det. Jag skulle nog vara så klok att komma på det själv. Då skulle jag gå undan med mina mörka, oroliga tankar om vad du tyckte om mig. Och det du aldrig sade till mig, det skulle jag ändå tänka ut och gissa på egen hand. Av det skulle jag sova dåligt, och då skulle jag bli ännu skrynkligare dag för dag, Albert. Ja, fulheten har ingen gräns, när en börjar på det viset. Det har jag sett på folk. Och hur gick det med dig? Om du var så god som den bästa man kan hitta, skulle du försöka trösta mig med milda ord. Men hur du än menade med det, skulle det låta lite tomt i mina öron. För jag kunde märka att du ljög en hel del för att göra mig nöjd. Det skulle göra saken värre, inte bättre. Och du skulle nog också tröttna, för du är i alla fall människa, Albert, du som jag. Du skulle nog tröttna mer på min irriterande, tråkiga och elaka själ än på min sämre kropp. Kanske blev jag också till slut oförnuftig, hemlig och sur av allt lidande. Då blev jag ännu mer olidlig för dig. Och det man brukar säga om löften och eder blir bara tomma ord. För ingen människa håller ändå det som ingen människa kan hålla. Jag talar om hjärtats inre kärlek till en person. Den är det enda som är värt något här. Men den går bort utan att något hjälper, om personen blir olidlig för ens ande. Jag har nu sagt hur jag kunde bli outhärdlig för dig. Detsamma skulle väl kunna hända, att du kanske blev outhärdlig även för mig. Vad är det då för tröst i de givna orden? Man sitter olycklig för sig själv och har ett namn. Det är som en titel utan ämbete. Det är som en skylt utanför en bod. När man kommer in i boden och frågar efter varan, så finns inte den vara som skylten talar om. Hur gör man då? Jo, man går ut förargad och spottar åt skylten. Är inte det riktigt roligt? Det har jag ofta med sorg fått se hos andra, och jag tycker inte om det. Jag önskar inte att du eller jag ska ha det så. Älskar du mig till själen ... då är jag glad och har nog för min del. Då ska jag sköta allt det andra själv, glad och nöjd och flitig. Jag ska sova gott om natten och vara vacker om dagen. Det vet jag, och det ska du få se. Men älskar du mig inte ... vad hjälper då allt annat, och vad ska jag med resten? Det nyttigaste och bästa för oss är bara att kärleken må räcka. Och den kan nog ta slut ändå, kanske. Men åtminstone bör man undvika sådant som man kan se i förväg ger förargelse, eller kan ge förargelse. Det kan stjälpa kärleken, men inte hjälpa den.

— Men, Sara, om vi är goda och förnuftiga människor, som jag tycker att vi är båda två ... Då borde vi väl från första början kunna ... och sedan fortsätta ... Och jag tycker inte att vi borde räkna oss till de olyckliga exempel du har nämnt?

— Om vi är goda och förnuftiga människor, som jag hoppas att vi med Guds hjälp kanske är ... Då krävs det ju inget mer, Albert? Då behöver vi ju inget annat än att göra det som följer av godhet och förnuft. Det gäller mot varann och mot alla andra, så långt vi räcker. Vem kan hindra det? Tänk efter ... Om vi nu är goda och förnuftiga, är inte det allra viktigaste att vi fortsätter så och älskar varandra? Och det måste vara huvudsaken. Då måste man särskilt undvika allt sådant som kan fördärva, som kan göra en elak, fånig och dum. Det står alltid till Gud hur en människa fortsätter att vara, och många kan falla. Men åtminstone bör vi inte tillsammans ställa till sådant som troligen kan fylla hjärtat med gift och hjärnan med dimma. Det får andra kalla prov. Men jag kallar det onda och okloka påhitt, som folk inte med rätta borde göra mot varann. För om Gud själv ger någon en plåga som inte går att undvika, så ska man tåligt bära den. Då är det ett prov. Men människor kan låta bli dåliga påhitt. Sådana går att undvika och bör undvikas. De ska inte kallas prov, särskilt som de oftast leder till helvetet. Dit borde väl ingen vänlig inrättning vilja dra dem som står under den. Men tänker du inte som jag, Albert, så har du din fulla frihet med dig, och ...

— I alla fall, avbröt sergeanten, har du fel i det, Sara, att fördärv och olycka finns i alla hus.

— I alla? frågade hon. Nej, jag har sett ett eller ett par hus där de lever bra, riktigt bra. Men det kommer säkert inte av att de har blivit hoplästa. Det har inte hjälpt på andra ställen. Det kommer av att de kommer överens i själ och hjärta, åtminstone så mycket som behövs. Det hjälper alltid, där det finns.

— Hoplästa? Vad menar du med det?

— Att man har läst över dem, vet jag. Kära Albert, signerier tjänar ingenting till. Man måste en gång komma så långt att man söker det som verkligen tjänar något. Det gäller i denna sak som i alla andra. Man ska inte bygga på det odugliga. Av det blir det inte bara olycka, utan, vad värre är, riktiga laster. För så fort man inte älskar varann, så är det en riktigt ful last att ...

— Signerier? Men jag tycker ganska mycket om en vacker bön ... par exemple en sådan som man brukar när två ...

Sara såg upp med ett underbart uttryck.

— Gud är mitt vittne, sade hon, knappt hörbart, men med den renaste röst. Gud vet att jag älskar böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker göra dem. Men ack, jag använder inte böner till sådant som de inte tjänar till. För det är signeri och tomma ljud, om inte ännu värre, nämligen hädelse. Böner? O min store Gud! Inte ens den vackraste bön förvandlar vitt till svart, eller svart till vitt. Anta att två personer står bredvid varann och ljuger redan då om en känsla som de inte har. Då gör inte bönen lögnen till sanning. Eller kanske de inte står och ljuger då. Men de lovar ändå sådant som de kanske sedan inte alls har makt att hålla. Det hindras väl inte av någon läsning över dem? Och det händer oftast att de sedan inte håller det som har blivit omöjligt för dem. Men de låtsas ändå att de gör det, till ökad plåga och lögn. Vad gjorde då den arma bönen i förväg? Inte hindrade den att det går så? Och när de ändå fortsätter med varann, blir de allt grövre till själ och kropp ... Ja, riktigt liderliga, det måste man erkänna. Till slut blir de sådana att de inte längre alls kan fatta vad som är vackert och rent i världen. De kan inte heller förstå något i grunden klokt om människan, fastän man har läst över dem. Det ser man ju jämt, och det kallar jag dåliga seder, Albert! Det är inte värt att kallas god, ädel eller lycklig, om man inte är det. Och det är aldrig värt att använda något annat än det man vinner en sak med. Så tycker jag. När det saknas olja till kitt, ställer jag mig inte och läser över kritan. Nej, jag går ut och skaffar olja, som jag blandar i kritan, och det hjälper. Jag använder aldrig signerier, Albert. Men flera i Lidköping kastar saltkorn i ugnen när de har tandvärk. De gjuter bly över sjuka människor och sätter stickor i träd. Och ibland säger de att de blir friska. Det kan väl hända, fast det inte sker på grund av stickorna, tänker jag. Så, Albert, finns det också hoplästa som är lugna och snälla och lever väl. Men det kommer inte i grunden av läsningen.

— Nå, men så skadar den åtminstone inte.

— Jojo men. För man kan ha läst över två sådana som inte duger för varann till annat än fördärv och elände. Då vill och påstår man ändå att de ska fortsätta vara ihop och bråka sönder varandra. Det sker bara för den läsningens skull, som en gång skedde i onödan. Det menar jag är mycket skadligt. Så det är väl illa gjort att använda böner på ett sätt där de inte tjänar till något. I de flesta fall gör de i stället ganska hemsk skada. Ack min Gud ... och att göra bön, som är så heligt och ljuvt, när det kommer på sin rätta plats! Det vet jag bäst.

— Älskvärda flicka, när gjorde du bön sist?

— I Arboga ... Albert.

Hon viskade detta så tyst, och det lät nästan som om ett "min" gick före namnet Albert. Men hela uttrycket var för magiskt för att kunna hållas kvar. Ändå var sekunden så djupt gripande att den aldrig kan glömmas i evighet. Hon teg. Men strax efteråt lade hon högt till:

— Jag säger det en gång till, Albert. Tänker du inte som jag, så har du din fulla frihet med dig och med ditt. Säg till, då. För i så fall ville jag att du reste i kväll, eller i morgon, och inte kom med till Lidköping. Men Gud vet hur gärna jag hade dig hos mig på den sandiga, otäcka vägen.

— Blott på vägen?

Deras varma blickar möttes. Men de såg inte länge in i varann, förrän de tittade ut genom rutan och på himlen. Den verkade inte ha mörknat, fastän de hade tillbringat en lång stund i skymningen. Albert satte sig på en stol vid fönstret och hade Sara i sitt knä. Nu mindes han, ända bortom Bodarne, den skumma kvällen i Arboga. Då satt han också vid en ruta, och försökte förgäves rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte förändrats sedan dess? Vilken ny tid! Med vilka andra ögon såg han inte på henne? Och hon verkade själv ha kommit till en annan värld. Allt det barska, kvicka och busiga som ofta kom fram förut var borta. Hon såg nu ut som en medborgarinna. Hon hade samma förnuft i allt som förr. Men det var ett förnuft sänkt i doften av den innerligaste hängivenhet, den renaste ljuvhet. Det underbaraste var den fullkomliga frihet som hon trots allt lämnade honom. Han fick resa ifrån henne om han ville och när han ville. Den friheten lockade honom inte alls att överge henne. Tvärtom gjorde den henne tusen gånger mer älskvärd, lätt och behaglig i hans ögon. Och älskvärdhet är det enda ... det enda ... som drar till äkta kärlek. Denna kan kanske utebli ändå. Men ska något verka, så är det bara älskvärdhet, tänkte han.

— Vad ser du på där uppe i himlavalvet, Sara?

— Jag undrar om det kan vara långt dit?

Han tryckte henne mot sitt bröst och svarade:

— Vi är på vägen.

— Blott på vägen?

— Nej, framme ... om ...

— Albert!

— Säg mig ärligt, Sara ... du talade nyss om hur människan kan bli ful av inre bekymmer och själens plågor. Och det hade du säkert rätt i. Vi ska låta bli sådant. Men, Sara, säg ... du kan väl aldrig bli ful? Det verkar omöjligt för mig ...

— Till själen, Albert, behöver du och jag aldrig bli fula, och det tycker jag räcker. Men till kroppen vet du väl att när man blir gammal, så ... även utan plågor.

— Vad betyder åldrade drag, när en god och sann ande speglar sig rent i ögonen och i alla ansiktsdrag? Det är av denna himmel som jag dras och blir hänförd.

— Så tycker jag också. Gudskelov, du är inte en narr, Albert.

— Och även kroppens drag förfaller sent, först ganska sent, om en god, livlig och aktiv ande bor i dem. Så tror jag, Sara.

— Det har jag sett på moster Gustava, inföll hon.

— Låt oss då ha det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt. Jag ska inte låta dig bestämma över mitt, och du ska inte ge mig makt över ditt. Vi ska bara ha vår kärlek gemensam. Men tänk om någon av oss kom i nöd, så att det egna inte räckte till liv och uppehälle?

— Vill då inte kärleken ge hjälp? frågade hon och for upp. Om du kom i nöd, Albert, skulle jag inte då ge dig av mina pengar? Jo, så länge jag hade något, om jag såg att du inte var en slösare, en usel en. Och blev jag mycket fattig, så kan det ju också hända att du ... att du skulle vilja ge mig något?

— Gud, så du frågar, Sara! Men när det är så mellan oss, på båda sidor, har vi inte redan då våra pengar gemensamma?

— Nej, det är en himmelsvid skillnad. Om jag ger dig en gåva, i pengar eller annat, så gör du sedan vad du vill med den. Av det kan ingen förargelse uppstå. Den blir din, liksom det du hade förut. Och frågar du mig om råd om hur du ska använda den, så ska jag svara dig. Sedan gör du med rådet som du själv tycker är bäst. På det sättet är du, trots gåvan, lika fri, oförtryckt och oförstörd. Likaså, om du vill ge mig något, så måste du ge det på samma villkor. Det ska vara en ren och älskvärd gåva, till glädje och nytta. Den får jag sedan vända och använda som jag vill och behöver. Sådana gåvor och gengåvor är en hjälp för människan, men inte ett fördärv för båda. Det är något annat än det dagliga trassel som folk annars ofta har med varann.

— Kan människor då aldrig hushålla ihop?

— De kan ju försöka. Går hushållningen bra, så kan man ju fortsätta med den, liksom man fortsätter med mycket annat som går bra. Går den däremot rasande, så är det ju klokt att sluta med den, liksom med annat rasande. Men kärleken mellan två, den bör framför allt hållas fredad och i ro från sådant. Den bör aldrig få lida av att man bor ihop eller hushållar ihop, eller bero på hur det går. Jag tycker att det är bäst att de aldrig flyttar ihop, det får jag säga. För folk som älskar varann retar, förargar och fördärvar till slut varann mycket snabbare än andra. De andra räknar inte på varann och ser därför på mycket med kallt lugn. Men vill de ändå till slut pröva det onödiga nöjet att låta två huvuden styra jordiska saker? Sådana saker sköts allra bäst och blir redigast när de inte blandas. Då har var och en sitt för sig och styr det bäst efter sitt eget huvud. Då får de åtminstone vara så kloka att sluta med det innan deras kärlek går förlorad, vilket lätt kan hända. För inget glas är vackrare än hjärtats tycke, men ingen emalj skörare. Det kan jag förstå.

— På det sättet vore det ju allra bäst att vi lät bli att bo ihop. Och att vi inte heller sågs alltför ofta?

— Du tänker ju också göra många resor, Albert? sade hon med en blick som var långt ifrån smärtsam.

— Det måste jag. Jag kan inte undvika det.

— Hur glad ska jag inte tänka på dig medan du är borta. Jag har dig då så vacker i min själ. Så vacker skulle du ha svårt att vara, Albert, om du stannade hemma. Men du ska komma tillbaka! Och varje gång dubbelt välkommen!

— Men herre min Gud ...

— På det sättet ska kärleken räcka. Du slipper se mig i alla dumma, tråkiga, elaka ... ja, i stunder då det är helt onödigt att se varann. Och om du också har sådana stunder, för du är människa, Albert, så slipper jag också se dig då.

— Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart leder detta? Kan man hitta på att glömma varann?

— De som nöter sig mot varandra varje stund, så att det blir olidligt, de glömmer varann snabbast, Albert. Eller om de minns varann, så är det med plågans minne, så som man kommer ihåg fulslag.

— Hu då!

— Det är nära kroppar med avlägsna själar. Så som det står i Skriften: de lovar mig med läpparna, men deras hjärta är långt ifrån mig.

— Du är ändå en läserska!

— Nära själar med avlägsna kroppar tycker jag då mer om, om det ska vara så.

— Men kan inte båda vara nära?

— Stundom, Albert. Nu är det så mellan oss. Men ... Och till Lidköping vill jag att du ska följa med. Men det säger jag, att om du sedan far omkring lite, så har jag inget emot det. Och jag vill ordna det hemma för mig alldeles ensam.— Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det?

— Sara, du skulle stå framför mig jämt!

— Och jag skulle se dig genom alla mina fönster. Försök! Res för ro skull!

— Låt mig stanna lite.

— Glömma? När likgiltighet kommer mellan människor, då är det som om glömskan följer med i sällskapet. Men resor och avstånd, vad betyder de? Landsvägar är inte det som gör avstånd mellan själar. Nå, jag vill inte att du ska vara borta mer än halva året, det erkänner jag.

— Du andas så ljuvt!

— Glömma? sade hon igen efter en liten stunds tystnad. Kanske kan glömskan också komma, om det händer att kärleken slutar mellan några. Men åtminstone är det säkert, och det vet jag. Hjärtats glada minne hålls inte kvar av sådant som ödelägger själva kärleken. Därför ...

— Ja, jag ska inte se dig, inte hälsa på dig alltför ofta, Sara. Men anta att jag får hyra dina små rum och sitta där med mitt eget arbete. Då ska ingenting i världen, inte du själv, kunna hindra mig från att måla din bild framför mig. Inte med pensel, det kan jag inte ... ack, om jag kunde! ... Och skulle du bli sjuk, då vill jag gå ner och sitta vid din säng.

— Det beror på sjukdomen, bästa Albert. Jag har helst Maja hos mig, hon förstår det bättre.

— Men ... min Gud ... om ... jag tänker bara ... om par exemple jag själv blev sjuk?

— Det är en helt annan sak. Då går jag upp i dina rum och sitter hos dig natt och dag, om det behövs, vid din säng. Jag stänger boden och skriver utanpå: bortrest. Du ska veta att det är den skillnaden. Om en karl är sjuk ... riktigt, så att det inte är prat, utan han ligger till sängs på allvar ... Då är det inte obehagligt, tråkigt eller fult att vara med. Det klarar jag. Men en sängliggande, sjuk kvinna, med tuberkulos eller så, hon är allra bäst för sig själv, Albert. Ändå, om något skulle hända mig, har jag inget emot att du stannar i staden ... i huset ... i övre våningen. Skulle ...

— Gud! Vad betyder din underbara min?

— Skulle jag då komma nära döden, då ville jag att du gick ner i mitt rum, Albert. Strax innan jag dör ... till mig! ... och ... för denna hand ville jag kyssa sist av allt i världen ...

### Ordlista

- **hoplästa**: gifta genom prästens ord i kyrkan. Att "läsa över" två personer är att gifta dem så.
- **signerier**: magiska ord och handlingar.
- **hädelse**: att tala illa om Gud.
- **läserska**: en kvinna i en religiös väckelse som läser mycket i Bibeln.
- **skråna**: föreningar av hantverkare med egna regler. Bara medlemmar fick göra arbetet.
- **risp**: här: något litet och enkelt, kanske en måltid.
- **rasande**: mycket arg. "Rasande bra" betyder mycket bra. "Går den rasande" betyder att det går mycket illa.
- **ämbete**: här: en fast tjänst i samhället.
- **medborgarinna**: en kvinna som hör till ett samhälle som en av dess medborgare.
- **liderliga**: omoraliska när det gäller sex.
- **fulslag**: något som gör mycket ont, kanske en inflammation i ett finger.
- **blott**: bara.
- **stundom**: ibland.
- **par exemple**: till exempel (franska).

## Åttonde kapitlet

*Se dig omkring och var glad i uppsynen! Jag ville ha den hemliga glädjen. När du åker fram på gatan, ska varannan flicka stanna och tänka: kors, en så vacker officer där far!*

Historien och geografin räcker alltid varandra handen, och de måste hjälpa varann även här. Så när den förra sist drog sig snabbt undan och vek tillbaka, börjar den senare tala. Den talar på följande sätt: Vägen mellan Mariestad och Lidköping räcker ända från Mariestad till Lidköping. Denna väg började de båda resande genast åka morgonen därpå. Det var så fort de hade doppat sina skorpor i ett par vackra äkta koppar.

Västergötlands geografi får säga allt vad hon vill och önskar om södra Vänerstranden. Det säkra är detta: om man inte ser på vägen här, så ser den inte alls obehaglig ut. När de båda resande hade hunnit till Bresäter, sade Albert:

— Nu beror det på om vi vid Forshem ska ta den gudomliga vägen över Kinnekulle. Den går genom norra delen av Österplana, sedan Medelplana och Källby. På den vägen kommer vi förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck ...

— Råbäck? Jag har hört talas om Råbäck! Jag har inte varit där förr, fortsatte Sara, men varför skulle jag dit nu, när hon inte bor där längre?

— Vilken hon?

— Där har en ängel bott, men hon har nu flyttat till Vättern.

— Fru ... jag vet ... jag minns inte riktigt namnet, sade Albert.

— Jag har inte heller sett henne, fortsatte Sara. Men om hon fortfarande bodde kvar på Råbäck, så skulle jag vilja ta den vägen. Goda, utmärkta böcker har hon lånat till moster Gustava i Lidköping. Dem har vi båda läst tillsammans på lediga stunder.

— Dem vill också jag läsa! ropade sergeanten. Du ska då ... men ...

— Ja, den andra vägen vi kan välja, fortsatte han, går i stället ner mot Enebacken. Den går öster och söder om Kullen, genom Skälvum, förbi Husby, och så vidare. Vilken av dem ska vi ta?

— Hur ska jag kunna bestämma det? Det förstår jag mig inte på.

— Men du ska veta, Sara, att Hällekis hör till de finaste ställena i Västergötland. Det vore väl värt att fara den vägen.

— Om du vill. Och finns det stora hus och byggnader där, så är det nog värt att lära känna stället. Det kunde en gång löna sig.

Lite ledsen tog sergeanten in sitt samtals poetiska segel. Han hade inte på några dagar hört talas om yrkets frågor, men märkte genast att de var på väg. Och hur kunde han vara ledsen på henne för det? Ändå ville han inte att så gudomliga platser som Hönsäter, Hällekis och Råbäck skulle offras för rena glasmästarönskningar. Han beslöt därför att ta den prosaiska vägen över Enebacken, och lämnade Kullen till höger.

Hon har ändå varit mer högstämd, fortsatte sergeanten för sig själv. Ja, ett par dagar! Och det hon har talat om har visserligen alltid varit lika klokt. Men det har ändå inte hela tiden smakat av en gesäll i fruntimmerskläder. Stackars, goda, oskyldiga flicka! tillade han med en tår som han knappt höll tillbaka. Goda, älskade! Hur orättvist dömer jag inte dig? Är det inte ganska bra att du är så förnuftig? Du ska ärligt och utmärkt kunna sköta dig och de di ...

Han ryckte till hästarna, som om en plötslig skräck hade kommit och han var rädd att de skulle skena iväg. Men han lugnade sig och fortsatte inom sig:

Allt vad jag kan spara och lägga undan ska jag ge dem. Det ska vara en fullkomlig, en ren gåva, så där som hon vill ha det. Jag ska inte blanda mig i hur hon hushållar med den (om det inte sker genom fria råd). Men? Gode Gud! Mina ska jag kalla dem: det ska, det måste, det vill jag bestämt!

— Det ska du, och det blir min himmelska glädje att höra dig säga så.

Albert for förskräckt åt sidan vid dessa ord, som Sara sade sakta. Hade han glömt sig så i sina drömmar att han hade talat högt och avslöjat sina innersta tankar?

— Var inte rädd, Albert. Dina viskningar, dina allra tystaste viskningar till dig själv, hör jag. För jag är sådan att jag hör.

— Store Gud! Vem är du då? Kan du mer än andra?

— Du kör så bra och galant, Albert. Jag älskar dig.

— Du älskar mig, men du svarar mig inte?

— På vad ska jag svara?

— Hur kunde du höra nyss vad bara min själ tänkte, darrande?

— Jag älskar din själ, därför hör jag din själs ord.

— Vad?

— Det vill säga, jag förstår dig. Jag begriper dina tankar, till och med vad du grubblade på nyss förut ...

— Vad? Om yrket?

— Jaja ... Albert ... ett fönsterglas är inte så föraktligt som du tror, Albert. Det skyddar dig om vintern mot kylan ute, och ger dig ändå ljus på samma gång. Det mesta i livet är annars så, att om det värmer, så sker det inte utan mörker. Eller om det lyser, så sker det sällan utan kyla. Bara ett fönster ... lägg märke till det, min Albert ... ger ljus utan att låta kyla strömma in. Och det håller värmen inne, och behåller ändå ljuset på samma gång. Så är ett fönster, och det betyder mer än många förstår. Därför ska du inte förakta fönster, och inte förakta Saras yrke. Med det har hon försörjt sig och alla i Lidköping, de hon kan ha haft att bistå. Så ska hon göra hädanefter också ... och även för dig, Albert, om du kommer i nöd.

— Nej, Sara, det ska du aldrig behöva. Flit! En stor flit i mitt yrke ... för också jag har ett yrke! ... Älskade, goda flicka, nu känner jag, som en himmel, vad det är att vara flitig ... Jag ska och vill förtjäna! ... Detta ord, som förr lät så simpelt i mina öron? Förtjäna vill jag! Arbeta och med det hjälpa inte bara mig, utan ... alla i Lidköping, dem jag kan ha att bistå. Yrke och flit ... du, Sara, har lärt mig de rätta orden!

Han tog hennes hand.

Geografin är en stackare, som ständigt låter sig överraskas av historien. Var var det nu som den senare tog över igen? Jo, på vägen mot Enebacken. Så ta då vid där och håll sedan i dig, geografi!

Enebacken ... och så ser man Holmestads, Göteneds och Skälvums kyrkor, och till och med Vettlösa på lite avstånd åt vänster. Förlåt, Vättlösa heter det. Sedan kommer man så att man ser Husby och till och med Kleva kyrkor uppåt kullen. Vidare möter ögat snart Broby kyrka, Källby kyrka, Skeby kyrka ... det var obegripligt så mycket kyrkor!

Men nu är det slut. Ett stort öppet vatten möter till höger och slår den som åker med en förtjusande skräck. Han är rädd att få hela Vänern över sig, åtminstone upp till hjulnaven. Han tvivlar inte på att den sanka, gula sandstrand han åker på en gång har legat under vågorna. Vänern är en fe som har dragit sig lite undan. Vem vet om hon inte plötsligt och oväntat kommer på en och tar tillbaka sina gamla rättigheter? Särskilt vid nordanstorm är detta fruktansvärt.

I dag teg vinden och vågorna log. Varje ögonblick anade Sara att hon skulle få se sitt Lidköping. Hon kände de ljuvaste minnen inom sig.

En sak måste historien dock få redogöra för. Det är den märkliga lyckan de hade hela vägen, att få parvagn. För annars brukar kärror hota de flesta som inte åker på egna hjul eller står på egen botten i vagnarna. Kärror är ibland otäcka att åka på. Det var alltså en mild försyn som bestämde här. Och kanske ligger förklaringen närmast i det som läkarna själva ... som annars aldrig sysslar med ödet ... påstår om naturen. De säger att hon har en särskild och enskild omsorg om kvinnan. Hon är nästan rädd att skada henne. Hon är vördnadsfull, undvikande, försiktig. Detta är en mystisk, men en helig tanke. Måtte därför också människan vika lika vördnadsfullt undan. Må vi knäböja för en himmel som okänd ... misskänd ... står omkring oss. Den är så nära, så god, så hemlighetsfull, så glömd, och ändå så ständig.

Lyckan att få parvagn kom ofta av detta för dessa resande. När Albert såg att hästarna var goda, brydde han sig inte om att kräva skjutsbonde, utan körde ensam. Det går bönderna gärna med på och tackar för, när de ser att de har fått ordentliga åkande. Så hade nu sergeanten och hon farit ensamma hela tiden.

Lidköping kom. De började åka på stadens första gata, som var bred, stor och bra, men lite ojämnt stenlagd.

— Bästa Albert, låt mig stiga av här, sade Sara. Detta är mitt barndomshem. Jag skulle vilja gå till fots här inne. Du kan köra, jag går ensam.

— Nej, jag stiger också av, går bredvid och kör.

— Inte det! Det ser illa ut. Och så en annan sak, Albert. Åk du ensam fram till källaren bortom torget. Jag går hem till mitt hus. Jag vill komma dit ensam först. Jag vill se hur det är med min stackars mor.

— Även jag vill se henne.

— Nej, Albert. Om hon ännu lever, skulle hon känna fasa när hon såg dig. Det vill jag inte.

— Min Gud! Vad säger du?

— För du skulle omöjligt kunna låta bli att avslöja dig. Du skulle uppföra dig så mot mig att hon anade en friare i dig. Hon skulle darra vid tanken att se sin dotters blivande man i dig. Jag skulle få svårt att övertyga henne om det du aldrig i världen ska bli ...

— Ha!

— Var ändå inte rädd, goda Albert. Du ska snart komma hem till oss, och du ska få se de rum du tänker hyra. Men vänta tills jag låter kalla dig. Kör nu gatan rakt fram, det är inte svårt att hitta här i Lidköping. Utan att svänga av kommer du rakt till den där bron som vi talat om, över Lidan ... den där, du.

— Ha!

— Den åker du över. Men se på utsikten till höger och vänster, för en vackrare flod än Lidan rinner inte genom någon stad. Lite längre fram, samma väg, kommer du till torget. Ett större torg finns inte i världen. Kör rakt över det till början av gatan längst bort åt vänster. Den gatan går mot en annan tull, och därifrån går vägen till Göteborg. När du kommer på den gatan, bara till nästa tvärgränd från torget, så ligger källaren där i hörnet. Ta in där, och låt bära upp alla våra saker. Ta en kammare för din räkning över natten, eller tills jag låter kalla dig. Jag ska skicka en av lärpojkarna hemifrån efter mina saker. Du kan väl skilja dem åt?

— Det står väl inte S.V. på alla, men jag ska försöka.

— Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så ät lite, stärk dig, och tänk inte så mycket på mig. Du känner väl igen dina egna saker, åtminstone? Allt vad som inte är ditt, det är mitt ... och låt pojken hämta det.

— Vad som inte är ditt, det är mitt!

— Men ... var inte ledsen, inte blek! Du är i en hygglig stad, ska du veta. Se på människorna när du far genom gatorna. Du ska märka att nästan varje flicka här är behaglig ... det är Lidköping känt för ... Jag hör till de allra obetydligaste. Se dig omkring och var glad i uppsynen. Jag vill ha den hemliga glädjen. När du åker fram på gatan, ska varannan flicka stanna och tänka: kors en så vacker officer där far!

Sergeanten nickade ett ganska glatt avsked åt Sara, som hade stigit av. Han körde framåt, men långsamt, och såg sig ofta om efter sitt gående ressällskap.

— Du kör för simpelt, sade hon och vinkade. Det går inte an för en karl.

Han slog då till en frisk klatsch i luften, och hästarna for iväg. Sara Videbeck gick ensam.

Hon vek ner på en gata utmed ån, den gata som förde hem till hennes bostad. Det var inte sent på kvällen, men redan afton. Flera moln i långa, söndertrasade och oförklarliga former drog här och där fram över himlen. Det såg ändå inte ut att bli regn. Solen skämtade nere från väster med de allvarliga, betänkliga, ljusgrå, tunna molngestalterna.

Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, eftersom folk kom gående, och hon försökte känna igen bekanta bland dem. I småstäder känner nästan alla människor till varandra. Sara märkte också vilka de var. Men de var inne i ett djupt samtal och ganska långt ifrån henne, så de såg henne inte. Hon undrade över deras rörelser, pekningar och huvudvridningar. När de hade gått förbi, gick också hon vidare och närmade sig nästa hörn. Här stannade hon tvärt igen, för en likprocession kom. Vördnaden för sådant hade alltid hållit henne tillbaka. Hur mycket mer nu, när hon med förvåning och förskräckelse kände igen sin egen verkgesäll i denna procession! Han gick svartklädd. Några av de äldre lärpojkarna och andra bekanta bar en likkista. Det var hennes mors! Det kunde hon inte tvivla på.

Hon försökte dämpa den förfärliga rörelsen i bröstet och upproret i andedräkten. För ett opassande uppträdande på gatan måste undvikas! Hon ville inte visa sig i reskläder och utan något svart på sig.

— Min mor? Min mor! Får jag aldrig mer se ditt ansikte? ropade hon.

Hon vred sina händer och drog sig ännu närmare in i hörnet där hon stod. Hon ville låta det sorgliga tåget komma förbi. Hon tyckte att hon hörde klockaren dovt mumla orden till sin granne i processionen: förlidna söndagsnatt.

De allvarliga vandrarna märkte henne inte. Men när kistan hade hunnit förbi den tyst gråtande, gömda dottern, blev det omöjligt för henne att fortsätta hem. Hon såg att processionen vände sig mot kyrkan. Om det var begravning eller bara bisättning kunde hon inte veta. Men hon drogs oemotståndligt att följa efter på avstånd. Allt var ännu oklart, hemskt, alltför plötsligt för henne. Att se sin mor, åtminstone röra hennes kista med sin mun innan hon sänktes ner, det var en nödvändighet.

Förlidna söndagsnatt? stavade hon ihop i sina tankar. Var var jag då? I torsdags reste jag från Stockholm. Om resan inte hade blivit försenad ... om inte ... om ... Så kunde vi ... så kunde jag redan i söndags kväll ha varit hemma. Nu är det onsdag! Var var vi söndagsnatten? Var? På Bodarne, svarade hon sig själv.

Lidköpings kyrka skiljer sig i läget från Mariestads. Den senare ligger särskilt högt, behärskar hela staden och syns överallt. Lidköpings kyrka står däremot i ett hörn av sin stad. Visserligen så att hon märks på avstånd, för hon är ändå en stor byggnad. Men hon drar inte genast och överallt till sig ögat. Hon har inte fått sitt läge vid själva Vänern, som Mariestads kyrka. Men hon är omgiven av en mycket lummigare, mörkare, innerligare kyrkogård.

Sara ville ännu mindre närma sig tåget, eftersom kvinnor aldrig går med i sådana. De som hör till sorgen visar sig särskilt inte ute, och minst på kyrkogården, vid det avgörande tillfället. Men Sara måste till kyrkogården! Om avsikten var att nu sänka ner den älskades döda kropp i jorden, så måste hennes blick följa färden. Den måste vara så skarp som möjligt, ända till det sista ögonblick som gick att se.

Hon märkte med rörelse att stadens ringaste präst hade blivit kallad att utföra förrättningen. Kistan gick omgiven av de människor som hade varit glasmästaränkans arbetare på verkstaden. De var sällan vana att gå i svart. Nu såg de dåligt klädda ut, i till stor del lånade eller åtminstone urvuxna kläder. Men allas ansikten hade burit spår av blekhet och magerhet, när Sara såg dem gå förbi. Har de farit så illa under de tre veckor jag har varit hemifrån? Nej! Det måste betyda sorg eller andakt, hoppades hon. Kistan var redan långt inne på kyrkogården, när dottern med ostadiga steg också försökte våga sig dit in.

Hon såg sig runt därinne. Det fanns ingen folkmassa som hon kunde blanda sig i, så att hon vågade närma sig den uppkastade jordhögen. Hennes stirrande ögon var fästa på den. Hon drog sig därför bort till en hög gravsten, under ett träd. Gömd bakom den kunde hon ändå få se sin mors sista ... enda ... heder. En svag ringning började med kyrkans minsta klocka. Prästen slog upp handboken, klockaren började sin psalmvers.

Vid dessa ljud sjönk Sara på knä i gräset vid den avlägsna gravstenen. Tårarna kom i strida strömmar. Hennes huvud darrade ända ner mot blommorna på marken, och hennes händer tog emot den fallande pannan.

— Min mor! Min mor! ropade hon högt, för hon visste att ingen dödlig hörde henne här.

Ändå strömmade ett saligt minne genom hennes hjärta: jag har uppfyllt din önskan, min mor! Din oavlåtliga förmaning till mig har jag lytt. O, var du än är nu, ge mig din välsignelse!

Anta att den dödas ande nu såg sig omkring på vad som hände här. Då hade den kunnat se de svartklädda borta vid själva graven. De sysslade med den döda kroppen, med omsorg och aktning. (Men inte med många ord, för glasmästaränkans liv var ju inget att berömma.) Men här under trädet, till större glädje för himlen och livet, knäböjde framtid och eftervärld i en skön bild. Denna bild kunde anden se med större, med oändlig lycka. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann plikt är ofta något okänt, misskänt, osett. Dold stod dottern, tyst i sin bön. Människor såg henne inte. En svalkande vind gick över blommorna.

Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och prästens ord inte fler än handbokens. Allt gick alltså fullkomligt som det skulle: ingenting saknades, men ingenting var heller tillagt. Under verkgesällens insjunkna ögon syntes lite blått överst på kinderna. Lärpojkarna, friska i hyn, tog spadarna som stod redo och började kasta ner jorden.

Albert hade nått sitt mål i gathörnet. Han hade tagit en kammare en trappa upp på stadskällaren och vandrade fram och tillbaka i den. Än var han orolig, nyfiken och väntade på bud. Än var han ledsen, uppstämd och nedstämd. Han såg på klockan, den var sju på kvällen. Att beställa hästar genast till i morgon och så snart resa mot Sollebrunn verkade nu omöjligt för honom. Men klockan åtta tyckte han att det var just det rätta. Först måste han väl ändå ta avsked av ... Och när borde han troligen komma tillbaka? Allt detta var väl inga mycket svåra frågor. Men han hade redan vant sig att tänka igenom så mycket tillsammans med en annan. Han ville göra så även nu, och han fann att han var ensam.

Hans oro samlades till slut i en enda punkt. Han satt tyst, stel och stirrande i sin hörnsoffa och undrade varför inget bud kom. Han hörde en uppasserska slå i några dörrar till rum utanför. Han ropade på henne med dånande röst. Hon kom flygande.

— Ge mig en kopp te! sade han och såg vild ut.

Hon var van vid ovanliga resande, så hon gick snällt sin väg, tyst och utan att undra. Då ropade han tillbaka henne, och hon kom igen.

— Hörde du vad jag begärde? röt han.

— Ja, herre.

— Så låt det gå fort, medan jag sitter här och väntar!

— Inte har herrn väntat på mig, så mycket vet jag, sade hon stött och gick ut på lite dåligt humör.

Ack, vad jag väntar på dig! sade han suckande inom sig, utan att ha hört på den flicka som gick ut.

Teet kom, hett och starkt. Till och med hon som bar det såg arg ut, för tålamodet kan ta slut hos vem som helst. När sergeanten förde koppen till läppen, brände han sig så fördjävlat att han ropade:

— Det var fan!

— Kunde du inte ha väntat lite med det? ropade han. Jag är inte skapad för att skållas.

— Inte jag heller, svarade lidköpingsflickan snabbt.

— Är du rasande?

— Nej, det behövs inte mer än en sådan.

— Jag vill lägga i mer socker och grädde, så svalnar det, sade sergeanten. Han var klok igen och på bättre humör.

— Vad är klockan? frågade han.

— Det rör mig inte.

— Du är ändå f-n given.

— Ska det vara en kopp till?

— Jag ser att klockan är snart nio, och inget bud! Bädda åt mig fort, jag vill lägga mig, så har jag något att göra. Ja, slå i en kopp till!

— Ska den drickas på sängen?

— Slå i och låt den stå där, så får jag se. Jag går ut på gatan och ser mig om. Men kommer något bud, så ropa genast på mig. Och bädda under tiden.

— En konstig offsér! sade flickan, sedan han hade gått ut. Men han väntar bud, och jag bryr mig inte om honom.

Hon bäddade snabbt och raskt. Hon var arg. Kuddar och lakan for som kanaljer fram och tillbaka under hennes händer. Fort ... som han hade begärt ... blev sängen färdig.

Verkligen melankolisk, blek och med huvudet sänkt mot bröstet kom sergeanten tillbaka.

— Har inget bud hörts av? frågade han med den allra snällaste röst.

Han frågade uppasserskan, som kom hoppande nerför trappan.

— Nej, men allt är i ordning där uppe.

Hon försvann i de undre regionerna. Han gick uppför trappan.

När han hade kommit till sig, sade han ingenting. Han kastade ännu en blick genom fönstret mot gatan, för att se om inte ... Men ingen syntes.

Han satt länge vid rutan. Men ingenting hände, mer än att det blev allt gråare omkring honom.

— Jag lägger mig! sade han till slut högt, men långsamt och liksom i stor trötthet.

Mot detta påstående hördes ingen invändning. Ingen var där och kunde säga emot honom det allra minsta.

Trött och tung klädde han av sig, lade sig och somnade. Han var insvept i källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke. Det var dyrbart i sig självt, men utan värde för sergeanten.

Morgonen därpå ... som var en torsdag igen, att döma av kvällen innan, som hade varit en onsdagskväll ... Morgonen därpå hände det att sergeanten vaknade. Ingen hälsade på honom, ingen steg upp vid hans sida, ingen nickade. Till och med ingen kom in, för han hade i sin sorg inte beställt någon frukost kvällen innan. Men han var ändå så pass karl att han steg upp och ställde sig på golvet.

Obegripligt! tänkte han.

Han tvättade huvudet med kallt vatten och klädde sig så elegant som uniformens snitt tillät. Till slut gick han fram till en stor väggspegel för att ordna resten. Kinderna var fina av blekhet. Ögonen var stora, mörka och nu längtande. Håret var vackert lockat. Hela bilden i spegeln såg ut som om han verkligen hade blivit befordrad till fänrik. Det gjorde honom arg, för han hade på sista tiden fått en bestämd och outgrundlig lust att stanna som underofficer.

— Hut, vekling! mumlade han.

Mörka blixtar kom i ögonvrårna. Han kastade arga, morska blickar på sin motståndare innanför glaset. Den där i spegeln gav genast tillbaka dem, av begripliga skäl. Så uppmuntrade dessa båda herrar varann, och inom en stund såg sergeanten ut som en svensk Akilles.

Någon kom trippande, dörren öppnades, och uppasserskan steg in. Hon sade att bud i går kväll hade hämtat sakerna, och att de där rummen som skulle hyras ...

— Bud? Och jag har inte fått höra om det förrän nu!

Det hotade åskor i dessa ord. Flickan gick snabbt mot dörren, men samlade sig och förklarade. Budet hade kommit så sent att herr majoren då redan för länge sedan hade somnat. Och hon hade verkligen inte vågat ...

— Varifrån var budet?

— Från Videbeckskan.

— Videbe ...

Åter en åskblick. Ändå kunde han inte neka för sig själv att detta kunde vara rätt ord för det där mellantinget. Han hade grubblat så mycket över det. Själv hade han ändå inte hjärta att säga namnet så.

— Ja, eller från det huset, rättare sagt, fortsatte flickan. För Videbeckskan själv hon är då äntligen borta. Men lärpojkarna kände igen sakerna och bar dem till sin döda matmors hus.

— Döda! Vad säger du? Himmel och fasa? Död? Nej ... och jag fick inte veta något i går?

Flickan svarade häpen:

— Budet sade att de där rummen, som ville hyras, nu kunde hyras. Klockan åtta på morgonen i dag skulle de ses. Därför tyckte jag inte att det var värt att störa herr majoren förrän nu på morgonen klockan sju.

— Ska de ses klockan åtta, sade budet? Se här! Klockan är åtta om en kvart. Men ... evige Gud! Död? Det är omöjligt! Omöjligt! Omöjligt!

Han störtade ut och frågade i dörren efter vägen till Videbeckska huset. Uppasserskan berättade och visade det, så gott hans otålighet och hennes förskräckelse tillät. Han skyndade bort.

Denna morgon var underbart vacker. Sergeanten kom ner till en av gatorna vid Lidan. Dagens friska, nya sol, och det blå, det gröna, det vita, i luften, på träden, på ... Ack, nog borde sergeanten väl ha haft sinne att se och glädjas åt så mycket? Nog borde han också av berättelserna under de senaste dagarna ha förstått något. Det var Videbeckskan, modern, som hade dött, och alls inte Videbeckskan, dottern. Men han var så tankfull att han gick utan all eftertanke.

Till slut såg han ett litet rött trähus med Strängnästycke, men välbehållet. En lång rad strött granris på gatan mötte honom. Det högg till i bröstet. Nu hade han dödsspåret att gå efter.

Genom en plankport med klinka kom han in på en rymlig, nysopad gård. Han steg upp på en låg men bred farstutrappa. Själva farstudörren, som var ganska stor, var prydd med grenar av lönn och björk. Körvel och färskt älggräs doftade från golvet i farstun. Denna milda doft mötte honom alltså. Men hans knän darrade, för han anade att den, som bruket var, skulle dölja lukten av det förskräckliga.

En gammal kvinna kom emot honom. Hon var snygg, men mycket enkelt klädd, med en blandning av bekymmer och godhet i ansiktet. Det skar i hjärtat på honom igen. Detta är säkert gamla Maja! tänkte han. Vad skulle han säga? Hur skulle han börja? Till slut stammade han:

— Jag har fått höra att det här skulle finnas rum ...

— Att hyra! Ja, en trappa upp, om jag får lov att visa herrn.

Han gick mot trappan. Men han ryste, för om hon verkligen var död, vad i herrans namn skulle han då med rummen? Hans fot höll på att snubbla på första trappsteget. Han vände sig om mot den gamla tjänarinnan och ville fråga något, men tungan ville inte lyda. För att ändå göra något sade han:

— Innan jag går upp, låt mig få veta hyran?

— Tjugo riksdaler riksgälds på år, men tolv på halvår, min herre. Var så god ...

Kalla, dystra, skärande ord! Men jag skäms att inte gå upp, när jag har kommit hit, tänkte han. Han flög uppför trappan.

Visarinnan förde honom in i två små rum med rosiga tapeter.

— Var så god och sitt ner och se på dem under tiden, sade hon, gick ut och låste dörren.

Sitta ner? Nej minsann. Store Gud, vad ska jag här att göra? Men vilka rum! Trevliga! Himmelskt trevliga! Här har nyss skurats, som om det skedde i natt? Allt är ordnat och putsat, och helt nya gardiner är uppsatta. En gäst har väntats, det syns. Och levkojor i fönstren? Se, vilka speglar med ramar? Ramarna är också av glas, med guldpapper under. Precis så. Och det inre rummet? Även där rosiga tapeter? Men på ett annat sätt. Ack, den som fick bo här, och ... om ... det vill säga, om ... gode Gud! ... om dessa små rum var det ganska säkert hon drömde den natten i Arboga, då ...

Dörren öppnades. Hon steg in. Sergeanten for lite åt sidan när han såg en svart flicka. Det var en flicka i ratine med Saras huvud, som log milt när hon märkte hans förvåning. Hon hade en bred, finstärkt lenonskrage över bröstet. Kinderna var vita.

— Jag har sorg, som du ser, sade hon.

— Vad jag är glad, du lever? Du ler? ropade han.

Sorgen som hon talade om satt som en fin skymning runt det översta av hennes ögon. Men ögonvitans emalj lyste blåvit, så som alltid förr, och pupillerna glänste.

— Albert! sade hon.

Han svarade inget, utan bara såg.

— Vad tycker du om dessa rum? Vill du hyra dem? Men du kan inte känna dem så väl ännu. Får jag inte nu bjuda ner dig i mitt rum? Så ska du få se hur jag har det. Frukosten väntar. Och börjar du inte dina resor redan i dag, så ber jag dig också hit till middag. Går allt detta an, Albert?

Han sade ändå inget. Men i hela uttrycket av hans ansikte låg detta svar: Det går an.

### Ordlista

- **uppsynen**: ansiktet, ansiktsuttrycket.
- **gesäll**: en utbildad hantverkare som arbetar hos en mästare.
- **fruntimmerskläder**: kläder för kvinnor.
- **bistå**: hjälpa.
- **står på egen botten**: kanske: har något eget att åka i.
- **friare**: en man som vill gifta sig med en kvinna.
- **källaren**: här: stadens restaurang och värdshus.
- **förlidna**: förra, senaste.
- **bisättning**: att man ställer kistan i väntan på begravning.
- **ringaste**: lägst i rang.
- **förmaning**: ett allvarligt råd eller en allvarlig uppmaning.
- **kanaljer**: skurkar.
- **fänrik**: den lägsta officeren.
- **mellantinget**: något som ligger mellan två andra saker och inte är det ena eller det andra.
- **Strängnästycke**: här: kanske ett utseende som husen i Strängnäs.
- **ratine**: ett tjockt ulltyg.
- **lenonskrage**: en krage av tunt, fint tyg.